Svensk Dagfjärilsövervakning Årsrapport 2014
NATIONELL MILJÖÖVERVAKNING PÅ UPPDRAG AV NATURVÅRDSVERKET ÄRENDENUMMER AVTALSNUMMER PROGRAMOMRÅDE DELPROGRAM NV-03734-14 2227-14-004 Landskap Svensk Dagfjärilsövervakning Svensk Dagfjärilsövervakning, Årsrapport 2014 Rapportförfattare Lars B. Pettersson, Lunds universitet Kajsa Mellbrand, Lunds universitet Caroline Sjöström, Lunds universitet Rapporttitel och undertitel Svensk Dagfjärilsövervakning, Årsrapport 2014 Utgivare Lunds universitet Postadress Ekologihuset, 223 62 Lund Telefon 046-222 3818 Beställare Naturvårdsverket 106 48 Stockholm Finansiering Nationell MÖ Nyckelord för plats Sverige Nyckelord för ämne Dagfjärilar, Lepidoptera, fjärilar, monitoring, indikatorer, ökningar, minskningar, TRIM, trender Tidpunkt för insamling av underlagsdata 2010-2014 Sammanfattning Detta är den femte årsrapporten från Svensk Dagfjärilsövervakning, ett nationellt miljöövervakningsprogram som koordineras av Lunds universitet på uppdrag av Naturvårdsverket sedan 2010. Svensk Dagfjärilsövervakning är ett samarbete mellan Sveriges Entomologiska Förening, Naturvårdsverket, Lunds universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelserna. Verksamheten möjliggörs av frivilliga landet runt som mellan den 1 april och 30 september räknar fjärilar. Räkningen sker med en gemensam, systematisk metodik och fördelas på 3-7 inventeringstillfällen under säsongen. Det finns två olika sätt att övervaka, dels punktlokaler som är områden med 25 m radie som bevakas i 15 min per besök, dels slingor som är 0,5-3 km långa rutter som man inventerar i lugn promenadtakt. Genom att övervakningen upprepas inom säsongen och över flera år är det möjligt att skatta hur fjärilsfaunan förändras i antal och i artsammansättning. Det femte årets övervakning har resulterat i rapporter från 173 slingor och 262 punktlokaler, motsvarande 9% fler slingor och 21 % fler punktlokaler. Slingorna och punkterna är spridda över hela landet, från Gislövs Läge i söder till Vuollerim i norr. Antalet rapportörer under 2014 har varit 295 och Svensk Dagfjärilsövervakning har räknat in 68013 fjärilar av 96 arter. I medeltal har det setts 12,2 arter per punktlokal och 18,4 arter per slinga. För varje funnen fjärilsart redovisar rapporten 2014 års observationer som ett totalantal, en utbredningskarta och figur över de veckor då arten påträffats. Talrikaste arterna 2014 var i tur och ordning luktgräsfjäril, följd av slåttergräsfjäril och citronfjäril. Trender i antal mellan 2010 och 2014 har skattats med hjälp av analysverktyget TRIM för 86 dagfjärils- och bastardsvärmararter. Av dessa minskade 28 arter jämfört med 2010, 17 arter ökade, en art var stabil, medan övriga arter varierade så pass mycket att trenderna är osäkra. Sammanvägda index, så kallade miljöindikatorer har räknats fram för dels de tolv arter som ingår i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar och dels de tjugo vanligaste fjärilsarterna. Båda indikatorerna visade på låga antal fjärilar under den kalla sommaren 2012. Därefter har det skett en återhämtning 2013-2014 bland gräsmarksarterna. Indikatorn för de vanligaste arterna visar att 2011 haft de hittills högsta populationstätheterna för dessa dagfjärilar.
Svensk Dagfjärilsövervakning Årsrapport 2014 Lars B. Pettersson, Kajsa Mellbrand, Caroline Sjöström Biologiska institutionen, Lunds universitet, Lund 2015 Omslagsbild/Cover: Tallgräsfjäril, Oeneis jutta, Gräftån, Olsmossen, Ludvika, juni 2014. Fotograf/Photographer: Thorild Jonsson, Ludvika
Summary Pettersson, L. B., Mellbrand, K. & Sjöström, C. 2015. Swedish Butterfly Monitoring Scheme, annual report for 2014. Department of Biology, Lund University. 100 pp. This is the fifth annual report of the Swedish Butterfly Monitoring Scheme, a national monitoring programme coordinated by Lund University for the Swedish Environmental Protection Agency since 2010. The programme is a partnership between the Entomological Society of Sweden, the Swedish Environmental Protection Agency, Lund University, the Swedish University of Agricultural Sciences and the Swedish County Administration Boards. The monitoring scheme is volunteer-based and runs from April 1 st to September 30 th annually. Sites are visited 3-7 times per season and are surveyed using a standardized, common methodology. Two different recording methods are used in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme. One is the point site counts which cover an area with a 25 m radius for 15 min per visit. The other method is fixed-route Pollard walk transects, typically 0.5-3 km in length. These two methods enable the monitoring scheme to assess yearly changes both in the number of butterflies seen and in species composition. The fifth year s monitoring has produced butterfly data from 173 fixed-route walks and 262 point sites, representing a 9% increase in the number of transects and a 21% increase in the number of point sites. The sites and walks are located across the whole country, from Gislövs Läge in the South to Vuollerim in the North. In 2014, 295 volunteer recorders participated in the Swedish Butterfly Monitoring Scheme and have counted 68013 butterflies of 96 different species. On average, 12.2 species have been observed at the point sites while 18.4 have been observed along transects. In this report, observations from 2014 of each species are shown as total counts, distribution maps, and flight period histograms. The most numerous species in 2014 was the Ringlet, followed by the Meadow Brown and the Brimstone. Trends between 2010 and 2014 have been analysed for 86 butterfly and burnet moth species using the analytical tool TRIM. Over the period, 28 species declined, 17 increased, and one species was stable. Trends for the remaining species were uncertain. Summarizing indices, so called indicators, have been calculated for 1) the 20 most common species and 2) the 12 Swedish grassland butterflies that are part of the European Butterfly Indicator for Grassland species. Both butterfly indicators show a decline during the cold summer 2012 followed by increases in the grassland species in 2013-2014. The Common Species indicator suggests that 2011 saw the highest densities of these species so far. 2015 Svensk Dagfjärilsövervakning Fotografier: Namngivna fotografer enligt bildtexter Hemsida: www.dagfjarilar.lu.se Biodiversitet, Biologiska institutionen, Lunds universitet 2015 ISBN 978-91-7623-200-2 2
Innehållsförteckning Summary... 2 Innehållsförteckning... 3 Sammanfattning... 3 Inledning... 4 Tack!... 6 Kontakt... 7 Metoder... 7 Sommaren 2014... 8 Var fanns slingorna och punktlokalerna säsongen 2014?... 12 Fjärilsobservationerna 2014... 14 Trender 2010 2014... 19 Tillskott och saknade 2014... 22 Utbredningar och antal 2014... 23 Inventeringar av fjärilar i fjällen 2014... 74 Till sist... 77 Referenser... 78 Appendix 1. Fjärilsarter med trendindex för 2010-2014... 80 Appendix 2. Inventerade slingor, säsongen 2014... 85 Appendix 3. Inventerade punktlokaler, säsongen 2014... 91 Sammanfattning Pettersson, L. B., Mellbrand, K. & Sjöström, C. 2015. Svensk Dagfjärilsövervakning, årsrapport för 2014. Biologiska institutionen, Lunds universitet. 100 pp. Detta är den femte årsrapporten från Svensk Dagfjärilsövervakning, ett nationellt miljöövervakningsprogram som koordineras av Lunds universitet på uppdrag av Naturvårdsverket sedan 2010. Svensk Dagfjärilsövervakning är ett samarbete mellan Sveriges Entomologiska Förening, Naturvårdsverket, Lunds universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Länsstyrelserna. Verksamheten möjliggörs av frivilliga landet runt som mellan den 1 april och 30 september räknar fjärilar. Räkningen sker med en gemensam, systematisk metodik och fördelas på 3-7 inventeringstillfällen under säsongen. Det finns två olika sätt att övervaka, dels punktlokaler som är områden med 25 m radie som bevakas i 15 min per besök, dels slingor som är 0,5-3 km långa rutter som man inventerar i lugn promenadtakt. Genom att övervakningen upprepas inom säsongen och över flera år är det möjligt att skatta hur 3
fjärilsfaunan förändras i antal och i artsammansättning. Det femte årets övervakning har resulterat i rapporter från 173 slingor och 262 punktlokaler, motsvarande 9% fler slingor och 21 % fler punktlokaler. Slingorna och punkterna är spridda över hela landet, från Gislövs Läge i söder till Vuollerim i norr. Antalet rapportörer under 2014 har varit 295 och Svensk Dagfjärilsövervakning har räknat in 68013 fjärilar av 96 arter. I medeltal har det setts 12,2 arter per punktlokal och 18,4 arter per slinga. För varje funnen fjärilsart redovisar rapporten 2014 års observationer som ett totalantal, en utbredningskarta och figur över de veckor då arten påträffats. Talrikaste arterna 2014 var i tur och ordning luktgräsfjäril, följd av slåttergräsfjäril och citronfjäril. Trender i antal mellan 2010 och 2014 har skattats med hjälp av analysverktyget TRIM för 86 dagfjärils- och bastardsvärmararter. Av dessa minskade 28 arter jämfört med 2010, 17 arter ökade, en art var stabil, medan övriga arter varierade så pass mycket att trenderna är osäkra. Sammanvägda index, så kallade miljöindikatorer har räknats fram för dels de tolv arter som ingår i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar och dels de tjugo vanligaste fjärilsarterna. Båda indikatorerna visade på låga antal fjärilar under den kalla sommaren 2012. Därefter har det skett en återhämtning 2013-2014 bland gräsmarksarterna. Indikatorn för de vanligaste arterna visar att 2011 haft de hittills högsta populationstätheterna för dessa dagfjärilar. Inledning Här kommer nu alltså årsrapport nummer fem från Svensk Dagfjärilsövervakning, fylld med de rapporter som beskriver fjärilsåret 2014. Som ni kommer att märka har vi valt att ha ett tema för årets foton: dagfjärilar från norr om Norrlandsgränsen. Jag vill börja med att tacka alla fotografer som donerat foton till årets rapport, ett hemskt stort tack till er alla! Gensvaret har varit så stort att vi fortsätter med samma tema för årsrapporten 2015. Har ni bilder på norra Sveriges fjärilar är ni mycket välkomna att höra av er, har ni redan skickat bilder till i år kan det hända att vi fått vänta till nästa årsrapport för att få plats men vi ska göra vårt bästa för att representera fjärilsövervakningens olika fotografer. Säsongen 2014 fortsatte med ett liknande väder som vi haft sommaren 2013 som ni kan läsa om på sidan 8 blev det ännu en rejält varm sommar. Flera av arterna som haft ganska svåra perioder efter den kalla sommaren 2012 verkar nu vara på väg tillbaka. Det började under 2014 också bli lite bättre på ställen som inte hade haft ett lika varmt 2013 som många andra. För vissa av gräsmarksfjärilarna, som till exempel silverblåvinge och svingelgräsfjäril, var 2014 ett ganska fantastiskt år och det visar sig på både regional och nationell nivå (se bland annat sidorna 22 och 81-85) Medan mellersta Sverige hade ett lite mer solfattigt år än ett normalt (se Figur 7, sidan 19) så var 2014 mer soligt än vanligt i både södra Sverige och längs fjällkedjan. Allra mest sol jämfört med ett normalår hade Rundhögen i Jämtland. Vi hade också flera inslag av extremt väder under året: kyligt runt midsommar med snö i fjällen och därefter extremvarmt i Norrland. Västra Götaland minns nog också sommaren som en av de mer regniga på många år. 4
De många videfuksar som kommit in till Sveriges östkust under 2012 visade sig verkligen ha etablerat en åtminstone tillfällig population i östra delarna av Syd- och Mellansverige. 2013 sågs arten på många platser (Pettersson et al. 2014). Men det var ändå inget mot hur många som sågs 2014! Under våren och framförallt sommaren dök det då upp videfuksar på de mest oväntade platser och arten spred sig sedan under sommaren mot sydväst i Europa och dök upp i stora antal i bland annat Danmark, Nederländerna och till och med i Storbritannien (Fox et al. 2015)! Det relativt varma och soliga vädret i fjällen kan ha bidragit till att det sågs många fjällarter och totalt noterades 96 arter i årets fjärilsövervakning. Sammanlagt räknades ett rekordstort antal fjärilar 2014, drygt 68 000 individer. Det är mer än 2000 fler än det tidigare rekordåret 2013. Vi har nu i och med 2014 års data fem hela säsonger att använda oss av för att skatta trender. I år finns det trender för 86 arter och tre artpar (skogs-/ängsvitvinge, raps-/rovfjäril och ljung- /hedblåvinge). För alla arter finns det som vanligt även utbredningskartor och diagram över fyndens fördelning över året. Årets rapport fortsätter traditionen från 2013 och 2014 genom att berätta om arbetet med några av de fjärilsarter som skyddas av EU:s art- och habitatdirektiv (van Swaay et al. 2012). Med start 2014 genomförs nu på initiativ av Naturvårdsverket en löpande, så kallad biogeografisk uppföljning av de arter som omfattas av habitatdirektivet, bland annat de tre fjällarterna dvärgpärlemorfjäril, högnordisk blåvinge och fjällsilversmygare. Läs mer om arbetet på sidan 75 i det avslutande stycket Inventering av fjärilar i fjällen 2014. Vitgräsfjäril, Lasiommata maera, Ockelbo 2007. Foto: Kurt Johansson, Ockelbo 5
Klöverblåvinge, Glaucopsyche alexis, på tjärblomster vid Hasselbol, Värmland 2 juni 2014. Foto: Dan Mangsbo Tack! Svensk Dagfjärilsövervaknings verksamhet bygger nästan uteslutande på den stora grupp hängivna inventerare som runt om i landet räknar dagfjärilar och bastardsvärmare vid sina slingor och punktlokaler. Vi vill framföra vårt stora och mycket varma tack till landets alla inventerare för den värdefulla insats ni gör för den svenska fjärilsfaunan! Ett synnerligen varmt tack går också till följande personer som under 2014 hjälpt till med koordination på lokal och regional nivå: Magnus Backman, Henrik Berg, Tomas Bergström, Leif Björk, Anders Gustafsson, Per Hedenbo, Henrik Josefsson, Mats Karström, Magnus Magnusson, Kristian Nilsson, Arne Pettersson och Anna Stenström. Det är dessutom en stor mängd andra som hjälpt oss under 2014, det kan röra sig om erfarenheter från andra övervakningsprojekt, bestämningshjälp, databasdesign, samarbeten och mycket, mycket mer: Johan Abenius, Mattias Axelsson, Johan Bäckman, Jan Edelsjö, Claes Eliasson, Markus Franzén, Bert Gustafsson, Göran Holmström, Nicklas Jansson, Hans Karlsson, Carin Kullberg, Mats Lindqvist, Åke Lindström, Ola Malm, Dan Mangsbo, Max Allan Niklasson, Johan Nilsson, Sven G. Nilsson, Richard Ottvall, Magnus Persson, Mats B. Pettersson, Helena Rygne, Nils Ryrholm, Jonas Sandström, Kimmo Silvonen, Göran Sjöberg, Linus Svensson, Magnus Unger, Chris Van Swaay, Solveig Wadelius, Erik Öckinger och många fler. 6
Samarbetet med Sveriges Entomologiska Förening och flera länsstyrelsers gemensamma regionala övervakningsprogram Övervakning av dagflygande storfjärilar (Anon. 2011) är mycket uppskattat och har lett till både rekrytering av fjärilsövervakare och värdefull hjälp med att kvalitetssäkra data. Vi har under 2014 också börjat samarbeta med Trafikverket som sedan en rad år varit drivande i arbetet med att identifiera och inventera artrika vägkanter (Blomqvist 2010; Lindqvist et al. 2012). Svensk Dagfjärilsövervakning koordineras och drivs av Biologiska institutionen, Lunds universitet som en del av Naturvårdsverkets miljöövervakning, programområde Landskap, under ledning av Johan Abenius. Ett stort och varmt tack till er alla! Kontakt Svensk Dagfjärilsövervakning, Lars Pettersson, Ekologihuset, 223 62 Lund. Besöksadress/Visitor address: Sölvegatan 37, Lund. Telefon/Phone: (0)46-222 3818. Fax: (0)46-222 4716. Epost/Email: dagfjarilar@gmail.com eller/or lars.pettersson@biol.lu.se Hemsida/Homepage: www.dagfjarilar.lu.se Metoder Svensk Dagfjärilsövervakning använder slinginventering och punktinventering för att följa våra fjärilar. Slingor och punkter är två rättframma inventeringsmetoder som gör det möjligt att skatta hur fjärilsfaunan på en viss plats förändras från år till år, både i antal och i artsammansättning. För att skattningarna skall vara jämförbara från år till år är det viktigt att man håller sig till en bestämd metodik och är konsekvent i hur man inventerar. Med hjälp av data från landets alla punkter och slingor kan vi se hur fjärilsfaunan i Sverige som helhet ändras över tiden. Dessutom kan vi se närmare på hur exempelvis naturvårdsinsatser påverkar fjärilsfaunan genom att jämföra lokala trender med trender för Sverige som helhet. Till största del använder sling- och punktinventeringen liknande metodik (exv. inventeringsperiod, väderförutsättningar, rapportering). Du hittar detaljerad information om metoderna i slutet av årsrapporten för 2010 (Pettersson et al. 2011) och på hemsidan www.dagfjarilar.lu.se. 7
Sommaren 2014 Överlag var sommaren 2014 varm och regnig. Utmärkande var annars inslag av extremt väder: Kyligt runt midsommar med snö i fjällen, extremvarmt i Norrland, och extremt regnigt i västra Götaland. April blev solig och varm med en medeltemperatur över det normala och med rekordtemperaturer i Falsterbo och Hoburg. Nordvästra lappland, stora delar av Svealand och sydvästra Götaland fick nederbördsmängder över eller omkring det normala medan resten av Norrland och sydöstra Götaland fick mindre nederbörd än normalt. Början av månaden var mild men vädret ostadigt, medan slutet av månaden blev varmare och soligare och på många håll torr. Början av april var kylig med ett högtryck som dominerade vädret överallt utom längst i norr och söder. Nederbörd i form av regn eller snöbyar föll i samband med passerande lågtryck och kallfronter, däribland ett lågtryck som gav stora mängder nederbörd på över 30 mm i sydvästra Sverige. Som mest föll 42 mm regn i Uddevalla, och lågtrycket gav också åska på många håll i södra och mellersta Götaland. I norra Svealand övergick regnet i snö. I Lappland blev det också rejält blåsigt vid ett par tillfällen i början av månaden med vindar som nådde stormstyrka. Den 7 april uppmättes månadens lägsta temperatur, -24 grader, i Nikkaluokta. I stort sett blev första halvan av månaden ostadig och tidvis blåsig på sina håll, i synnerhet i fjällen. Till påsk drog ett högtryck in som gav varmt och soligt väder i stora delar av landet, men också kalla nätter med frost ända ner i Götaland. Den 19:e anlände den meteorologiska sommaren till stora delar av södra Götaland, inklusive Göteborg (vanligen infaller sommaren inte förrän någon vecka in i maj i sydvästra Götaland). I fjällen blev dock påskvädret allt annat än somrigt med snö, regn och stormvindar. Slutet av månaden fortsatte att vara solig och varm överlag även om några nya mindre nederbördsområden drog in och gav nederbörd och blåst i vid ett par tillfällen i de sydligaste och nordligaste delarna av landet. Månadens högsta temperatur (24,4 grader) uppmättes i Oskarshamn den 29:e. Till Valborg blev vädret åter kyligare och ostadigare med snöfall så långt söderut som i norra Svealand. Maj gick från rekordkallt till rekordvarmt. Månaden inleddes med kyligt väder då många stationer noterade de lägsta majtemperaturerna på 50 år eller mer, och senare en värmebölja med de högsta majtemperaturerna på över 100 år. Månaden blev överlag något varmare än normalt, men lite kallare än normalt allra längst i norr. Maj blev torrare än normalt på flera håll i Norrland, medan Götaland och Svealand fick mer nederbörd än normalt. Det förekom också för årstiden ovanligt mycket åska. Maj inleddes med kyla och aprilväder, ofta klart och kallt men också med byar och nederbörd på många håll. Vattholma utanför Uppsala fick hela 20 cm snö, och i Vänersborg blev -3,7 grader natten till den 2:a maj den lägsta majtemperatur som uppmätts där sedan 1899. Många andra stationer uppmätte också temperaturer som var de lägsta på länge. Framåt mitten av månaden fick de nordligaste delarna av landet stabilare väder och uppehåll en tid tack vare en högtrycksrygg, medan det ostadiga vädret annars fortsatte med nederbörd och snöfall i stora delar av landet och lokalt åska och hagel i Götaland. Från och med den 15:e blev vädret efter- 8
Figur 1. Klimatdata för 2014 (Källa: SMHI). Till vänster: månadsmedeltemperaturer under 2014 (heldragna linjer) och normala temperaturer för perioden 1961-90 (streckade linjer). Till höger: nederbörd under 2014 (vänstra, gröna stapeln) och normal nederbörd under perioden 1961-1990 (högra, röda stapeln) 9
hand soligare och varmare, men med lokalt kraftiga regnväder. Framför allt i västra Götaland ställde regnen till med problem för tåg- och flygtrafik. Den 19:e maj föll 43 mm regn i Havraryd i Halland och 33 mm i Mollsjönäs i Västergötland. Efter detta blev vädret fortsatt allt varmare och stabilare även om regn- och åskskurar fortfarande förekom, och rekordtemperaturer uppmättes på många håll. Sveg fick 27,9 grader vilket var den högsta majtemperaturen där sedan 1875 då mätningarna startade. Den högsta temperaturen för månanden, 30,1 grader, noterades i Gävle vilket är den högsta majtemperaturen där sedan åtminstone 1865, Uppsala hade med 29,2 grader sin varmaste majtemperatur sedan 1841. Varmluften trängdes så småningom undan västerifrån av en kallfront med åskväder och regn. Storfinnforsen i Ångermanland fick 101 mm regn under två dygn den 24-25:e maj. En ny högtrycksrygg gav kyligare väder och uppehåll mot slutet av månaden med markfrost ner till norra Värmland och eventuellt även på sydsvenska höglandet. Under de sista dygnen i maj föll skurar på många håll, i Götaland med inslag av åska. Juni bjöd överlag på väldigt ostadig väder. Början av månaden var lite varmare, men överlag var medeltemperaturen för juni under det normala. Regnmängderna var normala, men det mesta av regnet föll i form av skurar och fördelningen var ojämn i både tid och rum. Månaden inleddes med värme, men högtrycksryggen bröts snabbt av ostadigt väder med regn och ibland även åska. Nya nederbördsområden fortsatte att dra in och början av månaden utmärktes av varmt men ostadigt och regnigt väder. I mitten av månaden blev vädret kyligare och blåsigare med minusgrader längst i norr och kraftiga byvindar på över 20 m/s i fjällen. Midsommarvädret blev instabilt, kyligt och blåsigt. Med undantag av södra Götaland blev midsommarafton den kallaste på ca 25 år, med nattemperaturer på någon eller några minusgrader så långt söderut som Svealand. Den 22:a uppträdde tromber i Malmö och i Göteborgs skärgård. Det ostadiga vädret fortsatte månaden ut med regn, åska, hagel och blåst, i Norrland var det bitvis ganska soligt men ändå inte särskilt varmt. Juli blev rekordvarm och solig, en av de 5-10 varmaste julimånader som noterats. Överlag var månaden torr även om det lokalt föll mycket regn under enstaka dygn, ofta i samband med åskväder. Det ostadiga vädret från juni höll i sig in i juli, men den 5:e anlände högsommarvärmen och strömmade uppåt landet. På sina håll åskade det, men på många platser steg temperaturen över 30 grader och natten till den 9:e inföll månadens första (men inte enda) tropiska natt i söder. Därefter inträdde en ostadigare period med regn på många håll. Till den 16:e stabiliserades vädret igen i södra Sverige, medan det ostadiga vädret höll i sig lite längre i norr. Den 21:a juli förstärktes högtrycket och gav därefter mycket höga temperaturer. Umeå uppmätte sin högsta julitemperatur sedan 1882, 32,2 grader. Månadens högsta temperatur blev 33,9 grader och uppmättes i Hökmarksberget i Västerbotten. Åskväder inföll på många håll. Värmeböljan kulminerade den 26:e varpå värmeåskvädren tilltog och gav lokalt häftiga skyfall med stora regnmängder. Stockholm drabbades av översvämningar i bl.a. tunnelbanan och i Österberg utanför Åkersberga orsakade stora hagel skador på bilar. I Småland fälldes ett stort antal träd av kraftiga fallvindar från åskvindar. De sista dagarna av månaden blev det lite svalare igen. Den 31:a utbröt den omfattande skogsbranden väster om Sala i Västmanland. 10
Augusti var överlag varm, och främst värmen i början av månaden bidrog till en medeltemperatur något över det normala. Praktiskt taget hela landet fick mer nederbörd än normalt och lokalt blev det den blötaste augustimånaden som någonsin observerats. Augusti inleddes med högsommarvärme i hela landet med i huvudsak uppehållsväder även om lokala skurar förekom. Den 3:e blev det ordentligt varmt i öster och i Visby uppmättes den högsta augustitemperaturen sedan mätningarna startade 1860, 32, 9 grader. Det förekom också åtskilliga tropiska nätter. De västra delarna av Götland och Svealand drabbades av rejäla åskoväder med kraftiga regn och rekordmånga blixturladdningar. Årets högsta temperatur uppmättes i Falun den 4:e, 35, 1 grader vilket var den högsta temperatur som någonsin rapporterats därifrån sedan mätningarna startade 1860. På flera håll i landet mättes de högsta temperaturerna sedan värmeböljan i augusti 1975. Vädret blev sedan ostadigare söderut medan värmen försköts norrut. Den 6:e blev årets sista dag med temperaturer över 30, då 31 grader uppmättes i Markusvinsa i Norrbotten. På Storäng i Norrbotten uppmättes också årets sista tropiska natt, 21, 8 grader, vilket är den lägsta dygnsminimitemperatur som observerats i Norrland sedan 1951. Det fortsatte även att falla kraftiga skurar på många håll, även uppe i Norrland. Mot mitten av månaden blev vädret svalare och fortsatt ostadigt och regnigt med stora regnmängder i framför allt norra Norrland. En kallfront i Norrland gav klart men kyligare väder med säsongens första frost och minusgrader i Lappland, Härjedalen och Jämtland. Nya regnområden drog in från Nordsjön och gav stora regnmängder i västra Götaland och ostadigt väder i hela landet med översvämningar i Halland och Västergötland. Hällum i Västergötland fick 133,7 mm regn under ett dygn den 19:e, vilket var nytt landskapsrekord för Västergötland. Regnvädren fortsatte dra in och ge regnigt och ostadigt väder i hela landet fram till den 26:e då vädret stabiliserades något, dock fortfarande med lokala skurar på många håll. Månaden fick sedan en blöt avslutning då nya regnväder drog in med stora regnmängder främst i sydvästra Skåne och översvämningar i Malmö. September blev varm och solig med medeltemperatur lite över det normala. Månaden var också torr med regnmängder klart under det normala överallt utom i de östra delarna av mellersta Götaland, östra Svealand, och de nordligaste delarna av fjällen. September inleddes med sensommarvärme i hela landet och temperaturer runt 25 grader i de sydligaste delarna av landet. Månadens högsta temperatur (25,2 grader) uppmättes i Varberg den 6:e. Molnigheten ökade sedan och regnväder drog in främst längst i söder och norr, men större delen av landet hade fortfarande uppehållsväder. Den 21:a drog ett lågtryck in över ostkusten som gav hård blåst, vid Örskär i Upplands skärgård uppmättes stormstyrka i medelvinden och så höga vindhastigheter som 30,5 m/s i byarna. Stora regnmängder föll också under stormdygnet och tusentals hushåll blev strömlösa. Det närmaste dygnet efter stormen blev kallt och klart. Säsongens lägsta temperatur, -11,4 grader, uppmättes i Latnivaara i Lappland natten mot den 23:e, och det var då också nattfrost långt ner i Götaland. Nya lågtryck drog sedan in med regnväder i Götaland och i norra Norrland, där det också blev rejält blåsigt och säsongens första ordentliga snötäcke uppmättes. September avslutades med ett nytt högtryck som gav klart, soligt och torrt väder på många håll under månadens sista dagar. Källa: Månadens väder och vatten, april-september 2014, SMHI 11
Tabell 1. Slingor och punktlokaler i Svensk Dagfjärilsövervakning som rapporterats för 2014. Av de 29 biogeografiska landskap som Sverige indelas i så har det säsongen 2014 inventerats slingor i 20 landskap (69%) och punktlokaler i 25 landskap (86%). Totalt baseras rapporten på 176 slingor och 262 punktlokaler. Lokaltyp Skåne Blekinge Halland Småland Öland Gotland Östergötland Västergötland Bohuslän Dalsland Närke Södermanland Uppland Västmanland Värmland Dalarna Gästrikland Hälsingland Medelpad Härjedalen Jämtland Ångermanland Västerbotten Norrbotten Åsele lpm Lycksele lpm Pite lpm Lule lpm Torne lpm Slingor 58 5 7 5 5 14 3 9-2 6 8 10 7 10 4 - - 1-6 - 4 4-5 - - - Punkter 49 26 4 22 2 14 9 27 7 3 8 14 20 17 8 7 3 1 2-4 2 3 7 - - 2 1 - Var fanns slingorna och punktlokalerna säsongen 2014? Övervakningen av Sveriges dagfjärilar har fortsatt öka under 2014 och totalt har det rapporterats in observationer från 262 slingor och 176 punktlokaler, motsvarande 9 % fler slingor och 21 % fler punktlokaler än 2013 (se Tabell 1, Figur 2 & 3, och Appendix 2 & 3). Siffrorna kan jämföras med 2010 då det rapporterades från 59 slingor och 108 punktlokaler vilket i sig var nära sex gånger så många som vi då hade hoppats på. Sedan starten 2010 har det nu totalt räknats fjäril på 606 lokaler varav 266 slingor och 340 punkter och antalet som övervakas fortsätter att stiga. Under 2014 har även den geografiska täckningen av Sverige fortsatt förbättras, särskilt i norra och västra delen av landet. Spridningen av nya lokaler för fjärilsövervakning runt om i landet fortsätter att påminna om hur Svensk Fågeltaxerings standardrutter började användas under andra halvan av 90-talet (Green & Lindström 2014). Många av de nya lokalerna i mellersta och norra Sverige har dessutom visat sig vara både individ- och artrika. Antalet rapportörer under 2014 har varit 295, 26 fler än under 2013. Av dem har 140 räknat längs slingor och 209 har inventerat punkter, 86 av slinginventerarna var män och 54 kvinnor, motsvarande siffror för punktlokalerna var 125 män respektive 84 kvinnor. Rapporter har kommit från inventerare av alla åldrar, från såväl engagerade förskoleklasser som från äldre fjärilsentusiaster. Sveriges Entomologiska Förening, kretsar av Naturskyddsföreningen, och flera länsstyrelser har fortsatt att ta aktiv del i att etablera Svensk Dagfjärilsövervakning runt om i landet och har hjälpt till att nå en ännu bättre täckning av vår fjärilsfauna denna säsong. Vi hoppas att du som inventerare är intresserad av att fortsätta med din eller dina inventerade platser. Har det hänt någonting med lokalen eller den av annat skäl visat sig vara svårinventerad kan man i så fall justera sträckningen eller i vissa fall byta till annan slinga eller punkt. Hör gärna av dig om detta är något du funderat på! 12
Slingor 2011 Slingor 2012 Slingor 2013 Slingor 2014 Figur 2. Fördelningen av slingor 2011-2014. Nordligaste slingan 2014 var Östra Granträsk (7350523, 1819132 i RT90), sydligast var Beddingestrand (6140258, 1350522). Västligast var Skäret-Brännholmsviken (6389036, 1259528) och östligast var faktiskt också Östra Granträsk (7350523, 1819132). Rutorna är 25 25 km och motsvarar gamla topografiska kartbladen. Röda prickar markerar sling- eller punktlokaler. Punktlokaler 2011 Punktlokaler 2012 Punktlokaler 2013 Punktlokaler 2014 Figur 3. Fördelningen av punktlokaler 2011-2014. Nordligaste lokalen var Vuollerim (7378432, 1714727 i RT90), sydligast var Modeshögsvägen 1 (6138759, 1338372). Västligast var Rundö, Märrhagen (6535253, 1233022) och östligast var Mjöfjärden 568 (7314968, 1799356). Rutorna är 25 25 km och motsvarar gamla topografiska kartbladen. Röda prickar markerar sling- eller punktlokaler. 13
Turkos blåvinge, Aricia nicias, Jämtland 2014. Foto: Curt Malting, Östersund Fjärilsobservationerna 2014 Under Svensk Dagfjärilsövervaknings femte säsong har vi räknat 68 013 fjärilar, drygt tvåtusen fler än 2013, det tidigare rekordåret (Figur 4 & 5). Förutom våra drygt 110 regelbundna dagfjärilsarter räknas även landets sju arter bastardsvärmare. Totalt har vi under 2014 noterat 96 arter och dessa redovisas på de kommande sidorna. En översikt över hur många som setts av de olika arterna under 2014 hittar du i Figur 4. I medeltal sågs 18,4 arter på slingorna och 12,2 arter på punktlokalerna (Figur 6). Den vanligaste arten var även 2014 högsommararten luktgräsfjäril, Aphantopus hyperanthus, som sågs i 10 135 exemplar, ca 10% färre än 2013. På samma sätt som tidigare säsonger var släktingen slåttergräsfjäril, Maniola jurtina, näst vanligaste dagfjärilsart. Denna art som precis som luktgräsfjärilen flyger under högsommaren sågs i 6336 exemplar. Tredje vanligaste arten 2014 var citronfjärilen, Gonepteryx rhamni, som flög rikligare än senaste åren och sågs i 4598 exemplar. Fjärde vanligast 2014 var rapsfjäril, Pieris napi. Under säsongen sågs 3901 individer, i princip oförändrat antal jämfört med 2013. Den femte vanligast rapporterade dagfjärilen 2014 var mindre tåtelsmygare, Thymelicus lineola, som sågs med 3751 exemplar. 14
Figur 4. Totalt antal observerade individer per art för 2014. Totalt har 68 013 individer av 96 arter observerats 2014 vid Svensk Dagfjärilsövervaknings 173 sling- och 262 punktlokaler. (Forts. på nästa sida) 15
Figur 4 (forts). Totalt antal observerade individer per art för 2014. Totalt har 68 013 individer av 96 arter observerats 2014 vid Svensk Dagfjärilsövervaknings 173 sling- och 262 punktlokaler. 16
Figur 5. Fördelning av antal individer under 2013 och 2014. Röda staplar (till vänster) visar 2013, gröna staplar (till höger) visar 2014. Totalt sågs 68 013 individer under 2014 och 65 967 under 2013. Mindre tåtelsmygare, Thymelicus lineola, var dessutom den vanligaste tjockhuvudfjärilen 2014. Bland pärlemorfjärilarna var silverstreckad pärlemorfjäril, Argynnis paphia, vanligast med 1684 exemplar. Vanligaste nätfjärilen var skogsnätfjäril, Melithaea athalia, som sågs i 1185 exemplar och denna säsong fick se sig passerad i antal av den vanligaste blåvingen som 2014 var puktörneblåvingen, Polyommatus icarus som sågs med 2028 exemplar. Vanligaste snabbvingen var som vanligt grönsnabbvinge, Callophrys rubi, med 1152 exemplar och vanligaste guldvingen var denna säsong mindre guldvinge, Lycaena phlaeas, som sågs med 1294 exemplar. Figur 6. Fördelning av antal arter per lokal och lokaltyp under 2014. Röda staplar (till vänster) visar slingor (totalt 173 st.), gröna staplar (till höger) visar punktlokaler (totalt 262 st). Medelvärde för slingorna är 18,4 arter per lokal, för punktlokalerna 12,2 arter per lokal. 17
Ett annat sätt att se på hur vanliga arter är kan vara att se närmare på hur många lokaler de finns på. Av de 606 lokaler som varit med minst en säsong i fjärilsövervakningen under 2010-2014 så har den mest utbredda arten, rapsfjärilen, setts på 498 lokaler. Det motsvarar 82% av alla övervakade lokaler! Näst mest utbredda arten är nu luktgräsfjäril som setts på 464 lokaler och strax efter på tredje plats kommer citronfjäril som setts på 449 lokaler. Nässelfjäril med sina 445 lokaler kommer i sin tur strax efter citronfjärilen. Femte mest utbredda arten är återigen påfågelöga, Inachis io, nu med 380 lokaler. Mest utbredda tjockhuvudfjärilen var mindre tåtelsmygare som sågs vid 331 sling- och punktlokaler. Mest utbredda pärlemorfjärilen var silverstreckad pärlemorfjäril, Argynnis paphia, som sågs på 345 lokaler. Bland nätfjärilarna var skogsnätfjäril inte bara vanligast utan även mest utbredd och sågs på 228 lokaler. Puktörneblåvinge, den mest utbredda blåvingen, rapporterades från 294 lokaler och den mest utbredda snabbvingen, grönsnabbvinge, rapporterades från 219 lokaler. Mest utbredda guldvingen var mindre guldvinge som sågs på 311 lokaler. Svartfläckiga glanssmygare, Carterocephalus silvicola, (hona överst, hane under), Ockelbo kommun, 2008. Foto: Kurt Johansson, Ockelbo 18
Figur 7. Antal soltimmar i Sverige under ett år som medelvärde för perioden 2007-2014 (vänster), under 2014 (höger), och som ett mått på hur mycket 2014 skilde sig från ett normalår (mitten). Blått motsvarar färre soltimmar, rött fler. Max för 2014 är 2144 soltimmar (Visby), min är 1015 (Padjelanta). Samma skala används för 2014 och medelvärdet 2007-2014. Kartan som visar 2014 års avvikelser (mittenkartan) har som mest 353 soltimmar mer än normalt (Rundhögen, Jämtland) och som minst 425 soltimmar färre än normalt (Vällingby). Data kommer från SMHI:s databas STRÅNG (2014). Trender 2010 2014 Den stora mängd lokaler som övervakas regelbundet runt om i Sverige gör det nu möjligt att räkna fram trender för de olika arternas populationsutveckling. Det går även att börja knyta regionala trender till lokal vädervariation (se Figur 7). Beroende på hur mycket enskilda arter varierar inom och mellan år, hur många lokaler de ses på, och när de olika lokalerna besökts så kan man få fram skattningar hur olika arters populationer ändrar sig över tiden. Vi skattar med andra ord hur tillståndet är för svenska dagfjärilar och bastardsvärmare. Dessutom har vi räknat fram två summerande index som visar dels hur det gått för de 12 svenska arter som är med i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar (van Swaay et al. 2013; Pettersson et al. 2014) och dels hur det gått för våra 20 vanligast rapporterade fjärilar. Motsvarande summerande index används även för Farmland Bird Index, en skattning för hur det går för fåglar i Europas jordbruksmarker, (Gregory et al. 2005) och för att utvärdera effekter på de svenska miljömålen (Blank et al. 2008; Green & Lindström 2014). Indexeringsmetoden vi använder heter TRIM (TRends and Indices for Monitoring data, Pannekoek & 19
van Strien 2001) och den används av många liknande verksamheter (se bl. a. Botham et al. 2013; van Swaay et al. 2013; Green & Lindström 2014). Metoden har tagits fram av Statistics Netherlands, den holländska motsvarigheten till Statistiska Centralbyrån (SCB), som på sin hemsida erbjuder både utförlig information och fri programvara för att själv pröva metoden (snabblänk: http://bitly.com/8vkp41). Med hjälp av TRIM kan man räkna om data från upprepade inventeringar, så kallade tidsserier, till sammanfattande index och med hjälp av indexen sedan analysera trender. Metoden passar mycket bra för tidsserier som består av inventeringsdata med luckor i datasetet, till exempel luckor orsakade av att slumpen gjort att en viss art inte setts ett år eller när vädret gjort att inventeringar bara gått att genomföra under delar av säsongen. Eftersom det verkliga antalet djur oftast är okänt så räknas tidsserier om till indexvärden. Basen för de här indexen är oftast övervakningens startår; det året får värdet 100 (eller 1,0). Indexvärdena gör det möjligt att snabbt upptäcka förändringar i förhållande till startåret och att jämföra värden för olika arter. Om observationer saknas så skattar TRIM värden baserat på förändringar på de lokaler som det finns värden ifrån. Det innebär att när nya år läggs till tidsserien så kan indexvärden för tidigare år justeras något. Trender i data skattas över ett antal år. TRIM räknar fram om en art har ökat eller minskat märkbart eller om trendskattningen är osäker. För att man skall kunna skatta en trend behövs data från tillräckligt många år och antal lokaler. Figur 8. Silverblåvinge är ett exempel på en art som ökar starkt under perioden 2010-2014 medan påfågelöga har minskat starkt under samma period. Trenderna är baserade på 194 lokaler och 3314 individer för silverblåvinge och 380 lokaler och 7327 individer för påfågelöga. Totalt gick det att beräkna trender för 86 dagfjärils- och bastardsvärmararter och tre artpar för perioden 2010-2014. Under perioden minskade 28 arter jämfört med 2010, 17 arter ökade, en art var stabil och övriga arter varierade så pass mycket att trenderna är osäkra. 20
Tre arter som det gick fortsatt bra för under perioden var luktgräsfjäril, silverblåvinge (Figur 8) och eksnabbvinge. Samtliga dessa ökade markant på övervakningens lokaler mellan 2010 och 2014. Arter som minskade kraftigt under samma period var exempelvis citronfjäril, aurorafjäril och påfågelöga (Figur 8). Alla diagrammen med arternas trender finns sorterade i bokstavsordning i slutet av årsrapporten som Appendix 1. De 20 vanligaste arterna under 2010-2014 har varit luktgräsfjäril, slåttergräsfjäril, rapsfjäril, citronfjäril, mindre tåtelsmygare, nässelfjäril, silverstreckad pärlemorfjäril, rovfjäril, kålfjäril, älggräspärlemorfjäril, påfågelöga, kamgräsfjäril, puktörneblåvinge, skogsnätfjäril, ängssmygare, ängspärlemorfjäril, pärlgräsfjäril, skogspärlemorfjäril, ljung- / hedblåvinge och grönsnabbvinge. Trendanalysen visar att 2011 sammantaget var det bästa fjärilsåret hittills och att det regniga 2012 var ett märkbart sämre år än övriga år för gräsmarksfjärilarna (Figur 9). Under 2013-2014 har gräsmarksarterna återhämtat sig medan de 20 vanligaste arterna legat kvar på ungefär samma nivå som 2011. 20 vanligaste arterna Gräsmarksfjärilar Figur 9. Sammanvägda trender (Gregory et al. 2005) för dels de tjugo vanligaste arterna i Svensk Dagfjärilsövervakning 2010-2014, och dels de svenska arter som finns med i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar (van Swaay et al. 2013; Pettersson et al. 2014). Underlaget för de 20 vanligaste arterna baseras på i medeltal 310 ± 42 lokaler (medelvärde ± 95%; max = 498, min = 148 lokaler). Underlaget för gräsmarksarterna baseras på 188 ± 71 lokaler (max = 323, min = 5 lokaler). I figurerna visar heldragen linje trendindex och streckade linjer 95% konfidensintervall, dvs korrekta värdet ligger med 95% säkerhet mellan de två streckade linjerna. När konfidensintervallet inte omfattar 1,0 kan man tolka detta som att fjärilsförekomsten är högre (2011, vänstra figuren) eller lägre (2012, högra figuren och 2014, vänstra figuren) än startåret 2010. En bra sak med både artspecifika och sammanvägda index är att de går att räkna ut på andra nivåer. Ett exempel kan ses i Figur 10 där regionala trendindexet för citronfjäril i Västra Götaland ser annorlunda ut än för Sverige som helhet. Vi arbetar nu med att ta fram fler sammanfattande index för populationstrender, exempelvis för att se hur det går för nordliga 21
respektive sydliga arter (van Swaay et al. 2008), för jordbruksarter (Gilburn et al. 2015) och för att se hur regionala och nationella fjärilstrender stämmer med de svenska miljömålen (Blank et al. 2008; Green & Lindström 2014). Båda nationella fjärilsindikatorerna i Figur 9 kommer att komma med i den svenska miljömålsportalen http://www.miljomal.se/ från och med 2016. Sverige Västra Götaland Figur 10. Populationstrender går även att ta fram på andra nivåer, här är ett exempel som visar hur citronfjärilen varierar i antal i Västra Götaland (61 övervakade lokaler), jämfört med i Sverige som helhet (449 lokaler). Kartan visar fördelningen av slingor och punktlokaler där arten observerats 2010-2014 (röda prickar) Täthetsdata i kartan visar hur många lokaler som finns inom en 25 25 km-ruta. Diagrammen visar regionala TRIM-index för arten över perioden och streckade linjer markerar 95% konfidensintervall. Jämför gärna populationstrenderna här med motsvarande klimatdata för 2014 i Figur 1 och Figur 7. Foto: Kurt Johansson, Ockelbo Tillskott och saknade 2014 Många delar av Sverige hade återigen ett trevligt fjärilsår med många arter som var aktiva. Inte minst gäller detta fjällen där ett par arter återkom i protokollen och andra, helt nya för fjärilsövervakningen sågs för första gången. Till exempel återsågs fjällbastardsvärmare, Zygaena exulans och fjällgräsfjäril, Erebia pandrose, under 2014. Roliga nytillskott var fjällvickerblåvinge, Plebejus orbitulus, och fjällhöfjäril, Colias tyche. En annan ny art från 22
Väddnätfjäril, Euphydryas aurinia, Torpagärdet, Smedjebacken 17 juni 2009. Foto: Thorild Jonsson, Ludvika norra Sverige är Friggas pärlemorfjäril, Boloria frigga. Även i söder dök ett par nya arter för fjärilsövervakningen upp, dels en ljusgul höfjäril, Colias hyale, och dels en backvisslare, Pyrgus armoricanus. Andra arter som återkom i protokollen 2014 var gulfläckig glanssmygare, Carterocephalus palaemon och inte helt oväntat den svårobserverade och välkamouflerade tallgräsfjärilen, Oeneis jutta, som nästan bara flyger jämna år. Några arter vi saknat under 2014 är (inte helt oväntat) trädgårdsblåvinge, Cacyreus marshalli, som egentligen var rent otroligt att den sågs 2013. Inte heller sågs någon krattsnabbvinge, Satyrium ilicis, mnemosynefjäril, Parnassius mnemosyne, eller bäckpärlemorfjäril, Boloria thore, men alla de tre arterna kommer säkert att återkomma i räkningen. Utbredningar och antal 2014 För varje fjärilsart (se Figur 11) finns en karta över Sverige som markerar platser där den observerats. I kartan finns också 25 25 km-rutor markerade som motsvarar de gamla topografiska kartbladen. Rutorna markeras när det finns minst en sling- eller punktlokal inom rutan. Till varje karta hör en skala som visar hur många individer av en art som maximalt setts i varje ruta under säsongen. Till höger om kartan finns ett stapeldiagram som visar totala antalet individer av arten varje vecka under säsongen 2014. 23
Friggas pärlemorfjäril, Boloria frigga, Stordalen, Abisko juni 2015. Foto: Lars Pettersson Figur 11. Exempel på hur utbredningsdata och flygtider redovisas för säsongen 2014 av Svensk Dagfjärilsövervakning. Figuren visar data för almsnabbvinge, Satyrium w-album. Rutorna är 25 25 km och motsvarar gamla topografiska kartbladen. Röda prickar markerar sling- eller punktlokaler. Täthetsdata i kartan är maxantal för arten inom en 25 25 km-ruta. Stapeldiagrammet till höger visar totala antalet individer av arten varje vecka under säsongen 2014. 24
Ängsmetallvinge (Allmän metallvingesvärmare) Adscita statices (The Forester) Ängsmetallvingen tillhör kategorin NT (Nära hotad) på den svenska rödlistan. Arten finns i odlingsbygder i hela landet. I södra Sverige finns den i lite torrare marker medan den i norr även finns i blomrikare fuktängar. Totalt observerades 271 ängsmetallvingar under 2014, den högsta summan hittills.. Den starkaste förekomsten 2014 fanns på den skånska lokalen Trunelän, Maglehem där 52 respektive 39 individer sågs den 4 och 11 juli. Även lokalen Svalsjö i Östergötland hade en dag med många individer, 29 ex, den 17 juli. Klubbsprötad bastardsvärmare Zygaena minos Klubbsprötad bastardsvärmare är en sällsynt art som också den tillhör kategorin NT (Nära hotad) på den svenska rödlistan. Arten observerades i 7 exemplar den 20 juli på lokalen Gamla Mörtforsvägen i Oskarshamns kommun, en lokal där arten även har observerats under tidigare år, med ett undantag för 2013. Klubbsprötad bastardsvärmare är som synes mycket lokal och man hittar den i nektarrika, ganska torra och solexponerade miljöer. 25
Fjällbastardsvärmare Zygaena exulans (Mountain Burnet) Fjällbastardsvärmaren är den enda av de svenska bastardsvärmarna som inte är rödlistad. Den finns på fjällhedar och myrmarker längs fjällkedjan från Jämtland upp till Norrbotten. 2014 inräknades totalt 8 individer vid Gausjosjön nära Hemavan, 7 ex den 9 juli och 1 ex den 12 juli. Smalsprötad bastardsvärmare Zygaena osterodensis Smalsprötad bastardsvärmare tillhör också kategorin NT (Nära hotad) på den svenska rödlistan. Arten påträffades på tre lokaler i Östergötland och var även säsongen 2014 sällsynt i rapporterna. Totalt sågs 20 ex vilket trots allt är dubbelt så många individer som 2013. Det högsta antalet på en dag var 9 individer 4 juli i Svalsjö i Kinda kommun. Värt att notera är att arten är den tidigaste bastardsvärmaren hos oss, jämför gärna stapeldiagrammet med de andra arterna. 26
Mindre bastardsvärmare Zygaena viciae (New Forest Burnet) Denna art sågs från Skåne upp till Värmland och totalt noterades 549 individer, nästan dubbelt så många som 2013 och det klart högsta antalet hittills i övervakningens historia. Detta höga antal innebär också att arten är den vanligaste bastardsvärmaren 2014. Arten tillhör kategorin NT (Nära hotad) på rödlistan. Flest individer, 73 ex, sågs 4 juli vid den skånska lokalen Trunelän. Många individer räknades även vid småländska Lammakulla Mellangård den 18 juli då 67 individer observerades. Sexfläckig (Allmän) bastardsvärmare Zygaena filipendulae (Six-Spot Burnet) Denna art, som är känd som både sexfläckig och allmän bastardsvärmare sågs på fler lokaler i landet än den mindre bastardsvärmaren men är i år färre till antalet än denna art. Totalt sågs 471 ex, vilket trots allt är en markant ökning från 2013 då 300 ex noterades. Även den sexfläckiga bastardsvärmaren är listad som NT (Nära hotad) i rödlistan. Högsta antalet, 54 ex, sågs passande nog vid den skånska lokalen Bastardsvärmarerundan, Vellinge kommun, den 10 juli. Många individer sågs även vid Nordanö grusgrop i Västmanland där 34 ex sågs 18 juli samt vid Trunelän, Maglehem i Skåne där 30 ex sågs 11 juli. 27
Bredbrämad bastardsvärmare Zygaena lonicerae (Narrow-bordered Five-Spot Burnet) Den bredbrämade bastardsvärmaren förekommer på blomrika ängsmarker, både på friskare och i torrare marker i östra Sverige upp till Norrlandsgränsen och sågs med 266 exemplar 2014, klart fler än 2013. Arten tillhör kategorin NT (Nära hotad) på rödlistan. Det högsta antalet bredbrämade, 28 exemplar sågs den 9 juli vid Hagstad i Skåne. Skogsvisslare Erynnis tages (Dingy Skipper) Skogsvisslaren är en tidig art som tillhör gruppen tjockhuvudfjärilar. Arten är en av de tolv svenska arter som finns med i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar. Skogsvisslaren trivs i torrbackar i södra och mellersta Sverige. Totalt noterades 87 exemplar under 2014 vilket är ett 20-tal fler än 2013. Det högsta antalet, 13 individer, sågs den 25 maj vid Remmene skjutfält i trakten av Herrljunga i Västergötland. 28
Smultronvisslare Pyrgus malvae (Grizzled Skipper) Smultronvisslare är en tidig tjockhuvudfjäril. Arten kallades tidigare kattostvisslare och är den vanligaste av de arter som kallas visslare. Totalt noterades 143 ex 2014, en klar ökning sedan föregående års bottennotering. Flest smultronvisslare sågs 17 maj vid Mallgårds Klint på Gotland då 23 individer observerades. Många smultronvisslare sågs även vid Segerstad södra på Öland den 26 maj då 12 ex noterades. En rolig observation utanför vanliga utbredningsområdet gjordes 7 juni när ett exemplar infångades vid slingan i Kämpinge, Skåne. Backvisslare Pyrgus armoricanus (Oberthür s Grizzled Skipper) Backvisslaren är en sydlig och värmekrävande art som förekommer lokalt i torra och örtrika betesmarker i Skåne. Den sällsynta fjärilen tillhör kategorin EN (Starkt hotad) på rödlistan och observerades för första gången för övervakningen den 3 augusti vid skånska Högestads mosse, transekt då 1 individ räknades. 29