NÄR LIVET FÅR EN CHANS TILL Ingen vet i förväg vem av oss som kan komma att bli antingen organdonator eller mottagare. Men en förutsättning för att kunna rädda en sjuk människa genom transplantation, är att det finns en annan människa som varit givmild nog att vilja donera sina organ efter sin död. Idag är efterfrågan på organ större än tillgången. Därför hinner människor dö i transplantationskön innan man hittar organ till dem. Men det finns också de som har turen på sin sida. Här får du möta fyra personer som varit mycket nära att dö, men tack vare att de fått nya organ i tid har de fått en ny chans att med förnyad kraft inte bara överleva utan leva livet fullt ut. Förhoppningsvis hittar du också information som kan hjälpa dig att ta ställning till om du själv vill bli donator. Jag tänkte aldrig på att jag kunde dö Linus Sagré, 25 år Innebandyinstruktör Fick nytt hjärta i juli 2001 Det konstigaste med att bli sjuk var att jag inte kände springet i benen längre. Att bli omkringkörd i rullstol för att få frisk luft var ingen hit, tycker Linus Sagré. Han började spela fotboll redan som knatte. Som tioåring fastnade han för innebandy. Han och några av killarna i IBK Alingsås har hållit på sedan dess. Tre träningsdagar i veckan. Match på helgen. Och så några pass i gymmet. En alldeles lagom dos, tycker Linus. Jag gillar farten i innebandyn. Det händer något hela tiden och det passar mig. Konstaterade hjärtsvikt Det var runt julen 2000 som Linus började känna sig lite förkyld. Men tröttheten och andfåddheten gav inte med sig. Läkaren skrev ut astmamedicin som inte hjälpte. Vid en innebandyturnering i mars gick Linus av planen. Det hade aldrig hänt förut. När de konstaterade att jag hade hjärtsvikt blev jag rädd. Jag hade aldrig ens tänkt på att det kunde vara hjärtat. Linus lades in men inga behandlingar hjälpte och han blev snabbt sämre. När kompisarna stack ut och badade på sommarlovet låg han i sin sjukhussäng och tittade ut på den blå himlen. Då tyckte jag rätt synd om mig själv. Jag var arg på det orättvisa, på att inget hjälpte och på att jag bara blev sämre. Till slut orkade jag inte borsta tänderna utan att ta vilopaus. Då var jag nog inte så trevlig, tyvärr. Det var nog skönt för mamma att min syster löste av henne ibland. De var rätt mycket hos mig på sjukhuset, säger Linus som idag har de kinesiska tecknen för familjekärlek tatuerade på sin vänstra arm. När läkarna förde hjärttransplantation på tal kände Linus bara ett stort Äntligen!. Jag var aldrig rädd för hjärtbytet. Jag fick inga garantier men det var min enda chans att bli helt frisk igen. Det hade jag aldrig kunnat bli med mitt gamla hjärta. Även om medicineringen hade fungerat så hade jag fått leva som en pensionär och bara kunnat gå promenader, typ. Det är inget liv för en sjuttonåring. I juli försämrades Linus akut. Ett urgent call skickades ut, vilket innebär att han sattes överst på väntelistan och en förfrågan om ett lämpligt hjärta gick ut till samarbetsländerna i Europa. Själv förstod jag inte hur illa det var ställt, förrän efteråt. Jag tänkte aldrig på att jag kunde dö, bara på vad jag skulle göra när jag blev bättre. Kände skillnaden direkt
Ett hjärta kom och operationen gick bra. Fantastiskt bra. Så fort jag vaknade kände jag jätteskillnad! Jag var så energisk att personalen fick säga åt mig att ta det lugnt. Två och en halv vecka senare hälsade Linus på hos kompisarna på innebandyn. Sitt löfte till läkarna, att ge bröstbenet åtta veckor att läka ihop på innan han började träna, höll han. Men jag väntade nog inte en enda dag extra, flinar Linus. Idag är det är hundra procent Linus, precis som han önskade den där sommaren i sjuksängen. Innebandy, styrketräning, snowboard och kompisar Personen som hade bestämt sig för att ge bort sitt hjärta räddade mitt liv. I början var jag väldigt nyfiken på vem han eller hon hade varit. Nu känner jag mig mest otroligt tacksam. För mig var det så självklart att ta emot en sådan fin gåva. FAKTA HJÄRTTRANSPLANTATION Den första hjärttransplantationen i Sverige genomfördes på Sahlgrenska 1984. Nu utför man årligen ett 40-tal hjärtbyten, vilket gör Sahlgrenska till landets största centrum för hjärttransplantation. De flesta patienterna arbetar eller studerar igen, ett år efter transplantationen. Överlevnaden är 90 procent efter ett år och 75 procent efter fem år. När jag såg att mina ögonvitor var gula visste jag direkt vad det betydde Lena Essedahl, 52 år, Sjukgymnast, Fick ny lever i februari 1996 En fredag i augusti 1995 sitter Lena Essedahl i bilen på väg till ett viltspårsprov med sina två golden retrievers Gibson och Abbe. Hon får något i ögat och fäller ner solskyddet för att kolla i spegeln vad det är. När jag såg att mina ögonvitor var gula visste jag direkt vad det betydde min lever hade slutat att fungera, säger Lena, som då var 38 år. Redan i tonåren fick hon veta att perioderna med orkeslöshet, diarréer och blod i avföringen berodde på ulcerös kolit, kronisk inflammation i tarmen. När hon var 24 opererades hennes tjocktarm bort och hon fick stomi. Jag fortsatte att spela handboll med påse på magen. Mina lagkamrater var nog mer skraja för att någonting skulle hända än jag själv var, minns Lena. Tolv tarmoperationer Tolv gånger måste hon operera tarmarna. Varje gång kämpar hon sig envist tillbaka till ett aktivt liv. Men nu är läget allvarligare än någonsin. Att Lenas ögonvitor är gula tyder på att levern fungerar så dåligt att gallan går ut i blodet. Provtagningar bekräftar farhågorna. Lena måste få en ny lever för att överleva. Under väntetiden pendlade jag mellan hopp och förtvivlan. Jag var rädd för att hinna dö i kön. Varje morgon gick jag upp och tittade mig i spegeln och hoppades att det skulle se bättre ut. Men jag blev bara gulare och gulare. Till slut var huden och ögonvitorna gula som saffran. Det var så overkligt att jag ibland tänkte att det måste vara en dröm. Maktlös i kön Att köa för att överleva innebar en stark känsla av maktlöshet. Det enda Lena kunde göra var att sköta sin del av avtalet så rätt det bara gick. Jag tog min uppgift på fullaste allvar. Jag höll mig i form, åt rätt mat, försökte hålla mig infektionsfri och var ständigt redo. När jag och
min dåvarande man blev insnöade pratade vi om att skida till närmaste plogade väg, ifall sjukhuset ringde. Och när min syster firade sin födelsedag med champagne vågade jag knappt lukta på korken. Infektionerna och febertopparna kom allt tätare. Promenaderna med hundarna blev kortare och kortare. När samtalet från Sahlgrenska äntligen kom kände Lena en slags skräckblandad förtjusning. Jag var medveten om riskerna men det här var ju min sista chans! Lena återhämtade sig rekordsnabbt. Tio dagar efter transplantationen fick hon åka hem. En levertransplantation är en stor och livsavgörande operation. Men jag mådde faktiskt sämre efter mina tarmoperationer än efter transplantationen. Nu märktes ju en skillnad direkt och jag gick omkring och kände en sådan intensiv lycka. Och äntligen orkade jag träna med hundarna igen, det var så kul och det gick så jäkla bra! Idag är Lenas ögonvitor vita, det kollar hon fortfarande i spegeln då och då. Zidane, hennes femte golden är redo för lydnadseliten och sonen Larry har också börjat visa framtassarna. Lena har ett eget företag, hon håller hundkurser, fågelskådar och njuter av naturen. Jag försöker passa på att göra det jag verkligen vill. Mina tankar har många gånger gått till den man eller kvinna som lät mig få ett nytt liv. Jag vet ju inget mer än att det var en generös människa. Att donera sina organ för att en människa ska kunna leva vidare när man inte längre kan det själv, är nog det mest medmänskliga man kan göra. FAKTA LEVERTRANSPLANTATION Samtliga barn och ungdomar och 90 procent av de vuxna patienter som fått en ny lever, är i livet efter ett år. 80-85 procent av patienterna lever efter fem år. Tekniken har utvecklats under de senaste åren och man kan nu även använda levande donatorer. Ofta är det en förälder som donerar en del av sin lever till sitt barn. På Sahlgrenska utförs ett 90-tal operationer per år vilket gör levertransplantationsverksamheten till Skandinaviens största. När organen i min mage plockades ut var de sammanväxta till ett enda stort paket Eva Ljungren, 72 år Pensionär Fick nya tarmar och ny magsäck, bukspottskörtel och lever i april 2004. Fick ny njure i november 2006 Fläskfilén var tillagad och smördegskexen fyllda när en röst i luren meddelade att Eva Ljungren skulle få fem nya organ. Det var hög tid. När organen i min mage plockades ut var de sammanväxta till ett enda stort paket. Jag hade inte överlevt i mer än en månad, säger Eva. Hon var den sjunde i Sverige som gick igenom en multivisceral transplantation, det vill säga att mer än ett organ opereras in. I hennes fall var det tunntarm, tolvfingertarm, magsäck, bukspottskörtel och lever. På tio år hade Eva varken kunnat äta eller dricka. Hon överlevde genom att varje natt koppla in näringsdropp som gav henne kraft att göra allt det där hon ville arbeta, spela golf, spela bridge och skriva en kokbok! Trots att hon inte ens kunde smaka av rätterna hon lagade så fortsatte hon att bjuda hem sina vänner på middag. Jag brukade lägga upp mat på min tallrik och låtsasäta. Hade jag en kavaljer som visste hur det var ställt så kunde vi byta tallrik när han var klar. Jag ville inte visa hur sjuk jag var. Jag ville att allt skulle vara som vanligt. Med tre barn, hus, trädgård och ett heltidsjobb som språklärare hade Eva alltid haft fullt upp. Hon startade språkresor, författade ordböcker på fyra olika språk och idrottade så mycket hon hann. Jag trivdes med att alltid ha mycket om mig. Men kanske blev det för mycket ändå, säger hon så här i efterhand. Misslyckad operation för magsår
Vid 45 års ålder opererades hon för magsår. Operationen misslyckades och fick göras om. Ärrbildningarna i magen växte samman och påverkade tarmarnas funktion. Ett tjugotal magoperationer och åtskilliga smärtsamma tarmvred senare sattes hon upp på väntelista för transplantation. Hon fick vänta i 3,5 år innan det var dags. Då var hon tvungen att ta smärtstillande sprutor varje timma. När hon äntligen blev kallad ställde hon för en gångs skull in en middagsbjudning. Allt var ju faktiskt inte som vanligt. Äldst i världen Med sina 66 år var Eva den äldsta kvinnan i världen att genomgå ingreppet: Det gillade jag inte att höra, för jag känner mig inte gammal. Kanske var det därför de gav mig en chans. Jag har en stark livsgnista och jag ger aldrig upp hoppet. Jag vill ju så gärna vara med. Eva låg på operationsbordet i 14 timmar och på intensivvårdsavdelningen i två månader. Det var kritiskt länge. Själv minns jag inget men för min man Klas var det en pärs. Vi har ju hållit ihop sedan 1957. Han hälsade på mig två gånger om dagen och visste aldrig om jag skulle vara vid liv när han kom dit, säger Eva. Återhämtningen blev tuff men till slut var hon stark nog att åka hem. Den största lyckan var att kunna dricka ett helt glas vatten. Det njuter jag av än idag! Men all medicinering hade slagit ut Evas njurar. Återigen sattes hon upp i kö, denna gång för en njurtransplantation. Idag har den nya njuren suttit på plats i tre år. I augusti åkte hon till World Transplant Games, OS för transplanterade, i Australien. Hon kom hem med en härlig solbränna och en guldmedalj i handbagaget. Jag hade tränat som en galning så det var fantastiskt att vinna. Men störst av allt var ändå att alla vi idrottare, över tusen stycken, faktiskt var där. Det hade vi aldrig varit om det inte funnits människor som bestämt sig för att skänka sina organ till oss. FAKTA TARM- OCH FLERORGANTRANSPLANTATION Skandinaviens första tarm- och flerorgantransplantation utfördes på Sahlgrenska 1998. Den då fyraåriga flickan lever idag ett i stort sett normalt liv. Sedan dess har ett 20-tal patienter opererats. Dessa transplantationer genomförs ingen annanstans i Norden. Ett år efter ingreppet lever 80-90 procent av patienterna. FAKTA NJURTRANSPLANTATION På Sahlgrenska har man transplanterat njurar sedan 1965. Sedan dess har man utfört över 4 500 njurtransplantationer. Nu görs ungefär 150 om året. Väntetiden brukar vara ett till tre år. Under tiden får patienten gå i dialys. Ungefär 40 procent av patienterna får en njure av en levande givare och slipper därmed att vänta. Efter ett år fungerar cirka 95 procent av njurtransplantaten och efter fem år fungerar omkring 85 procent. De långsiktiga resultaten blir något bättre med levande donator. Varje gång jag är ute och joggar tänker jag på hur häftigt det är Åsa Nordin, 39 år Arbetsförmedlare Fick nya lungor i november 1998 Gå igenom en lungtransplantation eller dö. För en utomstående kan det låta som ett lätt val. Men för Åsa Nordin var det ett svårt beslut att fatta. En transplantation var något stort och skrämmande som jag absolut inte ville vara med om. Och jag hade väldigt svårt för tanken på att någon annan skulle behöva dö för att jag skulle leva, säger Åsa. Det har gått elva år sedan hon skickades hem med sina motstridiga känslor. Hon fick jul och nyår på sig att tänka. Lille systersonen Christoffer, fyra år, blev den som hjälpte Åsa att bestämma sig.
När han sa Åsa, lova att du inte dör så fanns det bara ett val. Utan nya lungor så skulle jag ju dö. Min systers pojkar betyder väldigt mycket för mig, de har ju bara en moster. Och jag var 28 år och hade massor kvar i livet att göra. Åsa sattes upp på väntelista och mådde allt sämre. Som en fånge i hemmet Jag blev som en fånge i mitt eget hem. Skulle jag någonstans fick jag åka rullstol och ha med syrgas. Ibland låg jag med hög feber tre, fyra veckor i sträck. Jag kände mig som en belastning för att jag inte kunde hjälpa till hemma. När min sambo hade stått och lagat en god middag som jag kräktes upp efter tio minuter, fick jag dåligt samvete. Tiden före transplantationen låg Åsa kopplad till en apparat som hjälpte henne att andas, den största delen av dygnet. Så när hon efter drygt två års väntan fick tjugo minuter på sig innan ambulansen hämtade henne, var hon mer än redo. Det kändes som om jag skulle gå mitt livs match. Jag hade inget att förlora! Lungbytet gick bra men efteråt fick Åsa invärtes blödningar och måste opereras ytterligare två gånger. En otrolig känsla När krafterna äntligen kom tillbaka var det en otrolig känsla. Bara att kunna duscha och ta på mig kläderna själv var underbart, säger Åsa och minns när hennes yngsta systerson Filip skulle lära sig att cykla. Jag höll i därbak och han trampade fortare och fortare. Plötsligt tvärbromsade han och utropade Men Åsa, du har ju lärt dig springa!. Då var jag lycklig. På årsdagen av lungbytet förlovade hon sig med sin Thomas som stått vid hennes sida under hela den långa kampen. Drabbades av cancer Två år senare fick Åsa cancer i en kota i ländryggen. Då tappade hennes familj nästan sugen. Själv beskriver hon cellgifterna och strålningen som en enkel match jämfört med det hon redan uthärdat. Idag är hon friskförklarad ifrån cancern. Och väldigt fysiskt aktiv. Är man född med cystisk fibros så är man van vid att träning är något tungt och jobbigt. Men sjukdomen påverkar inte mina nya lungor, så nu blir jag bara piggare och gladare av att motionera. Varje gång jag är ute och joggar tänker jag på hur häftigt det är! När Åsa var som sjukast drömde hon om att kunna gå en promenad. Idag har hon och hennes syster klarat Tjejklassikern det vill säga kortare versioner av Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimmet och Vättern runt. Och på World Transplant Games, OS för transplanterade, tog Åsa guld på 100 meter bröstsim och brons i tre kilometer löpning. Det trodde ingen när jag var liten och låg på tippbänk medan mamma och pappa dunkade slemmet ur bröstet på mig, säger Åsa och konstaterar att hon faktiskt har fått ett helt nytt liv. Och Christoffer och Filip har fått en pigg moster. Som kan springa. FAKTA LUNGTRANSPLANTATION Den första lungtransplantationen på Sahlgrenska gjordes 1991. Nu utför man 30-40 lungtransplantationer per år. Patientens diagnos avgör ifall en eller båda lungorna transplanteras. Ungefär 90 procent av patienterna lever ett år efter ingreppet och femårsöverlevnaden är drygt 65 procent. WORLD TRANSPLANT GAMES 2011 Den 18-25 juni 2011 avgörs World Transplant Games, ett OS för transplanterade, i Göteborg. Ett tusental deltagare ifrån världens alla hörn gör upp om medaljerna i bland annat friidrott, cykling, tennis, bordtennis, simning, volleyboll, innebandy, boule och golf. Alla har en sak gemensamt det är tack vare organdonation och en lyckad transplantation de fått chansen att kunna delta.
Minutjakt i gränslandet mellan liv och död Under ett par dygn förändras två familjers liv totalt. Den ena förlorar en älskad make, pappa och farfar. I den andra får en döende tvåbarnsmor chansen att leva vidare. Skövde, söndag 25/10 2009 kl. 17.25 Stig Johansson, 56, har precis satt på sista vinterdäcket på bilen när han plötsligt får en blixtrande huvudvärk. Han tar några steg mot huset men tappar balansen och faller. Inne i köket står hustrun Anita och skalar potatis när hon hör ett rop. Hon hittar sin man ute på uppfarten. Han är medvetslös. Skövde, söndag 25/10 kl. 17.48 Stig förs i ilfart i ambulans till Kärnsjukhuset i Skövde. Han har drabbats av en stor hjärnblödning och allt görs för att rädda hans liv. Andningen är svag och Stig läggs i respirator. Hans fru finns hela tiden vid hans sida. Kärnsjukhuset i Skövde, måndag 26/10 kl. 15.50 Stig dödförklaras. Hans liv gick inte att rädda och hans hjärnfunktioner har helt och oåterkalleligt upphört. Det som gör att hans hjärta fortfarande slår är respiratorn. Regionala donationsenheten, Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg, måndag 26/10 kl. 15.55 Telefonen ringer på regionala donationsenheten på Sahlgrenska sjukhuset. Här arbetar sex transplantationskoordinatorer med att samordna regionens alla donationer så att transplantationerna som ger sjuka människor chansen till ett nytt liv, kan bli verklighet. Idag är det Charlotte Lovén som har jouren. Läkaren ifrån Skövde berättade att en patient precis förklarats död i en total hjärninfarkt. Eftersom han vårdades i respirator när han avled är han en möjlig organdonator, säger Charlotte. Det första hon gör är att kontrollera om Stig Johansson finns med i donationsregistret. Det gör han inte. Han har heller inte något donationskort bland sina tillhörigheter. När den avlidne gjort sin vilja känd så kan man riktigt se hur lättade de anhöriga blir. Men ofta är det som för Stigs familj och det är ett stort beslut att fatta mitt i sorgen. Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg, måndag 26/10 kl. 16.45 Charlotte är den första som åker från Sahlgrenska till Skövde. På vägen dit läser hon på nytt igenom uppgifterna om Stig: Stig hade högt blodtryck som han åt en tablett emot. Han var lätt överviktig och hade blodgrupp A. Motionerade inte särskilt mycket men brukade promenera med hustrun. Han rökte som ung men slutade för 30 år sedan. Ibland tog han ett par öl och en whisky till helgen. Han var, med andra ord, som folk är mest vilket duger gott för att bli organdonator. Kärnsjukhuset Skövde måndag 26/10 kl. 18.50. När Charlotte träffar Stigs fru Anita sitter hon vid sängkanten och håller mannen hon älskat i mer än halva sitt liv, i handen. Den är fortfarande varm och hon har svårt att förstå att Stig verkligen är borta. Den vuxne sonen Peter, som tillsammans med sin fru och deras tvååring skulle ätit söndagsmiddag hemma hos föräldrarna igår, lägger armen om sin mamma. Anita och Peter har kommit fram till att de är positiva till organdonation men en massa frågor snurrar i deras huvuden. Livet svänger fort ibland. Anita och sonen var väldigt, väldigt ledsna men ändå samlade. De hade aldrig tänkt på att prata om organdonation med Stig. Men eftersom han alltid brukade ställa upp och hjälpa andra, så kände de att det nog var vad han skulle velat. Jag tror att beslutet kändes bra för dem båda. Jag har faktiskt aldrig mött någon anhörig som ångrat att de sa ja till donation, säger Charlotte. Under samtalet berättar hon att omhändertagandet av organen går till precis som en vanlig operation. Stig kommer att behandlas med stor respekt. Efteråt sys såret ihop och läggs om med ett vanligt, vitt förband. Det finns många föreställningar om hur kroppen ser ut efter donatorsoperationen. Om Anita vill ta farväl av Stig efteråt så ska hon inte behöva oroa sig för det.
Kärnsjukhuset Skövde måndag 26/10 kl. 19.30 Stig sköts om så att hans organ hålls i bästa skick. Andning och cirkulation kontrolleras, vätskor tillförs och värmefiltar läggs på. Charlotte hittar en vrå på en tom expedition där hon kan upprätta en tillfällig sambandscentral. Det är mycket som ska klaffa och jag ringer över hundra samtal vid en donation. Flera operationsteam ska ringas in, avdelningar ska förberedas, blodcentral och viruslab kontaktas. Transporter ska ordnas för patienter, läkarteam och organ. Om ett flyg är försenat eller en bil går sönder så är det problem som måste lösas. I slutändan handlar det bara om en enda sak att organen kommer fram i rätt tid och i bästa skick, så att patienterna som behöver dem får sina transplantationer. Kärnsjukhuset Skövde, måndag 26/10 kl. 20.00 Stigs hjärta och lungor är röntgade och blodprover är tagna. Organen fungerar väl. De ansvariga läkarna på Sahlgrenska accepterar Stigs organ. De har också fattat beslut om vem som ska få dem. De som är sjukast står först på tur. Andra aspekter som vägs in är rätt blodgrupp, vävnadstyp, kroppsstorlek, ålder och hur länge de väntat. Charlotte åker aldrig någonstans utan hela väntelistan med alla namn och kontaktuppgifter. Nu är det dags för henne att ringa fem efterlängtade samtal, till mottagarna av Stigs organ. Mellerud, måndag 26/10 kl. 20.02 I sovrummet har Annica Svensson, 44, och hennes två döttrar krupit upp i sängen. En slang går ifrån hennes näsa till behållaren med syrgas som underlättar andningen. Det är läggdags för sjuåriga Alva men Annica blir så lätt andfådd att hon överlåter högläsningen åt storasyster Lina. Mitt i mysteriets upplösning ringer Annicas mobil. Döttrarna tittar storögt på när hennes ögon fylls av tårar. Hon försöker säga något men får först ingen luft. Sedan viskar hon fram några tysta ja och ett tack så hemskt mycket och vänder sig till sina flickor. Det är dags. Jag ska äntligen få mina nya lungor. Håll tummarna för mig nu, tjejerna. När jag kommer hem så är det min tur att läsa högt igen. Och till sommaren ska vi gå på Liseberg tillsammans! Mellerud måndag 26/10 kl. 21.10 En ambulans hämtar Annica. Hon kramar sina flickor länge innan hon åker. Hennes syster följer med henne in till Sahlgrenska. De säger nästan ingenting på vägen dit. De håller bara varandra hårt i handen. Kärnsjukhuset Skövde tisdag 27/10 01.00 Uttagsoperationen startar exakt på utsatt tid. Stig ligger fortfarande i respirator när två transplantationskirurger ifrån Sahlgrenska påbörjar ingreppet. I salen finns också narkos- och operationspersonal ifrån både Skövde och Göteborg. Kärnsjukhuset Skövde tisdag 27/10 kl 02.30 Två thoraxkirurger och en operationssköterska, specialiserade på att ta hand om hjärta och lungor, har anlänt och tar över vid operationsbordet. Innan organen tas ur kroppen spolas de igenom med kall näringslösning. Hjärtat lyfts ut först, sedan lungorna. Så fort de är ute ur kroppen ser jag till att de förpackas väl i kylväskor med is. De ska hållas i fyra grader hela tiden, säger Charlotte Lovén. Nu är varje minut dyrbar. Ett hjärta klarar sig utanför kroppen i fyra timmar, ett par lungor i sex. Thoraxteamet lämnar salen och tar med sig väskorna med organen. De åker blåljustransport tillbaka till Sahlgrenska. Vid den här tiden är vägarna nästan tomma men i rusningstrafik skulle jag ha bokat en helikopter, säger Charlotte. Hon stannar kvar i operationssalen. Bukkirurgerna tar hand om lever och njurar. Tidsramarna är inte lika snäva nu. En lever klarar sig i upp till 12 timmar och njurar i max ett dygn, utanför kroppen. Till sist sys såret ihop, snyggt och fint. Teamet lämnar Skövde och tillsammans med Charlotte transporterar de organen till Sahlgrenska och fler väntande mottagare, någon gång i gryningen. Sahlgrenska tisdag 27/10 kl. 05.40
Annicas nya lungor kommer fram. Själv har hon varit sövd i ett par timmar och ligger redan på operationsbordet. För att allt ska vara så tidseffektivt som möjligt har man redan öppnat hennes bröstkorg, men hennes lungor opereras inte ut förrän de nya finns på salen. Sahlgrenska tisdag 27/10 kl. 06.00. Transplantationen börjar. Annicas gamla lungor opereras ut. De nya sätts in. För Annica är det här ingreppet en fråga om liv eller död. Hon har väntat länge och hennes tillstånd har försämrats den senaste tiden. Tack vare att blodgruppen stämde och att hon är en lång kvinna kunde hon få Stigs lungor, förklarar Charlotte. Sahlgrenska, onsdag 28/10 kl. 09.20 Respiratorn kopplas ur och Annica börjar andas själv. Hon tar ett djupt andetag. Sedan tar hon ett till. Hon hostar inte. Kippar inte. Visserligen hugger det till i operationssåret men hon måste inte längre kämpa för att få luft. Hon bara andas! Döttrarna som väntat i dagrummet tassar försiktigt fram till sin mamma i sjuksängen. Vi klarade det! Hämta en bok så ska jag sträckläsa den för er, utbrister Annica och lägger en arm om varje liten tjej som äntligen, i mammas famn, får låta alla tårar komma. Sahlgrenska, torsdag 19/11 kl. 11.00 Annica skrivs ut. Hon är infektionskänslig och det kommer att ta veckor innan hennes bröstben läkts ihop. Hon har haft en avstötning som hävts. Det kan komma fler. Hon måste äta mediciner som hindrar kroppens immunförsvar från att stöta bort de nya lungorna, i resten av sitt liv. Hon kommer att få gå på läkarkontroller livet ut. Och hon kommer att få vara med när Alva och Lina växer upp. Sahlgrenska onsdag 16/12 kl. 14.05: Charlottes telefon ringer. Det är Annica Svensson som vill skicka ett julkort till givarens anhöriga. Hon vill tacka för den finaste gåva hon någonsin fått. I Sverige har donatorns anhöriga och mottagarna anonymitetsskydd. Men den som fått ett nytt organ känner ofta en otrolig tacksamhet. Så det är klart att jag förmedlar Annicas brev, som måste vara anonymt, till Stigs anhöriga. För dem blir inte den här julen som andra jular. Men en hälsning från en lycklig mottagare kan ändå ge en liten tröst, en strimma ljus i allt det mörka. På något sätt blir döden inte lika meningslös när den ändå givit liv. Fotnot 1: Stigs hjärta, lever och njurar kunde också transplanteras till fyra lyckliga mottagare. Även hans hornhinnor omhändertogs av hornhinnebanken på Mölndals sjukhus. Fotnot 2: Texten beskriver hur en organdonation och en transplantation kan gå till. Den är baserad på verkliga fall men det är bara är transplantationskoordinator Charlotte Lovén ifrån Regionala donationsenheten i Göteborg, som existerar i verkligheten. FAKTA REGIONALA DONATIONSENHETEN Regionala donationsenheten finns på Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg. Den inrättades i januari i år. Enheten, som är unik i Skandinavien, är en länk mellan intensivvård och transplantationscentrum. Här arbetar en läkare och sex transplantationskoordinatorer med stor rutin av organdonation. De har ständig jour och kontaktas när en patient avlider i respirator på något av regionens sjukhus. Sjukhus ifrån hela Norrland samt ifrån den sydöstra sjukvårdsregionen ingår också i samarbetet. Donationsenheten: * Omhändertar organ från 32 svenska sjukhus. * Utväxlar organ i hela Norden samt med flera länder i Europa * Omhändertar organ från ett 60-tal donatorer per år * Medverkar till att 250-300 personer om året får nya organ på transplantationscentrum i Göteborg. FAKTA TRANSPLANTATIONSCENTRUM Transplantationscentrum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg är Sveriges största transplantationsenhet. Det är också den enda enheten i Skandinavien som transplanterar alla organ. Mellan 1/1-31/10 2009 transplanterades organ från 46 donatorer. Det innebär att: * 120 personer fick en ny njure (6 utav dem fick dessutom ny bukspottskörtel)
* 80 personer fick en ny lever * 28 personer fick ett nytt hjärta * 31 personer fick nya lungor * 2 personer fick ny tarm Det innebär också att 2009 kommer att bli året då fler personer än någonsin fick nya organ här. Men många mycket svårt sjuka människor väntar fortfarande på nya organ. I Transplantationscentrums kö väntar: * 190 människor på en ny njure (5 utav dem behöver dessutom en bukspottskörtel) * 27 personer på en ny lever * 7 personer på ett nytt hjärta * 7 personer på nya lungor * 1 person på ny tarm Bildtexter: Vid en organdonation utgör transplantationskoordinatorn länken mellan givare och mottagare. Charlotte Lovén är med vid uttagsoperationen. När organen lyfts ur ser hon till att de förpackas väl i kylväskor som håller fyra grader. Tidsaspekten är viktig för att allt ska klaffa vid en organdonation. Transplantationskoordinator Charlotte Lovén håller hela tiden koll på klockan och att tidsschemat följs. Vid en organdonation är tiden knapp. Glasklara rutiner och hög kompetens är avgörande för att en transplantation ska bli verklighet. Transplantationskoordinator Charlotte Lovén är på väg med organ till en väntande mottagare på Sahlgrenska Universitetssjukhusets transplantationscentrum. HUR GÅR DET TILL? Frågor och svar om organdonation Vilka organ kan doneras? Hjärta, lungor, lever, tarmar, njurar och bukspottskörtel. Man kan dessutom donera vävnader som hjärtklaffar, hud och hornhinnor. Benmärg doneras av levande givare. Vem får donera? I levande livet är nästan alla potentiella donatorer. Några åldersgränser finns inte. Det finns 80-åringar som kunnat donera en njure eller en lever. Barndonatorer behövs alltid. I många fall kan även sjuka människor donera de organ som inte är påverkade av sjukdomen. Hiv-positiva får inte donera och inte heller aktiva, intravenösa missbrukare. Det är viktigt att veta att man inte själv behöver ta ansvar för om organen lämpar sig för donation. Den som sagt ja till att donera kommer att utredas medicinskt om donation blir aktuellt. Hur avgör man vem som blir donator? Det är bara de som avlider när de vårdas i respirator som kan donera organ. Det beror på att organen måste vara försörjda med syresatt blod hela tiden. Vårdas man i respirator kan hjärtat fortsätta slå trots att hjärnan inte längre fungerar. Den vanligaste dödsorsaken är hjärnblödning men man kan också ha drabbats av exempelvis skallskador eller långvarig syrebrist. Är det annorlunda med vävnader?
Ja. Vävnader som hjärtklaffar, hornhinnor och hud klarar sig utan blodcirkulation. Därför är vävnadsdonation möjlig vid de flesta typer av dödsfall. Vävnader kan förvaras utanför kroppen under längre tid och sparas i vävnadsbanker till lämpliga mottagare. Kan min inställning till donation påverka vården jag får? Nej. Alla resurser läggs på att rädda ditt liv. Din inställning till donation kontrolleras inte förrän efter dödförklaringen. Därmed kan den heller inte påverka vården. Finns det ingen chans att en hjärndöd vaknar upp? Nej. Vid en total hjärninfarkt, alltså det man kallar för hjärndöd, upphör alla hjärnans funktioner oåterkalleligt att fungera. Det krävs två läkarundersökningar som utförs med minst två timmars mellanrum för att fastslå detta. Däremot kan man vakna upp om man ligger i koma. Då är hjärnans funktioner nedsatta men har inte upphört helt. Det är stor skillnad på dessa två tillstånd. Hur går själva organdonationen till? Efter dödförklaringen får donatorn ligga i respirator i max 24 timmar, i väntan på uttagsoperationen. Den går till precis som när man opererar en levande patient, med stor respekt. Efteråt syr man ihop såret och lägger ett vanligt förband. Kroppen ser inte konstig ut. Donationen fördröjer inte begravningen. Kan man donera medan man lever? Ja, den som är frisk kan donera sin ena njure. Det vanligaste är att en familjemedlem eller vän donerar. Det går också att donera en njure anonymt till en helt okänd människa. Man kan även donera en del av sin lever. Ofta är det en förälder som ger en del av sin lever till sitt barn. Varför ska jag donera? Drygt 600 människor i Sverige står i transplantationskön idag. Det är barn och vuxna med akut sjukdomsförlopp eller en svår kronisk sjukdom. För dem som väntar på hjärta, lungor, lever eller tarm finns inga alternativa behandlingar de dör om de inte får ett nytt organ. De som väntar på en ny njure måste gå i dialys tills en donator hittas. Vem som helst av oss kan komma att bli antingen en organdonator eller en mottagare. Ingen vet i förväg. Men en förutsättning för att kunna rädda en sjuk människa genom transplantation, är att det finns en annan människa som varit givmild nog att vilja donera sina organ efter sin död. Idag är efterfrågan på organ större än tillgången. Därför hinner människor dö i transplantationskön innan man hittar ett nytt organ till dem. Finns det inga andra sätt att få fram organ? Nej, inte i nuläget. Forskning pågår och kanske kommer man i framtiden att kunna framställa organ på konstgjord väg eller använda djurorgan. Vem bestämmer om mina organ ska doneras? Du själv! Om du gjort din vilja känd så gäller den. Den kan ingen annan ändra på. Vad händer om jag inte tar ställning? Då frågar man dina anhöriga om de vet om du ville donera. Om ingen känd vilja framkommer så säger lagen att dina organ ska omhändertas. Dina anhöriga har då rätt att lägga in sitt veto. Säger de nej, så blir det ingen donation. Hur visar jag vad jag vill? Genom att anmäla dig till donationsregistret. Det går att göra på www.donationsradet.se. Du kan också ringa Socialstyrelsens växel 075-247 30 00 så kopplar de dig till rätt person. Genom att fylla i ett donationskort att ha i plånboken. Det finns att hämta på apoteket eller din vårdcentral. Genom att prata med dina anhöriga.
Kan jag ångra mig? Ja, det är alltid den senast kända viljan som gäller. Om du exempelvis har anmält att du vill donera organ till donationsregistret men senare sagt något annat till dina anhöriga så är det det senaste som gäller, även om det bara är muntligt. Det går också bra att göra en ny anmälan till registret. Läs mer på: www.donationsradet.se ENKÄT: Har du anmält dig till donationsregistret? Åtta av tio svenskar är positiva till organdonation och 1.5 miljoner människor har anmält sig till donationsregistret. Har du? Peter Tideman, 51, Sävedalen: Ja, jag ringde och anmälde mig för två år sedan. Och jag har hämtat ett donationskort som jag har i plånboken. Jag tycker att det är bra om någon kan ha nytta av mina kroppsdelar när jag dör. Skulle de behövas till forskning istället så går det också bra. Malin Mattsson, 34, Göteborg: Nej jag har inte anmält mig men jag ska göra det när jag satt mig in i ämnet lite mer. Jag skulle inte vilja att mina anhöriga skulle behöva ta det beslutet. Jag är positiv till donation. Om något händer mina nära och kära, eller mig själv, så är man ju tacksam om det finns organ. Jinni Löfstrand, 51, Göteborg: Nej, jag har inte anmält mig men jag ska göra det så fort jag får tid. Det har bara inte blivit av. Jag har ju barn och då känns det på något vis självklart att man kan tänka sig att donera sina organ. Sebastian Kremer, 18, Älvängen: Vet inte, mamma kanske har gjort det? Jag tycker att donation är bra. Varför inte, liksom? Det räddar ju liv. Om man kan hjälpa någon som verkligen behöver det så tycker jag att det är väldigt bra. Ifall någon i min familj skulle bli sjuk så skulle jag donera en njure direkt. Anne-Marie Gard, 66, Gråbo: Nej, jag har inte anmält mig. Min man och jag har pratat om att vi ska göra det. Om något skulle hända så att man själv behövde organ så skulle man ju vilja att den möjligheten fanns. Då får man ju faktiskt vara generös med sig själv, om det nu skulle vara så.