Georgien https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/ Georgien ligger i södra Kaukasus där Europa möter Asien. Landet har genom historien varit ett utsatt byte för regionens stormakter Persien, Turkiet och Ryssland. I vår tid har Georgien söndrats av separatistiska utbrytningar i republikerna Abchazien och Sydossetien. Den före detta sovjetrepubliken är också en bricka i det säkerhetspolitiska spelet mellan Ryssland och Nato. Geografi Georgien är ett bergigt land, till ytan ungefär dubbelt så stort som Jämtland. Landet avgränsas i norr och söder av bergskedjorna Stora Kaukasus respektive Lilla Kaukasus. Yta 69 700 km2 (2017) Tid svensk + 2 timmar Angränsande land/länder Ryssland, Azerbajdzjan, Armenien, Turkiet Huvudstad med antal invånare Tbilisi, 1 161 000 (uppskattning 2011) Övriga större städer https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 1/53
Kutaisi (195 000), Batumi (124 000), Rustavi (121 000) (uppskattning 2011) Högsta berg Sjchara (5064 m ö h), Kazbegi (5033 m ö h) Viktiga floder Mtkvari Klimat Klimatet varierar mellan olika landsändar. Vid kusten och i slättlandet runt floden Rioni i väster är det milt och fuktigt medan slätterna i öster ligger isolerade från havet och har ett kontinentalt klimat med kalla vintrar och varma, torra somrar. Snön ligger kvar året om på de högsta bergstopparna. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Tbilisi 1 C (jan), 24 C (aug) Medelnederbörd/månad Tbilisi 78 mm (maj), 19 mm (jan) Befolkning och språk Förutom georgierna själva lever ett sjuttiotal folkgrupper i landet, vara en del är mycket små. Många av folkgrupperna återfinns också i Georgiens grannländer. Georgien är ett av de minst urbaniserade länderna i Europa. Bara drygt hälften av invånarna bor i städer. I huvudstaden Tiblisi lever 1,1 miljon människor en fjärdedel av landets befolkning. Azerbajdzjanerna är i majoritet i sydost nära gränsen till Azerbajdzjan. I söder vid den armeniska gränsen bor armenier. Befolkningen minskade efter självständigheten 1991 på grund av emigration, inbördeskrig och sociala och ekonomiska problem. Över en och en halv miljon georgier sökte sig till Ryssland för att arbeta fram till 2006 då en konflikt med Moskva stängde den möjligheten (se Utrikespolitik och försvar). Till följd av konflikterna mellan centralmakten och Sydossetien och Abchazien (se Modern historia och Aktuell politik) samt kriget mot Ryssland 2008 finns cirka 250 000 internflyktingar i Georgien, de flesta georgier som flytt eller fördrivits från konfliktområdena. Mescheterna, turkisktalande muslimer, deporterades 1944 från georgiska områden till Uzbekistan. Efter sammandrabbningar med uzbeker 1989 tvingades mescheterna på flykt. Först sommaren 2007, efter åratal av förhandlingar, gick Georgien med på att låta dem återvända. Processen gick dock nästan genast i stå på grund av den inhemska politiska krisen samma höst (se Aktuell politik). Landets officiella språk, georgiska, är störst inom den sydkaukasiska (kartvelska) språkfamiljen. Georgiska var redan under sovjettiden officiellt språk i republiken och hade stor betydelse för georgiernas nationella identitet. Ett georgiskt alfabet utvecklades på 400-talet, men det som används idag skapades på 1000-talet. De flesta andra folkgrupper i Georgien talar också kaukasiska språk. Många av dem, däribland abchaziskan, hör till den nordkaukasiska gruppen. Osseterna och armenierna talar indoeuropeiska språk och azerbajdzjanerna talar ett turkiskt språk. Å https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 2/53
FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare 3 719 300 (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 78,8 (2014) Andel invånare i städerna 53,8 procent (2016) Nativitet/födelsetal 13,8 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 11,5 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 0,4 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,8 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 52,9 procent (2014) Förväntad livslängd 73 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 77 år (2015) Förväntad livslängd för män 69 år (2015) Folkgrupper georgier 84 %, azerbajdzjaner 6,5%, armenier 5,7%, ryssar 1,5%, övriga 2,3 % (enligt en folkräkning från 2002 som inte omfattade utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien) Språk georgiska är officiellt språk Religion 1 1. ryska och olika minoritetsspråk förekommer också Flertalet georgier är kristna och medlemmar av den georgiska ortodoxa kyrkan. Religionsfrihet garanteras i grundlagen och respekteras överlag, men små trossamfund som baptister och Jehovas vittnen uppger att de utsätts för trakasserier. Kristendomen blev statsreligion i Georgien redan på 330-talet. Under de nästan femtio år som Georgien var en del av Sovjetunionen (1922 1991) propagerade staten för ateism. Många kyrkor, moskéer och synagogor förstördes eller omvandlades till museer, konsertlokaler eller liknande. Genom reformpolitiken under andra halvan av 1980-talet öppnades många kyrkor igen och omfattande restaureringar genomfördes. För många georgier blev kyrkan liksom det georgiska språket en viktig symbol för den nationella identiteten. Efter den oblodiga omvälvningen 2003, Rosornas revolution (se Modern historia), införde landet året därpå en ny flagga, prydd med fem kristna kors. Numera är kyrkan skild från staten och har förlorat rätten att ta ut skatt. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 3/53
Drygt en tiondel av befolkningen, bland andra abchazier, azerbajdzjaner och vissa adzjarer, bekänner sig till islam. Det finns också en liten och väl integrerad judisk grupp, koncentrerad till storstäderna Tbilisi och Kutaisi. Utbildning Georgierna var under sovjettiden kända för sin jämförelsevis höga utbildningsnivå. Efter självständigheten 1991 råkade hela utbildningsväsendet i kris till följd av penningbrist. Regeringen försöker nu uppmuntra framväxten av privata skolor där föräldrarna själva betalar för barnens undervisning. De statliga skolorna är i princip avgiftsfria, men kostnaderna för böcker och annan utrustning gör att en del föräldrar inte har råd att skicka sina barn till skolan. Det råder nioårig skolplikt för barn från sex års ålder. För inträde till universitet och annan högre utbildning krävs fortsatta studier i gymnasium, yrkesskola eller fackskola i två eller tre år. Georgiska är det dominerande undervisningsspråket, men undervisning ges även på flera minoritetsspråk. I samarbete med Världsbanken stöptes hela undervisningssystemet om i början av 2000-talet. Ny läroplan, nya böcker och nationella prov infördes. Det finns drygt ett tjugotal högskolor och universitet samt ett antal privata högskolor. Universitetsutbildning bedrivs nästan uteslutande på georgiska. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 96,5 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 9,1 (2013) Läs- och skrivkunnighet 99,7 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 2,0 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 6,7 procent (2012) Kultur Under guldåldern på 1100- och 1200-talen upplevde Georgien sin kulturella blomstringstid. Då skapades en unik arkitektur påverkad av bland annat grekisk, romersk, syrisk och persisk byggnadskonst. Det skapades också en rik religiös konstskatt av ikoner, krucifix, mosaiker och reliefer. Viktigast av allt var kanske litteraturen. Det georgiska nationaleposet "Riddaren i tigerfäll" skrevs vid denna tid av hovskalden Sjota Rustaveli. Kända författare från senare tid är 1800-talsförfattarna Nikoloz Baratasjvili och samhällskritikern Ilia Tjavtjavadze som tillsammans med poeten Akaki Tsereteli ledde rörelsen för nationell frigörelse i slutet av seklet (se Äldre historia). Under Stalintiden (1929 1953) mördades flera författare, däribland Micheil https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 4/53
Javachisjvili och Titsian Tabidze. Bland moderna författare märks bland andra Tjabua Amiredjibi (1921 2013), vars romaner "Den fredlöse och Den sista flykten översatts till svenska. Flera georgier har i vår tid vunnit internationellt erkännande för sin film- och teaterkonst. Namn som Tengiz Abuladze, Otar Ioseliani samt bröderna Giorgi och Eldar Sjengelaia har gjort georgisk film känd i resten av världen. Massmedier I och med Georgiens självständighet 1991 upphävdes den sovjetiska censuren. Trots det kvarstod vissa begränsningar i yttrande- och pressfriheten och även idag försöker myndigheterna kontrollera massmediernas verksamhet på olika sätt. Inför valet 2012 beslöt dock parlamentet genom ett tillägg till vallagen att alla kabel-tv-kanaler under 60 dagar före valet måste sända ut program från alla TV-bolag med minst 20 procents tittarfrekvens för att väljarna skulle få en rättvis och allsidig bevakning av valrörelsen. Det finns ett par hundra tidningar och tidskrifter i landet, de flesta med mycket små upplagor. De största dagstidningarna är 24 saati (24 timmar) och Alia, som räknas som oberoende, samt Rezonansi som står oppositionen mot president Saakasjvili nära. På ryska utkommer Svobodnaja Gruzija. Det statliga radio- och TV-bolaget sänder program på georgiska och ryska. Det finns flera privatägda TVkanaler, t ex Rustavi 2 som räknats som något av ett språkrör för president Saakasjvili och hans parti. Den mest kända privata TV-kanalen är Imedi som tidigare kontrollerades av en av Saakasjvilis främsta motståndare, miljardären Badri Patarkatsisjvili. I samband med politiska oroligheter hösten 2007 stängdes Imedi av myndigheterna och förblev stängd en tid därefter. Efter Patarkatsisjvilis död i början av 2008 bytte bolaget ägare och intog därefter en mindre regimkritisk linje. TV-kanalen Channel 9 ägs av hustrun till den nye premiärministern Bidzina Ivanisjvili. Före valet 2012 hävdade Channel 9:s ledning att den övervakades och motarbetades av regeringen och att dess sändningsmöjligheter försvårades. Många georgier kan se utländska TV-sändningar, företrädesvis ryska och amerikanska, samt privatägda lokala kabel-tv-kanaler. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 27,7 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 124,9 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 48,9 (2014) Äldre historia Georgiska folkgrupper har varit bosatta i området åtminstone sedan årtusendet före vår tideräkning. På 500-talet f Kr grundades kungadömet Kolchis (Kolcheti) i det som idag är västra Georgien. Tvåhundra år senare förenades det med https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 5/53
kungadömet Iberien öster om bergsryggen Surami. Östra Georgien kristnades 331, och kristendomen spreds snabbt västerut. Till följd av maktkampen mellan Östrom (Bysans) och persiska furstar splittrades riket på 500-talet i små furstendömen. Under tidigt 1100-tal enades landet under kung David II ("David Byggaren", Davit Aghmasjenebeli). Nu inleddes vad som brukar kallas guldåldern i georgisk historia. Den kulminerade under drottning Tamars tid vid makten (1184 1212) då territoriet utvidgades och kulturen blomstrade. År 1236 invaderades landet av mongoler, och efter hand föll det sönder i småriken. Därefter följde tre århundraden av turkisk respektive persisk dominans. I början av 1700-talet inleddes en kulturell renässans i östra Georgien. Handeln ökade och den första georgiska ordboken trycktes. De två östra regionerna Kartli och Kachetien förenades 1762 under kung Erekle II. Inför hotet om en turkisk invasion ingick kungen, i hopp om beskydd, en allians med Ryssland. Tsar Alexander I upplöste kungadömet och omvandlade 1801 östra Georgien till en provins i det ryska imperiet. Den ryska erövringen av västra Georgien pågick fram till mitten av århundradet. Det georgiska samhället förändrades snabbt. Ryssarna tog över den politiska makten och armeniska köpmän dominerade handel och ekonomi. Många georgiska bönder flyttade in till städerna för att arbeta i den framväxande industrin. Mot slutet av 1800-talet växte en rörelse för nationell frigörelse fram på landsbygden. Dess idéer övertogs av arbetarklassen under ledning av georgiska intellektuella. Det hela kulminerade i ett blodigt uppror 1905. Under det följande årtiondet splittrades Georgiens revolutionärer i en socialdemokratisk falang, mensjevikerna, och en radikalt revolutionär, bolsjevikerna. Den senare leddes av georgiern Josef (Ioseb) Dzjugasjvili, senare känd som Stalin. Efter det ryska imperiets sammanbrott 1917 grundades en självständig georgisk stat under ledning av en mensjevikisk regering. 1921 invaderades landet av Röda armén och infogades i Sovjetunionen. 1936 fick Georgien status som egen sovjetrepublik. Sovjetstyret innebar att staten övertog alla privata egendomar såsom företag och fastigheter och att kommunistpartiet blev enda tillåtna parti. All opposition trycktes ned med hårda metoder. 1929 inleddes en tvångskollektivisering av jordbruket som slog sönder det gamla bondesamhället. Under hot om våld tvingades bönderna lämna ifrån sig sina jordar vilka slogs ihop till stora egendomar som skulle ägas och brukas gemensamt. Samtidigt inleddes en omfattande industrialisering. Arbetarklassen växte snabbt, och inflyttningen till städerna accelererade. Mellan 1940 och 1958 mer än fördubblades landets industriproduktion. Läskunnigheten ökade och utbildningsnivån steg. Under åren 1953 1972 styrdes Georgien av kommunistledaren Vasilij Mzjavanadze. Hans styre präglades av korruption, svågerpolitik och en växande svart ekonomi. Hans efterträdare, den förre georgiske KGB-chefen Eduard Sjevardnadze, företog en upprensning. Han avskedade närmare 300 personer ur ledarskiktet, vilka bland annat anklagades för korruption. Sjevardnadze inledde ekonomiska reformer som resulterade i en avsevärd ökning av industri- och jordbruksproduktionen i början av 1980-talet. Dessutom lyckades han gå balansgång mellan kraven från Moskva och georgiernas växande önskan om nationellt självstyre. När Michail Gorbatjov hade blivit sovjetisk ledare 1985 utnämndes Sjevardnadze till Sovjetunionens utrikesminister. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 6/53
Vid mitten av 1980-talet ökade yttrandefriheten till följd av Gorbatjovs reformpolitik. Nu bildades en rad organisationer som kämpade för en bättre miljö och en förstärkning av det georgiska språkets ställning. Frågan om språket växte efter hand till en konflikt, där osseter och abchazier protesterade mot georgiernas dominans. I början av 1989 inleddes i Abchazien en kampanj för frigörelse från Georgien. Den 9 april samma år svarade georgierna med en motdemonstration framför parlamentsbyggnaden i Tbilisi med krav på att Abchazien skulle förbli georgiskt och att Georgien skulle bli självständigt från Sovjetunionen. Sovjetarmén slog ned demonstrationen. Tjugotvå personer dödades och hundratals skadades. Händelsen spädde på de antisovjetiska stämningarna bland georgierna. Samtidigt ökade spänningen mellan olika folkgrupper. Oppositionens påtryckningar tvingade till slut regimen att i oktober 1990 hålla det första flerpartivalet i Georgiens historia. Valet vanns av en allians, Runda bordet, som strävade efter ett självständigt Georgien. Det nya parlamentet valde den kände nationalisten Zviad Gamsachurdia till ordförande. Han skapade ett auktoritärt och odemokratiskt styre, gick till hårt angrepp mot oppositionen, tog kontroll över säkerhetspolisen och inrättade ett nationalgarde. Modern historia I mars 1991 röstade georgierna med stor majoritet för full självständighet och i april utropades Georgien som en självständig stat. I maj valdes parlamentets ordförande, Zviad Gamsachurdia, till president med över 86 procent av rösterna. Några val hölls dock inte i Abchazien och Sydossetien. När Sovjetunionen upplöstes senare samma år och Oberoende staters samvälde (OSS) bildades avböjde Georgien att inträda. När gammalkommunister i Moskva genomförde ett kuppförsök mot Sovjetunionens president Michail Gorbatjov i augusti 1991 underlät Gamsachurdia att ta avstånd från kuppen. Kritiken mot honom växte, och hans ställning försvagades. Oppositionen slöt upp kring Tengiz Sigua (som avgått som premiärminister i augusti 1991) och Tengiz Kitovani, chef för nationalgardet. Gamsachurdia störtas I december 1991 utbröt en väpnad konflikt i Tbilisi mellan å ena sidan Kitovanis nationalgarde och den halvmilitära styrkan Mchedrioni (Ryttarna), å andra sidan presidentens anhängare, de så kallade zviadisterna. I striderna runt presidentpalatset i Tbilisi tros över 100 människor ha dödats. I januari 1992 flydde Gamsachurdia. En del av zviadisterna tog sig till den västliga provinsen Megrelien (Samegrelo). Därifrån bedrev de väpnat motstånd mot den nya regimen, som leddes av Kitovani och Mchedrionis ledare Djaba Ioseliani. I mars kallades den förre sovjetiske utrikesministern Eduard Sjevardnadze hem från Moskva för att leda en civil övergångsregering. I valet i oktober 1992 fick inget parti majoritet. Sjevardnadze valdes till talman i parlamentet, i praktiken statschef. Valet bojkottades i Abchazien, Sydossetien och Megrelien. Självständigheten medförde ett ekonomiskt sammanbrott för Georgien när den subventionerade byteshandel som rått inom Sovjetunionen i ett slag försvann och länderna skulle börja betala varandra med konvertibel valuta och till världsmarknadspriser. Kostnaderna för energiimporten sköt i höjden samtidigt som georgiska varor i många fall var omöjliga att sälja utomlands. Produktionen rasade inom alla branscher. Statens oförmåga https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 7/53
att driva in skatter resulterade dessutom i stora budgetunderskott. Löner och pensioner frös inne. Läget förvärrades av politiska oroligheter och inbördeskrig se nedan. Ingen annan före detta kommuniststat drabbades av ett lika kraftigt ekonomiskt ras som Georgien. Inbördeskrig En konflikt med Sydossetien hade inletts 1989, då sydossetiska ledare som en reaktion på de nationalistiska stämningarna bland georgierna ställde krav på ökat självstyre och anslutning till Nordossetien i Ryssland (se även Sydossetien). Detta ledde till sammanstötningar mellan osseter och georgier bosatta i Sydossetien, och i september 1990 utfärdade osseterna en deklaration om självständighet. Gamsachurdias regim svarade med att upphäva Sydossetiens autonoma ställning, och inbördeskrig utbröt. Efter Sjevardnadzes makttillträde 1992 lyckades centralregeringen sluta avtal med sydosseterna om eldupphör. Då hade omkring 1 500 människor dödats och tusentals andra hade drivits på flykt. En gemensam rysk, georgisk och sydossetisk fredsbevarande styrka placerades ut i regionen. Kort därefter blossade en liknande konflikt upp i Abchazien (se även Abchazien). I juli 1992 utfärdade abchazierna en självständighetsdeklaration. Sjevardnadze svarade med att skicka in nationalgardet som intog huvudorten Suchumi och drev bort upprorets ledare. I september 1993 gick abchazierna till motoffensiv. De georgiska trupperna drevs ut och närmare 250 000 georgier tvingades på flykt. Tusentals blev strandsatta i bergen, där många dog av svält och köld. Georgien anklagade vissa grupper inom ryska armén för att ha hjälpt abchazierna för att försvaga den georgiska staten. Detta skapade spänningar i kontakten med Ryssland. I maj 1994 enades parterna om vapenvila som skulle övervakas av FN-observatörer. Dessutom utplacerades 3 000 soldater, flertalet ryssar, i en fredsbevarande trupp vid gränsen mellan Abchazien och övriga landet. Sjevardnadze räddas av Ryssland Under tiden tog Gamsachurdia tillfället i akt att försöka återta makten. Hans zviadister lyckades i oktober 1993 inta städerna Poti och Samtredia. I takt med att zviadisterna avancerade mot Tbilisi blev Sjevardnadze allt mer trängd. Som ett sista försök att rädda landet såg han sig tvungen att den 8 oktober acceptera en anslutning av Georgien till OSS. Med hjälp av ryska soldater kunde regeringsstyrkorna återta de områden som zviadisterna hade intagit. Som motprestation tvingades Sjevardnadze acceptera fyra ryska militärbaser i Georgien. I november 1993 hade en stor del av zviadisterna fördrivits från landet. Några månader senare rapporterades att Gamsachurdia hade begått självmord. Efter nederlaget i Abchazien befann sig Georgien i en djup politisk, social och ekonomisk kris. Till instabiliteten bidrog den växande kriminaliteten och halvmilitära styrkor som regeringen inte hade kontroll över. Sammanbrottet för lag och ordning medförde att den organiserade brottsligheten lyckades få ett dominerande inflytande över bensinhandeln och privatiseringen av statlig egendom. Inom statsförvaltningen var korruptionen omfattande och strider pågick mellan olika klaner. Våldet kulminerade i samband med att den nya grundlagen skulle antas i augusti 1995. När Sjevardnadze var på väg till ceremonin detonerade en sprängladdning i närheten av hans bil. Han undkom med lindriga skador. Säkerhetsministern Igor Giorgadze anklagades tillsammans med Mchedrionis ledare Ioseliani för attentatet. Ministern och hans anhängare lyckades fly till Ryssland, men Ioseliani fängslades. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 8/53
I november 1995 hölls parlaments- och presidentval. Störst blev Sjevardnadzes mittenparti Medborgarunionen. I presidentvalet segrade Sjevardnadze med nära tre fjärdedelar av rösterna. Hans främste utmanare var förre kommunistledaren Djumber Patiasjvili. Parlamentsvalet i oktober 1999 föregicks av en aggressiv valrörelse och anklagelser om fusk duggade tätt. Endast tre partier lyckades ta sig över sjuprocentsspärren. Störst blev Medborgarunionen med 42 procent, följt av Georgiska unionen för demokrati och förnyelse. Den främsta oppositionen mot regeringspartiet hade därmed undanröjts. Presidentvalet i april 2000 stod mellan samma män som fem år tidigare. Sjevardnadze vann en klar seger med cirka 80 procent av rösterna mot 17 procent för förre kommunistledaren Patiasjvili. Rosornas revolution De följande åren minskade Sjevardnadzes popularitet kraftigt i takt med att ekonomin försämrades och levnadsstandarden sjönk. Hans regering anklagades för vanstyre och korruption, och tidigare medarbetare övergav honom. Tioårsdagen av självständigheten den 26 maj 2001 blev en stökig tillställning. Zviadister slogs med polisen på gatorna i Tbilisi och flera hundra soldater gjorde myteri i protest mot att de inte hade fått ut sina löner. Oroligheterna fortsatte under sommaren och hösten. I november 2001 avskedade Sjevardnadze hela regeringen. Samtidigt avgick hans tidigare skyddsling Zurab Zjvania från posten som talman i parlamentet och efterträddes av den unga kvinnliga advokaten Nino Burdjanadze. Hon räknades liksom Zjvania till reformvännerna inom Medborgarunionen. Zjvania och en annan reformvän inom regeringspartiet, Micheil Saakasjvili, bildade senare under hösten Nationella rörelsen som snart utvecklades till ett nytt oppositionsparti. Parlamentsvalet i november 2003 genomfördes under kaotiska former och kritiserades skarpt av utländska valobservatörer från bland annat den europeiska samarbets- och säkerhetsorganisationen OSSE och Europarådet. Rösträkningen avbröts gång på gång av häftiga protester från oppositionen. Tre veckor efter valet tillkännagavs officiellt att det Sjevardnadze-trogna partiet Nya Georgien hade vunnit med 21 procent av rösterna. Övriga mandat fördelades på ett stort antal partier. Offentliggörandet av det officiella resultatet utlöste nya häftiga protester från oppositionen. Saakasjvili förklarade att han och hans partikamrater inte tänkte sätta sig i det nya parlamentet, eftersom Sjevardnadze och hans medarbetare hade "stulit" segern. Efter flera dagars allt större protestmöten i Tbilisi stormade demonstranterna parlamentet och tvingade Sjevardnadze att fly därifrån. Varken polis eller militär ingrep för att stoppa demonstranterna. Ett dygn senare meddelade Sjevardnadze att han avgick för att undvika blodsutgjutelse. Vad som kom att kallas Rosornas revolution hade segrat. Det gamla parlamentets talman Nino Burdjanadze inträdde i enlighet med författningen som tillförordnad president i väntan på nytt presidentval. I slutet av november ogiltigförklarade högsta domstolen valet till 150 av de 235 platserna i parlamentet. Det gamla parlamentet fick tills vidare sitta kvar. Saakasjvili, Zjvania och Burdjanadze tog över ledningen i väntan på nyval. I januari 2004 valdes Saakasjvili till president med drygt 96 procent av rösterna. Det nya parlamentsvalet i mars 2004 blev ännu en storseger för honom och Nationella rörelsen. Partiet fick 67 procent av rösterna och tog därmed hem merparten av de 150 mandat som stod på spel. Det enda oppositionsparti som klarade sjuprocentsspärren var Högeroppositionen, som fick 15 mandat. 85 mandat hade redan tidigare besatts genom majoritetsval i enmansvalkretsar vid det omstridda valet i november 2003. Ny politikergeneration https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 9/53
Med Saakasjvilis valseger tog en ny generation politiker över, utan rötter i det gamla sovjetsystemet. Men landet var politiskt splittrat och ekonomiskt nedgånget. Ekonomin växte dock, bland annat tack vare den oljeledning som öppnades 2005 från Azerbajdzjan till Turkiet via Georgien. Skatteinkomster ökade, pensioner och löner kunde betalas ut, och utbildnings- och socialreformer genomfördes. På sikt växte emellertid klyftan mellan de många som förblev fattiga och en liten grupp nyrika. Efter hand ökade kritiken mot regeringen över mediestyrning, korruption och polisbrutalitet. President Saakasjvili anklagades för auktoritära tendenser. När en av hans politiska motståndare greps hösten 2007 samlades över 50 000 människor utanför parlamentet varje dag och krävde presidentens avgång. Polisen slog ned protesterna brutalt, regeringen utlyste tillfälligt undantagstillstånd och regeringskritiska tv-kanaler stängdes. Som en eftergift utlyste Saakasjvili val till presidentposten. Valet i januari 2008 blev en seger för Saakasjvili med 53,5 procent av rösterna mot 25,7 procent för Levan Gatjetsjiladze från Förenade oppositionen/nationella rådet. Oppositionen anklagade regeringen för valfusk. I en rådgivande folkomröstning samtidigt med presidentvalet röstade 77 procent för att Georgien skulle bli medlem i Nato. I parlamentsvalet i maj vann Saakasjvilis parti, Nationella rörelsen, med 59,2 procent av rösterna mot 17,7 procent för Förenade oppositionen. Nyheten om resultatet utlöste ilska hos oppositionen, som uppmanade till bojkott av arbetet i parlamentet. Saakasjvili hade ställt den autonoma provinsen Adzjarien under sitt presidentstyre, men han hade inte lyckats återta utbrytarprovinserna Sydossetien och Abchazien som han lovat. Där förekom oro och våld mellan separatister och georgisk militär (se Sydossetien och Abchazien), och enligt Georgien stödde Rysslands fredsbevarande trupper separatisterna. Moskva delade även ut ryska pass till provinsernas invånare. I mars 2008, strax efter det att Kosovo utropat självständighet från Serbien, förnyade Sydossetien och Abchazien sina krav på att själva bli erkända som självständiga stater, och Moskva stärkte sina band till utbrytarna. Krig mot Ryssland På våren trappades tonläget upp mellan Moskva och Tbilisi, på sommaren förekom eldgivning längs gränsen mellan Sydossetien och Georgien, och i början av augusti utbröt krig mellan ryska och georgiska trupper sedan Georgien angripit Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ryska styrkor drev tillbaka georgierna, och strider utbröt även i Abchazien där georgisk militär drevs ut. Ryskt flyg och ryska styrkor gick även till angrepp inne i Georgien. Efter fem dagars strider avslutades kriget, och parterna enades om en fredsplan som EU medlat fram. Hundratals människor hade mist livet eller skadats i kriget. Båda sidor anklagade varandra för att ha startat kriget, och enligt människorättsorganisationer var båda skyldiga till urskillningslöst våld mot civila. Moskva erkände utbrytarstaternas självständighet, och Georgien stod som krigets förlorare. I Tbilisi gavs Saakasjvili skuld för misslyckandet och flera av hans allierade vände sig emot honom. Under hösten hölls stora demonstrationer med krav på nyval till parlamentet och presidentposten. Saakasjvili svarade med att avskeda högste militäre ledaren, utrikesministern och försvarsministern. Den ombildade regeringen ställdes inför en svår uppgift i följderna av global finanskris och krig, med tiotusentals hemlösa flyktingar och svåra materiella förluster. Våren 2009 blev orolig med jättedemonstrationer i Tbilisi och krav på Saakasjvilis avgång. Regimen hävdade att det förekom kuppförsök med mordplaner mot presidenten, och nya oroligheter följde då kravallpolis gick hårt åt demonstranter. Regeringen ställde in firandet av Georgiens självständighetsdag i rädsla för bråk. I september 2009 kom EU:s rapport om kriget mellan Georgien och Ryssland 2008. Enligt granskningskommissionen var det Georgien som startade kriget genom att anfalla Sydossetien efter en lång tid av provokationer från Ryssland. Alla parter anklagades för övergrepp, och Sydossetiens och Abchaziens https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 10/53
utträde ur Georgien fördömdes. Rapporten var en motgång för Saakasjvili, men den kunde inte utnyttjas av oppositionen som framstod svårt splittrad och kraftlös. I november 2010 demonstrerade åter tusentals människor i Tbilisi i protest mot Saakasjvili och hans regering. Oppositionen hävdade att detta var början på en ny rörelse, och att protesterna skulle fortsätta till dess Saakasjvili avgått. En flera dagar lång regeringsfientlig demonstration i maj 2011 krävde två dödsoffer när polisen den femte dagen sköt in i folkmassorna med gummimantlade kulor. Ny opposition Motståndet mot Saakasjvili fortsatte men protesterna, och regeringens svar, tog sig nya uttryck. Landets rikaste man, Bidzina Ivanisjvili, bildade i december 2011 en politisk rörelse som han kallade Georgisk dröm. Några månader senare ombildades rörelsen till ett parti med namnet Georgisk dröm Demokratiska Georgien med mål att ställa upp i kommande parlamentsval. Hans parti ingick också en allians med flera andra liberala och konservativa partier för att gemensamt utmana Saakasjvili. Ivanisjvili fråntogs sitt georgiska medborgarskap sedan myndigheterna, som börjat utsätta honom för närgången granskning, funnit att han samtidigt hade medborgarskap i Frankrike och Ryssland. Både han själv och hans företag dömdes till miljardbelopp i böter för vad som sades ha varit brott mot reglerna för partifinansiering. Även andra framträdande personer som anslutit sig till Ivanisjvilis parti dömdes till dryga böter för samma påstådda brott. Bankkonton tillhörande samarbetspartierna uppgavs ha frysts. Europarådet kritiserade regeringen för att sabotera oppositionens möjligheter att bedriva kampanj inför parlamentsvalet, som utlysts till den 1 oktober 2012. USA:s regering uttalade också oro för att de georgiska myndigheterna skulle bryta mot sina egna lagar i ivern att säkra en fortsatt majoritet för Nationella rörelsen. Valrörelsen utvecklades till ett hett ordkrig mellan lägren kring president Saakasjvili och miljardären Ivanisjvili. Båda sidor rapporterades ha lagt mångmiljonbelopp på att anlita utländska PR-bolag och lobbyister för att föra fram sina budskap. Kampanjerna riktades nästan lika mycket mot omvärlden, särskilt USA och EU, som till landets egna väljare, allt i syfte att vinna internationellt stöd för den egna sidan. Ivanisjvili anklagades bland annat för att i hemlighet ha finansierat till synes neutrala enskilda organisationer som spred uppgifter om regeringens brott mot de mänskliga rättigheterna. Regeringen skakades av en skandal kring övergrepp mot fångar som mindre än två veckor före valet tvingade två ministrar att avgå (se vidare Kalendarium). Valdagen avlöpte dock utan incidenter. och när det visade sig att oppositionen segrat erkände Saakasjvili att hans parti förlorat. Politiskt system Georgiens nuvarande författning antogs av parlamentet 1995. Den slår fast att Georgien är en oberoende och odelbar stat som även omfattar de två autonoma republikerna Adzjarien och Abchazien samt Sydossetien som under sovjettiden hade status som autonom region. Abchazien och Sydossetien har dock brutit sig ur Georgien och deras framtida status är oklar. Presidenten, som är statschef och överbefälhavare, utses i direkta val för en period på fem år och kan sitta i högst två mandatperioder. Presidenten har hittills utsett regeringen, dragit upp riktlinjerna för inrikes- och utrikespolitiken och kunnat införa undantagstillstånd utan parlamentets godkännande. Presidenten har också https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 11/53
haft rätt att upplösa parlamentet om det misslyckats med att anta en budget, och kunnat blockera beslut som han ansett strida mot grundlagen. 2010 antogs ett författningstillägg som överför en stor del av presidentens befogenheter till regeringen, som hädanefter utses av parlamentet. Lagändringen skulle formellt träda i kraft efter presidentskiftet 2013. Våren 2013 antogs också en författningsändring om att presidenten inte heller får avskeda regeringen och upplösa parlamentet. I en annan grundlagsändring 2011 beslöts att parlamentet efter valet 2012 skulle flytta till landets näst största stad Kutaisi. Liksom med andra beslut som drivits igenom av president Micheil Saakasjvili är det när detta skrivs osäkert om det står fast. Val till det lagstiftande parlamentet hålls vart fjärde år. Inför valet våren 2008 ändrades valsystemet. Antalet platser i parlamentet bantades från 235 till 150 och spärren mot småpartier sänktes från sju procent till fem procent av rösterna. 75 av parlamentsledamöterna väljs enligt partilistor och 75 genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Nya författningsändringar röstades igenom 2017. De innebär att Georgien får ett rent proportionellt valsystem från och med 2024, med en tröskel på 5 procent för ett parti att ta sig in i parlamentet. Från och med 2025 ska presidenten utses av ett valkollegium i stället för att väljas av allmänheten. Ändringarna träder i kraft efter presidentvalet 2018. Politiska partier Partisystemet är statt i ständig förändring och få partier eller valförbund har återkommit från det ena valet till det andra. Det är heller inte ovanligt att partier eller valförbund splittras under pågående mandatperiod. Största parti var fram till 2012 president Micheil Saakasjvilis Nationella rörelsen som bildades 2001 och som tre år senare gick samman med Demokratiska fronten till Förenade Nationella rörelsen (det kortare namnet Nationella rörelsen används fortfarande till vardags). Inför presidentvalet i början av 2008 bildade tio oppositionspartier en ny allians, Förenade oppositionen också kallad Nationella rådet. I de flesta sakfrågor hade partierna i alliansen emellertid inte mycket gemensamt. I parlamentsvalet som hölls i maj 2008 lyckades Nationella rörelsen behålla sin dominerande ställning med 60 procent av rösterna. Förenade oppositionen/nationella rådet fick knappt tjugo procent av rösterna men samarbetet inom alliansen sprack under mandatperioden. De tre småpartier som kom in i parlamentet då, liksom de andra partier som bildades efter 2008, hamnade helt i skuggan av den allians som bildades inför valet 2012. Då slöt sig en rad mitten-högerpartier samman i en allians kallad Georgisk dröm. Alliansen anfördes av det nybildade partiet Georgisk dröm Demokratiska Georgien, som leddes av landets rikaste man Bidzina Ivanisjvili. De andra partierna i alliansen var Republikanska partiet, Fria demokraterna, Nationellt forum, Konservativa partiet och Industrin räddar Georgien. Bakom de nya partibildningarna efter 2008 stod ett ökande missnöje med president Saakasjvili. I synnerhet det förödande kriget mot Ryssland det året (se Aktuell politik) fick många att vända sig mot honom. Han hade också överlag kommit att uppfattas som allt mer auktoritär, och hans vurm för storstilade och dyra byggprojekt fick också kritik. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 12/53
Redan i sitt första val segrade Georgisk dröm med god marginal och övertog därmed regeringsmakten. Den enda oppositionen i det nya parlamentet var Nationella rörelsen. Alla andra partier slogs ut. I valet 2016 lyckades för första gången ett pro-ryskt parti ta sig in i parlamentet. Georgiska patrioters allians bildades 2012 med ett starkt antivästligt program och motstånd mot Natomedlemskap. Förvaltning Georgien är indelat i nio regioner som i sin tur är indelade i sextio distrikt. Regionerna leds av guvernörer, hittills utsedda av presidenten. Den nya regering som tillträdde 2012 uppgav sig förbereda en lag om att regeringen ska överta utnämnandet av guvernörer. Huvudstaden Tbilisi utgör ett eget administrativt område. Staden styrs av en borgmästare som utses av stadsfullmäktige. Rättsväsen Det georgiska rättssystemet är fortfarande svagt och genomsyras av korruption. Enligt författningen ska domstolarna vara oberoende, men i praktiken visar de sig ofta mottagliga för påtryckningar från regeringen och andra politiska instanser. Lagarna är en stundtals motsägelsefull blandning av gammal sovjetisk lag och nystiftade georgiska lagar. Före valet i oktober 2012 drabbades representanter för oppositionen av rättsliga åtgärder som kunde tolkas som försök att försvåra deras valkampanjer. Efter maktskiftet greps ett antal företrädare för den gamla regeringen (se Aktuell politik). Både före och efter valet uppmanade bland andra EU de georgiska myndigheterna och partierna att respektera författningen och avhålla sig från politiska trakasserier. Myndigheternas försök att rensa ut korrupta poliser och höja moralen inom poliskåren har lett till förbättringar men ändå förekommer rapporter om misshandel, tortyr och dödsfall i häkten och fängelser. Anmälningar om övergrepp leder ytterst sällan till rättsliga påföljder. En videofilm som 2012 visade hur fångar i ett fängelse i Tbilisi utsattes för grov misshandel kan dock ha medverkat till maktskiftet i valet kort därefter. Landets fängelser är överfulla och de hygieniska förhållandena dåliga, vilket leder till att sjukdomar sprids. Dödsstraffet avskaffades 1997. Georgiens parlament har förklarat att all ny lagstiftning ska stå i överensstämmelse med Europarådets och EU:s normer, men ännu har de civila myndigheterna inte förmågan att effektivt kontrollera att lagarna tillämpas på rätt sätt. De mest slående förändringarna under president Saakasjvili var, förutom en förbättrad ekonomi, att den tidigare ganska farliga huvudstaden Tbilisi, präglad av kriminalitet och våld, förvandlades till en på det hela taget trygg och stillsam stad. Dessutom minskades korruptionen väsentligt. Medan Georgien 2003 placerades som nummer 124 av 133 granskade länder på organisationen Transparency Internationals lista över korruptionen i världen, hade landet 2007 klättrat till plats 79 och var 2012 nummer 51 av 183 granskade. FAKTA POLITIK Officiellt namn Sakartvelos Respublika/ Republiken Georgien Statsskick republik, enhetsstat Statschef Giorgi Margvelasjvili (2013-) Regeringschef https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 13/53
premiärminister Giorgi Kvirikasjvili (2015-) Viktigaste partier med mandat i senaste val Georgisk dröm 115, Nationella rörelsen 27, Georgiska patrioters allians 6, oberoende 2 (2016) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Georgisk dröm 85, Nationella rörelsen 65 (2012) Valdeltagande 51,6 % i parlamentsvalet 2016, 46,9 % i presidentvalet 2013 Kommande val presidentval 2018, parlamentsval 2020 1. 59,7 % i parlamentsvalet 2012 Aktuell politik I oktober 2012 kunde Georgien genomföra det första fredliga regeringsskiftet sedan Sovjetunionens fall 1991. Sedan 2004 hade landet styrts av Micheil Saakasjvili och hans parti Nationella rörelsen, men regeringens starka ställning hade undergrävts av missnöje med kriget mot Ryssland 2008 och de ekonomiska och sociala umbäranden det hade medfört. 1 När miljardären Bidzina Ivanisjvili bildade partiet Georgisk dröm Demokratiska Georgien framstod han snabbt som en farlig utmanare mot Saakasjvili. Trots att regeringen försökte motarbeta honom med alla sorters juridiska knep (se Modern historia) segrade hans liberal-konservativa allians i valet 2012 och ett ordnat och fredligt maktskifte följde. Till premiärminister utsågs Irakli Garibasjvili, en affärskollega till Ivanisjvili. Eftersom Saakasjvili satt kvar på sin post uppstod en udda situation med en president och en regering från olika politiska läger, och det dröjde inte heller länge innan Saaksjvili och regeringen kom på kollisionskurs. Den första tiden efter maktskiftet präglades av att en rad företrädare för den gamla regeringen greps och blev föremål för brottsutredningar. USA, EU och Nato uttryckte sin oro över att de nya makthavarna skulle försöka hämnas gamla oförrätter och vädjade till båda sidor att tona ned det ordkrig som utbrutit. Det nya parlamentet antog en amnestilag som innebar att flera tusen fångar släpptes fria, bland dem sådana som dömts för spioneri för rysk räkning, förräderi och bedrägeri. President Saakasjvili protesterade mot att så många skulle friges, och kritiserade speciellt att 190 personer betecknades som politiska fångar. Sedan Saakasjvili och Ivanisjvili lyckats etablera visst samarbete röstade parlamentet våren 2013 enhälligt igenom en författningsändring som begränsade presidentämbetets befogenheter. Statschefen skulle hädanefter inte kunna upplösa parlamentet och avskeda regeringen. I presidentvalet i oktober 2013 segrade Giorgi Margvelasjvili, en nära medarbetare till Ivanisjvili, redan i den första valomgången. Därmed fullbordades ett maktskifte som gav Georgisk dröm både presidentposten och regeringsinnehavet. Trots oro på sina håll att den nya regeringen åter skulle närma landet till Ryssland tog Georgien ett avgörande steg mot tätare samarbete med EU genom att i juni 2014 skriva under ett associationsavtal med Europeiska unionen. Trots maningarna från bland annat EU om att rättsväsendet inte skulle utnyttjas för politiska vendettor åtalades Saakasjvili i juli 2014 i sin frånvaro för maktmissbruk och våld mot oppositionella. Hans och hans anhörigas fastigheter och lägenheter beslagtogs av staten. Ett par av Saakasjvilis ledande ministrar fängslades för bland annat maktmissbruk, mord och tortyr. Själv hade han redan lämnat landet. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 14/53
Men den nya regeringen hade interna problem och drabbades av en rad avhopp. Regeringen ombildades i maj 2015 men i december samma år gav Garibasjvili upp, sedan regeringsalliansens opinionssiffror börjat sjunka. Ny premiärminister blev Giorgi Kvirikasjvili, som till dess varit utrikesminister. Ungefär samtidigt fråntogs Saakasjvili sitt medborgarskap sedan han blivit ukrainsk medborgare och utnämnts till guvernör i Svartahavsregionen Odessa. I augusti 2017 begärde riksåklagaren honom utlämnad från Ukraina; en begäran som inte såg ut att hörsammas, trots att han då även hade fråntagits sitt ukrainska medborgarskap. Ett nytt parlamentsval genomfördes i oktober 2016 och gav Georgisk dröm mer än två tredjedelars majoritet, vilket gav partiet möjlighet att utan motstånd från oppositionen kunna ändra författningen. Den kraftiga tillbakagången och missnöje med Saakasjvilis frånvaro skapade konflikter inom Nationella rörelsen. I januari 2017 bildade 21 av partiets 27 parlamentsledamöter ett nytt parti med namnet Rörelsen för frihet Europeiskt Georgien. Det leds av Davit Bakradze, som tidigare bland annat varit talman i parlamentet. Hösten 2017 utnyttjade regeringen sin starka ställning till att driva igenom författningsändringar, trots presidentens motstånd. Ändringarna innebär att Georgien på sikt övergår till ett rent proportionerligt valsystem med en parlamentsspärr på fem procent, och att presidenten ska väljas av parlamentsledamöter och inte direkt av folket. Oppositionen, och även president Margvelasjvili, hävdade att ändringarna mest var till för att stärka och permanenta regeringens makställning. FAKTA POLITIK Officiellt namn Sakartvelos Respublika/ Republiken Georgien Statsskick republik, enhetsstat Statschef Giorgi Margvelasjvili (2013-) Regeringschef premiärminister Giorgi Kvirikasjvili (2015-) Viktigaste partier med mandat i senaste val Georgisk dröm 115, Nationella rörelsen 27, Georgiska patrioters allians 6, oberoende 2 (2016) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Georgisk dröm 85, Nationella rörelsen 65 (2012) Valdeltagande 51,6 % i parlamentsvalet 2016, 46,9 % i presidentvalet 2013 Kommande val presidentval 2018, parlamentsval 2020 1. 59,7 % i parlamentsvalet 2012 Utrikespolitik och försvar Georgien ligger i konflikt med Ryssland. Georgiens ambition att bli Natomedlem ledde till växande konfrontation med Moskva, och 2008 utbröt ett georgisk-ryskt femdagarskrig. I och med kriget svalnade det västliga stödet till Georgien en del och Nato-medlemskapet sköts på framtiden. 1 https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 15/53
Den georgiska utrikespolitiken har under större delen av självständighetstiden annars syftat till att knyta nära förbindelser med västvärlden och samtidigt upprätthålla kontakter med Ryssland. Det har inte lyckats. Relationerna till väst Kontakterna med västvärlden stärktes gradvis efter självständigheten 1991. Georgien ingick ett partnerskapsavtal med EU, slöt avtal om militärt samarbete med USA samt blev medlem i Europarådet och Världshandelsorganisationen WTO. Georgien gick tidigt med i Partnerskap för fred (PFF), försvarsalliansen Natos forum för samarbete med länder i det forna östblocket. År 2002 sökte Georgien fullt medlemskap i Nato, och de följande åren knöts Georgien närmare alliansen i olika former av samarbeten men något besked om fullvärdigt medlemskap gavs inte. Under kriget mot Ryssland i augusti 2008 (se Aktuell politik) ställde sig västländerna unisont på Georgiens sida och utlovade efter kriget stora summor till återuppbyggnaden, men något närmande till Nato blev inte följden. Konflikterna med utbrytarprovinserna Abchazien och Sydossetien stärkte vissa Nato-länders skepsis till georgiskt medlemskap. Visserligen lovade Nato både före och efter kriget att Georgien ska tas upp som medlem men när alliansen vid sitt möte i december 2008, för andra gången samma år, underlät att presentera en tidsplan för Georgiens inträde blev besvikelsen stor i Tbilisi. USA visade dock sitt fortsatta stöd för president Micheil Saakasjvili genom att i början av 2009 ingå ett avtal med Georgien om utökat militärt, ekonomiskt och politiskt samarbete. Efter maktskiftet 2012 har den nya regeringen slagit fast att medlemskap i Nato fortfarande är "ett strategiskt mål". I juni 2014 skrev Georgien under ett associationsavtal med EU. Förhållandet till Ryssland Kontakten med Ryssland är komplicerad. De första åren efter självständigheten försökte länderna odla någotsånär goda relationer trots en rad tvisteämnen. Det väckte till exempel irritation i Moskva att Georgien från början ställde sig utanför Oberoende staters samvälde (OSS), som bildades vid Sovjetunionens upplösning. Moskva upprördes också över att tjetjenska rebeller kunde uppehålla sig på georgiskt territorium. Georgien å sin sida anklagade Ryssland för att stödja separatisterna i Sydossetien och Abchazien (se Sydossetien respektive Abchazien). Georgien blev medlem i OSS 1993 men lämnade sex år senare organisationens kollektiva säkerhetssystem. Relationerna till Ryssland försämrades efter 2004, när Micheil Saakasjvili blev president. Hans uttalade ambitioner att föra Georgien närmare väst och in i Nato oroade Moskva. I september 2006 utbröt den värsta krisen mellan Georgien och Ryssland på många år. Utlösande faktor var att Georgien lät gripa fyra ryska officerare som anklagades för spioneri. Moskva svarade med att kalla hem sin ambassadör och även en del av den övriga ryska diplomatiska kåren i Tbilisi. De ryska officerarna släpptes efter några dagar, men strax före frigivningen stoppade Ryssland all flyg, väg- järnvägs-, sjö- och posttrafik till Georgien. Några dagar senare började Ryssland skicka hem georgier som befann sig illegalt i landet och meddelade att georgier i fortsättningen inte skulle få arbets- eller uppehållstillstånd i Ryssland. Redan under våren hade Ryssland stoppat import av georgiskt vin och mineralvatten. I mars 2008 meddelade Moskva att posttrafiken och flygförbindelserna med Georgien skulle återupptas och visumreglerna ses över. Samtidigt tornade nästa stora kris mellan länderna upp sig. När Sydossetien och Abchazien följde Kosovos exempel och utropade självständighet i mars fick de stöd av Moskva. Konflikten trappades upp under våren och utmynnade i augusti i krig mellan Georgien och separatisterna understödda av Ryssland (se Aktuell politik). När Moskva efter det korta kriget erkände utbrytarstaternas självständighet avbröt Georgien de diplomatiska förbindelserna med Moskva och lämnade OSS helt och hållet. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 16/53
Tusentals ryska soldater fanns kvar i de båda utbrytarstaterna, och den vapenvila som ingåtts övervakades av EU-observatörer. Efter flera månaders samtal i Genève kom Georgien och Ryssland i februari 2009 överens om gemensamma åtgärder för att förhindra nya militära konflikter kring Sydossetien. Under medling av EU, FN och Osse beslöt man bland annat att hålla möten minst varje vecka för att hantera spänningar i området. I april reagerade Ryssland med stark irritation mot en planerad Natoövning i Georgien och sade att den knappast bidrog till stabilitet i Kaukasus. Den ryske Natoambassadören kallade övningen en provokation och begärde att den skulle skjutas upp eller ställas in. 1 300 soldater från 19 länder skulle i maj delta i en simulerad Nato-ledd snabbinsats med bland annat evakuering och andra icke-stridsinsatser. Genom ett avtal i slutet av april tog Ryssland över gränsskyddet för Sydossetien och Abchazien. Därmed placerades rysk militär utmed republikernas gränser mot Georgien. Avtalen uppgavs gälla i fem år. I juni lade Ryssland in veto mot en förlängning av mandatet för FN:s observatörsstyrka, som sedan 1993 haft i uppdrag att övervaka vapenvila mellan Georgien och abchaziska styrkor. Ryssland ansåg att en fortsättning var meningslös eftersom uppdraget byggde på gamla realiteter. Därmed avslutades FN-uppdraget. I januari 2010 återupptogs flygtrafik mellan Tbilisi och Moskva, ett och ett halvt år efter kriget. I mars öppnades den enda användbara gränsövergången, som hade varit stängd i över tre år. Den nya regering som tillträdde i Georgien efter valet hösten 2012 sade att den vill arbeta för ett närmande till Ryssland men att det är omöjligt att återuppta normala diplomatiska förbindelser så länge Ryssland "ockuperar 20 procent" av Georgiens territorium. Relationer till andra grannar Georgien har inga egna olje- eller gasresurser men landet har en viktig position som transitland för olje- och gastransporter. Tillsammans med Azerbajdzjan har Georgien haft ett samarbete med Ukraina, Uzbekistan och Moldavien, inom det så kallade Guuam (numera Guam sedan Uzbekistan hoppat av 2005), för att få fram nya transportvägar för olja och andra viktiga varor utanför ryskt territorium. De senaste åren har en oljeledning och en gasledning öppnats från Azerbajdzjan över georgiskt territorium till Turkiet. En oljeledning löper också från Azerbajdzjan till den georgiska hamnen Supsa. Trots att Azerbajdzjan och Armenien befinner sig i konflikt med varandra har Georgien lyckats upprätthålla ganska goda kontakter med båda. Turkiet, som skaffat sig stora ekonomiska intressen i Georgien, har varit angeläget om att stötta den georgiska regeringen och har hjälpt till att utbilda georgiska soldater. Försvar De senaste åren har Georgiens försvarsbudget svällt kraftigt som en följd av landets ambition att anpassa sitt försvar till Nato. Gammal sovjetisk och rysk utrustning har bytts ut mot vapen och teknologi från väst. Alla unga män är tills vidare skyldiga att göra värnplikt i 15 månader, men i januari 2013 sade den nytillträdda regeringen att en yrkesarmé ska skapas fram till 2017. Till dess ska värnplikten stegvis kortas och omfatta allt färre. En stor del av försvarets materiel förstördes under kriget hösten 2008. En snabb återuppbyggnad har skett genom inköp av vapen från bland annat USA, Israel, Turkiet och Ukraina. De fyra ryska militära baser som fanns i Georgien utrymdes mellan 2001 och 2007. Efter Rysslands erkännande av Abchazien hösten 2008 planerade Moskva och de abchaziska ledarna att åter upprätta två ryska baser på abchazisk mark. Georgien har bidragit med soldater till fredsbevarande operationer i Bosnien, Kosovo, Irak och Afghanistan. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/georgien/skriv-ut-alla-kapitel/ 17/53