Länsstyrelsen en samlande kraft

Förändringar i fågelfaunan på Örebro läns myrar 1981 2009

Länsstyrelsen en samlande kraft Sverige är indelat i 21 län och varje län har en länsstyrelse och en landshövding. Länsstyrelsen är regeringens ombud i länet och ska både förverkliga den nationella politiken och samtidigt ta hänsyn till regionala förhållanden och förutsättningar. Länsstyrelsen är alltså en viktig länk mellan länets kommuner och dess invånare å ena sidan och regeringen, riksdagen och de centrala myndigheterna å den andra sidan. Titel: Förändringar i fågelfauna på Örebro läns myrar 1981 2009 Utgivare: Länsstyrelsen i Örebro län Författare: Johan Wretenberg, Michael Andersson och Thomas Eriksson Layout: Malin Björn, Alexander Winkler och Anneli Larsson Faktagranskning: Michael Andersson Språkgranskning: Michael Andersson, Helena Rygne och Anneli Larsson Kontaktperson: Helena Rygne, Länsstyrelsen i Örebro län Publikationsnummer: 2018:22 Omslagsfoto: Grönbena, fotograf Lars Jansson Foton i rapporten: Fotograf framgår av respektive bildtext Bakgrundsdata genom geodatasamverkan: GSD-Fastighetskartan, GSD-Översiktskartan och GSD-Sverigekartan Lantmäteriet NVDB Trafikverket

Förord I början av 1980-talet ökade exploateringstrycket på myrarna, främst i form av storskalig torvbrytning. För att få ett bättre beslutsunderlag bedömde Länsstyrelsen det som angeläget att öka kunskapen om fågellivet på länets myrar och 1981 beställdes en inventering av myrfåglar från Närkes ornitologiska förening (NOF). För att ta reda på hur fågelfaunan på myrarna utvecklats sedan 1980-talet gjorde vi om inventeringen igen 2009 med finansiering från Länsstyrelsens medel för regional miljöövervakning samt medel för uppföljning av skyddad natur. Syftet var också att få mer kunskap om igenväxning och körskador som ett underlag för restaurering av myrar. Liksom 1981 var intresset stort från länets ornitologer och 20 personer deltog i inventeringen av de 47 myrarna som ingick 2009. Tack vare de kunniga inventerarna i de båda inventeringarna har vi nu ett gediget material om fågelfaunan på länets myrar som inte minst är värdefullt för att följa utvecklingen i framtiden. I Sverige finns få studier av den här omfattningen och förhoppningsvis blir det möjligt att göra flera uppföljande inventeringar. Från inventeringen 2009 har vi också fått mer kunskap om igenväxning och skador från terrängkörning. Länsstyrelsen vill rikta ett varmt tack till alla inventerare som bidrog med hårt arbete under de båda inventeringarna! Vilka som inventerat respektive myr framgår av tabell 2 i rapporten. Projektet 2009 leddes av Johan Wretenberg, Länsstyrelsen i Örebro län, som också är huvudansvarig författare till rapporten. Samtliga artfynd från inventeringen 2009 har sedan länge funnits inrapporterade i Artportalen. Färdigställandet av rapporten har dock dessvärre av olika orsaker dragit ut på tiden. Men nu äntligen, när det snart börjar bli dags för en ny inventeringsomgång, är den klar! Vi önskar alla en trevlig läsning! Örebro den 29 juni 2018 Johan Karlhager Enhetschef, Naturskyddsenheten Helena Rygne Samordnare för miljöövervakning av landmiljöer

Innehåll Sammanfattning... 7 Inledning och bakgrund... 8 Bakgrund och syfte med inventeringarna... 8 Indelning av myrar... 10 Många myrar växer igen... 12 Körskador på myrar... 14 Mellansvenska myrfåglars utbredning... 15 Metodik... 22 Urval av myrar 1981 och skillnader mot 2009... 22 Inventerade myrar 1981 och skyddsstatus 2018... 26 Metodik och genomförande 1981... 29 Metodik och genomförande 2009... 31 Sammanställningsmetodik och statistisk analys... 31 Resultat och diskussion... 32 Populationstrender på myrar i Örebro län... 32 Igenväxning av myrar i Örebro län... 34 Terrängkörning... 35 Slutsatser och rekommendationer... 36 Tabeller... 37 Foton från inventeringarna... 44 Referenser... 54

Sammanfattning 1981 fick Närkes Ornitologiska Förening (NOF) i uppdrag av Länsstyrelsen i Örebro län att genomföra en omfattande inventering för att öka kunskapen om fågellivet på länets myrar. Under 2009 genomförde Länsstyrelsen en uppföljande inventering, även denna gång med hjälp av länets ornitologer. Resultaten från återinventeringen 2009 visar att de flesta fågelarter knutna till myrar har varit stabila eller ökat mellan 1981 och 2009. De flesta arterna har samma populationstrender som inom den nationella miljöövervakningen. Detta är ett väntat resultat och indikerar samtidigt att de båda inventeringarna har hållit hög kvalitet. Samtliga artfynd från inventeringen 2009 finns inrapporterade i Artportalen.se med projektnamnet Myrfågelinventering Länsstyrelsen Örebro. Av de 20 arter som ingick i inventeringen visade sju arter på signifikanta populationsförändringar. Tre arter minskade signifikant (orre, enkelbeckasin och sånglärka) och fyra arter ökade signifikant (kanadagås, trana, skogssnäppa och grönbena). Dessutom finns tydliga indikationer (p = nära 0,05) på att ytterligare en art har minskat (gräsand) medan tre arter har ökat (smålom, sångsvan och buskskvätta). Arter som haft relativt stabila populationer är kricka, knipa, ljungpipare, storspov, tofsvipa, gulärla och sävsparv. Några arter visade på populationstrender som avviker från nationell miljöövervakning av fåglar. Hit hör storspov och buskskvätta som verkar ha klarat sig relativt bra på länets myrar, jämfört med landet som helhet. Båda arterna häckar även i jordbrukslandskapet där de har minskat betydligt i antal. För storspoven är situationen ändå relativt allvarlig på länets myrar då antalet revir var färre 2009 än 1981, men det var en icke signifikant minskning. Buskskvättan däremot visar på en icke signifikant ökning på de undersökta myrarna i Örebro län, medan den nationella miljöövervakningen visar på en kraftig nedgång av populationen. En trolig förklaring till att buskskvättan har en avvikande trend för myrarna i Örebro län jämfört med nationella data är den pågående igenväxningen av myrar, vilket skapar nya lämpliga miljöer för arten. I inventeringen noterades även pågående igenväxning av myrarna. Resultatet indikerar att många av Örebro läns myrar är påverkade av igenväxning. Av 47 myrar som inventerades 2009 noterades igenväxning på 28 stycken. Körskador orsakade av terrängkörning inventerades inte systematiskt men noterades i de fall som det var tydliga skador. På 12 av 47 myrar noterades körskador trots att detta är förbjudet enligt terrängkörningslagen. Ur naturvårdssynpunkt är det viktigt att de mest värdefulla fågelmyrarna hålls öppna genom aktiva åtgärder. Myrar med arter som storspov och ljungpipare bör prioriteras. En mer noggrann inventering av igenväxningstakt och förslag till åtgärder bör göras.

Inledning och bakgrund Örebro län är rikt på myrar och många av dessa myrar har mycket höga naturvärden. Myrar är normalt relativt stabila miljöer och i naturliga tillstånd sker förändringar mycket långsamt. På 70- och 80-talen var de största hoten mot myrarnas naturvärden torvtäkt. I dag är hoten delvis andra, till exempel en ökad igenväxning och körskador orsakade av framförallt fyrhjulingar. Flera län arbetar med restaureringar av myrar, till exempel genom att ta bort träd och buskar och därigenom häva igenväxning, och att lägga igen diken som dränerar myrar. Föreliggande rapport beskriver resultaten av en återinventering av fågelfaunan på ett 50-tal myrar i Örebro län. Rapporten berör även de hot som finns mot myrarna. Den första inventeringen utfördes 1981 och en första återinventering utfördes 2009. Det finns en omfattande litteratur kring myrars ekologi. På senare år har det kommit flera rapporter kring den ökande igenväxningen av myrar, som beskriver vilka orsaker som tros ligga bakom denna förändring. Av referenslistan framgår vilken litteratur som legat till grund för den här rapporten. Fakta kring fågelarters ekologi och arters populationsförändringar är framförallt hämtade från Svensk Fågeltaxering (www.fageltaxering.lu.se), Artdatabanken (www.artdatabanken.se), samt tillgänglig litteratur som mer utförligt beskriver arters ekologi och populationsförändringar. Bakgrund och syfte med inventeringarna Inventeringen år 1981 Närkes Ornitologiska Förening (NOF) fick 1981 i uppdrag av Länsstyrelsen i Örebro län att genomföra en fågelinventering av myrar i länet. Bakgrunden till inventeringen var att diskussioner pågick om att börja bryta torv för energiutvinning i stor skala på myrar, som ett resultat av energikrisen på 1970-talet (Sandgren 1982). Många kommuner planerade utbyggnad av fjärrvärmenät, där torv och energiskog skulle stå för bränslet. Flera företag och enskilda markägare sökte koncession för att undersöka möjligheterna till storskalig torvbrytning på länets mossar. Samtidigt som exploateringstrycket ökade så växte även förståelsen för bevarandet av värdefulla naturmiljöer. Mot den bakgrunden, och som komplement till en tidigare undersökning av bland annat myrarnas hydrotopografiska förhållanden, bedömde Länsstyrelsen det som angeläget att öka kunskapen om fågellivet på myrarna inför kommande exploateringsärenden. Som ansvarig och sammanhållande för inventering utsågs Leif Sandgren, (NOF). Urvalet av totalt 52 myrar gjordes av Mats Rosenberg (Länsstyrelsen) samt Leif Sandgren. Myrinventeringen utfördes av ett fyrtiotal ideellt verksamma amatörornitologer i föreningen. 8

Inventeringen år 2009 Syftet med 2009 års inventering var att följa upp myrfågelfaunan dels på regional nivå (Örebro län) och dels på enskilda myrar. Flera av myrarna har skyddats som naturreservat eller Natura 2000-områden sedan 1981 och inventeringen syftade därför även till att följa upp myrfågelfaunan på länets skyddade myrar. Ett annat syfte var att samla in uppgifter om hur stor andel av myrarna som har skador av terrängkörning, eftersom terrängkörning har uppmärksammats som ett hot mot myrars naturvärden. Ett tredje syfte var att undersöka hur stor andel av myrarna som växer igen av träd och buskar. Igenväxning av myrar har under senare år blivit uppmärksammats som ett hot, eftersom igenväxning kan leda till såväl förändrad vegetation i fältskiktet som förändrad fågelfauna. Liksom 1981 var intresset stort från länets ornitologer att vara med och genomföra inventeringen. Projektet leddes av Johan Wretenberg, Länsstyrelsen i Örebro län. Bild 1. Dammossen, Nora kommun, en av de inventerade myrarna. Foto: Ronnie Lindqvist 9

Indelning av myrar Våtmarker definieras ofta som mark där vatten under en stor del av året finns strax under, i eller över markytan. Minst 50 procent av vegetationen ska vara hydrofil, det vill säga fuktighetsälskande. Våtmarker som har en aktivt torvbildande vegetation kallas för myrar. Myrarna delas vanligtvis in i så kallade hydrotopografiska myrtyper, det vill säga olika typer av mossar, kärr eller blandmyrar. Örebro län ingår tillsammans med stora delar av sydvästra Sverige i den så kallade högmosseregionen, se bild 2. Bild 2. Regionindelning enligt Våtmarksinventeringen: Högmosseregionen (klargrön, åt väster), Tallmosse-strandvåtmarksregionen (gul/olivfärgad, åt öster), Sydlig aapamyrregion (gul åt norr). Kartbilden med regionindelningen är ett utsnitt av en figur från Gunnarsson & Löfroth (2009). Mossar Mossar får sitt vatten enbart via nederbörd. Det är både art- och näringsfattigt på en mosse och ph-värde ligger oftast under 4. Allt eftersom mossen växer på höjden får den en välvd struktur som höjer sig som en kupol över omgivningen och det bildas en så kallad högmosse. Stigningen är starkast i de yttre delarna där en kantskog vanligtvis möter den omgivande fastmarken. Innanför kantskogen finns ofta ett trädfattigt mosseplan med upphöjda ristuvor och nedsänkta höljor med olika typer av vegetation. På vissa mossar finns gamla höljor som under ett tidigare utvecklingsstadium stannat i tillväxt och nu bildar vattenfyllda mossegölar. Ristuvorna är för det mesta ordnade i mer eller mindre tydliga strängar som är tvärorienterade mot 10

lutningsriktningen. Mossen omges ofta av en lagg, ett smalt kärrparti intill fastmarken. Kärr Kärr får sitt vatten både från anslutande mark och från nederbörd. Beroende på vilken typ av mark som omger kärren så delas de in i olika typer. Ett rikkärr är påverkat av markvattnet från närliggande kalk- eller magnesiumrika områden och får därigenom en mycket rik flora med en speciell artsammansättning. De andra kärren kallas för fattigkärr eller mellankärr och där är floran mer artfattig. Blandmyrar Blandmyrar är som namnet anger myrar med både kärr och mossar. De har ofta mossens strukturer i form av tuvor, öar eller strängar, men också kärrets strukturer i form av kärrgolv eller flarkar. Bild 3. Lösbottnar på Knuthöjdsmossen med Saxeknut i bakgrunden. Foto: Lars Jansson. 11

Många myrar växer igen Kunskap om myrmarkens igenväxning Flera studier har belyst den tilltagande igenväxningen av myrar i Sverige. Gunnarsson, Kempe och Kellner (2010) har genom analyser av data från Riksskogstaxeringen mellan 1980-talet och 2000-talet kommit fram till följande slutsatser: Den stående trädvolymen på myrar har för hela Sverige ökat med 75 procent och mer än fördubblats i sydöstra Sverige under den studerade 20-årsperioden. Arealen trädklädd myr (med stamvolym >25 kubikmeter per hektar) har ökat med55 procent under perioden. Igenväxningen är extra stor i södra och sydöstra Sverige. Myrar med höga naturvärden i Våtmarksinventeringen (klass 1) har större andel öppen myr än lägre klassade myrar. Myrar med diken i direkt anslutning har större trädvolym än myrar utan diken och diken påskyndar igenväxningen. Igenväxningens konsekvenser och orsaker Ett av de största hoten mot myrarna är en accelererande igenväxning med träd och buskar. I förlängningen leder igenväxningen till en förlust av öppna landskap och därmed även förlust av de arter som är beroende av den typen av miljöer. Hit hör flera typiska våtmarksarter som ljungpipare, tofsvipa, storspov och sånglärka. Dessa arter undviker att häcka nära träd eftersom det ökar risken för boplundring av till exempel kråkor och korpar. Även vegetationen ändrar sig på grund av igenväxningen eftersom bottenskiktet torkar upp. Typiska våtmarksarter byts ut mot arter med huvudsaklig hemvist i skogen. En igenväxande myr förvandlas på sikt från en öppen solbelyst naturtyp till en mörk och sval skogsmiljö, vilket även missgynnar många insekter som är beroende av öppna solbelysta ytor. Det finns flera orsaker till att myrar växer igen allt snabbare. En förändrad markanvändning är troligen en av de mest betydelsefulla faktorerna i många fall. Hit kan föras upphörd slåtter och upphört bete, vilka tidigare bidrog till att många av myrarna hölls öppna. En annan vanlig orsak till igenväxning är förändrad hydrologi på grund av dikning. Diken dränerar myrar vilket gör det lättare för träd och buskar att etablera sig. När väl träd och buskar har etablerat sig ökar takten för upptorkningen och igenväxningen går allt fortare. Även den omfattande utbyggnaden av skogsbilvägar har i vissa fall bidragit till dränering av myrar, eftersom en del vägar har dragits i direkt anslutning till myrar eller över myrar. Dessutom finns generella miljöförändringar, till exempel ökad kvävedeposition som via nederbörden bidrar till att öka tillväxten av träd. De pågående klimatförändringarna kan även tänkas öka igenväxningen på myrar, till exempel genom ett varmare klimat och sänkta grundvattennivåer. Många länsstyrelser och större markägare arbetar med att restaurera myrar. Vanliga åtgärder är att röja bort vegetation och lägga igen diken som dränerar myrarna. Vill du veta mer om restaurering av myrar så rekommenderas foldern Restaurering av en värdefull naturtyp myren. Erfarenheter från projektet Life 12

to ad(d)mire. Foldern kan laddas ner i PDF-form bland annat från Länsstyrelsen i Jönköpings webbplats. Bild 4. Mossnycklar på Stora Gåssjömossen. Foto: Björn Nordzell Bild 5. De stora mossarna i norra delen av länet klarar sig bra mot igenväxning. På bilden Sifilsmossen. Foto: Lars Jansson. 13

Bild 6. Inte mycket öppen myr återstår på Restamossen i Kvismaredalen. Foto: Peter Gustafsson. Körskador på myrar Terrängkörningslagen Trots att körning i terräng är förbjudet syns spår på många håll i länet efter fyrhjulingar och motorcyklar i skogs- och våtmarker. Enligt terrängkörningslagen (1975:1313) är körning på barmark i terräng med motordrivet fordon för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk förbjuden. Det finns ett generellt undantag för bland annat statliga eller kommunala tjänstemän i tjänsteärenden. I jaktsammanhang får man även hämta skjutet vilt med terrängfordon. Nöjeskörning eller annan körning är inte tillåten även om du äger marken. Länsstyrelsen har möjlighet att för viss körning besluta om undantag från förbudet. För detta krävs dock att det finns särskilda skäl. Ett exempel på ett särskilt skäl kan vara att man har en funktionsnedsättning och därför behöver ta sig fram med hjälp av motorfordon. På väl snötäckt mark, under förutsättning att varken marken eller vegetationen skadas, får snöskoter och andra motorfordon köras. Det kräver dock markägarens tillstånd. 14

Mellansvenska myrfåglars utbredning Fågellivet utgör en viktig del av naturvärdena på myrarna och vissa arter är nästan helt knutna till myrar, till exempel grönbena och smålom, medan andra myrfågelarter även finns i andra naturtyper, till exempel sånglärka, storspov och ljungpipare. Vissa fågelarter som förr var vanliga i både odlingslandskapet och på myrar återfinns i Örebro län idag endast på myrar. Ett sådant exempel är storspoven som för inte så länge sedan var en vanlig fågel i slättbygden men som idag nästan enbart återfinns på stora mossar. Nedan beskrivs några av de myrfågelarter som ingick i inventeringen. Smålom (Gavia stellata) Smålom häckar vid små gölar på myrar och fiskar i intilliggande sjöar. Smålommen har en cirkumpolär utbredning, omfattande de boreala och arktiska delarna i Europa, Asien och Nordamerika. Det europeiska beståndet (exklusive Grönland och Ryssland) beräknas till 7 000 12 000 par, varav huvuddelen häckar i Sverige, Finland, Norge och Skottland. I Sverige finns arten i ett sammanhängande utbredningsområde från Svealand och norrut. Arten finns även på Sydsvenska höglandet, men är där mer sällsynt. I fjällen häckar den upp till björkskogsregionen och den lågalpina regionen. Det svenska beståndets storlek uppskattas till 1 300 1 900 par. I Sverige är en tredjedel av populationen koncentrerad till Värmland-Bergslagen-Dalarna. Söder respektive norr om detta huvudområde är bestånden mer glesa. Smålommen är rödlistad i Sverige (nära hotad, NT) och Sverige har ett stort ansvar för artens bestånd i Europa eftersom en så stor del av den europeiska populationen finns här. Sångsvan (Cygnus cygnus) Sångsvanens ökning under senare årtionden har varit närmast explosionsartad. Förr var det en mytomspunnen och sällsynt norrländsk häckfågel, men numera häckar den i hela Sverige. I början av 1900-talet fanns endast cirka 20 par kvar i avlägset belägna platser i Lappland och tillbakagången berodde på jakt. Arten har sedan ökat kontinuerligt och idag beräknas det svenska beståndet till cirka 12 000 individer. I övrigt häckar arten på Island, i Norge och Finland samt österut genom norra Ryssland till Stilla havet. Grågås (Anser anser) Grågåsens population i Sverige har ökat från några hundra par på 1960-talet till nuvarande cirka 41 000 par. Det är därmed en av de arter som ökat snabbast i Sverige under modern tid. I Sverige har arten fluktuerat i antal från att ha varit vanlig på 1800-talet till att nästan helt försvinna från Sverige under mitten av 1900-talet. Arten är spridd från Island i väster till Kina i öster. Grågåsen häckar främst vid sjöar och vattendrag i odlingslandskapet men enstaka par söker sig till myrar. 15

Kanadagås (Branta cirkanadensis) Kanadagåsens ursprungliga utbredningsområde är Alaska, Kanada och norra USA. Arten infördes till Sverige under 1930-talet och har ökat kraftigt sedan 1970-talet. Den svenska populationen uppskattas till 17 000 par. Kanadagåsen är ingen typisk myrfågel utan de flesta paren finns vid sjöar och åar. Trana (Grus grus) Tranan är en typisk myrfågel, men den kan även häcka i sumpskogar, vid sjöar och till och med på hyggen. Arten har en stor utbredning som sträcker sig från Skandinavien till norra Kina och östra Ryssland. Populationen är mycket stor och i Sverige har arten ökat stadigt och kraftigt sedan räkningar startades i mitten av 1970-talet. Idag beräknas det finnas cirka 30 000 par i Sverige. I Örebro län har tranan blivit en karaktärsfågel i Kvismaren. Ett stort antal tranor stannar kvar över sommaren och senare på hösten samlas stora mängder flyttande tranor i Kvismaredalen, där de dagtid födosöker på åkrarna för att sedan tillbringa natten i sjön. Upp till 20 000 tranor kan ses samtidigt i området under hösten. Bild 7. Tranan har ökat kraftigt i antal de senaste åren. Foto: Torsten Rönn. Ljungpipare (Pluvialis apricirkaria) Ljungpiparens huvudsakliga utbredningsområde är norra Europa. Den är en flyttfågel som vintertid flyttar till Storbritannien, Irland och kusterna i västra och södra Europa, där den lever på ängar och fält. I Sverige finns ljungpiparen över stora delar av landet och populationen uppskattas till cirka 110 000 par. I norr häckar många på fjällhedar medan den i södra Sverige häckar på stora öppna myrar eller alvarmarker på Gotland och Öland. 16

Tofsvipa (Vanellus vanellus) Tofsvipan häckar i Europa, Marocko och Asien. Merparten av alla världens tofsvipor, det vill säga populationerna i norra och östra Europa och i Asien, är flyttfåglar. I Sverige häckar tofsvipan tämligen allmänt på åkrar, sankängar och myrar i större delen av landet. Tofsvipan tillhör den grupp som har en stor del av sin population i jordbrukslandskapet och som under 1970-talet minskade snabbt på grund av rationalisering av jordbruket. Sedan mitten av 1970-talet har populationen halverats, men den bedöms numera som stabil i Sverige. Storspov (Numenius arquata) Storspoven är Europas största vadare. Den häckar i hela norra Europa, genom Ryssland och så långt österut som till Kazakstan, Mongoliet och Kina. Storspoven häckar över hela Sverige och då oftast på myrar, ängar och åkermark. Den saknas dock i fjällen. Storspovens viktigaste häckningsområden i Europa utgörs av Brittiska öarna, Finland och Sverige. Arten minskade kraftigt fram till 1980-talet. Minskningen skedde framförallt i Götalands och Svealands jordbruksmarker. Anledningen var främst rationalisering av jordbruket som bland annat innebar ändrade växtföljder. Idag brukas åkrar mer intensivt och det finns till exempel färre trädor och vallar jämfört med på 1960-talet. Även nedläggning av jordbruksmark i skogsbygder är en orsak till minskningarna. Tidigare påverkades arten av jakt i bland annat Danmark och Frankrike. Jakt är numera förbjuden i Danmark men är fortfarande tillåten i Frankrike. Den svenska populationen minskar fortfarande och arten är nu rödlistad i kategorin nära hotad (NT). I Örebro län är arten numera nästan försvunnen från jordbruksbygderna men den finns till viss del kvar på myrar. I Sverige bedöms populationen ha halverats sedan 1970-talet och totalt uppskattas det nu finnas cirka 9 000 par. Skogssnäppa (Tringa ochropus) Skogssnäppan häckar över stora delar av norra Europa och Asien, ända bort till Stilla havet. I Sverige häckar arten sparsamt vid tjärnar, myrar och kärr i anslutning till barrskog i så gott som hela landet, även om förekomsten norrut är glesare. I Sverige har beståndet varit relativt stabilt men det finns en tendens till svagt ökande population sedan mitten av 1990-talet. Svenska populationen uppskattas till 42 000 par. 17

Grönbena (Tringa glareola) Grönbenan är en typisk myrfågel. Den häckar över stora delar av landet, men är vanligast på de norrländska myrarna. Den finns främst i barrskog, men går på sina håll ända upp i videzonen i fjällen. Antalet häckande par av grönbena i Sverige beräknas till 130 000. Förutom i Sverige häckar grönbenan över stora delar av norra Europa och Asien. Arten har varit stabil i Sverige men bedöms ha ökat under 2000-talet. Bild 8. Grönbena, en typisk myrfågel som häckar med cirka 130 000 par i Sverige. Foto: Lars Jansson. Gluttsnäppa (Tringa nebularia) Gluttsnäppan häckar tämligen allmänt till sparsamt vid myrar i barrskog. I norra Sverige häckar den även i björkskog. Gluttsnäppan förekommer i norra Skottland och i de norra delarna av Europa och Asien i ett bälte över taigaregionen, i öster ända bort till Kamtjatka. I Sverige är arten framförallt en norrländsk häckfågel och Örebro län ligger i artens allra sydligaste utbredningsområde. Endast ett fåtal par häckar i länet. I södra Sverige har betydande populationsförändringar skett. Fram till 1800- talet var gluttsnäppan av allt att döma en vanlig och vida spridd häckfågel i stora delar av södra Sverige. Under senare delen av 1800-talet förändrades jordbruket och våtmarker dikades ur och torrlades med en rasande fart och i samband med detta minskade antalet häckande gluttsnäppor kraftigt. Idag beräknas det finnas 29 000 par i Sverige. 18

Enkelbeckasin (Gallinago gallinago) Enkelbeckasinen är en våtmarksfågel som förekommer allmänt i hela landet. Så länge marken är fuktig kan den häcka i många olika biotoper som strandängar, myrar och hyggen. Den häckar över stora delar av Europa och Asien, men finns också i stora delar av Nordamerika. Arten minskade kraftigt under 1970-talet och har fortfarande en minskande trend. Det svenska beståndet uppskattas till 160 000 par. Slaguggla (Strix uralensis) Slagugglan häckar sparsamt vid myrar och andra öppna marker i norrländska barrskogsområdet ned till norra Västmanland och Närke. Slagugglan häckar med ett fåtal par i Örebro län. Slagugglan häckar i hela norra Europa ända bort till Japan. Det finns även reliktpopulationer i Centraleuropa, bland annat i Polen. Den globala populationen beräknas uppgå till 500 000 till 800 000 individer. Den svenska populationen beräknas till 2000 4000 par. Bild 9. Slaguggla häckar på ett fåtal platser i Örebro län. Foto: Lars Jansson. 19

Sånglärka (Alauda arvensis) Sånglärkan häckar på öppna marker som åkrar, ängsmark, hedar, myrar och kalhyggen över nästan hela landet förutom i fjällkedjan. Sånglärkan förekommer i hela Palearktis från Brittiska öarna i väster till Kamtjatka i öster. I söder når utbredningen ner till Medelhavet och de nordligaste förekomsterna finns i Skandinavien. Populationen i Europa beräknas upp till mellan 40 och 80 miljoner par. Den svenska populationen bedöms till cirka 800 000 par. Även om sånglärkan fortfarande är en vanlig fågel så har den minskat kraftigt sedan 1970-talet och arten är idag rödlistad (Nära hotad, NT). Ängspiplärka (Anthus pratensis) Ängspiplärkan häckar på hed- och myrmark samt på fuktiga gräsmarker över hela landet. Arten är även en typisk fjällfågel och häckar ovanför trädgränsen på de öppna myrarna och hedarna. Det svenska beståndet uppskattas till drygt 800 000 par. Populationen har svängt fram och tillbaka med stora variationer men senare års minskningar har medfört att arten nu är rödlistad (NT). Gulärla (Motacilla flava) Gulärlan häckar i merparten av de tempererade delarna av Europa och Asien. Det finns även en mindre population i Alaska i Nordamerika. Gulärlan hör hemma på fuktiga gräsmarker, gärna betade strandängar och myrmarker, över en stor del av landet. Kalhyggen har de senaste 30 åren också börjat nyttjas som häckningsplatser. Det svenska beståndet beräknas uppgå till cirka 170 000 par. Bild 10. Gulärlan häckar på strandängar, fuktiga gräsmarker och myrar. Foto: Lars Jansson. 20

Buskskvätta (Saxicola rubetra) Buskskvättan är en vanlig art i stora delar av Europa och västra Asien. I Sverige är den allmän till tämligen allmän över nästan hela landet. Den häckar vid grunda slättsjöar, längs åstränder, på fuktig tuv- och betesmark, trädor och på kalhyggen. I fjällkedjan är den mindre allmän. Idag uppskattas antalet häckande par i Sverige till 200 000 500 000. På kontinenten har arten minskat med 50 procent under en 50-årsperiod, bland annat i Holland, Belgien, Tyskland och England. I våra grannländer Danmark och Finland har arten också minskat och då särskilt kraftigt i Finland. Även i Sverige har arten minskat med närmare 50 procent sedan mitten av 1970-talet på grund av ett intensifierat jordbruk i slättbygder och nedläggning av jordbruk i skogsbygder. Minskningen är så omfattande att arten nu är rödlistad (NT). Idag räknar man med att det finns cirka 200 000 500 000 par i landet. Sävsparv (Emberiza schoeniclus) Sävsparven häckar i stora delar av Europa och delar av Asien. Arten förekommer tämligen allmänt på sanka strandängar och i buskrika sumpmarker över hela landet. Även myrar utgör lämplig häckningsmiljö för arten. Enligt Svensk häckfågeltaxering kunde man se en stabil beståndsstorlek från 1975 1998, dock med ett par svackor under slutet av 1970-talet och under mitten av 1980-talet, vilket man tror berodde på de hårda vintrarna i övervintringsområdena i Mellaneuropa. Standardruttsinventeringar visar att arten har haft en nedåtgående trend sedan år 2000 och den är idag rödlistad i kategorin sårbar (VU). Populationen i Sverige uppskattas till cirka 400 000 par. 21

Metodik Urval av myrar 1981 och skillnader mot 2009 Den inventerade myrarealen 1981 uppgick till drygt 92 kvadratkilometer. Hur inventeringen fördelades över länet framgår av tabell 1 och bild 11. Lekebergs kommun tillhörde vid 1981 års inventering Örebro kommun och två myrar ligger idag inom Lekebergs kommun, se tabell 3. Tabell 1.Tabellen visar hur 1981 års inventering fördelades mellan kommuner, samt total inventerad areal per kommun. Lekebergs kommun tillhörde Örebro kommun 1981. Kommun Antal Inventerad areal (ha) Ljusnarsberg 2 280 Hällefors 9 1 230 Lindesberg 2 200 Karlskoga 5 535 Nora 4 400 Örebro 10 2 930 Kumla 2 640 Degerfors 9 1 640 Laxå 5 920 Hallsberg 3 260 Askersund 1 150 Värmlands län del av myr 80 Totalt 52 9 265 Ett första urval av de myrar som skulle inventeras gjordes genom att studera topografiska kartor. Dessutom studerades resultatet från en inventering som gjorts tre år tidigare (Backéus 1978). Sammanlagt inventerades 52 myrar vid 1981 års inventering. Två myrar var större än 500 hektar. Övriga myrar var mellan 50 och 500 hektar stora. År 2009 inventerades 47 myrar. Fem myrar bedömdes ha så låga ornitologiska värden att det inte var motiverat med en återinventering. Dessa var nr 29 Spångakärret, nr 32 Härmingsmossen, nr 44 Stensmossen, nr 46 Kolö-, Öna- och Björnbäcksmossen, samt nr 52 Fjällemossen-Blackfärdsmossen. I tabell 2 framgår vilka ornitologer som inventerade vilken myr 1981 respektive 2009. 22

Bild 11. Karta över de 52 myrar som ingick i 1981 års inventering. 23

Tabell 2. Inventerare 1981 respektive 2009 Nr Namn på myren Inventerare 1981 Inventerare 2009 1 Komoramossen Per Carlsson Lars Jansson 2 Salbomossen Peter Eriksson Helena Backius 3 Sifilsmossen Jonas Kling Lars Jansson 4 Västeråsmossen Lars Storm Lars Jansson 5 Björnhöjdsmossen-Tommossen Jonas Kling Lars Jansson 6 Bergkarlsmossen Mats Trillkott Lars Jansson 7 Dammossen Lars Storm Lars Jansson 8 Römyren-Rostamossen Per Carlsson och Lars Axelsson Lars Jansson 9 Knuthöjdsmossen Staffan Bensch Lars Jansson 10 Hammarmossen Micael Fast Lars Jansson 11 Tattarmossen Leif Sandgren Lars Jansson 12 Dammossen Stormyren Mats Andersson Åke Lorin 13 Stormossen Spelmossen Jan-Erik Malmstigen Jan-Erik Malmstigen 14 Boviksmossen Uno Milberg Torsten Rönn 15 Trangärdet Torbjörn Hedfeldt Albin Lundkvist 16 Fallmossen Torsten Rönn Torsten Rönn 17 Boforsmossen Thomas Ohlsson Torsten Rönn 18 Dammossen Lennart Dyborn Torsten Rönn 19 Långmossen Roland Thuvander Ronnie Lindqvist 20 Dammossen Roland Thuvander Ronnie Lindqvist 21 Ämtebodamossen Åsamossen Roland Thuvander Ronnie Lindqvist 22 Snöbergsmossen Roland Thuvander Leif Asplund 23 Knattorpsmossen Olov Häggström Ronnie Lindqvist 24 Restamossen Keith Jälefors Peter Gustafsson 25 Stormossen i Farbrorstorp Owe Persson Albin Lundkvist 26 Himmermossen Anders Enetjärn Peter Gustafsson 27 Skagershultsmossen (Lekebergs kn, Laxå kn) Anders Bengtsson och Leif Bertilsson Magnus Ekelund, Tomas Gustafson, Daniel Gustafson, Anders Kronhamn, Henrik Josefsson 28 Stormossen i Brevens bruk Stig Enetjärna Peter Gustafsson 29 Spångakärret Anders Bengtsson och Leif Bertilsson Inventerades ej 30 Svarten Ove Pettersson Peter Gustafsson 31 Järlemossen Gunnar Ericsson Ronnie Lindkvist 24

Nr Namn på myren Inventerare 1981 Inventerare 2009 32 Härmingsmossen Leif Sandgren Inventerades ej 33 Öjamossen Leif Welander Albin Lundkvist 34 Ekebymossen Frank Tholfsson Peter Gustafsson 35 Örgivsmossen Torbjörn Hedfeldt Kent Halttunen 36 Östra Sälsjömossen Åke Jansson Kent Halttunen 37 Stormossen i Ölsboda Stefan Björn Kent Halttunen 38 Prästgårdsmossen Lennart Ahlén Kent Halttunen 39 Stora Gåssjömossen Lennart Ahlén Björn Nordzell 40 Mosstorpsmossen Lennart Ahlén Kent Halttunen 41 Trunhatten Lennart Ahlén Hans Waern 42 Julömossen Lennart Ahlén Kent Halttunen 43 Södra Åsmossen Lennart Ahlén Per Wedholm 44 Stensmossen Sten-Ove Pettersson Inventerades ej 45 Rankemossarna Olle Drakenberg Kjell Johansson 46 Kolö-, Öna- och Björnbäcksmossen Alf Pettersson Inventerades ej 47 Karamossen Olle Philipsson Daniel Dagernäs 48 Kojemossen Tage Andersson Daniel Dagernäs 49 Hultsjömossen Sven Nederman Peter Gustafsson 50 Finnafallsmossen Tommy Forslund Frank Tholfsson 51 Glottrakärret Venerna Ingvar Andersson Peter Gustafsson 52 Fjällmossen Blackfärdsmossen Nils-Erik Ström Inventerades ej 25

Inventerade myrar 1981 och skyddsstatus 2018 I tabell 3 nedan visas en sammanställning av inventerade myrar 1981 samt myrarnas skyddsstatus år 2018. Nummer 25 och 27 tillhör idag Lekebergs kommun och nummer 27 även Laxå kommun. Sista kolumnen beskriver myrarnas värdeklassning enligt 1981 års inventering där klass 1 betyder område som bedömts ha mycket stora ornitologiska värden med få motsvarigheter i landet eller landsdelen, klass 2 betyder område som bedömts ha stora ornitologiska värden med få motsvarigheter i länet och klass 3 som betyder område som bedömts ha visst ornitologiskt värde med få motsvarigheter inom kommunen eller angränsande område. Myrar som bedömdes ha ännu lägre klass anges med (-). Myrar med namn i fet stil ingår i nationella myrskyddsplanen vilket innebär att de är planerade av Länsstyrelsen och Naturvårdsverket att erhålla långsiktigt skydd för sina höga naturvärdens skull. Tabell 3: Inventerade myrar i Örebro län 1981 samt deras skyddsstatus vid ingången av 2018. * = Myrar som inte inventerades 2009 på grund av att de bedömdes ha låga ornitologiska värden Nummer Namn Skyddsstatus 2018-02-06 Värdeklass enligt 1981 års inventering Ljusnarsberg 1 Komoramossen naturreservat 2 2 Salbomossen naturreservat, Ramsarområde 3 Hällefors 3 Sifilsmossen 4 Västeråsmossen planerat naturreservat naturreservat, Natura 2000 2 3 5 Björnhöjdsmossen- Tommossen planerat naturreservat 2 6 Bergkarlsmossen 3 7 Dammossen 3 8 Römyren-Rostamossen 9 Knuthöjdsmossen 10 Hammarmossen naturreservat, Ramsarområde, Natura 2000 naturreservat, Natura 2000 naturreservat, Natura 2000 1 1 3 11 Tattarmossen 3 Lindesberg 12 Dammossen Stormyren 3 13 Stormossen naturreservat, 3 26

Nummer Namn Skyddsstatus 2018-02-06 Värdeklass enligt 1981 års inventering Spelmossen Ramsarområde Karlskoga 14 Boviksmossen 2 15 Trangärdet naturreservat, Natura 2000 2 16 Fallmossen 3 17 Boforsmossen 3 18 Dammossen - Nora 19 Långmossen - 20 Dammossen 3 21 Ämtebodamossen Åsamossen - 22 Snöbergsmossen planerat naturreservat 2 Örebro 23 Knattorpsmossen naturreservat - 24 Restamossen - 25 Stormossen i Farbrorstorp (Lekebergs kommun) 3 26 Himmermossen 2 27 Skagershultsmossen (Lekebergs kn, Laxå kn) naturreservat, Natura 2000 1 28 Stormossen i Brevens bruk planerat naturreservat 3 29 Spångakärret* - 30 Svarten 3 31 Järlemossen - 32 Härmingsmossen* - Kumla 33 Öjamossen 3 34 Ekebymossen - Degerfors 35 Örgivsmossen naturreservat 3 27

Nummer Namn Skyddsstatus 2018-02-06 Värdeklass enligt 1981 års inventering 36 Östra Sälsjömossen naturreservat, Natura 2000 3 37 Stormossen i Ölsboda 3 38 Prästgårdsmossen 3 39 Stora Gåssjömossen planerat naturreservat 1 40 Mosstorpsmossen 2 41 Trunhatten 42 Julömossen 43 Södra Åsmossen planerat naturreservat norra delen är naturreservat; resten planerat naturreservat naturreservat, Natura 2000 3 2 2 Laxå 44 Stensmossen* - 45 Rankemossarna naturreservat, Natura 2000 3 46 Kolö-, Öna- och Björnbäcksmossen* 3 47 Karamossen naturreservat 3 48 Kojemossen naturreservat, Natura 2000 3 Hallsberg 49 Hultsjömossen 3 50 Finnafallsmossen 3 Askersund 51 Glottrakärret Venerna Natura 2000, planerat naturreservat 3 52 Fjällmossen Blackfärdsmossen* 3 28

Metodik och genomförande 1981 Urval av arter Vid den första inventeringen 1981 inventerades framförallt häckande fåglar (Sandgren 1982). Fokus låg på arter som i huvudsak är knutna till myren som habitat. De arter som särskilt skulle inventeras framgår av tabell 4. Tabell 4. Utpekade arter vid 1981 år inventering. smålom svarthakedopping kanadagås gräsand kricka knipa ormvråk fiskgjuse orre tjäder trana ljungpipare tofsvipa småspov storspov skogssnäppa grönbena gluttsnäppa enkelbeckasin slaguggla sånglärka ängspiplärka gulärla varfågel buskskvätta sävsparv År 1981 låg fokus även på rovfåglar. Ormvråk, duvhök, tornfalk med flera noterades, liksom förekomsten av korp, som då var betydligt ovanligare än 2009. Även återinventeringen fokuserade på häckande myrfågelarter, men inventerarna noterade även då andra arter som var särskilt intressanta. Inventeringsmetodik och genomförande Inventeringen 1981 utfördes enligt linjetaxeringsmetoden enligt Biologiska inventeringsnormer för fåglar (Naturvårdsverket 1978). Alla inventerare fick en skriftlig instruktion före fältarbetets start. Två besök skulle göras. Ett i senare hälften av april och ett i senare hälften av juni. Tid på dygnet angavs till morgon och förmiddag, helst med övernattning. De flesta myrar besöktes två gånger. Några besöktes endast en gång medan några kom att besökas betydligt fler gånger. Detta innebär givetvis en viss skevhet i inventeringsmetodiken, med risk för svårigheter att jämföra resultaten för de enskilda myrarna, men det var ingenting som man då tog ställning till (Sandgren 1982). Linjetaxeringsmetoden gick till enligt följande: Vid start skulle inventeraren först spana några minuter från myrkanten. Därefter rörde sig inventeraren långsamt längs linjer som anpassats efter framkomligheten, på så sätt att avståndet mellan två linjer inte översteg 200 300 meter. Arterna markerades på en karta. Häckningskriterierna bedömdes enligt Biologiska inventeringsnormer (Naturvårdsverket 1978). 29

Exempel på häckningskriterier i inventeringsnormen var: par av ljungpipare bo av tofsvipa varnande tofsvipa sjungande sånglärka observerad enkelbeckasin två grönbenor spelar samtidigt. Resultatet noterades i ett protokoll och efter att alla inventeringar var genomförda bedömde inventeraren hur många revir som fanns av respektive art. Vid utvärderingen av protokollen räknades par, revirhävdande individer och varnande fåglar som häckande. Fåglar som inte uppvisade något speciellt häckningsbeteende räknades inte som häckande utan angavs som ensamma observationer. Vissa uppgifter i inventeringsprotokollen togs inte med i sammanställningen. Det gällde till exempel observationer av överflygande arter som inte kunde sättas i samband med myrbiotopen. Myrbiotoper är normalt lättinventerade och antalet fågelrevir per hektar är i Mellansverige förhållandevis litet. Vidare är de flesta myrfågelarter lätta att observera. Detta medför att man når hög kvalitet vid myrfågelinventeringar. Uppskattningsvis täcks minst 70 procent av paren in för de flesta myrfågelarter vid inventeringar av den här typen (Naturvårdsverket 1978). Några arter är dock mer svårinventerade, som till exempel ängspiplärka och sånglärka. Klassificering av fågelmyrar Efter 1981 års inventering klassificerades myrarna i tre klasser, se tabell 3. Klassningen gjordes genom att man tittade på om det fanns vissa nyckelarter som häckade på myren. Som nyckelarter valdes myrfågelarter som: befann sig i utkanten av sitt utbredningsområde, i Örebro län hade sin huvudsakliga förekomst på myrarna, av olika anledningar blivit undanträngda från tidigare områden och på myrarna funnit en fristad. Till nyckelarter fördes: smålom, ljungpipare, storspov, fiskgjuse, grönbena, småspov, trana, gluttsnäppa och slaguggla. Fyra av myrarna bedömdes vid inventeringstillfället 1981ha mycket höga ornitologiska värden med få motsvarigheter i landet eller landsdelen (klass 1). Dessa var Römyren-Rostamossen, Knuthöjdsmossen, Skagerhultsmossen och Stora Gåssjömossen. Tillsammans uppgick dessa till 2840 hektar. Tio myrar bedömdes ha höga ornitologiska värden med få motsvarigheter i länet (klass 2) och deras totala yta uppgick till 1625 hektar. 28 myrar ansågs ha visst ornitologiskt värde med få motsvarigheter i kommunen och placerades i klass 3. Totala ytan uppgick till 3 560 hektar. Övriga myrar bedömdes ha lägre ornitologiska värden. 30

Metodik och genomförande 2009 Vid 2009 års inventering användes samma linjetaxeringsmetod som 1981. Vid inventeringarna noterades arterna enligt den 20-gradiga skala som används vid Atlasinventeringar, där 1 innebär att arten är observerad under häckningstiden och 20 innebär att inventeraren har sett ägg eller ungar i bo. År 2009 var inventeringstiden mer strikt jämfört med 1981. Varje myr besöktes två gånger och varje inventerare fick ersättning för max 16 timmars inventeringstid. Ett riktmärke var att de skulle utföra åtta timmars arbete per besök och myr. En del inventerare hade flera myrar och fick möjlighet att lägga mer tid på stora myrar och mindre tid på små myrar. Inventerarna fick även i uppgift att beskriva hur myren såg ut. De skulle notera om det fanns gölar eller myrholmar, samt om myren höll på att växa igen och i så fall med vilka trädslag. Igenväxningen bedömdes inte enligt några kriterier utan det var upp till inventeraren att beskriva typ av igenväxning. Kulturpåverkan som torvtäkt, körskador och dikning noterades också liksom äldre observationer eller övrig kunskap om myren. Slutligen skulle de göra en allmän bedömning av myrens värde som fågelmyr. Sammanställningsmetodik och statistisk analys Resultaten av de båda inventeringarna har sammanställts och jämförts med varandra för att kunna analysera förändringar mellan åren. Samtliga artfynd från inventeringen 2009 har rapporterats till Artportalen med projektnamnet Myrfågelinventering Länsstyrelsen Örebro. Det är alltså möjligt att gå in på Artportalen (www.artportalen.se) och med hjälp av projektnamnet söka fram artfynden på respektive myr. Vissa fynd är dock dolda på grund av att de är skyddsklassade. Inventeringsprotokollen från 1981 finns inte kvar i original, utan vi har utgått från publikationen Fågelmyrar i Örebro län (Sandgren 1982). Vi har ambitionen att även rapportera in dessa fynd till Artportalen. I resultatsammanställningen har vi utgått från det uppskattade antalet revir av de olika arterna, något som varje inventerare bedömde, såväl 1981 som 2009. Om det i 1981 års inventering står Storspov 1 par har det tolkats som ett revir. Enkelbeckasin 1 revir blir givetvis ett revir, medan uppgiften Trana 1 inte kommer med i sammanställningen, utan har räknats som att inga revir fanns. Om det i inventeringsprotokollen från både 1981 och 2009 står Ängspiplärka 10 15 revir, har vi i sammanställningen tagit medelvärdet, i exemplet alltså 12 revir. De fem myrar som inte inventerades 2009 har strukits i sammanställningen och i analyserna. Sifilsmossen inventerades både på Värmlandssidan och i Örebro län. I jämförelsen av resultat mellan 1981 och 2009 har dock endast den del av myren som ligger i Örebro län tagits med. Förändringen i antal revir mellan 1981 års inventering och 2009 års inventering har analyserats med parat t-test (tvåsidigt). 31

Resultat och diskussion Populationstrender på myrar i Örebro län Fåglar är en välstuderad artgrupp och det finns långa populationsstudier både i Sverige och i många andra länder. Kännetecknande för fåglar är att många arter har fluktuerat över tid och det finns både vinnare och förlorare på både kort och lång sikt. Kända exempel på ökande arter är till exempel grågås, trana och sångsvan, som har ökat kraftigt de sista 50 åren. Det finns också många arter som har minskat kraftigt i antal. Hit hör flera arter knutna till odlingslandskapet, som till exempel tofsvipa, storspov, sånglärka, hämpling, stare, ortolansparv och gråsparv. Orsakerna till såväl ökningar som minskningar kan vara många och är ofta relativt okända. De flesta arter övervintrar dessutom i andra länder och är på så vis inte bara beroende av miljön vid häckplatsen utan kan även påverkas av miljöförändringar vid rast- och övervintringsplatser. Av de 20 arter som undersöktes i den här studien visade sju arter på signifikanta populationsförändringar, se tabell 5. Tre arter minskade signifikant (orre, enkelbeckasin och sånglärka) och fyra arter ökade signifikant (kanadagås, trana, skogssnäppa och grönbena). Dessutom finns tydliga indikationer (p = nära 0,05) för att ytterligare några arter har minskat (gräsand) respektive ökat (smålom, sångsvan och buskskvätta). Arter som haft relativt stabila populationer är kricka, knipa, ljungpipare, storspov, tofsvipa, gulärla och sävsparv. Tabell 6 visar hur många myrar som hade revir av olika arter 1981 respektive 2009. Många av de undersökta arterna i vår undersökning har trender som stämmer väl överens med nationella trender. Hit hör bland annat sångsvan, kanadagås, knipa, trana, skogssnäppa, grönbena och sånglärka. Detta är ett förväntat resultat som visar att vår regionala inventering håller god kvalitet. För några arter finns mönster som avviker och som är värda lite extra uppmärksamhet. Buskskvättan är en art som nationellt har minskat så kraftigt att den nu är rödlistad, men på myrar i Örebro län verkar den ha ökat. Gräsanden har ökat nationellt men minskat i antal i vår studie. Vidare har storspoven minskat kraftigt i Sverige, framförallt i odlingslandskapet. Vår studie visar att det gått relativt bra för arten på länets myrar, även om antalet revir visade på en icke signifikant minskning. Fågelarter som hade minskat på myrarna Orre, enkelbeckasin och sånglärka minskade signifikant mellan de två inventeringarna. Gräsand visade på en indikation att ha minskat. Storspov minskade från 31 till 22 revir, men minskningen var inte signifikant p=0,17. Sånglärkans minskning i den här studien är oroväckande stor med 80 procent färre revir 2009. Arten har försvunnit helt från många myrar, se tabell 5. Nationellt har sånglärkan minskat med cirka 75 procent sedan mitten av 1970-talet och den största minskningen skedde från 1970-talets mitt till 1980-talets mitt. Arten borde därför inte ha minskat så kraftigt på länets myrar med tanke på att det första inventeringstillfället var 1981, det vill säga när den nationella minskningen redan hade pågått under flera år. Sånglärkans minskning anses bero på intensifiering av jordbruket i slättbygder och nedläggning av jordbruksföretag i 32

skogs- och mellanbygder. Förmodligen påverkas arten även av försämrad överlevnad i övervintringsområdena. Tyvärr saknas det forskning på varför sånglärkorna även minskar på myrar, en minskning som skett trots att myrar som habitat är betydligt mer stabila än odlingslandskapet som genomgått stora förändringar. Anledningen är förmodligen att sånglärkor på myrar och i odlingslandskapet utgörs av en och samma population och att minskningen på myrar därför är en effekt av den totala nedgången av populationen. Igenväxning av myrar kan knappast vara den bidragande orsaken till den dramatiska minskningen av lärkor på myrarna i Örebro län, eftersom arten även minskat på stabila myrar som inte visar tecken på igenväxning. Enkelbeckasinens signifikanta minskning från 87 till 43 revir (51 procent) ligger i linje med nationella data som visar att arten har minskat 31 52 procent de senaste 30 åren. Enkelbeckasinen är inte särskilt känslig för igenväxning, vilket medför att orsaken till artens minskning sannolikt beror på något annat. På landskapsnivå beror artens minskning sannolikt på utdikningar av skogsmark under 1980- och 1990-talen. Orrens minskning i den här studien är visserligen signifikant, men samtidigt är det svårt att inventera orrar och till skillnad från övriga arter så är det bara antalet som har noterats jämfört med antalet revir/par som noterades för övriga arter. Storspoven har en icke signifikant minskande trend på myrarna i Örebro län och jämfört med populationerna i odlingslandskapet verkar det gå relativt bra för arten på myrarna. Idag är storspoven mycket ovanlig som häckfågel i Örebro läns odlingslandskap jämfört med på 1970-talet, då den fortfarande var en ganska vanlig häckfågel i åkerlandskapet. Även om storspoven har klarat sig bättre på myrarna finns anledning till oro, eftersom antalet myrar med häckade storspov minskade från 15 till 9, en minskning med hela 40 procent. Med tanke på att det är en lättinventerad art bedöms den siffran som relativt säker. Storspoven är mycket ortstrogen och långlivad och en rekommendation är att värna de lokaler där arten fortfarande finns kvar. Det har nämligen visat sig vara mycket svårt att få tillbaka storspoven som häckfågel när den väl har försvunnit. Detta är erfarenheter från restaureringar vid Hjälstaviken, Asköviken och Tåkern i södra Sverige (ArtDatabanken 2015). Gräsanden tenderade att minska (från 37 till 21 par), vilket står i kontrast till nationella data som visar på en ökande population. Förklaringen till detta är oklar. Fågelarter som hade ökat på myrarna Kanadagås, trana, skogssnäppa och grönbena ökade signifikant i antal revir och det fanns en indikation på att även sångsvan och buskskvätta har ökat även om ökningarna inte är signifikanta. För alla arter utom buskskvättan är detta i linje med nationella trender. I den här studien uppvisade buskskvätta en regionalt ökande population på myrar, medan den nationella trenden är en så stark minskning att den nu är rödlistad. Buskskvättan är relativt lätt att inventera och ökningen från 97 till 156 revir är en klar signal om en ökande population på myrar, även om den statistiska analysen ligger precis på gränsvärdet för att vara signifikant. Buskskvättan har dessutom kommit in som en ny art på många myrar 2009 jämfört med 1981, se tabell 5. Igenväxning av myrar är en trolig orsak till att buskskvättan 33

tenderar att öka trots att den minskar nationellt. Igenväxningsvegetation av låga buskar och träd gynnar tillfälligt buskskvättan. Men på sikt när trädskiktet blir för högt kommer igenväxning av myrar att bli negativt för arten. Fågelarter som varit stabila i antal Arter med relativt stabila populationer var kricka, knipa, ljungpipare, tofsvipa, gulärla och sävsparv. Ljungpipare är känslig för igenväxning, vilket tros vara orsaken till att arten har försvunnit som häckfågel i till exempel Skåne. Likaså tofsvipan är känslig för igenväxning och att dessa två arter är stabila i antal kan tyda på att igenväxningen inte gått lika långt som i södra Sverige. Flera av länets stora myrar har dessutom än så länge inga större problem med igenväxningen utan bedöms vara stabila. Behov av fortsatta fågelinventeringar av myrar Det finns få systematiska inventeringar av fågelfaunan på myrar av det här slaget i Sverige. Resultatet av den här studien är av stort värde då det visar på hur fågelfaunan har utvecklats regionalt i ett stort antal av länets myrar. Inventeringen visar att det går relativt bra för de flesta arter och att regionala trender stämmer väl med nationella trender, dock med det intressanta undantaget buskskvätta. Eftersom det finns få liknande studier i Sverige vore det värdefullt att återkommande upprepa inventeringen av myrar i Örebro län. Åtminstone bör de myrar som har högst värde med avseende på fågelfaunan återinventeras och särskilt viktigt är det att inventera myrar med häckande ljungpipare och storspov eftersom dessa arter är starkt knutna till myrar samtidigt som de är känsliga för igenväxning. Storspoven har inte minskat signifikant men det finns tecken på att populationen minskar med tanke på att den försvunnit från flera myrar, samtidigt som en majoritet av myrarna har börjat växa igen, se nedan. Länsstyrelsen arbete med att skydda myrar Att skydda värdefulla våtmarker och myrar har länge varit prioriterat naturvårdsarbetet i Sverige. Redan 1994 togs en nationell myrskyddsplan fram för hela Sverige. Myrskyddsplanen reviderades och utökades 2007 och målet är att alla ingående objekt ska få ett långsiktigt skydd, vanligtvis som naturreservat. Idag är de flesta myrar som bedömdes ha höga naturvärden (klass 1 och 2) i 1981 års myrfågelinventering antingen skyddade som naturreservat eller på väg att bli skyddade. Igenväxning av myrar i Örebro län Noteringar om myrarnas igenväxning genomfördes inte systematiskt. Vi var ändå intresserade av att få information om igenväxning förekommer eller inte för att kunna planera kommande inventeringar och eventuella restaureringsinsatser. Inventerarnas kommentarer visar tydligt att igenväxning förekommer på många av länets myrar, se tabell 7. Av de 47 myrar som besöktes 2009 noterades igenväxning på 28 myrar, det vill säga 60 procent. Dessutom var två av myrarna så kraftigt igenväxta redan 1981 att det inte var idé att återinventera dessa 2009. Vi kan därför dra slutsatsen att igenväxning av länets myrar är utbrett, vilket också är förväntat med tanke på de rapporter och studier som gjorts runt om i landet. Den här studien mätte inte förändringen av igenväxning 34

mellan 1981 och 2009, utan resultatet ska mer ses som en ögonblicksbild av situationen 2009. Resultatet kan dock användas för att prioritera vilka myrar som bör ges förtur för restaurering, det vill säga myrar med höga fågelvärden och myrar som riskerar att växa igen. Högst prioritet bör ges åt igenväxande myrar med häckande storspovar, till exempel Boviksmossen, som dessutom är en av de myrar som har flest par av häckande storspov. Även myrar med häckande ljungpipare har hög prioritet, liksom myrar med aktiva orrspel. Det vore dock värdefullt att göra en mer systematisk inventering av igenväxningen på de mest värdefulla myrarna för att få ett bättre prioriteringsunderlag och för att bedöma vilka åtgärder som bör genomföras på respektive myr. Igenläggning av diken kan vara viktiga för att stoppa igenväxning medan avverkning av träd kan vara viktigt på kort sikt för att inte förlora särskilt känsliga arter. Terrängkörning Inte heller körskador på myrarna blev systematiskt inventerade utan noteringar gjordes på samma sätt som med igenväxningen. Trots detta noterades körskador på 12 av de 47 inventerade myrarna, det vill säga 25 procent, se tabell 8. Det är en oroväckande hög andel med tanke på att dessa körningar med stor sannolikhet inte har varit lagliga enligt terrängkörningslagen. Av de foton som inventerare tog framgår också att flera av körningarna har orsakat kraftiga spår som sannolikt påverkar hydrologin, åtminstone lokalt. Dessutom kommer flera av spåren finnas kvar under lång tid eftersom myrar läker långsamt. Länsstyrelsen har noterat att olaglig terrängkörning har ökat under de sista 15 åren och ofta ses spår till och med inne i naturreservaten. Det finns därför ett stort behov av att genomföra en regional informationskampanj för att upplysa om lagstiftningen kring terrängkörning, samt vilka problem dessa körningar orsakar. Det vore också värdefullt att göra en systematisk inventering av körskadorna, för att se om det rör sig om återkommande körningar, samt försöka förstå syftet med körningar, till exempel i samband med jakt, skogsbruksåtgärder eller nöjeskörning. 35

Slutsatser och rekommendationer Av återinventeringen drar vi följande slutsatser och ger följande rekommendationer. Slutsatser De flesta fågelarter knutna till myrar har varit stabila eller ökat sedan den första inventeringen 1981 och fram till 2009. De flesta arterna har samma populationstrender som i nationella data, vilket tyder på att vår inventering håller hög kvalitet. Igenväxning pågår på en majoritet av länets myrar. Inventeringen ger en grund för vilka myrar som bör prioriteras för restaureringsarbeten. Terrängkörning i myrar är vanligt förekommande trots att detta utgör ett hot för myrarnas hydrologi, flora och fauna. Rekommendationer En ny återinventering bör göras innan 2025. Åtminstone av de myrar som har högst värde med avseende på fågelfaunan. Särskilt viktigt är det att inventera myrar med häckande ljungpipare och storspov, eftersom de är starkt knutna till myrar samtidigt som de är känsliga för igenväxning. Det behövs en mer noggrann kartering för att se hur allvarlig igenväxningen av myrarna är och för att bedöma vilka åtgärder som är nödvändiga (avverkning av träd eller igenläggning av diken). Noggrannare inventeringar behövs för att få en samlad bild av omfattningen av terrängkörning på länets myrar. Det bör genomföras en regional informationskampanj om terrängkörningslagen för att på sikt minska olaglig körning i terräng. 36

Tabeller Tabell 5. Totala antalet revir 1981 respektive 2009 på totalt 47 myrar. Art Revir 1981 Revir 2009 Förändring P-värde Signifikans Smålom 18 31 +72 % 0,10 NS Sångsvan 0 7 0,11 NS Grågås 0 2 0,32 NS Kanadagås 10 25 +150 % 0,04 * Gräsand 37 21-43 % 0,06 NS Kricka 26 23-12 % 0,75 NS Knipa 25 29 +16 % 0,47 NS Orre 524 324-38 % 0,01 * Trana 23 37 +61 % 0,03 * Ljungpipare 99 118 +19 % 0,18 NS Tofsvipa 54 55 2 % 0,93 NS Skogssnäppa 3 20 +566 % 0,02 * Grönbena 47 100 +113 % <0,001 *** Storspov 31 22-29 % 0,17 NS Enkelbeckasin 87 43-51 % <0,01 ** Sånglärka 161 32-80 % <0,01 ** Ängspiplärka 388 299-23 % 0,20 NS Gulärla 27 23-15 % 0,69 NS Buskskvätta 97 156 +61 % 0,05 NS Sävsparv 25 21-16 % 0,70 NS *, ** och *** motsvarar p<0,05, p<0,01 och p<0,001 och står för att förändringen i antal revir är statistiskt säkerställd. Ju fler stjärnor, desto säkrare är den statistiska analysen. NS anger att förändringen inte är statistiskt säkerställd. 37

Tabell 6. Antalet myrar där det fanns revir 1981 respektive 2009. Endast de myrar som inventerades båda åren är medräknade, totalt 47 myrar. Art Antal myrar med revir 1981 Antal myrar med revir 2009 Förändring Smålom 13 14 +8 % Sångsvan 0 4 +400% Grågås 0 1 +100% Kanadagås 8 17 +113 % Gräsand 18 10-44 % Kricka 14 16 +14 % Knipa 16 19 +19 % Orre 33 35 +6 % Trana 19 32 +68 % Ljungpipare 35 31-11 % Tofsvipa 21 23 +10 % Skogssnäppa 26 24-8 % Grönbena 18 32 +78 % Storspov 15 9-40 % Enkelbeckasin 26 24-8 % Sånglärka 24 11-54 % Ängspiplärka 39 40 +3 % Gulärla 12 9-25 % Buskskvätta 20 36 +80 % Sävsparv 10 6-40 % 38

Tabell 7. Igenväxning på inventerade myrar 2009. Nr Myr Notering 1 Komoramossen 2 Salbomossen Igenväxning med tall och björk konstateras sydost om tjärnen Märrjärvi. Här finns också spår av dikning. Gölen i söder är också igenvuxen. Utkanterna på myren och särskilt de mindre avgränsade partierna är igenväxta med främst tall med stammar på cirka 10 cm. I SO även med inslag av björk. Söder om järnvägen delas myren av en sanddyn. Öster om denna är endast ett fåtal ytor trädfria. I den västra utdikade delen växer 20 m höga tallar och öppen yta finns endast vid ett dråg vid utloppet från tjärnens sydvästra del. 3 Sifilsmossen Runt gölen och en mindre tjärn väster om Skäverängsåsen. 4 Västeråsmossen Igenväxning med tall i norr och i väster. 5 Björnhöjdsmossen Tommossen Efter den gamla vägen mellan Sävsjögårdarna och Björnhöjden. 6 Bergkarlsmossen Ingen igenväxning noterad. 7 Dammossen På västra sidan mellan en tallbevuxen ås med ungskog och på västra sidan är myren stadd i igenväxning med tall. 8 Römyren-Rostamossen Viss igenväxning noterades på myren runt Rostamossgruvan. 9 Knuthöjdsmossen Ingen noterad. 10 Hammarmossen Ingen noterad. 11 Tattarmossen Ingen noterad. 12 13 Dammossen Stormossen Stormossen - Spelmossen Inventeraren anser att mossen vuxit igen något sedan inventeringen 1981, på grund av nyetablering av tall. Ej noterat. 14 Boviksmossen Igenväxning noterades 2009 i norra delen av mossen, särskild längs kanterna som är dikade. 15 Trangärdet Ingen noterad. 16 Fallmossen-Råmossen Myren igenväxande i norr, samt runt Spårtjärnen och Gäddtjärn. 17 Boforsmossen 18 Dammossen Viss igenväxning av myren sker mot soptippen med tall, björk, vide, vass och kaveldun. Myren är igenväxande i söder och väster vid några äldre torvgravar. 19 Långmossen Ingen igenväxning. 20 Dammossen Igenväxning med tall i sydost runt dikningar. 21 Ämtebodamossen Åsamossen Stark igenväxning i öster av tall. Övriga ytor utan igenväxning. 22 Snöbergsmossen Ingen notering. 23 Knattorpsmossen Myren är stadd i igenväxning främst av tall och björk. Här finns 5 6 igenväxande gölar. 24 Restamossen Inventeraren noterar attmyren håller på att växa igen totalt. Få 39

Nr Myr Notering platser har någon rymd alls en döende myr! 25 Stormossen (vid Farbrorstorp) I södra halvan växer enstaka björkar. 26 Himmersmossen Myren växer igen främst av tall efter dikning. 27 28 Skagershultsmossen Stenhultsmossen Stormossen i Brevens bruk Stenhultsmossen: Inget som märks i fält, men diken i östra kanten syns på ortofoto. I NV, Sandhagsmossens torvtäkt. S Likvägen: talletablering troligen påskyndad p.g.a. dikning. N Likvägen: viss igenväxning, troligen påskyndad av utdikning i de södra-östra delarna; glesa men homogena fält med troligtvis yngre tall men också glasbjörk. Stadd i igenväxning med tall och ger bara ett öppet intryck längst i söder. 29 Spångakärret 30 Svarten 31 Järlemossen Myren är dikad och större delen av kärret är numera bevuxet med gles skog. Delvis igenvuxet med sly. Andra partier med säv, kaveldun och gräs. Västra delen betydligt öppnare än öster om diket. Torvgravarna löper över hela mossen och i den norra delen har dräneringen varit så stark att skogen vuxit in och blivit ganska hög. Även hög örtvegetation. 32 Härmingsmossen Genom äldre dikning har kraftig blandskog vuxit upp. 33 Öjamossen Kraftigt igenväxt. En stor del av myren är bevuxen med gles tallskog. 34 Ekebymossen Hela mossen utnyttjad som torvtäkt. 35 Örgivsmossen Mossen känns stabil enligt inventeraren. Ingen igenväxning. 37 Stormossen Myren känns stabil enligt inventeraren. 38 Prästgårdsmossen Myren håller på att växa igen. Främst är det tallskog som växer på myren. Hela den södra delen av mossen är till stora delar igenvuxen, framför allt i mitten. Den östra delen har ett blött stråk, där det i huvudsak ännu är öppet. På den västra delen växer småtall och buskar. Även den norra delen är igenvuxen, speciellt på den på kartan utmärkta holmen, strax söder om Lomtjärnen. 39 Stora Gåssjömossen Ingen igenväxning noterad av inventeraren men igenväxning syns på flygbilder. 40 Mosstorpsmossen Mossen känns stabil enligt inventeraren. Ingen igenväxning. 41 Trunhatten 42 Julösmossen Den södra delen av myren håller på att växa igen, främst med tall. Ingen igenväxning noterad av inventeraren men igenväxning är känd sedan tidigare och ett resultat av diken. 43 Södra Åsmossen Högskogs stormosse Trädkanten ligger cirka 50 m in mot myren jämfört med karta. Igenväxning av tall. 44 Stensmossen Ej inventerad 2009. 40

Nr Myr Notering 45 Stora och Lilla Rankemossen Stark igenväxning av tall. Myren sluter sig från kanterna jämfört med kartans öppna ytor. 46 Kolömossen Önamossen Björnbäcksmossen Ej inventerad 2009. 47 Karamossen Myren tenderar att vara mindre öppen än vad som framgår av kartan. 48 Kojemossen Mycket björk i västra delen. Visst spår av igenväxning. 49 Hultsjömossen 50 Finnafallsmossen Närmast sjön finns en bård med högvuxna tallar. Glesa tallbestånd finns även på mosseplanet i övrigt, tätare i södra delen. Endast den västligaste delen är helt öppen myr. Myren är stadd i långsam igenväxning med tall. Ljungen ökar på mossen. 51 Glottrakärret Venerna Ingen notering. 52 Fjällmossen Blackfärdsmossen Ej inventerad 2009. 41

Tabell 8. Körskador på inventerade myrar 2009. Nummer och myr Notering 1 Komoramossen Inga noteringar om körskador. 2 Salbomossen Inga noteringar om körskador. 3 Sifilsmossen Inga noteringar om körskador. 4 Västeråsmossen Inga noteringar om körskador. 5 Björnhöjdsmossen-Tommossen Mossen sönderkörd av fyrhjulingar. 6 Bergkarlsmossen Inga noteringar om körskador. 7 Dammossen (Hällfors) Inga noteringar om körskador. 8. Römyren-Rostamossen Inga noteringar om körskador. 9 Knuthöjdsmossen Myren sönderkörd i söder av fyrhjulingar. 10. Hammarmossen Inga noteringar om körskador. 11. Tattarmossen Spår efter fyrhjulingar från norr till söder. 12 Dammossen - Stormossen Inga noteringar om körskador. 13. Stormossen - Spelmossen Inga noteringar om körskador. 14 Boviksmossen Inga noteringar om körskador. 15 Trangärdet Endast några spår av terrängfordon vid reservatsgränsen mot Villingsbergs skjutfält. 16. Fallmossen-Råmossen Kraftiga körskador av bandvagn 206. 17. Boforsmossen Inga noteringar om körskador. 18. Dammossen (Karlskoga) Inga noteringar om körskador. 19 Långmossen Spår av terrängfordon på myren. 20 Dammossen (Nora) 21 Ämtebodamossen Åsamossen Bitvis omfattande skador av terrängkörning. Jaktstuga finns mitt på mossen. Inga noteringar om körskador. 22. Snöbergsmossen Inga noteringar om körskador. 23. Knattorpsmossen Spår av terrängfordon. 24. Restamossen Inga noteringar om körskador. 25. Stormossen (vid Farbrorstorp) Motorcyklar och fyrhjulingar har kört i sydvästra delen, samt i östra delen, främst i kantzonen. 26. Himmersmossen Inga noteringar om körskador. 27. Skagershultsmossen Stenhultsmossen Inga noteringar om körskador. 28 Stormossen i Brevens bruk Inga noteringar om körskador. 29 Spångakärret Ej inventerad 2009. 42

Nummer och myr 30 Svarten Notering Inga noteringar om körskador, vilket är förväntat med tanke på att området är en sänkt sjö som idag består av ett vassområde. 31 Järlemossen Torvtäkt bedrivs på mossen. 32 Härmingsmossen Ej inventerad 2009. 33 Öjamossen Inga noteringar om körskador. 34 Ekebymossen Inga körskador noterade, men mossen förstörd av torvtäkt. 35 Örgivsmossen Inga noteringar om körskador. 36 Östra Sälsjömossen Inga noteringar om körskador. 37 Stormossen (Degerfors) 38. Prästgårdsmossen Det finns spår av motorcykelåkning på mossen. Fyra spår över mossen. På hela mossen har man kört med fyrhjuling - men skadorna är inte så omfattande, det kan bero på att det var en tid sedan körningen ägde rum. 39 Stora Gåssjömossen Inga noteringar om körskador. 40 Mosstorpsmossen Spår av motorcykel finns på en plats på mossen. 41 Trunhatten Inga noteringar om körskador. 42 Julösmossen 43 Södra Åsmossen Högskogs stormosse Körskador finns i den norra delen, en fyrhjuling har kört tvärs över myren minst fyra gånger. Inga noteringar om körskador. 44 Stensmossen Myren inventerades ej 2009. 45 Stora och Lilla Rankemossen Inga noteringar om körskador. 46 Kolömossen Önamossen Björnbäcksmossen Myren inventerades ej 2009. 47 Karamossen Inga noteringar om körskador. 48 Kojemossen Spår efter fordon tvärs över mossen. 49 Hultsjömossen Inga noteringar om körskador. 50 Finnafallsmossen Inga noteringar om körskador. 51. Glottrakärret Venerna Inga noteringar om körskador. 52 Fjällmossen Blackfärdsmossen Myren inventerades ej 2009. 43

Foton från inventeringarna Bild 12. Kraftiga körskador av bandvagn 206 på Fallmossen. Foto: Torsten Rönn. Bild 13. Körskador av bandvagn 206 öster om Gäddtjärn på Fallmossen. Foto: Torsten Rönn. 44

Bild 14. Körskador på Råmossen, södra delen. Foto: Torsten Rönn. Bild 15. Spår efter fordon tvärs över Kojemossen. Foto: Daniel Dagernäs. 45

Bild 16. Bitvis omfattande skador av terrängkörning på nr 20 Dammossen (Nora). Jaktstuga finns mitt på mossen. Foto: Ronnie Lindqvist. Bild 17. Körskador på nr 20 Dammossen (Nora). Foto: Ronnie Lindqvist. 46

Bild 18. Spår av buskörning på Knuthöjdsmossen. Foto: Lars Jansson. Bild 19. Tommossen sönderkörd av fyrhjulingar 2009. Foto: Lars Jansson. 47

Bild 20. Körskador på Tattarmossen 2009. Foto: Lars Jansson. 48

Bild 21 a. Komoramossen 1981. Foto: Christer Klingberg Bild 21 b. Komoramossen 2010. Foto: Christer Klingberg 49

Bild 22 a. Römyren 1982. Foto Christer Klingberg. Bild 22 b. Römyren 2010. Samma vy som bild 22 a. Foto Christer Klingberg. 50

Bild 23 a. Stormossen 1980. Foto: Christer Klingberg Bild 23 b. Stormossen 2010. Samma vy som bild 23 a. Foto: Christer Klingberg 51

Bild 24. Stormossen 1981 och 2010. Foto: Christer Klingberg Bild 25. Restamossen 2009. Foto: Peter Gustafsson. 52

Bild 26. Västeråsmossen 2009. Foto Lars Jansson Bild 27. Flymossen. Foto: Torsten Rönn. 53