Hundrafalt igen minnesbilder och reflektioner när EÖM fyller 130 år

Hundrafalt igen minnesbilder och reflektioner när EÖM fyller 130 år Kerstin Propper, dotter till missionärerna Ingrid och Erik Malm Roseniussalen i Betlehemskyrkan, Stockholm, 2 mars 2017 Hundrafalt igen vi känner till bibelverserna om mannen som gick ut för att så. Och hur en del föll vid vägkanten eller på steniga ställen eller bland tistlarna. Men på den goda jorden gavs en skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Som barn var jag en flitig bibelläsare och jag hade ännu mer fastnat för (Matt 19:29) där Jesus talar om att lärjungarna måste lämna ALLT. Hundrafalt igen skulle det då kunna bli. Att missionärer lämnade sina föräldrar (på den tiden för många, många år) var ju självklart. Men de lämnade ju också sina barn, det hade jag ju sett. Skulle jag också bli ett av dem? Jag var nitton år. Jag bodde kvar på Missionshemmet sedan pappa först och mamma senare hade återvänt till Japan. Det var andra läsåret som jag läste teologi. Jag hade fått ytterligare ett kortare lärarvikariat. Den här gången i en praktisk realskola. Jag stod i lärarrummet och tittade på anslagstavlan för att se hur jag skulle hitta min klass. Rektorn kommer fram, presenterar sig och säger: Jag kan komma in efter en kvart. Nej tack, svarar jag. Inne i klassrummet med femtonåringar stod det helt klart att kristendomskunskap inte stod högt i kurs. Men jag satte igång trots att det var lite stimmigt. En pojke mitt i klassen tar till orda: Tyst med er alla när vi har en så söt fröken. Sedan gick dagen vidare med de andra klasserna där rektorn inte behövde erbjuda sin närvaro. Istället fick jag veta: Du har morgonbönen i aulan i morgon. Det var tydligen ganska frivilligt att delta, så det var inte så många i den stora aulan. Men så kom dom, allihop på en gång, eleverna från skolans problemklass och satte sig längst hela främsta bänkraden. Jag tog sats, och så började jag berätta. Om hur den unge Erik Folke hade hel klart för sig att han skulle bli missionär i Kina, och inte i Indien eller Afrika, som dom som bestämde föreslog. Och hur kan kom till England, men inte hade pengar att resa vidare, och hur den här änkan på ett möte reste sig och sa, att hon skulle ge en halv årslön för att den fanns en ung man i rummet som skulle till Kina. Jag berättade förstås om portvakten vid stadsmuren i Yungchen, långt borta i det inre Kina, fick 200 hundra rapp för att han släppt en man där det syntes att han var utlänning även om han hade kinesiska kläder och hårpiska. Och hur Erik nästa gång kom dit efter att mörkret fallit och lyckades ta sig in. Och väl där mötte han fru Wang som hälsade på honom överlycklig eftersom i flera år bett att det skulle komma någon som kunde berätta mer om den goda guden. Och så vidare. Och efteråt kom han fram, ledaren i klassen. Det var en bra morgonbön, fröken. Ja, det är alltid bra att berätta om och hålla minnet levande av Erik Folke, pionjären i Kina, och som blev kyrkogrundare i Kina. Och som i läroboken Missionens värld (1963), av biskopen och professorn Bengt Sundklar omnämns som en av den svenska missionens ädlaste gestalter. Hundrafalt igen? Erik Folke lämnade Sverige, och sina föräldrar, för att följa sin kallelse. Så här skrev han på båten genom Suezkanalen under utresan till Kina 16 februari 1887 i ett brev till föräldrarna hemma i Dalarna: Jag ville särskilt att även Folkärna skulle vara med om att skörda för Gud. Hälsa dem. Att de taga av en bestämd dag i varje vecka att bedja med mig, och tusenden skola bliva vunna för Gud! 1963 ser Sundkler på situationen i Kina så här (och det var samma år som jag hade det där lärarvikariatet): För västerländsk mission, katolsk såväl som protestantisk, innebar (det kommunistiska maktövertagandet 1949) en katastrof, endast jämförbar med den förlust som

kyrkan led på 600-talet när den muslimska folkstormen förintade de dittills relativt blomstrande kyrkorna i Nordafrika. 2. Erik Folke Det året hade jag bott tio år på Missionshemmet i Duvbo. Vår familj hade flyttat in 1954 i Lilla stugan. Det som vi kallade själva Missionshemmet var det vackra huset, byggt som Barnens hus 1911. I bottenvåningen fanns matsalen och samlingssalen i svit, med en skjutdörr emellan. Där hängde ett stort porträttfotografi av Erik Folke över soffgruppen. Erik Folke hade rest ut ensam. I samförstånd med China Inlands Mission, CIM, kom hans uppdrag att gälla det inre Kina, i provinser där inga andra missionssällskap var verksamma. Inom mindre än två år efter att han tog sina första steg på kinesisk jord kunde den första nattvarden firas, och han skriver: Herren har grundat sin kyrka. Några siffror: 1842 när missionsverksamheten började fanns det sex kristna kineser. 50 år senare, fanns det 50 000 kristna. Och runtom i Kina verkade 1 500 missionärer från 66 olika missionssällskap, framför allt från England och USA. Den nästan febrila missionsverksamheten berodde på att det gällde att vinna själar för Kristus som kunde rädde människor inte bara från hedendomens mörker utan framför allt från det eviga mörkret. CIM hade ett fältrop: en miljon kineser per månad dör utan att ha nåtts av frälsningen. En missionär i CIM ifrågasatte om det eviga mörkret också skulle gälla dem som aldrig hört om Jesus. Han, jag tror han hette Stanley, blev utesluten och bildade då ett eget sällskap. Erik Folke visste att kineserna såg splittringen hos de västerländska kyrkorna och ogillade när den överfördes till dem. Därför är den alliansfrihet som alltid har präglat Svenska missionen Kina, SMK, ett viktigt fundament. I hemlandet utgick de olika misssionskretsarna inte från något särskilt samfund. På fältet kunde man lösa dopfrågan så, att det byggdes dopgravar i de samlingslokaler som låg nära baptistområden och man döpte barn i andra delar närmare lutherska missionssällskap. Folke blev en mycket god kännare såväl av kinesisk kultur som av det kinesiska språket, trots att han gång på gång av hälsoskäl fick lämna Kina som han älskade eftersom han inte tålde klimatet (och den kinesiska maten) och drabbades av svåra sjukdomar, bl. a. malaria. Han översatte till kinesiska: Luthers En kristen människas frihet och Augsburgska bekännelsen. Men han översatte också till svenska: Laotse och Tao de Ching, som Bonniers gav ut 1927. Ett citat därifrån: Den som känner andra är kunnig Den som känner sig själv är upplyst Den som övervinner andra har kraft Den som övervinner sig själv är stark. Han hade tagit intryck av den tyske äventyrlige missionären och tolken Karl Gützlaff (1803-1851), som hävdade att Kina skulle vinnas genom kineser, och det var ett viktigt strategiskt steg. När Folke reste ut ensam sa han: Det är inte entusiasm som ska bära oss utan tro. Från allra första början var det tro och bön som räknades. Ensam därute, långt inne i Kina, var han beroende av vännerna i hemlandet, av deras förböner, ekonomiska och praktiska stöd. Han behövde också medarbetare. Den allra första som kom var Anna Gran, som han hade lärt känna i Göteborg och som han skrev till och frågade om han ville komma till Kina som hans hustru och medarbetare. Också ett frieri men hon kom! Alla dessa första på 1890-talet reste ut utan några trygghetskontrakt. De var inte utlovade någon viss lön. Och de kunde inte räkna med att missionen hade något ansvar för dem när de återvände till Sverige. Redan före sekelskiftet hade fler än 30 missionärer hade sänts ut. 10 av dem är män, ja, alltså är dubbelt

så många unga kvinnor. Hemarbetet formaliserades, expedition anskaffades, tidskriften Sinims land startade. År 1900 skakades Kina av det våldsamma boxarupproret, riktat mot utlänningar och kinesiska kristna eftersom de har en utländsk religion. Flera hundra missionärer och barn mördas, mångdubbelt fler kinesiska kristna. Genom ett råd till Erik Folke från en välsinnad, men icke- kristen mandarin hinner i augusti alla SMK:s missionärer undan till Shanghai efter en 40 dagar lång och påfrestande och riskabel flykt. I Sinims land inflyter en notis Ett hvilohem för missionärer som vistas i hemlandet för hvila, har kommittén inköpt i dagarna inom Duvbo villastad, nära Sundbyberg, för medel som gifvits för detta ändamål. Vi prisa Herren så mycket för detta hem nu, då ett större antal av våra missionärer väntas till hemlandet. - Många av SMK:s missionärer i Shanghai återvänder under hösten till sina olika stationer. När Erik Folke med familj kommer till Sverige flyttar de in på Duvbo, och lever just i de här rummen med fotografiet av honom där jag har så många minnen. Här dör Anna bara efter några år och lämnade en förkrossad Erik med tre barn. Han kom senare att tillsammans med andra hustrun Mimmi, (Natanael Beskow syster) att vara bosatt i Bromma. Hundrafalt igen? När Erik Folke dog 1939 efter 52 års arbete i och för Kina så fanns där den kyrka han grundat med 10 000 medlemmar, och 111 unga människor hade antagits och sänts ut som missionärer. 3. Friherre, kanslirådet Christer d Aldedyhll En vacker dag på 80-talet kommer min man Gerold tillsammans med en förlagsman, Bertil, körande längs Karlbergsvägen i riktning mot S:t Eriksplan. De stannar vid övergångsstället. Då säger Bertil: Titta där, det där är vad jag kallar en riktig dam. Ja, säger Gerold, du menar friherrinnan d Aldedyhll. Bertil tror att Gerold skämtar. Känner du henne? Ja. Det är tant Daga, god vän till familjen. Daga, en kär vän var också en stor missionsvän. Denna fina, ståtliga, vänfasta äldre dam var änka efter kanslirådet, friherre Christer d Aldedyhll. Jag har hittat hans namn i en liten bok: Beundran och fruktan. Sverige inför Tyskland 1940-1942 av Gunnar Richardson (1996). Högre svenska officerare hade bjudits in av den tyska, nazistiska militären till Berlin och till det ockuperade Paris. Alla föll i beundran men inte d Aldedyhll. Jag upptäcker namnet igen i Lars Österlins Stockholmsväckelsen kring Lord Radstock (1947). Den omätlig rika Lord Radstock, pär i överhuset, bjöd just hans far till sin favoritegendom, Mayfield i England. Om man tar fram Sändebud till Sinims land, där Erik Folke 1928 skildrar SMK:s uppkomst och fortgång och tittar på vilka som var eller har varit kommittéledamöter, så är påfallande många från societeten eller officerare eller både och: överste, doktor, kommendör, kapten, doktor, kammarherre, överste, löjtnant, kapten, marinintendent och andra framstående män som direktör, brukspatron, överingenjör. Alla dessa, ofta med sina fruar, och många andra kom från just den här Radstocksstockska väckelsen. Det är därför värt att titta lite på den och hur Lord Radstocks samröre med Hudson Taylors China Inland Mission var med och formade den inriktning som SMK kom att få från allra första början. Lord Radstock, ende sonen till viceamiralen föddes 1833. Han blev allvarligt sjuk när han som officer deltog i (det fatala, lidandesmättade och onödiga) Krimkriget. På militärsjukhuset skrämdes han av tanken att hans sista stund var kommen, och att han inte var redo. Därefter lämnade han londonaristokratins glänsande sällskapsliv och också den självklara karriären som officer. Han fyllde sedan sitt liv med en oavbruten, enastående verksamhet som själavinnare och filantrop. Efter att i fyra år varit i Petersburg där det blev en stor väckelse i tsar Alexander II:s hov kom han 1878 med hustru, sju barn och stort tjänstefolk och tog in i en svit på Grand Hotell.

Kombinationen väckelsepredikant och flott livsstil (alltid klädd i frack till kvällens middag med damerna i aftontoalett) var utmanande men accepterades. I Stockholm var det beredda marker, det var en väckelsetid, och Lord Radstock predikade i den enorma fullsatta Blasieholms-kyrkan, som rymde 3 000 (invigd 1868, Gustaf Emanuel Beskow, Natanael Beskows farbror var byggherre). För det svenska småfolket var det hårda tider, emigrationen hade satt fart för att kulminera på 80-talet. Men också för de bemedlade rådde ekonomisk depression och osäkra tider. Och med Lord Radstock kom en ny väckelse också till Stockholm. Som en söndagskåsör skrev: som omvänder fruntimmer till de himmelska harpolekarna och kommer dem att förakta straussvalserna. Snart kom Lord Radstock att övergå från massmötena till sin särskilda strategi, d.v.s. att först och främst nå dem av sin egen klass. I de sammanhangen behövde Lord Radstock inte tolkas från engelska utan kunde använda franska. Och nu började salongsmötena, där man drack te, vann själar och höll bönemöten. Radstock hade en bakgrund i den evangeliska alliansrörelsen. Läran var endast ett skal. Livet var allt. Det är genom dessa sammankomster som de vinns, en efter en, männen från societeten och från militären. Radstocksrörelsen bygger på den kristna alliansen med Mål:vinna själar, Medel: evangeliet. För de nyvunna tidigare salongslejonen det gällde en total brytning med det tidigare ytliga livet, t.ex. omfattade officerarnas balsäsong 80 baler. Gränsen mot det världsliga var strikt, ingen teater, inte vanlig skönlitteratur o.s.v. Man var starkt medveten om hur lätt var att lockas tillbaka till en angenäm livsstil. Ger man frestaren ett finger, tar han hela handen. Tiden skulle fyllas med gemensamma bönestunder på knä i väntan på Herrens snara återkomst. Kapten Ahlberg (medlem i SMK:s kommitté) oerhört rik, brukade på morgonen öppna fönstret i sovrummet på sin stora egendom, inte för att se hur vädret var utan för att säga: Kommer du idag, min Herre Jesus? Men tiden av väntan skulle fyllas av praktisk kristendom. Verksamhet bland cellfångar och frigivna (Prins Oscar som var en av dem avsatte en eftermiddag i veckan för att besöka fångar, de övriga ansvarade var och en för att 10 12 fångar skulle få besök), barnen, soldaterna (det som sedan blev Soldatmissionen), officerarna, de fattiga. Och så kommer det: hednamissionen, vilket blev Svenska missionen i Kina. Många ur Radstocksgruppen började senare engagera sig I KFUM som kom till Sverige 1884. Nu skedde evangeliseringen i andra samhällsklasser. En rad unga manliga SMK-missionärer hade sin bakgrund just i KFUM. Många kvinnor från Radstocksväckelsen gick med i den alliansinriktade KMA, kvinnliga missionsarbete, som understödde missionsarbetare i olika sällskap, bl. a SMK. 4. Fotografierna av hemgångna missionärer på Duvbo 1954 fick pappa tjänsten som missionssekreterare och vi flyttade till Duvbo. Det fungerade ungefär som det planerats för i början av seklet. Först Vilohemmet som ju kom till 1900. Drivande kring hela Duvboprojektet var överingenjören K.G. Magnusson vid Graham Brothers (den stora hissfabrikören) med arbetslokaler i närbelägna Ursvik. Också han hörde till Radstockkretsen och var ledamot av missionens kommitté. Under det första decenniet fylldes de tolv rummen av familjer. Särskilt uppskattades den stora tomten för barnens lek. Men när tidpunkten närmade sig för att återvända till Kinafältet vad skulle ske med de lite större barnen som då inte kunde få någon ordnad skolgång där ute? Skulle de placeras ut bland släktingar? 1911 är ett stort trosprojekt på gång bygget av Barnens hus, som skulle kosta 27 000. Bygget startade utan att hela beloppet fanns trots principen att aldrig sätta sig i skuld och aldrig vädja om pengar. När de olika beloppen skulle förfalla till betalning kom fast alltid i sista stund, postväxlar några på 1 000 kr, en på hela 4 000 från enskilda personer.

När vi flyttade dit bodde fem tonåringar i Barnens hus alla aspbergarna - plus en av de pensionerade missionärerna. De andra gamla hade sina rum eller små lägenheter i Vilohemmet. Jag är säker på namnen på sjua av den. Ibland brukar jag säga att jag har vuxit upp på ett ålderdomshem. De gamla dominerade livet där. Husmodern Lisa Lundberg gjorde en enastående insats med en minimal personalstyrka genom att hålla ihop hushållet, bära ansvar för de unga och de gamla - många fick sluta sina dagar där i den egna sängen, ömt vårdade - driva missionshemmets verksamhet och låta hela miljön präglas av en båda glad och sträng anda, med ganska knappa resurser.- Lisa var brorsdotter till C.G. Magnusson. Inne i matsalen på en av väggarna fanns samlade de små porträttfotografierna av de hemgångna missionärerna. Jag har tillbringat oräkneliga timmar framför dem. Många ansikten var så unga. Vad hade drivit dem att ge sig iväg så långt bort, vara ut så långe, under så primitiva förhållanden och några kom aldrig hem igen. Sent 1800-tal var en tid i Sverige med mycket uppbrott från landsbygd till städerna, från statarliv till emigration, över haven, till det okända! Det låg som man säger i tiden. För missionärerna var kallelsen något mer, för några redan i barndomen, och det var viljan att rädda dem som levde och skulle dö i mörkret. Dessa själar skulle vinnas, de måste bärgas för himlen. Skaran ute på fälten växte snabbt de tretton åren till sekelskiftet och boxarupproret tre av fyra var kvinnor. Under svåra förhållanden fick då allihop och barnen evakueras från missionsstationerna till Shanghai. Men SMK skonades från dödsfall. Andra svenska missionssällskap och CIM drabbades hårt. De av de svenska missionärerna som efter några månader återvände till sina missionsstationer fann att många av de kristna där hade blivit dödade. CIM skrev om sina mördade missionärer att de vunnit martyrkronan, och att man inte skulle hämnas deras död, eller överge Kina av rädsla, utan i stället svara med att sända nya missionärer. En liknade effekt blev det för SMK. De närmaste åren sänds 24 missionärer ut, några av dem är återvändande, men så många som 15 är nya missionärer. Och arbetet ute på stationerna fortsatte, tillsammans med kineserna, som t.ex. bibelkvinnor. Det var opiumasyler, skolor, traktatspridning, medicinsk vård. Att vittna om Jesus och visa barmhärtighet blev ledstjärnorna. Missionens fält var vidsträckt. Det betydde många, långa och besvärliga resor, till fots, med mulåsnor och lastkärror, och farliga turer över floderna. När en av missionärerna så småningom hade med sig en cykel väckte det stor uppståndelse och förkortade restiderna. Johannes Aspberg, ledaren på fältet, cyklade, likt många av de andra. Miltals! Jag tänker på denna Herrens armé på cykel. Inte bara boxarupproret 1900 skakade Kina, utan det kom att vara ständiga orostider, revolutionen 1911, då kejsarhuset störtades, missväxt, översvämningar, hungersnöd, rövarband, inre stridigheter. Under sådana tider fick missionärerna inrikta sig på nödhjälpsarbete Trots klimatsjukdomar, faror på vägarna, politisk oro klarade sig alla dessa unga missionärer med livet i behåll den första tiden. Men 1903 kom det första telegrammet. Naemi Linder, Hugo Linders 30-åriga hustru, och ett av deras barn, lille Gustaf, dog i rödsot (= dysenteri). Sedan skulle det komma fler liknade telegram. Fram t.o.m. 1939 dog 15 missionärer ute på fältet, de allra flesta i klimatsjukdomarna dysenteri eller fläcktyfus. Den yngsta var bara 26, åtta andra var under 40 år. Det värsta året av alla var 1930 då missionen förlorade 5 av sina missionärer. Efter svåra nödår rasade en mycket smittsam epidemi av fläcktyfus. Så var det, bilderna av de hemgångna missionärerna, där på väggen i matsalen, så många av ansiktena var unga. Men två år efter det svåra 1930 kunde inte mindre än 6 nya missionärer sändas, en var Erik Malm, 22 år, och en fröken Ingrid Berg, dessa båda är förlovade, och blir mina föräldrar.

5. Hallencreutz När jag var klar med mina teologistudier och hade fått min första tjänst flyttade jag 1967 från Duvbo, där jag hade bott på Missionshemmet i tretton år, i alla tre bostadshusen. Jag höll missionsintresset vid liv och året efter tenterade jag för docenten Carl-Fredrik Hallencreutz och fick några poäng i missionshistoria. Ganska direkt frågade han mig om skillnaden mellan sällskapsmission och kyrkomission. Det var på den tiden, 60-talet, som svenska kyrkan fortfarande bedrev mission, men det skull vara i form av kyrka till kyrka, eller emellan kyrkor. Sällskapsmission, menades det, var en del av det koloniala förtrycket. Förvånad och lite provocerad av udden i hans fråga, blev jag förstås. Jag visste ju att hans pappa, kyrkoherden Percy Hallencreutz i Åre, var engagerad i SMK. Jag svarade, ganska initierat om hur t.ex. SMK redan från start arbetat med att nå målet om de tre själven : självutbredande, självbestämmande och självfinansierade. Tentamen slutade med att det gjordes upp en plan för mina licentiatstudier. (Någon månad senare träffade jag Gerold och mitt liv tog en annan vändning.) Vad jag då inte visste hur det kom sig att Carl-Fredriks pappa hette Percy. Namnet hade han fått efter Percy Frére Luck från England som var verksam som importör och grosshandlare i Sverige. Det var han som introducerade bananer i Sverige. Hans firma hette Percy F. Luck & Co och var specialiserad på kaffe, te, sydfrukter, exklusiva konserver och choklad. Den förnämsta butiken låg på Drottninggatan. Företaget köptes sedan av NK. Percy Luck hade en svärson, som kom att gå in i företaget och bli VD. Det var ingenjören Henning Hallencreutz, Carl-Fredriks farfar. Direktören Hallencreutz kom att bli en av kommittéledamöterna i SMK. Jag tror inte att jag behöver säga att han var en Radstockare. Herren har grundat sin kyrka, skrev Erik Folke när han för första gången 1889 hade firat en nattvardsgudstjänst på fältet. Bonden Wang kom att förkroppsliga självutbredande och självfinansierande: han vandrade mellan samhällena för att vinna själar och han skänkte sin bondgård. Men kyrkogrundandet tog tid och först 1918 blev den första kinesen ordinerad som präst. Det var den f.d. opiumslaven och silversmeden Ching-Fu seng, som tidigare för egna medel byggt ett kapell. Vilken lära hade den kinesiska kyrka som Folke grundat? SMK var en alliansmission, men som kyrka behövde den en ram. Den var evangelisk-luthersk och fick det vackra namnet Trosrättfärdighetens kyrka. Vilken organisation fick den? Vi hör aldrig talas om biskopar i denna kyrka. Den unge Erik Folke hade mötts av den svåra besvikelsen att Svenska kyrkans mission inte ville sända honom till Kina utan till Afrika, och inte ville låta honom få del av den engelska missionärsutbildningen i Edinburgh, utan istället ville sända honom till den mer renläriga i Leipzig. Framför allt ville man inte ha något samröre med Hudson Taylors China Inland mission, som hade betytt så mycket för hans utveckling. Själv lät han därför aldrig prästviga sig. Som kyrkogrundare använde Erik Folke därför en presbyteriansk organisation, som antogs 1922. De lokala församlingarna var samlade i fyra stycken presbyterier som leddes av en synod, med lika många kineser som missionärer ledamöter. Det blev som alltid i denna världen dragningar mellan olika intressen, och om vem som var störst. Det blev ofta en tendens till att missionärerna bestämde ganska mycket. Under den första tiden ägde missionärerna en stor auktoritet, de var dugliga och kunniga i mycket, som medicin, byggenskap och organisation. Verner Wester är en mycket gott exempel på detta. Men i takt med att de nationalistiska strömningarna och kommunismen inflytande ökade växte kritiken mot missionen. År 1930 fanns inte mindre än 8 000 protestantiska missionärer verksamma i ett Kina med 400 miljoner invånare. Men alltmer fick de kinesiska kyrkorna bäras av sina egna. Professor Sundkler jämförde på 60-talet den katastrof som drabbade Kinas kristna

kyrkor i och med det kommunistiska maktövertagande 1949 med hur de nordafrikanska kyrkorna förintades på 600-talet. Men han fortsatte med ett citat av Bengt Hoffman Att rubricera vår (västerländska missions frånvaro) som ett misslyckande är sannerligen att fresta Gud. (B. Hoffman i Svensk Missionstidning 1955). Efter de hårda åren med förföljelser och angiveri bakom bamburidån förblev den kinesiska kyrkan levande, i hemlighet. 6. Missionärsbarnen När jag tio år gammal skulle börja i Duvbo folkskola skulle den vänliga lärarinnan (Vera Lindén) presentera den nya eleven för klassen. Och hennes föräldrar är missionärer. Ett kort ögonblick av beundran, eftersom klasskamraterna hört fel och tyckte hon sagt miljonär. De tyckte att missionär och söndagsskola och allt sådan var fånigt men var imponerade av att jag varit i nitton olika länder. Missionärsbarn. Redan på 1800-talet fanns det missionärsbarn i vår mission. Efter hand kom ganska många av barnen att dö. Hugo Linders lille Gustaf dukade under i rödsot samtidigt som sin mamma 1903. Han gifte om sig. Men 1911 rycktes makarnas lilla Verna bort, bara sju månader gammal. Det fanns barnfamiljer och det fanns de ogifta, jag tänker på alla de kvinnliga. Barnen innebar bekymmer, oro och sorg, men också, förstås, glädje. Under svåra tider hjälpte barnen till att hålla modet uppe. 1947 var oroligt med uppror som spred sig, mörka moln, snart skulle SKM få sin första (och enda) martyr. Alla tillfällen togs i akt för att ordna små fester, som att någon av missionärerna fyllde år. Min pappa Erik skulle då förgylla den med ett Farbror Sven program, och barnen skulle uppträda. Jag var yngst, tre år, men kunde några sånger, och skulle därför börja. Jag kommer in i radiostudion, och pappa, alltså farbror Sven, frågar: Hur gammal är du då, min lilla vän? Jag är inte gammal alls. När barnen växte kom bekymren för hur det bäst skulle ordnas för dem. Redan år 1900 vädjade man i Sinims land om att en lärarinna skulle komma ut och undervisa barnen. När de blev lite äldre skickades de hem, för ibland för att bo hos släktingar, men just därför byggdes Barnens hus på Duvbo. Familjen Aspberg hade fem barn. I sin bok Under hans vingar beskriver hon hur det var att leva med bombanfall och vara på flykt ofta ensam med hela barnaskaran när Johannes som ledare på fältet var på resande fot.- Mitt i all detta var det viktigt med ordnad skolgång. När det på hösten 1946 fanns en resemöjlighet till Sverige så kom de äldsta pojkarna, Erik och David, till missionshemmet. Samma dag, den 2 december 1946, som DC3:an Ansgar lyfte med bland andra fem barn Ershammar och tre barn Malm ombord ut till Kina fyllde David tretton år, kvar på Duvbo. En annan familj som sände sina barn, först Martin och Morris, till Sverige är Robert och Dagny Bergling. I sin lilla bok Gula perspektiv skriver Morris om tretton års skilsmässa från föräldrar. Han var bara sju år när han skickades till Sverige för skolgång. Ändå skriver han Att växa upp på missionens hem i Duvbo var för mig att leva i ett missionens drivhus. Jag beundrade dessa hedervärda, rejäla missionärer, för vilka Kina blev en passion. Minst tre generationer Bergling blev missionärer, i två i Kina, och den tredje i Afrika. Men många andra sådana lämnade missionärsbarn fick sår i hjärtat som aldrig läkte. Familjen Aspberg/Dellming är unik med tre generationer missionärer inom SMK/EÖM och verksamhetenstiden spänner över nästan ett sekel från när Johannes Aspberg 1922 kom till Kina och till nu när EÖM också kan räkna Daniel Dellming som sin missionär.

7. Hemarbetet 1953, den 12 maj, kom vår familj tillbaka till Sverige, efter tre år i Kina, ett halvt år i Hongkong och tre år i Japan. I egentlig mening var det vår utresa med DC:3an Ansgar som var vårt livs resa. Jag har bara spridda minnen från den, jag fyllde tre år efter det att vi kommit fram till Kina. Det var hemresan med norska passagerarlastbåten Talabot från ansedda Wilhelmsens line som blev en så underbar upplevelse. Vi var bara tolv passagerare ombord och åt våra fina måltider tillsammans med kaptenen i en elegant matsal. Vi fick t.o.m. gå upp till kommandobryggan. Talabot anlöpte ett antal hamnar och låg på redd i flera dagar för lastning och lossning, av bl.a. gummibalar, och då kunde vi göra intressanta turer i de olika hamnstäderna. En absolut höjdpunkt var färden genom Suezkanalen en resa, men i andra riktningen, som Erik Folke gjorde i februari 1887. Våra lådor och koffertar gick till Göteborg. Familjen reste med tåg från Genua, via Milano, Basel, Heidelberg, Hamburg och Köpenhamn. Målet var Örebro. Det fanns inget ordnat för hemvändande missionärer, så vi fick flytta in hos mormor i hennes lägenhet. O, vad jag saknade vår vackra trädgård i Mishima! Pappa letade bland lägenhetsannonserna i Nerikes Allehanda. För dyrt. Bengt fick sin sängplats i kökssoffan, Gunvor och jag i en bäddsoffa i vardagsrummet, under lakan med monogram SMK i skära korsstygn. Under hösten förstod jag att nedräkningen hade börjat, till dess att det var dags för mamma och pappa att resa ut igen, inte under våren eftersom de japanska heta fuktiga somrarna var så påfrestande. Men hur skulle vår familj se ut när nästa skolår startade? Bengt som gick i gymnasiet skulle stanna i Sverige, och säkert också Gunvor som då skulle vara tretton. Och hur skulle det bli för mig? Hundrafalt igen var inte någon stor tröst när jag insåg att jag skulle få välja mellan att åka tillbaka till Japan utan syskon eller stanna i Sverige utan föräldrar. Nästa sommar blev det klart att hela familjen skulle vara kvar i Sverige och att pappa skulle arbeta på expeditionen. Flytten gick till Duvbo - och en underbar trädgård. Den lilla skriften, Sändebud till Sinims land, av Erik Folke, 1928 börjar med porträttgalleri. Första namnet är överste M. Dillner. Kommittén och kansliet kommer först, sedan kvinnokommittén. Och så kansliet. Inte missionärerna. Det är ett slags militär organisation. Först kommer staben. Sedan fronten. Därtill behövs en slags tross, som bär ansvar för försörjningen. Det är ombuden, spridda över landet, som lokalt ska samla till kretsar, och ordna möten, gärna med missionärerna som är hemma på vilo- och informationsår. Och hålla bönemöten. Det var många sådana kretsar. Inte bara i Stockholms där de stora samlingarna ägde rum. Missionens årliga tacksägelse- och bönedag 14 mars firades i Betesdakyrkan, med lunch på Margaretaskolan, årshögtiden, alltid vid Kristi-himmelsfärdshelgen avslutades på Missionshemmet i Duvbo. Den årliga stora missionsförsäljningen ägde rum i KFUM:s lokaler, Snickarbacken 3. Men det fanns många andra kretsar över hela landet, som Göteborg, Norrköping med familjen Törnqvist, livaktiga Skelleftekretsen med Bäärnhielms. För att föryngra stocken av missionsvänner anordnades välbesökta ungdoms- och missionsveckor, i samarbete med Margaretaskolans Hanna Lindmark, först på hennes slott Steninge i Sigtuna och senare på hennes Mauritzberg vid Bråviken. För att tydligare markera den viktiga offer- och böneuppgiften för missionsvännerna kallades de länkar. Det var viktigt att uppmuntra missionärerna med brev. Tidigt på 1900-talet vädjades i Sinims Land om lämpliga gåvor (som kunde gå genom tullen) till missionärerna med den s.k. jullådan. Man bad särskilt om yllevantar nattlinnen i ylle (det kunde bli bister kallt vintertid, jag minns att jag frös så att jag grät för att det var så kallt, och att jag fick fina halvvantar, som i alla fall hjälpte lite). Det påmindes om att också tänka på missionärsbarnen, de i hemlandet som lämnats på Duvbo av sina föräldrar. Så skickas lådor med julgotter till dem. Och äpplen. Men också missionärsbarnen ute på fälten skulle kommas ihåg. Den enda av mina barnböcker som jag tog med mig från Mishima var boken om Pippi Långström, som en missionsvän i Göteborg hade skickat. Jag minns med stor värme den

missionsvän som på 50-talet skickade 50 kr till barnen i Svenska skolan i Numazu, och vi fick en underbar dag med lekar och tävlingar (jag gillade kapplöpningar), god mat och godispåsar. Men också i Sverige kunde vi missionärsbarn bli omhuldade. Vi fick presenter och julklappar av missionsvännerna. Vi fick Alfapet och mycket mer av Daga d Albedyhll. Karin Wennerström var en underbar medlem av kvinnokommittén. Familjen ägde den fina klädbutiken Wennerströms på Drottninggatan (i samma hörn som Åhlens idag). Dit fick Kerstin Aspberg, Gunvor och jag gå och bli ekiperade i riktiga kvalitetskläder, och det skulle bara skrivas upp i kassan. Kerstin fick en fantastisk kornblå yllekappa med stor pälskrage, hon blev finast av alla i Solna läroverk. Länkarna i Skellefteå var särskilt företagsamma. De kom på att de skulle samla in lakan till de hemvändande missionärerna som saknade utrustning, tvätta dem och brodera monogram med skära korsstygn. 8. Olga Styrelius 1961 när båda föräldrarna var tillbaka i Japan flyttade min bror Bengt Malm och jag till en liten lägenhet i Vilohemmet. Någon student brukade bo uppe i vindsrummet, i övrigt bodde där de gamla missionärerna. En eftermiddag blev jag plötslig väldigt sjuk i mycket svåra magsmärtor och jag kallade på grannen Olga Styrelius. Hon agerade med stor beslutsamhet, hon var ju sjuksköterska, undersökte mig, kallade på Lisa och på ambulans. På väg till sjukhuset minns jag att jag omtöcknad hörde att sirenerna slogs på. Nu, när jag har gått igenom hennes fina bok Bland Kinas folk Åren 1905-1945, så tänker jag på hur annorlunda det var då 1942 för maken Nils och henne i Pucheng. 1941-42 bombades huset staden av japanerna, deras byggnad blev träffat och det trasiga huset vållade dem mycket bekymmer. Olga hade mycket sjukvårdsarbete och maken Nils, 61 år, cyklade (Herrens arme på cykel!) långa sträckor till de olika utstationerna för att predika och leda nattvardsgudstjänster. Han var mycket förbi varje gång han kom hem men han ville fortsätta så länge han orkade. Den 10 oktober 1942 blev han plötsligt sjuk med svåra plågor. De ringde till doktorn i Sian och fick veta att de borde komma det så fort som möjligt. Men dit fanns inga tågförbindelser, annat än för industritrafik. Nils bäddades ner i en bår i en sådan öppen lastvagn. Först efter fem dagar, kom de till sjukhuset och Nils blev opererad för tarmvred, som redan utvecklats till blodförgiftning. Dagen efter, den 15 oktober, dog han. Olga reste från Kina för sista gången 1945, och lämnade en stor del av sitt hjärta kvar där hos de kära kristna - och hos graven med den lille sonen som bara blev tre och graven med Nils. Olga utförde under många decennier en enastående missionsgärning. Hon hade fått en treårig sjuksköterskeutbildning i Glasgow. Ändå utövade hon en avancerad medicinsk gärning, som gjorde henne mycket efterfrågad. Hon var så överhopad att hon - med tre småttingar hemma - fick organisera sin dag med sjukvårdsmottagning på förmiddagen och evangelisation på eftermiddagen. I boken beskriver hon målande hur de sjukas lidande försvårades genom vidskepelse och meningslösa (och dyrbara) kurer. Men det var också farligt för henne själv eftersom det t.ex. fanns ett rykte om att missionärerna tog de dödas ögon. Hon återger ett kinesiskt ordspråk Hsing fakttsi Hitta på en utväg. Och hon löste många knepiga situationer på det sättet. Det var en samling inspirerande gamla missionärer som bodde på Duvbo. Rutinerna var regelbundna. Från att ha varit aktiva, mycket aktiva, i sin missionsgärning var de nu befordrade till förbönstjänst, morgonbön vid frukosten med bön för missionärerna, om väckelse, och för de kristna i Kina vars öden var okända. Olgas återkommande bön var: Gud, dina ögon överfar hela jorden. Du ser och vet. Och sedan, efter den enkla lunchen, stängdes skjutdörrarna till den långa förbönsstunden.

9. Erik Malm 1910-1991 En junikväll, för tio år sedan, en sådan där ljum och doftrik ljus kväll, mötte jag 27 japaner och Bosse Dellming som kommit till Arlanda med flyg från Tokyo. Japanerna var på sitt första Sverigebesök. Det allra första de ville göra var att lägga blommor på mina föräldrars grav. Vi åkte med den chartrade bussen till den lilla kyrkogården i Duvbo, där så många missionärer har fått sin sista viloplats. Det var mycket högtidligt när vi stod där samlade. Det var mina föräldrar, som de ville hedra. Ingrid och Erik Malm hade återvänt hem från Japan 1974 och fortfarande mer än 30 år senare höll deras japanska vänner minnet högt. I tonåren kom min pappa att bli engagerad i KFUM, Kristliga föreningen för unga män, först som medlem men snart nog som ledare. Knappt 20 år gammal blev han KFUM-sekreterare i Norrköping. Det här var de blomstrande åren för KFUM, och många unga pojkar formades för livet av sin fostran där. Som ledare blev han mycket populär, inte minst därför att han var så duktig i idrott: löpning, höjdhopp, simning och så förstås fotboll. En av de stora uppgifterna blev att ansvara för ett stort pojkläger, med ettusen pojkar, som skulle inspireras och hållas ordning på. En kväll visade det sig att en pojke saknades. Erik tänkte genast på stranden, fick med sig några andra ledare och de sprang rakt ut i vattnet, rakt ut för att leta. Alldeles strax stötte han på den försvunna pojken som låg på botten i det knappt midjehöga vattnet, bar in honom, gav konstgjord andning, och pojken räddades. Redan nu hade tanken på att gå ut som missionär börjat växa hos honom. De här orden i Psaltaren fick en ny innebörd: Från höjden fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten. - Tanken på människor som behövde nås med frälsningens budskap blev allt starkare. Det var bara under några år, när han var runt 20 år, som Erik var KFUM-sekreterare i Norrköping. Just den gruppen, när pojkarna blivit män, skulle senare trofast fortsätta han stödja honom, men böner och med gåvor till missionen. För nu djupnade kallelsen, han skulle bli missionär och han skulle resa till Kina. På ett besök hemma i Örebro, som 20- åring, såg han i hallen till en möteslokal, en ung flicka med kastanjebrunt hår, det var i september. Han såg henne i mängden, och tänkte, hon, och ingen annan. Han hade mött den unga Ingrid Berg, folkskollärarinna, med sin första tjänstgöring i Örebro, och också hon, visade det sig snart, bar på kallelsen att bli missionär också till Kina. På julafton förlovade de sig. Hösten 1932 reste de med båt till Kina, tillsammans med fyra andra unga blivande missionärer. Äntligen i juni 1934 kunde bröllopet äga rum och de kunde börja att verka som missionärer. Erik gick till fots ut till byarna, lärde känna folk, och tog alla tillfällen i akt att berätta om evangeliet. Det var långa vandringar, miltals, och övernattningar i primitiva hem, men det gick bra att lyfta av en dörr, och lägga sig och sova på den. Ingrid, lärarinnan samlade kvinnor, ja, de flesta av dessa var analfabeter, och lärde dem att läsa och skriva. Året därpå 1935, förflyttades de till Louyang, där det unga missionärsparet fick huvudansvaret för verksamheten. 1936 föddes deras första barn, de hade sitt hem i ett gammalt stenhus, och där fanns också en kyrka. Men snart förändrades allt, Kina anfölls av japanerna, och det rådde krigstillstånd. 1939 hade det gått sju år sedan de rest ut, och det var då dags för dem att återvända till Sverige. Nu föds deras andra barn, lille Gunnar, och bomberna regnar över Louyang, och när larmet går får de skynda sig ner i skyddsrummet, med 3-åringen och den nyfödda. Den andra familjen, som ska avlösa dem, blir kvar i Shanghai eftersom de inte ta sig genom

landet i dessa orostider. Erik är ansvarig och stannar Jag kan ju inte överge min församling. I maj kan de resa därifrån, till en semesterplats för missionärer. Här får lille Gunnar, fem månader, dysenteri, ingen läkare finns, ingen medicin, de kan bara se på hur han blir allt svagare. Det blir Eriks uppgift att gå ut och gräva graven, snickra den lilla kistan och hålla begravningen. Sent på hösten 1939, när världskriget har brutit ut, tar de sig hem till Sverige med transsibiriska järnvägen, nu har de förlorat de mesta av sina få ägodelar, och deras besparingar som de inte kunnat växla in i någon stabil valuta, har blivit värdelös. Framme i Moskva, visar det sig att vinterkriget mellan Ryssland och Finland, brutit ut, och det är omöjligt att fortsätta resan som planerat till Helsingfors. Ingrid sitter på hotellrummet med 4- åringen och dessutom en tioåring (Carl-Olof Bergquist) som av sina föräldrar skickats hem för att gå i svensk skola när de stannar kvar på fältet. Under tider rusar Erik omkring i Moskva, till ambassaden och biljettkontor, Han har bara denna dag på sig, annars riskerar alla fyra att sändas till Sibirien. Han kommer tillbaka, när allt är ordnat, de ska åka tåg till Riga och sedan båt till Stockholm, det blir en riskfylld resa över en Östersjö med krigsbåtar och u- båtar. De kommer till Riga, och går ombord. Ett dygn före den aviserade avfärden, på kvällen när mörkret fallit tungt i november, lägger båten ut med alla ljus släckta ombord, och båten går i mörkret, så småningom ser man några ljus blinka svagt, det är fyren i Landsort, och nu kan all belysning ombord slås på. Efter 7 år är man tillbaka, utblottade och med en mager missionärslön att leva på. Familjen växer. När det är dags att åka till BB säger den lilla pojken: Jag vill inte ha en syster, jag vill ha en ny Gunnar. En dag ett halvår senare ringer telefonen. Det är Prins Oscar Bernadotte som undrar om Erik vill ta och förestå Soldathemmet i Vittså, vid Berga örlogsstation. Där kommer jag att bo mina första levnadsår. 1946 reser de och jag - med Ansgar - och kommer äntligen tillbaka till Kina. Först arbetar de i Yuncheng, där de tjänstgjort som nygifta, och sedan är de tillbaka till Louyang, församlingen som han inte ville överge. Erik är tillbaka i missionsarbetet, ute i byarna, i kyrkan på söndagarna och församlingen växer. Men det blir nya orostider, och familjen tvingas lämna Louyang. Under en tid verkar SMK:s missionärer i södra Kina, i Ybing, men när evakueringsrekommendationen kommer i oktober, är det dags att lämna Kina och komma till Hongkong. När maktskiftet sker och bamburidån går ner är familjen i säkerhet. Nu går blickarna ännu längre österut, och ett halvår senare år man på väg - till Japan. Där ska SMK bli SMKJ. Svenska missionen i Kina och Japan får sitt fält söder om berget Fuji. I Mishima ligger det nya hemmet. Första sommaren i Japan fyller han fyrtio år, och sitter igen på skolbänken, kinesiskan är helt oanvändbar, så det gäller att lära sig japanska, ett nytt svårt språk med de besvärliga tecken, ett språk med en komplicerad grammatik, och inte likt något annat i världen. Men nu kan man arbete under fredliga förhållanden, planera strategi, och bygga verksamhet. Församlingar startar. Och kyrkor ska byggas. Nu ritar han en kyrka, inte stor, men med en läktare med en glasvägg framför. Där kan mammorna vara med sina barn under gudstjänsten, höra och se allt utan att barnen stör de andra (små japanska barn är mycket bråkiga). När han var 20 var han ju ledare för det stora pojklägret, KFUM. Lägergård, tänker han, man måste bygga lägergård, för ungdomarna, och man lyckas köpa tomter på sluttningen av Fuji, och får en underbar plats, med många små hus, plats för en friluftskyrka, och samlingssal. 1974 återvänder Ingrid och Erik som pensionärer till Sverige. De får sitt lilla hem på Missionshemmet i Duvbo, i Sundbyberg, som har den största kinesiska kolonin i Stockholm. Där finns ett stort antal kinesrestauranger, Erik går och proväter på dem för att se vilken som är mest kinesisk. Han blir känd på de olika, han kan ju tala kinesiska, och när de blivit lite mer bekanta, så kan han berätta om varför han varit i Kina, och så kan han ju lämna traktater.

Han var missionär som liten i Enebyberg, när han hört om Jesus i söndagsskolan, han förblev missionär som gammal. Men vad hände i Kina? I Louyang som man lämnade 1947? En dag, jag tror det var 1983, kom ett brev från Internationella bibelsällskapet i London. En professor Lee (apotekare) hade förlorat hela sitt vetenskapliga bibliotek men också sin Bibel. Kunde Mr. Malm, tänka sig att ordna och skicka en till honom. Paketet gick iväg, och sedan, varje dag gick Erik ivrigt till brevlådan. Så en dag kom ett tackbrev, jo, Bibeln hade kommit fram. Och så började de brevväxla med varandra. Professor Lee skriver och erbjuder sig att åka till Louyang för att ta reda på vad som hänt där. Och så här skriver han: Jag var där en söndag, den gamla kyrkan fanns kvar, den hade inte blivit riven, utan stod kvar, och där firades tre gudstjänster varje söndag förmiddag, och man hade tagit ut stolarna för då rymdes fler. Men var och en som ville kunde ta en tegelsten att sitta på, och då var lättare att skriva ner allt det som prästen predikade (minst en timme). Men, sa professor Lee, jag deltog inte i någon gudstjänst, för jag nändes inte ta platsen för någon annan. Senare fick pappa Erik frågan: Pastor Malm, vill han inte komma tillbaka hit till oss? En så stor resa, det ville han inte göra, men han hade fått veta, och detta lyste upp hans sista år. Jag tänker på alla hans KFUM-pojkar, som blev direktörer, läkare och präster, och som berättat för mig om Erik under åren. Och så var det japanerna, som ville lägga blommor, den där ljumma och ljusa junikvällen för tio år sedan.