Människohandel - delredovisning av ett projekt Domar 2009-2012 Rapport Internationella åklagarkammaren i Göteborg Hanna Cardell och Thomas Ahlstrand ÅM-A 2013/1731 Oktober 2013
Innehållsförteckning Förord och sammanfattning m.m.... 3 Vår undersökning... 7 Granskningsmaterialet... 9 Analys... 17 Slutsatser samt checklista... 26 Bilaga 1 - Förteckning över domar som ingått i undersökningen... 30 Bilaga 2 - Rättsfallsreferat fällande domar... 32 Bilaga 3 - Europadomstolens praxis... 40 2
Förord Föreliggande rapport utgör en delredovisning av Åklagarmyndighetens projekt Ökad lagföring av ärenden som rör människohandel. Syftet är att undersöka i vilken mån åtal för människohandel bifallits eller ogillats och, vid ogillande domar, om man kan se gemensamma förklaringar och dra slutsatser om framgångsfaktorer för bifall och skäl för ogillande. Undersökningen omfattar domar och ärenden under åren 2009- sommaren 2012. Den innefattar en utvidgning av den ursprungliga projektplanen 2010-2012, eftersom materialet är litet, och en utvidgning möjliggjorde en granskning av effekterna av en lagändring 1 juli 2010. Rapporten har författats under hösten 2012 av beredningsjuristen Hanna Cardell och vice chefsåklagaren Thomas Ahlstrand, Internationella åklagarkammaren i Göteborg. Sammanfattning Undersökningen har visat att det är få åtal för människohandel som leder till fällande dom för detta brott, trots att lagstiftaren genom en lagändring 2010 försökt att underlätta för fällande domar på området för människohandel. Vi har kunnat konstatera att den vanligast förekommande typen av människohandel, i det material vi undersökt, är människohandel för sexuella ändamål. I stor utsträckning har åtal i sådana mål kommit att, istället för människohandel, bedömas som koppleri/grovt koppleri. Av de 49 personer som under perioden åtalats för människohandel har 14 dömts för människohandel i sista instans medan 22 dömts för annan, anslutande brottslighet. 13 personer har friats helt. Sammanlagt 19 åtal har väckts vilket resulterat i sex eller sju slutligt fällande domar för människohandel. 1 1 Obs dock att då ärendet Bärplockarna inte slutligt avgjorts i skrivande stund (maj 2013) 3
Framgångsfaktorer Vi har kunnat finna tecken som tyder på att vissa faktorer i mål om människohandel har en avgörande betydelse för utgången i målen. Dessa faktorer är bl.a. målsägandens trovärdighet, målsägandens speciella förhållande till gärningsmannen, hur domstolarna väljer att se till vilken kontroll/maktutövning gärningsmannen haft över offret och vilken insikt gärningsmannen haft i offrets utsatta position. För att åklagaren skall ha framgång i rätten är det därför viktigt - att polisens tillslag sker i snar anslutning till brottet - att målsägandena får adekvat stöttning av målsägandebiträde, polis och sociala myndigheter - att utredningen lägger ett starkt fokus på att finna stödbevisning för målsägandenas uppgifter genom spaning, förhör av polismän och andra av iakttagelser vid ingripandesituationen, platsundersökningar m m Disposition Inledningsvis i denna rapport redogör vi kortfattat för bakgrunden till människohandelsbestämmelsen samt hur den svenska lagstiftningen ser ut idag. I nästa steg redogör vi för den undersökning som genomförts för att i det kommande kapitlet kunna göra en mer djupgående analys utifrån de svar som undersökningen gett. I bilagor till rapporten återfinns i bilaga 1 en förteckning över alla de fall som ingått i undersökningen. I förteckningen har vi valt att själva döpa de olika fallen för att läsaren lättare ska kunna få en känsla för vad fallen handlar om och lättare minnas dem under läsningen av texten. I bilaga 2 återfinns ett kortare rättsfallsreferat över de domar i materialet som vunnit bifall i någon del i domstol. I bilaga 3 finns en genomgång av Europadomstolens praxis på människo-handelsområdet och i bilaga 4 återfinns förslag till åklagarens handläggning av människohandelsärenden. Bakgrund Den 1 juli 2002 infördes ett nytt brott i brottsbalken (4 kap 1 a ), människohandel för sexuella ändamål. Brottet tog sikte på sådana gränsöverskridande handelsåtgärder med människor som syftade till att dessa skulle utsättas för vissa sexualbrott, utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål. Bestämmelsen har sedermera genomgått större förändringar vid två tillfällen, 2004 och 2010, och benämns numera enbart människohandel. Bestämmelsen tar idag även sikte på icke gränsöverskridande brottslighet och innefattar även människohandel för andra ändamål än sexuella, t.ex. tvångsarbete. Den svenska människohandelsbestämmelsen har sin utgångspunkt i det s.k. Palermoprotokollet (från december 2000). Palermoprotokollet är ett tilläggsprotokoll till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och handlar om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn. Genom Palermoprotokollet kom man för första gången överens på global nivå om en rättsligt bindande definition av begreppet människohandel. Sverige har tillträtt protokollet och har sedan 2004 utformat människohandelsbestämmelsen med det gemensamma begreppet som grund. Från Palermoprotokollet härstammar de tre huvudrekvisit som bestämmelsen bygger på, nämligen att människohandel 4
innebär att någon vidtar en handelsåtgärd genom att använda ett otillbörligt medel i syfte att exploatera en person för vissa bestämda ändamål. Förutom Palermoprotokollet finns även ett EU-rambeslut från den 10 juli 2002 om bekämpande av människohandel (2002/29/RIF). Beslutet syftar till att skapa nya gemensamma minimiregler för EU:s medlemsstater vad gäller straffrättsliga åtgärder mot människohandel och omfattar människohandel syftande till sexuell exploatering och arbetskraftsexploatering samt innehåller definitioner av straffbar människohandel, kriminalisering av anstiftan, medhjälp, främjande och försök samt gemensamma lägsta maximistraff. Dessutom behandlar rambeslutet frågor om bl.a. ansvar och påföljder för juridiska personer, domsrätt och brottsoffer. Sverige har genomfört rambeslutet (prop. 2003/04:111). Motsvarande reglering finns även i en Europaråds-konvention från 2005 mot människohandel. Europeiska parlamentet och rådet har vidare 5 april 2011 antagit ett nytt direktiv (2011/36/EU) om bekämpande av människohandel och att försvara dess offer. Under detta direktiv har kommissionen den 19 juni 2012 beslutat om en europeisk strategi för att förstärka kampen mot människohandel. Direktivet och den strategiska handlingsplanen fokuserar på mänskliga rättigheter och särskilt på offrens rättigheter till stöd, juridiskt och socialt, med inriktning på deras återinförande i samhället, och till skadestånd. En preliminär bedömning är att dessa direktiv och strategier inte kommer att leda till ny lagstiftning i Sverige. Gällande rätt Det finns inte något vägledande avgörande i ärende om människohandel från Högsta domstolen, däremot ett publicerat hovrättsavgörande, RH 2010:34. Vidare har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna berört brottstypen mera ingående i fem fall. Dessa presenteras och diskuteras i en bilaga till denna rapport. 2 För människohandel döms den som genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan situation som innebär nödläge för den utsatte. Om målsäganden är under 18 år krävs det inte att gärningsmannen använt sig av något otillbörligt medel. Om brottet är av normalgraden döms till fängelse i lägst två och högst tio år. Är brottet att anse som mindre grovt döms till fängelse i högst fyra år. Som tidigare nämnts finns det tre huvudrekvisit som människohandelsbestämmelsen bygger på; handelsåtgärder, otillbörliga medel och exploateringssyfte. För att en person ska kunna dömas för människohandel krävs således att dessa tre rekvisit är uppfyllda. Med handelsåtgärder menas åtgärder för själva genomförandet av handeln. Här kan nämnas rekrytering och transport av människor såväl inom ett land som från ett land till ett annat. Hit hör också sådana förfaranden som att ta emot eller att inhysa ett offer. Vidare ingår i handelsåtgärder att föra över människor som är föremål för handeln mellan rekryterare och agenter eller s.k. mottagare. Med otillbörliga medel menas de medel som används för att få offren att underkasta eller foga sig. Som framgår av bestämmelsen kan dessa bestå i olaga tvång, 2 Se bilaga 3 5
vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller annat otillbörligt medel. Med olaga tvång menas detsamma som avses i straffbestämmelsen i 4 kap. 4 brottsbalken. Begreppet vilseledande innebär förmedlande av en oriktig uppfattning till någon. Uttrycket utnyttjande av någons utsatta belägenhet omfattar t.ex. en situation då offret befinner sig i ett ekonomiskt skuldförhållande till gärningsmannen. Offret kan också vara en person som befinner sig i vanmakt, en person som lever under ekonomiskt svåra förhållanden, i flyktingskap eller som lider av förståndshandikapp eller någon sjukdom. Med annat otillbörligt medel menas sådana medel som till sin art kan jämställas med dem som uttryckligen nämns i bestämmelsen. Omständigheterna måste således vara sådana att offret inte har något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja. Gemensamt för de otillbörliga medlen är att de på olika sätt syftar till att bemästra offrets fria och verkliga vilja (bl.a. prop. 2009/10:152 s 60 se vidare nedan). Som tidigare nämnts krävs inte att det förekommit något otillbörligt medel när offret är under 18 år. Gärningsmannen måste emellertid alltid ha utövat någon form av påtryckning på offret. Att det ska finnas ett exploateringssyfte innebär att handelsåtgärderna och de otillbörliga medlen ska syfta till att förmå offret att deltaga i någon av de verksamheter som uppräknas i bestämmelsen. Av bestämmelsen framgår att brottet är fullbordat redan i och med att det finns ett exploateringssyfte, detta behöver således alltså inte ha kommit att realiseras för att en person ska kunna dömas för människohandel. Före den senaste lagändringen 2010 fanns även ett kontrollrekvisit i bestämmelsen. För att kontrollrekvisitet skulle vara uppfyllt krävdes att offret skulle vara i en trångsmålsliknande situation eller faktisk beroendeställning till gärningsmannen. I förarbeten poängterade regeringen emellertid att kravet på kontroll inte borde ställas alltför högt. Enligt regeringen krävdes dock att offret skulle stå under ett sådant tryck som är av allvarlig betydelse för honom eller henne. Gärningsmannen skulle således ha ett påtagligt inflytande över offrets agerande, i vart fall i vissa hänseenden. Enligt gällande föreskrifter i Åklagarväsendets författningssamling ÅFS 2005:5 skall människohandelsbrott normalt handläggas av åklagare på någon av de tre internationella åklagarkamrarna. 6
Vår undersökning Syftet med undersökningen har varit att undersöka andelen ogillade respektive bifallna åtal i människohandelsmål samt försöka se om det finns gemensamma faktorer bakom framför allt ogillade, men även bifallna åtal. Materialet omfattar totalt 33 domar och urvalet har gjorts genom en sökning på ärenden om människohandel i åklagarmyndighetens diarieföringssystem Cåbra från den 1 januari 2009 till den 25 september 2012. 3 I sökningen kunde vi hitta att det initierats 119 AM-ärenden avseende människohandel under ovanstående period. I tre ärenden beslutades att förundersökning inte skulle inledas, i 80 ärenden lades förundersökningen ner, nio ärenden sammanfördes på grund av dubbel diarieföring med andra ärenden och nio ärenden har förundersökningar som fortfarande pågår. 19 ärenden har lett till åtal för människohandel med 33 domar från både tingsrätt och hovrätt som följd. Av de 80 ärenden där förundersökningen lagts ner kan anmärkas att det i 29 av dessa inte fanns en utpekad gärningsman alternativt att gärningsmannen var okänd för polisen. Av Cåbra framgår att 77 åklagare handlagt ärenden rubricerade som människohandel. Huvudparten av dem har handlagt ett ärende som avskrivits. Sju åklagare varav sex tjänstgör på någon av de tre internationella åklagarkamrarna har handlagt fyra ärenden eller fler. Tre assistentåklagare har lagt ned ett ärende var, i övrigt har besluten fattats av chefs- eller kammaråklagare. Elva åklagare har någon gång väckt åtal för människohandel, varav tre inte tjänstgjort på internationell åklagarkammare. Granskningen har avsett mål där åklagaren väckt åtal för människohandel och medhjälp till det. Granskningen avser sammanlagt 33 tingsrätts-och hovrättsdomar, fördelade på 19 mål. I 15 av målen finns både tingsrätts och hovrättsdomar och i fyra mål enbart tingsrättsdomar. Av de sistnämnda har ett överklagats men ännu inte avgjorts i hovrätten och tre mål stannade i tingsrätten. Sammanlagt har 49 personer fördelade på 19 mål åtalats för människohandel eller medhjälp till det. Samtliga nio avgöranden där tingsrätten dömt för människohandel har överklagats till hovrätten. I tre av dessa fall har hovrätterna ogillat åtalet för människohandel men dömt för andra brott. En av de överklagade domarna är det mål som ännu inte har prövats i hovrätten. Samma ärende eller åtal kan alltså generera två domar och flera prövade åtal. Många domar och åtal omfattar flera tilltalade och flera målsäganden. Vi har vid vår analys valt att behandla varje misstänkt gärning som ett undersökningsobjekt. Det innebär att i de fall där åklagaren har åtalat flera personer för människohandel avseende flera målsäganden, har varje brottspåstående avseende var och en av målsägandena behandlats som ett undersökningsobjekt. Ett åtal innefattande två gärningsmän och fyra målsäganden har således inneburit åtta potentiella undersökningsobjekt. Undersökningen har dock begränsats av hur domstolarna har lagt upp sina domskäl. Endast de fall som domstolarna uttryckligen har bedömt har kommit att utgöra undersökningsobjekt. Denna arbetsmetod har inneburit att de fall som innefattat många tilltalade och många målsäganden har kommit att utgöra en stor procentuell andel av undersökningsobjekten. Det största målet i undersökningen är den s.k. 3 Två av domarna härrör från ett ärende som initierades 2008 och har därför inte framkommit genom sökningen i Cåbra. 7
Rosenlundshärvan 4. Av de 115 undersökningsobjekt som utgör undersökningen härrör sig 40 stycken från de två domarna, en från tingsrätt och en från hovrätt. 4 Alla granskade rättsfall som ingått i undersökningen återfinns i bilaga 1. 8
Granskningsmaterialet Under denna rubrik kommer vi någorlunda kortfattat att presentera resultatet av vår undersökning. Allmänt För att få en grundläggande bild av hur utfallet blivit i de domar vi undersökt presenteras under denna rubrik relationen mellan åtal där domstolarna dömt för människohandel och där de dömt för annan gärning eller ogillat åtalet helt, samt hur dessa fördelat sig på domar som bedömts med den gamla respektive den nya lagen. Det som intresserat undersökningen har alltså i första hand varit hur domstolarna bedömt brottet människohandel. I huvudparten av domarna har åklagarnas andrahandsyrkanden, grovt koppleri eller koppleri, men även andra gärningspåståenden, bifallits. Av de 33 tingsrätts-och hovrättsdomar som undersökts har åtal för människohandel ogillats i 18 domar (55 %) medan 15 domar (45 %) innehåller bifall till ett eller flera åtal för människohandel. Som nämnts ovan har åklagarnas andrahandsyrkanden i stor utsträckning vunnit bifall. Grad av bifall till åtal för människohandel Av de 15 domar som fått bifall till ett eller flera åtal för människohandel har sju domar (47 %) fått fullt bifall för det brottet och åtta domar (53 %) fått bifall för det brottet till någon del. Av de sju domar som fått fullt bifall till åtal för människohandel utgör fem tingsrättsavgöranden och två hovrättsavgöranden. I de undersökta ärendena har sammanlagt 49 personer åtalats för människohandel eller medhjälp till det. Av dessa har 14 personer eller 29 % dömts för människohandel i sista instans medan 22 dömts för annan, anslutande brottslighet. Med andra ord har 13 personer friats helt. 5 Bifall till åtal för mäniskohandel 21% Fullt bifall 79% Helt eller delvis ogillat 5 Obs dock att siffrorna kan ändras då ärendet Bärplockarna inte slutligt avgjorts i skrivande stund (maj 2013) 9
Gamla och nya lagen Vi ville undersöka om förändringen av lagtexten 1 juli 2010, då kontrollrekvisitet togs bort, haft betydelse. Materialet är litet men det verkar som om lagändringen inte haft effekt. I de 23 tingsrätts-och hovrättsdomar som bedömts med den gamla lagen prövades ansvar för åtalade personer vid en eller båda instanser vid sammanlagt 57 tillfällen. Vid 35 tillfällen (61 %) friades för brottet medan det vid 22 tillfällen (39 %) fälldes. I de elva tingsrätts-och hovrättsdomar som bedömts med nya lagen har ansvar för människohandel prövats sammanlagt vid 29 tillfällen i en eller båda instanser. Därvid har 10 (34 %) prövningar medfört ansvar för människohandel medan 19 medfört ogillande (66 %). Ärendets inledande Under denna rubrik presenteras hur de ärenden som lett till åtal har initierats. Med polisiär spaning menas att polisen själv på något sätt har upptäckt brottsligheten och med målsägandens uppgifter menas att målsäganden på något sätt har berättat om sin situation för polisen (eller personer som i sin tur har berättat för polisen) och att ärendet kommit att inledas därför. I vissa fall har det dock inte gått att se i domen hur ärendet har initierats och detta har då benämnts som oklart. Av de 15 domar som innehåller ett eller flera bifallna åtal till människohandel initierades nio av polisiär spaning och sex av målsägandens egna uppgifter. Av de 18 domar som där åtal för människohandel inte bifallits initierades sex av polisiär spaning, tio av målsägandens uppgifter och två på oklart sätt. Man kan dra slutsatsen att det för framgång krävs spaningsinsatser även om ärendet initierats av en fyllig målsägandeberättelse. Ärendets inledande Polisiär spaning Målsägandes egna uppgifter Oklart 9 6 6 10 2 Ett/Flera bifallna åtal Åtal för människohandel ogillade Typ av människohandel Under denna rubrik presenteras vilken typ av människohandel som de 33 tings- och hovrättsdomar som omfattas av undersökningen. 18 domar rörde människohandel för sexuella ändamål, sju rörde stölder, två domar rörde bärplockning och sex rörde annat så som hushållsarbete, tiggeri, brudköp m m. 10
Såvitt vi kunde se synes fördelningen där åtal för människohandel vunnit bifall och där så inte skett vara ungefär densamma för de olika gärningstyperna. Typ av människohandel (absoluta tal) 20 18 16 14 12 10 8 6 4 2 0 18 7 6 2 Sexuella ändamål Bärplockning Stölder Annat Grund till ogillande för människohandel Under denna rubrik presenteras de olika grunder på vilka domstolarna har ogillat åtal för människohandel. Av de 115 undersökningsobjekt som ingått i undersökningen har den största delen, 35 stycken, inte vunnit bifall för människohandel på grund av att det enbart gått att styrka ett eller i vissa fall inget av huvudrekvisiten i människohandelsbestämmelsen. Dessa fall kan sägas representera de fall där domstolen har ansett att bevisingen brusitit i hög grad. I vissa fall har domstolen funnit att det avgörande för att inte bifalla har varit att bevisningen brustit i förhållande till endast ett av huvudrekvisiten. Av dessa fall har ett brustit i handelsåtgärder, fem i otillbörligt medel, tolv i exploateringssyfte och 18 i kontroll (gamla lagen). I fyra fall har domstolen ansett att åklagaren inte kunnat visa på kausalitet mellan några av huvudrekvisiten, 23 fall har ogillats då gärningsmannen inte har haft tillräcklig insikt om målsägandens situation och i åtta fall, där de tilltalade varit åtalade för medhjälp till människohandel, har domstolen inte bifallit åtalet för det brottet eftersom huvudbrottet inte kunde anses styrkt. Vidare har domstolen i nio fall visserligen har ansett att de tre huvudrekvisiten varit uppfyllda men att det inte uppstått ett tillräckligt maktförhållande mellan gärningsman och målsägande för att den tilltalade skulle kunna dömas för människohandel. 11
Antal undersökningsobjekt 40 35 30 25 20 15 10 5 0 Ett/Ing et huvud rekvisi t styrkt Grund för ogillande Hande Otillbö Exploa lsåtgär der rliga medel terings syfte Kontro ll Brista nde kausali tet Ej tillräck lig insikt Huvud brott ej styrkt Brista nde maktf örhålla nde 35 1 5 12 18 4 23 8 9 Kontroll och maktförhållande Som tidigare nämnts fanns ett kontrollrekvisit i människohandelsbestämmelsen före 2010. Kontrollrekvisitet togs bort, men ett snarlikt krav lever fortfarande kvar inom ramen för bedömningen av otillbörliga medel. Då kontrollrekvistet togs bort för att möjliggöra att fler personer skulle kunna dömas för människohandel vill vi under denna rubrik visa på i hur många fall som åtal för människohandel ogillats på grund av brister i kontrollrekvisitet enligt gamla lagen och i hur många fall där åtal för människohandel enligt nya lagen ogillades på grund av brister i maktförhållandet mellan gärningsman och målsägande. Av de 24 åtal för människohandel som inte vunnit bifall som vi granskat har 14 bedömts med den gamla lagstiftningen och tio med den nya. Av de 14 som bedömts med den gamla lagstiftningen innehöll sex något ogillande som motiverades med brist i kontrollrekvisitet. Av de tio domar som bedömts med den nya lagstiftningen innehöll fyra av dessa något ogillande som motiverades med brist i maktförhållande mellan gärningsman och målsägande. 12
Kontroll/Maktförhållande 8 6 6 4 Gamla lagen (kontroll) Nya lagen (makt) Bristande kontroll/makt Annat Målsägandens trovärdighet Under denna rubrik behandlas målsägandens trovärdighet i förhållande till bifallna, respektive ogillade åtal för människohandel. Då de undersökningsobjekt som ingår i undersökningen kan röra en och samma målsägande i förhållande till flera gärningsmän bör man ha det i åtanke när man tolkar resultatet. Med låg trovärdighet menas att domstolen i princip inte satt någon tilltro till målsägandens berättelse. Medelhög trovärdighet innebär att domstolen satt viss tilltro till målsägandens uppgifter, men att det krävs stödbevisning för en fällande dom. Hög trovärdighet innebär att domstolen har ansett att målsäganden lämnat en helt igenom tillförlitlig berättelse och att målsägandens berättelse därför, om inte bevisning talar för något annat, kan läggas till grund för domen. I de 115 undersökningsobjekten för ogillade åtal bedömdes 27 målsäganden ha låg trovärdighet, 32 ha medelhög trovärdighet, 24 ha hög trovärdighet och i 32 fall har målsägandena inte hörts i målen eller har bedömningen inte kunnat utläsas av domskälen. Trovärdighet ogillade åtal 35 30 25 20 15 10 5 0 Medel; 32 Ej bedömt; 32 Låg; 27 Hög; 24 Låg Medel Hög Ej bedömt I de 27 fall där domstolarna bedömde målsägandenas trovärdighet som låg har domstolarna i tio fall ogillat åtalet för människohandel på grund av bristande 13
kontroll/maktutövning, i nio fall då endast ett eller inget huvudrekvisit ansågs styrkt och i resterande åtta fall av någon annan anledning så som bristande uppsåt. Grund för ogillande låg trovärdighet 30% 33% 37% Bristande kontroll/maktutövning Ett/inget huvudrekvisit styrkt Annan anledning I de 24 fall där målsäganden har bedömts ha en hög trovärdighet har åtalen för människohandel i 16 fall inte vunnit bifall på grund av att gärningsmannen inte haft tillräcklig insikt om målsägandens situation, i tre fall då endast ett eller inget huvudrekvisit ansågs styrkt, i ett fall eftersom det brustit i maktförhållandet mellan gärningsmannen och målsäganden, och i de resterande fyra fallen på grund av annat. 18 16 14 12 10 8 6 4 2 0 16 Gärningsmannens bristande insikt i målsägandens situation Grund för ogillande hög trovärdighet 3 Ett/Inget huvudrekvisit styrkt 1 Bristande maktförhållande 4 Annan anledning I de 32 fall då målsägandens trovärdighet ej har bedömts har åtal för människohandel inte bifallits i 23 fall på grund av att endast ett eller inget huvudrekvisit ansågs styrkt, i sju fall då det brustit i gärningsmannens kontroll/maktutövning över målsäganden och i de resterande två fallen eftersom gärningsmannen saknat insikt om målsägandens situation. Om man ser till de åtal som lett till fällande dom för människohandel kan av 61 bedömda målsäganden utläsas att 40 (varav 24 bärplockare från ett och samma ärende) bedömts ha medelhög trovärdighet, 15 ha hög trovärdighet och när det gäller sex saknas bedömning i trovärdighetsfrågan. Det kan anmärkas att förekomsten av 24 personer som berättar i stort sett samma historia typiskt sett förstärker trovärdigheten av deras utsagor. 14
45 40 35 30 25 20 15 10 5 0 Trovärdighet bifallna åtal 40 15 6 Medel Hög Ej bedömt Målsäganden införstådd med syftet I undersökningen har vi även tittat på huruvida målsäganden varit införstådd med gärningsmannens exploateringssyfte eller inte, alltså den uppgift som gärningsmannen avsett att målsäganden skall utföra, så som prostitution, hushållsarbete, bärplockning m m. Av 115 fall av undersökta gärningspåståenden där åtal för människohandel inte bifallits kände 68 målsägande till syftet, i 28 fall kände målsäganden inte till syftet och i 19 fall är det inte utrett hur målsäganden förhöll sig till syftet. Av 63 målsäganden i fällande domar kände 34 (varav 24 bärplockare från ett och samma ärende) till syftet, 21 kände inte till syftet och i åtta fall är det inte utrett om målsäganden kände till syftet eller inte. Kände till syftet Kände inte till syftet Ej utrett 68 28 19 34 21 8 Ogillade åtal Bifallna åtal Underåriga målsäganden I undersökningen har vi även tittat på hur många fall som berör underåriga målsäganden och av vilka anledningar dessa gärningspåståenden avseende människohandel inte vunnit bifall. I undersökningen hittades 24 fall där målsäganden var under 18 år. I nio av dessa fall vann åtal för människohandel inte bifall på grund av bristande kontroll från gärningsmannens sida, i två fall då den tilltalade inte haft insikt om målsägandens situation, i fem fall eftersom endast ett eller inget av huvudrekvisiten ansågs styrkta och i åtta fall på grund av det inte gick att styrka exploatering. 15
10 8 6 4 2 0 9 Underåriga målsäganden ogillanden Bristande kontroll Ej insikt Ett/inget huvudrekvisit styrkt 2 5 8 Exploatering 16
Analys Som angetts är vårt syfte att undersöka i vilken mån åtal för människohandel bifallits eller ogillats och, vid ogillande domar, om man kan se gemensamma förklaringar och dra slutsatser om framgångsfaktorer för bifall och skäl för ogillande. Av vår undersökning kan utläsas att människohandel är ett brott med förhållandevis lågt utfall av fällande domar i domstol. Av 19 väckta åtal har sex eller sju vunnit slutligt bifall för människohandel i vad gäller minst en åtalad person. Av 49 åtalade personer har 14 dömts för människohandel i sista instans. Då undersökningen omfattar ett litet material bör man vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser. Vi anser emellertid att vi har kunnat skönja vissa tendenser under arbetets gång och har utgått från dessa, enligt vår mening, större särdrag när vi gjort vår analys. Människohandel ett särpräglat brott Människohandelsbrottet kan se ut på många olika sätt. Människohandel kan t.ex. bestå i att en gärningsman rövar bort ett offer, håller honom eller henne frihetsberövad och tvingar honom eller henne att arbeta i en viss verksamhet. Människohandel kan även bestå i att en gärningsman vilseleder någon om förutsättningar för t.ex. prostitution vilket resulterar i att denne av, till synes, fri vilja följer med gärningsmannen till ett annat land för att arbeta som prostituerad. Båda dessa scenarion kan falla under begreppet människohandel, trots att gärningsmännens tillvägagångsätt varit ytterst olika. Den typ av människohandel som är vanligast förekommande i vårt material är för sexuella ändamål. Vår analys tar därför i huvudsak sikte på denna brottstyp. Det handlar det till största delen om kvinnor som har rekryterats i sitt hemland i syfte att komma till Sverige för att prostituera sig. I flera av dessa fall bifölls endast delar av åtalen och flera åtal bedömdes som koppleri/grovt koppleri istället för människohandel. Det är ofta ostridigt att prostitution har förekommit, bevissvårigheterna rör istället huruvida gärningsmannen använt sig av något av de otillbörliga medel som uppräknas i bestämmelsen eller om denne varit medveten om att andra utsatt offret för sådana åtgärder. Den näst största kategorin av människohandel som vi stött på är fall där gärningsmannen förmått offret att begå tillgreppsbrott åt honom eller henne. Det förekommer också fall som rör bärplockning, tiggeri, hushållsarbete och ett fall av arrangerat äktenskap. Som man kan ana är dessa typer av människohandel ganska väsensskilda. Dessa fall skiljer sig också från de mer organiserade prostitutionsfallen bland annat genom att de inte synes inbringa några större summor pengar till huvudmännen. Något som är gemensamt för de olika typerna av människohandel är att det uteslutande rör sig om offer som kommer från svåra sociala förhållanden. Återkommande i de domar som undersökts är berättelser om fattiga människor som tar sig till Sverige i hopp om att kunna tjäna pengar för att möjliggöra för ett bättre liv för sig och sina familjer. I materialet har vi funnit människor med ursprung i bl.a. Polen, Rumänien, Bulgarien, Litauen, Slovakien, Serbien och Nigeria och som där levt i stor fattigdom. 17
Det speciella förhållandet mellan gärningsman och offer I många av fallen kan det iakttas särskilda band mellan gärningsmännen och offren, där offren tyr sig till gärningsmännen på ett sätt som för den utomstående kan ses som märkligt. Ett fall som särskilt belyser detta är Överlåtelsen. Fyra män dömdes för grovt koppleri av hovrätten. Det ansågs utrett att kvinnan faktiskt sålt sex, att männen tjänat pengar på detta, att hon haft en utsatt ställning och att de själva ansett sig ha kontroll över henne kvinnan hade vid ett tillfälle överlåtits mellan männen mot betalning. Trots detta nekade kvinnan till att hon överhuvudtaget hade sålt sex, hon ville ändå inte medverka under rättegången och hon hade inget anspråk på skadestånd mot gärningsmännen. Ett annat fall där kopplingen mellan gärningsmän och offer tydligt visar sig är Rosenlundshärvan. Sex åtalade gärningsmän hade i stort sett varsin kvinna som de utnyttjade i prostitutionsverksamhet. I vissa av fallen hade männen och kvinnorna en relation med varandra. En av kvinnorna kom även att utöva påtryckning på de övriga kvinnorna genom att hota några av dem under rättegången i syfte att förmå dem att ta tillbaka eller ändra sina utsagor till de tilltalades förmån. Hon dömdes senare för övergrepp i rättssak. Domstolarna konstaterade att denna kvinna synes haft en annan roll än de övriga målsägandena och verkade ha haft ett visst inflytande över dem. När polisen gjorde tillslag mot en av de lägenheter som användes för att inhysa några av gärningsmännen och de prostituerade påträffades en av målsägandena inlåst i ett rum. Hon hade blåmärken i ansiktet och skrämd uppsyn. Kvinnan förnekade dock under rättegången att hon skulle ha varit inlåst (trots att polisen inte kunde hitta någon nyckel i rummet) och hon förnekade även att hon hade blivit misshandlad. Ingen av gärningsmännen i målet kom att dömas för människohandel av den kvinnan, däremot för koppleribrott. Dessa två fall visar att människohandel kan bestå av speciella situationer där offren har en personlig relation till gärningsmännen, vilket kan resultera i att de inte handlar på samma sätt som vanliga offer. Det går därför inte att behandla alla människohandelsoffer på samma sätt, eller bedöma dem utifrån samma utgångspunkter. Det är stor skillnad mellan en person som mot sin vilja blivit berövad sin frihet och tvingad att företa viss verksamhet och en person som står under ett psykiskt och socialt tryck från sin gärningsman och som på grund av detta har kommit att genomföra gärningsmannens vilja. Det finns däremot likheter mellan reaktionsmönstren hos offer för människohandel och offer för våld i nära relationer. Man får också inse att målsägandena i dessa typer av ärenden är oerhört utsatta. I en del ärenden kan vi se att deras förtryckare är allt de har; de har lämnat eller övergivits av familjen i hemlandet, de har inga vänner utanför kretsen av gärningsmän och offer, de saknar ekonomiska och sociala resurser till ett annat slags liv. Skärs banden till förövarna av står de helt övergivna i världen. Det är därför uppenbart att de hamnar i ett beroende av gärningsmännen som inte bara är ekonomiskt utan även socialt och känslomässigt. Den psykologiska mekanism som kallas Stockholmssyndromet är väl känt inom psykologin, det vill säga den bundenhet och känsla av lojalitet som kan uppkomma från offer gentemot förövare. Dessutom kan de prostituerade uppfatta sig som socialt, känslomässigt och ekonomiskt knutna till 18
sina hallickar även efter att rättegången varit och dom fallit. De har ett liv att fortsätta och ofta ingen annan stans att ta vägen. De kan även ha en mer eller mindre välgrundad rädsla för polis och andra myndigheter, en rädsla både för att bli åtalade eller förvisade och för att bli utsatta för övergrepp. I flera av fallen återkommer även berättelser från målsägandena om att de visserligen själva kunde tänka sig att åka utomlands för att prostituera sig, men att de inte vill att detta skulle avslöjas för deras anhöriga i hemlandet. För många skulle det vara mycket skamligt om det kom fram att de prostituerat sig. Då gärningsmännen oftast är landsmän är det inte långsökt att tänka sig att rädslan för att bli avslöjad som prostituerad i sitt hemland kan användas för att komma i ett maktförhållande till dessa kvinnor. Ovanstående mekanismer gör att målsägandena i många fall inte vill, vågar eller kan samarbeta med polis och åklagare. Rädslan av att förlora den lilla trygghet som finns kvar i deras liv tar säkerligen i många av offrens fall överhanden i dessa lägen. Det ska också anmärkas att målsägandens bundenhet till förövarna kan ha många orsaker som inte genast tydliggörs. De kan ha varit överlämnade till förövarna av föräldrar eller andra vårdnadshavare. De kan uppleva sig vara tillsammans med förövaren i en gemensam belägenhet. Det finns kända fall (bl a Skuldfällan, men det förekommer fler, både tidigare i vårt land och utomlands) där brottsoffer upplevt sig knutna till förövare genom eder som förstärks med magiska riter och trolldom (s k juju). Kan den ed som binder offret till förövaren inte brytas genom insatser från samhället kommer målsäganden inte att kunna frigöra sig från sin huvudman. I Rosenlundshärvan åberopade åklagarna som bevisning förhör med en mycket erfaren psykolog och psykoterapeut, specialiserad på behandling av post-traumatiska stressyndrom och behandling av prostituerade kvinnor, angående målsägandenas psykiska tillstånd och reaktioner orsakade av prostitution och människohandel, till styrkande av att kvinnorna varit starkt känslomässigt bundna och i beroendeställning till männen. Tingsrätten menade dock att hans utsaga hade begränsad betydelse för tingsrättens bedömning eftersom han inte träffat några av förhörspersonerna utan talade utifrån allmän erfarenhet. Oavsett tingsrättens skrivning i det fallet gör vi bedömningen att den sortens kunskap är värdefull i målet. I Rosenlundshärvan konstateras även i domarna att kvinnorna, efter det att polisen gjort tillslag mot gärningsmännen, i viss utsträckning fortsatt sin prostitution. Detta kan självfallet för en utomstående anses märkligt och som en indikation på att den sexuella exploateringen inte varit särskild allvarlig. Det är emellertid en slutsats som inte går att dra. I de lägen där offren haft insikt om exploateringssyftet är det uppenbart att offren har kunnat tänka sig att sälja sex för att tjäna pengar. Det kan till och med vara visat att det är just därför de har tagit sig till Sverige. Men efter att tillståndet av förtryck upphört har prostitutionen fortsatt i deras egen regi och under villkor som de själva bestämmer. Även en prostituerad har rätt till egen sexuell integritet. 6 6 I Rosenlundshärvan kunde även konstateras att en av målsägandena efter att dom i målet fallit fortsatte att prostituera sig och skicka pengar till gärningsmannens familj i Rumänien, något som skulle kunna tyda på att kvinnan fortsatte att förmås att sälja sig genom påtryckningar från andra än bara den dömda gärningsmannen. 19
Målsägandens trovärdighet Målsägandenas trovärdighet har visat sig spela stor roll för utgången i målen. Inte i något av fallen med bifallna åtal för människohandel har domstolarna bedömt målsägandenas trovärdighet som låg. I fallen av ogillade åtal var fördelningen någorlunda jämn mellan trovärdighet låg, medel och hög. I övervägande delen av de fall där domstolarna ogillat åtal trots att man bedömde målsäganden ha hög trovärdighet (16 av 24 stycken) ansåg domstolarna att gärningsmännen inte haft tillräcklig insikt i att offren utsatts för människohandel. Vi talar här nästan uteslutande om fall där någon annan dömts för människohandel av offren, men där åklagaren åtalat en större grupp gärningsmän för människohandel eller medhjälp till det. Nedan berörs några fall där domstolarna har ansett att målsägandenas berättelser haft låg trovärdighet lite mer ingående. I fallet Pojkstölderna, som ogillades av tingsrätten men där två män dömdes för människohandel i hovrätten, ansågs målsägandena ha en låg trovärdighet i tingsrätten. Målsägandena hade lämnat motstridiga uppgifter efter hand under tingsrättsförhörens gång och under förundersökningen. Hovrätten konstaterade enbart i trovärdighetsfrågan att målsägandenas och gärningsmännens berättelser var rätt samstämmiga i de delar som var av omedelbar relevans för åtalet och bedömde därför målsägandenas trovärdighet något högre än tingsrätten. Gärningsmännen kom, som nämnts, också att dömas för människohandel av hovrätten. I fallet 14-åringen bedömdes målsägandens trovärdighet som låg av hovrätten. Fallet rörde en mentalt handikappad flicka som rymt från ett behandlingshem, och tagit sig till ett torg där hon försökte få kontakt med män som hon kunde sälja sex till. Några av dessa män kom senare att ta med sig flickan till olika platser där flera andra män kom att ha samlag med henne. Hovrätten konstaterade att flickan inte vid något av förhören lämnat en spontan och sammanhållen berättelse och hon inte lämnat annat än i princip detaljlösa beskrivningar av de sexuella handlingar hon påstod att hon varit inblandad i. Det förekom även motstridiga och uppenbart felaktiga uppgifter i förhören. Hovrätten fann sammanfattningsvis att med hänsyn till målsägandens person och hennes varierande vilja att medverka vid förhören, sättet att bedriva förhören med henne under förundersökningen samt bristerna i de uppgifter hon faktiskt lämnat måste hennes påståenden bedömas med utomordentlig försiktighet. I fallet Flickvänsköpet ansåg tingsrätten att det inte gick att sätta tilltro till målsägandens berättelse då hon lämnat olika uppgifter i såväl förhör under förundersökningen som förhör under rättegången. I och med att flickan, som vid tiden för brottet endast var 14 år gammal, lämnat så olika uppgifter vid olika tidpunkter ansåg tingsrätten att hennes berättelse skulle bedömas med stor försiktighet. Åtalet i fallet byggde väsentligen på målsägandens uppgifter. Hovrätten ogillade visserligen åtalet men satte något högre tilltro till målsägandens uppgifter än vad tingsrätten gjort. Hovrätten konstaterade att flickan under förhöret i tingsrätten påpekat att vissa saker hon sagt i förhör under förundersökningen var felaktiga eller överdrivna och att hon på kontrollfrågor den sista förhandlingsdagen helt tagit tillbaka att hon haft sex med sonen i den familj som haft henne boendes hos sig, trots 20
att det var utrett att hon kommit till Sverige i syfte att bli hans flickvän. Hovrätten valde dock att i sin bedömning av flickans trovärdighet väga in det faktum att flickan befunnit sig i en mycket speciell situation då hon under tingsrättsförhandlingen varit omhändertagen enligt LVU samt att hon befann sig i ett främmande land där hon inte kunde språket. Bland annat på grund av dessa omständigheter ansåg hovrätten att det fanns en möjlig förklaring till varför hon inte mer ingående beskrev några händelseförlopp. I samtliga tre berörda fall har alltså domstolarna intagit den ställningen att om målsäganden inte förmår lämna en sammanhängande berättelse får detta avgörande betydelse för trovärdighetsbedömningen. I Rosenlundshärvan ansåg hovrätten att målsägandens möjlighet att få skadestånd kunde ha betydelse för bedömningen av värdet av dennes utsaga och att samtliga målsägandens berättelser därför borde värderas försiktigt. Här följer hovrätten ett särskilt yttrande av justitierådet Göran Lambertz i NJA 210 s 671. I människohandelsmål handlar det uteslutande om människor som lever under fattiga och utsatta förhållanden och för vilka ett skadestånd kan ha betydelse. Med hänsyn till detta bör det därför utredas vilka uppfattningar och kunskaper målsägandena kan tänkas ha om sina möjligheter att tillerkännas skadestånd. Målsägandens vetskap om exploateringssyftet Huruvida målsäganden inledningsvis kände till gärningsmannens exploateringssyfte eller inte synes ha viss betydelse för utgången i målen. I fallen med bifallna åtal kände ungefär hälften av målsägandena till syftet med exploateringen, varav 24 bärplockare som tillhörde samma mål. Bortsett från dessa kände endast en fjärdedel av målsägandena i de bifallna åtalen till syftet med exploateringen. Vid de ogillade åtalen var mer än hälften av alla målsäganden införstådda med syftet och endast en fjärdedel kände inte till syftet med exploateringen. Då bärplockning är ett sådant fall där målsäganden typiskt sett är införstådd med syftet, men oftast vilseledd om förutsättningarna, är det mest rättvisande att jämföra med ett resultat där man tagit bort dessa 24 bärplockare. En sådan jämförelse visar att huruvida målsäganden är införstådd med syftet bakom människohandeln eller ej synes ha en viss betydelse för möjligheten till bifall i domstol. Detta visar sig i första hand i mål om människohandel för sexuella ändamål. Har målsäganden i ett sådant mål varit inställd på att prostituera sig är tendensen att domstolarna ser brottsligheten som koppleri istället för människohandel. Emellertid har lagstiftaren i förarbeten uttryckt att det inte spelar någon roll vilken inställning offret har till exploateringssyftet (Prop. 2009/10:152 sida 26). I många fall kan offren tänka sig att prostituera sig, men endast under de förut-sättningar som gärningsmannen vilseleder dem att tro kommer inträffa. Kravet på kausalitet I vissa fall konstaterar även domstolarna att det visserligen förekommit otillbörliga medel i form av hot och våld, men att det inte förelegat en sådan kausalitet mellan de otillbörliga medlen och de handelsåtgärder som åberopas i fallen. En sådan formulering kunde återfinnas i hovrättens domskäl i fallet Rosenlundshärvan : 21
Hovrätten anser att åklagaren styrkt sitt påstående att I R hotat och misshandlat N A. - - - Det är bl.a. mot denna bakgrund inte helt klarlagt att det finns något orsakssamband mellan hotet och våldet, som ägde rum efter ankomsten till Sverige, och det faktum att N A bodde med I R under den korta tid som det här är fråga om på grund av att han slog och hotade henne. Tvärtom framstår det som minst lika sannolikt att hon kom att göra det trots att han slog henne. Därmed kan åklagarna inte anses ha bevisat att det finns ett orsakssamband mellan det otillbörliga medlet (det olaga tvånget) och handelsåtgärden (inhysningen). Kontroll och maktförhållande Som tidigare nämnts fanns före lagändringen 2010 ett kontrollrekvisit i lagen. Rekvisitet togs bort i syfte att göra det enklare att tillämpa bestämmelsen i praktiken genom att förenkla beviskraven. Av de 11 domar som avgjorts med den nya lagen dömdes endast 34 % av de åtalade gärningsmännen för människohandel. Den siffran kan jämföras med de 39 % som dömdes för människohandel med den gamla lagen. Eftersom underlaget för vår undersökning inte är särskilt stort går det inte att dra alltför långtgående slutsatser om effekterna av lagändringen från 2010. De domar vi funnit är emellertid det enda underlag som går att analysera. Enligt de nya förarbetena finns ett krav på att det skall påvisas ett maktförhållande mellan gärningsman och offer som har flera beröringspunkter med kontrollsituationen. Man skulle kunna uttrycka det som att kontrollrekvisitet till viss del lever kvar, om än i en annan skepnad. Maktrekvisitet beskrivs i nya lagens förarbeten som att gärningsmannen bemästrar offrets fria och verkliga vilja {på ett sådant sätt att} offret inte haft något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig (Prop. 2009/10:152 s 60). Orden återspeglar vad som utsades i förarbetshandlingar till Palermoprotokollet: a situation in which the person concerned has no real and acceptable alternative but to submit to the abuse involved. EU:s Direktiv mot människohandel återger samma definition men talar uppmjukat om "a situation in which the person concerned has no real or acceptable alternative but to submit to the abuse involved. Som exempel på olika maktsituationer har nämnts sådan makt som en förälder eller arbetsgivare kan ha, eller som beror av romantisk och emotionell bindning, drogmissbruk, social och kulturell isolering, fattigdom, handikapp, irreguljär migrantstatus, kön, ålder men också sådan makt som beror av fysisk styrka. Det ska anmärkas i ett internationellt perspektiv är en tolkning som inte tar hänsyn till de utsattas personliga resurser felaktig. Det har flera gånger understrukits, bland annat i Europadomstolens domar (se bilaga 3) att maktsituationen måste bedömas från den svagare personens förutsättningar. En maktsituation kan också vara en process över tid. Ofta är det så att maktmedlen till en början kan vara nog så kraftiga; efter en tid behövs endast tillsägelser. Det kan mycket väl bli så att den bemästrade släpps fri på gator och torg men gärningsmannens inflytande består. Maktsituationen har internaliserats hos den bemäktigade, ibland så till den grad att denne inte ens insett att den är i händerna på en annan person. 22
Fallet Överlåtelsen visar på problemet med att en maktsituation kan te sig olika för olika personer och svårigheterna med att väga in offrets speciella situation. Kvinnan hade alltså sålt sex vid ett flertal tillfällen och det var klarlagt i målet att det var fyra män som bestämde när hon skulle sälja sex och till vilka personer, att de behöll övervägande delen av pengarna som inbringandes genom hennes prostitution, att två av männen vid ett tillfälle sålde henne vidare till de andra två männen för 20 000 kr och att de genom försäljningen, som hovrätten uttrycker det, överfört möjligheten att tjäna pengar på I A:s prostitution. Kvinnan ville dock inte medverka under varken förundersökning eller rättegång. Hovrätten konstaterade att kvinnan befunnit sig i en utsatt position och att hon kommit att utnyttjas och behandlas på ett oacceptabelt sätt av gärningsmännen, och att de själva ansett sig ha kontroll över kvinnan då de ansett sig vara berättigade till att sälja respektive köpa henne som en handelsvara. Hovrätten konstaterade även att kvinnan hade små medel att röra sig med i Sverige, att hon kom från knappa förhållanden i Rumänien, att hon transporterats till orter där hon sannolikt inte kände någon samt att hon med största sannolikhet inte kände till det svenska samhället eller behärskade språket. Men hon hade dock haft vissa kunskaper i engelska språket (och därmed en möjlighet att kommunicera med omvärlden), hon hade inte varit hindrad att lämna den lägenhet som hon inhysts i, hennes syfte synes ha varit att tjäna pengar genom prostitution, hon hade inte fråntagits sina passhandlingar och hon hade haft möjlighet att kommunicera med vänner och familj genom en mobiltelefon. Hovrättens sammanlagda bedömning blev att det på grund av de tveksamheter som belysts i fallet inte gav utredningen tillräckligt stöd för att kvinnan inte haft något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmännens vilja; bedömningen skulle ske med utgångspunkt i att kvinnan förnekat att hon varit utsatt för den kontroll åklagarna påstått. Det var därför inte visat att det uppkommit ett sådant maktförhållande mellan gärningsman och offer som är en förutsättning för att de tilltalades agerande skulle bedömas som människohandel. Vilseledande och kravet på maktutövning Något som ytterligare gör kravet på maktutövning något problematiskt är de fall när det otillbörliga medel som använts för genomförandet av handelsåtgärden är vilseledande av en person. I förarbeten har, som tidigare nämnts, regeringen framhållit att de otillbörliga medlen ska syfta till att bemästra offrets fria och verkliga vilja. Det är svårt att förhålla sig till denna inskränkning av personens fria val när man talar om vilseledande erbjudanden. En person har alltid möjlighet att tacka nej till ett erbjudande om till exempel arbete. Det kan emellertid finnas yttre faktorer, såsom till exempel fattigdom, som gör att personen i fråga har färre alternativa försörjningsmöjligheter att välja mellan. Man skulle kunna uttrycka det som om gärningsmannen i dessa fall manipulerar offrets fria och verkliga vilja när han eller hon genom attraktiva erbjudanden lurar offret att tro att det finns en möjlighet att tjäna bra med pengar på en viss verksamhet. I fallet Internetannonsen hade två kvinnor från Rumänien nappat på en annons om möjlighet att tjäna pengar på prostitution i Sverige. När kvinnorna väl kom hit insåg de att de blivit lurade och att gärningsmännen inte haft för avsikt att betala de pengar som utlovats. När kvinnorna frågade om pengar blev den ena av de två gärningsmännen hotfull mot dem. Kvinnorna valde att lämna gärningsmännen och polisen fick vetskap om händelsen efter det att kvinnorna i upprört tillstånd påträffats av en tågkontrollant. 23