Boplatslämningar i Ärrarp

UV SYD RAPPORT 2003:14 ARKEOLOGISK UTREDNING Boplatslämningar i Ärrarp Skåne, Barkåkra socken, Ärrarp 24:1 m. fl. Anna Lagergren-Olsson Boplatslämningar i Ärrarp 1

Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Syd Åkergränden 8, 226 60 Lund Tel. 046-32 95 00 Fax 046-32 95 39 www.raa.se/uv 2003 Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2003:14 ISSN 1104-7526 Kart- och ritmaterial Henrik Pihl Layout Anita Esping Bodén Tryck/Utskrift Tryckeri eller kontor, ort, årtal Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3

Innehåll Antikvarisk bakgrund 5 Topografi och fornlämningsmiljö 5 Målsättning och metod 7 Utvärdering 10 Referenser 13 Administrativa uppgifter 13

Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Röda kartan, Skåne län, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1:250 000. 4 Boplatslämningar i Ärrarp

Boplatslämningar i Ärrarp Anna Lagergren-Olsson Antikvarisk bakgrund Med anledning av att Skanska Nya Hem planerar att bebygga fastigheterna Ärrarp 24:1, 18:11, 18:12, 18:13 och 18:16 i Barkåkra socken, Ängelholms kommun, har en arkeologisk utredning av området gjorts. Utredningen utfördes av Riksantikvarieämbetet, UV Syd på uppdrag av länsstyrelsen och bekostades av Skanska Nya Hem i Ängelholm. Den ursprungliga kostnadsberäkningen för utredningen fick revideras efter länsstyrelsens granskning, vilket medförde en tämligen hård prioritering av fältinsatsen. Planområdet omfattar en ca 130 000 m² stor yta och är beläget i den norra utkanten av Ängelholms tätort, ett par km från den nuvarande kustlinjen (fig. 1 & 2). Inga registrerade fornlämningar finns inom den tilltänkta exploateringsytan. Utredningen föranleddes av att området ligger i en mycket fornlämningsrik trakt, på en höjdrygg där ett stort antal fornlämningar finns registrerade. Fornlämningsbilden domineras av ytinventerade boplatser samt gravhögar. Topografi och fornlämningsmiljö Exploateringsområdet delas i en östlig och en västlig del av Errarps byaväg som går i N S riktning, ungefär mitt i området (fig 3). Alven är i hela området, med undantag av endast mindre partier, mycket stenig. I södra och mellersta delen utgörs alven av lera och i övrigt av olika blandningar av silt, sand, grus och sten. Östra delen är flack, med endast en svag höjd i mellersta, norra delen. Den västra delen av exploateringsområdet utgörs av ett höjdparti i NV som svagt sluttar ned mot S och SO. På höjden finns en större, öppen grustäktsgrop (fig. 3). Ett mindre parti i SV utgörs av gammal kärrmark överlagrad av flygsand (fig. 3). På Skånska rekognosceringskartan från 1800-talets början är östra delen av området brukat som åker, medan västra delen ligger som äng/bete (fig. 4). Huvuddelen av exploateringsområdet brukas idag som åkermark. En mindre del i söder utgörs av äng. Området ligger på sydvästsluttningen av den höjdrygg som utgör en vattendelare mellan Rössjöholmsån i nordöst och Rönne å i sydväst. På krönet av höjdryggen finns ett stråk med gravhögar, bl.a. RAÄ 14, 20, 34 och 42 (fig. 2). Vid 1995 års fornminnesinventering Boplatslämningar i Ärrarp 5

Fig. 2. Utsnitt ur GSD-Ekonomiska kartan, blad 3C 8d, med utredningsområdet, registrerade fornlämningar och tidigare undersökningar markerade. Skala 1:20 000. 6 Boplatslämningar i Ärrarp

registrerades ett stort antal boplatser i anslutning till höjdryggen, framförallt utifrån förekomst av slagen flinta i markytan. Vid en tidigare utredning i området (en dryg km SO om den här aktuella utredningsytan) har bevarade boplatslämningar påvisats i anslutning till ett par sådana registrerade, ytinventerade boplatser (Ericson muntl.). I anslutning till det planerade exploateringsområdet finns två kända fornlämningar, RAÄ 41 som är registrerad som en skans och RAÄ 42 som är registrerad som en gravhög, kallad Ormahögen. Drygt 500 m väster om det aktuella området ligger Ängelholms föregångare, Luntertun. Platsen omnämns första gången i de skriftliga källorna år 1303, då kungen ger en försäkran om att laxgården i Luntertun inte skall hindra laxarna från att vandra upp i ån. Detta indikerar att laxfisket redan under medeltiden varit omfattande och att kungamakten hade intressen i fisket. Vid arkeologiska undersökningar i Luntertun har man funnit s.k. lerbottnar som brukar förknippas med det medeltida sillfisket som bedrevs längs med de skånska kusterna. Dessa lerbottnar brukar dateras till tidig medeltid (Anglert 1984:24). Enligt de skriftliga källorna skall det även ha legat en bro vid Luntertun, kallad Rönnebro. Bron finns omtalad i de skriftliga källorna från 1200-talet. Bron utgör en av de få kända övergångsställena som har funnits över Rönneås nedre lopp. Det exakta läget för bron är inte känt, men man misstänker att den kan ha legat i Luntertun. Resterna efter en kyrkoruin som förmodligen har varit ett litet kapell och som kan ha uppförts under mitten av 1200-talet finns i Luntertun (Anglert 1984:24 och där anf.litt.). Under större delen av 1300-talet hade orten ett strategiskt viktigt läge då den tillhörde hertigdömet i Södra Halland och låg vid gränsen mot Skåne. Under mitten av 1400-talet framgår det att Luntertun har varit en ort av betydelse. Från slutet av 1400-talet omtalas en kungsgård, Rönengord som skall ha legat i närheten av Luntertun. Exakt var denna gård har legat är ännu okänt, men enligt äldre forskning kan den ha legat antingen på Rönneholm i Rönneå eller i anslutning till staden (Anglert 1984:25 och där anf.litt.). År 1516 läggs staden ned och flyttas till Ängelholms nuvarande läge. Platsen har både under förhistorisk tid och medeltid legat i ett strategiskt mycket viktigt område med goda möjligheter till kommunikation och handel. Målsättning och metod Syftet med utredningen var att klargöra fornlämningssituationen inom området och att göra en preliminär bedömning av eventuella bevarade lämningars karaktär, datering och utbredning. Siktet var inställt dels på förhistoriska boplatser, dels på lämningar som skulle kunna knytas till den medeltida bygden. Utredningen genomfördes genom en kombination av sökschaktsgrävning med mindre utvidgningar och ytinventering. Schaktinsatserna styrdes kontinuerligt av påträffade lämningar, bevaringsförhållanden, topografiska iakttagelser och ytfyndens spridning. Mindre utvidgningar gjordes i anslutning till sökschakten där detta ansågs motiverat för att närmare bedöma framkomna lämningars karaktär. Samtliga anläggningar, schakt samt ytfynd inom ett mer noggrant ytinventerat område mättes in med GPS och registrerades i Boplatslämningar i Ärrarp 7

Fig. 3. Utdrag ur GSD Ekonomiska kartan blad 3C 8d med tillgängligt utredningsområde markerat. Skala 1:8000 Riksantikvarieämbetets fältdokumentationssystem Intrasis. Rensoch schaktfynd tillvaratogs. Resultat Delar av området var bebyggt och för en mindre del var markfrågan inte löst, vilket gjorde att den för utredning tillgängliga ytan var något mindre än den yta som angivits i ansökan (fig. 3). Matjorden banades av i sammanlagt 2200 m sökschakt med en bredd av 1,8 m. Dessutom gjordes två mindre utvidgningar på sammanlagt 95 m 2 (fig. 5). Inga fornlämningsindikationer i form av ytfynd kunde iakttas på den östra delen av området (öster om Erraps byaväg). Schakt drogs jämnt fördelade över ytan med en förtätning på den svaga höjden i mellersta, norra delen. Höjden utgör fortsättning av det höjdparti på vilket RAÄ 42 (en hög) är belägen och därför gjordes förtätning av sökschakt här. Inga anläggningar eller fynd påträffades på denna östra del. På den västra delen av utredningsytan (väster om Errarps byaväg) kunde i åkerytan slagen flinta, bitvis rikligt, iakttas på höjden i NV och dess sluttningar mot söder och sydost. Bl.a. tillvaratogs två skrapor och ett fragment av en slipad yxa. I den södra, lägst liggan- 8 Boplatslämningar i Ärrarp

Fig. 4. Utdrag ur Skånska rekognosceringskartan blad IW 198 och IIW 198 med utredningsområdet markerat. Skala 1:20 000 de och leriga delen fanns ingen slagen flinta i ytan. Sökschaktsinsatserna koncentrerades därför till höjden och dess sluttningar. På hela höjden och sluttningarna på denna västra yta kunde anläggningar dokumenteras (fig. 6). I ett mycket svagt platåläge i SO-sluttningen var anläggningstätheten högre. Här fanns också ett lager bevarat under matjorden innehållande slagen flinta och enstaka fragment bränd lera. Här utgjordes alven av sand med endast begränsade mängder sten, till skillnad från övriga delar av området. En schaktutvidgning gjordes i anslutning till det bevarade lagret, som delvis banades av skiktvis i syfte att lokalisera eventuella anläggningar. Stolphål, gropar och rännor kunde dokumenteras i anslutning till lagret. I en svacka eller nedgrävning tillvaratogs från lagret en större mängd slagen flinta samt ett bryne i sandsten. Den slagna flintan utgörs av mindre avslag och avfall. En grundligare ytinventering gjordes av området kring de bevarade lämningarna i syfte att avgränsa dem. Inventeringsresultatet, i kombination med topografiska iakttagelser och anläggningstäthet gör att lämningens utbredning preliminärt kan uppskattas till ca 2000 m 2. Lagrets utbredning uppskattas till ca 800 m 2. Lämningarna kunde inte närmare dateras än till förhistorisk tid. Spridda anläggningar, huvudsakligen bestående av gropar och härdar, dokumenterades även på övriga delar av höjden och dess Boplatslämningar i Ärrarp 9

Fig. 5. Utdrag ur GSD Ekonomiska kartan blad 3C 8d med schakt. Skala 1:4000 sluttningar. Bevaringsförhållandena var bitvis sämre här med plogspår i alven och mindre, sentida grustäktsgropar. Det var också stenigare än i det ovan beskrivna läget. I mindre partier var bevaringsförhållandena dock gynnsamma även här. På höjdens krön dokumenerades ett äldre dike, i NO SV riktning och ett liknande dike fanns också i den lägre, leriga delen av ytan (fig 6). I ett mindre område i SV, intill vägen fanns stenig, äldre kärrmark överlagrad med flygsand, tjockast i SV (fig. 3). Utvärdering Utredningen påvisade bevarade lämningar inom större delen av den västra delen av utredningsområdet (väster om Errarps byaväg). I ett mindre område i SO-sluttningen var lämningarna bevarade i en grad som gör att skydd alternativt vidare undersökningar förordas (fig. 7, Bevarad fornlämning för vilken skydd föreslås ). Lämningarna tolkas preliminärt som en mindre, förhistorisk boplats. 10 Boplatslämningar i Ärrarp

Fig. 6. Utdrag ur GSD Ekonomiska kartan blad 3C 8d med västra delen av utredningsområdet, schakt och anläggningar. Skala 1:2000 Den ursprungliga kostnadsberäkningen för utredningen fick revideras efter länsstyrelsens granskning, vilket medförde en tämligen hård prioritering av fältinsatsen. Detta medför att de lämningar som kunde dokumenteras på övriga delar av västra ytan inte kunde bedömas tillfredsställande. På den östra delen av utredningsområdet (öster om Errarps byaväg) fanns inga bevarade lämningar. Ingen slagen flinta eller andra indikationer kunde iakttas i åkerytan och inga anläggningar framkom vid sökschaktsgrävningen. Boplatslämningar i Ärrarp 11

Fig. 7. Utdrag ur GSD Ekonomiska kartan blad 3C 8d med bevarad fornlämning för vilken skydd förordas. Skala 1:4000 12 Boplatslämningar i Ärrarp

Referenser Anglert, M. 1984. Luntertun/Ängelholm. Medeltidsstaden 49. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska museer Muntliga Tyra Ericson, UV Syd Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: 421-3274-2001 Länsstyrelsens dnr och datum för beslutet: 431-47542-01, 2003-03-26 Projektnummer: 1420432 Undersökningstid: 22 25 april 2003 Projektgrupp: Anna Lagergren-Olsson (projektledare) Exploateringsyta: 130 000 m 2 Undersökt yta: 2200 löpmeter+95 m 2. Läge: Ekonomiska kartan, blad 3C 8d, edition 70, x 6241,4 y 1317,3 Koordinatsystem: RT 90, 2,5 gon V Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: x 6241,25 y 1317,90 Höjdsystem: Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: Anläggningsbeskrivningar, 3 st i A6-format. Fynd: Fynd förvaras på Riksantikvarieämbetet, UV Syd i avvaktan på eventuell fortsatt undersökning Boplatslämningar i Ärrarp 13