Uppföljningsprogram för fåglar; inventering av storfåglar och test av störningskänslighet

Uppföljningsprogram för fåglar; inventering av storfåglar och test av störningskänslighet Fågelstudier inom myggkontrollverksamheten vid Nedre Dalälven Uppsala Universitet 2007-01-31 (rev. 071214) Resultatredovisning 2006 Henri Engström Bild 1. Översvämningsvåtmark vid Laggarboån nära Österfärnebo, 2006-05-11 (Foto: Henri Engström). 1

Innehåll Sammanfattning 3 Inledning 4 Fågelinventeringar 2006 4 Fågelinventeringar, metodik 4 Myggbekämpning 5 Resultat från inventeringarna 5 Avestaområdet 5 Österfärneboområdet 7 Gysingeområdet 9 Tärnsjöområdet 10 Karbosjön och Hallsjön 13 Hedesundaomådet 14 Söderforsområdet 15 Sammanfattning av resultat av 2006 års inventeringar 16 Test av störningskänslighet analys av förutsättning med experimentella studier 18 Vad är störning? 19 Erfarenheter av flygning som störningsfaktor vid fågelinventeringar 20 Befarad störningskänslighet i förhållande till tidpunkt för häckning och presumtiv bekämpning 21 Artvis genomgång 22 Havsörn 22 Fiskgjuse 22 Trana 24 Sångsvan 25 Storlom 27 Rekommendationer - inrättande av skyddszoner för att minimera risken för störning 28 Litteratur 29 2

Sammanfattning Årets inventeringar omfattade översvämningsvåtmarker och lövsumpskogar i sju huvudområden: Avesta, Österfärnebo, Gysinge, Tärnsjö, Huddunge, Hedesunda och Söderfors. Främsta målet med inventeringarna var att kartlägga förekomsterna av havsörn, fiskgjuse, trana, sångsvan och storlom. Dessa arter har identifierats som potentiellt särskilt störningskänsliga. Resultaten från inventeringarna 2006 visar att varken havsörn eller fiskgjuse häckar i något av de inventerade områdena. Totalt finns dock kännedom om inte mindre än fem aktiva fiskgjusebon inom mindre än 1 000 meter från inventerade ytor. Tranan, den vanligaste av storfåglarna, häckade med minst sex par, varav minst två par producerade ungar. Sångsvanen häckade med tre par, varav ett par med säkerhet fick ut ungar. Ett mycket högt vattenstånd i början av maj, som senare snabbt sjönk undan, ledde till att flera häckningar av trana och sångsvan spolierades. Häckning av storlom gick inte att styrka men sannolikt fanns två, möjligen tre par, strax utanför inventerade områden. I en analys studerades förutsättningarna att genomföra experimentella studier för att mer exakt undersöka störningskänsligheten hos ett antal storfåglar vid myggbekämpning. Analysen visade att det knappast är möjligt att genomföra experimentella studier med godtagbara vetenskapliga resultat. I en matematisk modellering baserad på hypotetiska exempel framkom att en liten till måttlig påverkan orsakad av en yttre faktor (här helikopteröverflygning) är ytterst svår att upptäcka och säkra statistiskt. Detta beror främst på stora normala variationer i häckningsframgång mellan individer och år, samt på stor förväntad individuell respons. Dessa omständigheter gör det svårt att utifrån studier av enstaka eller några få par kunna dra slutsatser om effekter på populationsnivå. Att studera ett större antal par är både praktiskt svårgenomförbart och svårmotiverat resursmässigt så länge inte starka misstankar finns om betydande störningseffekter. Den samlade vetenskapliga litteraturen om störningar orsakade av luftfarkoster är begränsad men pekar generellt på låg grad av påverkan. Stränga krav från naturvårdsmyndigheter att förhindra störning av skyddade arter, och den lilla men ändå möjliga risk att störning trots allt uppkommer vid bekämpning, motiverar någon form av försiktighetsskapande åtgärder, särskilt för rovfåglarna. Som förslag är att inrätta skyddszoner kring aktiva bon av fiskgjuse (200±50m) och havsörn (300±50m). Perioderna bör omfatta fram till dess att ungarna är flygga. För trana och sångsvan finns troligen inte behov, mot bakgrund av tillgänglig kunskap, att i nuläget föreslå särskilda skyddszoner. Storlommen häckar normalt inte i de miljöer där bekämpning kan komma att ske och förslag på särskilda försiktighetsskapande återgärder är tillsvidare inte brådskande. Inventeringar och undersökningar av störningsrisker hos storfåglar har nu pågått i två år inom ramarna för myggkontrollverksamheten vid Nedre Dalälven. Resultaten från undersökningarna finns nu sammanställda i två årsrapporter, 2005 och denna rapport. Utöver dessa finns också redovisat en större litteraturgenomgång kring ämnet störningsrisker av storfåglar med luftfarkoster (Lundström 2005). De hittills utförda studierna har bidragit till en väsentligt förbättrad kunskap om fåglarnas förekomster i de aktuella områdena. Med fortsatt fokus på de fem arterna storfåglar förväntas inventeringsarbeten tillsammans med annan kunskap efterhand skapa den plattform som behövs för att ge vägledning om försiktighetsskapande åtgärder för att minimera störningar. Det är viktigt att inventeringarna tillåts att fortsätta under ett antal år framöver för att kunna följa den naturliga dynamiken i fågelbestånden. Långsiktig övervakning genom inventeringar är viktigt för att kunna upptäcka och om möjligt söka förklaringar på 3

eventuella beståndsförändringar som verkar ligga bortom de naturliga variationerna. Inledning År 2005 påbörjades ett delprojekt inom Myggprojektet med syfte att studera störningsrisker av storfåglar vid Nedre Dalälvsområdet i samband helikopteröverflygningar vid spridning av det biologiska bekämpningsmedlet VectoBac G (innehåller BTI som aktiv substans). En referensgrupp bildades med lokala fågelexperter och tjänstemän från länsstyrelser, vilka träffades i ett inledande möte för att resonera kring olika problem relaterad till fåglar och den aktuella myggkontrollverksamheten. Redan tidigare hade fem fågelarter med varierande förekomster i Nedre Dalälvsområdet identifierats som potentiellt störningskänsliga. Dessa arter var havsörn, fiskgjuse, trana, sångsvan och storlom, och i de kommande undersökningarna bestämdes att koncentrera insatserna på dessa arter. Arterna häckar i exponerade bon vilket gör att de är särskilt utsatta för predation och nerkylning av ägg och små ungar om föräldrafåglar skräms bort från bona. I de inledande diskussionerna blev det uppenbart att kunskapen om förekomsterna av flera av arterna var bristfälliga. Särskilt gällde detta trana, och i viss mån även sångsvan och storlom. Rovfåglarna var bättre studerade då de sedan flera år tillbaka ingår i olika artprojekt. Att ickerovfåglarna förekommer i varierande antal vid Nedre Dalälven visste man. Mer exakt var de häckade eller regelbundet uppehöll sig i förhållande till de översvämningsvåtmarker som nu kunde bli aktuella för myggbekämpning var dock inte känt. I de fall storfåglar påträffades fanns också behov att veta om helikopterflygningarna i samband med bekämpningsinsatserna kan leda till oacceptabel störning av fåglarna. Under våren och tidiga sommaren 2005 utförde jag tillsammans med en medhjälpare inventeringsarbeten vid ett stort antal platser identifierade som potentiella myggbekämpningsområden. För en del av områdena fanns redan tillstånd att bekämpa. För flertalet områden syftade inventeringarna till att i förväg beskriva områdenas fågelvärden i händelse av framtida utvidgade myggbekämpningar. Årets studier inom uppföljningsprogrammet hade framför allt två syften. Det en var att fortsätta de från 2005 påbörjade inventeringarna av storfåglar i områden utpekade som möjliga myggbekämpningsområden. Det andra var att utröna förutsättningarna att genomföra experimentella studier för att testa reaktioner hos några särskilt störningskänsliga fåglar, framför allt rovfåglar, på överflygande helikopter. Områden som inventerades 2006 omfattar översvämningsvåtmarker kring Avesta, Österfärnebo, Gysinge, Tärnsjö, Huddunge, Hedesunda och Söderfors. Jämfört med inventeringarna 2005 tillkom ett antal nya områden vilka nu också inventerats. I denna rapport redovisas hitintills uppnådda resultat och dessa diskuteras bl.a. utifrån känd kunskap kring olika störningsrisker med luftfarkoster. Fågelinventeringar 2006 Fågelinventeringar, metodik Årets inventeringar genomfördes med samma metodik som 2005 och för en mer utförlig beskrivning hänvisas till förra årets rapport (se även Ekblom 2006; Svensson 2003). Inventeringarna genomfördes både till fots och från helikopter. För arterna havsörn och fiskgjuse räknas bo med ägg eller ungar som aktiva häckningar. För sångsvan och trana räknas ruvande fåglar eller föräldrafåglar med ungar som häckningar. För storlom räknas en eller två vuxna 4

fåglar i lämplig häckningsmiljö som ett par. Vid markinventeringarna besöktes varje delområde (se resultatdelen för områdenas indelningar) vid minst ett tillfälle och inventeringarna utfördes genom att i lugn promenadtakt vandra genom områdena samtidigt som dessa spanades och lyssnades av efter fåglar. Särskilt ornitologiskt intressanta platser besöktes vid flera tillfällen. Särskild ansträngning och tid lades på biotoper där förväntningarna var särskilt stora att träffa på någon av storfåglarna. I några enstaka fall där biotoper inte motsvarade någon av de aktuella arternas biotopkrav företogs inventeringarna av tidsskäl på ett något mer övergripande sätt. För att göra kunskaperna om fågelfaunan mer komplett, vid sidan om de specifikt utpekade storfåglarna, gjordes noteringar också om andra våtmarksanknutna arter (vadare, änder etc.), hackspettar och rovfåglar samt andra mindre vanliga arter. Vissa av dessa observationer finns redovisade i denna rapport. Samtliga områden som inventerades från marken inventerades också från luften med hjälp av helikopter. Dessa inventeringar utfördes vid två tillfällen och i arbetet deltog ytterligare en person med stor ornitologisk (Steve Dahlfors & Daniel Bengtsson). Helikopterinventeringarna skedde på en höjd av ca 100-150 meter och med en hastighet kring som mest ca 25 knop. Den relativt höga flyghöjden valdes avsiktligt för att minimera risken för störning. Vid observation eller antydan till observation bromsades helikopterns hastighet och kikarspaning vidtog. Detta arbetssätt visade sig vara effektivt och ibland gjordes då ytterligare upptäckter av intresse. Observationerna av storfåglarna positionsbestämdes med GPS och i de fall detta inte var möjligt, t.ex. vid kikarspaning från marken då fåglar befann sig på långt avstånd, har ungefärliga positioner kunnat bestämmas i efterhand utifrån elektroniska kartunderlag. Myggbekämpning Metoden som används vid myggbekämpning har betydelse sett från risken för störning av fåglarna. En myggbekämpning går kortfattat till så att helikoptern rör sig fram och åter i långa flygstråk på en höjd av ca 40 meter över marken. Spridningen av VectoBac G (består av torkad och finfördelad kultur av BTI som fästs vid torkade fragment av majskolvar med hjälp av majsolja) sker från en behållare placerad under helikoptern. Hastigheten är vid spridning är ca 60 knop. Spridningen tar ca två minuter per ha och helikoptern lastar material för ca 50 ha per omgång. Förutsättningar för rikligt med stickmyggor uppkommer i anslutning till höga vattennivåer. Myggbekämpningar har utförts med mellan noll och två gånger per år sedan 2002 då myggkontrollverksamheten vid Nedre Dalälven började. Resultat från inventeringarna Avestaområdet Utpekade våtmarker i områden kring Avesta inventerades från helikopter den 17 juni. Av storfåglarna observerades två par trana med vardera en unge. Ett par höll till på översvämningsvåtmark längst in i viken nordväst om Jans udde. Ett andra par med unge sågs på samma markslag i Sonnboviken. Ett tredje par utan unge observerades på åkermark nordväst om Olsviken. Vid överflygningen sågs en gammal havsörn lämna en sittplats invid vatten i sydöstra delen av Kungsgårdssjön. I närheten observerades också en fiskgjuse. Båda observationerna gjordes utanför idag utpekade potentiella myggkontrollsområden. Bland övriga observationer noterades en storspov vid Torpvikens sydvästra flank och en brunkärrhök (hona) vid Ösjön. 5

Bild 2. Översvämningsvåtmark vid Sonnboviken, Avesta, 2006-06-17 (Foto: Henri Engström). Karta 1. Avestaområdet (delområden: Ösjön, Jädersjön, Olsviken, Torpviken och Sonnboviken). Streckade områden visar potentiella myggbekämpningsområden som inventerats på fåglar. (Karta: Martina Schäfer, Biologisk Myggkontroll). 6

Österfärneboområdet (delområden: Västerån, Norrån, Fängsjön, Laggarboån och Ista) Västerån Västerån inventerades från marken den 8 maj, och från helikopter den 12 maj och 17 juni. Vid markinventeringen sågs en enstaka trana förbiflyga. Av andra våtmarksanknutna fåglar observerades enstaka tofsvipor, grönbenor, skogssnäppor och krickor. Vid det andra flyginventeringstillfället sågs två gamla havsörnar lätta från träd vid södra sidan av Västeråns mynning. Ett par sångsvan (ej häckande) och ytterligare en ensam individ sågs i åns mynningsområde. Norrån Området kring Norrån besöktes vid fyra tillfällen under perioden 2 maj till 1 juni och observationer gjordes från ett antal lätt tillgängliga fasta punkter med möjlighet att överblicka angränsande våtmarker. Utöver markinventeringarna överflögs området med helikopter vid två tillfällen. Under början av maj var vattennivån mycket hög och vattnet översvämmade långt upp på omgivande marker. Förutsättningar för rastande fåglar var goda och bl.a. sågs flera tiotal grönbenor och viggar och enstaka årtor. Vidare sågs ett sångsvanpar och en ensam individ invid vägbron mellan Vista och Rasbo. Inga sångsvanar bedöms dock ha häckat i området. En gammal havsörn sågs sittande i en tall i Norråns mynning den 2 maj. En trana observerades på åkermark i närheten av Sveden. En attraktion var en spelande kornknarr som under flera dagar under slutet av maj och början av juni höll till på en äng norr om Kungsgården utmed åns västsida. En blå kärrhökhona observerades vid Ol-Jans den 2 maj. Bild 3. Norråns utlopp i Fängsjön, Österfärnebo, 2006-05-12 (Foto: Henri Engström). Fängsjön I Fängsjön, undantaget våtmarker invid tillrinnande åar och utlopp, gjordes inga observationer av 7

någon av de aktuella storfåglarna. Precis som förra året hördes tutande rördrom från vassbältena invid sjöns nordöstra kant. Vid samma vassområden observerades brunkärrhök, och både hane och hona sågs vid flera tillfällen. Hela området överflögs vid två tillfällen. Laggarboån I området gjordes markobservationer vid tre tillfällen under perioden maj och juni och flyginventeringar gjordes vid två tillfällen. Även vid Laggarboån noterades ett mycket högt vattenflöde under första halvan av maj och detta kom att radikalt påverka förutsättningarna för en del av fåglarna i området. Ett sångsvanpar påbörjade häckning och ruvade men övergav häckningen då vattnet drog sig tillbaka och boet fick landförbindelse. Även observationer av enstaka sångsvanar gjordes under perioden. En ung havsörn sågs vid ett tillfälle, och fiskgjuse sågs vid tre tillfällen. En lärkfalk sågs jaga insekter i södra delen av området och troligen finns ett revir i närheten. Lärkfalkar sågs här även året innan. Området kring Laggarboån har ett rikt fågelliv vilket kan exemplifieras med många observationer av rovfåglar, hackspettar, änder, gäss, svanar och vadare. Karta 2. Österfärneboområdet (delområden: Västerån, Norrån, Fängsjön, Laggarboån och Ista). Streckade områden visar potentiella myggbekämpningsområden som inventerats på fåglar. (Karta: Martina Schäfer, Biologisk Myggkontroll). Istaområdet Ett antal nya områden inventerades i år, däribland strandnära översvämningsvåtmarker inom Ista 8

naturreservat och angränsande delar av Färnebofjärdens nationalpark. Den 1 juni gjorde jag inventeringar mellan Färnansbo till Hummelbo. Av storfåglarna observerades en förbiflygande fiskgjuse. Vid Istamyren observerades en fiskgjuse och vid Stavsnäs den 2 juni sågs passera flygande tre respektive fyra sångsvanar (samtliga gamla). Vid överflygning med helikopter den 17 juni observerades en gammal havsörn vid Hummelbo. I inventeringar i områden kring Bäckebo, Hemön och Utön gjordes inga observationer som antydde häckning av någon av storfåglarna. Karta 3. Österfärneboområdet (delområden: Ista). Streckade områden visar potentiella myggbekämpningsområden som inventerats på fåglar. (Karta: Martina Schäfer, Biologisk Myggkontroll). Gysingområdet (delområden: Koverstamyran-Fäbovallen, Mattön) Också nytt för i år var inventeringar av flera översvämningsvåtmarker i närheten av Gysinge, av 9

vilka flera ligger inne i nationalparken. Området Koverstamyran-Långvara-Fäbovallen inventerades från marken den 14 maj. Området uppvisar en rik variation på olika naturtyper, ehuru gjordes få observationer av storfåglar. Ett par trana påbörjade häckning vid Valmbäckens utlopp men boplatsen övergavs senare, troligen som konsekvens av att vattennivån sjunkit och boet även här fått landförbindelse. En storlom hördes ropa utifrån fjärden i närheten av Liljansholmen och det är möjligt att den häckade på någon av öarna i älven. Ett fiskgjusepar genomförde häckning på Kanalön. Paret producerade två ungar men de ringmärktes inte då trädet inte gick att klättra (Inga-Britt Persson muntl. medd.) Översvämningsvåtmarker runt Mattön inventerades den 7-8 juni. Troligen häckade inga av storfåglarna inom inventeringsytorna. Däremot, på liten ö öster om Finnbyggeön, som överflögs den 17 juni fanns en aktiv fiskgjusehäckning med två små ungar i boet. Ytterligare ett fisgjusebo fanns på en ö utanför Sotänarna (Inga-Britt Persson muntl. medd.). Inga av fiskegjusebona ligger inom områden som markinventerats och där planer för ev. framtida myggkontroll finns. Karta 4. Gysingområdet (delområden: Koverstamyran-Fäbovallen, Mattön). Streckade områden visar potentiella myggbekämpningsområden som inventerats på fåglar. Områden öster om Mattön och Gysinge har inte inventerats då de pekats ut efter att inventeringarna ägde rum i maj och juni 2006. (Karta: Martina Schäfer, Biologisk Myggkontroll). Tärnsjöområdet (delområden: Skällarmossen, Nordmyranområdet, Åängarna, Dunsjön) Skällarmossen Det utpekade området är i huvudsak trädbevuxet och periodvis översvämmat. Mot norr strax utanför områdesgränsen vidtar mer öppen våtmark. I kanten mot den öppna marken observerades en fiskgjuse ligga på bo i en till synes rätt klen tall vid överflygning den 12 maj. Boet gick inte att finna vid den andra överflygningen i juni. En markkontroll genomfördes den 15 oktober och boet hittades men var då delvis raserat. Det kan vara så att häckningen misslyckades i ett tidigt skede 10

på grund av att boet raserade. Av de andra storfåglarna gav inventeringarna inget stöd som tyder på häckning i området idag. Tät vegetation gör området opassande för sångsvan och möjligen också för trana. Nordmyranområdet Markinventeringar gjordes vid fyra tillfällen under perioden 5 maj till 4 juni, och flyginventerades vid två tillfällen. Området var kraftigt översvämmat under början av maj. Bland rastande fåglar observerades bl.a. ett större antal grönbenor (>100 ex.), enstaka brushannar, flera tiotal krickor och bläsänder. Ett par trana påbörjade häckning mycket öppet ute på de översvämmade ängarna men vid senare besök hade häckningen avbrutit. Troligen orsakades detta av att vattnet sjunkit undan och gjort platsen olämplig för fortsatt häckning. Flera tranor, både par och enstaka fåglar, sågs vid flera tillfällen vilket kan ha samband med dåligt häckningsresultat också på annat håll. Ett sångsvanpar sågs den 12 maj i Nordmyrasjön men inga häckande fåglar påträffades då eller vid senare inventeringar. Ett (möjligen samma) sångsvanpar sågs senare längst in i Andersboviken (6 maj). En ung havsörn observerades passera Nordmyrasjön den 6 maj. Troligen genomförde inga av storfåglarna lyckade häckningar i området under 2006. Åängarna Åängarna inventerades från både marken och luften. De centrala delarna består av fuktig mark, bitvis täckt med bladvass och träd, vilket gör delar av området mycket svårt att överblicka både från marken och från luften. Vid flyginventering sågs en trana. Det är troligt att trana häckar här även om det inte gick att finna något bo. Vid inventeringar 2005 påträffades ett par med unge i området. Troligen är området olämpligt för sångsvan. Dunsjön Dunsjön är exkluderad för myggbekämpning efter konstaterade höga fågelvärden 2005. Lokalens närhet till bekämpningsområden och möjlighet att fungera som referenslokal gör den dock intressant att följa även i fortsättningen. Platsen inventerades från luften vid två tillfällen i samband med överflygning av andra närliggande områden. Ett tranpar sågs men häckade troligen inte. Året innan fanns fyra tranpar av vilka minst tre fick ungar. Årets inventeringar resulterade i ett sångsvanpar som genomförde lyckad häckning med 2 producerade ungar. 11

Karta 5. Tärnsjöområdet (delområden: Skällarmossen, Nordmyranområdet, Åängarna, Dunsjön). Streckade områden visar potentiella myggbekämpningsområden som inventerats på fåglar. (Karta: Martina Schäfer, Biologisk Myggkontroll). Östaområdet Ytterligare nytt för i år var inventeringar av strandnära översvämningsvåtmarker inom Östa naturreservat (Karta 6). Varken vid inventering från marken eller från helikopter gjordes observationer av häckande storfåglarna. Däremot sågs som mest 12 rastande sångsvanar den 12 maj på öppet vatten utmed Andersbovikens sydvästra sida. Trana sågs vid två tillfällen varav ett par sågs på Joksmossen strax utanför utpekat område. Här sågs även en orrhöna och mossen är en fin spelplats för orre med som mest nio tuppar observerade den 12 maj (Gillis Aronsson munt. medd.). Ett par svarthakedopping sågs vid en liten utskjutande udde nordväst om Joksmossen. En storlom observerades i Andersbovikens inre del invid en liten ö, vid samma plats som året innan, och det är troligt att de häckar på någon av de små öarna som finns i området. 12

Karta 6. Tärnsjöområdet (delområden: Östa). Streckade områden visar potentiella myggbekämpningsområden som inventerade på fåglar. (Karta: Martina Schäfer, Biologisk Myggkontroll). Karbosjön och Hallsjön Båda områdena (Karta 7) är till delar svåra att överblicka både från marken och från luften på grund av tät och snårig främst videvegetation. Även i dessa båda områden var vattennivån hög i början av maj, vilket var särskilt tydligt i Hallsjön. Den var kraftigt översvämmad och vattennivån gick högt upp på omgivande jordbruksmark. Av de fem storfåglarna är det endast trana som med rätt stor sannolikhet häckar i något av områdena även om detta inte gick att belägga. Ett brunkärrhökpar häckade i Hallsjön och hanen sågs leverera byte till honan vid besök den 4 juni. Vid Karbosjön, i områdets norra del, sågs en törnskata (hane). Tre, möjligen fyra, bruna kärrhökar observerades samtidigt den 16 juni. 13

Figur 7. Karbosjön och Hallsjön. Streckade områden visar potentiella myggbekämpningsområden som inventerats på fåglar. (Karta: Martina Schäfer, Biologisk Myggkontroll). Hedesundaomådet Vattenområden kring Brokfjärd och Hedesundafjärden inventerades från fasta punkter runt fjärdarna den 5 juni, och från helikopter vid två tillfällen. Särskilt de omfångsrika vassområdena i norr är endast möjliga att inventera effektivt från luften. I de yttre delarna av vassbältena i den övre delen av Brokfjärd gjordes från luften den 12 maj observationer av två par trana på bon. Där fanns också ytterligare två bon med ruvande fåglar som i efterhand med hjälp av fotografier bedömts vara brun kärrhök och grågås. Tre av bona med ruvande fåglar låg inom endast några hundra meters avstånd, det fjärde låg strax söder om Piparudden. Vid överflygning den 17 juni var samtliga bon tomma. Endast ett par trana sågs, men utan ungar, och möjligen misslyckades båda häckningarna. Ett par sångsvan genomförde lyckad häckning och sågs med två ungar söder om Piparudden. Vid våtmark i en vik nordöst om Ynäset häckade ett par trana framgångsrikt 2005 men där fanns inga fåglar 2006. Inventeringar vid Sundsmuren resulterade även i år i en observation av storlom och troligen häckar de på platsen. På flera platser sågs förbiflygande och ryttlande fiskgjusar. I Unnsundet genomförde ett fiskgjusepar lyckad häckning på en liten ö i inloppet till den vik som leder in till Dalkarlsbo. Platsen ligger strax utanför det område som utpekats som potentiellt myggkontrollområde. Ett sångsvanpar sågs i viken men bedömdes inte häcka. I inre delarna av viken observerades en törnskata (hane). 14

Figur 8. Hedesundaområdet (delområden: Brokfjärd, Hedesundafjärden). Streckade områden visar potentiella myggbekämpningsområden som inventerats på fåglar. (Karta: Martina Schäfer, Biologisk Myggkontroll). Söderforsområdet Översvämningsvåtmarker kring Bramsöfjärden, Fäbofjärden och Hällskogsfjärden inventerades från helikopter den 12 maj och 17 juni (Karta 9). Ett fåtal mindre områden inventerades inte i år utifrån erfarenheter från 2005 då de bedömdes som olämpliga för någon av storfåglarna. Ett havsörnbo överflögs och sågs med två ungar. Platsen ligger dock flera kilometer från närmaste potentiella myggbekämpningsområde. Ett fiskgjusebo i Gamleviken, beläget strax utanför utpekat område, var dock inte besatt vid överflygning den 12 maj, vilket det var 2005. Storlom observerades inte vid inventeringarna 2006, medan flera observationer gjordes 2005. Att inga storlommar sågs kan bero på att inventeringarna gjordes från helikopter och att de då är svåra att upptäcka. Trana sågs inte på någon plats, och flera av översvämningsvåtmarkerna i området är troligen inte lämpliga av någon anledning. Till exempel är flera av våtmarkerna små och möjligen är de heller inte tillräckligt blöta för att passa tranorna. Sångsvan häckade med ett par i Hällskogsfjärden och utöver detta par sågs endast enstaka fåglar på ett par platser. 15

Karta 9. Söderforsområdet (Delområden: Bramsöfjärden, Fäbofjärden och Hällskogsfjärden) Streckade områden visar potentiella myggbekämpningsområden som inventerats på fåglar. (Karta: Martina Schäfer, Biologisk Myggkontroll). Sammanfattning av resultat av 2006 års inventeringar Resultaten av 2006 års inventeringar av fiskgjuse, havsörn, storlom, sångsvan och trana finns redovisade i Tabell 1 och 2. Längre fram i rapporten ges en artvis genomgång av de fem storfåglarna där inventeringsresultaten diskuteras i förhållande till störningsrisk och presumtiva myggbekämpningsinsatser. 16

Tabell 1 & 2. Tabellerna sammanfattar observationer av prioriterade storfåglar i samband med mark- och helikopterinventeringar under 2006. Ytorna som inventerats är strandnära översvämningsvåtmarker identifierade som viktiga kläckningsplatser för stickmyggor och där myggkontrollinsatser periodvis sker eller där sådan verksamhet kan komma att ske i framtiden. Tabell 1. Häckande par (2006) Fiskgjuse Havsörn Storlom Sångsvan Trana Pandion haliaetus Heliaeetus albicilla Avestaområdet Västerån Norrån Fängsjön? Laggarboån Istaområdet Skällarmossen Nordmyranområdet Östaområdet Åängarna Dunsjön (avförd) Karbosjön Hallsjön Gysingeområdet Hedsundaområdet 1p* (trol. missl.) 3p* (2 ung./ 2 ung./trol. missl.) 1p* (X ungar) Gavia arctica 1ex (trol. häckn.)* 1ex (möjl. häckn.)* 1ex (trol. häckn.)* Cygnus cygnus 1p (missl.) 1p (2 ungar) 1p (2 ungar) Grus grus 2p (vardera 1 unge) 1p (missl.) 1p (missl.) 2p (minst 1p trol. missl.) 1p (häckn. result. Söderforsområdet okänt) Totalt (inom parantes =lyckade häckningar i inventerade områden) 0p 0p 0p 4p (2-3) 6p (2-3) *(observation strax utanför utpekat område) 17

Tabell 2. Observationer (under häckningstid) utöver häckande par (2006) Fiskgjuse Havsörn Storlom Sångsvan Trana Pandion haliaetus Heliaeetus albicilla Gavia arctica Cygnus cygnus Grus grus Avestaområdet 1ex* 1ex (ad.)* 1p Västerån 1ex (ad.) 1ex Norrån 1ex (ad.) 1p+3ex (ad.) 1+1ex Fängsjön Laggarboån 1+1+1ex 1ex (juv.) Istaområdet 1+1ex 1ex (ad.) 3+4ex (ad.) Skällarmossen Nordmyranområdet 1ex (juv.) 1p+1p,1ex (juv.) 1+1ex, 1p+1p+1p Östaområdet 5+1(juv.), 2+12ex (ad.) 1+2ex Åängarna 1ex Dunsjön (avförd) 1p 1ex (ad.) Karbosjön 1+1ex Hallsjön 1p* Gysingeområdet 1ex (juv.) 4+2ex (ad.) 1ex (hörd)* 1+1 (ad.), Hedsundaområdet 1+2ex 1p 1+1ex,1p Söderforsområdet 4+1ex (ad.) Totalt antal sedda fåglar i inventerade områden 10 ex. 5 ex. 0 ex. 54 ex. 23 ex. *(observation strax utanför utpekat område) Test av störningskänslighet analys av förutsättning med experimentella studier Bakgrund Det är viktigt att veta på vilken sätt fåglar reagerar vid helikopteröverflygning i samband med myggbekämpning. Om fåglarna reagerar kraftigt bör olika åtgärder vidtas för att minska störningarna. Det finns olika sätt att ta studera känsligheten hos fåglar. Lundström (2005) redogör i en litteraturgenomgång för känslighet och reaktioner hos ett antal fågelarter på olika typer av luftfarkoster och andra mänskliga störningar. Resultaten från studierna visas att luftfarkoster i allmänhet har liten störningsinverkan men att känsligheten kan variera kraftigt beroende på olika faktorer. Resultaten från genomgången visar samtidigt att det knappast är möjligt att mera exakt kunna avgöra störningskänsligheten hos en viss art i ett specifikt område utan att där också genomföra experimentella studier. Praktiskt och resursmässigt kan dock experiment visa sig vara svåra, och i vissa fall till och med omöjliga att genomföra. Denna analys av förutsättningarna att genomföra experimentella studier ska ses mot bl.a. myndigheters högt ställda krav på låg grad av påverkan på arter och naturmiljö av nu aktuell myggkontrollverksamhet. Vidare skulle en experimentell studie kunna ses som ett värdefullt komplement till redan påbörjade 18

inventeringsinsatser och övervakningsprogram, och tillsammans med dessa bidra till att få fram en mer samlad bild av störningskänsligheten hos ett antal fågelarter. Vad är störning? En första fråga att klara ut är vad som menas med störning. I litteraturegenomgången av Lundström (2005) diskuteras detta begrepp från olika synvinklar. Följande kan refereras till och är av direkt relevans i förhållande till effekter på populationsnivå. Fåglar drabbas av många typer av störningar och har självklart en viss förmåga och beredskap att hantera denna form av stress. För relevans i ett naturvårdsperspektiv skall störningen orsaka signifikanta (negativa) konsekvenser på populationsnivå (Gill et al., 1996). Det innebär att störningen skall vara så betydelsefull att den orsakar ökad dödlighet, minskad reproduktiv framgång, ofördelaktig omfördelning av aktiva par från högrankade till lågrankade revir, reducerat inflöde av individer till populationen, eller annat som leder till att populationen minskar i storlek. Dock innebär detta relativt teoretiska resonemang vissa problem när det gäller att i praktiken avgöra vad som är en signifikant störning. Dels kan det vara svårt att avgöra vilket geografiskt område som avgränsar en population av en art, dels sker vissa naturliga svängningar i populationsstorlek på kortare och längre tid, dels kan antalet individer av en skyddsvärd art vara så lågt att det knappast går att se det som en livskraftig population. Den störande faktorns påverkan på en population kan sällan studeras direkt då detta ofta blir mycket svårt och kostsamt. Därför studeras effekter av störning ofta på individnivå och de erhållna resultaten används som grund för estimat av hur stor effekt som kan förväntas på populationsnivå. Frågan är då vilken grad av störning på individnivå som har relevans för att bilda en uppfattning om eventuella negativa effekter på populationsnivå? Frågan kan också formuleras från en annan synvinkel, vid hur stor förändring av individantalet eller reproduktionen i den befintliga populationen går gränsen för att kunna urskilja en signifikant påverkan? Med denna redogörelse som grund framgår att förutsättningarna att kunna studera en så pass komplex frågeställning som störningskänslighet utifrån perspektivet populationseffekt är ytterst besvärlig. En mer ingående analys baserat på matematisk modellering kan ge viss vägledning om vilka förutsättningar som gäller. Den normala variation i häckningsframgång, d v s den som i det här fallet inte beror av mänsklig störning, bedöms vara den variation som påverkar stickprovstorleken mest. Ett hypotetiskt exempel kan tjäna som underlag för bedömning av den stickprovstorlek som behövs för att kunna genomföra en experimentell studie med hållbara resultat. Låt säga att en av tio häckningar misslyckas på grund av överflygning och lägg därtill en hög grad av normala misslyckanden, kanske i storleksordningen 30 procent. Testet måste sålunda vara robust nog och förmå att upptäcka den ytterligare påförda störningen som överflygningen medför. Hur många revir som måste studeras för att upptäcka den påförda störningen och göra den statistiskt säkerställd kan analyseras med hjälp av en så kallad Poweranalys. Om man tänker sig att en art, t.ex. fiskgjuse, lägger i snitt 4 ägg och att 2 flygga ungar i snitt produceras per bo (i normalfallet). Vidare tänker vi oss att standardavvikelsen är 1.00 (ganska stor spridning). Om antalet flygga ungar i snitt är 1.8 vid störning behövs 394 bon av vardera kategorin (test + referens), om flygga ungar är 1.6 behövs 100, och om flygga ungar i snitt är 1.4 behövs 45. En slutsats från räkneexemplet är att om det procentuella antalet påverkade häckningar orsakade av överflygningarna är lågt, men ändå bedöms som allvarliga (t.ex. vid krav 19

vid nolltolerans) så förmår studien inte att upptäcka denna påverkan om inte antalet studerade häckningar utvidgas betydligt. Problemet kan också uttryckas som att ett stort antal häckningar måste misslyckas vid test för att dessa med statistisk säkerhet ska kunna bindas till helikopteröverflygningarna. Tabellen 3. Räkneexempel på hur många par som skulle behöva studeras för att få signifikans (p<0,05) vid påförd störning och varierande häckningsframgång. Med vardera kategori menas testade bon (påförd störning) och ett lika stort antal referensbon (kontroller). (Poweranalys utförd av Erik Petersson, Uppsala Universitet) Andel häckningar (%) som misslyckas i normalfallet Andel häckningar (%) som misslyckas vid helikopterstörning 0 10.0 76 20.0 35 30.0 22 Antal bon av VARDERA kategorin som behövs för signifikans 25 27.5 4862 30.0 1251 32.5 571 35.0 329 45.0 89 55.0 41 50 55.0 1565 60.0 388 65.0 170 70.0 93 80.0 39 Erfarenheter av flygning som störningsfaktor vid fågelinventeringar Utöver kunskaper om störningar på fåglar orakat av luftfarkoster som finns beskrivet i vetenskaplig litteratur finns omfattande erfarenheter från sammanhang där helikopter och små flygplan regelbundet används i olika inventeringsarbeten av fåglar. Dessa erfarenheter är inte att jämställa med vetenskapliga studier men de är så pass relevanta i sammanhanget att de är av intresse att redovisa här. Jag har kontaktat några personer med lång erfarenhet av flyginventeringar av fåglar och hört om deras iakttagelser i förhållande till störningar. Björn Helander har i flera decennier använt flyg och i viss mån helikopter vid inventeringar inom Projekt havsörn. Iakttagelser visar att örnarna reagerar svagt om ens något på överflygande flygplan eller helikopter. Flyghöjden vid inventering av bon sker ofta på närmare avstånd än 50 meter, i vissa fall t o m betydligt närmare. Björn Helander har inte uppfattat överflygningarna som ett problem ur störningssynpunkt. Johan Ekenstedt är verksam inom Projekt jaktfalk och Projekt kungsörn i Norrbotten och årligen inventeras omkring 20 aktiva kungsörnbon och mellan 10 och 30 jaktfalkbon med hjälp av helikopter. Överflygningarna sker under den period då ungar finns i boet och vanligen på en höjd av ca 20 m över bona. Överflygning under ruvningstiden undviks på grund av befarad 20

störningsrisk. Johan Ekenstedt har iakttagit att vissa föräldrafåglar stannar kvar på bona medan andra tillfälligt lämnar bona och glider iväg och cirklar runt för att därefter återvända. Negativa erfarenheter av överflygningarna har hittills inte kunnat dokumenteras under de år flyginventeringar pågått. Peter Lindberg är ansvarig för Projekt pilgrimsfalk och årligen överflygs ca 25 till 30 falkrevir. Flygningar har gjorts vid tiden för både ruvning och ungvårdnad. Vid spaning kan flygningarna ske så nära som 25-30 meter från boet. Inga negativa erfarenheter av överflygningarna har hittills kunnat dokumenteras. Av försiktighetsskäl sker idag flyginventeringar enbart under den period då ungar finns i boet eftersom ruvningstiden bedöms vara mera känslig för störning. Befarad störningskänslighet i förhållande till tidpunkt för häckning och presumtiv bekämpning Med hänvisning till litteraturstudier (se Lundström 2005) och den stora erfarenhet som finns bland många ornitologiskt kunniga personer är det en rimlig bedömning att de tidiga skedena av häckningen är de mest känsliga perioderna ur störningssynpunkt. Efterhand häckningscykeln fortskrider, ökar den sammanlagda investeringen hos fåglarna vilket gör dem mindre benägna att avbryta häckningen om de störs. Särskilt känslig är ruvningsperioden och perioden då ungarna är små. Föräldrafåglar som skräms från bona kan utsätta ägg och små ungar för predation. Låga temperaturer kan leda till avkylning av ägg, och starkt solljus och höga temperaturer kan skada oskyddade ungar. De aktuella storfåglarna har olika tidslängd på sina häckningscykler, och de påbörjar häckningarna vid olika tidpunkterna. Det medför att de mest känsliga perioderna kommer att variera något i tiden för de olika arterna (Tabell 4). Hos vissa arter t.ex. trana kan omläggningar ske i händelse av att förstakullen misslyckas, och de kritiska perioderna hos enskilda par kan därför bli mycket utdragna. Känsligheten för störning kan också tänkas variera med hur utvecklade ungarna är hos de olika arterna. Hos trana, sångsvan och storlom lämnar ungarna bona strax efter att de kläckts medan fiskgjusens och havsörnens ungar stannar i bona tills dess att de kan flyga. Som konsekvens är det troligt att riskperioden för rovfåglarna är längre än för de övriga arterna. Känslighetsperioderna för fåglarna kan relateras till myggbekämpningsinsatserna som kan komma att ske från början av maj till slutet av augusti. Tabellen 4. Tabellen visar ungefärliga tidsramar och tidpunkter för olika skeden av häckningarna hos trana, sångsvan, fiskgjuse, havsörn och storlom vid Nedre Dalälven. Trana Sångsvan Fiskgjuse Havsörn Storlom 1. Anländer till häckningsområdet 1-15/4 1-15/4 15-30/4 15/2. 15/4-1/5 2. Start av bobyggande 15/4-10/5 15/4-10/5 25/4-5/5 15/2. 3. Äggläggning (mediandatum) 1/5 15/5. 1/6 4. Äggläggning (tidig - sen häckare) 25/4-10/5 10/5-1/6 25/4-10/5 25/2-20/3? 5. Kläckning 5/6 15/6-5/7 1/6-15/6 5/4-30/4 1/7 6. Ungar flygga 20/7-15/8 15-30/8 20/7-5/8 1-15/7 1/9 7. Fåglarna lämnar reviren 1-15/9? 1-30/9? 1/8-30/8 1/9-15/9? (Sammanställning gjord av Per Aspenberg) 21

Artvis genomgång Havsörn (Haliaeetus albicilla) Havsörnen häckar inte med något par inom de inventerade områdena. Observationer av gamla havsörnar, både enstaka och i par, gjordes vid flera tillfällen, särskilt kring Västerån och Norråns mynningsområden i Fängsjön. Att döma av de flera observationerna av havsörn runt Fängsjön är det troligt att något par häckar i närområdet (Per Aspenberg muntl. medd.), även om någon boplats hittills inte kunnat påträffas. Av kända aktiva revir ligger det närmaste på flera kilometers avstånd från närmaste potentiellt myggkontrollområde. Havsörnarnas uppträdande i flera av de inventerade områdena pekar på att de på olika sätt är attraktiva för örnarna. Det kan vara så att de öppna till glest bevuxna ytor som vanligen utmärker myggkontrollområdena är viktiga som viloplatser och spaningsplatser, men att örnarna mera sällan söker sin föda direkt därifrån. Omgivande vatten är dock troligen viktiga eftersom örnarna i huvudsak lever av fisk och sjöfågel. Som del av Projekt havsörn inventeras årligen havsörnarna i Nedre Dalälvsområdet vilket ger möjlighet att följa beståndsutveckling och reproduktion. Arten har ökat kraftigt i landet under senare år, vilket också innefattar området kring Nedre Dalälven. Det finns ett visst konkurrensförhållande mellan havsörn och fiskgjuse (Helander 2006) vilket möjligen kan leda till att fiskgjusarna på sikt kan bli färre vid en ytterligare förtätning av havsörnsbeståndet i området. Havsörnen väljer normalt boplatser på öar eller i större skogsområden, ibland på flera kilometers avstånd från vatten. Paren som är trogna reviren alternerar ofta mellan flera bon som kan ligga på mycket varierande avstånd från varandra. Havsörnens specifika krav på häckningsmiljö gör att få om ens några bon riskerar att ligga i omedelbar närheten av de översvämningsvåtmarker eller lövsumpskogar där myggbekämpning kan komma att ske. Havsörnen är den enda av de fem aktuella storfåglarna som året runt stannar i närheten av reviret så länge vattnet inte fryser eller andra faktorer begränsar fåglarnas möjlighet att finna föda. Arten har en mycket utdragen häckningscykel och redan i mitten av februari inleds häckningen och reviret tas i besittning. Mediandatumet för äggläggning i Nedre Dalälvsområdet är 5 mars och kläckningen sker vanligen under april (5-30) och därefter tar det ytterligare minst en och en halv månad innan ungen/ungarna är flygga. Den mest känsliga tiden för störning är ruvningen och perioden då ungarna är små. Endast de havsörnar som påbörjar häckningarna sent i området kan fortfarande ha små ungar i boet då en första myggbekämpningsinsatser kan komma i fråga i början eller i mitten av maj. Havsörnen är nationellt rödlistad med beteckningen missgynnad (Gärdenfors 2005). Den är också uppförd på EUs Fågeldirektivets lista 1. Havsörnen bedöms allmänt som mycket störningskänslig men störningstoleransen varierar avsevärt mellan olika par (Helander muntl. medd.). Par som etablerar sig i närheten av mänsklig aktivitet är vanligen mindre störningskänsliga än de som häckar i ödemark. Fiskgjuse (Pandion haliaetus) Fiskgjusen är en av de vanligaste rovfåglarna i Nedre Dalälvsområdet. Den är intimt förknippad med området och ses ofta passera förbi eller stående ryttlande över grunt vatten i sin jakt på fisk. Nedre Dalälvsområdet är ett av artens starkaste fästen i Sverige och sedan många år har beståndet följts genom årliga inventeringar och ringmärkningsinsatser. I de inventerade områdena 22

påträffades inget aktivt bo, varken 2005 eller 2006. Totalt finns dock kännedom om fem par som häckar med mindre än 1 km från potentiella bekämpningsområden. Precis som havsörnen växlar fiskgjusen regelbundet bon mellan år. Då och då raseras bon av vind eller då boträd faller om kull och ersättas då av nya bon. Ett bo med en ruvande fiskgjuse vid Skällarmossen som överflögs i början av maj kunde inte påträffas vid överflygning i juni. Vid efterkontroll av boplatsen i oktober var boet delvis raserat. Möjligen raserades boet redan under pågående häckning vilket i så fall ledde till att häckningen misslyckades. Fiskgjusens bon är nästintill alltid placerat i toppen på en plattkronan tall, i sällsynta fall på stenar omgivna av vatten eller i elstolpar eller på andra mänskliga konstruktioner. Många fiskgjusar häckar på små öar ute i älven och boplatserna är kända sedan lång tid. Bona kan, tvärt emot vad som kanske kan förväntas, också vara belägna i rätt klena träd och långt från vatten. Som regel är bona lättupptäckta från luften och helikopter är därför ofta ett effektivt och snabbt hjälpmedel vid inventering. Fiskgjusens beståndsutveckling i Sverige har under rätt lång tid varit svagt uppåt (SOF 2002). I Färnebofjärdens nationalpark har fiskgjusen inventerats sedan 1998. Också i flera andra delar av Nedre Dalälvsområdet sker årliga inventeringar och ringmärkningsinsatser. Data från nationalparken visar att antalet påbörjade och lyckade häckningar varierat kraftigt mellan åren. Trenden är dock stabil men med stora fluktuationer mellan år. Under perioden 1999 till 2006 påbörjade mellan 12 och 23 par häckning och av dessa producerade mellan 5 och 15 ungar (Inga- Britt Persson pers. medd). Antalet lyckade häckningar 2006 var mycket bra. Av 12 påbörjade häckningar producerade totalt 10 av paren ungar. Fiskgjusens häckningsframgång är av okänd anledning generellt lägre i Färnebofjärdens nationalpark jämfört med situationen för fiskgjusen i t.ex. Roslagen (Bill Douhan och Lars Gustavsson pers. medd.). Det finns många faktorer som påverkar fiskgjusarnas häckningsframgång. Thomas Landgren har följt ca 25 par i Västergötland i flera decennier. Vädret anses ha mycket stor inverkan på häckningarna. Särskilt känsliga är ungarna då de är små. De kan lätt kylas ner vid kall-, regnigoch blåsig väderlek och också utsättas av för mycket sol om de lämnas oskyddade. Perioden fram till midsommar är särskilt känslig. Predation av mård på ägg och ungar kan lokalt, särskilt på fastlandshäckande par, vara ett problem och orsaka stora förluster (T. Landgren pers. medd.). I Färnebofjärdens nationalpark och i Roslagen utgör inte mårdpredation något problem (B. Douhan och L. Gustavsson pers. medd.). Mänsklig störning vid ringmärkning förefaller vara ett litet problem. I Roslagen ringmärktes tillsammans 39 ungar i 17 bon 2006. Vid efterkontroll strax före det att ungarna blev flygga levde fortfarande 37 ungar. Endast en unge påträffads död och en saknades (B. Douhan pers. medd.). Dödsorsaken var okänd. Lars Gustavson, med lång erfarenhet av ringmärkning av fiskgjuse vid Nedre Dalälven, menar att variationen i störningskänsligheten är mycket stor. Ett fiskgjusepar som under lång tid häckat på en sten i älven tolererade en närgräns på något tiotal meter innan den tog till vingarna. Andra par började varna redan på flera hundra meters avstånd. Jan Sondell, också med stor erfarenhet av ringmärkning av fiskgjuse, menar att fiskgjusen inte är lika störningskänslig som t.ex. ormvråk som i regel byter bo nästa år efter ringmärkning av ungarna. Sondell menar att fiskgjusebon i farleder, och där fåglarna blivit vana vid människor, kan vara kan var mycket störningstoleranta innan de flyger iväg. Par som häckar i skogsmark, där de inte är vana att möta människor, kan börja varna redan på 400-500 meters avstånd. I ett examensarbete 2006 vid Högskolan i Gävle (Jennie Dalethsson opubl.) studerades 23

fiskgjusens störningskänslighet för båttrafik i Färnebofjärdens nationalpark. Dalethsson drog slutsatsen bl.a. att fiskgjusar som utsattes för återkommande störning till viss del vande sig. Testade fiskgjusars reaktion var likartad vid ett avstånd av 200 meter i början av säsongen som vid 50 meter i slutet av säsongen. Reaktionerna antogs bero också på i vilket skede av häckningscykeln störningen skedde. Störningsreaktionen hos fiskgjusarna mättes efter en femgradig skala där den kraftigaste reaktionen innebar att den ruvande fågeln lyfte från boet. Vid långvarig störning, t.ex. när båtar blev stillaliggande närmare än 200 meter från ett bo, och vid snabbt passerande båtar, påverkade detta fiskgjusarna märkbart (hög frekvens varningsrop, fåglar lyfte från bon). I en annan studie (Rodgers & Schwikert 2002 ) där båtar framfördes mot fiskgjusar tog fåglarna till vingarna vid ett avstånd av mellan 50 och 58 meter. För att minimera störning föreslogs en buffertzon på 150 meter där fiskgjusar uppehåller sig. Trana (Grus grus) Tranan är den vanligaste av storfåglarna i inventerade områden. Arten häckar i mycket skiftande miljöer och för ett undanskymt leverne under häckningstiden. Det kan göra den mycket svår att upptäcka ibland. Ett bo påträffades öppet, ute på Nordmyran, omgivet av vatten, men häckningen avbröts efter att vattnet dragit sig tillbaka och boet blivit ståendes på torra land. Två rödrävar sågs vid ett tillfälle något 50-tal meter boet och det är möjligt att tranorna till sist fann boet svårt att försvara. Två bon påträffades i bladvassbälten och ytterligare tre på öppen översvämningsvåtmark. Två av paren som påträffades på översvämningsvåtmark hade redan ungar i följe då de först observerades och det är oklart var exakt häckningarna ägt rum. Erfarenheter från de båda inventeringsåren visar att häckande tranor normalt är lättast att upptäcka innan markvegetationen vuxit sig hög och då riskerar att dölja fåglarna. Då tranorna fått ungar är de vanligen lättast att upptäcka från luften. Från marken kan visserligen vuxna fåglar upptäckas men ungarna däremot är ofta ytterst svårupptäckta eftersom de ofta befinner sig i hög vegetation där de finner effektivt skydd. Bild 4. Trana vid bo i vassbälte i Brokfjärd, Hedesunda, 2006-05-12. Bilden tagen vid inventering från ca 150 m höjd (Foto: Henri Engström). 24

Av de sex par som påträffades häcka i år producerade bara två par ungar. Det är känt att tranans häckningsframgång kan variera kraftigt mellan år. Bylin (1993) anger att i snitt misslyckas 60 % av häckningarna. Av dem som lyckas producerar 30 % en unge, och 10 % två ungar. Stora variationer i häckningsframgång är också rapporterat från Norduppland (Lars Gustavsson muntl. medd.). Efterhand inventeringarna fortsätter, kommer en bättre beskrivning att kunna ges av de häckningsbiologiska förutsättningarna för tranorna i översvämningsvåtmarkerna runt Nedre Dalälven. Det kan vara så tranorna misslyckas i högre grad då vattennivåerna är höga, d.v.s. under samma förhållanden som myggbekämpningar kan komma att bli aktuella. Tranans känslighet för störning från helikopter är så vitt är känt inte studerat vetenskapligt. Iakttagelser jag gjort i samband med inventeringar från luften under de båda studieåren visar att fåglarna reagerar på överflygande eller hovrande helikopter vid aktuell flyghöjd av ca 150 meter. Av de tranor som påträffats ruvande lämnade dock endast en fågel boet, och ställde sig strax bredvid. Att fågeln tillfälligt lämnade boet kan ha berott på att vi valde att hovra en stund, och att den då kände sig störd, då fågeln först inte kunde artbestämmas. Vuxna fåglar med ungar i följe, som överflögs, hukade vanligen och rörde sig långsamt mot högre vegetation, som för söka skydd då helikoptern närmade sig. Icke häckande fåglar, enstaka eller i par, tog i flera fall till vingarna när helikoptern närmade sig. Det tranpar som häckade ute på Nordmyran fanns kvar också efter att bekämpning ägt rum och troligen var störningen så pass tillfällig att den inte orsakade permanent störning av fåglarna. Mediandatum för äggläggning i Nedre Dalälvsområdet är 1 maj. Ungarna kläcker fram i början på juni och först i andra halvan av juli till första halvan av augusti blir ungarna flygga. Sångsvan Cygnus cygnus Kunskapen om sångsvanens förekomst i översvämningsvåtmarkerna vid Nedre Dalälven var diffus före det att inventeringarna började. Nationellt har arten ökat mycket kraftig under senare decennier och ökningen verkar ännu inte vara i avtagande. Då sångsvanen fredades 1926 uppgick det totala svenska beståndet till endast omkring 20 par och den var begränsad till de mest avlägsna och ostörda platserna i Norrlands inland. Det starka skyddsbehovet ska ses mot sångsvanens tidigare ytterst utsatta läge. De senaste beräkningarna från slutet av 1990-talet pekar på att det svenska beståndet uppgår till mer än 3 700 par (Svensson m.fl. 1999) och sångsvanen har fortsatt att öka kraftigt därefter. Arten häckar numera i mycket skiftande miljöer och till skillnad från knölsvanen finns den också i vattensamlingar som kan vara mycket små. Vid inventeringar i maj i år observerades totalt i samtliga inventerade områden fyra häckande par. Häckningarna resulterade i en avbruten häckning, två par med vardera två ungar, och ett par med okänd utgång. Ett av paren påbörjade häckning i Laggarboån. Boet färdigställdes under den period då vattennivån var mycket hög i ån. Då vattnet senare drog sig tillbaka fick boet landförbindelse och häckningen avbröts. Enstaka funna skalrester på platsen tydde på äggen blivit uppätna och i närhen fanns också ett gryt. Precis som för trana och storlom kan de stora vattennivåvariationerna vara ett problem för fåglarna, och riskera att leda till återkommande misslyckade häckningar. Fåglarna verkar ha begränsad förmåga att lära sig att undvika utsatta 25

ställen. 2005 genomförde ett sångsvanpar dock en lyckad häckning i Laggarboån. Boet var då placerat invid ån, och inte som nu långt upp på omgivande översvämmade ängar. Bild 5 & 6. Bild 5, till vänster, visar bo av sångsvan i Laggarbån då det fortfarande var aktivt (bobyggande), 2006-05-02. Fåglarna syns längre bort i bilden. Bild 6, till höger, visar boet övergivet efter att omgivande vatten dragit sig tillbaka, 2006-06-01 (Foton: Henri Engström). Det saknas så vitt är känt studier av sångsvanens störningskänslighet för lågflygande helikopter. I en studie av den närbesläktade amerikanska trumpetarsvanen (Cygnus baccinator) orsakade förbiflygande små sportflygplan ökad vaksamhet men inte så att ruvande fåglar lämnade bona (Henson & Grant 1991). Känsligheten var störts för bilar och människor, och i 26 av 28 sådana störningar missade fåglarna att täcka över äggen, vilket de annars alltid gjorde då de utan störning lämnade redet. I samband med myggbekämpning vid och omkring Laggarboån den 11 maj gavs tillfälle att på avstånd studera reaktioner hos de sångsvanpar som då fortfarande häckade där (Bild 7). Medan helikoptern som utförde bekämpningen körde i långa svep, fram och åter över området, på ca 40 meters höjd, överflögs också sångsvanparet med den ruvande honan. Observationer gjordes från en annan helikopter på ca 300-400 meters avstånd. Honan som låg på boet verkade inte reagera alls på den överflygande helikoptern. Hanen som låg strax invid simmade långsamt omkring och verkade mest upptagen med att äta. Beteendena ändrade sig inte, som det gick att se, före, under, eller efter det att helikoptern passerat förbi. Det går förstås inte att veta om andra sångsvanpar reagerar på samma vis på lågflygande helikopter. Med fortsatta inventeringar och övervakning av sångsvanen och de andra arterna vid Nedre Dalälven kommer denna fråga att bättre kunna besvaras. Sångsvanen är en utpräglad flyttfågel. Den är ofta tidigt på plats efter att isen börjar gå på våren. Vid häckningsplatserna kring Nedre Dalälven anländer den vanligen i början av april, men äggläggningen sker normalt inte förrän i mitten av maj (Tabell 4). De perioder som kan antas vara mest känslig för störning är ruvningsperioden. Efter kläckningen lämnar ungarna boet. Tillsammans med föräldrarna kan de vid upplevd störning då söka sig mot skyddade platser. 26

Bild 7. Myggbekämpning från helikopter av översvämmad våtmark vid Laggarboån, Österfärnebo, 2006-05-11. Upptill till vänster syns bo med ruvande sångsvan (röd pil) och ett stycke åt höger ligger hanen (svart pil). Helikoptern har just passerat rakt över den ruvande honan (Foto: Henri Engström). Storlom (Gavia arctica) Storlommen har ett utbredningsområde som täcker i princip hela Sverige. I slutet av 1990-talet uppskattades beståndet till mellan 5 500 och 7 000 par (Svensson m.fl. 1999). Det finns inga tecken på att beståndet i stort skulle ha förändrats nämnvärt i modern tid. I Uppland finns dock uppgifter om en svag ökning under perioden 1985-1996. Det uppländska beståndet uppgår till ca 170 par. Vid en inventering av vattenområden längs med Nedre Dalälven 2004 gjordes observationer som pekade på totalt 12 par, men bara ett par observerades då med ungar (Holmstedt 2004). Inventeringar 2006, inom detta projekt, resulterade i två, möjligen tre, häckningar i lämpliga miljöer. En individ sågs ligga på vattnet vid vardera lokal. De tre paren fanns på lokaler som ligger strax utanför presumtiva bekämpningsytor. På de två lokaler som inventerades också under 2005 har storlom setts båda åren vilket stärker misstanken om häckningar på dessa båda platser. Storlommen anses vara mycket platstrogen och återvänder till samma häckningsplatser år efter år. Detta ger stöd för att de observerade fåglarna också utgör aktiva par. Det är dock oklart om de troliga häckningarna resulterade i några ungar. Storlommens val av boplatser alldeles invid vattnet gör dem ytterst utsatta även för rätt små vattennivåvariationer, och vid högt vattenstånd misslyckas ofta häckningarna (Svensson m.fl. 1999). Eftersom myggbekämpning som regel sammanfaller med höga vattennivåer är risken stor att häckningar redan har förstörts före det att bekämpning kommer i fråga. Storlommen anses som generellt mycket störningskänslig. Störningskänsligheten för lågflygande helikopter är inte känd. Inventeringarna visar hittills att storlommen inte häckar på de översvämningsvåtmarker där myggbekämpningar kan komma i fråga. 27

Bild 8. Häckningsplats för storlom i Hedesundafjärden, 2006-06-05 (Foto: Henri Engström). Rekommendationer - inrättande av skyddszoner för att minimera risken för störning Ett förslag där naturvårdens högt ställda krav på artskydd tillvaratas och risken för störning kan antas vara minimal är att inrätta skyddszoner kring aktiva bon av de mest känsliga arterna. Det är rimligt att anta att stora rovfåglar generellt är mer störningskänsliga än många andra fåglar, och det motiverar ett särskilt kraftfullt skydd för just dessa. Havsörnen är dessutom rödlistad (missgynnad) och från myndigheter finns därmed ett särskilt ansvar att tillgodose skyddsbehoven. Det är heller inte att förneka att många rovfåglar har en särställning i många människors medvetande. Tvärtemot tidigare då förföljelse kunde vara omfattande är rovfåglarna idag mycket uppskattade och högt prioriterade i olika fågelskyddsarbeten. Det finns idag inga belägg eller ens starka misstankar att enstaka överflygningar på låg höjd, så som sker vid myggbekämpning, skulle kunna orsaka påtaglig störning. Inte desto mindre, vid brist på tillräckliga data, är det rimligt att försiktighetsprincipen bör vara vägledande. Jag föreslår att det inrättas skyddszoner med en radie av 200 meter (±50m) runt aktiva bon av fiskgjuse och 300 meter (±50m) för havsörn, och att myggbekämpning från helikopter inte är tillåtet innanför dessa gränser. Perioden bör omfatta tiden fram tills dess att ungarna normalt är flygga och har lämnat bona, och ytterligare några veckor därefter, för att garantera att inte sena häckningar eller nyss flygga ungar riskerar att utsätts för onödig störning. För havsörn bör perioden omfatta 1 februari till 30 juli, och fiskgjuse 1 april till 30 augusti. Förslaget om inrättande av skyddszoner har diskuterats och samtyckts av representanter inom projektets referensgrupp: Per Aspenberg, Stig Holmstedt, Mats Forslund (samtliga lokala fågelexperter) och Martin Tjernberg (Artdatabanken). Förslaget har även diskuterats och fått stöd av Björn Helander (Projekt havsörn) och Lars Gustavsson (lokal fågelexpert). 28