EXAMENSARBETE. Svenska statens skadeståndsansvar

EXAMENSARBETE 2005:103 SHU Svenska statens skadeståndsansvar Per Berndtsson Luleå tekniska universitet Samhällsvetenskapliga utbildningar Rättsvetenskapliga programmet C-nivå Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap 2005:103 SHU - ISSN: 1404-5508 - ISRN: LTU-SHU-EX--05/103--SE

Förord Efter en ordentlig genomgång av culpaansvaret i Skadeståndslagen (1972:207) ansåg jag att det var dags att vidga vyerna och ta mig an 3 kap i lagen. Så här i efterhand kan jag konstatera att det skett vissa förtydligande av vad ansvaret innebär i rättspraxis och lagstiftning på senaste tiden. Jag har alltså kastats in i den händelserika utvecklingen som skett på området. Hur utvecklingen fortgår återstår att se. I värsta fall är uppsatsen inte aktuell i skrivande stund (2004-05-20) eller inom den närmsta tiden. Jag hoppas läsaren har överseende med detta och betraktar uppsatsen som en beskrivning av rättsläget fram till detta datum. Arbetet har varit intressant, även om detta med kritisk granskning är något nytt och svårt så har det varit lärorikt (speciellt vid rättsfallsanalyserna). Jag hoppas ha stor användning för detta synsätt i framtiden. Förhoppningsvis kan jag ha nytta av uppsatsen om jag någon gång i framtiden hamnar i dispyt med myndigheterna. Får å andra sidan hoppas att någon sådan dispyt aldrig inträffar. Jag skulle vilja passa på att tacka min handledare Professor Bertil Bengtsson för att ha lett mig på rätt spår under skrivandets gång. Annars hade nog aldrig uppsatsen blivit färdig. Luleå i maj 2004 Per Berndtsson

Innehållsförteckning Förord Sammanfattning Abstrakt Förkortningar 5 1. Ämnet 6 1.1 Inledning 6 1.2 Syfte 6 1.3 Frågeställningar 6 1.4 Avgränsningar 7 1.5 Metod 7 2. Några spörsmål 7 2.1 Definitioner 7 2.1.1 Vad är skadestånd? 7 2.1.2 Begreppet staten 8 2.1.3 Begreppet Offentlig verksamhet 9 2.2 Skadeståndsrättsliga Principer 9 2.3 Kontraktsrättsligt eller utomobligatoriskt skadestånd? 9 3. Ansvar enl. Skadeståndslagen 10 3.1 Allmänt 10 3.2 Tillämpningsområde 11 3.3 Principalansvar utanför myndighetsutövningen 11 3.4 Principalansvar vid myndighetsutövning 12 3.4.1 Myndighetsutövning 13 3.4.2 Felbedömningen 13 3.4.3 Ansvariga enligt 3 kap 2 Skl 17 3.4.4 Skyddsändamålet 18 3.4.5 Ersättningsberättigade 19 3.5 Principalansvar vid myndighetsinformation 20 3.5.1 Felbedömningen 20 3.5.2 Ansvariga 21 3.6 Presumtionsansvar i vissa situationer 22 3.6.1 Presumtionsansvar utanför myndighetsutövningen 22 3.6.2 Presumtionsansvar vid myndighetsutövning 23 3.7 Undantag 24 3.7.1 Taleförbudet 24 3.7.2 Trafikskador 25 3.7.3 Lotsning 26 4. Egna Kommentarer och slutsatser 27 5. Källor 28

Sammanfattning Syftet med uppsatsen, att utifrån gällande rätt beskriva och granska statens skadeståndsansvar kritiskt, har uppnåtts med en traditionell juridisk metod. Principalansvar för staten har införts i 3 kap Skadeståndslagen (SkL) utanför myndighetsutövning och vid densamma. Samma ansvar gällde vid felaktig myndighetsinformation. Enligt 3 kap 2 SkL krävdes fel eller försummelse för ansvar. Felbedömningen var objektiv (för den enskildes rättsäkerhet) och grundades på den enskildes beroende och myndighetens maktställning. Den skärptes när den enskildes personliga integritet riskerade att kränkas. Den felaktiga myndighetsutövningen måste ha inneburit en överträdelse av skyddsändamålet för att skadestånd skulle komma att utgå. Rätt till ersättning hade den vars intressen felet skadade och som kunde föra talan mot felaktigheten. Vid felaktig myndighetsinformation (3 kap 3 SkL) krävdes, förutom felaktig information, synnerliga skäl. Informationen skulle ha lämnats av en myndighet och varit positivt oriktig. Vid felbedömningen var rådens art och hur den skadelidande uppfattade råden, samt omständigheterna när informationen lämnades av intresse. Principansvaret kunde skärpas till ett presumtionsansvar, både vid myndighetsutövningen (se NJA 1989 s 191) och utanför (NJA 1998 s 390). Detta ansvar aktualiserades främst vid sakskada på omhändertaget gods. Abstract The purpose of this essay, to describe and to criticize the Swedish rule concerning governmental liability, have been obtained after studied the law, the preparatory works, the case law and the doctrine. According to 3 rd chapter of the Tort Liability Act, the State was liable (a Vicarious Liability) when fault was committed by a public agency, both when public authority were exercised (3 rd chapter 2 nd section) and when faulty authority information with no connection to the exercise of its authority have been given to the public (3 rd chapter 3 rd section). When the 2 nd section was applied, fault or negligence was required to state liability. The fault was judged strict in an objective way. This was justified by the dependent position of the individuals, the rule of Law and the power of the authorities. A stricter misjudgment was required when there was a risk of infringing the personal integrity of the individuals. The faulty exercised public authority should imply a violation of rules that protected the personal interests. Damage could only be claimed by those whose interests were infringed, above all if they had a right of appeal against the faulty decision. As for faulty information (3 rd chapter 3 rd section), liability required special reasons. The information must have been given from a public agency. The fault should be wrong, not only misleading and classified as positive incorrect. When the rule is applied, the kind of information, the way the individuals perceived it and the circumstances when info was given should be considered. The vicarious liability could be transformed to a liability for presumed negligence, both whether public authority was exercised and not (WLR 1989 s 191 and WLR 1998 s 390). This type of liability mostly concerned damages to property in charged of the public authority.

Förkortningar BrB Brottsbalken Depch Departementschef EG Europiska gemenskapen EU Europeiska Unionen FL Förvaltningslagen HD Högsta Domstolen HovR Hovrätten KöpL Köplagen LOU Lagen om offentlig upphandling MB Miljöbalken NJA Nytt juridiskt arkiv PBL Plan och bygglagen RB Rättegångsbalken RegR Regeringsrätten RF Regeringsformen SkL Skadeståndslagen Tr:n Tingsrätten TSL Trafikskadelagen

1. Ämnet 1.1 Inledning: Skadeståndsrätten har blivit ganska utförligt behandlad inom den civilrättsliga inriktningen på det rättsvetenskapliga programmet. Dock har diskussionen varit väldigt generell och jag har känt att det framförallt har varit person-, sak- och ren förmögenhetsskada vållad av annan (inte det allmänna ) som man har prioriterat, inte bara inom undervisningen utan även i den juridiska doktrinen som har fungerat som kurslitteratur 1. Frågan har dock varit uppe på ett seminarium om EG-rätten, men det har då varit statens ansvar vid överträdelser av EG fördragets bestämmelser (Fanchovich principen, direkt effekt etc.) som behandlats. Reglerna i 3 kap Skadeståndslagen (SkL) (1972:207) känner jag dock att jag inte har så bra koll på som jag kanske borde ha efter 3 år på utbildningen. Det är med anledning av detta som jag lägger fram tesen: Reglerna gällande den svenska statens skadeståndsansvar har inte blivit tillräckligt behandlade under utbildningens gång Med detta som bakgrund, samt det faktum att jag intresserar mig för dessa frågor i ämnet, har lett fram till att jag velat skriva ett examensarbete om statens skadeståndsansvar. 1.2 Syfte: Syftet med uppsatsen är att beskriva gällande rätt när det gäller den svenska statens skadeståndsansvar samt att kritiskt granska gällande rätt. Vad som främst intresserar mig är de subjektiva förutsättningarna för ansvar. 1.3 Frågeställningar: Huvudfrågeställningen i uppsatsen kan sammanfattas: Vad är gällande rätt beträffande statens skadeståndsansvar? Denna frågeställning generar i sin tur en massa följd frågor som måste besvaras. Gällande begreppen är följande av vikt att känna till: Vad är staten/statlig verksamhet? Vad är skadestånd? Det kan vara intressant att ta reda på vilka som kan rikta skadeståndsanspråk mot staten: Gentemot vilka kan staten bli skadeståndsskyldig?(statens motparter) Ansvar gentemot svenska fysiska personer? Ansvar gentemot svenska juridiska personer t e x: Företag, Kommuner? Frågor angående förutsättningarna för att skadeståndansvaret skall inträda blir mest relevanta för denna framställning: Under vilka förutsättningar kan staten bli skadeståndsskyldig? Subjektiva förutsättningar? Objektiva förutsättningar? 1 Se Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt (2000) som behandlar ämnet på s. 447-478

1.4 Avgränsningar: Uppsatsen behandlar statens ansvar i huvudsak (eftersom liknande regler, principer etc. gäller för kommun och landsting, ex 3 kap SkL så har dock inte avgränsningen så stor praktisk betydelse). När jag skriver staten fortsättningsvis så menar jag förstås den svenska staten. Beräkning av skadestånd samt jämkning kommer inte att behandlas. Inte heller medvållande av skadelidande part kommer att behandlas i uppsatsen. Tyngdpunkten kommer att ligga på de subjektiva förutsättningarna för ansvaret (se 1.3 ovan), de objektiva förutsättningarna kommer dock att beröras kort i kapitel 2. Det är främst det utomobligatoriska skadeståndet som kommer att behandlas. Gällande lagstiftningen blir det 3 kap Skadeståndslagen jag kommer att lägga ned störst arbete på. Preliminärt har jag tänkt mig en allmän diskussion om ansvaret. Jag har dock begränsat mig till följande ansvarsgrunder: presumtionsanvaret och principalansvaret. Dessa ansvarsgrunder kan uppkomma vid tillämpningen av 3 kap skadeståndslagen i vissa fall. Därför anser jag att det är viktigt att nämnda ansvar kommer med i uppsatsen. Det sagda innebär att jag s a s vänder på ordningen i den traditionella skadeståndsrättsliga metoden. Jag begränsar mig även till en nationell studie d v s jag behandlar inte på statens ansvar inom EG-rätten och Folkrätten (Internationellt perspektiv) gentemot andra stater. 1.5 Metod: För att lösa problemet kommer jag använda mig av en traditionell juridisk metod, d v s undersökning av lag, förarbeten, praxis och doktrin (fullständig rättsutredning). Eftersom ett av syftena med kursen är att träna upp förmågan att kritiskt granska gällande rätt, så måste jag ha detta i åtanke när jag löser problemet. 2. Några spörsmål I detta kapitel kommer centrala begrepp för den fortsatta framställning att definieras. Detta för att läsaren lättare skall kunna förstå vad som avses. En kort diskussion om vad skadeståndsrätten egentligen handlar om kan vara på sin plats. Eftersom staten som rättssubjekt uppvisar en massa säregenskaper till skillnad mot exempelvis privatpersoner och företag kan det vara av vikt att få kännedom om dessa säregenskaper redan nu. 2.1 Definitioner: 2.1.1 Vad är skadestånd? Med skadestånd åsyftas, allmänt uttryckt, en ersättning som skall försätta den skadelidande i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Om 2 parter befinner sig i kontraktsförhållande och den ene orsakar skada för medkontrahenten, bestäms skadeståndet enligt kontraktet 2. Det är dock svårt att dra en gräns mellan vad som är kontraktsrättsligt och utomobligatoriskt skadeståndsansvar, då man t ex jfr.2 rättsområden där liknande skador inträffat, kan ersättningen ändå utbetalas enligt olika principer. 2 A a s. 21

Samma gränsdragningsproblem kan uppstå när en jämförelse om vad som är ren förmögenhetsskada i kontraktsförhållanden och vad som är ren förmögenhetsskada i ett utomobligatoriskt förhållande görs 3. Genom att undersöka vissa egenskaper som skadeståndet har, kan en bild av vad det handlar om uppmålas. Den reparativa egenskapen är den som nämns i första meningen i detta avsnitt. För personskada gäller att skadeståndet skall ersätta kostnader för sjukvård och förlorad arbetsinkomst. Vid sakskada skall ersättningen möjliggöra att man kan skaffa motsv. egendom som den som gått förlorad 4. Vid kränkning kan skadeståndet sägas vara en upprättelse och vid rent ekonomiska skador, ett medel för att fastställa ansvar 5. Skadeståndet består i huvudsak av en försäkring eller av skattemedel vid ansvar för det allmänna 6. Egenskapen med sådant skadestånd är att det har pulvriserats/spridits på skattebetalarna eller genom ansvarsförsäkring 7. När det gäller skadeståndet i relation: staten medborgarna mm, fyller skadeståndet en mycket viktig funktion eftersom bl.a. förmögenhetsförluster pga. felaktiga myndighetsbeslut har varit nästan omöjliga att försäkra sig emot på den skadelidandes sida 8. 2.1.2 Begreppet Staten Staten brukar i förvaltningsrättslig doktrin betraktas som en juridisk person som står bakom de personer som utövar offentlig förvaltningsverksamhet för statens räkning. Staten betraktas alltså som ett enhetligt rättssubjekt som har anknytning till ett visst territorium (Sverige). Staten utövar inom detta territorium den högsta makten över befolkningen (genom t ex rättsordningen). Staten kan även agera som privaträttsligt subjekt (t ex ägare av fastighet, som part i domstol etc.) 9. Den representeras av olika myndigheter både i privaträttsliga och offentligrättsligt sammanhang 10. Det finns även vissa särskilda offentligrättsliga subjekt som handhar vissa offentliga förvaltningsuppgifter och därför inte organiseras på samma sätt som privaträttsliga juridiska personer. Denna egenskap kan yttra sig på olika sätt t ex genom föreskrifter i lag som anger hur subjektet skall organiseras. Det kan där vara fråga om t ex tvångssammanslutningar. Lagen kan också ange att subjektet måste existera och därigenom skulle det inte kunna upplösas genom medlemsbeslut. Exempel på ett särskilt offentligrättsligt subjekt är advokatsamfundet och de allmänna försäkringskassorna 11. Staten kan också framträda igenom statliga bolag och stiftelser. Dessa kan vara rent affärsmässiga (statliga affärsföretag) eller bara drivna genom statlig aktiemajoritet (t ex Posten AB). Stiftelserna sköter verksamhet av mer ideell art, ex Nordiska museet, Svenska filminstitutet. Dessa bolag och stiftelser faller inte in under begreppet myndighet utan klassas som privaträttsliga subjekt 12. Slutligen kan enskilda subjekt anförtros offentliga förvaltningsuppgifter av staten. Denna rätt föreskrivs i Regeringsformen (RF) (1974:152)11 kap 6 3 st och innebär att förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, stiftelse, registrerat trossamfund eller enskild (med stöd av lag då uppgiften innebär myndighetsutövning). Om uppgiften innefattar myndighetsutövning får mottagaren vissa rättsliga befogenheter. 3 A a s. 22 4 A a s. 37 5 A a s. 44 6 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 22 7 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt (2000) s. 40 8 Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, (1990) s. 12 9 Strömberg, Lundell, Allmän Förvaltningsrätt, (2003) s. 24 10 A a s. 25 11 A a s. 27f 12 A a s. 29

Men denne blir även underkastad JO:s och JK tillsyn genom sådant beslut, samt kan bli ansvarig för tjänstefel enligt Brottsbalken (1962:700) (BrB) 20 kap 1. Denne får även förhöjt straffskydd enl. BrB 17 kap 13. 2.1.3 Begreppet Offentlig verksamhet Detta begrepp brukar användas som ett gemensamt uttryck för olika former av statens och kommunens verksamhet 14. 2.2 Skadeståndsrättsliga Principer Innan vi börjar behandla den skadståndsrättsliga lagstiftningen skall här sägas något om vissa allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Som ett exempel på en sådan grundsats kan nämnas den allmänna grundsatsen om strikt ansvar för farlig verksamhet, t ex 32 kap Miljöbalken (1998:808), men strikt ansvar kan även förekomma utan stöd i lag 15. En annan princip är kravet på adekvat kausalitet som en förutsättning för att få ut skadestånd 16. Beträffande frågan om orsakssamband (kausalitet) blir bevisfrågan central. Det ställs ett beviskrav på den skadelidande som innebär att denne måste visa att det finns ett tillräckligt samband mellan handling och skada. Den skadelidandes beviskrav kan lindras i fall där det ansetts vara särskilt svårt att påvisa orsakssambandet 17. Orsakssambandet måste även vara adekvat för att skadestånd skall komma i fråga. Detta innebär att orsakssambandet mellan handlande och skada inte får vara alltför svårförutsägbart eller avlägset 18. Kravet på att adekvat kausalitet vid felaktig myndighetsutövning är lite annorlunda utformat. Större hänsyn brukar nämligen tas till individens beroendeförhållande i dessa sammanhang och det är därför inte säkert att man tillmäter rekvisitet adekvat så stor betydelse 19. Slutligen tredjemansskada som innebär att tredjeman kan kräva skadestånd av någon för annans räkning. Som huvudregel inom skadeståndsrätten gäller att den som omedelbart drabbats av person/sak/ren förmögenhetsskada kan kräva ersättning. Undantag finns dock bl.a. har efterlevande till omkomna enl. 5 kap 2 SkL sådana möjligheter att kräva ersättning 20. 2.3 Kontraktsrättsligt eller utomobligatoriskt skadestånd? Som jag har nämnt är det svårt att dra en gräns mellan det kontraktsrättsliga och utomobligatoriskt skadestånd. Det kan i alla fall fastslås att det förstnämnda skadeståndet avser ersättning till en part i ett kontraktsförhållande (med en annan part). Skadeståndsskyldigheten bestäms här av kontraktet/avtalet i första hand eller av regler som anknyter till kontraktsförhållandet. I kontraktsförhållandet försätts ofta de båda parterna i kontakt med varandra och parterna har därmed lättare att skada varandra 21. Skadestånd brukar här betecknas som en av de mest användbara påföljderna vid kontraktsbrott och ett skydd för den förfördelade parten. Det är då ett penning belopp som även tillförsäkrar den skadelidande vinsten genom 13 A a s. 30 14 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, (2000) s. 448 15 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 35 16 A a s. 36 17 A a s. 37 18 A a s. 38 19 Kleineman, De offentliga rättsubjektens skadeståndsansvar offentligrättslig reglering med privaträttslig metod, JT 19991/92 s. 64 20 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 39 21 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, (2000) s. 21

avtalet vid en god affär. Påföljden kan även användas när t ex annan egendom än den som är föremål för avtalet skadas 22. Eftersom det är svårt att avgöra vad som är kontraktsrättsligt skadestånd blir det även svårt att avgöra vad som är utomobligatoriskt skadestånd. Det finns ändå 2 metoder för att göra en avgränsning. Den första går ut på att regler som till sin karaktär är klart utomobligatoriska, d v s som inte tar hänsyn till kontraktsförhållanden undersöks 23. Hellner menar dock att kontraktsförhållandet nästan alltid sätter sin prägel på reglerna och tillämpningen av dessa. Han vill istället att skadeståndsrätten utsträcks till gränsområdena och sedan undersöker om vissa regler är klart kontraktsrättsliga. Denna avgränsning skall inte följas strikt menar Hellner 24. 3. Ansvar enl. Skadeståndslagen 3.1 Allmänt Skadeståndslagen (SkL) från 1972 (1972:207) har sitt ursprung ur ett nordiskt lagstiftningssamarbete 25 och är den första allmänna svenska skadeståndslagen 26. Genom en SOU 27 uppkom frågan om skadeståndsskyldighet i offentlig verksamhet. Detta ledde till att regeringen lade fram en proposition 28 med förslag till skadeståndslag. En nyhet i propositionen var arbetsgivarens principalansvar för anställda och stat och kommuns ansvar för skada vållad vid myndighetsutövning 29. Lagen är inte tvingande och den får inte läsas motsatsvis 30. Genom lagen har lagstiftaren velat betona den reparativa och riskfördelande funktionen hos skadeståndet. Det är den skadelidandes behov av skydd som står i centrum 31. Det är också meningen att lagen skall ha en preventiv funktion men om den verkligen har detta kan diskuteras 32 (en diskussion som dock inte behandlas i denna uppsats). Efter 1989 (SFS 1989:926) skedde vissa förändringar i det allmännas ansvar genom att 3 kapitlets 3-5 i SkL 33 upphävdes och 1998 (1998:7105) infördes en bestämmelse om ansvar för oaktsam myndighetsinformation 34. Ändringarna ledde till att ansvaret i viss mån skärptes för det allmänna 35. 22 Hellner, Speciell avtalsrätt 2: Kontraktsrätt 2. Allmänna ämnen, (1996) s. 186 f 23 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, (2000) s. 22 24 A a s. 23 25 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 15 26 Hellner, Johansson, Skadeståndsrätt, (2000) s. 25 27 SOU 1958:44 28 prop. 1972:5 29 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 16 30 A a s. 19 31 A a s. 20 med hänvisning till prop. 1972:5 s. 78 ff 32 A a s. 21 33 A a s. 17 och prop. 1989/90:42, bygger på Ds 1989:12 34 A a s. 17 35 Kleineman, De offentliga rättsubjektens skadeståndsansvar offentligrättslig reglering med privaträttslig metod, JT 19991/92 s. 66-67

3.2 Tillämpningsområde (1 kap 1 ) 1 I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Som synes är inte tvingande. Dock kan den skadelidande få åberopa SkL:s regler istället när en speciallag innehåller regler om strikt ansvar utanför kontraktsförhållanden om denne tjänar på att göra detta 36. Lagen tillämpas främst i utomobligatoriska förhållanden men kan även tillämpas i kontraktsförhållanden 37. Vid sidan av dessa regler tillämpas allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser (om dessa se rubrik 2.2). Dessa regler fyller antingen ut eller avviker från SkL 38. I 3 kap SkL regleras statens skadeståndsansvar. Paragraferna i detta kapitel kommer att tas upp till behandling i följande avsnitt. 3.3 Principalansvar utanför myndighetsutövningen (3 kap 1 ) 1 Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta 1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, 2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och 3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 genom fel eller försummelse i tjänsten. I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även vad som sägs nedan i detta kapitel. Vad som där sägs om en kommun gäller också ett landsting och ett kommunalförbund. Paragrafen behandlar både arbetsgivarens ansvar för arbetstagares skada vållad i tjänsten och det allmännas (stat, kommun, landsting, och med kommun likställda offentligrättsliga subjekt) ansvar i egenskap av arbetsgivare. Detta ansvar är detsamma som vanliga arbetsgivares nämligen ett principalansvar som innebär att arbetsgivaren svarar för skador vållade av arbetstagare i tjänsten 39. Principalansvaret för staten när det gäller värnpliktiga går något längre och täcker de flesta normala handlingar företagna under befäl 40. Ansvaret vid ren förmögenhetsskada i utomkontraktsförhållande omfattar bara skador som vållats genom brott 41. När en tjänsteman begår ett straffbart tjänstefel enligt 20 kap1 Brottsbalken (BrB), så svarar staten för ren förmögenhetsskada enligt 3 kap 2 SkL. Detsamma gäller om tjänstemannen bryter mot tystnadsplikt (20 kap 3 BrB) utanför myndighetsutövningen, eftersom föreskrifterna varit avsedda att skydda enskildas ekonomiska intressen. Denna inskränkning gäller dock inte om skadan vållats i ett kontraktsförhållande 42. Rekvisitet i tjänsten kan även bli aktuell för statlig/kommunal verksamhet förutsatt att skadan inte vållats vid myndighetsutövning, t ex när ett statligt bolag som inte sysslar med myndighetsutövning orsakar skada 43. Principalansvaret kan i vissa fall skärpas till ett presumtionsansvar (se 3.6 nedan). 36 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 31 37 A a s. 29 38 A a s. 30 39 A a s. 73 40 A a s. 81 41 A a s. 74 42 A a s. 83 43 A a s. 75

En viss skärpning av ansvaret för staten blir ju aktuell i fall där speciallag, rättsgrundsatser etc. föreskriver detta (se 3.2 ovan). Detta innebär paragrafen saknar aktualitet för statens vidkommande i många fall. Vanligtvis lär det handla om strikt ansvar för farlig verksamhet. Mig veterligen så brukar det vara just staten som driver sådan verksamhet i störst utsträckning. Detta rör ju främst militärens verksamhet och verksamhet som innefattar annan farlig verksamhet, t ex sådan som föreskrivs i 32 kap MB. Beroende på verksamhet kan alltså statens ansvar variera i hög grad. Detta kommer ju inte att innebära en inskränkning av ansvaret för den verksamhet som inte utövar myndighetsutövning. Det är tvärtom en skärpning av detta, trots att det inte är fråga om myndighetsutövning eller myndighetsinformation (som ju även det innebär en ansvarsskärpning för staten). Viss statlig verksamhet bör alltså kunna ha ett strängare ansvar trots att de inte omfattas av 3 kap 2 och 3 i SkL. Ansvaret för ren förmögenhetsskada bör ju också anses vara strängare för staten än arbetsgivare i allmänhet. Troligtvis bör detta ansvar kunna aktualiseras oftare i statlig verksamhet där det finns straffrättsligt sanktionerad tystnadsplikt enligt 20 kap 3 BrB t ex. En förutsättning för att ansvaret skall kunna aktualiseras är ju att det finns en sådan tystnadsplikt (som kan åsidosättas). I privat verksamhet kanske inte detta ansvar alls blir aktuellt (om man inte avtalar om det med kunder motsv.). Redan vid 3 kap 1 SkL kan det sägas föreligga ett strängare ansvar för staten än andra arbetsgivare i allmänhet har att räkna med. 3.4 Principalansvar vid myndighetsutövning (3 kap 2 ) 2 Staten eller en kommun skall ersätta 1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar, och 2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap 3 genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Det allmänna kan, som synes, även bli ansvariga för skada vållad vid myndighetsutövning (3 kap 2 ) och genom felaktig lämnad myndighetsinformation (3 kap 3 ). Tillämpningen av 3 kap 2 kan alltså sägas innebära ett utvidgat ansvar för staten i egenskap av arbetsgivare, t ex om skada vållats av medhjälpare utanför den statliga/kommunala organisationen 44. Skada vållad vid myndighetsutövning skall ersättas av staten. Reglerna är desamma, oavsett vem som orsakat skadan vid myndighetsutövningen 45. I motiven till paragrafen anförde depch som skäl till ansvaret att det allmänna hade fått ökande befogenheter som motiverade ett strängare ansvar. Offentlig verksamhet kunde ibland medföra stora skaderisker som en ev. skadelidande inte kunde gardera sig emot vid många myndighetsåtgärder. Dessutom ansågs ett skärpt ansvar leda till försiktighet hos myndigheter som skulle leda till högre kvalitet på verksamheten. Lagstiftaren räknade med att ett sådant ansvar skulle kunna öka medborgarnas förtroende för det allmänna. Eftersom det hade införts ett skärpt straffansvar för tjänstemän så ansågs även ett skärpt skadeståndsansvar för det allmänna motiverat. Huvudmotivet bakom lagstiftningen var ändå att rättsäkerheten skulle stärkas hos myndigheten 46. 44 A a s. 75 45 A a s. 86 46 Bengtsson, Det allmännas ansvar enl. SkL, (1996) s. 28-30 med hänvisning till prop. 1989/90 s. 6 ff

3.4.1 Myndighetsutövning Myndighetsutövning enligt SkL avser sådana beslut och åtgärder från det allmännas sida som är ett uttryck för samhällets rätt att utöva makt över medborgarna. Myndighetsutövning kan sägas inträda när en myndighet ålägger medborgare skyldigheter genom att tvinga dem att handla på ett visst sätt. T e x en domstols dom att part skall betala ett penningbelopp eller flytta ut från hyrd lägenhet. Om så inte sker kan domstolen vidta tvångsåtgärder 47. Myndighetsutövning kan också innebära att en myndighet har monopolställning som den enskilde är beroende av och som sedan skall fatta beslut gällande den enskilde (t ex bygglovsbeslut) 48. Beslut som är led i offentlig kontroll verksamhet (t ex läkemedelskontroll) är myndighetsutövning. Skadestånd kan här utgå vid både underlåtenhet att ingripa och vid oberättigade ingrepp. Kontrollen måste dock vara obligatorisk. Det är beroende ställningen som motiverar det stränga ansvaret 49. Undervisning är inte myndighetsutövning. Däremot är faktiskt handlande och beslut beträffande eleverna under deras vistelse i skolan att betrakta som myndighetsutövning. Som exempel kan nämnas betygsättning 50. Serviceverksamhet som allmänheten inte är tvungna att anlita klassas inte heller som myndighetsutövning. Däremot föreligger myndighetsutövning vid bindande förhandsbesked och vid servicefall där den enskilde är tvungen att använda sig av det allmännas tjänster 51. Upplysningar klassas som myndighetsutövning om beslut har lämnats i författningsenlig ordning och avser innehållet i beslutet 52. 3.4.2 Felbedömningen För att skadeståndsansvaret skall inträda krävs fel eller försummelse. Vållandebedömningen blir dock lite mer komplicerad när det är fråga om myndighetsutövning. Vid bedömningen så ställs mycket högre krav på myndigheter (jmf med vanliga privatpersoner t ex). Den hårdare bedömningen grundas på myndigheternas maktställning och den enskildes beroende. Vållandebedömningen är objektiv som i 1 53. Detta innebär att den anställdes sjukdom, oerfarenhet eller arbetsbörda inte fritar staten från ansvar 54 Det främsta skälet till den objektiva bedömningen är viljan att värna om den enskildes rättsäkerhet 55. Underlåtenhet kan grunda skadeståndskyldighet i vissa fall, t ex vid serviceskyldighet. Här måste dock hänsyn tas till att kraven på de offentliga tjänstemännen kan bli för stora och till deras tjänstvillighet i andra sammanhang. Sådana fakta kan lindra bedömningen till förmån för det allmänna 56. 47 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 88 och prop. 1972:5 s 498 ff 48 A a s. 88 49 A a s. 89 50 A a s. 90 51 Bengtsson, Det allmännas ansvar enl. SkL, (1996) s. 43 52 A a s. 48 53 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 91 och prop. 1972:5 s. 497, 1989/90:42 s. 15 54 Bengtsson, Det allmännas ansvar enl. SkL, (1996) s. 57 55 A a s. 57, NJA 1990 s. 137 56 A a s. 33

Fel vid maskerad myndighetsutövning är exempel på fel av annat slag än de som SkL inriktats på. Det kan röra fall när det allmänna försöker påverka den enskildes handlande till ett resultat som inte innebär samma rättstrygghet för denne. Detta kan ske genom uttryckligt eller underförstått hot/tvång om att genomföra åtgärder om inte den enskilde lyder. Om förfarandet inte är godtagbart kan 2 tillämpas 57. Statens ansvar inträder även när flera befattningshavare begått mindre fel som tillsammans medfört försumlighet om detta kan konstateras hos myndigheten (kumulerade fel), liksom när det inte kan utpekas vem som varit oaktsam inom myndigheten (anonyma fel), om det sammanlagda resultatet kan klassas som oaktsamhet 58. Vid felbedömningen ställs frågan: Vad den enskilde rimligen kan begära från myndigheternas sida i den aktuella situationen? Bedömningen sker då från allmänhetens synpunkt och inte från statens. Dock måste vållandet bevisas av skadelidande. Vållandebedömningen varierar beroende på skadetyp. Vid t ex ren förmögenhetsskada måste frågan vilka anspråk som rimligen kunnat ställas på myndigheten med hänsyn till arten och ändamålet av dess verksamhet ställas 59. T ex kan det begäras att en domstol är skickligare på lagtolkning än vad en miljö- och hälsoskyddsnämnd är 60. Det är det felaktiga resultatet av tjänstemannens handlande som är relevant, inte orsakerna till handlandet 61. Avgörande är också vilken typ av fel som begåtts. Om myndigheten t ex förbisett en lagregel vid det felaktiga beslutet, lär det allmänna ansvara även om felet kan anses försvarbart. Vid bristande myndighetskontroll lär bedömningen bli mildare 62. När det gäller oacceptabla dröjsmål vid behandling av ett ärende måste man fråga sig 1) vad man kan kräva av myndigheten och 2) om dröjsmålet uppkommit genom vållande på det allmännas sida 63. Beträffande den första frågan utgår bedömning från allmänhetens synpunkt. Oförsvarligt långsam arbetstakt, bristfällig organisation eller klara felbedömningar av vilka ärenden som skall ha förtur bör grunda ansvar. Om det inte finns någon tidsfrist utsatt krävs en betydande försening för att ansvar skall inträda 64. Vid felskrivningar, felräkningar är innehållet i handlingen det väsentliga. Om innehållet blir väsentligt felaktigt så innebär detta skadeståndsansvar. Felet måste dock ha betydelse för den skadelidande 65. Staten svarar enl. 3 kap 2 2 p. för kränkning genom brott som anges i 2 kap 3 SkL, om brottet begåtts vid myndighetsutövning. För att skadestånd skall utgå krävs dock en allvarlig kränkning genom angrepp mot någons person, frihet, frid eller ära 66. Brottet måste dock ha tillräckligt samband med myndighetsutövningen. Bedömningen här går till på liknande sätt som när annan skada vållats genom brott 67. 57 A a s. 33 58 A a s. 57 59 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 92-93, NJA 1984 s. 340 1-3 60 A a s. 92 61 Bengtsson, Det allmännas ansvar enl. SkL, (1996) s. 65 62 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 93 63 Bengtsson, Det allmännas ansvar enl. SkL, (1996) s. 87 64 A a s. 88, med hänvisning till prop. 1989/90: 42 s. 16 65 A a s. 72 66 NJA 1977 s. 43 67 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 100-101

När det gäller felaktiga upplysningar/råd i samband med myndighetsutövningen måste man beakta om upplysningen lämnats skriftligt eller auktorativt 68. Om dessutom myndigheten faktiskt försökt att lämna begärd upplysning, bör detta ses som en förmildrande omständighet, även om uppgiften varit felaktig 69. I vissa speciella situationer kan ansvaret skärpas till ett presumtionsansvar 70. Det kan krävas en skärpt culpabedömning (till förmån för den enskilde) om särskilda värden stått på spel vid oriktigt handlande som medfört risk för personskada eller kränkning av den personliga integriteten eller långtgående ingrepp i den enskildes egendomsförhållanden 71. Rekvisitet vid myndighetsutövning innebär att det räcker med att den skadevållande handlingen visst har samband med myndighetsutövningen. Den omfattar även fel efter själva myndighetsbeslutet t ex felaktig protokollföring av beslutet. Paragrafen kan även åberopas vid underlåtenhet, dröjsmål att meddela beslut eller försummelse att ge den enskilde lagstadgad hjälp då denne har kontakt med myndigheten (förutsatt att kontakten är myndighetsutövning) 72. Handlingar som har alltför avlägset samband med den statligt anställde funktionärens tjänst faller utanför 2. Denna fråga skall dock bedömas till förmån för den skadelidande parten enl. motiven till SkL. Om den skadelidande haft skäl att tro att skadevållaren handlade i tjänsten bör detta tillmätas betydelse 73. Kleineman anser att beteckningen fel (eller försummelse) är olycklig eftersom fel kan begås även om oaktsamhet inte skulle föreligga i subjektivt hänseende (från myndighetens befattningshavare) 74. DepCh menar att beteckningen skulle innebära att staten skulle bli objektivt ansvarig, även om befattningshavaren som begått felet kunde åberopa subjektiva ursäkter för sitt handlande (se om anonyma och kumulerade fel ovan). Därför skulle beteckningen fel eller försummelse användas som då tillåter en objektiv bedömning av den skadevållande handlingen 75. Kleineman menar att subjektiva omständigheter inte skall tas med alls vid felbedömningen eftersom detta skulle kunna innebära att tjänstemannen skulle kunna befrias från sitt personliga ansvar (t ex straffansvaret). Eftersom culpanormen dessutom måste anpassas efter skadesituationen blir beteckning fel eller försummelse för statisk. När det brister i subjektiva rekvisit hos en tjänsteman kan inte denne på objektiva grunder lastas för oaktsamhet. Detta skulle alltså betyda att ansvaret inte skulle inträda för det allmänna. Kleineman förespråkar en felbedömning som går ut på att det allmänna svarar för tjänstemannens culpa vid: organisationsculpa, instruktionsculpa, tillsynsculpa motsv. och som sista utväg en vållande bedömning utifrån de krav som kan ställas på tjänstemannen i den aktuella situationen. Om ingen av dessa subjektiva rekvisit uppfylls föreligger inte objektiv oaktsamhet och staten kan inte bli ansvarig 76. 68 A a s. 94, NJA 1990 s. 705 och NJA 1985 s. 696 69 Bengtsson, Det allmännas ansvar enl. SkL, (1996) s. 101 70 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 95, NJA 1987 s. 191 (se 3.6 nedan) 71 Bengtsson, Det allmännas ansvar enl. SkL, (1996) s. 65-66 72 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. s. 95 73 A a s. 97 74 Kleineman, De offentliga rättsubjektens skadeståndsansvar offentligrättslig reglering med privaträttslig metod, JT 19991/92 s. 79 75 A a s. 79 76 A a s. 80

Kleinemans invändningar bör i viss mån ha påverkat felbedömningen. Bedömningen uppvisar ju som synes stor variation beroende på skadetyp. Jag instämmer i synpunkterna beträffande en mer flexibel felbedömning, men anser däremot inte att begreppet fel skulle vara missvisande på något sätt. Jag tror dessutom inte att den skadelidande skulle bry sig så mycket om den felande tjänstemannens straffrättsliga ansvar. Ett för brett felbegrepp skulle visserligen kunna skapa viss osäkerhet hos det allmänna och hos allmänheten. Men eftersom felbegreppet är resultatet av värderingar i samhället så bör ju inte myndigheterna känna sig helt främmande för begreppet. Då känns snarare en anpassad bedömning ganska naturlig beroende på vilken skada som har inträffat. Jag vill alltså ha kvar det breda felbegreppet och överlåter till förarbetena och rättspraxis att ge näring åt begreppet fel. Jag anser att skyddsändamålet (se 3.4.4) fungerar utmärkt som begränsning vid prövning av ansvarsfrågan. I NJA 2002 s. 88 prövades frågan om staten skall åläggas skadeståndsansvar pga. felaktig rättstillämpning då TR: n brustit i sin handläggning (man hade en jävig nämndeman i rätten när man avgjorde målet) gällande ett tidigare mål. Vid felbedömningen prövades även frågan i fall det förelåg en garanti från statens sida genom Europakonventionens artikel 1 (saklig prövning av opartisk domstol), samt i fall avvikande från tidigare praxis kunde utgöra grund för ansvar enligt artikel 6 (felaktig rättstillämpning). HovR:n, vars dom fastställdes av HD, konstaterade först att domstolen inte var tvungen att följa tidigare praxis och att det krävdes uppenbart oriktig rättstillämpning för att skadeståndsansvar skall inträda. Nu fanns det inte heller praxis som talade för att Tr:n gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Det fanns dessutom inte något prejudikat som påminde om omständigheterna i jävsbehandlingsfrågan, och inte eller i övrigt fanns praxis som talade för att Tr:n gjort sig skyldig till en allvarlig felbedömning. Vid prövning av artikel 6 anfördes att artikelns innehåll preciseras genom praxis från just Europadomstolen. Eftersom det inte fanns några avgöranden från domstolen som påminde om de faktiska omständigheterna i målet undersöktes istället uttalanden från domstolen och då fann HovR:n att det inte stått helt klart att nämndemannens deltagande i målet skulle innebära jäv. Inte heller hade andra omständigheter framkommit som var sådana att det, utifrån artikeln, borde ha varit uppenbart för Tr:n att jäv förelåg. Beträffande huruvida staten skulle åläggas skadeståndsansvar enl. 3 kap 2 SkL p.g.a. fel i garantin (partisk domstol), menade HovR:n att Sverige endast hade skyldighet att se till att lagstiftningen överstensstämde med konventionen beträffande rättigheterna i artikel 6. Eftersom Sverige ändrat sina jävsregler i anledning härav kunde inte skadeståndsskyldighet inträda. Det konstaterades slutligen att Tr:ns handläggning inte kan klassas som ett åsidosättande av författningsföreskrift, samt att fel eller försummelse inte förekommit och skadeståndstalan ogillades. Avgörande tycks ha varit att Tr:n inte har handlat i strid med författning och uttalanden från Europa domstolen, samt att de inte gjort sig skyldig till grov felbedömning. Frågan är ju om det bör intas en så restriktiv hållning som HovR och förarbetena menar, som ju talar om att det krävs uppenbart oriktig 77 rättstillämpning för att över huvudtaget kunna tala om fel eller försummelse från domstolens sida. Även HD har påpekat att det krävs grava felbedömningar för att kunna konstatera vårdslöshet hos domstolarna 78. Jag har tolkat detta som en lindring av culpa ansvaret vid felaktig rättstillämpning till förmån för Tr:n i detta fall. När jag läser rättsfallet får jag uppfattningen att det nästan krävs grov oaktsamhet för att få igenom sin skadeståndstalan i liknande fall. Det talas om en grov felbedömning och förarbetena säger att rättstillämpningen skall vara uppenbart oriktig. Detta tycker jag inte överensstämmer med vad jag skrivit ovan om att det t ex ställs högre krav på domstolarnas verksamhet vid lagtolkning etc. Borde det inte kunna ställas samma höga krav på domstolen även när det gäller handläggningen av ärenden (och framförallt när en domstol skall avgöra ett mål), d v s att denna skall ske på ett formellt, korrekt sätt? Ett sådant faktum tycker jag snarare tyder på en lindrigare bedömning till förmån för den skadelidande när det handlar om felaktig rättstillämpning. Staten och HovR:n har ändå en poäng i sina påpekanden att en lindrigare bedömning till förmån för skadelidande (d v s ett vanligt principalansvar) skulle i princip innebära ett strikt ansvar för staten, något som inte SkL bygger på. 77 prop. 1972:5 s. 518 78 NJA 1994 s. 194 och 1994 s. 654

Här måste erinras att rättsordningen skall vara effektiv. Eventuella skärpningar av ansvaret skulle kunna innebära fler processer mot staten och sämre effektivitet från domstolarnas sida härigenom (kan bli många fall och därigenom stor arbetsbelastning). Dock skulle en strängare bedömning kunna medföra högre kvalitet på handläggningen (om denna är sanktionerad). Inte heller artikel 6 i konventionen innehåller någon bestämmelse om rätt till ersättning, d v s en sådan rättighet. Detta har visserligen ingenting med skadeståndsrätten att göra, men käranden hade ju åberopat artikeln till stöd för sin talan så jag tycker den är ändå värd att undersöka. Slutsatsen blir ändå den att det finns möjlighet att utfå ersättning för felaktig rättstillämpning, om det föreligger grov oaktsamhet från statens sida, samt att artikel 6 reglerar en rättighet till rättvis, opartisk rättegång men däremot ingen rätt till ersättning om denna rättighet försummas. Det blir därför Europa domstolens sak att avgöra i framtiden om en sådan rätt skulle kunna komma att realiseras. Vid felaktig rättstillämpning i övrigt måste frågan: vilka avvikelser från rättskällorna allmänheten skall få finna sig i utan att utfå skadestånd ställas. Om ett avsteg här anses oacceptabelt: Kan avvikelsen betraktas som vållande 79? Sammanfattningsvis kan det ju till en början konstateras att felbedömningen är strängare än t ex culpabedömningen i 2 kap 1 SkL. Detta hänger förstås samman med att det är fråga om ett principalansvar för det första. Detta lär också hänga samman med de värderingar som finns i förarbetena beträffande; maktställningen; den enskildes beroende och rättsäkerheten. Förarbetena bör alltså spela en ganska central roll vid felbedömningen. Jag upplever att det är svårt att avgöra vad som kan klassas som fel när det finns så många varianter. Å ena sidan kan ju detta verka för det ändamål som paragrafen syftar till enligt förarbetena, nämligen att garantera den enskildes rättsäkerhet. Detta bör uppmärksammas när felet är av abstraktare typ. De många fel som nämnts tyder ju också på att man har velat klargöra rättsläget både för myndigheterna och för de enskilda. Då det dessutom tas stor hänsyn till den skadelidandes behov bör bedömningen anses tillfredställande för den skadelidande. Det räcker ju dessutom med att den felande handlingen har visst samband med myndighetsutövningen. 3.4.3 Ansvariga enligt 3 kap 2 SkL Som synes är det staten som ansvarar för sina befattningshavare vid felaktig myndighetsutövning. Förutom dessa så svarar staten även för myndighetsutövning som delegerats. Exempel på sådan myndighetsutövning är AB svensk bilprovnings verksamhet som alltså staten svarar för. Detta är en utvidgning av ansvaret för självständig medhjälpares vållande 80. Detta ansvar omfattar sannolikt också fall där medhjälparens handlingar inte är myndighetsutövning, men framstår som ett naturligt led i denna verksamhet. Det är dock osäkert hur långt ansvaret skall gå, men som exempel där staten ansvarar, förutom AB svensk bilprovning, kan nämnas: allmänna försäkringskassor, notarius publicus, ordningsvakter som uppträder med polismans befogenheter, övervakare enligt BrB m f l. Ansvaret omfattar även fall där advokatsamfundet begår fel i sin disciplinära verksamhet 81. 79 Bengtsson, Det allmännas ansvar enl. SkL, (1996) s. 76 80 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 97 81 A a s. 98

Ibland uppkommer tvivel om staten eller kommunen svarar för den felaktiga myndighetsutövningen. Betydelse får då vem som tillsatt befattningshavare vid myndigheten, hur verksamheten finansieras, vem som ger föreskrifter om hur den skall utövas o.s.v. 82. Ansvaret blir som synes mer utbrett för staten som även svarar för självständiga medarbetare, värnpliktiga och delegerad myndighetsutövning. För att ansvaret skall inträda vid delegerad myndighetsutövning kan det räcka med att medhjälparens handlingar framstår som ett naturligt led i myndighetsutövningen (se NJA 1989 s. 191 vid avsnitt 3.6.2). Uttalandet naturligt led i myndighetsutövningen lämnar dessutom ett visst tolkningsutrymme för domstolar när de har att avgöra ansvarsfrågan. Då det dessutom räcker med att handlingen har ett visst samband med myndighetsutövningen skulle detta kunna innebära ett väldigt strängt ansvar vid fel som uppkommit under sådana omständigheter när myndighetsutövningen har delegerats bort. Å andra sidan måste här påpekas att staten inte är tvungna att delegera bort myndighetsutövning. De har ju fortfarande rätt att rent praktiskt sköta verksamheten själva. Dessutom försvinner ju sådan verksamhet som kommunen och landstinget svarar för (i alla fall i denna uppsats). I takt med att statlig verksamhet i större utsträckning privatiseras så kommer dessutom staten inte att bli ansvarig för lika många verksamheter som tidigare. Men ju större inflytande staten har i en viss verksamhet ju större ansvar har staten. 3.4.4 Skyddsändamålet Bara för att någon lidit skada genom felaktig myndighetsutövning behöver detta inte innebära att denne får skadestånd. Här spelar speciella grundsatser som saknar motsvarighet vid enskild verksamhet en stor roll. Exempel på en sådan grundsats är skyddsändamålet som innebär att ersättning inte utgår trots att myndigheten begått fel. Detta rör fall när myndigheten överträder en regel som inte anses skydda enskilda intressen. Som huvudregel brukar dock ersättning ändå utgå vid person- och sakskada. Regeln som överträtts brukar i allmänhet vid sådana fall syfta till att förebygga sådana skador. Det kan förekomma undantag från principen om skadan inträffat på ett mycket säreget/oväntat sätt 83. I NJA 1991 s. 138 uppkom frågan om AB Svensk Bilprovning varit oaktsamma vid kontrollbesiktning en av en husvagn, vars dragbalkar brast 3 mån efter besiktningen. HD hade här även att ta ställning till om skadan drabbat ett intresse som skyddas av en norm utgör grunden för skadestånd först när den åsidosatts (Skyddsändamålet, skyddat intresse). HD utdömde skadestånd enligt principen ovan och anförde att syftet med kontrollbesiktningen var inte bara att främja det allmännas intresse att fordonen skall vara trafiksäkra, utan också att i det enskilda fallet tillgodose fordonsägarens eget intresse av trafiksäkerhet. Skadan ansågs överskrida det intresse normen hade att skydda (trafiksäkerheten). Eftersom bolagets fel eller försummelse gällde en vital del av husvagnen trafiksäkerheten drabbades ett sådant intresse som skyddas av den handlingsnorm bolaget har åsidosatt. Staten blev skadeståndsskyldig. Skyddsändamålet (Normskyddsläran, det skyddade intresset) anses vara ett komplement till adekvansläran och den anses förutom ovan nämnda skador även kunna tillämpas vid ren förmögenhetsskada 84. Det verkar som att det är skadans typ som styr huruvida det allmännas ansvar skall inträda 85. 82 A a s. 98-99 83 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 99 84 Kleineman, De offentliga rättsubjektens skadeståndsansvar offentligrättslig reglering med privaträttslig metod, JT 19991/92 s. 82, med hänvisning till NJA 1976 s. 458 85 A a s. 85

3.4.5 Ersättningsberättigade Vid felaktiga myndighetsbeslut anses den som kan föra talan mot beslutet även kunna kräva skadestånd. Den som lider skada av beslutet kan även han/hon kräva skadestånd, t ex vid ett felaktigt beviljat byggnadslov som orsakar skador hos grannen 86. Då felaktiga meddelanden från myndigheten leder till skada, utgår ersättning till adressaten men även de som berörs av meddelandet. Om meddelandet innehåller nedsättande uppgift för utomstående och denna uppgift sedan publiceras i tidning lär även denna kunna kräva ersättning. Vid skada orsakad av bristande myndighetskontroll lär alla som lider direkt skada, genom fel som uppkommit som kontrollen skulle förebygga, ha rätt till ersättning 87. I NJA 2002 s 94 yrkade ett bolag skadestånd mot sin kommun efter att denne gjort ändringar i detaljplanen för området där bolaget bedrev sin verksamhet, samt beviljat 2 bygglov (varav det första senare upphävdes av Regeringen) där det senare innebar en avvikelse ifrån detaljplanen genom att man upphävde ett förbud mot livsmedelsförsäljning på grannfastigheten till bolaget. Genom en invändning från kommunen uppkom frågan om bolaget skulle anses tillhöras den ersättningsberättigade kretsen då bolagets fastighet som berördes av beslutet inte låg inom planområdet som detaljplanen avsåg. HD konstaterade först att rätt till ersättning endast kan utgå om skada drabbat det skyddade intresset (se NJA 1982 s. 307). Att den tidigare planen föreskrev förbud mot livsmedelsförsäljning på området var ett väsentligt intresse för bolaget. Trots att hinder enl. 8 kap 11 PBL förelegat hade kommunen beviljat de båda byggloven. Bolaget ansågs ha gått miste om det skydd som förbudet i detaljplanen inneburit. Eftersom bolaget hade ett väsentligt intresse av livsmedelsförsäljningsförbudet ansågs de omfattas av den ersättningsberättigade kretsen och detta oavsett om de hade haft rätt att överklaga beslutet eller inte. Skadestånd utdömdes. Rättsfallet berör både den ersättningsberättigade kretsen och skyddsändamålet (se 3.4.4 ovan). Som synes krävs det att beslutet har skadat det skyddade intresset. I detta fall skulle intresset alltså vara förbudet mot livsmedelsförsäljning på området. Det skyddade intresset bör alltså kunna ses som en inskränkning av den ersättningsberättigade kretsen. I detta fall var det dock så att bolaget råkade ligga utanför den berörda detaljplanen, men den berördes i så stor utsträckning av planen att de kom att anses ha ett skyddat intresse och som synes även ställning som ersättningsberättigande. HD säger i sina domskäl att eftersom bolaget haft ett skyddat intresse, måste bolaget anses berättigad till ersättning för skada som följd av de båda besluten. Detta gäller oavsett huruvida Löddekärnan (bolaget) haft rätt att överklaga bygglovsbesluten. Det skyddade intresset kan alltså även ses som en utvidgning av den ersättningsberättigade kretsen i vissa fall igenom rättsfallet. Jag skulle tro att liknande skulle gälla för statlig verksamhet (bl.a. gällande bristande kontrollverksamhet). Eftersom staten anser att vissa intressen bör skyddas, och lägger ned massor av pengar på att skydda sådana intressen, bör de kunna räkna med en stor ersättningsberättigad krets om skyddsändamålet åsidosätts. Staten verksamhet berör ju dessutom hela riket. Genom rättsfallet kan man nu dessutom även vid kommunal verksamhet ganska lätt fastställa den ersättningsberättigade kretsen om man kan avgöra vilka som har ett skyddat intresse. Slutsatsen blir alltså att det skyddade intresset får avgöra hur stor den ersättningsberättigande kretsen är. 86 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 100 87 A a s. 100-101

3.5 Principalansvar vid myndighetsinformation (3 kap 3 ) 3 Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades. Förutom felaktig myndighetsutövning kan staten även bli skadeståndsskyldig vid felaktig myndighetsinformation. Bestämmelsen innebär en utvidgning av ansvaret för ren förmögenhetsskada. Sådana skador skall alltså, förutom felaktig myndighetsutövning, även ersättas om skada vållats genom felaktiga upplysningar eller råd och det finns särskilda skäl för ansvar. Denna regel infördes därför att det ansågs att ansvaret vid ren förmögenhetsskada vid myndighetsutövning kunde leda till stötande resultat ibland, samt att begränsningen av skada vid myndighetsutövning enl. 3 kap 2 SkL i viss mån var svårförståelig 88. Vidare framhölls samma skäl som vid felaktig myndighetsutövning (beroendeställningen), och Regeringen framhöll att ansvaret kunde leda till att kvalitén på verksamhet förbättrades 89. Alla felaktig upplysningar skall dock inte grunda ansvar, för att informationsansvaret skall inträda krävs nämligen särskilda skäl. Detta innebär en konkret omständighet som ger särskild anledning att anta att informationen var riktig. Avgörande för innebörden av är hur särskilda skäl skall tolkas 90. 3.5.1 Felbedömningen Det krävs för det första att informationen skall lämnas av en myndighet. Bedömningen sker på samma sätt som enligt Förvaltningslagen (1986:223) och Regeringsformen (1974:152). Detta innebär att felaktiga uppgifter från statsägda aktiebolag (t ex AB Svensk Bilprovning) faller utanför regeln. Begreppet information avser all form av information som myndigheten lämnar, t ex pressmeddelanden och rådgivning 91. Informationen måste vara felaktig. Vilseledande men korrekt upplysning i sig medför inte ansvar t ex utlämnande av uppgifter. Inte heller allmänna, omdömeslösa, men dock inte är direkt felaktiga, rekommendationer föranleder ansvar. Det krävs positivt oriktiga uppgifter för att skadestånd skall utgå 92. Vad som är felaktig information kan p.g.a. detta bli svårt att fastställa 93. Enligt 3 kap 3 2 meningen skall vid prövning om särskilda skäl föreligger, speciellt beaktas upplysningarnas/rådens art. Hänsyn får också tas till hur den enskilde uppfattar råden/upplysningen. Har denne orsak att lita på myndighetens uttalanden? Detta gäller vid specifik information, t ex skriftligt besked eller bestämda muntlig uppmaningar att handla på ett visst sätt 94. Vid enkla telefonförfrågningar bör felaktigt lämnade upplysningar så gott som aldrig föranleda skadeståndsansvar 95. 88 Bengtsson, Skadestånd för oriktig myndighetsinformation Festskrift till Fredrik Sterzel, (1999) s. 37 89 A a s. 39 90 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 102-103 m. hänvisning till A prop. 1972:5 s 35 91 prop. 1997/98:105 s. 60 92 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 104 93 Bengtsson, Skadestånd för oriktig myndighetsinformation Festskrift till Fredrik Sterzel, (1999) s. 45 94 Bengtsson, Strömbäck, Skadeståndslagen En kommentar, (2002) s. 104 m. hänvisning till prop. 1997/98:105 s. 38, 61 f. 95 A a s. 104, A prop. s. 62