Socialdepartementet s.registrator@regeringskansliet.se s.fs.@regeringskansliet.se Handläggare Ingrid Millet Vårt ärendenummer Datum 2016-06-21 1 (15) Folkhälsomyndighetens remissyttrande över Tobaksdirektivsutredningens slutbetänkande, En översyn av tobakslagen, Nya steg mot ett minskat tobaksbruk, SOU 2016:14 Folkhälsomyndigheten har beretts tillfälle att inkomma med synpunkter angående rubricerade remiss och har följande att anföra: Inledning Folkhälsomyndigheten ser ur folkhälsosynpunkt positivt på samtliga förslag som lämnas i slutbetänkandet, men anser att utredningsarbete återstår i delar av förslaget. Det innebär att förslaget i dessa delar inte uppnår den precision och detaljeringsgrad som förutsätts för att en rättssäker tillämpning av reglerna ska kunna ske vid ett överlämnande till förvaltningsmyndighet. Folkhälsomyndigheten anser mot den bakgrunden att lagstiftaren bör göra en prioritering för att fastställa vilka av förslagen som bör ges företräde vid ett successivt genomförande. Det är en grannlaga uppgift eftersom den kumulativa effekten av de olika förslagen är svår att överblicka. Folkhälsomyndigheten föreslår en prioritering som utgår från att exponeringsförbudet och de rökfria miljöerna genomförs först. 4.2 Tobakspolitiska målsättningar och 4.3 Överväganden kring proportionalitet, förenlighet med annan lagstiftning m.m. Utredaren har angett att den tobakspolitiska utgångspunkten för utredningens överväganden och förslag är att det inte ska göras skillnad mellan olika former av tobak i enlighet med de tobakspolitiska mål som beslutades av riksdagen i prop. 2002/03:35. Myndigheten noterar inledningsvis att denna målsättning helt eller delvis har förlorat sin kärna genom senare beslut av riksdagen. Som en konsekvens av dessa beslut är olika tobaksprodukter idag olikformigt reglerade på en rad punkter. Den senast beslutade väsentliga skillnaden är 9 a sista stycket tobakslagen (1993:581), där märkning av snusförpackningar undantas från förbudet mot att hänvisa till smak, doft eller tillsatser. Med hänsyn till att den tobakspolitiska utgångspunkten inte konsekvent omsätts i ny reglering uppfattar myndigheten att den inte längre är fullt aktuell i alla delar. Den bilden förstärks av att nikotinprodukter och andra tobaksrelaterade produkter (e-cigaretter, örtprodukter för rökning)
2 (15) inte omfattas av den policy som ligger till grund för de politiska beslut som nu bereds och är föremål för remissbehandling. E-cigaretter och örtprodukter regleras i tobaksproduktdirektivet, de har samma användningsområde som tobaksvaror, produceras och distribueras på i stort sett samma sätt som tobaksvaror, vänder sig till likartade målgrupper och marknadsförs på liknande sätt. Att dessa produkter inte omfattas av den policy som ligger till grund för de politiska beslut kring tobaksvaror som nu bereds, bidrar än mer till att försvaga den tobakspolitiska grunden. Myndigheten instämmer i utredarens bedömning att den sammantagna effekten av ett genomförande av samtliga förslag i betänkanden skulle få större effekt ur preventiv synpunkt och därmed för folkhälsan, än om de genomförs var för sig. För ett framgångsrikt genomförande av denna för folkhälsan så viktiga förändring av regleringen bedömer Folkhälsomyndigheten dock att den bör genomföras i flera steg. Den bedömningen grundas även på att myndigheten anser att delar av utredarens förslag inte är tillräckligt utredda och därmed inte färdiga för överlämnande till förvaltningsmyndighet. Myndigheten förordar därför att delar av förslagen prioriteras och tas vidare i lagstiftningsprocessen. 5.6.1 Bör en tillståndsplikt för detaljhandel med tobaksvaror genomföras och 5.6.2 Bör tillståndsplikten omfatta även partihandel Folkhälsomyndigheten tillstyrker införande av tillståndsplikt för detaljhandel och partihandel med tobaksvaror. Myndigheten bedömer att en renodlad tillståndsprocess är den mest resursoch kostnadseffektiva lösningen för att skapa en mer effektiv tillsyn, även om själva tillståndsprövningen i sig är resurskrävande. Ur folkhälsosynpunkt menar myndigheten att efterlevnaden av reglerna om ålderskontroll och möjligheten till effektiv tillsyn fortfarande är den bärande grunden för en tillståndsplikt. Den får än större relevans om föreslagna regler om marknadsföring och exponeringsförbud genomförs. Vidare finns de nya skyldigheterna för detaljhandeln att ansvara för att tobaksvaror inte säljs till konsument om varorna inte har ingrediensrapporterats eller är felmärkta. Sammantaget finns således en rad regler som ställer krav på att tillsynsmyndigheterna har en tydlig bild över befintliga tillsynsobjekt, vilket inte nuvarande anmälningssystem kan erbjuda. Behovet kan förväntas öka eftersom fler tillsynsområden är att vänta med genomförandet av tobaksproduktdirektivets regler om spårbarhet och säkerhetsmärkning som ska träda i kraft den 20 maj 2019. Enligt Folkhälsomyndighetens uppfattning kan dessa krav bäst mötas genom att ett nytt nationellt, digitalt register för detalj- och partihandlare tillskapas. Det sker lämpligen i samband med ett införande av en tillståndsplikt, där ansökningar om tillstånd skickas digitalt till den nationella mottagaren som registrerar ansökan och även ansvarar för det nationella registret sedan ansökan beviljats. Ansökningshandlingarna kan hämtas digitalt av respektive beslutande organ, som får ett meddelande från det nationella registret att en ansökan har inkommit. Se bifogad skiss över hur en tänkt modell kan se ut. Ett nationellt register över alla tillstånd för detaljhandel och partihandel skulle vara ett stort steg framåt vad gäller effektivisering av tillsynen för de ur folkhälsoaspekt motiverade reglerna i tobakslagen. Myndigheten förordar en utveckling av reglerna för egenkontroll, där kraven på egenkontroll tydligt regleras i förordning, så som gjorts bl.a. vad avser handel med läkemedel, och som kompletteras med en föreskriftsrätt för den tillsynsvägledande myndigheten (Folkhälsomyndigheten) där egenkontroll och egenkontrollprogram kan detaljregleras, jämför Läkemedelsverkets föreskrifter om detaljhandel vid öppenvårdsapotek, LVFS 2009:9.
3 (15) En sådan genomgripande modernisering och förtydligande av tillstånds- och tillsynssystemet för tobakshandel skulle förutom en effektivare tillsyn också kunna bidra till en mer likformig tillämpning av regelverket. Utredaren framför som huvudskäl för en tillståndsplikt ökade möjligheter att motverka den illegala tobakshandeln. Folkhälsomyndigheten delar uppfattningen att den illegala handeln är ett problem genom att den inte är möjlig att tillsyna och att tillgänglighetsbegränsande insatser inte träffar sitt mål. Myndigheten är dock tveksam till om tillståndsplikt kommer att få alla de effekter ur perspektivet illegal handeln som utredaren beskriver. Vad avser förslaget om vandelsprövning i samband med ansökan avstår myndigheten från att tillstyrka eller avstyrka förslaget. Däremot tillstyrker myndigheten förslaget om ekonomisk prövning av den som söker tillstånd mot bakgrund av att verksamhetsutövaren som söker tillstånd kan komma att hantera punktskatter och att reglerna i tobakskattelagen inte omfattar alla typer av partihandel. Vad gäller tillståndsplikt noterar Folkhälsomyndigheten att det bör övervägas och utredas om även e-cigaretter och övriga tobaksrelaterade varor ska omfattas. 5.6.3 Tillståndets räckvidd Vad gäller tillståndets räckvidd föreslås att tillståndet ska avse särskilt försäljningsställe vilket motiveras med en hänvisning till kopplingen till tobakslagens regler om krav på skyltning och kommersiella meddelanden. Utredaren har därmed valt att hålla fast vid den systematik som finns för nuvarande regler om anmälan av detaljhandel. Folkhälsomyndigheten noterar att betydelsen av den systematiken d.v.s. att tillstånden knyts till ett fysiskt försäljningsställe, en viss lokal eller ett annat avgränsat utrymme blir än mer viktig om betänkandets förslag om exponeringsförbud m.m. genomförs. Myndigheten ser problem med förslaget ut folkhälsosynpunkt främst avseende två typer av tillstånd; den föreslagna möjligheten att ge tillfälliga tillstånd till detaljhandel med tobak samt tillstånd för distanshandel och gränsöverskridande distanshandel. I dessa fall är bedömningen av vad som är det fasta försäljningsstället svår att göra. Möjligheten att tillsyna verksamheten är därmed begränsad. Det blir i dessa fall ett problem att någon förprövning av försäljningsstället inte föreslås och att avsikten är att eventuella brister ska åtgärdas i form av administrativa sanktioner i samband med tillsynen. Tillståndsmyndigheten har inga eller små möjligheter att avgöra om förutsättningarna finns för den som söker tillstånd att alls fullgöra de krav som finns i tobakslagen vad avser exempelvis skyltning, ålderskontroll, kommersiella meddelande och senare eventuellt exponeringsförbud och förbud mot självbetjäning m.m. Vad gäller förslaget om tillfälliga tillstånd till detaljhandel med tobak, som kan avse försäljning vid enstaka tillfällen i samband med festivaler och andra evenemang, förutser myndigheten främst svårigheter att bedöma förutsättningarna för regelefterlevnaden av nämnda regler. Om förslaget genomförs förordar Folkhälsomyndigheten att det sker en förprövning av försäljningsstället och att möjligheter ges för tillståndsmyndigheten att villkora tillstånden med krav som syftar till att säkerställa efterlevnad av aktuella regler i tobakslagen. En möjlighet att villkora tidsbegränsade detaljhandelstillstånd skulle också verka mot de eventuella konkurrensfördelar en innehavare av ett tidsbegränsat detaljhandelstillstånd för tobak skulle kunna få framför en tillståndshavare med fast försäljningsställe, med anledning av svårigheterna
4 (15) att tillsyna den tillfälliga verksamheten. Ett alternativ för att nå konkurrensneutralitet vore att inte tillåta tillfälliga tillstånd för detaljhandel av tobaksvaror. För tillstånd för distanshandel och gränsöverskridande distanshandel av tobaksvaror anser Fokhälsomyndigheten att problemen ur folkhälsosynpunkt som följer med svårigheter att tillsyna regelefterlevnaden är påtagliga. Särskilda regler för tillstånd för detaljhandel och gränsöverskridande distanshandel saknas i förslaget förutom vad gäller utlämnande av personuppgifter till konsument mm vid gränsöverskridande verksamhet, förslag till tobakslag 5 kap. 16. Det saknas klargörande regler kring vilken typ av distanshandel, inhemsk eller gränsöverskridande, som kan ges tillstånd enligt tobakslagen. För den verksamhet som möjligen inte uppfyller förutsättningar för tillstånd, men som kan antas vara tillåten, (vissa typer av gränsöverskridande distanshandel), ges inte någon klarhet kring hur den typen av verksamhet ska kunna bedrivas i enlighet med tobaksproduktdirektivets regler. Frågan behandlas inte i förslaget, vilket förutskickades i prop. 2015/16:82, sid 53. Det innebär att frågan om hur den gränsöverskridande distansförsäljningen av tobaksvaror bör se ut inte är klarlagd. Folkhälsomyndigheten föreslog i remissyttrande över SOU 2015:6 att en nationell myndighet skulle ansvara för registrering av anmälningar av gränsöverskridande distanshandel. Folkhälsomyndigheten upprepar här detta förslag och hänvisar till framställningen i myndighetens remissyttrande i ert ärende S2015/738/FST. I stället för Stockholms kommun föreslås nu att den nationella myndighet som ansvarar för registrering av anmälningar av gränsöverskridande distanshandel bör vara Folkhälsomyndigheten. Det ligger i linje med kommande regler om tillståndsregister och en IT-lösning som innefattar även den uppgiften kan ingå i det system som skapas för registrering av tillstånd för detalj- och partihandel. Myndigheten föreslår att lagstiftaren i samband med översynen av tobakslagen med anledning av Tobaksdirektivsutredningens slutbetänkande ser över hur artikel 18 i tobaksproduktdirektivet är genomförd i Sverige och vidtar nödvändiga förändringar. Det skulle skapa förutsättningar för lösningar som är mer ändamålsenliga ur tobakspolitiska synpunkt, som bättre svarar mot artikel 18 i direktivet, som ger bättre förutsättningar för konkurrensneutralitet och som ytterst verkar mot illegal handel med tobaksvaror. 5.6.5 Vilka krav ska uppställas på försäljningstillstånd Tidigare har framgått att myndigheten anser att det bärande skälet för en tillståndsplikt är den förbättrade möjligheten att säkerställa att de ur folkhälsosynpunkt motiverade reglerna i tobakslagen kan tillsynas på ett effektivt sätt. Baserat på de tillsynsregler som finns i tobakslagen och de som föreslås i betänkandet finns en grund för tillstånds- och tillsynsmyndighetens kontrollåtgärder. Detta komplex av regler tillgodoser väl behovet av kontroll. Det innebär att en vandelsprövning i ansökningsförfarandet inte framstår som helt motiverad. Myndigheten finner även vid en proportionalitetsbedömning att det är tveksamt med hänsyn till den inskränkning i den personliga integriteten vandelsprövningen innebär för den sökande. Mot den bakgrunden varken tillstyrker eller avstyrker myndigheten förslaget om vandelsprövning. Däremot tillstyrks förslaget om ekonomisk prövning av den som söker tillstånd och då särskilt mot bakgrund av att tillståndshavaren kan komma att hantera punktskatter och att reglerna i tobakskattelagen inte omfattar alla typer av partihandel.
5 (15) Tidigare i remissyttrandet framgår att myndigheten anser att reglerna om egenkontroll bör förtydligas i förordning och att föreskriftsrätt bör ges Folkhälsomyndigheten. 5.6.8 Hur ska tillståndsförfarandet utformas? Folkhälsomyndigheten tillstyrker i sak förslagen till utformning av tillståndsförfarandet med den begränsning som myndighetens inställning till prövning av sökandens personliga förhållanden kan kräva. Vidare delar myndigheten uppfattningen att det är av vikt för en likformig tillämpning av tillståndssystemet att kommunerna har tydliga riktlinjer som redogör för vad som gäller enligt tobakslagen och anslutande föreskrifter. Enligt utredarens förslag bör sådana riktlinjer även innehålla direkt stöd till kommunernas handläggning kring handläggningskriterier, bedömningskriterier för tillståndsgivningen etc. De uppgifter som anges av utredaren är omfattande och Folkhälsomyndigheten föreslås få i uppdrag att utarbeta en modell för utformning av kommunala riktlinjer mm. Med hänsyn till vikten av den typen av styrning för en likformig tillämpning anser Folkhälsomyndigheten att det bör ske i form av föreskriftsrätt för myndigheten, vilket även bör gälla formatet för ansökningsblanketten i det digitala systemet. 5.6.9 Administrativa sanktioner I avsnittet redovisas de administrativa sanktioner mot en tillståndshavare som kommunen har möjlighet att tillgripa vid överträdelser av tobakslagen i relation till tillståndskravet. Folkhälsomyndigheten tillstyrker i sak d.v.s. har inget att invända mot sanktionerna återkallelse och varning i de situationer som beskrivs. Däremot invänder Folkhälsomyndigheten mot strukturen eftersom de administrativa sanktionerna för tillståndsprocessen inte hålls skilda från de sanktioner som kopplade till tillsynsprocessen. Folkhälsomyndigheten avstyrker därför att administrativa sanktioner kopplade till tillståndsprocessen behandlas i lagens kapitel 7 tillsammans med de administrativa sanktioner som är kopplade till tillsynsprocessen. En tydlighet är önskvärd och processerna för tillsyn och tillstånd bör hållas åtskilda i lagtexten. Folkhälsomyndigheten föreslår att dessa regler tydligare kopplas till kap 5 Handel m.m. Folkhälsomyndigheten föreslår som en konsekvens av detta att administrativa sanktioner kopplade till tillståndsprocesen som anges i 7 kap. 2 2c) bestämmelserna om handel mm enligt 5 kap. 1 10, 12 15, 17 och 18 lyfts ut från tillsynskapitlet och kopplas mer tydligt till tillståndsprocessen. Det betyder att flertal bestämmelser under rubriken Befogenheter vid tillsyn även bör lyftas ut och placeras i ett sammanhang med tillståndsprocessen. Det gäller främst 7 kap. 5 6 i förslaget. Övriga bestämmelser bl.a. bestämmelserna om förelägganden och förbud i 7 kap. 4 som är tydligt kopplade till produkttillsynen av hälsovarningar, produktpresentation och spårbarhet och märkning som anges i 7 kap. 2 andra stycket 2 a) bör bevaras i tillsynskapitlet. Dessa regler utgör det sista steget i tillsynstrappan och syftar till att förmå tillsynsobjektet att efterleva regelverket. Hit bör också reglerna om tillsyn av ålderskontroll höra och regeln om möjligheten att genomföra kontrollköp, 7 kap. 8 9. Dessa regler som har till syfte att skapa ett underlag för dialog med tillsynsobjektet och bör därför hållas samman i ett tillsynssammanhang. Dit hör även 7 kap. 7 och 10 som är verkställighetsregler kopplade till tillsynen. De senare reglerna som är klart inriktade på en tillsynssituation skiljer sig från de regler som ger kommunen möjligheter att vidta åtgärder för att påverka tillståndshavarens möjligheter att utöva sitt tillstånd till detalj- eller partihandel.
6 (15) 5.6.10 Straffansvar och förverkande Folkhälsomyndigheten tillstyrker utredarens förslag om straffbestämmelser och förverkande i 9 kap. 6 Tobaksproduktdirektivets bestämmelser om spårbarhet och märkning och 7 WHO:s protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror Folkhälsomyndigheten instämmer i utredarens bedömning att smugglingsprotokollet inte kräver några författningsändringar i svensk rätt utöver de som följer av reglerna om spårbarhet och säkerhetsmärkning vid genomförandet av tobaksproduktdirektivet. Folkhälsomyndigheten har inte i sak några invändningar mot förslagen till genomförande, som bedöms vara en ren överföring av direktivtext till svensk författning. Det kan konstateras att grunden för det framtida arbetet mot illegal hantering av tobaksprodukter är lagd genom tobaksproduktdirektivets grundstruktur för spårbarhet och säkerhetsmärkning i artikel 14 och 15, samt i WHO:s protokoll för att eliminera olaglig handel med tobaksvaror. Folkhälsomyndigheten vill framhålla att kärnan i arbetet för att motverka illegal handel bör ligga i den verksamhet och det regelverk som ansluter till dessa bestämmelser. Folkhälsomyndigheten noterar att det arbete som pågår i kommissionen kring genomförandeakter kopplade till artikel 14 och 15 i TPD för svenskt vidkommande hanteras av regeringskansliet. Framväxten av regelverket ligger därmed utanför Folkhälsomyndighetens område för påverkan och insyn. Myndigheten bedömer det därför som lämpligt att tillkommande författningar i anslutning till det arbetet antas i form av förordning och inte som föreskrifter som delegeras till Folkhälsomyndigheten. Folkhälsomyndigheten avstyrker därmed att myndigheten bemyndigas att genomföra de genomförandeakter och delegerade akter som har anknytning till artikel 14 och 15 i TPD. Med hänsyn till att Fokhälsomyndigheten hanterar övrig rapportering och registerhållning i anslutning till tobaksproduktdirektivet är det naturligt att myndigheten tar en framträdande roll även i detta sammanhang. Folkhälsomyndigheten tillstyrker därmed att uppdrag för handhavandet av säkerhetssystem m.m. ges till myndigheten. Folkhälsomyndigheten utgår från att uppdragsgivaren vid framtida anslagsgivning beaktar de kumulativa effekterna av dessa uppdrag. Vad som specifikt bör noteras för dessa uppdrag är att de innefattar myndighetskontakter långt utanför den egna myndighetens verksamhetsområde och uppdrag, vilket kommer att förutsätta ytterligare resursförstärkning. 8.9 Rökförbud - Inledande överväganden Folkhälsomyndigheten instämmer i utredarens bedömning att ett utvidgat rökförbud till fler allmänna platser än som idag regleras i lag är en folkhälsopolitiskt väl motiverad åtgärd. Myndigheten delar också uppfattningen att regleringen bör göras i lag och inte genom frivilliga överenskommelser, detta trots de redovisade svårigheterna att upprätthålla lagreglerade rökförbud, bl.a. på skolgårdar. Folkhälsomyndigheten anser i motsats till utredaren att den enhetlighet som en lagreglering innebär inte kan förväntas minska behovet av lokala informationsinsatser för att skapa följsamhet till regleringen. Myndigheten anser tvärtom att varje intervention med syfte att förbättra folkhälsan, oberoende av om interventionen inkluderar lagstiftning, av nödvändighet måste innefatta informationsinsatser för att de folkhälsopolitiska målsättningarna ska uppnås.
7 (15) Vi vet idag att utbildning och information är betydelsefulla faktorer för att ge förutsättningar för god hälsa. Generella informationsinsatser som är väl utformade ger möjlighet att skapa den bredd i informationen som krävs för att de grupper, som har störst behov av information, inte sällan personer med lägre utbildningsbakgrund, ska kunna ta till sig den. Dessa breda samhällsinformationer bidrar till att skapa en förståelse för reglerna och fungerar som stöd för en efterlevnad. En sådan social förankring av regelverket fungerar också motiverande för den ansvariga verksamhetsutövare som ska se till att förbudet efterlevs. I fallet med rökförbudet på skolgårdarna är det rektorns/annan huvudmans ansvar att se till att rökförbudet efterlevs och när det i lokalsamhället finns en acceptans för rökförbudet ökar verksamhetsansvariges förutsättningar att fullgöra uppgiften. Till det kommer ansvaret för tillsynsmyndigheten att genom tillsynsinsatser följa upp och utvärdera regelefterlevnaden och bidra till en likformig tillämpning av regelverket. Folkhälsomyndigheten delar utredarens uppfattning att ett lagreglerat rökförbud måste uppfylla krav på precision. Fokhälsomyndigheten har i sin rapport Utredning om framtida rökfria miljöer på allmänna platser i synnerhet där barn vistas, föreslagit att entréer till byggnader som allmänheten har tillträde till, platser där allmänheten väntar på kollektivtrafik, uteserveringar samt lekplatser, sportanläggningar och arenor utomhus som allmänheten har tillträde till ska vara rökfria. Myndigheten har i rapporten gjort tydligt att ett införande av en reglering som hanterar ett rökförbud på dessa platser kräver ytterligare juridisk analys. Det är bl.a. med anledning av att tillräcklig analys av de olika platserna inte skett, som Folkhälsomyndigheten delvis avstyrker den föreslagna utvidgningen av rökförbudet och föreslår att förslaget i dessa delar utreds vidare. Ytterligare en orsak är att de föreslagna områdena är svåra att tillsyna och/eller att det är svårt att se hur någon ska kunna hållas ansvarig för att rökförbudet efterlevs. Myndigheten menar att det är av vikt att ett rökförbud går att förena med tillsynsbestämmelser, vilket bl.a. förutsätter att det är möjligt att peka ut en ansvarig för rökförbudets efterlevnad och att vederbörande har en rådighet över platsen för rökförbudet. Det är enligt myndighetens uppfattning beklagligt att utredaren inte genomfört den ytterligare juridiska analys som myndigheten framförde som önskvärd i sin rapport om framtida rökfria miljöer på allmänna platser. 8.9.2 Vilka utomhusmiljöer ska göras rökfria? Folkhälsomyndigheten tillstyrker delvis förslaget om utvidgning av rökförbudet genom att tillstyrka förslagen om rökförbud på uteserveringar, områden utomhus som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik och inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning. Folkhälsomyndigheten avstyrker utredarens förslag om rökförbud vad avser entréer till lokaler och andra utrymmen där allmänheten har tillträde samt lekplatser som allmänheten har tillträde till. I de delar som avstyrks ingår områden som skulle kunna vara lämpade för ett rökförbud, exempelvis entréer till offentliga myndigheters expeditioner, sjukhusentréer etc. Eftersom den juridiska analysen av de olika utomhusmiljöerna inte har gjorts var för sig vad avser utvidgningen av rökförbudet, anser myndigheten att det saknas underlag för att bedöma lämpligheten och väljer därför att avstyrka förslaget helt i denna del. I de delar som tillstyrks bedömer myndigheten att det finns möjlighet att precisera området för rökförbudet med relativt stor tydlighet. Uteserveringar, inhägnade idrottsarenor och områden avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik har det
8 (15) gemensamt att de kan preciseras. Däremot vid entréer till lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till och vid lekplatser som allmänheten har tillträde till, är det tänkta området för rökförbudet betydligt mer diffust. Det är svårt att avgränsa området oavsett om det är en lekplats belägen i en park med omkringliggande gräsmattor och gångvägar, eller om det är en stadskärna där entréer till restauranger, lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till ligger på rad efter varandra. Vid de utomhusmiljöer där Folkhälsomyndigheten tillstyrker att rökförbudet utvidgas finns en arrangör eller en utpekad ansvarig för den aktivitet som pågår på utomhusområdet. Det är därmed möjligt att utöva tillsyn på ett likformigt sätt och det kan antas att det finns en ansvarig verksamhetsutövare. Eventuella administrativa sanktioner kan riktas mot verksamhetsutövaren vid brister i ansvarstagandet i syfte att uppnå rättelse. Myndigheten bedömer att det vid entréer till lokaler och andra utrymmen där allmänheten har tillträde, exempelvis entréer till butiker och serviceinrättningar inte finns samma möjlighet att peka ut vem som är ansvarig för att upprätthålla rökförbudet. På samma sätt är det svårt att peka ut en ansvarig för lekplatser som allmänheten har tillträde till. Det kan antas att många av de aktuella lekplatserna är kommunala. Myndigheten förutser problem med tillsynen trots att många av de aktuella lekplatserna drivs i offentlig regi. Detta mot bakgrund av att det inte finns något enhetligt sätt att bedriva den här typen av verksamhet. Myndigheten förutser därför problem med att avgöra vilken kommunal instans som är verksamhetsutövare med rådighet över exempelvis ett rökförbud. Ett rökförbud som inte kan upprätthållas på grund av att det saknas förutsättningar för tillsyn och utpekande av ansvarig för regelefterlevnaden, riskerar att få motsatt verkan och undergräva den sociala acceptansen för rökförbudet. 8.9.4 Vilka krav kan och bör ställas på den ansvarige och 8.9.5 Tillsyn, ingripandemöjligheter och sanktioner Folkhälsomyndigheten bedömer att förslaget i dessa delar inte är tillräckligt utrett för att kunna överlämnas till tillsynsmyndigheternas förvaltning. Folkhälsomyndigheten avstyrker därför införande av en allmän regel som anger en skyldighet att ansvara för skyltning om rökförbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser. Som framgår av remissyttrandet anser myndigheten att vad gäller flera av de föreslagna platserna för rökförbud saknas möjlighet att utpeka en ansvarig för rökförbudet. Den föreslagna skyldigheten är möjlig att genomföra endast om det finns en tydligt utpekad ansvarig för upprätthållandet av rökförbudet. Vad avser tillsyn av rökfria miljöer bedömer myndigheten att det enda som är klarlagt är att den centrala tillsynen ligger på Folkhälsomyndigheten och den omedelbara tillsynen på kommunen. Hänvisningen till föreläggande- och förbudsmöjligheten är tveksam eftersom det är oklart vari ett föreläggande respektive förbud skulle kunna bestå. Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget att utvidga möjligheten att avvisa någon som trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten d.v.s. i en rökfri utomhusmiljö. Myndigheten anser att rätten att genomföra den typen av åtgärd utomhus bör vara exklusivt förbehållen polisen eller ordningsvakter med polisens bemyndigande. Folkhälsomyndigheten anser att utredarens
9 (15) resonemang om möjligheten att stödja ingripanden mot den som trotsar ett rökförbud på brottsbalkens regler om nödvärn är orealistiskt. Myndigheten avstyrker vidare att det rökförbud som regleras i ordningslagen upphävs. Sammanfattningsvis konstaterar Folkhälsomyndigheten att utredningen inte på ett tillräckligt stringent sätt redovisat hur tillsyn ska genomföras och vilka ingripandemöjligheter och sanktioner som bör tillämpas. Folkhälsomyndigheten betonade i sin rapport om rökfria miljöer att det krävs en juridisk analys för genomförande av förslagen och myndigheten ser det som problematisk att utredningen inte genomfört den utredning som krävs. Det är särskilt problematiskt att miljöer där barn vistas av den anledningen hamnar utanför de områden som myndigheten kan tillstyrka som en rökfri miljö. Myndigheten anser att förslaget bör utredas vidare för att tydligt precisera vilka utomhusmiljöer som uppfyller nödvändiga kriterier för att vara ett tillsynsobjekt, nämligen att den rökfria miljön går att precisera och att det går att peka ut en ansvarig för att rökförbudet upprätthålls. Med den utgångspunkten bör det vara möjligt att bestämma tillsynsobjektets/den ansvariges skyldigheter, den ansvariges ingripandemöjligheter och tillsynsmyndighetens befogenheter vid tillsynen. 8.9.6 Bör rökförbudet utvidgas till att omfatta användningen av andra produkter än tobaksvaror? Folkhälsomyndigheten delar utredarens uppfattning att genomförandet av ett rökförbud utvidgas till att omfatta de produkter vid sidan av tobaksvaror som utredaren redovisar. 8.9.7 EU-rättsliga överväganden Folkhälsomyndigheten instämmer också i bedömningen att ett förslag om rökfria miljöer bör anmälas enligt anmälningsdirektivet. 9.6. Exponeringsförbud Överväganden och förslag Folkhälsomyndigheten tillstyrker förslaget att förbjuda förvaring tobaksvaror och deras förpackningar synliga för kunder på försäljningsställen och förbudet mot övriga kommersiella meddelanden som marknadsför varor på försäljningsställen. Det finns enligt myndighetens uppfattning ett vetenskapligt stöd för att ett exponeringsförbud kan bidra till förändrade attityder till tobaksbruk. En sådan attitydförändring kan förväntas bidra till att färre barn och ungdomar börjar använda tobak. Med hänsyn till att ungdomar är särskilt känsliga för marknadsföringseffekter finns därmed tillräckligt starka skäl för att införa ett exponeringsförbud, även med beaktande av de krav på omställning detta skulle innebära för detaljhandeln. Myndigheten gör bedömningen att ett framgångsrikt införande av förändring av detta genomgripande slag kräver informationsinsatser som genomförs i god tid innan förslaget träder i kraft. Sådana informationsinsatser bör vara riktade mot såväl detaljhandeln som ska verkställa exponeringsförbudet på försäljningsställena och mot allmänheten, som har ett berättigat intresse av att få information om hur det nya regelverket kommer att påverka dem som konsumenter. Utifrån folkhälsosynpunkt finns vid alla typer av interventioner för att skydda folkhälsan ett intresse av att informera om bakgrunden till åtgärden och vilka positiva effekter ur folkhälsosynpunkt interventionen kan förväntas leda till.
10 (15) 9.6.1 Är ett exponeringsförbud för tobaksvaror en lämplig och ändamålsenlig tobakspolitisk åtgärd för att minska tobaksbruket Tobakslagen ger möjligheten att exponera tobaksförpackningar på försäljningsstället genom ett undantag från förbudet mot marknadsföring av tobaksvaror som regleras i 14 andra stycket 3. Som utredaren konstaterar är därmed utgångspunkten för nuvarande reglering att en exponering av tobaksförpackningar i butik har en reklameffekt. Folkhälsomyndigheten bedömer att den signalbärande effekten av ett förbud skulle bli starkare om exponeringsförbudet uttrycktes i klartext i lagtexten och inte endast indirekt kom till uttryck genom en omskrivning av undantaget, så som utredaren föreslår. Myndigheten avstyrker därför lagtextens formulering och föreslår att exponeringsförbudet uttrycks i klartext i lagen med en förbudstext. För att säkerställa att omfattningen av exponeringsförbudet klarläggs föreslår myndigheten även att begreppet definieras i lagtext. En definition skulle underlätta vid tillsyn, då det är av stor betydelse för utformningen av ett föreläggande att innehållet i exponeringsförbudet är tydligt formulerat i lagtexten. Vad gäller vilka tobaksvaror som omfattas av exponeringsförbudet hänvisar utredaren till de tobakspolitiska målen och riksdagens antagande att inte göra skillnad på olika sorters tobak. Mot den bakgrunden och med hänvisning till risken för snedvridning av konkurrensen, föreslår utredaren att exponeringsförbudet ska omfatta alla typer av tobaksprodukter. Folkhälsomyndigheten delar den uppfattningen och vill erinra om nuvarande skillnader i reglering av olika tobaksvaror. Mot den bakgrunden menar Folkhälsomyndigheten att ett exponeringsförbud bör finnas även för e-cigaretter och andra tobaksrelaterade produkter. Den kanalisering mellan tobaksvaror som utredaren beskriver kan förväntas ske i lika stor utsträckning mellan tobaksvaror och tobaksrelaterade produkter. Det är därför motiverat med samma reglering för olika produkter både ur preventiv synpunkt och med hänsyn till risken för snedvridning av konkurrensen. Folkhälsomyndigheten delar utredarens uppfattning att ett exponeringsförbud mot alla typer av kommersiella meddelanden som marknadsför tobaksvaror på ett försäljningsställe är den mest effektiva åtgärden för att uppnå syftet med en attitydförändring till tobaksvaror och tobaksrelaterade produkter. Folkhälsomyndigheten instämmer i utredarens bedömning att konsumentens informationsbehov kan tillgodoses genom varu- och prislistor över de produkter som finns till försäljning. Folkhälsomyndigheten delar uppfattningen att ett exponeringsförbud, tillsammans med övriga förslag i betänkandet som tillståndskravet, regelverket för spårning och märkning, samt möjligheten att föra register över tillverkare m.m., kan motverka illegal handel. Effektiviteten i tillsynen kan ytterligare förenklas och förstärkas genom att kravet på egenkontroll utvidgas till att omfatta även exponeringsförbudet. En åtgärd som skulle gynna och underlätta för den lagligt bedriva detaljhandeln. Det finns enligt myndighetens bedömning inte skäl att anta att ett exponeringsförbud skulle öka stöldrisken i butikerna. Ett försäljningsställe med väl organiserad försäljning och ett genomarbetat egenkontrollprogram har möjlighet att även bygga in brottsförebyggande aspekter i egenkontrollprogrammet. Ett exponeringsförbud ligger helt i linje med de åtgärder som listas i Ramkonventionen för tobak som Sverige anslutit sig till. Ett antal länder i Europa och i övriga världen har redan
11 (15) genomfört exponeringsförbud på försäljningsställen för tobaksvaror. Ett exponeringsförbud medför omställningskostnader för försäljningsstället. Utredaren anför att dessa kostnader hålls nere genom att förslaget inte detaljreglerar hur exponeringsförbudet ska effektueras på försäljningsstället och att befintliga varuautomater är tillåtna även i fortsättningen. Folkhälsomyndigheten delar som framgått ovan utredarens uppfattning att förslaget till exponeringsförbud är proportionerligt med hänsyn till den förväntade måluppfyllelsen och bidraget till folkhälsan, även med beaktande av de omställningskostnader som uppkommer. 9.6.2-9.6.4 Ett exponeringsförbud för tobaksvaror är förenligt med tryck- och yttrandefriheten, varumärkesrätten och rätten till egendom Folkhälsomyndigheten instämmer i utredarens bedömningar vad avser exponeringsförbudets förenlighet med RF:s och Europakonventionens bestämmelser om skyddet för yttrandefriheten samt TF:s bestämmelser. Detsamma gäller förenligheten med TF och YGL avseende utvidgningen av marknadsföringsförbudet till kommersiella meddelanden inne på försäljningsstället. Folkhälsomyndigheten instämmer även i utredarens bedömning av avser exponeringsförbudets förenlighet med varumärkesrätten och egendomsskyddet enligt Europakonventionen och rättighetsstadgan, liksom RF:s regler om egendomsskydd och näringsfrihet. Det finns här anledning att som utredaren gör, lyfta det bakomliggande syftet att skydda folkhälsan vilket vid en proportionalitetsbedömning ger att samhällsintresset att minska tobaksbruket väger över. Av det följer att de begränsningar ett exponeringsförbud kan innebära för den enskilde rättighetshavaren ligger inom gränserna för Europakonventionen och rättighetsstadgan medger och även får bedömas vara förenligt med rätten till näringsfrihet enligt RF. 9.6.5 Ett exponeringsförbud för tobaksvaror är förenligt med EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor Foklhälsomyndigheten delar den bedömning utredaren gör vad avser exponeringsförbudets förenlighet med aktuella bestämmelser om fri rörlighet. Myndigheten ansluter sig även till den redovisning av proportionalitetsbedömningen som utredaren gör och delar uppfattningen att mindre ingripande alternativa åtgärder inte skulle ge samma effekt på skyddet för folkhälsan. Folkhälsomyndigheten vill dock i sammanhanget betona betydelsen av att exponeringsförbud även införs för tobaksrelaterade produkter som e-cigaretter m.m. En ökad marknadsföring och försäljning av ersättningsprodukter som e-cigaretter och andra tobaksrelaterade produkter skulle vara en sannolik följd av att ett exponeringsförbud endast omfattar tobaksvaror som cigaretter, rulltobak och snus. Detta skulle visserligen inte innebära ett gynnande av en inhemsk produkt och kan möjligen därför sakna relevans ur perspektivet fri rörlighet för varor. Den huvudsakliga grunden ur folkhälsosynpunkt för detta resonemang är risken för nyrekrytering av unga brukare, som inte tidigare brukar tobak, i varusegmentet tobaksrelaterade produkter. En sådan utveckling är inte önskad ut folkhälsosynpunkt. Färska iakttagelser från medlemsstater i EU (bl.a. Ungern) redovisar en dramatisk ökning av bruk av e-cigaretter särskilt bland ungdomar, vilket ger ytterligare tyngd till resonemanget. Det är av samma anledning viktigt att följa utvecklingen av bruket av e-cigaretter hos unga användare även i Sverige.
12 (15) 9.6.6 Hur bör ett exponeringsförbud närmare utformas? Folkhälsomyndigheten tillstyrker förslaget i alla delar vad gäller utformningen av exponeringsförbudet på försäljningsställena. Vad först gäller den frihet för försäljningsställena som utredaren föreslår vill Folkhälsomyndigheten betona att denna frihet från detaljreglering av exponeringsförbudet som utredaren föreslår, förutsätter att det föreslagna självbetjäningsförbudet införs. Vidare är det en förutsättning att varuautomater, som enligt förslaget ska vara fortsatt tillåtna, omfattas av exponeringsförbudet och att endast neutrala varuoch prislistor marknadsför varorna i automaten. Ytterligare en förutsättning för den föreslagna friheten vad gäller exponeringsförbudets utformning på försäljningsstället, är förbudet mot varuoch prislistor samt kommersiella meddelanden placeras så att de inte blir synliga från utsidan av försäljningsstället. Slutligen förutsätter den föreslagna friheten att den föreslagna utökningen av egenkontrollen till att omfatta tobakslagens regler om marknadsföring blir verklighet. Under förutsättning att hela detta paket av regler genomförs, tillstyrker myndigheten förslaget vad gäller frihet för försäljningsställena att utforma exponeringsförbudet. Det finns i sammanhanget anledning att särskilt lyfta frågan om konsumenters intresse av information om de varor som finns till försäljning och deras priser. Behovet tillgodoses enligt förslaget genom undantaget från marknadsföringsförbudet för neutrala varu- och prislistor. Med hänsyn till de regler som finns kring märkning av tobaksvaror bör det i undantagsbestämmelsen i lagen finnas en tydlig hänvisning till dessa regler i klargörande syfte. Det bör enligt myndighetens uppfattning således framgå av lagtext att undantaget från marknadsföringsförbudet inte innebär att det även ges undantag från någon av reglerna om märkning av tobaksförpackningar. Folkhälsomyndigheten avstyrker som en konsekvens av detta utredarens förslag att myndigheten ska bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter om utformningen av varu- och prislistorna, och förordar att denna reglering sker i lag i direkt anslutning till det undantag från marknadsföringsförbudet som föreslås. Bakgrunden är att myndigheten bedömer det som mindre lämpligt ur regelhierarkisk synpunkt att delegera en i övrigt lagreglerad fråga till myndighetsnivån. Detta särskilt med hänsyn till att märkning av snusförpackningar tillåter hänvisning till smak och doft, till skillnad från vad som gäller för cigaretter och rulltobak. I linje med myndighetens inställning vill myndigheten framföra att eventuella normerande uppdrag till myndigheten kopplat till exponeringsförbudet bör ges i form av bemyndigande att föreskriva och inte i form av uppdrag att utforma riktlinjer. En utvidgning av myndighetens uppdrag vad avser omfattning och utformning av egenkontrollprogram bör därmed ske i form av föreskrifter och göras i samråd med Konsumentverket. 10.7 Neutrala paket - Överväganden Folkhälsomyndigheten instämmer i utredarens bedömningar vad avser neutrala förpackningar. 11.6 Ändamålsreglering av snus - Överväganden och förslag Folkhälsomyndigheten avstyrker förslaget i sin helhet förutom vad avser antalet portioner i styckförpackningar med styckportionerat snus. 11.6.1 Regleringen av snus i livsmedelslagen Till skillnad från utredaren bedömer Folkhälsomyndigheten att kontrollen även av de hygieniska aspekterna m.m. vid tillverkning av snus är motiverad. Folkhälsomyndigheten anser därför att snustillverkning bör kontrolleras både av Livsmedelsverket och av Folkhälsomyndigheten.
13 (15) Även om riskerna med snustillverkning av utredaren beskrivs som närmast försumbara anser Folkhälsomyndigheten att Livsmedelsverkets kontroll av de hygieniska aspekterna är väsentliga och bygger det på bl.a. den omständigheten att 45 60 % av snuset består av vatten (och 40 45 % är tobak). Vatten är livsmedel. Myndigheten menar också, till skillnad från utredaren, att Livsmedelsverkets roll som kontrollorgan och föreskrivande myndighet i hög grad har inverkat positivt på de kvalitetskrav som råder inom snustillverkningen. Orsaken till att tillsynen endast består i enstaka årliga besök hos tillverkare som producerar snus är möjligen att den periodiciteten valts för den typen av tillsyn i Livsmedelsverkets tillsynsplan för verksamheten. Det bör enligt myndighetens synsätt inte bedömas som ett tecken på att tillsynen är obehövlig. Mot denna bakgrund avstyrker Folkhälsomyndigheten att det operativa tillsynsansvaret överflyttas till Folkhälsomyndigheten från Livsmedelsverket och förordar att båda myndigheterna har en kontrollfunktion i snustillverkningen. Myndigheten ser det som problematiskt att produkten snus, som en konsekvens av utredarens förslag inte kommer att kontrolleras utifrån de olika perspektiv som de två myndigheterna företräder. Folkhälsomyndigheten menar därför att det bör skapas former för att den hittills genomförda tillsynen kan fortsätta, när produktkontrollen vad avser snus utvidgas till att omfatta även de tobakspreventiva aspekterna. Tillsyn bör således utövas av båda myndigheterna. 11.6.2 Reglering av innehållet i snus Om ungefär hälften av innehållet i snus är vatten så är den andra hälften mald tobak. På grund av de svenska undantagsbestämmelserna för snus så omfattas inte snuset av ett antal av de skyddsregler som ingår i tobaksproduktdirektivet, bl.a. kring ingredienser och smaktillsatser m.m. som för svensk del beslutats av riksdagen och trätt i kraft den 20 maj 2016. Snuset omfattas inte heller av den utökade rapporteringsskyldigheten för cigaretter och rulltobak som regleras i artikel 6 i direktivet. Utredaren anger som konsekvenser av förslaget att Livsmedelsverkets föreskriftsrätt avseende gränsvärden för ingredienser och för tillsatser i snus inte längre gäller och föreslår att Folkhälsomyndigheten övertar Livsmedelsverkets roll. Utredaren menar att vissa av tobaksproduktdirektivets regler bör gälla för snus, exempelvis ingrediensregleringen och andra bör inte gälla, exempelvis smaksättning av snus och förbudet mot surhetsreglerande ämnen. Utredaren menar sammanfattningsvis att Folkhälsomyndighetens breda bemyndigande medger att myndigheten beslutar om ingredienser i snus. Utredaren hänvisar vidare till förslaget till bemyndigande i delbetänkandet, som även skulle ge myndigheten möjlighet att föreskriva om tillsatser i snus. Enligt utredaren skulle några övriga författningsändringar inte vara nödvändiga. Folkhälsomyndigheten invänder mot den formella hanteringen av dessa frågor. Reglering avseende det undantag från gemenskapsrättsliga lagstiftningen som medgetts Sverige bör behandlas på lagstiftningsnivå och inte delegeras till en hantering av de nationella myndigheterna. Myndigheten kan också konstatera att det arbete som krävs för att inleda en ingrediensreglering som innefattar gränsvärden och reglering av tillsatser i snus utifrån ett tobakspreventivt perspektiv inte är påbörjad i Sverige. Det finns därmed inte heller materiella förutsättningar att hantera det tilltänkta uppdraget för Folkhälsomyndigheten. Det finns exempelvis inga
14 (15) ställningstaganden till riktlinjer för testning och kontrollmätning av innehållet i snus. Det saknas således standarder för mätning. Inte heller finns tillgång till laboratorier för testning. En analys av vilka ämnen som ska gränsvärdesättas utifrån livsmedelslagstiftningens krav och utifrån tobaksproduktdirektivets krav är inte gjord. Det har inte heller gjorts några analyser av vilka konsekvenser dessa förändringar skulle få för företagen, varken för de stora tillverkarna eller de små. Utöver dessa exempel finns en rad frågor som kräver sina svar innan det kan bli aktuellt att påbörja en gränsvärdesättning av snusingredienser och värdering av tillsatser. 11.6.3 Hänvisning till smak, doft och andra tillsatser Genom sin tolkning av regeln om märkning av snusförpackningar ger utredaren en god illustration av det som beskrivs som de praktiska svårigheterna att skapa ett rättssäkert och förutsebart regelverk. Utredaren ger tobaksproduktdirektivet en annan tolkning vad gäller hanteringen av märkning av snusförpackningar än den riksdagen nyligen beslutat. Där utredaren anser att hänvisning till smak ska förbjudas i enlighet med tobaksproduktdirektivet har riksdagen slagit fast att den är tillåten. Just frågan om märkning av snusförpackningar har bäring på en rad andra frågor med anknytning till ingredienser, tillsatser, märkning, konsumentinformation och marknadsföring (exponeringsförbud). Frågan är därför direkt olämplig för delegering till föreskrivande myndighet. I synnerhet om oklarhet råder kring vad som gäller. För övrigt bygger stor del av utredarens konsekvensanalys på den egna tolkningen av direktivets regler om hänvisning till smak, doft eller tillsatser, vilket medför att konsekvensanalysen i den delen är irrelevant. Ur folkhälsosynpunkt är det av stor vikt att förändringar som genomförs i lagstiftningen är ändamålsenliga och kan kommuniceras till samhället på ett begripligt sätt. Det gäller inte minst förändringar som rör snuset. Sammanfattningsvis saknas förutsättningar, både formellt och materiellt, för att genomföra det omfattande uppdrag utredaren föreslår läggas på Folkhälsomyndigheten. Myndigheten föreslår därför att en snusutredning med brett uppdrag tillsätts snarast eftersom frågan om en ändamålsenlig reglering av snuset är angelägen, särskilt i ljuset av de stora skillnader som råder mellan regleringen av olika tobaksprodukter. 11.6.4 Reglering av minsta innehåll i snusförpackningar Folkhälsomyndigheten tillstyrker förslaget som bedöms vara väl motiverat ur folkhälsosynpunkt. Förslaget innebär också en utjämning av de olikheter i regleringen av olika tobaksprodukter som myndigheten välkomnar. 12.2 Ett tydliggörande av tillsynsansvaret enligt tobakslagen Folkhälsomyndigheten välkomnar förslaget om tydliggörande av de nationella myndigheternas tillsynsansvar enligt tobakslagen. En tydlighet och en samsyn vad gäller tillsynens utformning och innehåll är avgörande både för finansiering och upplägg av den tillsynsverksamhet som ska bedrivas enligt tobakslagen på central, regional och lokal nivå. Det är av betydelse att begreppet tillsynsvägledning definieras och särskiljs från den operativa tillsynen, som i tobakslagen kallas omedelbar tillsyn. Tillsynsvägledning består av utvärdering, uppföljning och samordning av tillsynsverksamheten samt stöd och råd till tillsynsorganen. I annan tillsynslagstiftning exempelvis i miljöbalken och miljötillsynsförordningen definieras dessa begrepp, vilket skapar en klargörande tydlighet kring uppdrag och rollfördelning avseende olika myndigheters tillsynsuppdrag. Folkhälsomyndigheten förordar att lagstiftaren tar utredarens förslag ett steg längre och genomför motsvarande reglering för tobakstillsynen.