Jan Moberg Stallbacksgränd NYKÖPING Tel

1

Omslagsbilden: Österhagen och Bråviken från Morkulleberget påskaftonen 1999 Keramikskärva från stenåldersboplatsen norr om Ängstugan Vindflöjel från 1714 som suttit på gamla magasinet på Österhagen Österhagennoten dras upp. Foto från slutet på 1950-talet Författaren surfar 1946 Jan Moberg Stallbacksgränd 14 611 32 NYKÖPING Tel 0155-28 82 65 E-mail: jan.moberg.nykoping@telia.com 1:a utgåvan April 1999 2:a utgåvan Januari 2004 2

Förord En aprilsöndag 1946 åkte min far i en jeep längs Bråvikens norra strand från Femöre och inåt för att leta efter ett sommarställe till familjen. Han hade i sin ungdom tillbringat flera somrar på sin farmors sommarställe i Grönkärr vid Getå. Bråviken och Kolmården hade gett honom liksom hans pappa och syskon outplånliga ljuva minnen. Det var anledningen till att han sökte sommarstuga på ett sådant fjärran ställe från Uppsala, dit vi hade flyttat hösten innan. Resan höll på att sluta med ett misslyckande. Inget sommarställe fanns att hyra till en 5-barns familj. Mot slutet av dagen närmade han sig modstulen Östanå och for förbi en tall som stod vid vägen mitt emot mjölkpallen. På tallen fanns ett anslag. Han for först förbi, men valde att backa tillbaka i hopp om att anslaget gällde ett sommarhus att hyra. Besvikelsen blev total när han läste att plakatet hade ett meddelande om att den kyrkliga syföreningen i Kvarsebo skulle ha ett möte. När han ändå stannat gick han in i den närmaste stugan och frågade fru Alséa Karlsson om hon kände till något hus att hyra. Hon trodde att Lovisa Svensson i Österhagen möjligtvis hade något. Detta var inledningen till familjens sommarvistelser på Österhagen (1951-54 på Hultstugan). Mitt intresse för traktens historia och för de människor som levt här har med åren blivit allt större. Det är en fascinerande tanke att människor bott här i kanske 9000 år. Det finns fler spår än man först kan ana av dessa människors gärningar. Antalet historiska skrifter från de sista 300 åren om Österhagen har visat sig vara förbluffande stort. Mest av eget intresse har jag sökt Österhagens historia. Om också andra är intresserade är det bara roligt. Min ambition är att denna skrift ska vara levande. Jag är därför intresserad att få synpunkter på detta material och tar mycket gärna emot fler berättelser om livet i gången tid på Österhagen. Österhagen i april 1999 Jan Moberg Jag har inte kunnat låta bli att forska ytterligare i Österhagens historia sedan jag skrev den första skriften för snart fem år sedan. En samling dokument om Österhagen har visat sig finnas på Hultstugan där köpebrev, fastebrev, testamenten och lantmäteriprotokoll i original från 1700-talet förvarats sedan förmodligen Jan Svenssons död 1865, då väl äldste sonen ingift på Hultstugan - tagit över dessa handlingar. Framförallt har Österhagens historia på 1700-talet klarnat. Jag har också sett över bild- och kartmaterialet. Österhagen i januari 2004 Jan Moberg Referenser För att inte tynga den löpande texten med en mängd hänvisningar har jag valt att i slutet av dokumentet göra dels en referenssammanställning och dels en sammanställning där man för varje sida i dokumentet med hjälp av ledord kan se vilka referenser jag använt. 3

Innehåll Förord... 3 1. Österhagen under stenåldern... 5 2. Bronsåldern och järnåldern... 8 3. Medeltiden... 12 4. Österhagen blir häradsäng... 12 5. Österhagen blir bebott i början på 1700-talet och friköpt 1766... 16 6. Vilka bodde på Österhagen?... 17 7. Österhagen blir två torp... 21 8. Grannarna på torpet Ängstugan och backstugan Tallbacken... 25 9. Jordbruket... 26 10. Fisket... 33 11. Skogsbruket... 39 12. Byggnaderna på Österhagen... 39 13. Kommunikationer... 43 14. Växtlivet... 46 15. Fritidsparadiset... 48 16. Slutord... 49 Referenser... 50 Hänvisningar till referenser... 52 4

1. Österhagen under stenåldern Den norra Kolmårdsstranden är sedan gammalt känd för sina många stenåldersboplatser. En av de större och mest bekanta är den på tallheden några hundra meter väster om gårdarna vid Österhagen. Denna boplats är från den yngre delen av stenåldern ca 2000 f Kr. Men långt innan dess bodde det människor i våra trakter. Vid en arkeologisk inventering 1993 fann arkeologerna spår av elva boplatser i skyddade vikar längs Nävsjöns västra sida. Man hittade eldsprängda stenar från eldstäder och avfall från redskapstillverkning. En av dessa fyndplatser är betydligt större än de övriga. Det har arkeologerna tolkat som ett basläger medan de övriga varit tillfälliga boplatser. Dessa ligger på nivån 70 m.ö.h. Om boplatserna låg vid dåvarande havsstranden är de närmare 9000 år gamla. Lämningarna kan vara yngre och från en tid då Nävsjön var avsnörd från havet. Hur skärgården såg ut för 9000 år sedan visas på figur 1 med de funna elva boplatserna. Havsytan låg då på ungefär samma nivå eller något högre än Nävsjöns nuvarande yta. När landet höjde sig följde stenåldersfolket med strandförskjutningen. Märkligt nog är fynden inte jämnt fördelade längs Kolmårdssluttningen ner mot Bråviken. Om detta beror på att landet höjt sig ojämnt eller om trakterna varit obebodda under vissa tidsperioder är forskarna inte säkra på. Stenåldersboplatser är särskilt vanliga på nivån 70 80 m.ö.h., 50 55 m.ö.h. och 25 35 m.ö.h. Fig. 2 visar hur strandlinjen såg ut då landet låg 50 meter lägre än idag. Vid undersökningen 1993 fann arkeologerna spår av en boplats i det f. d. grustaget öster om Östanå intill vägen. Stranden låg då vid grustagets lägre del. Fyndplatsen är benämnd Österhagen Övre. Vid denna tid kunde man genom ett smalt sund i samma läge som nuvarande Djupviksån nå en grund och förmodligen fiskrik fjärd som låg där den nuvarande åkermarken finns vid Dammtorp-Björkholmen-Smedskärr. En hel mängd f.d. boplatser upptäcktes vid den omtalade inventeringen 1993 längs den dåvarande strandkanten. De flesta ligger på sandig eller grusig mark och i det som då var skyddade vikar. Alla hittills beskrivna boplatser är från en tid då man ännu inte lärt sig att bränna keramik. Vid färjeläget i Säter ligger en av landets mest berömda stenåldersboplatser. Keramiken härifrån, som är från olika skeden under yngre stenåldern, har stilgrupperats Säter I, II, III och IV. Denna stilgruppering används fortfarande som referens för mellansvensk gropkeramik. De mest kända stenålderslämningarna i Kolmården är från den yngre stenåldern ca 2000 2500 f. Kr. då havsnivån stod ca 25 30 meter högre än idag. En mängd boplatser från denna tid har undersökts mer eller mindre ingående under 1900-talet. Den i arkeologikretsar kände folkskolläraren vid Marmorbrukets skola Torsten Engström gjorde 1931 tillsammans med geologen H. Thomasson en undersökning av stenåldersboplatser vid Åbacken, Majblomman, Österhagen, Ekeborg, Hultstugan och Stormbäcken. Undersökningen är redovisad i Stenåldersboplatser i Östergötland I, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar Del 37:2-5 1932. Många av boplatserna, som är markerade på bild 4, är mycket fyndrika. Man har funnit stora mängder av rikt dekorerade krukskärvor. Den vanligaste dekoren utgörs av gropar. Keramik var som nämnts nytt under yngre stenåldern. Denna typ av gropkeramik var vanlig längs svenska kusten från Gästrikland till norska västkusten och tyder därför på någon form av samhörighet mellan folk i kusttrakterna. Märkligt nog saknas gropar i de keramikskärvor som hittats i boplatsen väster om Österhagen, men finns på fynden från de övriga boplatserna. Boplatsen vid Österhagen anses höra till Säter IV-perioden. I samband med undersökningen 1931 hittade kronojägare Talén på Östanå ett antal skärvor i en grusgrop i områdets norra del, som arkeologerna kunde sammanfoga till en nästan hel urna, bild 5. 5

6

Bild 4. Stenåldersboplatser från den sista perioden då havsytan stod 25 meter högre än idag. Förutom keramik har man funnit stora mängder avslagna stenskärvor från verktygstillverkning, yxor m.m. Några säkra rester av gravar har inte påträffats. En stenring med 4 meters diameter påträffades vid den ovan omtalade grusgropen, som Engström bedömde vara av senare ursprung än boplatsen och sannolikt en grav, se bild 7. En dikesrensning utfördes 1991 längs vägen mot Djupvik och det skedde tyvärr i okunnighet om att boplatsen sträckte sig ända ned till vägen. Senare hittade jag skärvor med i många fall ornamentik, ett yxämne och en stensamling som ligger kvar i dikesslänten vid vägen. Bild 5. Lerkärl från stenåldersboplatsen vid Österhagen Den f.d. boplatsen väster om Österhagen ligger på en sandig höjdrygg ca 25 m.ö.h. Boplatsen har legat på ett näs med en ganska brant strand åt väster och en grund vik åt öster över det nuvarande åkerfältet mot Hultstugan/Stormbäcken - se bild 3. Människor här levde på jakt och fiske. Djur som jagades var bl. a. älg, vildsvin, hjort, björn och varg. Fisk var naturligtvis en viktig föda. Säl var en mycket eftertraktad fångst. Sälben har hittats vid flera 7

av stenåldersboplatserna i Kolmården. De samlade också in bär, hasselnötter, sjönöt, honung, ägg och vilda växter. Man var troligen ganska fast boende vid dessa platser närmast att likna vid fiskelägen. Man tror att kvinnor, barn och gamla höll till i boplatsens närhet, medan männen var ute på tillfälliga jakt- och fiskeexpeditioner i skogarna och i skärgården. Dessa tidiga invånare vid Österhagen ägnade sig inte åt odling trots att tekniken var känd på andra håll i Sörmland vid denna tid. Detta har av forskare tolkats som att människorna här har funnit ett näringsfång och en livsform som fungerat väl och att man klarat sig ganska bra. Engström anger att boplatserna vid Åby och Österhagen är de största och fyndrikaste på Kolmården. Stenåldersfolket verkar efter denna tid ha lämnat Kolmården av någon anledning. Boplatsen 400 m NNO om Ängstugan genomskärs av vägen och benämns Ekeborg i Engströms avhandling. Denna boplats anses något äldre än boplatsen vid Österhagen. Platsen är inte lika utbredd och fyndrik som denna. Skärvor av flinta hittades, vilket är intressant därför att flinta ju inte finns naturligt i våra trakter. Handelsförbindelserna för över 4000 år sedan fungerade uppenbarligen väl redan då, eftersom flintan säkerligen är importerad från syd- eller västsverige. På Österhagenboplatsen, som således är av yngre datum hittades däremot inte någon flinta. Till stenverktygen användes mest traktens bergarter främst kvarts och diabas. Vid undersökningen 1931 hittade man vid boplatsen norr om Ängstugan några keramikskärvor med de för denna tid så typiska groparna. Däremot hittades inga andra ornament på skärvorna. Vid den dikesrensning som gjordes 1991 (som också här utfördes i okunnighet om existensen av denna boplats) hittade jag ett flertal skärvor med fin ornamentik och även en flintskärva. Boplatsen hör enligt Torsten Engström troligen till Säter II-perioden, samma period som Stormbäcken och Hultstugan. 2. Bronsåldern och järnåldern Om fynden vid den norra Bråviksstranden från stenåldern är talrika är fynden från brons- och järnåldern desto fattigare. Människorna livnär sig nu i stor utsträckning på jordbruk. Vikbolandet och Östergötlands övriga slättbygder blir befolkade. Handelsförbindelserna kommer igång i större skala. Hällristningarna i Norrköpingsområdet är väl de mest kända lämningarna från denna tid. Rika fynd av bronsföremål har gjorts där. Inte minst utgrävningar i samband med byggandet av nya E 4:an har givit arkeologerna under 1990-talet helt nya kunskaper om bronsåldern. Efter stenåldersperioden verkar människorna nu i stor utsträckning ha lämnat skogarna i Kolmården. Fynden från denna tid är mycket sparsamma. Kring Österhagen finns inga registrerade fornlämningar från brons- eller järnåldern. Redan under 1800-talet hittades emellertid en s.k. skaftkantsyxa vid Östanå, som daterats till bronsålderns äldsta skede ca 1500 f.kr. Området som består av sandjord och låg då längst inne i den skyddade viken vid Djupvik-Majblomman. Läget, höjdnivån och jordarten var gynnsamma för fast bosättning, men ett enda lösfynd bevisar inte mycket. De ovan omtalade stenåldersboplatserna vid Majblomman och Österhagen är till skillnad från de vid Stormbäcken, Hultstugan och Ekeborg från den allra sista perioden av stenåldern ca 2000 f Kr. Kan det trots allt bott några människor vid Österhagen under bronsåldern, som började 1800 år f.kr.? Vi kan än så länge bara spekulera om detta. Vill man leka med tanken är det några förhållande som skulle kunna tala för det. Havsytan stod under denna tid 5 15 m högre än idag. Strandlinjen gick således i backen nedanför Österhagengårdarna. De nuvarande åkrarna hade nyligen stigit ur havet och bör ha varit bördiga. Jorden består av både sandjord och lerjord. På denna tid kunde man enbart använda lätta sandjordar för odling. Lerjordarna användes för bete. Närheten till fisket i Bråviken och jaktmöjligheterna i Kolmården är andra faktorer som bör ha talat för en bosättning här. Bäcken genom området, som aldrig sinar, kan ha försett människor och djur med färskvatten. 8

I Mälardalen ligger den typiska bronsåldersgården på nivån 20 m.ö.h. i soligt sydläge i övergången mellan dagens åkermark och höglänta skogsområden och dessutom nära sjö eller sund. Dessa förhållanden stämmer ju mycket väl in på topografin vid Österhagen. Karl Wigh gjorde för många år sedan ett i detta sammanhang mycket intressant fynd. Han kom hem från åkern med glimten i ögat och bad dottern Maj-Britt hjälpa till att slipa en yxa. Yxan han hade var en skafthålsyxa, som han hittat på åkern. Yxan är avbildad i bild 6. Skafthålsyxan är för Kolmården ett mycket ovanligt fynd. Enligt Torsten Engström har endast en liknande hittats vid Granvik 300 m nordost om Forsbergs båtbyggeri. Det som gör fyndet så intressant är att denna typ av yxor är från tiden efter den period under vilken de kända stenåldersboplatserna var bebodda. Skafthålsyxor användes även under den äldre bronsåldern och anses representera bondekulturen. På Vikbolandet är därför fynd av skafthålsyxor ganska vanliga. Många är från perioden 1800 1200 år f.kr. Ytterligare ett mycket intressant fynd gjorde Kalle Wigh på sina åkrar. Han fann den flintdolk som är avbildad i bild 6. Flintdolkarna kan arkeologerna på grund av utseende tidsbestämma ganska exakt. Den flintdolk som Kalle hittat är från den första tidsperiod som sådana användes. De användes inte under den tid som den stora stenåldersboplatsen vid Österhagen var bebodd utan senare i de bondekulturer som fanns i skarven mellan stenåldern och bronsåldern för knappt 4.000 år sedan. Både skafthålsyxan och flintdolken kan tyda på att åkermarken vid Österhagen nu för första gången tagits i bruk någon gång i övergången mellan stenåldern och bronsåldern. Kanske har jägarfolket på de kända stenåldersboplatserna så småningom tagit intryck av bondekulturen på Vikbolandet och börja odla själva eller har bondefolk på Vikbolandet funnit goda jordar vid Österhagen och flyttat över Bråviken? Båda fynden har nu blivit registrerade som fornfynd, men finns kvar på Österhagen. 9

Bild 6. Skafthålsyxa och ett dolkämne funna på åkern Österhagen 2:2 av Kalle Wigh En annan intressant iakttagelse är att - som nämnts tidigare - Torsten Engström i sin avhandling om stenåldersboplatsen vid Österhagen anger, att stenringen där troligen är av yngre ursprung än själva boplatsen. Även det skulle ju innebära att det bott människor här senare än under den gropkeramiska tiden. Bild 7. Bild från Torsten Engströms undersökning av stenåldersboplatsen vid Österhagen 1931. Han anger att denna grav är yngre än stenåldersboplatsen i övrigt. Graven kan anas idag men har tyvärr blivit skadad av en grustäkt. Jag har i det smala sandiga skogspartiet mellan åkrarna vid Österhagen och den branta Kolmårdssluttningen norr därom funnit fyra stensamlingar vällagda med cirka två meters diameter. Se bild 8. 10

Bild 8. Röjningsröse Fynden har anmälts till Östergötlands Museum eftersom stensamlingarna påmint mycket om brons- eller järnåldersgravar. Arkeologer har sommaren 1998 och 2000 besiktigat platsen och bedömt att stensamlingarna är röjningsrösen. Vid sista tillfället bedömde arkeologen att de var från 1700-talet. En karta från 1708 och kartor från 1800-talet utvisar dock inte att det funnits åkermark här. Vi kan nog än så länge bara spekulera hur gamla de är. De kan vara allt från bronsåldern och fram till våra dagar. Ett sentida odlingsröse finns också i detta område alldeles intill nuvarande åker, men det har en helt annan karaktär. Det är en spännande fråga om Österhagen var bebott eller ej under bronsålderstid. Man vet att bönderna under denna tid bedrev svedjejordbruk. Åkern odlades under några år varefter skottskog fick växa upp och som sedan svedjades igen. Familjen flyttade runt mellan de olika odlingsområdena. Under järnåldern blev klimatet sämre, vilket medförde att djuren stallades under vintern. Detta medförde i sin tur att dyngan kunde tas till vara och läggas på åkrarna. Därför kunde åkern odlas år från år utan att ligga i träda. Djuren gick på skogsbete eller i hagar skilda från åker och äng med sten- eller trähägnader. Åker och äng kom därför att kallas inägor. Man blev nu bofasta vid sitt odlingsområde. Även under järnåldern verkar Kolmården ha varit glest befolkad. Få fynd är registrerade från denna tid. Från yngre folkvandringstiden 550 800 e.kr har gravar och andra fynd gjorts i Krokeksbygden. I Kvarsebo har nästan inga fynd gjorts från denna tid. I samband med en undersökning av den tidigare nämnda boplatsen vid färjeläget i Säter fann man ett kollager, som har daterats med C14-metoden. Resultatet visade att kolhärden inte var från stenåldern utan var ca 1800 år gammal. Det betyder att området där har utnyttjats även under tidig järnålder. Det enda kända fyndet från järnåldern i närheten av Österhagen är ett stenröse med 10 meters diameter på Västra Djupviksholmen. Det mest troliga är väl att någon storbonde på Vikbolandet ligger begravd här. 11

3. Medeltiden Vi vet inte mycket om livet i Kvarsebo under medeltiden. Några namn finns omskrivna i medeltida skrifter t. ex. Kvarsebo (Qwärnosabodha), Östankärr och Vibberholmen, den senare numera i Tunabergs socken. Dessa namn finns i ett brev från den 11 november 1377 skrivet på Yxnö och innehåller en uppgörelse om ägobyte mellan Bo Jonsson Grip och inbyggarna i Östkinds härad. Även Djupvik finns omnämnd i en medeltida urkund, nämligen i ett brev skrivet på Stensö den 30 juli 1359. I brevet nämns ena quärn ii Dyupowiik.. ii Hosaby sokn ii Östkinda härädhe d.v.s. en kvarn i Djupvik.. i Husby socken i Östkinds härad. Kvarsebo hörde till Östra Husby socken fram till 1615. Upplysningen är intressant eftersom det visar att Djupviksån utnyttjats tidigt som kraftkälla till mjöl- och sågkvarn. För ett par år sedan upptäcktes rester av en kopparhytta vid Djupviksån. Den bör har brukats någon gång under perioden 1350 1600 då kopparhyttor var vanliga i Tunaberg. Förmodligen har kopparmalmen fraktats på båt från Koppartorp till hyttan vid Djupvik. Här har vattenkraften använts till blåsbälgarna och kol hämtats från de närbelägna skogarna. Vadstena Kloster ägde många gårdar i Östergötland och Södermanland under medeltiden, dock inga i Kvarsebo. I Häradshammars socken finns en gård angiven i de äldsta jordeböckerna från mitten av 1400-talet nämligen Hylinge. Som vi ska se senare var Österhagen en utmark till Hylinge. Något in under nyare tiden hände också ett udda ägobyte i dessa trakter. Palne Eriksson Rosenstråle, en urkundsförfalskare, narrade till sig en kvarn vid Svintuna från kronan med hjälp av hemmagjorda dokument. Dokument visade dock klart att kvarnen var kronans gods så han fick återlämna den. Hans välgörare konung Johan III gottgjorde honom genom att tillförsäkra honom Djupvik genom ett brev den 23 januari 1582. I Gustav Vasas registratur finns Djupvik noterat vid två tillfällen. I november 1542 befann sig Gustav Vasa i Bråviken: Den 6 november låg han vid Djupvik och skrev bl.a. ett brev till Axel Eriksson Bjelke om olaga sommmargästning. Ett brev Till allmogen i Tjust om upproret och skatterna är daterat Bråviken den 4 november. Den 26 mars 1549 befinner sig Gustav Vasa i Kungsör och skriver ett brev till Henrik Petersson angående fyra sågkvarnar vid Kolmården bl.a. Kvarsebo och Djupvik. Han skriver.. och den fjärde ligger vid Djupvik där uppå ännu icke byggt uppå så att du vinnlägger dig att lathe i sommer byggie och förbättra samma sågqwarn up och seden aldeles lathe holle dem vidt macht. 4. Österhagen blir häradsäng Ända in på 1500-talet utgjorde huvuddelen av Kvarsebo socken häradsallmänning för Östkinds härad på Vikbolandet. Vikbolandsbönderna började så småningom att nyttja tjänliga marker på Kolmårdssidan för bete och slåtter. Namnet säter eller sätter finns i flera Kvarsebonamn och betyder utmarksäng, skogsäng. På 1600-talet verkar vårt område bli alltmer befolkat på dessa och andra marker. Nya gårdar kommer till och allt större områden odlas upp. Under 1600-talet skattläggs Stormbäcken och Hultstugan från början endast en gård på vardera stället mot senare 3 gårdar tack vare ökad produktion och frikostigare regler för hemmansklyvning under 1700- och 1800-talet. Skattläggning innebar att gården friköptes från i de flesta fall kronan och bönderna blev självägande. Om kronan ägde gården gick 12

oftast ändå nyttjanderätten i arv genom så kallad åborätt. Skillnaden mellan att äga själv eller att ha åborätt var i själva verket inte så stor. Österhagen var från början en häradsäng. Påfallande många fastigheter i Kolmården är i de äldsta jordeböckerna registrerade som häradshage, häradsäng, häradstorp o.s.v. Att dessa nämns i böckerna visar att man betalade skatt för dem. Oftast lär det ha varit någon gård på Vikbolandet, som brukade dessa utmarker på allmänningsmark och betalade skatt för dem. Det behöver inte innebära att markerna var obebodda. Det kan ha varit obesuttna som brukade marken och sedan gottgjorde sig för rätten genom dagsverken eller genom att betala in natura. I 1555 års jordebok finns Österhagen angivet som häradshage. Men enligt ortnamnsarkivet är detta inte vårt Österhagen utan ett torp norr om Kvarsebo, som numera heter Herrängen. Ortnamnsarkivets tolkning verkar riktig eftersom vårt Österhagen senare dyker upp under rubriken Häradsäng, medan det andra Österhagen i 1600- och 1700-talets böcker står under rubriken Häradshage. De forskningar jag gjort hittills, visar att vårt Österhagen finns i 1650-51 års jordebok och framåt. Skatten den årliga räntan är 8 penningar. I denna bok står för Österhagen antecknat öde och igenväxt. Detta tyder på att Österhagen är äldre än 1650. Fortsatta studier i Riksarkivet kan säkert ge svar på hur gammal häradsängen är. I jordeböckerna 1670 och 1680 tycks Skenäs Kungsgård ha använt Österhagens äng. I 1684 års jordebok står antecknat att Mattis i Djupvik betalar räntan. Som vi ska se senare står i 1690 års jordebok antecknat att Österhagen är ett augment till Hylinge rusthåll. Efter att ha haft ett antal olika brukare kommer ungefär från denna tid Österhagen att vara en utmarksäng för Hylinge fram till 1774. På Lantmäteriet finns en mycket vacker och välritad akvarellkarta Geometrisk karta över Östkinds Häradsallmänning på Kålemården 1708, bild 9. På den finns specialkartor i skala 1:4000 över vissa torp och gårdar, bl.a. Åbacken (Cabels Torp), Hultstugan och Stormbäcken. Som framgår av ett avsnitt ur kartan visas ägogränser för Djupvik, Hultstugan och Stormbäcken. De visar också inägor och fägator för de två senare. Genom en del mindre justeringar kan man rekonstruera kartan så att den blir skalriktig och jämförbar med dagens karta, bild 11. Det går förbluffande bra att hitta igen vissa gränser som till viss del fortfarande gäller. Kartan visar att det endast finns en gård på var och en av de tre fastigheterna. Läget för huset i Stormbäcken sammanfaller exakt med nr 3:2 och i Hultstugan med Mellangården. Troligtvis i det läge alldeles öster om vägen där resterna av ett gammalt hus finns kvar. I Djupvik ligger huset väster om ån där nu Åstugan ligger. De mindre fälten närmast husen vid Stormbäcken och Hultstugan är inägor och de yttre ängs- och skogsbetesmark. Man kan också genom färgmarkeringarna se vilka åkarar som detta år låg i träda (grå) och vilka som var besådda (gula). Vid den tid brukades i våra trakter s.k. tvåsäde, d.v.s. hälften av åkerarealen låg i träda medan den andra hälften var besådd. Mellan Djupviks ägor och Hultstugans ligger två markerade ängsmarker. Trots vissa skalfel på kartan kan man se att den norra ängsmarken (nr 21 och 25) i stort sammanfaller med dagens gränser för Österhagen bortsett från hörnet i SO som går in mot dagens byggnader på Ängstugan. Denna äng beskrivs på kartan som En kronoäng på allmänningen belägen, ibidem (på samma ställe) Sältingsvall och Äng i tvenne kiärr med ahlskoug beväxt, sältingsvall. NO om ängen betecknas området Kiärr och sammanfaller med Hästkärret, Ängstugan och Ekeborgs mark. Något hus är inte markerat på Österhagen. Detta tyder på att det varit obebott år 1708. Mellan ängen (dagens åkermark) och sjöstranden beskrivs marken (nr 18) som En hage vid sjön därest bärgas hö, hårdvall. Ibidem Gran och tallskog med bete för en häst, det senare syftar på Sjöskogberget. 13

Hultstugan Sjöskogberget Djupvik Bild 9. Del av Geometrisk karta över Östkinds Häradsallmänning på Kålemården 1708, I 1690 års jordebok är för Österhagen tillagt med annan penna Augment No 9 af Lifcomp. Vid kavalleriregementena var det jämfört med infanteriregementena dyrare att underhålla både häst och karl, varför en kavallerirote ofta bestod av en ganska stor gård, ett rusthåll, och några mindre s k augmentshemman. Avkastningen från de senare gick till att öka (augere=latinets öka) den större gårdens bärkraft. Rusthåll No 9 vid Ostgiota Lifcompagni är Hylinge gård i Häradshammars socken på Vikbolandet. Som vi ska se senare kom Österhagen att avsöndras från Hylinge. Österhagen förblev augmentstorp under hela 1800- talet och anges i husförhörslängderna som Skatte Augments Torp på Allmänningen. Anna- Lisa Johansson har i sin ägo ett kvitto från 1824 som visar att skatten till Hylinge är betald, bild 10. Bild 10. Af stamlägenheten Österhagen är skatten till fullo betald med 30 valar årets strömming för alla förflutna åren till och med år 1823. Som kvittens af Hylinge den 3 maj 1824. Johan Hemingsson och Håkan Håkansson Den yngre. Anm. 1 val = 80 strömmingar 14

Bild 11. Historiskt kartöverlägg år 1700. Med hjälp av äldre kartor kan vi tolka hur det såg ut för 300 år sedan. Österhagen var fortfarande obebott men dagens åkermark var en kronoäng och hagen mot sjön betades och slogs med lie. 15

Invånare I 1723 års jordebok återfinner vi vårt Österhagen under rubriken utjordar och med namnet Djupvik av Österhagen ett namn som det sedan hade ända fram till 1990. 5. Österhagen blir bebott i början på 1700-talet och friköpt 1766 Under 1700-talet uppmuntrade statsmakterna nya bosättningar och nyodling. Man hade idén att frihet för det enskilda initiativet skulle gynna jordbrukets utveckling och befolkningstillväxt. Genom skattelättnader ville man stimulera skapandet av nya torp. Följden blev en explosion av nya skattefria torp. Östergötland blev det torprikaste länet i Sverige under 1800-talets första hälft. Inte i något annat län fanns heller så många backstugor. Befolkning i Kvarsebo 1000 800 600 400 Serie1 200 0 år 1600 år 1700 år 1800 år 1900 år 2000 Under början på 1700-talet kommer flera av torpen till hos oss: Österhagen, Ängstugan och Kolvik. De blev skattlagda 1766, 1774 respektive 1793. Men som nämnts har torpen bebotts redan innan skattläggningen. Tyvärr saknas husförhörslängder från denna tid bortsett från 1714 och 1731. I den senare saknas dessutom sista sidan med gårdarna i socknens östra del från Djupvik och österut. Mantalslängder och födelseböcker kan ge oss viss hjälp. I 1729 års mantalslängd kan vi finna en Mattis Andersson på Österhagen. I mantalslängderna 1725 och 1727 finns ingen notering om Österhagen. Österhagen har alltså varit bebott sedan början på 1700-talet men utnyttjats åtminstone sedan 1600-talet som häradsäng. Ove Johansson, Kvarsebo har i sin ägo en vindflöjel med årtalet 1714, som har suttit på ett gammalt timrat magasin, som låg på samma plats som det nuvarande magasinet. Bild 12. Vindflöjeln som suttit på det gamla magasinet som revs 1932 16

Ängstugan har varit bebott i varje fall sedan 1733, vilket kan utläsas av bänklängden, se nedan. Kolvik finns upptaget i en kyrkobok redan 1729. Namnet anses enligt Ortnamnsarkivet komma ifrån ordet kol = träkol. Kol från milorna på Kolmården vidarebefordrades med båt från Kolvik till hyttorna i Tunaberg. 1719 var ett dramatiskt år på svenska ostkusten så även i Kvarsebo. Ryssen trängde in i Bråviken i juli och ödelade mängder av gods och gårdar. Stormbäcken, Hultstugan och Djupvik brändes ner. Några uppgifter om Österhagen finns inte i sockenprotokollet, vilket antingen kan bero på att det varit obebott eller att det var så oansenligt att det var ointressant att bränna ner. Vi föreställer väl oss ofta att livet på denna tid var slitsamt men ändå ganska fridfullt. Sockenprotokollen kan dock berätta annat. Kvarsebos kantor A.V. Palmgren återberättade i sin skrift 1901 Minnen från det gamla Kristine Kapell följande. I Kolvik stod det än värre till. Om dess invånare hade ett par gummor från Hultstugan och Österhagen ruskiga notiser att meddela som efterrätt på en sockenstämma 1773. Svordomar, trätor, slagsmål och tjuveri hörde till ordningen. Men sådant tyckte hustru Annika i Kolvik vara måttligt blott icke pojkarna gjorde hackmat af hvarandras lefver och lungor. 6. Vilka bodde på Österhagen? Den första familjen vi känner till på Österhagen är Mattis Andersson. Det vet vi dels genom 1729 års mantalslängd och dels genom födelseboken. Där står inskrivet att det föddes en son Anders den 24 september 1730. Dopet skedde i kyrkan den 29 september och vittnen var hela sex personer från Stormbäcken, Kalkugnen, Lisselhag (låg strax väster om Mauritsberg), Vicklö (söder om Ö.Husby) och Häradstorp samt kyrkoherdefrun Madame Margareta Simoräus. År 1749 dör Mattis Anderssons hustru, men året därpå gifter han om sig. Bild 13. Födelseboken 1730 som berättar att på Österhagen blev Matts Andersson far till sonen Anders den 24 september. Barnet kristnades den 29 ejusdem (=samma månad). Vittnen var Anders Pährson i Stormbäcken med flera. 17

I sockenboken finns en bänklängd för Christine Capell år 1733. Där kan man läsa att första bänken på båda sidorna var reserverad för Mauritzberg. Övriga placeringar har inte någon vare sig geografisk eller ståndsmässig indelning bortsett ifrån att på sista bänkraden inhyses hjon hvarest äro Östra Engstugan och Junkerstorp. Österhagen finns redovisad på dels vänstra sidan bänk 2 och dels högra sidan på bänk 9. Ena sidan var reserverad för kvinnor och den andra för män. Den 7 mars 1766 skattköpte änkan efter majoren Gyllenrahmn på Hylinge fru Elisabeth Scheibe hemmanet Hylinge med tillhörande utmarker bl.a. Blomsäter, Lilla Damkärr och Österhagen i Kvarsebo socken. I skattebrevet betecknas Österhagen som En Kronoäng, 8 öres ränta. Österhagen övergick därmed från att vara en statlig egendom till en privat. Bild 14. Del av skattebrevet den 7 mars 1766 då bland annnat Hylinge och Österhagen friköptes. År 1768 kan vi notera en födelse på Österhagen då Anders Pehrsson och hans hustru Annika Jonsdotter fick en son Anders. Anders Pehrssons familj var inhysta på Österhagen. Några år senare bor de i Ängstugan. En utrikes sjöman Anders Mattsson Qvarsell bor några år också på Österhagen med hustrun Gretha Anderssdotter. 1767 köper de ett torp på Djupvik. Möjligen är denne Anders son till Mattis, men hans födelseår 1732 stämmer inte riktigt med den födelsenotering vi tidigare såg från år 1730. Från 1771 bor ytterligare en familj på Österhagen. Då gifter sig nämligen på Österhagen torparen och drängen Anders Andersson med pigan Maija Andersdotter. Den förre kronofiskaren och brukaren Mattis Andersson lämnar vid denna tid Österhagen. I 1771 års mantalslängd anmärks att både han och hustrun är ofärdiga. Från år 1774 och fram till år 1895 fördes husförhörslängder kontinuerligt i Kvarsebo. De ger oss en mycket exakt bild vilka människor som bott här, varifrån de flyttat in, vart de flyttat, vilka barn som fötts o.s.v. Anders Andersson och Maria (Maija) Andersdotter var båda födda i Tunaberg. Den 28 november 1774 köper de Österhagen av Eva Elisabeth Gyllenram f. Scheibe på Hylinge för 1012 Dahler Kopparmynt. Köpebrevet i original finns hos Lennart Petterssons barn i Hultstugan. Lagfart (fastebrev) får Anders och Maija den 3 juni 1777. 18

Bild 15. Omslaget till fastebrevet från 1777. Originalet finns hos Lennart Petterssons barn i Hultstugan. Österhagen kom från nu och i nästan 200 år fram till 1968 att vara i samma släkts ägo. Paret Anders och Maija fick 4 barn. Två var dödfödda. En flicka dog vid 8 års ålder. Hoppet stod nu till dottern Maja. Hon gifte sig och fick en son på Österhagen vid 20 års ålder. Hon dog av barnsbörd någon vecka efter nedkomsten och två veckor senare pojken av slag (!) den 2 juni 1798. Bouppteckningen efter dottern finns bevarad på Landsarkivet i Vadstena. Anders och Maija var nu 54 resp 55 år gamla. Man kan förstå med vilken smärta och oro paret stod här utan arvingar. 1803 testamenterade de sina ägodelar till dels Anders brorsdotter pigan Stina Ericksdotter och dels till Maijas systerson Erik Svänsson i Tuna socken.. dock med förbeholl att nyssnämnda piga intill bägges wår död gå oss med barnslig lydno tillhanda, skulle hon dermot treskas så ordineras annorlunda framdeles. 1808 flyttade Jan Svensson in på Österhagen och gifte sig med Stina. Jan kom närmast från Junkerstorp, men var född i Stormbäcken. Det äldre paret bodde kvar på Österhagen under sin återstående levnad. De gjorde 1810 ett tillägg till testamentet och beslutade att Stina och Jan skulle överta Österhagen efter deras död men att de skulle betala 48 Riksdaler till Erik Svänssons arvingar. Anders dog 1815 och Maija 1829 85 år gammal! Stina och Jan fick inte mindre än 8 barn på Österhagen, men tre av dem dog under det första levnadsåret. Jan var uppenbarligen en betrodd man som bl.a. utsågs som förmyndare för föräldralösa barn. Han arrenderade en del av Hultstugans mark under en femårsperiod. Anna-Lisa Johansson har en sida ur en familjebibel från denna tid (bild 16). 1842 gifter sig mellansonen Sven Jansson med Johanna Svensdotter som är född på Krullen men närmast varit piga på Hultstugan. Sven övertar samtidigt brukandet av Österhagen. De får en son året därpå, men han dör 5 år gammal. 7 år senare år 1850 - får de ytterligare en son Johan Erik som kommer att äga gården ända fram till sin död 1929. 1865 dör Jan Svensson 88 år gammal. Han hade då 4 barn i livet två söner, Anders och Sven och två döttrar Maja Stina och Brita Caisa. Sedan ett par decennier hade män och kvinnor lika arvsrätt i Sverige. De ärvde därför ¼ var av Österhagen. Anders var nu hemmansägare på den mellersta Hultstugan (måg till förre ägaren) och Maja Stina gift med ägaren till den södra Hultstugan. Brita Caijsa hade gift sig fyra år tidigare med daglönaren Eric August Nilsson och bodde på Österhagen med sina två barn födda 1863 och 1865. 19

Bild 16. Åbon Jan Svenssons familjebibel. Förutom de fem barnen finns längst ner änkan Maja Andersdotters namn inskriven. 20

7. Österhagen blir två torp När fadern dog uppstod en dispyt om Österhagen. Bröderna ville lösa in sina systrars andelar, vilket de nekade till. Man lyckades inte komma överens utan bröderna förde frågan till tinget. Östkinds häradsrätt meddelade att döttrarna var tvungna att sälja sina andelar enligt lag. Torpet ansågs för litet att klyvas på fyra ägare och sönerna hade enligt lagen rätt till inlösen. Systern Maja-Stina, som just blivit änka och flyttat till undantag på Karlslund accepterade då att brodern Anders löste in hennes andel för 650 riksdaler. Den yngsta systern Brita Caijsa accepterade trots domen inte inlösen godvilligt. Så småningom skrev dock hennes man på ett köpebrev där brodern Sven köpte hennes andel för 660 riksdaler. När lagfart för köpet begärdes överklagade dock Brita Cajsa det hela och nekade att någonsin hafva godkänt den köpe- eller löseskilling för hemmanet, hvarom hennes man kan hafva öfverenskommit med käranden, samt yttrade till slut att hon förr gingo till döden än underskrefvo köpebref för sin lägenhetsandel. Skörden slog fel flera år i rad denna tid och det var nöd i Sverige. Detta kan ha bidragit till denna kamp om marken. Lagfarten godkändes inte heller av rätten vid detta tillfälle. Så småningom 1869 kom Sven och Brita Caijsa överens om försäljning för ett pris av 705 riksdaler. 1870 fem år efter faderns död blev köpet lagfaret. Nu står Anders som ägare till halva Österhagen och Sven för den andra halvan. Allt talar för att jorden och även sköthagen nu sämjedelades mellan bröderna och de gränser som gäller idag drogs upp. Först 1966 blev gränserna legaliserade av Lantmäteriet. Brita Caijsa och hennes familj flyttade 1869 från Österhagen och köpte mark från Kvarsebo gård och bebyggde Örntäppan. Sonsonsonen Olle har bott här fram till i sen tid och är gift med vår lantbrevbärare Mona. Anders son Per August flyttade med sin unga familj till Österhagen 1870 och bodde här fram till 1875 då han flyttade tillbaka till Hultstugan samma år som hans mor dog. Han kom att äga halva Österhagen den del som idag ägs av familjen Wigh ända till sin död 1918. Han brukade under lång tid båda gårdarna och var också nämndeman under 1880-talet. Lennart Pettersson - sonsonson till Per August - bodde i den mellersta Hultstugan fram till sin död 2003. Den nuvarande ägaren till den södra Hultstugan är ättling till Österhagens Maja Stina. Bengt Anderssons mormors farmor var just Maja Stina Jansdotter. Sven Jansson fortsätter nu att bruka den östra av Österhagengårdarna (2:3) och får två barn Johan Erik, som föddes 1850 och Emma Lovisa 1858. Emma Lovisa gifter sig 1888 och flyttar till Smedskärr. Johan Erik bor hela tiden på gården och har antagligen tagit över skötseln alltmer. Sven Jansson blev precis som sin far 88 år gammal och dog 1905. Johan Erik var förutom jordbrukare och fiskare även båtbyggare. Han byggde enligt svärdottern Anna-Lisa Johansson ekor nere vid sjöstranden. En sådan har funnits i bruk under lång tid på Ekö tvärs över Bråviken. Som skolbarn gjorde han fantastiskt fina teckningar, som Anna- Lisa fortfarande har kvar, bild 17. År 1902 gifte han sig med Lovisa Wigh som tjänstgjort som piga på gården. De fick sönerna Erik 1903 och Sven 1905. Under åren 1902 1905 var Anders Oskar Andersson med hustru och tre barn hyresgäster hos Sven Jansson. Hustrun hade blivit änka på Hultstugan några år tidigare. Paret byggde sedan Ekeborg och flyttade dit 1905. 21

Bild 17. Denna fina teckning gjorde Johan Erik Svensson 1860 vid 10 års ålder Bild18. Erik Johansson i skötgården 1960. Erik tog över skötseln av gården när hans pappa gick bort 1929 och drev gården fram till sin död 1965. Han lade ner djurdriften några år tidigare. Sven bosatte sig i Lyckebo och drev 22

fiske tillsammans med brodern. I övrigt arbetade han bland annat på Forsbergs verkstad i Kvarsebo. Efter Eriks död togs fastigheten över av brorsbarnen Anita Johnsson och Ove Johansson. 1968 styckades fastigheten, varvid stamfastigheten köptes av familjen Segerfeldt och strandfastigheten Björkebo av familjen Moberg. Båda fastigheterna har nu gått en generation vidare i respektive familj. Den västra av gårdarna (Österhagen 2:2), som numera ägs av familjen Wigh brukades alltså av Anders Janssons son Per August. De bodde som nämnts på gården 1870 75, men flyttade sedan tillbaka till Hultstugan. Han och hans son Thure brukade marken, men den var också utarrenderad vissa tider. Huset har varit uthyrt under vissa år. Det bör alltså ha funnits två hus redan då på Österhagen. 1877 79 bodde arbetskarlen Gustaf Erik Svensson här med sin fru och fyra barn. De flyttade sedan till Tallbacken. Han bodde kvar där till sin död 1914 som änkling. 1881 84 bodde en annan familj på Österhagen - Eric August Eriksson med hustru och fyra barn. De var födda i Råby Rönö och kom närmast från Björkholmen. Från Österhagen flyttade de till Karlslund. Efter denna tid har det inte bott någon familj på Wighs gård så länge husförhörslängderna fördes fram till 1895. År 1908 flyttade slaktare Gustaf Emil Velander född i Bergshammar in. Han var gift med Anna Karolina Olsson. Hon hade med sig ett barn från ett tidigare gifte och paret fick också en dotter Gerda Anna Elisabet född i Kvarsebo församling 1909. De flyttade från Österhagen 1911 till V. Vingåker. År 1918 dog som nämnts nämndeman Per August Andersson i Hultstugan. Arvingarna sålde Österhagen 2:2 till fiskare Ludvig Eklund. Han sålde den vidare 1927 till Karl Wigh, som var född i Ängstugan 1895. Fastigheten är fortfarande i familjens ägo. Bild 19. Kalle Wigh i sjöboden 23

Häradsäng 1650 eller tidigare Mattis Andersson Kronofiskare 1729 - ca 1771 Österhagen skattlagt 1766 Ägare Eva Elisabeth Scheibe, Hylinge Anders Andersson/Maija Andersdotter Köp av Hylinge 1774 Jan Svensson/Stina Ersdotter Brukar gården från 1808. Stina brorsdotter till Anders A Anders Jansson ärver ¼ och köper ut syster Maja Stinas andel 1867. Ingift på Hultstugan Äger västra Österhagen sedan 1869 Sven Jansson brukar Österhagen sedan 1842 ärver 1/4 och köper syster Brita Cajsa andel 1868 Äger östra Österhagen sedan 1869 Sonen Per August Andersson Brukar halva Österhagen (västra) och bor här 1870-75 Barnen säljer Österhagen 2:2 till fiskare Ludvig Eklund 1918-19 efter faderns död Sonen Johan Erik Svensson övertog gården 1906 Sonen Erik Johansson driver gården 1929-1965 Karl och Elsa Wigh Köper fastigheten 1927 Brorsbarnen Anita Johansson och Ove Johansson Ägare 1965 1968 I familjen Segerfeldts ägo sedan1968 Björkebo avstyckas och köps av familjen Moberg 1968 24

8. Grannarna på torpet Ängstugan och backstugan Tallbacken Ängstugan gick tidigare under namnet Östra Ängstugan. Torpet har tillkommit på ungefär samma sätt som Österhagen. Det har varit ett torp under Skenäs Kungsgård. Det hade fastighetsbeteckningen Skenäs 1:2 ända till 1990. Först 1954 överfördes Ängstugan till Kvarsebo socken. I bänklängden för Christine Capell är Östra Ängstugan nämnt 1733. I födelseboken dyker namnet upp 1749 då en son Eric föddes den 6 april. Av födelseboken kan man kan man också utläsa att torparen Lars Larsson fick sju barn under åren 1749-60 med tre olika hustrur. Som nämndes tidigare skattlades Ängstugan 1774 och blev alltså friköpt från staten. Mellan 1778 och 1800 verkar torpet av husförhörslängderna att döma ha stått öde. Det ursprungliga huset låg längre österut. Några syrenbuskar där är troligen rester från det torpläget. 1828 flyttade Isac Persson in efter Anders Jonsson. Isac hade då fru och fem barn, vilka närmast bott i det numera rivna torpet Källhult. Tre år senare flyttade ytterligare en familj in på Ängstugan, nämligen Anders Andersson Grill med fru och fyra söner. Två tragiska drunkningsolyckor drabbade Ängstugan vid denna tid. Den 12 juli 1832 drunknade den knappt tvåårige sonen Sven Isacsson. I augusti 1834 drunknade torparen Anders Andersson Grill. Förutom att mista en anhörig förlorade familjen också sin försörjare. Några månader senare flyttade båda familjerna från Ängstugan. Familjen Persson blev de första inbyggarna på Tallbacken och änkan Grill flyttade till Sjöstugan med sina fyra söner som då var mellan 3 och 18 år gamla. En av sönerna Erik kom att flytta tillbaka till Sjöstugan senare år 1868. I kyrkboken 1886 finns noteringen utfattig på honom och hustrun liksom för änkan Kristina Carolina Hallgren med sina fem barn, som också bor här. Kristina flyttade 1892 till Sjöholm medan paret Grill fortfarande bodde kvar där 1895, när husförhören upphörde. På 1860-talet bodde två fattighjon i Sjöstugan nämligen Anders och Eric Gustaf Bäring. Det är väl de som givit upphov till namnet Bäringstorp. Sjöstugan är noterad som backstuga på allmänningens ägor. Åter till Ängstugan. Under 1834 1848 bodde några olika familjer här. Under något år inhystes två försvarslösa personer inom församlingen nämligen änklingen Anders Ersson och hans dotter. Anders flyttade efter ett år till Sjöstugan och dottern till Hultstugan och efter ytterligare ett år flyttade hon vidare till Dammtorp. 1848 kom torparen Johan Jonsson till Ängstugan och bodde här till sin död 1888. Änkan flyttade 1895 på socknen. Efter ett kortare mellanspel med andra invånare flyttade Johan Wigh in 1891. Här växte flera barn upp. Den yngste var sonen Karl, som senare köpte Österhagen 2:2. Kalle nämnde att man fick leverera lingon och kanske strömming till Skenäs och kanske också göra dagsverken där. Ägare 1919 25 var Martin Eriksson. 1925 övertogs Ängstugan av Konrad Pettersson född på Hultstugan, som då gjorde en om- och tillbyggnad av huset. Fram till 1950-talet bodde familjen Valter Flemk här. Valter var då färjförare på Östkinds färja. De sålde sedan Ängstugan som fritidshus till familjen Bergkvist. Åkermarken styckades av och såldes till Hultstugan och fritidsfastigheten ägs nu av Ulla Mårtensson. På en karta över Djupviks ägor från 1710 är Tallbackens strandremsa noterat som ett särskilt område på skogen och med beteckningen Sved. Man hade alltså troligtvis börjat med svedjebruk. Möjligen är Tallbacken det torp som Anders Mattsson Qwarsell från Österhagen köpte av Djupvik 1767 men det har inte kunnat bekräftas. Första gången Tallbacken noteras i kyrkböckerna med sitt namn är 1834, då alltså familjen Isac Persson flyttade hit från Ängstugan. Tallbacken betecknas under hela 1800-talet som backstuga på Djupviks ägor. Ordet backstuga behöver inte betyda att stugan var ingrävd i backen utan kan också betyda att stugan står på annan ägares mark. Backstusittaren hade inget eget jordbruk utan gjorde dagsverken eller betalade på annat sätt för rättigheten. 25

Så småningom flög barnen ut och Isac blev änkling 1842. 1853 flyttade han till fattighuset, där han dog två år senare. Huset står tomt 1853 1860 Omkring 1865 flyttar Johan Eric Isacsson Ålund in här och bor med sin familj i 10 år. Därefter flyttar paret och yngste sonen till Stugubråten. Ett år senare blir han änkling och flyttar tillbaka till Tallbacken. Två av döttrarna flyttar också tillbaka och bor här under kortare tid. 1879 dör pappan. Yngste sonen kommer till fosterhem först till Knektbråten och sedan till Ängstugan där han bor i två år. Samma år 1879 flyttar arbetskarlen Gustaf Erik Svensson med familj till Tallbacken. Han blir änkling 10 år senare och avlider 1914. Dottern Johanna Charlotta flyttar tillbaka till pappan i november 1891 från Norrköping. Drygt tre månader senare dör hon 18 år gammal. Under fem år 1890 95 bor ytterligare ett par på Tallbacken. Enligt en anteckning i kyrkboken betalar de 25 kr för jord årligen. 1895 flyttade de som första ägare till Karlsro. Tallbacken avstyckades 1915 från Djupvik då med fiskhandlare Axel Luther Velander och hustrun Johanna Alfrida som ägare. 1951 delades fastigheten i två tomter. 1988 köptes båda av familjen Holm. 9. Jordbruket Familjerna på Österhagen har sedan 1700-talet försörjt sig på jordbruk och fiske. Den åkermark som odlas idag utnyttjades också på 1700-talet i samma geografiska utsträckning som nu men då både som åker och äng. Den första ekonomiska kartan från 1868 visar att jämfört med idag var nästan bara halva åkerarealen uppodlad. Resten var ängsmark, som låg i en krans runt hela åkermarken. Se kartan, bild 20. Kritpipor från kanske 1700-talet har hittats av familjen Wigh på åkern.. 1806 08 gjordes en gränsbestämning mellan allmänningen och gårdarna då också gränsrösen sattes upp. Dessa är beskrivna i detalj. Nästa alla dessa gränsstenar finns fortfarande kvar nu med gulmålad topp. 1844 gjordes ytterligare en gränsreglering för allmänningens mark som fastställdes 1853. Till förrättningen hör en karta i skala 1:8000, bild 21. Den visar att många gårdar använt marker utanför sina gränser och ibland tvärtom. För Österhagens del gjordes en mindre justering av dess södra gräns på Wighs ägor. Marken där nuvarande jordkällaren och ladan ligger tillfördes Österhagen men man fick avstå mark där fägatan mot betesfållan går och som fördes till allmänningen. I övrigt var det bara några mindre justeringar som gjordes. Gränserna har varit oförändrade sedan dess. Man kan tolka dessa handlingar som att de gränser som nu gäller har i huvudsak gällt sedan skattläggningen av Österhagen 1766. Jag har ännu inte lyckats hitta någon skattläggningskarta över Österhagen. Avkastningen var inte särskilt hög på den tiden. Man räknade med att få tillbaka 3 4 gånger utsädet. Idag blir skördarna genom bättre jordbearbetning, konstgödning och förädlade sädesslag m.m. 15 20 gånger utsädet. Spannmålsskördarna kan alltså inte ha varit särskilt stora på grund av detta och av att endast hälften av marken nyttjades för odling. Boskapsskötseln har säkert varit viktigast för försörjningen när det gäller jordbruket. Vad hade man då för djur på Österhagen? Bouppteckningarna kan ge oss besked: 26

1815 1841 1865 1 1905 2 1929 3 1950 4 Hästar 1 1 1 Oxar 1 1 Kor 3 3 1 3 3+3 4+3 Kvigor/kalvar 1 1 1 1? 3+3 Får 3 2 1 Grisar 1 4 1+2 1+2 Det kan tilläggas att Erik Johansson skaffade traktor (en ny Volvo) i mitten av 1950-talet men behöll hästen och att han med häst och traktor hjälpte Karl Wigh med körningar. Någon gång kom Olle Sidwall med sina parhästar och hjälpte till. Det bör också nämnas att Karl Wigh hade 3 kor, 1 kviga och 2 gödkalvar. Det innebar att hela Österhagen kunde föda dubbelt så många djur under 1950-talet som 100 år tidigare. Tillgången på bete och foder till djuren var ju avgörande för hur många djur man kunde ha. Halva åkerarealen fick alltså till en början användas som ängsmark. Efter slåttern kunde man låta djuren gå på bete där. I övrigt fick man använda annan mark. I hela landet utnyttjades sedan järnåldern skogen för bete. Det gjorde att skogarna var glesare och ljusare än idag. Djuren togs till utmarkerna genom inhägnade fägator. En sådan har gått från Wighs källare och västerut till skogen längs Österhagens sydvästra gräns. Vägen finns fortfarande kvar. Den utnyttjades av båda Österhagengårdarna. En vallgata gick vidare upp norrut i bergen. Det finns bevarat ett avtal där bostället Östanå upplåter en fägata längs Österhagens gräns mot att två dagsverken görs åt betalningsinnehavaren. Var denna fägata gått är lite osäkert. 1823 skrev kyrkoherde Widegren i sin Östgötabeskrivning om Kvarsebo: Mulbetet är godt men begagnas icke utan wåda, i afseende på odjur, som kringstryka i allmänningen. En sommar i början av 1800-talet blev inte mindre än 36 kreatur odjurens rov i Kvarsebo. Sockenmännen beslöt att man skulle gå man ur huse för att utrota dem och att man skulle få två riksdaler för varje dödad varg i skottpengar. Vid mitten av 1800-talet var vargen helt utrotad. I alla tider har det ju varit stridigheter mellan Vikbolandsbönderna genom allmänningen och Kvarsebobönderna. Vid den ovan omtalade rågångsförrättningen 1844 uppdagades vid Österhagen att norr om skötgården är en större hagmarksslätt olofligen inhägnad; hvilka intägter ovillkorligen utläggas till häradsmarken. På kartan är stenmurarna från Maj-Britts hus ner till Tallbacken och den från Segerfeldts hus ner till stranden öster om Björkebo markerade. Muren öster om Björkebo från berget och ner till stranden verkar ha blivit flyttad ca 10 m österut sedan kartan ritades. Troligtvis fick väl Österhagen betala arrende för denna hage mellan gårdarna och sköthagen efter detta. På en karta som finns på Djupvik från 1795 ritad av Birger Blomberg anges att vår backe användes som hage till Sågartorpet. En annan tvist drogs inför rätta. Det var kronoskogvaktaren T.O. Thalén i Östanå som 1892 stämt Sven Jansson i Österhagen bland flera andra inför tinget p.g.a. att han under sistlidne sommar olofligen betat sina kreatur å Östkinds härads allmänning Kolmården, deri han ej vare delegare. Sven Jansson bestred eftersom han ansåg att fastigheten förvärvat betesrätten (från Hylinge?). Domstolen ansåg till slut att detta inte kunde styrkas och han fick böta tio kronor! 1 Sonen hade drivit gården sedan 1842 och hade troligen också djur 2 Gäller Österhagen 2:3 3 Gäller båda gårdarna 4 Gäller båda gårdarna 27

Bild 20. Konceptet till den första ekonomiska kartan häradskartan från år 1868 ger en mycket detaljerad bild av åker, äng, vägar, byggnader m.m. Bland annat kan man se hur stor del av dagens åkerareal på Österhagen som bestod av äng och hur lite av Ängstugans mark som var uppodlad. 28

Kreaturen förstörde mycket i skogen och åt upp många plantor. Kritiken växte alltmer runt om i landet mot denna form av bete och den förbjöds slutligen på 1930-talet. Som kompensation för det uteblivna betet uppläts efter särskild förrättning betesfållor på allmänningens mark. Karl Wigh träffade 1937 ett sådant avtal med häradsallmänningen och som gäller så länge betesdrift pågår. Ersättningen bestämdes till 5:-/år. Eftersom fållan används gäller avtalet fortfarande. Ängstugufållan bör ha tillkommit på samma sätt. Många var de grindar som skulle öppnas fram till 1950-talet. Vad jag minns var det 5 st för att komma till Björkebo. Än idag kan man se resterna av den mjölkningsbod som låg nedanför vägen mot åkermarken på Ängstugans mark. Bild 21 Karta upprättad 1844-45 i samband med rågångsreglering för allmänningen. Observera Österhagens sköthage, stengärdesgårdarna och husens läge. Skogsbete har trots detta förekommit i sen tid på Österhagen. Erik Johansson arrenderade betesmark av allmänningen på 1950-talet och fram till att djurdriften lades ner omkring 1962. De betade i skogs- och hagmarkerna mellan gränsen mot Djupviks ägor och till Kolvik. Den 29

1930 1933 1936 1939 1942 1945 1948 1951 1954 1957 1960 kg fortfarande öppna skogen vid Sjöskogberget är ett resultat av skogsbetet som först Östanå och sedan Österhagen bedrev. Erik utnyttjade också Brittalunds slåtterängar. När det gäller åkerredskap kan man se i bouppteckningen från 1815 att torpet hade en gödselkärra, en hökärra, en släde, ett par kälkar, en årder och en oxharv. 1841 hade åkerredskapen ökats till 3 vagnar, 3 par kälkar, 2 skrindor, 2 harvar och 3 st årder. Plog hade tydligen ännu inte kommit i bruk på Österhagen. Vid Sven Janssons frånfälle år 1905 fanns på gården, som ju nu bara omfattade den östra halvan av Österhagen följande redskap: vagn, 2 par kälkar, årder, plog, harvar. När Johan Erik Svensson dog 1929 fanns följande åkerredskap: ¼ slåttermaskin, ¼ såmaskin, 1/24 tröskverk, vagnar, kälkar, plog och årder, gödselbotten och harvar. Man hade tydligen nu gått samman mellan gårdarna för att skaffa moderna jordbruksredskap. Erik Johansson skrev in skörderesultatet varje år på väggen i magasinet. Vi vet därför hur skörden blev på hans gård 1930 61. Skörderesultat 10000 8000 6000 4000 2000 0 År Vi kan exempelvis se hur dåliga skördarna blev under de torra somrarna 1947, 1955 och 1959. Under i varje fall de två förstnämnda torrsomrarna behövde Erik dryga ut fodret med vass som han skördade på den södra Bråviksstranden. De två sista åren han drev jordbruk fick han de största skördarna någonsin. Jordbruket i Kvarsebo verkar ha nått sin kulmen på 1910- och 1920-talet. Många av de ekonomibyggnader som nu finns kvar är från denna tid. I vår dalgång från Österhagen till Stormbäcken fanns inte mindre än 12 gårdar i bruk om man räknar med Östanå som hade huvuddelen av sin åker- och betesmark här. Idag lever inte någon familj på jordbruket! Men tack och lov hävdas fortfarande praktiskt taget all åkermark. Det innebär att åkermarken idag i denna dalgång är betydligt större än den var år 1868. Då var vissa områden ännu inte uppodlade och andra nyttjades som ängsmark. 30

Bild 22. Slåtter på Ängstugans mark 1952. Bengt-Göran Andersson på Hultstugan t.v. och jag till höger. Hästen Faggen med slåttermaskinen i bakgrunden. Erik Johansson slutade omkring 1962 att bruka Österhagen 2:3 och Karl Wigh gick i pension ungefär samtidigt. Gårdarna upphörde därmed efter 200 år som självständiga jordbruk. Åkrarna brukas fortfarande genom att först Nils och Bengt Andersson på Hultstugan och sedan 1988 Fredrik Svahn på Djupvik arrenderar marken. Numera odlas samma sädesslag eller vissa år vall på all mark. Ett flygfotografi från 1955 visar att då var åkermarken på Österhagen uppdelad i ett tiotal olika lotter. 31

Bild 23 Historiskt kartöverlägg 1850. Jämför man med överlägget från år 1700 bild 11 kan man se att nu har Österhagen, Ängstugan, Kolvik, Sjöstugan och Tallbacken blivit bebodda. Österhagen har uppodlats men fortfarande ligger ängsmark i en krans kring åkern. Ängstugan har blivit uppodlad till hälften och Hästkärret har uppodlats. På Hultstugan är fortfarande mycket mark inte uppodlad men efter laga skiftet sker stor uppodling. 32

10. Fisket Fisket har alltid varit ett viktigt näringsfång på Österhagen från stenåldern och fram till våra dagar. Den första invånaren på Österhagen som vi känner till Mattis Andersson anges i en mantalslängd som kronofiskare. I samband med skattläggningen av Kolvik år 1793 visade dåvarande torparen på Österhagen Anders Andersson upp i original en bifallsresolution från Konungens befallningshavare den 4 maj 1768 att hans företrädare på Österhagen Mattis Andersson fått tillstånd att idka fiske i saltsjön. Detta ledde till ett beslut att Kolvik och Österhagen fick dela på fisket mellan Hultstugans och Djupviks gränser utanför allmänningens mark en rätt som gäller än idag. I protokollet anges att en sträcka av vid pass 250 famnar i längden varpå 5 not- och 8 skötvarp skola kunna dragas. Sommartider då åtskilliga sorter fjällfisk men i synnerhet strömming fås, varandes fångsten så liten att i vissa år nästan ingen, att skattläggningsmännen med avseende på den kostnad som uppgår till redskapens upprättande och underhåll ej kan med idkarnas bestånd utsätta räntan till högre än 32 skilling. Markremsan nere vid Bråviken blev tidigt avsatt som skötgård. Troligtvis stadfästes det 1766 i samband med skattläggningen av Österhagen att denna mark på allmänningen skulle tillhöra Österhagen. Karta och protokoll saknas tyvärr på Lantmäteriet över detta, så vi kan inte veta det helt säkert. Däremot är gränserna tydligt angivna på gränsregleringskartan från 1806-08 och området benämnt Österhagens sköthage. Det talas också i protokollet från 1844 om Österhagen med dess wid Bråviken egande skötgård Ängstugan eller andra gårdar i närheten har inte på samma tydliga sätt egen skötgård. Valter Flemk minns att Ängstugan skulle göra två dagsverken varje år på Östanå för rätten att ha sjöboden vid stranden. Österhagen delar således sedan 1700-talet med Kolvik ett eget strömmingsfiskevatten mellan fastigheterna. Allmänningen har inte fiskerätt här trots att de äger stranden bl. a vid Sjöskogberget. Fiskevattnet var enligt uppfattningen i början på 1900-talet av krononatur d.v.s. staten ägde det, men nyttjanderätten gick i arv på Österhagen och Kolvik. Kolvik skattköpte sin del av fiskevattnet 1918 och de båda Österhagengårdarna 1970. Priset var ganska facilt, 5 kronor och 30 öre, varav 30 öre tillföll Vadstena Krigsmanskassa en kassa som instiftades redan under trettioåriga kriget som stöd till efterlevande efter stupade soldater. Man kan ifrågasätta om verkligen fiskevattnet var av krononatur. Enligt skattläggningsprotokollet 1793 ingick även fiskevattnet i skattläggningen. I 1966 års lantmäteriförrättning klargjordes att Österhagen skulle ha eget fiskevatten från skötgården och 150 m ut. Även när det gäller fiskeredskapen ger bouppteckningar oss en bild av vad man hade på Österhagen. År 1815 när Anders Andersson gick bort fanns inte mindre än 30 strömmingsskötar i boet. Man hade också en sommarnot, två båtar, en öka och båtsegel med fock. År 1828, när Anders hustru Maija avled, fanns en roddbåt, en öka med ett gammalt segel, 21 strömmingsskötar och två st ljustrar med ett brandjärn och tre korgar. 1841 avled Stina Ersdotter. Då fanns på Österhagen 20 strömmingsskötar, 4 skottnät och 4 slätnät. Man var också hälftenägare i en sommarnot. Vidare fanns en roddbåt, en notöka och ett båtsegel. Det är uppenbart att fisket efter strömming varit det viktigaste. Man noterar också att Österhagen har tvenne winternotlotter. Dessa värderas till 30 riksdaler banco att jämföras med värdet av de 20 skötarna på tillsammans 25 riksdaler banco. Totala värdet av vinternoten måste ha varit mycket stort. 33

1905 då ju Österhagen var delat fanns på nuvarande 2:3 16 st skötar, 6 st nät, ¼ i fisknot och 1/8 i winternot. Även här är vinternoten mycket högt värderad 400 kr för hela noten att jämföras med 20 kr för den förstnämnda noten och 2 kr för vardera sköten. Fisket vid Österhagen pågick yrkesmässigt fram till mitten på 1960-talet. Karl Wigh hade en fiskebåt och bröderna Sven och Erik Johansson en. De liksom alla andra fiskare gick ut vid 4-tiden på eftermiddagen och lade ut skötarna. En timme efter midnatt var det dags att gå ut och hämta skötarna. Var fångsten god var det ett styvt arbete att rensa skötarna och hinna gå med båten till Kvarsebo före kl 7 då lastbilen från Norrköping kom för att hämta fisken. Bild 24. Skötgården 1946 med Kalles fiskebåt till höger och Eriks och Svens till vänster Om man fiskat i skärgården landades fisken ofta vid Lövvik. På Getaborg byggdes enligt Sven Johansson under kriget en övernattningsstuga för fiskarna för att man skulle spara bränsle genom att undvika onödiga transporter. Sven och Anna-Lisa bjöd vår familj på en minnesvärd resa dit en vacker sommardag 1947, se bild 25. Nylonnäten började komma omkring 1960. Innan var skötarna knutna med bomullsgarn som behövde impregneras. De kokades då i stora gjutjärnsgrytor och fick sin karaktäristiska rödbruna färg. Kokningen skedde vid den eldstad som fortfarande finns kvar vid stranden. För mycket länge sedan användes lingarn som odlades, bråkades och skäktades på gårdarna. I bouppteckningen år 1815 på Österhagen kan man ex.vis hitta blångarn, lintågor och 7 kg linfrö. 34

Bild 25. Hemfärd från Getaborg 1947, Ove, Åke, Stig och Sven Under vintern använde man också skötarna. Vakar togs upp och mellan dem fördes en draglina med hjälp av långa slanor. När sköten inte var satt låg draglinan kvar under isen mellan vakarna. Sedan kunde man använda linan för att dra sköten mellan dem. Metoden används fortfarande. Ända in på 1960-talet gick fartygstrafiken i den södra farleden från Nävekvarn till Säter för att inte hindra vinterfisket på den norra sidan. På Djupvik finns ett länsstyrelsebeslut om detta från 1910-talet. Isbro fanns bland annat vid Nävekvarn över isrännan. Mest intressant är kanske vinternotfisket. Det har förekommit sedan medeltiden men försvann helt under 1960-talet. Notfisket blev alltför arbetskrävande. De större bondnoterna krävde 8 man och de mindre 6 man. I äldre tider var det upp till 25 personer i varje lag, då både kvinnnor och män. Karl-Erik Johansson i Furuborg minns följande notlag Nynoten (vars not och bod finns kvar nästan intakt på stranden vid Österhagen) Österhagennoten Dyngsprättarnoten (som förvarades vid Sjövik strax bortom Djupviksån) Djupviksnoten Binoten (Kvarsebo) Stormbäcksnoten Kvarnnoten (Olle Johansson i Kvarsebo) Ryssnoten (Arrendatorn på Prästgården Robert Karlsson, användes mest vid Järknöarna) Stormbäcksnoten kallades tvärstjärten för att lagmedlemmarna ofta var osams. 35

Bild 26. Skiss över notvarp Nynoten gjordes omkring 1934 i Gustavsvik av Appelkvistarna från Arkösund tillsammans med notlaget. I folkmun kallades noten för Rödstjärten på grund av det rödfärgade garnet i påsen. Karl-Erik tror att det sista varpet med Nynoten drogs 1958. 36

Anna-Lisa Johansson kommer ihåg följande medlemmar i Nynotlaget: Sven Johansson Lyckebo Erik Johansson Johannesberg (far till Karl-Erik i Furuborg) Ernst Gustavsson Gustavsvik Anders Gustavsson Nordanå (bror till Ernst) Gunnar Johansson Solvik Erik Ågmo (f. Gustavsson) Gustavsvik (styrman på S/S Barbro) Österhagennoten hade enligt Sven Wigh följande medlemmar: Karl Wigh John Karlsson David Karlsson Oskar Ferdinand Åberg Lennart Pettersson Gunnar Johansson Albert Andersson Luther Welander Österhagen Västergården Kolvik Hultstugan Stugubråten Ängen Smedskärr Mellangården Mellangården 37

Österhagennoten var således större än Nynoten och krävde 8 man. Ledaren för ett notlag kallades Notkungen. Han hade en grannlaga uppgift för diskussionens vågor kunde gå höga både inom laget och i samröret med andra lag. Bild 27. Österhagennoten dras upp vid Nyvarpet. Fr.v. Karl Wigh, Österhagen, Lennart Pettersson, Stugubråten, Sven Wigh, Österhagen (i Gunnar Johanssons ställe), Nils Andersson, Hultstugan, Stig Karlsson, Kolvik, John Karlsson, Västergården (troligen notkung). Foto Nils Thörner i slutet av 1950-talet. Under kriget hade notfisket högkonjunktur. Fångsterna var goda och priserna bra. Anna-Lisa berättar att en dag beslutade man att alla inkomster skulle gå till Finland. Just denna dag blev tyvärr inte fångsten så stor. Flera duktiga båtbyggare har funnits i trakten. Johan Erik Svensson byggde som nämnts tidigare ekor nere i sköthagen. Sonen Sven var också duktig hantverkare även om han kom att ägna sig mer åt båtmotorer än båtbyggeri. Talangen gick i arv till sonen Ove som är en mycket skicklig båtbyggare som under årens lopp framställt många båtar på Forsbergs Båtbyggeri. Karl-Erik Johansson i Furuborg har tillverkat mängder av vackra träbåtar både vid Furuborg och på andra ställen. Karl-Erik och Ove har bland annat byggt ett vikingaskepp till Kolmårdens Djurpark. 37

Bild 28. Noten dras upp. Bråviken 1942. Foto Nordiska Museet, Lundh Fig 29. Några vanliga varpställen för vinternotfisket 38

11. Skogsbruket Kvarsebogårdarna har i allmänhet mycket lite skogsmark. Det man behövde, t.ex. bete, kom man ändå åt på allmänningens mark och man ville inte betala skatt för mer mark än nödvändigt. Det kan också vara anledningen till att man aldrig löste in hagmarken mellan gårdarna på Österhagen och skötgården. Österhagen har ju ingen skogsmark överhuvudtaget inom sina gränser. Häradsallmänningen ägdes gemensamt av alla mantalssatta gårdar i häradet. Det innebar att det mest var gårdarna på Vikbolandet som kunde tillgodogöra sig avkastningen från skogen. I äldre tider gick det så till att bönderna varje vinter fick sig utmätt ett antal träd som de sedan avverkade själva och transporterade på isen till Vikbolandet. Sven Wigh var med på sådana utsyningar. Detta system blev alltmer orationellt och avskaffades på 1930-1950- talet. Då anställde allmänningen egen personal för avverkning och skogsvård. Även om gårdarna inte ägde skogsmark själva var skogen ändå för många en viktig inkomstkälla. Man drygade ut sina inkomster genom att utföra allehanda tjänster i skogen. Hyttorna i Nävekvarn och på andra ställen krävde stora mängder kol. Kolning har därför varit vanlig i Kolmården. På tallmarksheden NV om Österhagen finns åtminstone fyra kolbottnar kvar. Den västra av dem är ganska demolerad och svår att upptäcka medan den alldeles norr om betesfållan är mycket tydlig och vacker. Göran Reuss, som tjänstgjorde på allmänningen under 1950-talet, hörde Erik Johansson berätta att han varit med om att anlägga tjärdalar. Under andra halvan av 1800-talet verkar skogsbruket ha varit välorganiserat. På landsarkivet i Vadstena finns bevarat fina akvarellmålade kartor över skogen i skala 1:8000 över de olika skogskiftena och med anteckningar om olika åtgärder. Kartor finns från både 1870-talet och 1890-talet. Man kan se att blädning var vanlig då, d.v.s. att man bara avverkade de största mogna träden och hade en successiv självföryngring. Skogen kom därför att bestå av träd med olika ålder. 12. Byggnaderna på Österhagen Vi vet inte säkert var de äldsta byggnaderna låg på Österhagen. Anna-Lisa Johansson minns att det gamla magasinet låg på samma plats som det nuvarande, som byggdes 1932 (vilket är inskrivet i betongplattan framför dörren). Det var på det ursprungliga magasinet som vindflöjeln från 1714 satt. I brandförsäkringshandlingar från 1924 kan man läsa att det magasinet var timrat och hade två plan. Det hade måtten 3,9 x 3,6 m och höjden 3,9 m och var alltså betydligt mindre och lägre än dagens magasin. På Bjärka-Säby finns ett gammalt magasin med nästan samma mått. Det ger oss en bild av hur Österhagens magasin kan ha sett ut, bild 30. En möjlighet är att detta magasin använts av Hylinge för magasinering av produkter från åkern/ängen innan Österhagen blev bebott. Det var vanligt förr att man lagrade hö och annat vid ängslador och liknande och sedan fraktade det till gården under vintern. En ängs storlek mättes i sommarlass respektive vinterlass. 39

Bild 30. Magasin på Bjärka-Säby med ungefär samma mått som det gamla magasinet på Österhagen. I det ovan omtalade skattläggningsprotokollet från Kolvik 1793 och bifallsresultionen år 1768 finns en mycket intressant upplysning. I detta står att Konungens befallningshavare gav dåvarande brukaren Mattis Andersson tillstånd att bibehålla sina emellan berörde äng och Sjöstranden på allmänningen belägna hus. Med äng avses här dagens åkermark. I skattköpet 1766 betecknas också Österhagen som äng och inte torp. Detta tyder med stor sannolikhet på att de husrester och jordkällaren i backen härrör från den första bebyggelsen på Österhagen - troligen från Mattis Anderssom omkring 1729. Skattläggningskartan för Östanå 1869 redovisar inte något hus här. Det tyder på att huset då var avvecklat. Jorden är svart här vilket visar att huset har brunnit eller bränts ner. Ingen i trakten har tidigare hört något om ett hus här. Mycket tyder sedan på att Anders Andersson ganska snart efter köpet år 1774 byggt en torpstuga och ett fähus som legat mellan Wighs bostadshus och deras lada. På 1806-08 års karta har nämligen torpet markerats i det läget. På allmänningskartan 1844 har också två byggnader markerats i detta läge. I bouppteckningen 1828 anges att det finns en stuga och ett fähus med loge. Några andra hus har inte ritats in på Österhagens ägor, men vi måste komma ihåg att byggnaderna ofta är ofullständigt markerade på dessa kartor. Det var ju gränserna som var viktiga. Förmodligen var i varje fall något av husen rödfärgat redan då, för i bouppteckningen 1841 har redovisats innehavet av 1 fjärding (31 liter) rödfärg. Det är väl inte alls otroligt att Mattis Anderssons hus i backen funnits kvar och ex.vis använts som undantagsstuga för Anders och Maija. I bouppteckningen 1865 finns en notering att Jan Svenson hade en skuld på 40 riksdaler för reparation av den gamla byggningen. Det kan möjligen vara huset i backen. Från 1861 har det bott två familjer på Österhagen. Från början Sven och Cajsa Stina med familjer. När är då Segerfeldts hus byggt? Enligt boken Gods och gårdar skulle det vara uppfört 1875. Detta kan mycket väl vara en riktig uppgift. På 1868 års karta tycks det inte finnas något hus här och även på konceptet till den första generalstabskartan som är tryckt 1877 (men troligen rekognoserad några år tidigare) markeras två torp norr om vägen - ett ungefär vid Wighs hus och ett ungefär där Segerfeldts uthus ligger. 1870 blev ju Sven Jansson ägare till halva Österhagen och det är väl inte otroligt att han då ville bygga sig ett nytt hus som stod på hans egen mark. Hur det nya boningshuset såg ut då får man en ganska bra 40

bild av genom att se på ett fotografi från 1952. Bara mindre förändringar lär ha skett fram till dess. Bild 31 Österhagen 1952 med uthuset som då fortfarande hade skorsten och kanske var det första huset på denna fastighet. Huset var byggt som en enkelstuga med timrade väggar med ett rum och kök. På övre planet fanns en liten kammare som nåddes med stege. 1955 byggdes huset om och fick högre takhöjd i övre våningen och ett trapphus. Huset kläddes då in med eternitplattor, som var vanligt på den tiden. Jag hjälpte till att lägga det nya taket. Nu har huset återfått sin faluröda träpanel (1997 2002). Enligt Gods och gårdar är övriga byggnader byggda Ladan 1912 Magasinet/vedboden 1932 Svin- och hönshus 1920 Det äldsta huset på tomten är säkert det lilla huset norr om huvudbyggnaden. Det är timrat och försett med panel och sågspånsfyllning i väggarna. Golvet är ett lösgolv, d.v.s. inte sammanfogat med det övriga huset och utan ligger på egna plintar. Det var en vanlig konstruktion i äldre tider. Huset hade tidigare en öppen eldstad vid västra långsidan. Se bilden ovan. Det är uppenbart att huset är byggt som bostadsutrymme. Om det var avsett som undantag, drängstuga eller möjligen Sven Janssons första provisoriska bostad är okänt liksom byggnadsår. Erik Johansson bodde här under sommarmånaderna på 1940- och 50- talet. På min fråga vad som fanns på loftet svarade han att där bor luffarna. Till gården hör även jordkällaren i backen, som ju kanske ursprungligen byggdes av Mattis Andersson på 1700-talet.. Än så länge är det också oklart när byggnaderna på Wighs fastighet kom till. Gods och gårdar anger omkring 1890. Uppgiften verkar tveksam eftersom husförhörslängderna och folkbokföringsböckerna fram till 1908 inte redovisar andra boende än de i Segerfeldts hus. Detta stärks också av att 1899 års taxeringslängd har ett något lägre värde för Österhagen 2:2 än 2:3. I Sveriges bebyggelse - Landsbygden anges årtalet 1905. Detta årtal verkar troligare kanske tänkt som bostad för Thure Petterson?. En slaktare Velander med familj bodde här 1908-1911. De har hyrt stället eftersom Per August Andersson i Hultstugan fortfarande ägde Österhagen 2:2 då. Jorden brukades vissa tider av Per August och sonen Thure (från 1907 enligt mantalslängden). 41

En stor dag för Österhagen var när gårdarna fick elektricitet år 1940. Sven Wigh minns det väl. Det var som en födelsedag Björkebo byggdes 1941 mitt under brinnande krig. Tidningar vi funnit i tapetskarvarna visar kontrasten mellan det idylliska Kvarsebo och det stora kriget ute i världen. Huset byggdes med två separata lägenheter med kök och rum i vardera våningen. Kakelugnar finns kvar i de båda rummen medan Nävekvarnsspisarna togs bort 1968. Bild 32. Tapetskarv från Björkebo Den nedre lägenheten var avsedd som bostad för Lovisa Svensson. Hon flyttade ner först 1951 och bodde där till sin död 1955. I övrigt hyrdes huset ut till olika personer. Skogsförmannen Göte Johansson bördig från Djupvik och Stormbäcken har berättat att hans syster bodde där en tid när hon var hushållerska på Österhagen. Göte har varit på julgransplundring på Björkebo. Familjen Grafström bodde också här en tid när de byggde Lillebo. Björkebo fick elektricitet troligen 1951. 1968 byggdes köket om och ett perspektivfönster sattes in i det stora rummet. Fönstret på norrsidan togs bort. Huset fick elvärme. Bastu byggdes 1970. Källaren moderniserades 1996 och försågs då med dusch, tvättställ och mulltoa. Burspråket byggdes 1997. I skötboden finns årtalet 1926 målat, vilket väl lär vara byggnadsåret. I en brandförsäkring från 1924 står angivet att skötboden var av timmer med måtten 3,6 x 2,3 m. Sven Johansson berättade som exempel på landhöjningen att Ängstugans sjöbod har en dörr mot bäcken. Man kunde förr ro i bäcken ända till boden för att lasta. Folket på Österhagengårdarna tvättade och sköljde sin tvätt vid bäcken på den lilla avsatsen alldeles nedanför vägen. Den vackra tallen där har fått sitt namn av detta: Byktallen. Resterna av den gamla tvättgrytan står fortfarande kvar en bit från bykstället. Grannhusen bör vara byggda följande år (avstyckningarna skedde dessa år) Tallbacken 1834 (första invånare enligt husförhörslängden) Lyckebo 1919 Rosenklippan 1907 Furuborg 1920 Backen 1 1984 Backen 2 1984 Nytt permanenthus 1998-99 Maj-Britts hus 1979 1983 kom ett allvarligt hot mot bygden. Norrköpings Lantmäteridistrikt påbörjade en planutredning för ett större fritidshusområde från Djupvik till Österhagen. De boende reagerade direkt och skrev till kommunen och länsstyrelsen och påpekade vilka förödande effekter en sådan exploatering skulle ha på natur- och kulturområdet. Stadsarkitektkontoret höll med och ansåg att markområdet inte bör byggplaneläggas för fritidshus. I Bråvikenutredningen ingår marken i området för Kolmårdens förkastningsbrant, där 42

vetenskaplig naturvård, kulturminnesvård och friluftsliv äger företräde. lades ner. Planutredningen 13. Kommunikationer Stenåldersfolket på Österhagen hade egentligen bara två sätt att ta sig fram på gående längs upptrampade stigar eller paddlande i ekstockar. Båtfynd från den tiden har gjorts vid Knektbråten i Kvarsebo. Långt senare kom hästen till användning både för ridning och dragning av vagnar. Genom nötning och erosion uppstod hålvägar där man red mycket. Sådana hålvägar finns kvar på många håll i både Östergötland och Sörmland. Man uppfattar dem närmast som diken idag. På 1600-talet organiserades vägbyggandet och vägunderhållet för första gången. Milstenar och skjutshåll ordnades längs de viktigare vägarna. Den första vägen i Kvarsebo är från den tiden nämligen den från Jönåker till Kvarsebo färjeställe. Vägen är ursprungligen ännu äldre från medeltiden. En väg som vi i barndomen kallade för Slingervägen. Ett namn som är ganska talande fortfarande trots de uträtningar som gjordes i början av 1980-talet Till Norrköping och Nävekvarn kom det att dröja flera hundra år innan körbara vägar blev byggda. Sjötransporterna och under vintern transporter på isen med släde har ända in på 1900-talet varit viktigast för dem som bodde på Österhagen. Fram till slutet på 1800-talet måste man ha klarat strömmingsleveranser och annat på detta sätt. Så länge fisket pågick yrkesmässigt på Österhagen transporterades strömmingen med båt till Kvarsebo för vidare transport med lastbil till Norrköping. Den första telefonen i trakten installerades i Kolvik för att man därifrån skulle kunna rapportera till Norrköping vilken strömmingsfångst man hade. När jag så sent som omkring 1960 fick följa med till en föreställning på Folkets Park i Nävekvarn var fiskebåten det naturliga färdmedlet. På 1890-talet underlättades person- och godstransporterna genom att reguljär ångbåtstrafik inrättades. Ångbåten Bråviken trafikerade leden Norrköping Nävekvarn. De närmaste ångbåtsbryggorna låg i Djupvik och Karlslund. Bild 33. Annons i ÖD 1909 om Ångbåtstrafiken Norrköping - Nävekvarn Ångfartyget Barbro övertog så småningom trafiken. Konkurrensen blev allt hårdare från först den nya järnvägen Åby Ålberga Nyköping som öppnades 1915. 1929 fick sedan Kvarsebo vägförbindelse med Norrköping genom att vägen Kvarsebo Timmergata blev 43

klar. Det var ett mycket efterlängtat vägbygge som socknen kämpat för i flera decennier. Omnibusstrafik startades. Kvarsebo fick betydligt snabbare och bekvämare förbindelser med omvärlden och behovet av ångbåtstrafik minskade. 1947 var det sista året som ångbåten Barbro trafikerade Bråviken. Den sommaren gjorde vår familj en tur från Norrköping till Djupvik med henne. Bild 34. Barbro angör ångbåtsbryggan vid Djupvik Vägen från Kvarsebo förbi prästgården till Klockartorpet var tidigt allmän. Den ekonomiska kartan från 1868 visar det då bara fanns en gångstig/gärdesväg från Östanå till Hästkärret väster om Ekeborg. För att ordna vägförbindelse från Klockaretorpet till Lövvik bildades 1881 en vägsamfällighet. Från början gick vägen från Kloickartorpet via Blomsätter och i nordkanten av Björkholmsmossen och anslöt till nuvarande vägen vid bron över Djupviksån. I övrigt hade den i princip samma sträckning till Lövvik som idag. Så småningom byggdes vägen om så att den gick förbi Björkholmen och blev allmän först till Djupviksån och senare fram till Finnkärrsvägen. 1951 ombildades vägsamfälligheten för sträckan från Finnkärrsvägen till Lövvik och upprustning gjordes med några uträtningar bl.a vid f.d. grustaget öster om Östanå och vid Stormbäcken. På mitten av 1980-talet fick vägen beläggning. Några år senare belades vägen på sörmlandssidan och sist delen Lövvik-länsgränsen. Vägförbindelsen från Lövvik till Nävekvarn var länge ett sorgebarn. Visserligen visar skogskartor från 1872-74 att det fanns en väg i ungefär samma sträckning som den nuvarande från Lövvik och vidare mot Nygran, men förmodligen var det en mycket enkel skogsväg. De äldsta generalstabskartorna bl a den från 1909 visar att vägen till Nävekvarn gick från Stormbäcken via Trånga Portsvägen till Häradskärret och vidare till Nävekvarn. En upprustning av den väg som har samma läge som den nuvarande via Sandviken och Nygran verkar ha skett på 1910- eller 1920-talet. På 1927 års generalstabskarta är den vägen utritad. Vägen var emellertid i praktiken ofarbar för bilar. Vi åkte ända fram till slutet av 1950-talet via Jönåker-Kvarsebo trots vägförlängningen för att slippa den dåliga Nävekvarnsvägen. Under många år hade försök gjorts att få hela vägen mellan Kvarsebo och Nävekvarn allmän. Bortsett från den allmänna vägen Kvarsebo-Dammtorp sköttes resten av vägen till Nävekvarn av fyra olika vägsamfälligheter. 1995 fattade Vägverket beslut om att överta vägen som allmän. Strax innan gjordes några mindre uträtningar av vägen vid Nävekvarn och mellan Hultstugans östra anslutning och Stormbäcken. Vägsamfälligheten upplöstes 2003 då överskottet på nära 200.000:- fördelades mellan anslutande vägsamfälligheter. Då hade först 5 belysningsstolpar satts upp vid Stormbäcken och allmänningen fått 50.000:- till underhåll av Nävsjövägarna. 44

I mitten av 1940-talet fanns planer på att anlägga en huvudväg från Kalmartrakten med en ny större färja över Bråviken och ny väg mot Nävekvarn och vidare till Nyköping. Ett alternativ till sträckning för denna väg som tydligen avskrevs tidigt var att låta vägen gå i norra kanten av Österhagens åkermarker. Denna nya huvudväg kom ju som tur var aldrig till stånd. Bild 35. Den vackra strandstigen intill Hyllan. Fotot är taget av den berömde kulturlandskapsskildraren Mårten Sjöbäck 1939-40. Vad Sven Wigh minns iordningställdes stigen från Gustavsvik till Kvarsebo med den berömda Hyllan år 1933. Den förkortade gång- och cykelvägen till Kvarsebo avsevärt. Bron byggdes med frivilliga insatser. En bössa fanns vid västra broändan där man frivilligt kunde lägga en slant till brons underhåll. Omkring 1970 stängde den nye ägaren till Kvarsebo Verkstad vägen och bron förföll. Enligt den första ekonomiska kartan var Österhagen i princip väglöst 1868. En stig/gärdesväg finns markerad från Österhagen till Djupvik. Se bild 20. På en senare upplaga av denna karta finns utritad en mindre körväg från Österhagen till Djupvik i nuvarande vägs sträckning. Det skulle således vara den första körbara vägen från Österhagen. Det är ju rätt naturligt eftersom Djupvik då redan hade körbar väg till Kvarsebo och att ångbåtstrafiken till Djupvik kom igång vid denna tid. Av lantmäteriförrättningen för vägen Klockaregården Lövvik år 1881 kan man dra slutsatsen att Österhagen, Ängstugan och Kolvik då fick en gemensam utfart via Ängstugan den väg som vi fortfarande använder. Under många år sköttes denna väg av en informell vägsamfällighet. Bebyggelsen vid Tallbacken och till Furuborg hade sin utfart via Djupvik. Biten mellan Österhagen och utfarten från Furuborg hade oklar status. Kalle Wigh förbättrade med handkraft både denna vägbit och utfarten via Ängstugan. Bl.a. post och renhållning krävde bättre väg inte minst vad gällde den felande länken väster om Österhagen. 1989 hölls ett första möte för att undersöka intresset av att bilda en vägsamfällighet från Sjöbergavägen via Djupvik, Österhagen och Ängstugan till Nävekvarnsvägen. De flesta var positiva liksom Vägverket men pengar saknades till statsbidrag. 1991 fick vi positivt besked om pengar och efter två möten beslutades att upprustning skulle ske och att vägen skulle skötas av en 45

vägsamfällighet - Djupvik-Österhagens vägsamfällighet. Trummor lades, vägen dikades och grusades men fick behålla sin sträckning och bredd. Mycket små rätningar gjordes på några ställen och vägskälet vid Nävekvarnsvägen byggdes om med enbart en anslutning istället för två. Alla berörda delägare skrev frivilligt på överenskommelse och betalade överenskommen insats. Totalt kostade upprustningen 150.000 kr, varav Vägverket bidrog med 98.350 kr och Norrköpings kommun 14.050 kr. Delägarna satsade 46.000 kr. Ett villkor för statsbidraget var att vägen skulle vara öppen för alla som vill använda vägen. 14. Växtlivet Växtlivet kring Österhagen är rikt och varierat tack vare den kuperade terrängen, de kalkrika jordarna och den tidigare betesdriften. Skötgårdarna som slagits med lie under alla år sedan troligen 1700-talet uppvisar under maj ett unikt bestånd av gullvivor. Under sommaren är artrikedomen stor med alla ängsblommor. Ängen nedanför Österhagengårdarna har betats sedan i varje fall 1700-talet och fram till början på 1960-talet. Till en början efter betets upphörande växte mängder av aspsly upp. När mina föräldrar övertog Björkebo 1968 röjde de och tog under flera års tid konsekvent upp alla nya aspskott. Så småningom tog grässvålen överhanden och all asp försvann. Blodnävan dominerade den nedre delen av ängen ovanför Björkebo. Ängen har nu slagits med lie eller slåtterbalk de senaste 7-8 åren. Blodnävan minskar i antal på grund av slåttern och ger plats för en mer varierad flora. Även här är gullvivebeståndet enastående under maj. Under slutet av maj blommar också på ett parti ett tätt liljekonvaljebestånd som Lovisa Svensson en gång sådde. Under sommaren 1998 noterade jag 77 olika växter i backen. En biolog skulle säkert finna åtskilligt fler. Länsstyrelsen utförde 1984 en botanisk inventering längs Kolmårdens förkastningsbrant. De uppmärksammade då vår backe : En sluttande och översilad ängsmark mellan tomtmarker. Bevuxen med spridda en- och törnrosbuskar. Bland örterna dominans av gullviva, dessutom rikligt med brudbröd och längre ner blodnäva. Några arter som noterats: Vildlin, rödkämpar, stor blåklocka, gulmåra, skogsklöver, rödklint, vitmåra, ängshavre, darrgräs, ängsnejlika och jungfrulin. Backtimjan och duvnäva växer utmed den stig som genomkorsar området. En vacker och välutbildad, rik ängsflora av mer ovanligt slag.. Ängen är avsatt som ett delområde av riksintresse i Norrköpings naturvårdsplan. 1988 planerade allmänningen att plantera gran i backen. Jägmästare Birgersson vidarebefordrade en fråga till Skogsvårdsstyrelsen från de boende om detta var förenligt med Skogsvårdslagen. Efter att ha hört Länsstyrelsen svarade Skogsvårdsstyrelsen att så var inte fallet. Allmänningen skrinlade sina planer. Våren 1989 delegerade Birgersson till skogvaktare Bertil Johansson att klara ut hur skötseln av backen skulle gå till. Muntlig överenskommelse träffades då med honom. Vintern 1998 fick vi tillstånd att fälla några björkar i backen för att bibehålla backens ängskaraktär. I Skogsvårdsstyrelsen yttrande sades också att klibbalarna längs bäcken inte fick slutavverkas och att tallarna på hällmarken på Sjöskogberget skulle lämnas helt orörda. På den gamla betesmarken alldeles norr om berget finns några exemplar av nattviol. På den tidigare åker- och hagmarken nedanför Källhult fanns tidigare orkidén Adam och Eva. Tyvärr har skogen nu vuxit sig så tät att det beståndet försvunnit. Sista året har skogen gallrats. Kanske kan orkidéerna en gång komma tillbaka? Mitt emot detta skogsparti på andra sidan vägen finns ett bestånd av linnea. Söder om Nävekvarnsvägen mellan vägen till Österhagen och Ekeborg finns en pampig tallskog som kallas Högfärdsskogen. Den består till en del av över 200 år gamla tallar. Stormen Allhelgonahelgen 1969 knäckte tyvärr många träd vid Ekeborg. 46

Bild 36. Gullvivorna i den gamla sköthagen Bild 37. Ängen vid Österhagen har hävdats av mule och lie i över 300 år. I maj är ängen full av gullvivor och sommarängen har minst ett 80-tal arter. Ett kulturarv väl värt att vårda! 47

15. Fritidsparadiset Österhagen är det perfekta stället för fritidsboende. Bråvikens vatten med dess ständiga skiftningar fångar allas blickar. Ibland vresig, ibland milt glittrande och ibland spegelblank. Båt- och fartygstrafiken ger också liv. Möjligheterna till bad och fiske är andra tillgångar. Skogsvandringar i Högfärdsskogen eller på hällmarkerna är en lisa för kropp och själ. Bäroch svampplockning ger motion och påfyllnad till vinterskafferiet. Allt detta upptäcktes tidigt. Tallbacken var det första huset i området som övergick till att bli fritidsbostad. På Djupvik bedrevs på 1920-talet pensionatsrörelse. Det var så eftertraktat att rummen inte räckte till utan gäster inkvarterades också på andra håll. Wighs hus lär ha använts för detta under en tid. Under kriget hyrdes Björkebo ut under kortare tider till olika hyresgäster och från 1946 till vår familj. Allt fler av de gamla husen övergick från permanentboende till fritidsboende: Ängstugan, Rosenklippan, Österhagen 2:3 och Lyckebo (åter permanenthus sedan 2003). Helt nya hus har tillkommit vid Backen (två st) och ett hos Maj-Britt. Den stora lyckan var när vi på 1940-talet fick åka till Österhagen för över två månaders oavbrutet sommarlov. Koffertar, madrasser och cyklar sändes med tåg till Ålberga för vidare transport med Fredrikssons Åkeri till Österhagen. Bilresan tog ca 5 timmar och gick antingen genom Stockholm eller någon gång via Hjulsta färja. Saft och bullar intogs under vägen. Väl framme trakterades vi med fantastisk hemmalagad saft och nybakade bullar i glasverandan på Österhagen. Gott om lekkamrater fanns i Lyckebo och hos Wighs i varje fall för mina äldre syskon. Fantasi och initiativkraft i lekarna saknades inte. Kojor, båtar, hamnar, surfingbrädor byggdes. Vi var alltid välkomna att delta i jordbruket och fisket. Det känns som en stor ynnest att få ha varit med i det sista skedet av ett nu försvunnet kombinerat fiske- och småjordbruk. Med slåtter och höhässjning, med torvmullshämtning vid Björkholmen, mjölkning, kärning av smör o.s.v. Att få vara med om skötsättning och att åka i fiskebåten med strömmingen till Kvarsebo. Under Hultstuguåren 1951-54 fick vi också åka med häst och vagn till Östanå för att lämna mjölken vid pallen där. Bild 38. Jag surfar efter Eriks roddbåt med Åke vid årorna och under överinseende av Marianne. 1946 48

16. Slutord Den här lilla redogörelsen är ett resultat av forskningar i arkiv och litteratur och inte minst berättelser från dem som är uppväxta i bygden. Allt har varit fantastiskt spännande att göra och jag har blivit förvånad över hur mycket fakta som finns om bygden kring Österhagen, som ju ändå varit en karg och relativt fattig skogsbygd. Ju mer jag gått på djupet i arkivmaterialet ju fler uppslag har jag fått om hur man kan leta vidare i Österhagens historia. Just nu känns det dags att skriva ner det jag kommit fram till så här långt. Förmodligen kan man spåra Österhagen i äldre jordeböcker än 1650, som är det äldsta dokumentet om häradsängen som jag hittills har hittat. Förmodligen kan man hitta fler intressanta handlingar i domböcker, kyrkoböcker o.s.v. Genom att lyssna ytterligare på de äldres berättelser kan man också få en ännu bättre bild av ett Österhagen i gången tid. Kanske kan vi också någon gång få klarhet i om det bott människor här på brons- eller järnåldern. Trots att mycket återstår att göra, har forskningarna så här långt gett en god bild av vilken lång och spännande historia som det finns om Österhagen med spår från stenåldern och fram till våra dagar. Man blir fylld av respekt för hur människor skapat sig en utkomst här på jakt, fiske och jordbruk under årtusendens lopp. Vi kan beundra det kulturlandskap de skapat. Förändringar har alltid skett i detta landskap. Förändringar kommer också att ske i framtiden. Men förhoppningsvis kan kunskapen om hembygdens historia göra att alla hjälper till att vårda kulturlandskapet och se till att förändringar sker med stor respekt för det förgångna. Bild 39. Författaren strax öster om svarta grinden på väg mot Djupvik 1946 49