Bevarandeplan Natura 2000

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 1 av 15 Bevarandeplan Natura 2000 (Enligt 17 förordningen om Områdesskydd; 1998:1252) Norrköpings kommun, Östergötlands län, Nyköpings kommun, Södermanlands län Natura 2000-område Fjällmossen Totalareal Natura 2000-kod SE0230157, SE0220106 774 ha Fastställd av Länsstyrelsen 2007-02-26 Områdestyp; status Ägandeförhållanden: Både SPA och psci-område; utpekat enligt Fågel- och Art- & habitatdirektiven; Regeringsgodkänt Statligt Ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet *) = Prioriterad art eller naturtyp Areal 7140 Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn 371 ha 9010 *Västlig taiga 111 ha 91D0 *Skogbevuxen myr 80 ha 3160 Dystrofa sjöar och småvatten 7,5 ha 6410 Fuktängar med blåtåtel och starr 0,4 ha 9080 *Lövsumpskog 1,3 ha Övrig ej naturtypsklassad mark eller okänd naturtyp Ingående arter enligt fågeldirektivet Bivråk Fiskgjuse Grönbena Järpe Nattskärra Orre Pärluggla Sparvuggla Spillkråka Tjäder Trana Pernis apivorus Pandion haliaetus Tringa glareola Bonasa bonasia Caprimulgus europaeus Tetrao tetrix tetrix Aegolius funereus Glaucidium passerinum Dryocopus martius Tetrao urogallus Grus grus 203 ha Trädlärka Lullula arborea De ingående naturtyperna föreslås justeras jämfört med de anmälda och regeringsgodkända uppgifterna så de bättre stämmer med verkligheten enligt vad som framkommit i samband med basinventeringen och övrigt naturvårdsarbete. Detta innebär att arealen för naturtypen 9010 föreslås minskas från regeringsgodkända 189 ha till 111 ha och naturtypen 91D0 minskas från 117 ha till 80 ha. Även naturtypen 3160 föreslås minskas något från 7,6 ha i regeringsbesluten till 7,5 ha. Naturtypen 7140 föreslås ökas från 345 ha till 371 ha samtidigt som naturtypen 7110 (Högmossar) utgår (regeringsgodkänt areal: 51 ha) då basinventeringen visat att naturtypen inte finns i objektet. Naturtyperna 6410 och 9080 är nya jämfört med regeringsbeslutet men då arealerna är förhållandevis små och obetydliga redovisas inga specifika bevarandemål och beskrivningar för

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 2 av 15 dessa. Förutom de i nuläget habitatklassade arealerna bedöms ytterligare delar av objektet kunna utveckla sådan värden att de kan utgöra någon av de utpekade naturtyperna på längre eller kortare sikt. Detta dokument utgör en första generation av bevarandeplan som ska beskriva objektet, vad som är viktigt i området samt vilka eventuella hot som finns mot områdets värden. Bevarandeplanerna ska vara levande dokument som därmed kan bli aktuella att uppdatera när ny kunskap framkommer. Bevarandesyfte och mål Det övergripande syftet med Natura 2000-området är att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus för de i området utpekade naturtyperna och arterna så att området bidrar till den biologiska mångfalden. Fjällmossens Natura 2000-område ska således bevara och utveckla hela det omfattande och mosaikartade myr och mosseområdet samt det rika djur- och växtliv som finns där. Detta innebär att alla de ingående myrtyperna: skogbevuxen myr samt öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn ska behålla och utveckla sina värden enligt nedan. Även det öppna vattnet ska bevaras och ha en för naturtypen god status. Syftet är också att bevara barrskogarna runt om och ute i våtmarken inklusive de växtsamhällen och djur som är knutna till samtliga uppräknade miljöer, inte minst områdets betydelse för fågellivet. Dystrofa sjöar och småvatten: Målsättningen med naturtypen inom området är att den inte ska påverkas av dikningar. Befintliga dikningar/dräneringsföretag bör oskadliggöras. Vattnets kemiska egenskaper vad gäller näring och ph ska inte försämras från dagens nivåer. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Målsättningen med området är att arealen öppen våtmark inte ska minska och att påverkan från dräneringsföretag ska upphöra. Typiska arter för naturtypen ska leva kvar. Naturtypen är särskilt viktig för de utpekade arterna grönbena, trana och orre. Även angränsande våtmarker i båda länen är viktiga både hydrologiskt och för områdets typiska och utpekade arter. Målsättningen är därför att inte heller våtmarker, sjöar och vattendrag i direkt anslutning till Fjällmossen ska påverkas av dränering eller dylikt. *Västlig taiga: Målsättningen med området är att arealen naturskogsartad äldre barrskog på sikt ska öka och täcka all fastmark inom reservatet och att eventuell påverkan från dräneringsföretag ska upphöra i barrsumpskog. Mängden död ved ska öka så mycket som möjligt och i slutändan inte understiga 20 % av virkesförrådet i genomsnitt. Lövinslaget i skogen ska inte minska. Typiska arter för naturtypen ska leva kvar. Naturtypen är särskilt viktig för de utpekade arterna tjäder, spillkråka, sparvuggla, pärluggla, bivråk och järpe. *Skogbevuxen myr: Målsättningen med området är att arealen skogbevuxen våtmark inte ska minska och att eventuell påverkan från dräneringsföretag ska upphöra. Mängden död ved ska öka och i slutändan inte understiga 15 % av virkesförrådet. Typiska arter för naturtypen ska leva kvar. Naturtypen är särskilt viktig för de utpekade arterna spillkråka, nattskärra, tjäder och järpe. Även angränsande våtmarker i båda länen är viktiga både hydrologiskt och för områdets typiska och utpekade arter. Målsättningen är därför att inte heller våtmarker, sjöar och vattendrag i direkt anslutning till Fjällmossen ska påverkas av dränering eller dylikt. Fiskgjuse: Målsättningen bör vara att den svenska populationen ej minskar, dvs att vi inom landets gränser även fortsättningsvis har ett bestånd på minst 3 500 par, spritt över hela sitt utbredningsområde. Målsättningen vid Fjällmossen är att ett par ska häcka årligen inom området eller inom närområdet (ca 2 km utanför reservatsgränsen). Grönbena: Målsättningen nationellt är att det skall finnas förutsättningar för ett häckande bestånd av grönbena i hela landet. Vad gäller Fjällmossen är målsättningen att området ska hysa två häckande par årligen. Orre: Målsättningen nationellt sett bör vara ett livskraftigt bestånd av minst 200 000 kullar årligen och att arten inte försvinner som reproducerande från något län. Vad gäller Fjällmossen så är målsättningen att det ska finnas minst 20 kullar årligen totalt inom reservatet (20 spelande tuppar). Tjäder: Målsättningen nationellt är att bevara livskraftiga bestånd i samtliga svenska län och att den totala

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 3 av 15 svenska stammen inom en rimlig framtid uppgår till minst 150 000 par. Vad gäller Fjällmossen så är målsättningen att det ska finnas minst tio kullar årligen inom reservatet (10 spelande tuppar i närområdet). Pärluggla: Målsättningen är att det skall finnas förutsättningar för ett häckande bestånd av pärluggla i hela landet nedanför fjällkedjan. Sverige bör kunna hysa 30 000 par, varav huvuddelen i Norrlands skogsland. Vad gäller Fjällmossen är målsättningen minst en häckning i området eller den närmsta kilometern 8 år av 10. Sparvuggla: Målsättningen bör vara att det skall finnas förutsättningar för ett häckande bestånd av sparvuggla i hela landet nedanför fjällkedjan. Sverige bör kunna hysa 20 000 par, varav huvuddelen i de södra och mellersta delarna av landet. Inom området bör minst två par häcka årligen. Nattskärra: Målsättningen är att det skall finnas ett häckande bestånd av nattskärra i hela området söder om den biologiska norrlandsgränsen. Sverige bör på sikt kunna hysa minst 5 000 par, varav huvuddelen i områden med gles, talldominerad skog. Målet för arten i Fjällmossen är minst en häckning årligen. Spillkråka: Målsättningen nationellt är att det skall finnas ett häckande bestånd av spillkråka i hela landet nedanför fjällkedjan. Vad gäller Fjällmossen så är målsättningen att det ska finnas minst ett häckande par årligen. Trana: Målsättningen nationellt är att bevara det nuvarande starka tranbeståndet med häckande par i samtliga svenska landskap. Vad gäller Fjällmossen så är målsättningen att det ska häcka minst ett par årligen. Bivråk: Målsättningen nationellt är att hejda den fortgående minskningen som observerats under en lång tidsperiod och att på sikt återfå en populationsstorlek som är i närheten av den som var under 1960- och 1970-talet (minst 10 000 par). Målsättningen vid Fjällmossen är att minst ett par ska häcka årligen inom området eller inom närområdet (ca 2 km). Järpe: Målsättningen nationellt är att bevara en livskraftig population om minst 150 000 par och att arten inte försvinner från något av de län där den finns idag. Inom Fjällmossen bör det födas upp minst 3 kullar årligen. Trädlärka: Målsättningen är att det skall finnas ett häckande bestånd av trädlärka i hela området söder om den biologiska norrlandsgränsen. Sverige bör på sikt kunna hysa minst 30 000 par, varav huvuddelen i områden med gles, talldominerad skog. Målsättningen vid Fjällmossen är att minst ett par ska häcka årligen inom området. Beskrivning Fjällmossen ligger på gränsen mellan Södermanland och Östergötland, en dryg halvmil nordost om Krokek. Området utgörs av ett varierat myrkomplex omgivet av barrskog belägen drygt 85m över havet. Floran i området är representativ för naturtyperna med få rariteter. Ett undantag är dock orkidén mossnycklar som förekommer med ett ganska rikt bestånd. Områdets största värden ligger, förutom i den orörda karaktären och den i stora delar ostörda hydrologin, i en rik fågelfauna med flera krävande och ovanliga arter. Här finns gott om skogshöns och även flera specialiserade våtmarksfåglar. Fjällmossen dräneras till allra största delen mot norr till Kilaåns avrinningsområde, endast den sydostligaste delen dräneras åt söder till Bråviken. Myren är till stor del ensidigt svagt lutande mot norr med utloppsbäck i Ramundsbäcken i Södermanland. Ramundsbäcken avvattnar även till viss del Lövsjön som ligger väster om Fjällmossen. Dräneringen från myren sker oftast i dråg av kärrkaraktär och kan många gånger vara svår att följa. Sjön Stora Göljen, som ligger på den östra kanten av Fjällmossens centrala del, har inga synliga till- eller utlopp. Fjällmossens tillrinningsområde är förhållandevis litet och ligger främst söder om mossen. I sydöstra delen av området går en vattendelare över mossen. Vattendelaren är dock svår att urskilja i terrängen liksom mossens lutning över huvudtaget. Även i väster går en vattendelare över mossen i nord-sydlig riktning som skiljer av en mindre del som tillhör Lövsjöns avrinningsområde. Mossens låga lutningsgrad gör att stora delar av området har låg avrinning och därför är mycket blöt och ofta svårframkomlig.

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 4 av 15 Fjällmossens vattenbalans och vattentillgång har även mycket stor betydelse för de nedströms liggande Natura 2000-områdena Ramundsbäck och Kilaån. Myrkomplexet försumpar inte närliggande fastmark i någon större utsträckning och sumpskog har också mycket liten utbredning utmed dess kanter. Myrens kanter är ofta skarpa med en övergång direkt till skogsmark och hedsamhällen. Ofta finns en smal mossebård mellan kärr och skog. Beskrivning av arter och livsmiljöer Dystrofa sjöar och småvatten: Naturtypen består av sjöar, gölar och småvatten på eller i direkt anslutning till mossar eller myrmarker. Vattnet är alltid mörk humusfärgat. Sådana områden har dålig buffringsförmåga och är därför särskilt känsliga för surt nedfall. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Naturtypen omfattar ett stort antal myrtyper. Det gemensamma är att de inte är trädbevuxna, har ett relativt lågt ph och är relativt opåverkade av markavvattningsföretag. Fältskiktet domineras ofta av risväxter, tuv- eller ängsull och starrarter. Bottenskiktet domineras av olika vitmossor. Större arealer av naturtypen hyser ofta en speciell fågelfauna där arter som trana, orre, ljungpipare, storspov och ängspiplärka ofta förekommer. *Västlig taiga: Naturtypen består av äldre naturskogsartade barrskogar samt naturliga successioner efter större störningar. Det kanske viktigaste elementet för naturtypen är den döda veden som hyser en lång rad vedlevande svampar och insekter och är en förutsättning för många fåglar. I många områden är även lövinslaget av avgörande betydelse för många arter. En del arter är även helt beroende av brandfält för sin överlevnad. *Skogbevuxen myr: Naturtypen består av skogklädda mossar och kärr. Oftast dominerar tall tillsammans med glasbjörk trädskiktet och fälskiktet domineras som regel av risväxter som odon, skvattram, blåbär och tranbär ofta med inslag av tuvull. Naturtypen är viktig för skogsfågel som järpe, tjäder och, om det finns gott om döda träd, hackspettar. Fiskgjuse: Fiskgjusen är helt beroende av tillgång till öppet vatten inom sitt hemområde eftersom födan nästan uteslutande består av fisk. Den fångar endast ytligt gående fisk, ned till maximalt en halv meters djup. Fiskgjusen fiskar i såväl eutrofa som oligotrofa sjöar liksom i större vattendrag och i grundare kustområden. Jaktframgången kan dock minska avsevärt om vattnet är alltför grumligt. I områden med enbart oligotrofa sjöar kan sämre tillgång på fisk medföra lägre reproduktion bl.a. beroende på att gjusarna måste jaga över större arealer (längre bort från boplatsen). Fiskgjusen är beroende av lämpliga träd för sitt bobygge. Det vanligaste trädslaget är tall (=90%) där det stora risboet byggs i toppen av plattkronade, kraftiga träd, så att utsikt fås över omgivningen. Enstaka bon kan placeras i kraftledningsstolpar, stora torn eller på stora stenar i sjöar och vattendrag. Fiskgjusen är ofta störningskänslig vidboplatsen. Fiskgjusen kan jaga upp till någon mil från boplatsen. Flyttar mellan Sverige och Västafrika söder om Sahara. Grönbena: Grönbenans lämpliga häckningsmiljöer utgörs av sanka stränder längs sjöar och vattendrag samt på fuktiga eller våta gräs- eller starrbevuxna myrar. Arten kräver tillgång på öppet vatten och dyiga stränder. Den är särskilt vanlig i områden med flarkmyrar. De högsta tätheterna hittar man i stora sammanhängande våtmarkspartier, men arten häckar regelbundet även vid mindre skogsomgärdade myrar. Under flyttningen påträffas grönbenan både längs kusten samt vid olika inlandsvåtmarker av öppen karaktär. Grönbenan hävdar revir och rör sig då inom ett område i storleksordningen 1-5 km 2. Orre: Orren är de öppna markernas skogshöna och häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Björkknoppar är en viktig diet under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, men vegetabilier dominerar, bl.a. är blåbärsblom en viktig komponent. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen 25 till 75 km 2. Tjäder: Tjädern kräver större sammanhängande skogsområden för att den skall finnas i livskraftiga bestånd. I dessa måste ett flertal villkor vara uppfyllda. Således kräver arten vintertid förekomst av äldre successionsfaser

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 5 av 15 av talldominerade skogar (äter tallbarr och tallskott), medan den sommartid påträffas i mycket varierande marker, allt från gammal bärrik skog (bl.a. är blåbärsris viktigt) till nyupptagna hyggen. Förekomsten av våtmarker är en mycket betydelsefull faktor, då hönan under den tidiga våren till stor del livnär sig på späda skott av tuvull. Tillgången på proteinrika blad, blommor och frön bestämmer till stor del hönans möjlighet att producera ägg. Våtmarker är dessutom en viktig biotop för kycklingarna, som under de första levnadsveckorna livnär sig på insekter. Sammanfattningsvis kan sägas att tjädern kräver stora sammanhängande skogsområden som innehåller en stor variation ifråga om successionsstadier och våtmarker (sumpskog, kärr och myr). Dessutom är arten starkt traditionsbunden till speciella lekplatser. Tjädern är en stannfågel. Arten rör sig normalt inom ett område i storleksordningen 25 km 2. Pärluggla: Arten behöver tillgång på lämplig föda i form av olika smågnagare, främst sork men även skogsmöss, näbbmöss och småfåglar. Tillgång på lämpliga häckningsplatser i form av trädhåligheter är ett annat krav. Arten häckar helst i hål av spillkråka, men kan undantagsvis hålla till godo med naturliga håligheter och hål av gröngöling och större hackspett. Arten häckar dessutom gärna i holk. Bra bohål är en bristvara och hannarna försöker därför stanna året runt i häckningsreviret. Pärlugglan har svårt att komma åt sitt byte genom ett tjockt snötäcke, något som begränsar såväl artens utbredningsområde som chansen till vinteröverlevnad. Pärlugglan häckar med de största tätheterna i tät granskog. Även om den föredrar granskog, helst äldre sådan med små luckor och öppningar i form av stormfällen etc., häckar den frekvent även i barroch lövblandskogar innehållande tall, björk och asp. I södra Sverige häckar den sällsynt men regelbundet i bokbackar, grövre aspbestånd på inägomark och i Bornholm i Danmark t.o.m. i ren bokskog. I områden med dålig tillgång på lämpliga bohål accepterar den även ren tallskog. Ofta påträffas arten i gränsområden till hyggen och inägor samt kring större myrar, förmodligen därför att bytestillgången är högre i dessa marker än centralt inne i den täta skogen. Emellertid utsätter sig kantugglorna därmed samtidigt för en högre predationsrisk från andra ugglor som t.ex. kattuggla. Arten jagar över arealer i storleksordningen 3 10 km 2. Pärlugglan är huvudsakligen stannfågel, men vissa år äger flyttningsrörelser rum i september november. Sparvuggla: Arten behöver tillgång på lämpliga boplatser i form av gamla bohål från större hackspett eller tretåig hackspett. Den optimala häckningsmiljön är gammal, flerskiktad grandominerad blandskog med rik förekomst av grova lövträd (främst asp, björk och al). Sparvugglan är dock flexibel i sitt val av häckningsplats och förekommer likaväl i naturskogsbestånd som i områden med en blandning av rena produktionsbestånd och hyggen, så länge lämpliga boträd finns att tillgå. I södra Sverige hittar man den ofta på gammal, igenväxande inägomark där den häckar i bestånd av äldre asp. Den behöver även god tillgång på lämplig föda i form av gnagare och småfåglar. Sparvugglan är i huvudsak en stannfågel. Vissa vintrar sker mer omfattande rörelser söderut. Arten jagar över arealer i storleksordningen 1,5 km 2. Nattskärra: Arten behöver tillgång till lämpliga födosöks- och häckningsområden i glesa skogar eller tallplanteringar. Den vanligaste häckningsmiljön är gles, luckig tallskog på sandig mark eller hällmarker, och uppskattningsvis finns mer än 90 % av det samlade beståndet i sådana miljöer. Ofta häckar den i sådana skogar i direkt anslutning till små hyggen, gläntor, brandfält eller torra impediment. Det finns dock vissa regionala skillnader i biotopval i sydligaste Sverige finns en betydande del av beståndet (ca 50 %) i gles lövoch blandskogsmiljö. Nattskärran livnär sig huvudsakligen på större nattflygande insekter som nattaktiva fjärilar, skalbaggar och tvåvingar. Under födosöket hittar man den i öppna områden som gläntor, över mossar, på kalhyggen, i kraftledningsgator och längs skogsomgärdade vägar. I övervintringsområdet uppträder den i flertalet skogstyper, men kanske främst i områden med busksavann. Under häckningen kan födosöken ske uppemot 5 km bort från häckningsplasen. Nattskärran är en långdistansflyttare som övervintrar i stora delar av Afrika söder om Sahara. Spillkråka: Arten behöver tillgång på lämplig föda i form av vedlevande insekter och myror. Den födosöker ofta lågt i träd och på stubbar m.m. Den behöver även tillgång på lämpliga häckningsplatser, främst i form av grov asp, tall eller bok. I södra och mellersta Sverige råder ingen uttalad brist på lämpliga häckningsträd, däremot kan tillräckligt grova stammar saknas i stora delar av Norrland där skogsbruket är mera intensivt och tillväxten sämre. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 40 cm för tall. Spillkråkan är något av en nyckelart i boreala och boreonemorala skogsekosystem genom att den årligen producerar ett stort antal bohål lämpliga för större hålhäckande fåglar och däggdjur som ej själva

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 6 av 15 förmår mejsla ut sitt bo. Spillkråkan är en stannfågel som under sommarhalvåret i södra Sverige födosöker över arealer i storleksordningen 100-1 000 ha. Vintertid rör sig arten över större områden. I Norrlands inland är artens hemområden troligen betydligt större än i södra Sverige. Trana: Tranan häckar på sanka sjö- eller havsstränder, på våta myrmarker, på vattensjuka hyggen omgärdade av sumpskog, vid större slättsjöar, i öppna kärr, i sänkta sjöar och andra större eller mindre våtmarker. Ett gemensamt krav, oavsett val av habitat, är att tranorna har möjlighet att bygga boet oåtkomligt för marklevande rovdjur, dvs. alltid omgärdat av vatten. Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt insekter, blötdjur, grodor, småfisk m.m. Under höstflyttningen är ungarna beroende av föräldrarnas vägledning. En stor andel av tranorna övervintrar i korkeksmarker i Spanien. Under häckningen rör sig paret normalt inom ett område i storleksordningen 1 km 2. Tranan blir könsmogen vid 3-6 års ålder. Innan könsmognaden för ungtranorna en kringflackande tillvaro och samlas ofta i stora flockar. Övervintrar i Sydvästeuropa, främst i Spanien, men även i Portugal och Frankrike samt i Nordafrika. Bivråk: Bivråken häckar med de högsta tätheterna i högproduktiva skogsområden. I södra Sverige är den optimala miljön ett småbrutet blandskogslandskap i närheten av en sjö eller något vattendrag. Förekomsten av äldre och luckrika skogsbestånd, gärna omväxlande med naturbetesmarker och med ett stort inslag av bryn, gynnar förekomsten av getingar vars larver bivråken föder upp sina ungar med. Förekomst av äldre skog rik på lövträd och med närhet till fuktskog, kärr och andra våtmarker är fördelaktigt under försommaren då de gamla fåglarna till stor del livnär sig på småfågelungar (bl.a. trastar), men även av grodor och troligen till viss del även av humlelarver och -puppor. I äldre tid torde kombinationen av fuktskog, skogsbete och hagmarker ha utgjort mycket viktiga miljöer. Andelen barrskogshäckningar ökar norrut i landet. Bindningen till högproduktiva marker består emellertid, eller kanske rent av förstärks något i norra Sverige där arten oftast uppträder i anslutning till skogsimpediment på gammal jordbruksmark eller i rik ängsgranskog. Aktivitetsområdena är normalt mycket stora; under försommaren födosöker de gamla fåglarna mestadels inne i skogarna inom en areal av cirka 25-50 km 2. Under senare delen av sommaren födosöker fåglarna över betydligt större ytor, i många fall upp emot eller över 100 km 2, varvid getingrika lokaler besöks av bivråkar från ett flertal revir. Bivråken övervintrar i tropiska Västafrika, norr om ekvatorn. Järpe: Järpen vill ha tät skog med föryngring av främst gran och med inblandning av al, björk och asp. Hög markfuktighet och förekomst av surdråg, alkärr och bäckar gynnar arten. Lövträdsandelen i reviret ska överstiga 10% för att området skall accepteras. En viktig och begränsad vinterfödoresurs är alknoppar, alhängen samt björkknopp, och i omedelbar anknytning till födan krävs dessutom skydd i form av grantätningar. Järpen är mycket stationär året om inom sitt revir. När ett par har etablerat sig på en plats stannar de där så länge biotopen är intakt. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Järpen är en extrem stannfågel inom sitt revir om 25-50 ha. Ungfågelspridningen kan röra sig om i storleksordningen någon eller några kilometer. Trädlärka: Arten behöver tillgång på lämpliga häckningsplatser i form av öppna, torra marker i direkt anslutning till luckig skog, mossar eller glesa planteringar. Vanliga häckningsmiljöer är gles, luckig tallskog, gamla grustag, unga hyggen (fram till ca fem år efter plantering), sandiga industriområden och småskaligt jordbrukslandskap i skogs- och mellanbygderna. Trädlärkan återkommer mycket tidigt på våren vilket gör den extra beroende av soliga miljöer. Brandfält är därför ofta gynnsamma häckningsmiljöer för arten. Arten återfinns ofta i samma typ av miljöer som nattskärran. Under häckningen rör sig paret normalt inom ett område i storleksordningen 50-100 ha. Övervintrar i västra och sydvästra Europa. Hotbild - vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Den kanske viktigaste förutsättningen för Fjällmossens värden är att områdets hydrologiska status inte försämras och att naturliga processer får ske så opåverkat som möjligt, både i de fuktiga partierna och i skogen. I detta sammanhang är det inte bara negativa åtgärder inom det skyddade kärnområdet som kan ha betydelse utan också när och hur den omgivande markanvändningen bedrivs. Det som kan påverka är t ex avverkningar men framförallt körskador, markberedningar och dikningar på intilliggande mark. Därför är det

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 7 av 15 viktigt att skogsbrukets aktörer är väl informerade och känner sitt ansvar vid brukandet av skogen runt Fjällmossen. Att öppen myrmark växer igen, är idag ett stort problem i södra Sverige. Igenväxning är egentligen en naturlig utveckling för en mosse, men den etablering av träd vi ser ute på många mossar idag är starkt påskyndad av mänskliga aktiviteter. Vår kunskap om mossarnas igenväxning är ännu dålig, men huvudorsakerna till den påskyndade igenväxningen är dikning/dränering och det omfattande nedfallet av luftburet kväve (vilket innebär tillförsel av näring till mossen). Etableringen av träd påskyndar i sig igenväxningsförloppet ytterligare, då trädens behov av vatten torkar ut mossen ännu mer. Förutom det som nämns nedan angående Fjällmossens olika livsmiljöer kan det eventuellt också krävas vissa restaureringsåtgärder i form av igenläggning av diken och röjning för att växt- och djurliv ska kunna behållas och utvecklas. Eventuella åtgärder inom och utanför området som har en negativ påverkan på de hydrologiska förhållandena måste också undvikas. I de sydvästra delarna av mossen finns viss igenväxning men större delen av Fjällmossen har hittills klarat sig relativt bra, vilket troligtvis beror på myrens låga lutningsgrad som gör att stora delar av ytan har låg avrinning och därför är förhållandevis blöt. Basinventeringen som utförts under 2006 pekar dock på en ökad utbredning av vass på de tidigare öppna ytorna. Sedan 60-talet pågår ett oreglerat vattenuttag från Lövsjön. Vilken påverkan detta ger/har gett på framförallt mossens västra delar är inte klarlagt men detta bör snarast utredas. Vattenuttaget påverkar dessutom flödet i Ramundsbäck kraftigt under lågvattenperioder. Dystrofa sjöar och småvatten: Olika typer av verksamheter som kan orsaka grumling, ökad näringstillförsel eller tillförsel av främmande kemiska ämnen utgör hot. Även verksamheter som innebär förändringar av vattenstånd eller möjligheter för vandrande vattendjur utgör hot. Exempel på sådana verksamheter är vägbyggen och liknande, dikningar, närgånget skogsbruk och de flesta industriella verksamheter. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Naturtypen påverkas starkt negativt av dränering. Dräneringen kan uppstå pga direkta ingrepp som diken/dränering i eller i anslutning till våtmarkerna eller indirekt genom vägdragningar. Torvtäkt i eller i anslutning till naturtypen är naturligtvis helt förödande. Naturtypens fåglar är ofta känsligs för störning under häckningssäsongen. *Västlig taiga: Naturtypen påverkas negativt av skogsbruk, vägdragningar, dikningar och exploateringar i de flesta former. Uttag av vindfällen och torrträd är starkt negativt. I vissa områden kan även frånvaro av åtgärder vara negativt. Detta gäller främst områden där branden varit en naturlig och viktig del i dynamiken i skogen. *Skogbevuxen myr: Naturtypen påverkas starkt negativt av dränering. Dräneringen kan uppstå pga direkta ingrepp som diken i eller i anslutning till våtmarkerna eller indirekt genom vägdragningar. Torvtäkt i eller i anslutning till naturtypen är naturligtvis helt förödande. Kalavverkningar gör att naturtypen förstörs. Även mindre skogsbruksingrepp kan vara negativa, i synnerhet i de områden där man har mål om att uppnå en viss mängd död ved. Fiskgjuse: Eftersom fiskgjusen ofta häckar vid stränder och på öar utgör närgången båttrafik, sportfiske, bad, kanoting etc. i boets omedelbara närhet ett hot. Exponeringen för klorerade kolväten har minskat sedan 1970-talet då dessa miljögifter orsakade en ökad fosterdödlighet och sönderruvning av ägg på grund av skalförtunning. Emellertid tillkommer nya typer av miljögifter i naturen vars effekter vi ännu vet litet om. Försurning av sjöar kan medföra sämre födotillgång samt en ökad exponering för giftiga metaller. Skogsavverkning utan hänsyn till fiskgjusens boträd eller presumtiva boträd utgör en fara inom vissa områden, eftersom tillgången på lämpliga träd då minskar. Grönbena: Det sydsvenska beståndet hotas av en utebliven hävd på sanka stränder. Även i Norrland kan beståndet ha missgynnats av minskande hävd av raningar och silängar. Arten missgynnas av dränering och igenväxning av våtmarker. Orre: Orren missgynnas av täta barrföryngringar och utdikning och igenväxning av öppna våtmarker. Orren missgynnas även av minskad lövandel i skogsbestånden.

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 8 av 15 Tjäder: Tjädern missgynnas liksom orren av täta barrföryngringar (i synnerhet gran) och utdikning av våtmarker. Ett allt större graninslag i tidigare talldominerad skog är negativt om granen börjar ta över. Minskad andel skog över ca 60 år är också negativt. Pärluggla: Ett hot mot pärlugglan är att det ofta finns för få hålträd. Som andra hålhäckare är arten beroende av god tillgång på trädhåligheter. De under lång tid uteblivna eller mycket svaga smågnagartopparna i Norrland har successivt lett till en minskning av det häckande beståndets storlek. Ett annat hot är försämrad tillgång på byte i skogs- och mellanbygderna till följd av upphörande jordbruk och minskade arealer öppen mark. Sparvuggla: Eftersom sparvugglan är mycket flexibel i sitt boplatsval är det av allt att döma förekomsten av lämpliga bohål som är den mest begränsande faktorn. Det är oerhört viktigt att alla hålträd sparas. Nattskärra: Det stora hotet mot nattskärran är en minskad tillgång på lämpliga häckningsmiljöer. Arten missgynnas av täta barrföryngringar (i synnerhet gran) och utdikning av våtmarker i skogslandskapet. Ett allt större graninslag i tidigare talldominerad skog är negativt om granen börjar ta över. Arten missgynnas även i hög grad av frånvaron av skogsbränder och skogsbete. Spillkråka: Det största hotet mot spillkråkan är skogsbruket och näringens allt större krav på skogsråvara. Minskad lövandel, ökad granandel och mera homogena bestånd i södra och mellersta Sverige missgynnar arten. Minskad medelålder i bestånden i intensivt brukade trakter gör att tillgången på lämpliga boträd minskar. Eftersom spillkråkan i stor utsträckning livnär sig på hästmyror missgynnas den med största säkerhet av stubbrytning och GROT-uttag. Trana: Arten missgynnas av torrläggning av våtmarker och igenplantering av odlingsmarker i skogsbygden. Ett annat hot är förändringar av livsmiljöerna på övervintringsplatserna och längs artens flyttvägar. Bivråk: Ett all sämre utbud av insektsrika biotoper i dagens skogs- och jordbruksmarker har troligen medfört ett sämre utbud av sociala getingar, vars larver och puppor är en livsnödvändig föda för bivråkens ungar. Användandet av kemiska bekämpningsmedel i exempelvis jordbruket påverkar förekomsten av insekter negativt, vilket innebär sämre födotillgång för sociala getingar. En allmän torrläggning av landskapet (markavvattning, dikningsrensning och skyddsdikning av skogsmark etc.) liksom omföring av lövträdsrika skogar till täta produktionsskogar av barrträd medför en försämrad förekomst av tättingar (trastar m.m.) och grodor, vilket sannolikt påverkar bivråken negativt (lägre täthet och sämre förutsättningar för bivråken att producera ägg). Många lövrika skogmiljöer består idag av igenväxande ängs- och hagmarker som nu sluter sig alltmer genom inväxt av gran, vilket minskar insekts- och fågelrikedomen. Kraftigt överbete av klövvilt på lövträd i skogsmiljöer minskar exempelvis förekomsten av vårblommande sälg vilket påverkar födounderlaget för många humlor. Klövviltsbetet minskar även förekomsten av blommande örter vilket minskar insektstillgången och därmed födounderlaget för exempelvis sociala getingar. En omfattande jakt på bl.a. bivråk försiggår i Medelhavsregionen där speciellt Malta är omtalad, men jakt förekommer även i Pyrenéerna i södra Frankrike. Ingenting är känt om förhållandena i övervintringsområdet, där stora förändringar kan ha skett i biotoperna, användande av kemiska bekämpningsmedel samt jakt på fågel. Järpe: Något direkt hot mot artens fortlevnad i Sverige finns inte. Järpen missgynnas dock flerstädes p.g.a. ett intensivt och storskaligt skogsbruk och generellt sett torde arten ha minskat kraftigt under den senaste 40- årsperioden. I starkt fragmenterade skogslandskap med isolerade lämpliga bestånd mindre än 25 ha saknas i allmänhet järpen. Arten missgynnas av lövbekämpning (främst röjningar) i yngre skogsbestånd. Trädlärka: Det stora hotet mot trädlärkan är minskad tillgång på lämpliga häckningsplatser. Flera olika faktorer har lett till en kontinuerlig minskning av mängden lämpliga biotoper under perioden efter 1950-talet. Den storskaliga nedläggningen av jordbruket i södra Sveriges skogs- och mellanbygder har lett till ett betydligt slutnare landskap. Allt tätare skog, i kombination med en storskalig övergång från tall till gran i södra Sverige har minskat mängden lämpliga häckningsplatser i skogsmiljö, samtidigt som skogsbetet, som förr var vanligt i skogs- och mellanbygderna, numera i stort sett är helt förvunnet. Arten missgynnas även av frånvaron av skogsbränder.

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 9 av 15 Bevarandeåtgärder - med tidplan Enligt 7 kap 28 a MB krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder (i eller utanför) som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med områdets skötsel. Hela området är idag skyddat som naturreservat med föreskrifter och skötselplan som ska leda till att gynnsam bevarandestatus för utpekade arter och naturtyper så långt möjligt garanteras inom området. I området är även all fågeljakt förbjuden. Förslag på ytterligare bevarandeåtgärder med tidplan som bör övervägas för Fjällmossen: Åtgärd Upprätta en plan för att åtgärda sådana hot och risker som konstaterats vid basinventeringen. Som underlag till en sådan plan krävs bl a en historisk analys av vegetationsförändringar samt en utredning av vattenuttaget från Lövsjön. Kompletterande inventeringar av fågellivet. Jämförelse med 1979 års inventering bör göras. Fortsatt och intensifierad rådgivning och utbildning om hållbart nyttjande av skogen till markägare och andra verksamma aktörer i Kolmården. Målsättningen bör även vara att angränsande befintliga skogsbruksplaner ses över och vid behov revideras i syfte att nå ökad naturvårdshänsyn. Eventuellt kompletterande inventering av skogsvärden inom Fjällmossen utanför lokaliserade nyckelbiotoper. Bevarandestatus idag Tidplan 2007-2010 Snarast och sedan löpande som uppföljning Löpande Efter 2010 Fjällmossen är mycket lite påverkad av dränering men lokalt förekommer områden där en förändring av våtmarkens tillstånd på grund av dikning/dränering kan ses. I områdets västra del finns en vall (äldre väg) tvärs över mossen som möjligen påverkar de hydrologiska förhållandena med igenväxning som följd. Vattenuttag från Lövsjön som gränsar till mossen i väster och dess eventuella påverkan på den hydrologiska statusen i delar av området är i nuläget inte utrett. I sydost samt i söder, norr om Fjällmossens gård finns även spår av igenväxning till följd av dikning/dränering. Den under 2006 utförda basinventeringen antyder att igenväxning med vass har accelererat under senare år. Stor andel av de öppna kärren är idag vasstäckta. Dystrofa sjöar och småvatten: Bruna skogssjöar är den vanligaste sjötypen i Sverige. Många av sjöarna är drabbade av försurning, reglering eller annan påverkan. I övriga EU (utom Finland) är sjötypen mindre vanlig vilket motiverar dess utpekande inom Natura 2000. Trots de många påverkade sjöarna är naturtypen dystrofa sjöar inte hotad i Sverige. Det stora antalet bruna skogssjöar i kombination med befintligt svenskt regelverk säkerställer fortlevnaden av sjötypen i Sverige. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Totalarealen av habitatet i landet har minskat rejält under 1900-talet, men fortfarande finns stora arealer kvar i Norrland. Där habitatet spolierats är uppodling, markavattningsprojekt och storskaliga torvtäkter anledningen till förstörelsen. En stor andel av förekomsterna av habitatet har lokala skador i form av små husbehovstäkter och markavvattningsprojekt. Skadefrekvensen är störst på myrarna i södra Sverige. Förekomster av habitatet som ligger i de stora myrkomplexen och i fjällen är oftast de bäst bevarade. *Västlig taiga: Denna mycket heterogena naturtyp finns spridd i hela den boreala delen av landet. De största arealerna finns i Norrlandslänen och där finns även mycket av de största naturvärdena, även om områden med höga naturvärden finns i hela landet. Historiskt sett är förlusten av västlig taiga mycket stor och endast

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 10 av 15 några få procent återstår (ca 3 % av 21 milj. ha) i boreal region. Vad gäller naturtypens kvalité i detta objekt så finns här en stor brist på död ved inom habitatet liksom på delar som på sikt bör utvecklas till habitatet bla för att gynna tretåig hackspett, spillkråka och i viss mån tjäder. *Skogbevuxen myr: Den totala arealen av naturtypen har minskat betydligt i landet under 1900-talet, både genom skogsbruk och genom markavvattning. En stor andel av naturtypens objekt har lokala skador i form av diken. Naturtypens utbredningsområde har inte minskat utan förekommer i hela landet, med tyngdpunkt på Norrlandslänen samt Kronobergs län i söder. Uppskattad total areal av naturtypen i hela landet är ca 200 0000 ha. Vad gäller naturtypen i detta objekt så finns här en brist på död ved. En mindre del i nordväst är påverkad av dikning. Fiskgjuse: Beståndets storlek beräknas uppgå till mellan 3 000-4 000 par. Arten riksinventerades av SOF år 2001 och resultatet av denna kommer att publiceras troligen 2003. Populationen i Sverige anses vara förhållandevis stabil, men inom vissa delområden förekommer numera säkra uppgifter om beståndsnedgångar. I ett europeiskt perspektiv har Sverige ett stort ansvar för denna art då cirka 35% häckar i landet. BirdLife International betecknar fiskgjusen som Sällsynt i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att den globala population inte är koncentrerad till Europa men att arten har en otillfredsställande bevarandestatus i området. Arten ses regelbundet vid Fjällmossen och har häckat där eller i dess närhet med flera par men på senare år har sannolikt endast ett par häckat. Grönbena: Grönbenan är en vanlig häckfågel i mellersta och norra Sverige. I södra Sverige är arten betydligt ovanligare och regelbundna häckningar sker endast på Sydsvenska höglandet. Grönbenan är tillsammans med brushanen den vanligaste vadaren på norrländska myrar. Det svenska beståndet uppskattas till 50 000 100 000 par. I övriga delar av Europa häckar drygt 5 000 par sammanlagt. Sedan mitten av 1980-talet har grönbenan gått kraftigt tillbaka i södra Sverige. BirdLife International listar grönbenan som Declining i Europa och menar att det är angeläget att Europa tar ett ansvar i artens bevarande. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att dess utbredning inte är koncentrerad till Europa, men att den inom sitt europeiska utbredningsområde har en otillfredsställande bevarandestatus. Arten har häckat regelbundet men inte årligen vid Fjällmossen och de senaste åren har inga observationer gjorts. Orre: Den svenska populationen har uppskattats till minst 170 000 par (1990-talets mitt). Orren häckar i samtliga län men saknas på Öland där den sista fågeln rapporterades 1969. Många uppgifter från Götaland och Svealand tyder på starkt minskande stammar under 1990-talet. Den svenska andelen av den europeiska populationen (inkl. europeiska Ryssland) är minst 20%. BirdLife International betecknar orren som Sårbar i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att den globala population inte är koncentrerad till Europa men att arten har en otillfredsställande bevarandestatus i området (Tucker & Heath 1994). I området finns en stark stam av orre. Här spelar mellan 15 och 30 orrtuppar årligen. Tjäder: Den svenska populationen har uppskattats till 84 000 till 110 000 par (1990-talets mitt). Tjädern häckar i samtliga län utom Gotland. På norra Öland försvann de sista tjädrarna under 1980-talet. Starka minskningar har under de senaste 30 åren registrerats i Götaland och Svealand och även lokalt i Norrland. Den svenska stammen utgör ca 10 % av det europeiska beståndet (inkl. europeiska Ryssland). Arten utnyttjar området inom och kring Fjällmossen, här finns ett knappt tiotal spelande tuppar årligen. Pärluggla: Pärlugglan häckar i samtliga svenska län, dock ej på Öland. På Gotland häckar ett tiotal par. Beståndet är som starkast i större sammanhängande barrskogsområden och förekomsterna längs kusterna och på de stora slättområdena i södra och mellersta Sverige är svaga. Tätheterna avtar i det inre av Norrland, förmodligen främst p.g.a. klimatiska orsaker. Det häckande beståndets storlek varierar kraftigt mellan olika år beroende på smågnagartillgången. Under goda år handlar det om i storleksordningen 18 000 24 000 par, och under toppår om ännu mer kanske uppemot 40 000 par. Pärlugglan är nomadisk över stora delar av den norra barrskogsregionen. Detta gör att man bör vara försiktig med att uttala sig om beståndsförändringar i enskilda länder. Istället måste man försöka följa utvecklingen över stora sammanhängande arealer Norge, Sverige, Finland och västra Ryssland utgör förmodligen en enhet. Det nordeuropeiska beståndet överstiger förmodligen 30 000 par även under dåliga år, under goda år kan det kanske handla om uppemot 100 000 par. Förutom i norra Europa finns små häckande bestånd i skogs- och bergstrakterna i Centraleuropa, totalt i

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 11 av 15 storleksordningen drygt 10 000 par. Fjällmossen och dess närområde utnyttjas så gott som årligen. Sparvuggla: Sparvugglan häckar i samtliga svenska landskap utom på Öland och Gotland. Arten är som vanligast i södra och mellersta Sveriges skogsbygder. Tätheterna avtar norrut och arten är sparsamt till sällsynt förekommande i det inre av Norrland. Det svenska beståndet har beräknats till mellan 12 000 och 16 000 par, vilket utgör bortemot hälften av det samlade europeiska beståndet. Huvuddelen av de europeiska sparvugglorna finns i de norra delarna (Norge, Sverige och Finland). Reliktbestånd finns i bergsskogar i Centraleuropa. Artens beståndsutveckling är i princip helt okänd. Flera tecken tyder dock på att det skett en expansion söderut under den senare delen av 1900-talet. Arten utnyttjar och häckar troligen i Fjällmossen och dess närområde med 1-3 par årligen. Nattskärra: Nattskärran häckar i södra och mellersta Sverige, i huvudsak söder om den biologiska norrlandsgränsen. Bestånd finns främst i områden med gles, talldominerad skog. Det svenska beståndet har uppskattats till 2 500 3 200 par, vilket motsvarar cirka 1 % av det europeiska beståndet på ungefär 250 000 par. Det saknas data som beskriver beståndsutvecklingen i Sverige under det senaste seklet. En allmän uppfattning är dock att arten är på kraftig tillbakagång sedan mitten av 1900-talet. En jämförelse med trädlärkan, som i mångt och mycket häckar i samma miljöer, och en allmän bedömning av landskaps- och biotoputvecklingen under den aktuella perioden, pekar entydigt på att nattskärran minskar kraftigt. Nattskärran är rödlistad i kategorin Sårbar (VU) i Sverige. BirdLife International listar nattskärran som Declining i Europa och menar att det är angeläget att Europa tar ett ansvar för artens bevarande. Arten är placerad i SPEC kategori 2, vilket innebär att dess utbredning är koncentrerad till Europa, och att den har en otillfredsställande bevarandestatus inom regionen. Arten är regelbunden som häckfågel inom, eller i anslutning till, Fjällmossens naturreservat men populationens storlek är dåligt undersökt. Spillkråka: Spillkråkan häckar i samtliga svenska län, dock fåtaligt i Norrlands inland. Det svenska beståndet uppskattas till i storleksordningen 20 000-35 000 par. Detta motsvarar ungefär 10 % av det samlade europeiska beståndet på 200 000-265 000 par. Beståndet i södra Sverige förefaller vara tämligen stabilt. Utvecklingen i Norrlands inland är mera osäker, främst beroende på de låga tätheterna och att inventeringsunderlaget är väl litet. Fjällmossen ingår i minst ett spillkråkerevir. Trana: Tranan har ökat markant i antal den senaste 20-årsperioden, speciellt märkbart i Götaland och Svealand. Antalet häckande par torde f.n. uppgå till åtminstone 15 000, kanske över 20 000 par. Därtill kommer ett stort antal icke könsmogna fåglar, vilka drar runt i Sverige under sommarhalvåret. Dessa senare fåglar kan vålla en del bekymmer för jordbruket och vid enstaka tillfällen har tillstånd för avskjutning av ett litet antal fåglar getts. De svenska tranorna utgör 20-38 % av europapopulationen. Sverige har således ett stort ansvar för bevarandet av arten. Tranan häckar numera förhållandevis jämnt spridd i samtliga svenska län. På Öland konstaterades den första häckningen relativt nyligen. Fjällmossen utnyttjas som rastområde vid flyttning samt uppväxtområde för ungtranor. Arten har också årligen häckat på mossen eller i dess närhet. Bivråk: Bivråken häckar i samtliga län utom på Gotland. Det svenska beståndet har minskat mer eller mindre kontinuerligt under minst 30 års tid. Populationsstorleken är mycket svårbedömd, men gissningsvis har vi högst 5 000 par i landet. Det europeiska beståndet utanför Ryssland är uppskattat till 34 000 48 000 par. Bivråken är rödlistad i Sverige och uppfyller kriterierna för placering under Starkt hotad (EN). Emellertid har försvinnanderisken nedgraderats till Sårbar (VU) grundat på relativt god förekomst (dock delvis minskande) i övriga Europa, vilket ger möjlighet till återinvandring. BirdLife International betecknar Bivråken som Secure i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 4, vilket innebär att artens globala population är koncentrerad till Europa och att arten har en tillfredsställande bevarandestatus i området (Tucker & Heath 1994). Arten är oregelbunden som häckfågel inom Fjällmossens naturreservat. Järpe: Den svenska populationen har uppskattats till drygt 100 000 par. Järpen häckar i samtliga län utom på Gotland. Järpen saknas även på Öland. Det svenska beståndet beräknas utgöra cirka 17% av det europeiska utanför Ryssland. Beståndet vid Fjällmossen uppskattas till minst 3 par. Trädlärka: Trädlärkan häckar i södra och mellersta Sverige, i huvudsak söder om den biologiska norrlandsgränsen. Bestånd finns främst i områden med karg, talldominerad skog. Efter att en distinkt

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 12 av 15 bottennivå uppnåddes i mitten av 1980-talet (förmodligen endast några tusen häckande par) har arten under de senaste 15 åren av okänd anledning ökat och i dagsläget torde det svenska beståndets uppgå till i storleksordningen 10 000 par. Sverige ligger på den nordliga gränsen för artens utbredning i Europa och det samlade beståndet utgör endast en bråkdel av de 1-2 miljoner par som beräknas häcka i Europa. BirdLife International listar trädlärkan som Vulnerable i Europa och menar att det är angeläget att Europa tar ett ansvar i artens bevarande. Arten är placerad i SPEC kategori 2, vilket innebär att dess utbredning är koncentrerad till Europa, och att den har en otillfredsställande bevarandestatus inom regionen. Arten häckar med något enstaka par årligen inom området. Uppföljning av bevarandemålen Ett nationellt projekt, där metoder och arbetssätt anpassade för övervakning av Natura 2000 tagits fram, har genomförts och uppföljningsmetoder har börjat testas i mindre skala. Uppföljningen kommer successivt att intensifieras. De strukturer som mäts är bland annat täckningsgrad av träd och buskar, trädslagssammansättning och mängd död ved. Fåglar följs främst inom ramen för Svensk Häckfågeltaxering. Fjällmossen är dock så viktig för fågellivet att riktade häckfågelinventeringar bör göras regelbundet. Kartor Kartorna som följer visar områdets läge samt naturtypernas utbredning i terrängen. Referenser Länsstyrelsen Östergötlands webb (http://www.e.lst.se) Naturvårdsverkets webb (http://www.naturvardsverket.se) Natura 2000-kartor på webben (http://w3.vic-metria.nu/n2k/jsp/main.jsp) Naturvårdsverkets vägledningsdokument för habitat och ArtDatabankens vägledningar för arter. Fjällmossen inventering och planering av ett riksintressant myrkomplex. Länsstyrelsen i Östergötland 1976 Skötselplan för Fjällmossens naturreservat. Länsstyrelserna Östergötland och Södermanland 1999. Även som pdf : http://www.e.lst.se/reservat/lst/files/325.pdf Fredriksson, R. 1981. Inventering av fågellivet på Fjällmossen i Östergötlands och Södermanlands län. Nyköping 1981. Länsstyrelsen i Södermanlands län informerar 1981:4. 48 sid. + ill. Liungman, M. & Nilsson, C. 2002. Bottenfauna i Södermanlands län. En undersökning av bottenfaunan vid 4 lokaler i rinnande vatten och 8 lokaler i sjöar. Medins Sjö- & Åbiologi AB, Mölnlycke 2002-12-16 (Stencilerad rapport). 75 sid. Även som pdf: http://www.d.lst.se/d/publikationer/miljo.htm Lundberg, S., von Proschwitz, T., Franzén, I. & Pettersson, U. 2003. Kilaåns sjöar En naturvärdesbedömning utifrån bottenfaunans artrikedom i 24 sjöar inom Kilaåns vattensystem. Länsstyrelsen i Södermanlands län, Rapport Nr 2003: 4. 175 sid. Även som pdf: http://www.d.lst.se/d/publikationer/miljo.htm Mellberg, B. 1975. Fjällmossen och Stora Bötet. Naturinventering samt förslag till skötsel och skydd. Länsstyrelsen i Södermanlands län, Planeringsavdelningen, Naturvårdsenheten. 1975:4. 28 + 17 sid.

Länsstyrelsen Östergötland & Södermanland Sidan 13 av 15