FSR Familjerätssocionomernas Riksförening c/o Gunilla Cederström Dalagatan 78B 113 24 Stockholm Justitiedepartementet Enheten för familjerätt och allmänna förmögenhetsrätt 103 33 STOCKHOLM Betänkandet SOU 2007:52. Utredningen om beslutanderätten vid gemensam vårdnad. Uppdrag Utredarens har haft till uppgift att analysera vilka nackdelar som kan uppkomma för ett barn vid gemensam vårdnad när vårdnadshavarna inte kan enas i frågor som rör barnet. De förslag som lämnas ska syfta till att bättre tillgodose barnens intressen och för föräldrarna underlätta ett gemensamt vårdnadsansvar. Utredaren hade också till uppgift att överväga om den förälder som inte är vårdnadshavare i större utsträckning borde kunna få information från vissa myndigheter mm. Ytterligare frågor var om det behövdes en uttrycklig lagreglering om medverkan av en s.k kontaktperson vid umgänge samt socialtjänstens förutsättningar att tala med barn utan vårdnadshavarens samtycke. Allmänna synpunkter FSR anser liksom utredaren att ett gemensamt rättsligt ansvar oftast främjar goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna och att utgångspunkten måste vara att föräldrar som har gemensam vårdnad också ska ta ett gemensamt ansvar, kunna påverka och känna sig delaktiga i de beslut och frågor som rör deras barn. FSR vill därför värna om det gemensamma vårdnadsansvaret som vi bedömer är det bästa för de flesta barn och deras föräldrar. Bakgrunden till lagändringen 2006 var att gemensam vårdnad tillämpades i alltför hög utsträckning dvs även om föräldrarnas relation påverkades av våld, missbruk, kriminalitet, psykisk sjukdom i en sådan omfattning att konfliktnivån inte möjliggjorde något egentligt samarbete. De förtydliganden som gjordes i lagstiftningen var därför välkomna. Konflikter kan inte alltid lösas genom lagstiftning eller rättvisetänkande och det kommer alltid att uppstå nya situationer föräldrarna måste ta ställning till och hitta lösningar på. Om beslutanderätten begränsas i alltför hög utsträckning innebär det att ursprungstanken med den gemensamma vårdnaden går förlorad och det som kvarstår av begreppet till slut endast blir en insynsrätt och en möjlighet till gemensamt ansvarstagande. FSR menar att om konflikten är så omfattande att föräldrarna inte kan enas kan lösningen vara att en förälder har ensam vårdnad om barnet. FSR ser alltså flera risker med att begränsa beslutanderätten inom ramen för gemensam vårdnad eftersom det kan innebära att
grundtanken med den gemensamma vårdnaden urholkas. Det kan också finnas en risk att benägenheten att besluta om enskild vårdnad i vissa fall minskar trots att det skulle vara det bästa för barnet. Möjligheten att besluta i vissa frågor inom ramen för gemensam vårdnad skulle också kunna innebära att antalet konflikter och tvister i rätten ökar. Den risken finns med flera av de föreslagna ändringarna. FSR anser att den utvecklingen inte är önskvärd. Huvudprincipen måste även fortsättningsvis vara att familjer skall få hjälp och stöd att hitta lösningar utanför domstolsprocessen. FSR stödjer flertalet av utredarens förslag vad gäller t.ex socialtjänstens möjlighet att tala med barn även mot förälders vilja, att utöka en förälders, som inte är vårdnadshavare, rätt till information, att domstol ska samråda men också kunna ålägga socialnämnd att utse umgängesstöd, att umgängesstödet utvärderas regelbundet, att umgängesstödet skall vara tidsbegränsat men utgå från det enskilda barnets situation och behov samt att socialnämndens beslut om att utse viss person som umgängesstöd inte skall få överklagas. FSR stödjer dock ej utredarens förslag att den förälder som barnet enligt domstolsavgörande eller avtal skall bo tillsammans med också skall ha rätt att självständigt bestämma var i Sverige han eller hon skall bo tillsammans med barnet. FSR anser inte heller att en tidsbegränsning till 1 år vad gäller umgängesstödets beslutade längd är rimlig utan bör bedömas i varje enskilt fall efter barnets situation och behov. FSR ställer sig även tveksam till vissa förslag som rör beslutanderätten inom ramen för gemensam vårdnad. 4.Om beslutanderätten vid gemensam vårdnad 4.7.2 Om barnet står under vårdnaden av båda föräldrarna ska den ena av dem kunna ges rätt att besluta om barnets tillgång hälso- och sjukvård och tandvård insatser enligt socialtjänstlagen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade förskoleverksamhet för barnet samt barnets skolgång och skolbarnomsorg 4.7.3 Den vårdnadshavare som barnet enlig domstols beslut eller avtal ska bo med får ensam bestämma var i landet boendet med barnet ska äga rum 4.7.5 Ett sådant beslut bör betraktas som en undantagslösning Utgångspunkten för den gemensamma vårdnaden är att föräldrarna kan hitta former för sitt samarbete. Former som gör att de fördelar ansvar och samverkar på ett sätt som passar just deras vårdnadshavarskap. När det inte fungerar finns möjligheter att få stöd inom olika instanser i samhället. När inte heller det fungerar kan domstolen bli den avgörande och dömande instansen. Ett beslut fattas visserligen men om konfliktens upphörande finns inga tvingande regler. Föräldrarna måste själva komma till den punkt som gör att de kan samarbeta och se till barnets behov. I Sverige har vi en trettioårig erfarenhet av gemensam vårdnad dess fördelar och konsekvenser. Vi har reviderat den ursprungliga lagstiftningen vid flera tillfällen för att förändra och anpassa till den verklighet vi idag tycker oss leva i. Men är förändringar i befintlig lagstiftning alltid den bästa lösningen eller har vi nått en punkt där hela lagstiftningen behöver ses över?
För FSR är de problem som lyfts fram i utredningen väl kända när oenighet råder hos föräldrar med gemensamt vårdnadsansvar kring barns behov av t.ex. psykiatrisk vård eller var barnet skall gå i förskola/skola. Det är ett fåtal ärenden men de är problematiska. Vår grundinställning är som tidigare nämnts att gemensam vårdnad är positivt för de flesta barn och deras familjer och att man i så liten utsträckning som möjligt ska ändra på dess grundtanke. Föräldrar som har djupa samarbetssvårigheter och inte kan eller vill hitta lösningar för att försöka förändra det, bör många gånger inte ha gemensam vårdnad. Men redan idag finns vissa möjligheter för domstol att besluta eller för föräldrar att avtala om några saker inom ramen för den gemensamma vårdnaden. FSR ställer sig därför tveksam till att ytterligare reglera innehållet i den gemensamma vårdnaden särskilt som de frågor som nu är aktuella att reglera är sådana frågor som har stor betydelse för barnets utveckling och uppväxt. Men frågeställningarna som en förälder efter domstolens avgörande föreslås kunna besluta om skiljer sig åt. Punkt ett och två handlar om vård och insatser som barnet kan ha behov av och som kan underlätta barnets liv och som i värsta fall skulle kunna leda till själsliga och kroppsliga problem. FSR anser att det är viktigt att hitta lösningar så att barnets behov av stöd och hjälp tillgodoses men är tveksam till den föreslagna ordningen. Om föräldrarna är så oeniga att de inte kan komma överens om barnets behov av hälso- och sjukvård är de tveksamt om de kan ha gemensam vårdnad. FSR menar att det kommer att uppstå problem när en förälder väl fått beslutanderätten då gränsdragningen för omfattningen av den fortsatta beslutanderätten är otydligt formulerad i förslaget. Varför är det så omöjligt att lägga ansvaret för bedömningen av barnets behov på de instanser som har kunskaper att bedöma frågan? Utgångspunkten för de kriterier som ska gälla för domstolens bedömning av vilken av föräldrarna som ska få beslutanderätten i en fråga måste rimligtvis vara vad som är bäst för barnet. Det kommer att innebära att familjerättens utredning ligger till grund för bedömning och den torde innehålla synpunkter från respektive instans. Om lagstiftningen ändå blir ett faktum vill vi starkt poängtera vikten av att det blir en ren undantagsregel. Lagtexten bör därför ändras så att det tydligt framgår att det gäller särskilda fall. Som det nu står blir innebörden en annan. Beträffande möjligheten för föräldrar att kunna skriva avtal ligger det i sakens natur att det inte kommer att vara en särskilt vanligt förekommande fråga men det kommer att ställas stora krav på den handläggare som ska bedöma om ett sådant avtal är till barnet bästa. FSR tillstyrker inte utredarens förslag, att den förälder som barnet enligt domstolsavgörande eller avtal skall bo tillsammans med, också ska ha rätt att självständigt bestämma var i Sverige han eller hon skall bo tillsammans med barnet. Boendefrågan är den allra svåraste frågan för många föräldrar och det kan därför inte anses rimligt att en förälder ensam ska fatta beslut i frågan. (Möjligen skulle boendet kunnat reglerats inom ramen för förslagen till den självständiga beslutanderätten eftersom det likväl skulle kunna vara den andre föräldern som har bäst förutsättningar att besluta i frågan). FSR anser att frågan om skolgång mm det vill säga punkt 3 ovan är så nära förknippat antingen med barnets boende eller med vårdnadshavares önskan om en ideologi barnet skall växa upp i att det måste vara frågor som precis som boendet ska lösas av föräldrarna inom ramen för den gemensamma vårdnaden. Ett beslut om boendet vid flytt kräver en mycket omdömesgill förälder som trots sin önskan om förändring ensam ska kunna avgöra om det är bäst för barnet att bo kvar i den invanda miljön eller flytta med till den nya orten. Beslutet kan på ett avgörande sätt begränsa barnets möjlighet till kontakt och umgänge med såväl den andre föräldern som andra för barnet viktiga personer. När barnets liv med barnomsorg skolgång mm förändras rubbas också
tryggheten. Det handlar här om ett beslut som påverkar barnet i så hög grad att det måste anses nödvändigt att båda föräldrarna deltar i beslutet. Sverige är ett avlångt land med stora avstånd. En inrikes umgänges resa kan vara lika lång och ibland betydligt mer kostsam än en umgänges resa till flera av våra europeiska grannländer. Utredarens bedömning är att ett gemensamt beslut från vårdnadshavarna bör krävas för att barnet skall få bosätta sig utomlands. Utredarens skilda bedömningar i dessa båda fall kan inte anses rimliga. FSR anser att förslaget också kan innebära att många föräldrar blir mindre benägna att acceptera en förälder som boförälder eftersom man kan riskera en boendeförändring som omöjliggör en vardaglig kontakt i framtiden. Boendeföräldern kan bli relativt ensam med sitt ansvar och den andre föräldern utan möjlighet påverka barnets dagliga liv. Skulle förslaget gå igenom borde en bättre reglering kring kostnadsansvaret för resor komma tillstånd. Ett ökat ansvar för den förälder som flyttar( boende-eller-umgängesförälder) än vad som för närvarande regleras i FB 6 kap 15 b måste anses vara rimligt. FSR anser liksom utredaren att någon särskild registrering ej skall behövas vid en dom eller ett avtal om självständig beslutanderätt. Det bör ankomma på vårdnadshavarna att styrka den självständiga beslutanderätten genom att visa godkänt avtal eller dom från domstolen. 5 Socialtjänstens förutsättningar att tala med barn 5.6.2 Socialnämnden får avgöra om samtalet ska genomföras 5.6.5 Samtalets genomförande 5.6.7 Möjligheten att tala med barnet i andra utredningar inom socialtjänsten 5.6.8 Om vårdnadsutredningar som beslutats av domstol Utredaren har haft i uppdrag att överväga behovet av en reglering när det gäller förutsättningarna för socialtjänsten att tala med ett barn utan vårdnadshavarens samtycke. FSR tillstyrker utredarens förslag att få samtala med barn utan vårdnadshavarens samtycke i samtliga utredningar som rör barn. Den som av socialnämnden eller något annat organ utsetts att verkställa en utredning enligt 6 kap 19 föräldrabalken ges rätt att under utredningen samtala med barnet utan vårdnadshavarens samtycke. Rätten att få samtala med barnet under s.k. snabbupplysningar får enligt utredaren anses följa av en föreslagna ändringen i 11 kap. SoL, som tar sikte på samtliga utredningar som gäller barn. FSR tolkar det som det även inkluderar utredningar om barnets bästa i samband med godkännande av avtal. Utredningar enligt 11 kap Socialtjänstlagen handlar dock om barn som kan behöva någon form av insats. Rätten att samtala med barn borde därför i båda fallen framgå av föräldrabalken FSR tillstyrker också förslaget att samtalen kan äga rum utan att vårdnadshavaren är närvarande vilket innebär att utredaren får bedöma vilken utredningsform som är bäst för det enskilda barnet. FSR anser att utredaren därtill även borde ha möjlighet att tala med vissa referenter, såsom exempelvis skola, barnomsorg, BVC, BUP utan vårdnadshavarens samtycke. Alltså med de personer och verksamheter som på ett eller annat sätt har barnet i sin vård och/eller omsorg. 6 Upplysningar om barnet 6.12 En utökad upplysningsskyldighet för vårdnadshavaren Frågan har varit om behovet av att en förälder som inte är vårdnadshavare får möjlighet att inhämta information om barnet. Utredaren konstaterar att det inte är möjligt att med rådande sekretesslagstiftning föreslå att en förälder får möjlighet att direkt vända sig till aktuell myndighet för information. Utredaren föreslår istället att rätten ska kunna besluta att
vårdnadshavaren ska lämna upplysningar till den andre föräldern. Frågan kan aktualiseras i samband med att annan familjerättslig fråga prövas men också som en separat talan. FSR stödjer förslaget att utöka en icke vårdnadshavare förälders rätt till information, utöver vad de nuvarande bestämmelserna i 6 kap 15 fjärde stycket föräldrabalken medger. Det innebär även att en förälder som inte har kontakt med sitt barn i vissa fall ändå kan få viss information om barnets utveckling. Vårdnadshavaren föreslås få ansvar att lämna uppgifter som antingen bygger på ett avtal mellan föräldrarna eller ett beslut från domstolen. FSR känner dock en viss tveksamhet till att domstolen ges möjlighet att besluta i dessa ärenden. Troligen är frågan inte av den karaktären att den leder till ökade domstolsprocesser som är både kostsamma och slitsamma men vi är tveksam till att ett sådant lagändringsförslag i praktiken skulle få någon större funktion. En fördel skulle möjligen kunna vara att domstolen kan upphäva upplysningsplikten i de fall en förälder skulle missbruka informationen. Det kan dock endast handla om ett fåtal ärenden men det är möjligt att det för just dessa ärenden ändå skulle kunna vara av vikt med en sådan ordning. FSR bedömning är att upplysningsplikten huvudsakligen får ett pedagogiskt värde vilket bör kunna leda till positiva effekter för både barnet och föräldrarna även om det inte finns någon möjlighet att agera om vårdnadshavaren inte uppfyller sin skyldighet. 7. Kontaktperson vid umgänge Utredaren har haft i uppdrag att ta ställning till om det behövs en uttrycklig lagreglering om medverkan av en s.k kontaktperson vid umgänge mellan barn och förälder i syfte att säkerställa att barnet får det stöd han eller hon kan behöva vid umgänget. Utredaren ska också ta ställning till om nämnden bör vara skyldig utse en kontaktperson när domstolen beslutat om det. Det gäller även utformningen av kontaktpersonens uppdrag samt vilka kontakter som bör förekomma mellan domstol och socialtjänst före domstolsbeslut. FSR är medvetna om att det i praktiken finns stora skillnader i hur kommuner handlägger ärenden där domstol fattat beslut om kontaktpersons medverkan vid umgänge. Vi ser därför positivt på att detta område regleras på ett bättre sätt och att åtagandena som socialnämnden skall utföra säkerställs så att barnet får det stöd han eller hon kan behöva vid umgänge. FSR anser inte att skrivningarna i den här delen i betänkandet är tydliga och resonemanget och bedömningarna blir därför i viss mån svårtolkade. 7.8.1 Lagregler om tidsbegränsat umgängesstöd 7.8.2 Socialnämnden ska överväga behovet av umgängesstöd 7.8.3 Socialnämnden ska vara skyldig att utse umgängesstöd 7.8.4 Om domstolens kontakter med socialnämnden 7.8.5 Socialnämndens hantering av frågor om umgängesstöd FSR tillstyrker förslaget att begreppet umgängesstöd införs i lagstiftningen då domstolen beslutar om umgänget och att insatsen därmed skiljs från insatsen kontaktperson. FSR tillstyrker också förslaget att det är barnets behov av umgängesstöd som bör tydliggöras i lagtexten och att domstolen skall göra en regelrätt prövning av barnets behov av umgängesstöd. FSR tillstyrker också förslaget att socialnämnden åläggs att utse en person som ska medverka vid umgänget när domstolen så beslutat. Ett sådant beslut ska föregås av domstolens samråd med socialnämnden. FSR tillstyrker också förslaget att socialnämndes beslut om att viss person skall utses till umgängesstöd inte får överklagas. FSR stödjer således ett lagförslag som uttryckligen ålägger socialnämnden att utse en person som skall medverka vid umgänget som umgängesstöd. Alla barn som behöver stöd av ett
umgängesstöd måste få den hjälpen och utgångspunkten måste vara att socialnämnden också gör sitt yttersta för att finna en lämplig person. Samrådet kommer därför i första hand att handla om i vilken omfattning det är möjligt och rimligt för ett umgängesstöd att medverka. Vi anser också att det är rimligt att socialnämnden utvärderar och regelbundet överväger om umgängesstödet fortfarande behövs. Socialnämnden kan väcka talan om umgänge, för de fall ett villkor om umgängesrätt inte fyller den avsedda funktionen. FSR ser dock ett problem med skrivningen i lagtexten nämligen att en person ska utses som umgängesstöd. Flera av landets kommuner har så kallade umgängesstödsverksamheter med anställd personal. Att lägga ansvaret på en person innebär att just den personen måste vara i tjänst vid varje umgängestillfälle. Det skulle kunna innebära att barnets möjligheter till kontakt begränsas på ett sätt som inte varit avsikten. FSR instämmer i att umgängesstöd alltid skall vara tidsbegränsade men anser inte att tidsbegränsningen med ett år är tillfylles utan längden för stödet bör bedömas i varje enskilt fall utifrån just det enskilda barnets situation och behov. För ett litet barn kan t.ex en uppbyggnad av en relation mellan far och barn där långa reseavstånd finns kräva mer tid än ett år. Eftersom nämnden föreslås få en skyldighet att överväga om umgängesstödet fortfarande behövs anser FSR att den möjligheten det kan vara tillräcklig för att bedöma behovet av fortsatt insats. Avsikten är alltså inte att insatsen ska fortsätt i evighet utan att familjerättens handläggare som har handledning och kontakt med föräldrar och umgängesstödjare ska kunna göra en adekvat bedömning av de fortsatta behoven. FSR instämmer också i att det är barnets behov som ska styra och i de fall det är förälderns behov och förmåga till stöd som är det avgörande finns möjlighet att söka kontaktperson. Problemet i dessa ärenden är att det inte alltid är så lätt att dra en gräns mellan de olika behoven och den avgörande utgångspunkten måste vara barnets möjlighet att få sina behov av möten med en förälder tillgodosett på bästa möjliga och utvecklande sätt. En förändring i lagstiftningen får inte medföra att något enda barn hamnar utanför möjligheten att utveckla en kontakt eller ett umgänge som det skulle må bra av. Ett exempel kan vara en förståndshandikappad eller en psykiskt skör förälder där ett frivilligt umgänge inte är aktuellt men de ändå kan vara av värde för barnet att under trygga former umgås med sin förälder. Det kan även gälla föräldrar som har gjort sig skyldig till övergrepp och där förtroendet för överskådlig tid är förbrukat men där barnet ändå för sin utveckling kan ha behov av en kontakt för att inte enbart belastas med negativa erfarenheter. FSR vill i sammanhanget även lyfta fram ett annat problem som gäller barn som upplevt våld i familjen. Dessa barn kan behöva ett annat stöd innan ett umgänge med umgängesstöd kan komma till stånd. I dessa fall är vi tveksamma till att rätten interimistiskt beslutar om umgänge utan att barnets behov är tillräckligt utrett. Vi menar att lagstiftaren behöver uppmärksamma den här frågan eftersom barn som bevittnat våld mellan föräldrar i ett första skede kan ha behov av stöd och hjälp och att det då är svårt för barnet att samtidigt träffa den förälder som orsakat behoven. Vi menar att barnets behov i dessa ärenden kan behöva utredas noggrant innan ett beslut om ett eventuellt umgänge tas. Då det nya regelverket om umgängesstöd kommer att förändras är det som utredaren påpekar väsentligt att Socialstyrelsen omarbetar de allmänna råd som tidigare funnits i SOSFS 2003:14. En fråga som säkerligen blir aktuell att diskutera i många sammanhang är vilken kommun som har ansvaret för tillsättandet av umgängesstödet när föräldrarna bor i olika kommuner i olika landsändar och umgänget ska utövas i någon av dessa ändar. Eftersom det är barnets behov torde barnets folkbokföringskommun vara den ansvariga kommunen men samråd och stöd kan bli aktuellt från umgängeskommunen. Slutligen vill FSR framhålla
behovet av kompetenta och kvalificerade umgängesstödjare med bland annat kunskaper om människors reaktioner i kris situationer. Ärenden med umgängesstöd är ofta komplicerade och tidskrävande och kräver handledning från en familjerättshandläggare. Under ett pågående umgängesstöd är det viktigt att föräldrarna får stöd och hjälp för att förbättra sina möjligheter att samverka när stödet upphör. FSR Familjerättssocionomernas Riksförening Gunilla Cederström Styrelseordförande