Etiopien https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/ Etiopien har en av Afrikas äldsta kulturer med en dokumenterad historia flera tusen år före vår tidräkning. Det är också ett av de äldsta kristna rikena och ett av de få områden i Afrika som aldrig koloniserades. En 700 år gammal kejsardynasti ersattes 1974 av en brutal marxistisk regim. Efter inbördeskrig fick Etiopien i början av 1990-talet ett formellt demokratiskt styre som dock utvecklats i en allt mer auktoritär riktning. Etiopien är ett utpräglat jordbruksland, ofta drabbat av torka och svält. Kaffe är den viktigaste exportvaran. Geografi Etiopien ligger på den utskjutande del av nordöstra Afrika som kallas Afrikas horn. Till ytan är Etiopien två och en halv gånger så stort som Sverige. Landet domineras av ett höglandsområde och saknar kust sedan Eritrea blev självständigt 1993. Etiopiska eller Abessinska höglandet är Afrikas högsta sammanhängande bergsområde. Här finns högslätter och dalsänkor, omgivna av bergstoppar som når över 4 000 meter över havet. Huvudstaden Addis Abeba ligger på drygt 2 300 meters höjd. I höglandet ligger landets största sjö, Tanasjön. Ett av Nilens två källflöden, Abbai eller Blå Nilen, rinner upp vid sjön. Genom Etiopiska höglandet, från sydväst till nordöst, skär Afrikas stora förkastningsspricka Great Rift Valley, som är mellan fyra och sex mil bred. Här bildas det stora Awashbäckenet med floden Awash som mynnar i den salta Abbesjön vid gränsen till Djibouti. Öster om höglandet ligger den glest befolkade Afarsänkan (eller Danakilsänkan), ett ökenområde med aktiva vulkaner. Här återfinns Kobarsänkan som når drygt 100 meter under havsytan. På Etiopiska höglandet växte förr barrskog, men den har genom åren skövlats i jakten på ved. Idag finns skog bara kvar i svårtillgängliga områden (se Jordbruk och fiske). I lågländerna i sydväst växer regnskog. Där frodas också den etiopiska vilda kaffebusken. I söder och sydöst finns stäpp och torrsavann. Djurlivet i Etiopien är rikt och det finns ett antal arter som inte existerar någon annanstans, bland dem etiopisk varg (eller abessinsk schakal) och babianen gelada. Landet har flera nationalparker, varav Awash, Balebergen, Omo och Simenbergen är de mest kända. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 1/44
Yta 1 133 380 km2 (2017) Tid svensk +2 timmar Angränsande land/länder Sudan, Sydsudan, Kenya, Somalia, Djibouti, Eritrea Huvudstad med antal invånare Addis Abeba 3 300 000 (uppskattning 2010) Övriga större städer Dire Dawa 329 000, Nazret 274 000, Gondar 233 000, Mekele 202 000, Dese 202 000, Behir Dar 200 000 (uppskattning 2010) Högsta berg Ras Dashan (4620 m ö h) Viktiga floder Abbai (Blå Nilen) Klimat Etiopien ligger i den tropiska zonen, men klimatet varierar med höjden över havet och brukar delas in i tre zoner. Merparten av invånarna bor i mellanzonen på mellan 1 700 och 2 400 meters höjd över havet. Här ligger temperaturen mellan 16 och 30 grader. På höjder över 2 400 meter är det svalt; ibland går temperaturen ner till noll grader. I låglandet ligger dagstemperaturerna på cirka 27 grader och uppåt. I Danakilöknen har några av jordens högsta temperaturer uppmätts. Dallol, som ligger här, betraktas som den plats på jorden som har högst medeltemperatur (drygt 34 grader året om). https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 2/44
Nederbörden varierar också kraftigt mellan olika områden. I större delen av Etiopien faller den mesta nederbörden från mitten av juni till september. I stort sett hela högplatån får minst 1 000 millimeter regn om året i väster det dubbla. På höglandet i norr och i de flesta låglandsområden är det betydligt torrare. Regnmängderna kan även variera kraftigt från år till år, och de varma, låglänta delarna av östra Etiopien är extremt sårbara för torka (se Jordbruk och fiske). Återkommande långa torrperioder i landet är kända sedan tiden före vår tideräkning. Svår torka i kombination med utbredd jordförstörelse har vid flera tillfällen lett till svältkatastrofer, bland annat i början av 1970-talet, i mitten av 1980-talet och i slutet av 1990-talet. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Addis Abeba 18 C (maj), 15 C (nov) Medelnederbörd/månad Addis Abeba 300 mm (aug), 5 mm (dec) Befolkning och språk Näst Nigeria är Etiopien Afrikas folkrikaste land. Befolkningstillväxten är hög; invånarantalet närmar sig snabbt 100-miljonerstrecket. Av ett stort antal folkgrupper beräknas oromoerna vara flest, även om de är splittrade i undergrupper. Amharerna, och de närbesläktade tigreanerna, har historiskt varit statsbärande folk. Det stora flertalet etiopier bor på landsbygden, framför allt på höglandet där jorden är bördig, nederbörden god och klimatet behagligt. Addis Abeba är den enda riktigt stora staden; landets andra stad är ungefär lika stor som Malmö. Drygt fyra av tio etiopier är under 15 år. Landet genomförde 2007 sin tredje folkräkning med hjälp av omkring 100 000 skollärare. Då registrerades över 80 folkgrupper, varav 10 bestod av över en miljon individer. Oromoer, amharer och tigreaner utgjorde tillsammans två tredjedelar av befolkningen. Sedan 1995 har landet nio etniskt definierade delstater med långtgående autonomi (se Politiskt system). Några domineras tydligt av en folkgrupp, medan Södra nationers, nationaliteters och folks delstat officiellt har ett 50-tal etniska grupper. Oromofolket var tidigare koncentrerat till södra höglandet men har spridit sig till skilda regioner. Förr kallades de galla, vilket var ett amhariskt öknamn. Bland oromoerna har somliga uppfattningen att de i praktiken länge var utsatta för kolonisation av amharerna. In på 1970-talet var oromoer förbjudna att publicera eller undervisa på sitt eget språk. Oromo talar ett kushitiskt språk. Det gör också Etiopiens somalier, som bor i Ogaden i sydöst, och afarerna (tidigare kallade danakil) som bor vid gränsen till Djibouti i nordöst. Amharerna bor främst i de centrala högländerna men finns spridda över hela Etiopien, eftersom det forna kejsardömets militärer och ämbetsmannaklass var amharer. Tigreanerna bor främst i Tigray i norr och i det angränsande Eritrea. Både amhariska (amharinja) och tigrinska (tigrinja) är nära släkt med det gamla semitiska språket ge'ez, som talades i det forna kungariket Aksum (se Äldre historia). Ge'ez används fortfarande som liturgiskt språk i den etiopisk-ortodoxa kyrkan. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 3/44
Språkvetenskapligt är semitiska och kushitiska språk två grenar av den stora afro-asiatiska språkfamiljen. En del mindre språk som talas främst i västra Etiopien tillhör en annan språkfamilj, den nilo-sahariska. Amhariska och tigrinska skrivs med ett eget alfabet, medan till exempel oromo huvudsakligen använder latinska bokstäver. Amhariska är officiellt språk och tillsammans med engelska den federala administrationens ämbetsspråk. Tidigare dominerade amhariska all förvaltning, men delstaterna har nu rätt att själva välja språk. Även i undervisning och medier vinner andra språk mark. Interna konflikter, tvångsförflyttningar och torka skapade under 1970- och 1980-talen stora folkomflyttningar. De allra flesta av de 2,5 miljoner etiopier som flydde till grannländerna har återvänt, men av de högutbildade som flydde till USA och Europa har många blivit kvar där. Det oroliga läget på Afrikas horn har skapat nya folkomflyttningar. Tidigare har flyktingar till Etiopien främst kommit från Somalia och Eritrea. Under 2014 tillkom runt 300 000 från Sydsudan (se Utrikespolitik och försvar). Enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR fanns i början av 2015 cirka 730 000 flyktingar från andra länder i Etiopien, och siffran steg under året. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare 102 403 196 (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 96,5 (2014) Andel invånare i städerna 19,9 procent (2016) Nativitet/födelsetal 32,3 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 7,6 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 2,5 procent (2014) Fertilitetsgrad 4,5 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 50,0 procent (2014) Förväntad livslängd 65 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 67 år (2015) Förväntad livslängd för män 63 år (2015) Folkgrupper oromo 34,5 %, amharer 26,9 %, somalier 6,2 %, tigreaner 6,1 %, sidama 4,1 %, guragie 2,5 %, welaita 2,3 %, hadiya 1,7 %, afar 1,7 %, gamo 1,5 %, övriga 12,5 % (folkräkning 2007) Språk amhariska (amarinja) är officiellt språk, även engelska är vanligt i officiella sammanhang, därutöver talas oromo, tigrinska (tigrinja), somaliska, afariska med flera andra språk Religion https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 4/44
Etiopien är ett av världens äldsta kristna länder. Redan på 300-talet blev kristendomen officiell religion i det dåvarande Aksumriket. Numera saknar Etiopien statsreligion. Färre än hälften av invånarna tillhör den etiopiskortodoxa kyrkan medan andelen protestanter har ökat. Minst en tredjedel är muslimer. Religionsfrihet råder enligt författningen och den respekteras över lag väl. Enligt en lag från 2008 är det förbjudet att hetsa en religiös grupp mot en annan. Etiopien och efter självständigheten 1993 också Eritrea är de enda länderna söder om Sahara där kristendomen inte är ett kolonialt arv. Syriska missionärer förde tidigt med sig den kristna tron och kung Ezana blev omvänd runt år 330 (se Äldre historia). Från 600-talet var den etiopiska kyrkan underställd den koptiska kyrkan i Egypten. Först 1948 beslöt de kristna i Etiopien att välja sin patriark bland de egna biskoparna. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan lägger stor vikt vid Gamla testamentet och vid seder som förknippas med judendomen. Gammaltestamentliga kostregler följs, pojkar omskärs på den åttonde dagen efter födelsen och både lördagen och söndagen är vilodagar. För amharer och tigreaner har den ortodoxa kyrkan genom historien fungerat som en sammanhållande kraft. 1974 förlorade den sin ställning som statskyrka och jämställdes med andra samfund. Bland de kristna har andelen protestanter ökat snabbt på senare år, och de beräknas nu utgöra runt en femtedel av befolkningen. Den lutherska Mekane Yesus-kyrkan grundades på 1950-talet efter mission från bland annat Sverige. Trots att Etiopien ofta förknippas med kristendom är minst var tredje invånare muslim. I östra Etiopien, inte minst bland somalier och afarer, dominerar islam. De flesta är sunnimuslimer. Kristna och muslimer lever fredligt sida vid sida sedan århundraden. Enligt traditionen fick profeten Muhammed en fristad undan förföljelse i det kristna Etiopien, och förklarade därför landet skyddat från muslimskt heligt krig. På senare år har dock ökad oro för radikal islamism och eventuell närvaro av terrornätverket al-qaida i landet lett till hårdare tag och trakasserier från statens sida mot muslimer. En del muslimer anklagar också regeringen för inblandning i religiösa frågor. Flera personer har dödats och över 1 000 gripits i samband med protester. En del mindre folkgrupper utövar traditionella inhemska religioner, ofta med inslag av andetro och förfädersdyrkan. En liten grupp etiopiska judar finns i staden Gondar i nordvästra Etiopien. Tidigare var gruppen betydligt större, men flertalet har under senare årtionden emigrerat till Israel. Tiotusentals evakuerades av Israel undan svält och inbördeskrig i två stora evakueringsinsatser 1984 och 1991. Etiopien är centralt för rastafarianismen, en religiös rörelse som uppstod på Jamaica på 1930-talet och vars anhängare dyrkar Etiopiens förre kejsare Haile Selassie som en manifestation av Gud. Rastafari kommer från Ras Tafari, där ras är en sorts prinstitel. I Etiopien finns bara en liten koloni rastafarianer. Utbildning Utbildningsnivån är låg i Etiopien. Bara hälften av invånarna kan läsa och skriva. Då har det ändå skett en rejäl förbättring på senare år. Skolväsendet har byggts ut rejält under 2000-talet och de flesta barn går nu åtminstone några år i skolan. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 5/44
Statsanslagen till utbildning mer än fördubblades under några år i början av 2000-talet. Strax före millennieskiftet gick bara vart tredje barn alls i skolan. Idag börjar de flesta barn skolan och drygt hälften slutför det första åttaåriga stadiet. Enligt kritiker har dock siktet varit alltför inriktat på kvantitet antal barn i skolan på bekostnad av kvaliteten på utbildningen, på alla nivåer. De regionala skillnaderna är också stora. Barnen ska börja skolan vid sju års ålder. Något fler pojkar än flickor får formell undervisning, men klyftan har minskat rejält. Andelen barn som fortsätter till motsvarande högstadium och gymnasium har också ökat under 2000-talet och uppgår till knappt en tredjedel. Här är skillnaden mellan könen större. Lärarbristen är stor och klasserna mycket stora, särskilt som antalet barn i skolan har ökat så snabbt. Läs- och skrivkunnigheten är låg särskilt bland kvinnor. För vuxna bedrivs distansundervisning. Barn har traditionellt undervisats på amhariska. Numera kan delstaterna välja lokala språk i skolorna, men det är ofta ont om material. Engelska är undervisningsspråk i de högre klasserna och på universitet och högskolor. Landets största universitet ligger i Addis Abeba. Det finns ytterligare ett antal statliga och privata universitet och andra institutioner för högre utbildning. På högskoleutbildningarna är de manliga studenterna tre gånger så många som kvinnorna. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 65,3 procent (2006) Antal elever per lärare i grundskolan 53,7 (2012) Läs- och skrivkunnighet 39,0 procent (2007) Kostnader för utbildning i andel av BNP 4,5 procent (2013) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 27,0 procent (2013) Kultur Den etiopisk-ortodoxa kyrkans lära och föreställningsvärld har i hög grad satt sin prägel på de kristna etiopiernas kultur. Det gäller klassisk litteratur, bildkonst, arkitektur och musik. Den klassiska litteraturen skrevs på kyrkospråket ge'ez som ursprungligen talades i kungariket Aksum (se Äldre historia). Denna litteratur nådde sin höjdpunkt under 1300-talet. Då tillkom dess mest berömda verk, Kebra Negast (Kungarnas ära). Där berättas legenden om kung Salomo, drottningen av Saba och deras son Menelik I som påstods ha grundat en etiopisk kungadynasti. Etiopiens moderna litteratur är huvudsakligen skriven på amhariska. Bland 1900-talsförfattare märks Mekonnin Indalkachew, Birhanu Zerihun och Baalu Girma. Mer samtida är de båda amerikansk-etiopiska författarna Abraham Verghese, vars debutroman Skära för sten kom ut på svenska 2009, och Maaza Mengiste vars Under lejonets blick, om den sista kejsarens fall, kom ut på svenska 2010. Bildkonsten har varit starkt påverkad av den bysantinska kulturen och framställde länge bara kristet religiösa motiv. De senaste hundra åren har konstnärerna brutit med denna tradition och bland annat avbildat etiopiska härskare och berömda fältslag. Ett folkligt måleri har också utvecklats. Skulpturerna ansluter sig till stilen inom https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 6/44
målarkonsten. Samma stil präglar också metallhantverket och juvelerarkonsten, som har gamla traditioner. Kyrkobyggandet går tillbaka till 300-talet. De berömda klippkyrkorna i Lalibela, från tidigt 1200-tal, har huggits direkt ur berget. Till de förnämsta arkitektoniska verken hör en 21 meter hög obelisk i Aksum. Etiopien återfick 2005 en annan, 24 meter hög obelisk, som de italienska ockupationstrupperna hade stulit 1937 och fört till Rom. I närmare 70 år fick etiopierna kämpa innan krigsbytet återbördades till hemlandet. Det traditionella musiklivet domineras av den ortodoxa kyrkans musik. Etiopisk kyrkomusik utgörs av enstämmig växelsång med handklappning och ibland dans. Bland amharerna finns kringvandrande trubadurer, azmari. Etiopien producerar också modern populärmusik med utländska influenser. Bland de största artisterna är sångaren och reggaestjärnan Teddy Afro (som egentligen heter Tewodros Kassahun). Hans musik blev bannlyst i statliga medier sedan oppositionen använt sig av en av hans låtar i valrörelsen 2005. Senare dömdes han mot sitt nekande till fängelse för en smitningsolycka. Massmedier Mediernas rörelseutrymme har blivit alltmer kringskuret i Etiopien på senare år, trots att författningen garanterar yttrande- och pressfrihet. Myndigheterna trakasserar och fängslar journalister, och blockerar utländska nyhetssändningar och för dem misshagliga webbsidor. Radio är det viktigaste nyhetsmediet i Etiopien medan tidningar har begränsad spridning. En antiterrorlag som antogs 2009 har använts för att fängsla journalister. Lagstiftningen gör det brottsligt att publicera information som regeringen anser vara osann eller som kränker statliga institutioner. Att alls nämna grupper som regeringen betraktar som terrororganisationer är riskabelt. Journalister kan också åtalas för kränkning eller förtal av myndighetspersoner, även om dessa själva inte anmält klagomål. Det förekommer att polisen misshandlar journalister. Många grips och ibland utdöms böter som är så höga att journalister blir kvar i häkte för att de inte kan betala. Andra döms till fängelse. Tidningar riskerar ofta konkurs om de råkar ut för åtal. De båda svenska frilansjournalisterna Johan Persson och Martin Schibbye greps 2011 och dömdes till elva års fängelse för bland annat samröre med ONLF, som stämplas som terrororganisation (se Politiskt system). De hade tagit sig in i det slutna Ogaden med hjälp av ONLF, för att rapportera om de svåra villkoren för flyktingar där. Svenskarna benådades ett drygt år efter det att de hade gripits men domar fortsatte att utdelas mot inhemska journalister, för liknande brott. Inför parlamentsvalet i maj 2015 ökade trakasserierna påtagligt, med hot, rättsprocesser och fängelsedomar. Under 2014 tvingades minst åtta tidningar att stänga och enligt organisationen Reportrar utan gränser (RSF) flydde över 30 journalister landet bara det året. Mot slutet av året beräknades minst 17 journalister vara frihetsberövade, vilket gjorde Etiopien till ett av de länder i världen med flest fängslade medieföreträdare. Landet hamnade på plats 142 av 180 på RSF:s lista över pressfriheten i världen 2015. Regimen kontrollerar även nya medier. Det statliga telekommunikationsbolaget Ethio Telecom har monopol på internetuppkopplingar och både fast och mobil telefoni. Regeringen använder sig flitigt av möjligheten att filtrera nyhetsflödet och blockerar emellanåt satellitsändningar från utlandet. En knapp tredjedel av befolkningen bodde i områden med mobiltäckning 2013, medan endast 2 procent hade tillgång till internet. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 7/44
Analfabetism och fattigdom gör att tidningar har små upplagor och nästan bara förekommer i Addis Abeba. Största dagstidningar är Addis Zemen på amhariska och den engelskspråkiga Ethiopian Herald. Båda är språkrör för regeringen. Det finns också ett antal vecko- och månadstidningar, de flesta på amhariska. Staten äger den enda nationella TV-stationen och nästan alla radiokanaler, genom bolaget Ethiopian Radio and Televison Agency (Erta). Radion har regionala sändningar på ett tiotal språk. Exilgrupper sänder från utlandet via kortvågsradio. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 41,8 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 31,6 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 2,9 (2014) Äldre historia Några av de äldsta kända spåren av mänskliga varelser har påträffats på Afrikas horn. I början av vår tideräkning växte Aksum fram som en regional stormakt, med centrum i nuvarande Etiopiens norra delar. På 300-talet blev det ett kristet rike. En självständig statsbildning med en kärna av amharer och tigreaner har sedan dess existerat i området, om än med varierande utbredning och med ett kort avbrott för italiensk ockupation 1936 1941. År 1930 utropades en ny kejsare under namnet Haile Selassie I. I Etiopien eller Abessinien som det också har kallats genom historien har över fyra miljoner år gamla fynd av förmänniskor, hominider, gjorts på flera håll. Det mest kända är skelettet av Lucy som påträffades 1974 i Awashdalen i den nordöstra delstaten Afar. I samma område har lämningar grävts fram från runt år 7000 f Kr vilka visar att man vid den tiden bedrev ett primitivt jordbruk. Redan ett par årtusenden före vår tideräkning förekom handel med Egypten. Runt år 700 f Kr uppstod i norra Etiopien en högkultur som odlade spannmål, anlade bevattningsanläggningar och tillverkade järnredskap och keramik. Handel bedrevs med greker, romare, araber och andra folk kring Röda havet. Bland varor som exporterades fanns elfenben, noshörningshorn, guld, silver och slavar. Kanske var det detta folk som antikens greker kallade aithiopiai (brända ansikten). Aksumriket blir kristet Bland flera småstater längs Rödahavskusten och de närliggande högländerna växte så småningom Aksumriket fram. Aksum hade sitt centrum i Eritrea och Tigray och upplevde en storhetstid mellan 300- och 600-talen e Kr, då kungadömet behärskade stora delar av nuvarande norra Etiopien, Eritrea och Jemen. Under kung Ezanas regering (ca 325 350) utsträcktes väldet till Nilen. Ezana omvändes till kristendomen och gjorde den till landets officiella religion. Genom islams utbredning under 600- och 700-talen blev Aksum isolerat, inte minst i religiöst avseende. Den enda kontakten med övrig kristenhet var med den koptiska kyrkan i Egypten. Aksum krympte till en småstat, men det kulturella arvet levde kvar. Huvudstaden flyttades söderut till Lalibela. I samband med en religiös renässans under 1100-talet koncentrerade man sig på kyrk- och klosterbyggen och under denna period kom klippkyrkorna i Lalibela till (se Kultur). https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 8/44
Etiopiens politiska tyngdpunkt försköts ytterligare söderut sedan en ny dynasti tagit över 1270. Den nye kejsaren, kallad negusa nagast (konungarnas konung) hävdade sin härstamning från den judiske kungen Salomo och drottningen av Saba, något som saknar historisk täckning. Kejsaren centraliserade makten och ett feodalt samhällsskick utvecklades med militär aristokrati i toppen och bönder i botten. Europeiska missionärer Två "syskonfolk", amharer och tigreaner, utgjorde rikets etniska kärna. Landets territorium utvidgades under hårda strider med muslimska grannfolk fram till 1468 då Etiopien nådde sin i historien hittills största utsträckning. Under 1520-talet lyckades de splittrade muslimerna enas i ett heligt krig mot de kristna etiopierna, men med portugisisk hjälp kunde etiopierna besegra muslimerna 1543. Samtidigt anlände portugisiska katolska missionärer, som försökte få etiopierna att acceptera Roms överhöghet. I nästan ett sekel kämpade pro- och antikatolska grupper om makten. Därefter utvisades jesuiter och alla andra katolska missionärer. Denna religiösa strid efterlämnade en fientlighet mot kristna utlänningar och européer som varat ända fram till våra dagar. Den bidrog också till ett par seklers isolering från omvärlden. Den kejserliga familjen drog sig tillbaka till Gondar som blev ny huvudstad. Fram till mitten av 1800-talet var Etiopien splittrat i en rad inbördes stridande kungadömen. Landet enades under kejsar Menelik II:s regeringstid (1889 1913), då Etiopien i stort sett nådde sina nuvarande gränser. I slaget vid Adwa 1896 besegrade Menelik en italiensk styrka. Italien, som hade ockuperat Eritrea, stoppades därmed från fortsatt expansion in i landet (se vidare Eritrea: Äldre historia). Meneliks armé erövrade även områden i söder bebodda av boskapsskötande oromoer, somalier och en rad jordbrukande folkgrupper. Mångkulturellt imperium Erövringarna gjorde Etiopien mångkulturellt. Amharer och tigreaner blev en minoritet i sitt eget imperium men behöll sin politiska och ekonomiska makt. I de bördiga områdena i söder lade de amhariska erövrarna beslag på stora gods vars jordar arrenderades ut till den besegrade lokala befolkningen. Därmed grundlades en djupgående motsättning mellan rika jordägare, ofta bosatta i städer, och deras fattiga arrendatorer. År 1930 utropades Tafari Makonnen till kejsare under namnet Haile Selassie I. Fem år senare anfölls Etiopien av Italien som 1936 intog Addis Abeba utan strid. Eritrea och Italienska Somaliland slogs samman med Etiopien till Italienska Östafrika. Men redan 1941, i samband med andra världskriget, befriade brittiska trupper Etiopien och kejsaren kunde återvända från sin landsflykt. Britterna återupprättade de gränser Etiopien hade haft före 1935. Därför avskildes Eritrea, som dock etiopierna krävde att få behålla. Efter beslut i FN 1950 blev Eritrea en autonom enhet i federation med Etiopien, men 1962 annekterade Etiopien området (se vidare Eritrea: Äldre historia och (Konflikter: Etiopien-Eritrea)). Modern historia Missnöje över korruption och bristande utveckling bidrog till att den enväldige kejsaren Haile Selassie, som styrt sedan 1930, störtades 1974. Ett militärråd tog makten och utropade en socialiststat. Efter hand hårdnade det politiska klimatet. Förtryck och hungerkatastrofer gjorde att motståndsgrupper tog till vapen. En samling rebellrörelser, EPRDF, besegrade militärregimen 1991 och utropade en demokratisk federal republik. EPRDF har suttit säkert vid makten sedan dess. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 9/44
Etiopiens annektering av Eritrea 1962 blev startpunkten för det eritreanska självständighetskrig som skulle pågå ända till 1991. Även i andra delar av landet jäste det av missnöje. Regeringens likgiltighet inför en svältkatastrof 1972 1974 bidrog till strejker, demonstrationer, bondeuppror och myteri inom krigsmakten. I början av 1974 tvingades regeringen att avgå och i september samma år avsattes kejsar Haile Selassie. Han dog i fångenskap året därpå. Det militärråd, derg (kommitté på amhariska), som övertog styret av landet utropade en socialistisk stat. Industrier och jordbruksmark nationaliserades 1975. Studenter sändes ut på landsbygden för att lära människor läsa och skriva. Militärrådet hade stöd bland många intellektuella och studenter, men kritiserades efter hand för sin vägran att återinföra civilt styre. Efter en våldsam maktkamp även inom militären tog Mengistu Haile Mariam makten 1977. Röd terror Mengistu inledde en kampanj, kallad Röd terror, för att krossa det politiska motståndet mot revolutionen. Kampanjen berövade Etiopien en hel generation utbildade ungdomar. Tiotusentals dödades eller torterades och flera hundra tusen flydde till USA och Europa. De nya statliga storjordbruken var ineffektiva och flerårig torka orsakade hungersnöd för miljontals människor 1984 1985. Omkring en miljon etiopier dog av svält, och regeringens beslut att tvångsförflytta hundratusentals människor förbättrade inte läget. Det väpnade motståndet mot regimen trappades upp. Trots militärt bistånd från Sovjetunionen och Kuba lyckades armén inte krossa upproren i Eritrea och Tigray. 1989 gick Tigreanska befrielsefronten (TLF) samman med andra regimmotståndare och bildade Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF). Efter ett misslyckat kuppförsök inom militären 1989 försvagades militärmakten, vilket gav gerillagrupperna ett övertag. Krigets härjningar och ny svår torka ställde åter miljoner etiopier inför svälthot. Samtidigt förlorade regimen det militära och ekonomiska stödet från Sovjetunionen, där kommuniststyret föll. Mengistu tvingades 1990 erkänna att planekonomin misslyckats. Han utlovade marknadsreformer, men det var för sent. I maj 1991 tvingades Mengistu fly landet. EPRDF:s trupper tågade in i Addis Abeba och tog makten med USA:s stöd. Zenawi till makten Eritreanska folkets befrielsefront (EPLF) intog samtidigt Eritreas huvudstad Asmara. Med EPRDF:s samtycke kunde Eritrea planera sin självständighet som utropades 1993 (se Eritrea: Modern historia). De nya makthavarna i Addis Abeba bildade en övergångsregering med deltagare från flera politiska grupperingar. EPRDF:s ordförande Meles Zenawi utsågs till provisorisk statschef. Det tidigare marxistiska partiet förespråkade nu marknadsekonomi och privatisering av statliga företag, medan jorden skulle förbli i statlig ägo. EPRDF hamnade snart i konflikt med Oromos befrielsefront (OLF), som hade stridit mot Mengisturegimen utan att ansluta sig till EPRDF. Inför lokalvalet 1992 utbröt strider mellan de båda parterna. OLF, den dominerande rörelsen bland majoritetsfolket oromoer, lämnade samlingsregeringen tillsammans med Ogadens nationella befrielsefront (ONLF) och flera andra grupper. OLF bojkottade valen, vilket bidrog till en överlägsen seger för EPRDF. I enlighet med en ny författning som trädde i kraft 1995 förvandlades Etiopien till en federation. Tretton provinser ersattes med nio nyskapade delstater indelade utifrån etniska principer (se Politiskt system). Krig mot Eritrea https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 10/44
Parlamentsvalet 1995 bojkottades av oppositionspartierna och EPRDF vann en överväldigande seger. EPRDF:s starke man Meles Zenawi blev nu premiärminister. Med Eritrea hade Etiopien till att börja med ett nära samarbete. Efter hand började det gnissla kring bland annat valuta- och handelsfrågor. Oenighet fanns också kring den omarkerade gränsen. I maj 1998 erövrade Eritrea den lilla orten Badme, varpå Etiopien förklarade krig. I början av 1999 hade länderna tillsammans mobiliserat över en halv miljon soldater och hårda strider utkämpades. FN inledde intensiva fredsförhandlingar. I maj 2000 gick Etiopien till storoffensiv och återtog alla förlorade områden. När vapenvila slöts i juni hade upp till 100 000 människoliv spillts. Efter medling slöt de två länderna i december samma år ett fredsavtal. FN fick i uppdrag att övervaka en buffertzon längs gränsen genom FN-missionen i Etiopien och Eritrea (Unmee). Gränstvisten hänsköts till Internationella domstolen (ICJ) i Haag för skiljedom. Trots löfte från båda sidor om att godta kommissionens beslut satte sig Etiopien på tvären när utslaget 2003 blev att Badme, där striderna först blossat upp, skulle tillfalla Eritrea (se även Utrikespolitik och försvar och (Konflikter: Etiopien- Eritrea)). Etiopien behöll kontrollen över Badme vilket fick som följd att Eritrea omöjliggjorde Unmees uppdrag och FN lämnade området 2008. Storseger i val I parlamentsvalet 2000 vann EPRDF med bred marginal. Varken oppositionen eller oberoende observatörer ansåg att valet hade genomförts korrekt. Oppositionen fortsatte att protestera mot regeringen och polisen gick ofta brutalt fram mot demonstranter. Ute i regionerna stred olika separatistgrupper för sin sak. Under 2003 och 2004 rapporterades över 500 människor ha dödats under förföljelse av anuak-folket i delstaten Gambella i väster. Anuakerna anklagades för att ha överfallit andra, inflyttade folkgrupper. Svår torka drabbade främst östra Etiopien under 2002 och 2003. Det blev ett hårt bakslag för ekonomin och miljontals människor blev beroende av matbistånd från utlandet för sin överlevnad. Inför parlamentsvalet 2005 bildade en rad oppositionspartier två allianser: Koalitionen för enhet och demokrati (CUD) och Förenade Etiopiens demokratiska krafter (UEDF). Det visade sig nu att stora delar av befolkningen tagit till sig löften från regeringen om politisk mångfald. Klimatet var friare än inför tidigare val; bland annat fick oppositionen komma till tals i statliga medier. Oväntat, åtminstone för regeringspartiet, fick oppositionen nästan en tredjedel av platserna i den federala församlingen. I Addis Abeba vann CUD en jordskredsseger i regionvalet och fick alla mandat utom ett. Det bäddade för ett första demokratiskt maktskifte i Etiopien, om än på regional nivå. CUD:s ledning hävdade dock att omfattande valfusk hade förekommit och vägrade att godkänna resultatet. Partiledningen uppmanade till civil olydnad och protester mot regeringen och valkommissionen. Oroligheter bröt ut och regeringen tog snabbt i med hårdhandskarna för att få slut på protesterna. Tillslag mot regeringsmotståndare Hundratusentals människor demonstrerade veckorna efter valet i maj och återigen hösten 2005. Tusentals greps under protesterna och sammanlagt runt 200 dödades; många sköts ihjäl av kravallpolis. När parlamentet samlades i oktober 2005 bojkottade många CUD-ledamöter sessionen. En månad senare greps hela partiledningen och över 100 andra, däribland journalister och människorättsaktivister. Så småningom, i juli 2007, dömdes 38 av dem till livstids fängelse, för att sedan genast benådas. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 11/44
Våldsutbrotten och brott mot mänskliga rättigheter efter valet 2005 solkade EPRDF-regeringens rykte internationellt. Tidigare hade regeringen lovordats för att ha infört flerpartisystem och för satsningar på ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning. I slutet av 2006 gick Etiopien in med trupp i Somalia för att stödja den så kallade övergångsregeringen i strider mot islamister (se vidare Utrikespolitik och försvar). ONLF gick i april 2007 till väpnat anfall mot ett oljefält som sköttes av en kinesisk koncern. Nio kineser och 65 etiopier dödades i överfallet, som sågs som ett hot mot framtida utländska investeringar i landet. Motståndsrörelsen motiverade anfallet med att militären tvingat bort nomadstammar från deras betesmarker. Myndigheterna stängde ute utländska observatörer från regionen och rapporter om strider, folkfördrivning och allvarliga människorättsbrott förekom. Försvagad opposition Inför parlamentsvalet i maj 2010 var oppositionen splittrad och försvagad. Valet befäste EPRDF:s totala kontroll över politiken i landet. En ny oppositionsallians som hade bildats inför valet, Medrek, tog ett enda mandat i det federala parlamentet medan ett gick till en oberoende kandidat. Resten tog EPRDF och en rad allierade partier. I augusti 2012 avled premiärminister Meles Zenawi oväntat på ett sjukhus i Belgien. Oro fanns för att hans död skulle utlösa en maktkamp och öka instabiliteten i landet. Andra hyste förhoppningar om ett öppnare och mer tolerant politiskt klimat. Men vice premiärminister Hailemariam Desalegn tog över makten utan att några större kursändringar åt något håll kunde noteras. Politiskt system Etiopien är en federal republik som består av nio etniskt definierade delstater samt de två storstadsområdena Addis Abeba och Dire Dawa. På pappret har delstaterna stort självbestämmande men i realiteten har regeringspartiet EPRDF ett starkt grepp om makten. Partiet dominerar även rättsapparaten, och brotten mot de mänskliga rättigheterna är många. Den federala författning som antogs 1994 och trädde i kraft 1995 förvandlade Etiopien från en centralstyrd stat till en mångkulturell federation byggd på etnisk-nationell representation. Formellt har delstaterna rätt att lämna federationen, men centralregeringen anklagas för att, även med våld, motarbeta grupper som strävar efter utträde. Republiken har en president med i huvudsak representativa uppgifter. Presidenten väljs av parlamentet för en mandatperiod på sex år. Omval tillåts en gång. Premiärministern har den huvudsakliga makten och leder arbetet i regeringen, som innehåller företrädare för samtliga större folkgrupper. Men viktiga beslut om till exempel säkerhetspolitik tas i praktiken av det styrande partiet EPRDF:s ledning (se nedan). Säkerhetstjänsten och de väpnade styrkorna kontrolleras av höga funktionärer inom EPRDF. Parlamentet består av två kamrar. Folkrepresentanternas råd har upp till 550 ledamöter som utses i allmänna majoritetsval vart femte år. De väljer premiärminister och stiftar lagar. Federationsrådets 108 medlemmar utses av delstaterna, också för fem år, enligt särskilda etnicitetsprinciper. Federationsrådets uppgift är att fördela federala medel till regionerna och medla i tvister dem emellan. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 12/44
I varje delstat finns ett delstatsråd som leds av en ordförande och ett verkställande organ. Regionerna är indelade i zoner, som i sin tur är indelade i distrikt och grannskap (kebele). Politiska partier och rebellgrupper Sedan militärregimens fall 1991 (se Modern historia) har den helt dominerande politiska kraften varit Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (Ethiopian People's Revolutionary Democratic Front, EPRDF). EPRDF bildades av en rad motståndsgrupper på 1980-talet och har ett marxist-leninistiskt förflutet. Idag förespråkar partiet marknadsekonomi. EPRDF är en allians med fyra huvudgrupperingar. Den minsta men mest inflytelserika är Tigreanska folkets befrielsefront (Tigray People's Liberation Front, TPLF). Det är framför allt TPLF som drivit igenom den etniskt baserade politiken och Etiopiens federalisering. Både EPRDF och TPLF leddes i många år av Meles Zenawi som också var premiärminister fram till sin död 2012 (se Modern historia). Även oromoer och amharer har varsin grupp i EPRDF, medan alliansens fjärde huvudgruppering sägs företräda sydetiopiska folket. (Angående Etiopiens folkgrupper, se Befolkning och språk). Oppositionen är splittrad i en lång rad partier, varav flertalet också är etniskt och regionalt baserade. I valet 2015 deltog ett 50-tal partier, men bara EPRDF och sex mindre stödpartier fick platser i parlamentet. Bland de viktigare oppositionspartierna finns alliansen Forum för federal demokratisk enhet (eller Medrek, amhariska för Forum ), som bildades inför valet 2010. Det ledande partiet i Medrek är Enighet för demokrati och rättvisa (Unity for Democracy and Justice, UDJ). UDJ är en viktig arvtagare till Koalitionen för enhet och demokrati (CUD) som gjorde bra ifrån sig i valet 2005 men därefter föll sönder (se vidare Modern historia). Ett annat oppositionsparti som fått stort genomslag är Blå partiet (Semayawi Party), som bildades 2012. Partiet inledde en protestkampanj mot regeringen sommaren 2013 (se Kalendarium). Bland rebellgrupper finns Oromos befrielsefront (Oromo Liberation Front, OLF) som slåss för frigörelse för oromofolket, från vad som kallas abessinskt kolonialt styre (det vill säga dominans av amharer och tigreaner). Oromoerna är landets största folkgrupp och delstaten Oromia ligger centralt samt omger Addis Abeba, vilket gör att centralregeringen noga övervakar OLF som kallas terrororganisation. Ogadens nationella befrielsefront (Ogaden National Liberation Front, ONLF) strider för självständighet för somalifolket i Ogaden som är en del av Somalidelstaten i sydöst. Även ONFL betraktas som terrorgrupp. Bland afarerna i nordöstra Etiopien finns också grupper som kräver självständighet. Rebellgrupperna anklagar regeringen för att i strid med författningen motarbeta partier som vill lösgöra sina delstater från Etiopien. Rättsväsen och mänskliga rättigheter Rättsväsendet ska enligt författningen vara oberoende men regeringen utövar i praktiken stort inflytande över domstolarna. Efter valet 2005 ersattes flera domare som ansågs alltför självständiga. Det finns både federala och delstatliga domstolar. En författningsdomstol övervakar att lagar inte strider mot författningen. Dess beslut måste godkännas av federationsrådet. De mänskliga rättigheterna garanteras i författningen men respekteras inte. Två lagar som antogs 2009 anses ha ökat regeringens möjligheter att förfölja oliktänkande: en lag satte i praktiken stopp för utländskt stöd för arbete för mänskliga rättigheter, och en antiterrorlag banade väg för inskränkt yttrandefrihet och rättssäkerhet (Massmedier och Kalendarium). https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 13/44
Tortyr och utomrättsliga avrättningar förekommer. Dödsstraff utdöms men verkställs sällan. Det är vanligt att regeringskritiker och oliktänkande grips och hålls i häkte under långa perioder, för att sedan släppas utan åtal. Oromoer, den största folkgruppen, anklagas ofta för att stödja den förbjudna gruppen OLF (se ovan). Militärens brutalitet drabbar också regimmotståndare och demonstranter, och ibland hela folkgrupper. Enligt Human Rights Watch har de väpnade styrkorna begått övergrepp som i vissa fall kan klassificeras som krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten. Enligt inhemska frivilligorganisationer finns flera hundra politiska fångar i landet. Efter en tolv år lång krigsförbrytarrättegång fälldes i december 2006 den förre diktatorn Mengistu Haile Mariam och 57 andra som åtalats för folkmord och brott mot mänskligheten under militärregimen 1974 1991 (se Modern historia). Mengistu dömdes 2008 i sin frånvaro, efter ett överklagande, till döden. Han sitter emellertid trygg i exil i Zimbabwe; utsikterna att få honom utlämnad betraktas som små. Ytterligare drygt 20 av de dömda befann sig utomlands. Mellan 100 000 och 200 000 etiopier beräknas ha dödats under Mengisturegimens välde 1974 1991. FAKTA POLITIK Officiellt namn Ityop'ya/ Etiopiens federala demokratiska republik Statsskick republik, förbundsstat Statschef president Mulatu Teshome (2013 ) Regeringschef premiärminister Hailemariam Desalegn (2012 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF) 500, EPRDF-allierade partier 46 (2015) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF) 499, EPRDF-allierade partier 46, Medrek 1, oberoende 1 (2010) Valdeltagande uppemot 90 % i parlamentsvalet 2005, 93 % i parlamentsvalet 2010 Kommande val parlamentsval 2020 Aktuell politik Etiopisk politik domineras av partialliansen EPRDF, arvtagare till en allians av rebellrörelser som störtade den tidigare militärregimen 1991. Efter maktövertagandet förvandlades landet till en federal republik där flerpartisystem skulle råda. Men ett kvartssekel senare är Etiopien bara på pappret en fungerande demokrati: i praktiken fungerar det som en enpartistat. Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF) kontrollerar alla formella institutioner i republiken. I parlamentsvalet som hölls i maj 2015 tog EPRDF och några allierade regionala partier hem alla mandat; oppositionen blev helt utan representation. Både upptakten till valet och själva valdagen var i stort sett lugna. De båda största oppositionsgrupperna Medrek (Forum) och Blå partiet (Semayawi) godtog dock inte resultatet och uppgav att deras anhängare utsatts för trakasserier. Observatörer från Afrikanska unionen (AU) hade inga anmärkningar medan EU och Cartercentret, som övervakat tidigare val, inte var inbjudna att närvara. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 14/44
I praktiken har EPRDF varit utan konkurrenter i alla val utom 2005, då två oppositionsallianser lyckades ta närmare en tredjedel av platserna i parlamentet. Ändå ansåg sig oppositionen lurad på segern och allvarliga oroligheter bröt ut (se Modern historia). Därefter har ett betydligt hårdare politiskt klimat rått i Etiopien och oppositionen har inte kunnat samla sig på nytt. Regeringens trakasserier av politiska motståndare och kontroll över medierna bidrar till oppositionens usla resultat. En antiterrorlag från 2009 används för att hålla meningsmotståndare i schack (se Politiskt system). Men EPRDF:s överväldigande dominans beror också på att många etiopier fått höjd levnadsstandard på senare år. Traditionellt har Etiopien styrts av tigreaner och amharer från den norra delen av landet, och inom EPRDF är det tigreanska TPLF (se Politiskt system) mäktigast. Det innebar därmed ett trendbrott 2012, när tidigare vice premiärminister Hailemariam Desalegn tog över makten efter den avlidne Meles Zenawi (se Modern historia). Den nye ledaren tillhör den lilla folkgruppen wolayta från södern, och är dessutom protestant medan majoriteten av de kristna etiopierna hör till den ortodoxa kyrkan. Enlig författningen har delstater rätt att bryta sig loss ur federationen, men centralregeringen har behållit ett starkt grepp om makten och staten har rätt att ingripa i delstaternas affärer i frågor som rör säkerheten. Utbrytarrörelser förekommer främst i regionen Oromia och i Ogaden, som är en del av Somalidelstaten. Men upproren har i huvudsak slagits ned av militären. Det har kommit upprepade rapporter om att militären gör sig skyldig till krigsförbrytelser särskilt i Ogaden men de är svåra att verifiera då oberoende medier inte tillåts besöka området. Klart är också att många oppositionella politiker utsätts för förföljelse.sedan slutet av 2015 har upprepade regeringsfientliga protester i Oromiaregionen slagits ned med våld. FN, som uppskattar att 600 demonstranter har mist livet i oroligheterna, har krävt en internationell utredning. I oktober 2016 införde regeringen undantagstillstånd i sex månader i ett försök att få kontroll över situationen. Kritiker menar att omvärlden är påfallande återhållsam i sin kritik av regeringen. Särskilt västvärlden blundar till stor del för demokratibrist och brott mot mänskliga rättigheter i Etiopien. En anledning är säkerhetspolitisk: landet är en regional stormakt som är en viktig allierad i ett oroligt hörn av världen och som har tagit aktiv ställning mot islamister i främst Somalia. En annan anledning är att många biståndsgivare är rädda för att bli avstängda av regeringen i Addis Abeba. Etiopien är en av världens största mottagare av bistånd och många anser att det är viktigare att nå fattiga som behöver matleveranser än att driva demokratifrågan. Ironiskt nog blir själva biståndet en del i förtrycket: inte minst på landsbygden kan myndigheterna kväsa missnöjesyttringar genom kontroll över utdelning av mat och jordbruksstöd. Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn Ityop'ya/ Etiopiens federala demokratiska republik Statsskick republik, förbundsstat Statschef president Mulatu Teshome (2013 ) Regeringschef premiärminister Hailemariam Desalegn (2012 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF) 500, EPRDF-allierade partier 46 (2015) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 15/44
Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF) 499, EPRDF-allierade partier 46, Medrek 1, oberoende 1 (2010) Valdeltagande uppemot 90 % i parlamentsvalet 2005, 93 % i parlamentsvalet 2010 Kommande val parlamentsval 2020 Utrikespolitik och försvar Etiopien är en regional stormakt och spelar en aktiv roll på den internationella scenen. Förhållandet till länderna i närområdet är i flera fall ansträngt och i fråga om Eritrea är det direkt fientligt. För USA är Etiopien en viktig allierad i ett hörn av världen som är hårt drabbat av politiska och humanitära kriser. Addis Abeba brukar kallas Afrikas diplomatiska huvudstad. Etiopien har en särställning i världsdelen med en historia av oavbruten självständighet, bortsett från den kortvariga italienska ockupationen 1936 1941. På 1960-talet var landet en förebild för Afrikas nyblivna stater och arbetade aktivt för att öka samarbetet dem emellan. Dåvarande Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) grundades i Addis Abeba 1963, till stor del på initiativ av den etiopiske kejsaren Haile Selassie. OAU ersattes 2002 av Afrikanska unionen (AU) vars sekretariat AU-kommissionen har sitt högkvarter i Addis Abeba. Förhållandet till Eritrea är fortsatt spänt efter kriget 1998 2000 (se Modern historia). Konflikten har en stark inrikespolitisk laddning, eftersom Eritrea fram till 1993 var en del av Etiopien. Bedömare anser att både Etiopien och Eritrea använder sig av gränskonflikten för att avleda uppmärksamhet från känsliga inrikespolitiska frågor. Båda länderna har tiotusentals soldater stationerade längs gränsen och flera gånger har krig hotat att bryta ut på nytt ((se vidare Konflikter: Etiopien-Eritrea)). Spänt med Somalia Relationerna till Somalia kompliceras av att det bor etniska somalier i Ogaden i östra Etiopien. Gränsstrider har utkämpats vid flera tillfällen. Somalia försökte inta Ogaden 1977 men slogs snabbt tillbaka. Senare har flyktingar från Somalia tagit sig över gränsen, och väpnade somaliska grupper har använt sig av etiopiskt territorium. Etiopien anklagas för att spela ut olika somaliska grupperingar mot varandra, och landet stöder de båda somaliska utbrytarrepublikerna Somaliland och Puntland. I kriget mellan den så kallade övergångsregeringen som tillsattes 2004 i Somalia och de islamiska domstolarna gav Etiopien sitt stöd till regeringen. När islamisterna intog Mogadishu ledde det till att Etiopien i december 2006 fullt ut invaderade grannlandet och drev bort islamisterna (se vidare Somalia: Utrikespolitik och försvar). Därefter började etiopierna dra sig tillbaka för att stegvis lämna över till trupper från AU. Tillbakadragandet drog ut på tiden men i början av 2009 rapporterades det vara slutfört. Etiopiska soldater har emellertid även senare gått över gränsen och deltagit i strider mot somalisk islamistmilis. I januari 2015 beslöt Etiopien att ansluta sina trupper i Somalia till AU:s fredsstyrka Amisom. Med Sudan har förhållandet tidigare varit spänt. Länderna har anklagat varandra för att stödja gerillagrupper, och flyktingar har strömmat fram och tillbaka över gränsen. Relationen förbättrades avsevärt från 1998 då Eritrea, som stött sudanesiska rebeller, blev en gemensam fiende. Sudan har utvecklats till en allt viktigare handelspartner och nästan hela Etiopiens oljeimport kommer därifrån. Medling i Sydsudan https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 16/44
När Sydsudan bildades 2011 välkomnades den nya staten av Etiopien, om än något avvaktande. Sedan inbördesstrider brutit ut i Sydsudan i december 2013 intog Etiopien en medlarroll. Fredsförhandlingarna fördes till stor del i Etiopien innan det som kallas Addis Abeba-avtalet kunde undertecknas i augusti 2015. Etiopien ingår i den regionala samarbetsorganisationen Igad (Intergovernmental Authority on Development) som på senare år allt mer aktivt försökt medla i konflikterna i Somalia och Sydsudan. I maj 2014 godkände FN:s säkerhetsråd en fredsbevarande Igadinsats till Sydsudan, under etiopisk ledning. Djibouti har blivit en strategiskt viktig partner sedan Etiopien i samband med Eritreakriget förlorade tillgången till den viktiga hamnstaden Assab. Nästan all handel med utlandet går numera via Djibouti. Med grannlandet Kenya har Etiopien goda förbindelser, även om gränsincidenter förekommer. Etiopiens förhållande till Egypten har komplicerats under senare år, då konkurrensen om Nilens vatten har blivit alltmer akut. Etiopien håller på att anlägga en jättelik vattenkraftdamm i Blå Nilen, vid gränsen till Sudan, vilket orsakar häftiga protester i Egypten som är helt beroende av floden för sin vattenförsörjning (se vidare Naturtillgångar och energi). År 2008 bröt Etiopien de diplomatiska relationerna med Qatar. Orsaken var främst att TV-kanalen al-jazira, som är baserad i Qatar, misshagat den etiopiska regeringen genom att rapportera om civilbefolkningens svårigheter i det konfliktdrabbade Ogaden. Relationerna har inte återupptagits. Goda relationer med väst Förbindelserna med västvärlden är goda. För USA är Etiopien en viktig allierad i kampen mot terrorism och instabilitet i regionen. Oppositionen har anklagat västliga biståndsgivare för att se mellan fingrarna med regimens brott mot mänskliga rättigheter och kränkningar av demokratiska principer. Kritiker i omvärlden har också pekat på Etiopiens vägran att följa FN-beslut rörande gränskonflikten med Eritrea. Under militärregimen 1974 1991 hade Etiopien Afrikas starkaste armé med nära en halv miljon soldater. Regimens sista budgetår gick 60 procent av statsutgifterna till militären. Militären krymptes snabbt efter 1991, men när kriget mot Eritrea bröt ut utökades den på nytt. Därefter har antalet soldater åter minskat. Etiopien har deltagit i flera fredsbevarande uppdrag genom både AU och FN. FAKTA FÖRSVAR Armén 135 000 antal man (2015) Flottan 0 antal man (2015) Flygvapnet 3 000 antal man (2015) Militärutgifternas andel av BNP 0,7 procent (2015) Militärutgifternas andel av statsbudgeten 10,3 procent (2011) Ekonomisk översikt Ekonomins bas är jordbruket som står för nästan halva bruttonationalprodukten (BNP). Andra näringar av större betydelse finns inte. Trots stark tillväxt på senare år är Etiopien ett av världens fattigaste och mest biståndsberoende https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/etiopien/skriv-ut-alla-kapitel/ 17/44