Fördjupning Etiopien. Inomstatliga territoriella konflikter

Transkript

1 MSB (11) Fördjupning Etiopien Väpnat motstånd mot centralmakten har en lång historia i Etiopien. Många etniskt baserade rebellgrupper har tagit upp vapen mot regeringen i Addis Ababa för att uppnå självständighet för sin region. Av alla dessa är det endast Eritrea som faktiskt nått sitt mål. Under kriget mot Dergen samarbetade rebellgrupper som hade som mål att bryta sig ur landet med grupper som ville se ett enat Etiopien. I kampen mot den gemensamma fienden sköts dessa motsättningar på framtiden. Inomstatliga territoriella konflikter I Etiopien lever cirka 70 olika etniska grupper. Dessa kan indelas i två huvudgrupper: de som talar semitiska språk och de som talar kushitiska språk. Historiskt sett så är det amaharerna och tigreanerna som dominerat landet. Andra stora grupper är oromier, afarer och somalier. När rebellgruppen Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front (EPRDF) intog Addis Abeba i maj 1991 hade Dergregimen redan fallit och dess ledare Lt.-Col. Mengistu Haile Mariam flytt till Zimbabwe. EPRDF var en koalition av rebellgrupper som ville se ett fortsatt enat Etiopien. Den dominerande gruppen inom koalitionen var Tigreanska folkets befrielsefront (TPLF), som hade sina rötter i regionen Tigray. Eftersom tigreanerna endast utgör ca en tiondel av befolkningen i Etiopien hade rörelsen relativt begränsat folkligt stöd. De separatistiska rebellgrupper som EPRDF hade samarbetat med under kriget mot Dergen bjöds i juli 1991 in till en konferens, där en övergångskonstitution godkändes. Under de kommande fyra åren leddes sedan landet av ett styrande råd, dominerat av EPRDF. Under denna tid genomfördes långtgående reformer. Marknadsekonomi infördes och statliga företag privatiserades. Styret av landet decentraliserades drastiskt och nio etniskt baserade regionala stater bildades. EPRDF:s samarbete med de etniskt baserade rebellgrupper som i grund och botten strävade efter självständighet föll snart samman. I de regioner som

2 2 (11) ville bryta sig loss från den etiopiska centralmakten var besvikelsen stor över hur den nya, mer decentraliserade konstitutionen faktiskt efterlevdes. Man menade att det som på pappret hade framstått som ett steg mot ökat självstyre ute i regionerna i själva verket bara var kosmetiska förändringar och att den verkliga makten fortfarande låg i Tigray. Snart efter att EPRDF, med TPLF i spetsen, hade tagit makten i Addis Abeba hade de inlett en strategi för att kunna influera politiken ute i de nybildade regionala staterna. Eftersom de inte hade något folkligt stöd där, skapade de stödpartier som fungerade som EPRDF:s förlängda hand. Detta skapade ytterligare motsättningar med de etniskt baserade separatistiska rebellgrupperna. Konflikterna som beskrivs nedan (Oromo och Ogaden) är båda relativt lågintensiva. Ingen av rebellgrupperna har kapaciteten att kunna hota regimens överlevnad, men då de alla använder sig av traditionell gerillakrigföring är det väldigt svårt för Etiopiens regeringstrupper att helt kunna besegra dem. Oromiya Rebellgruppen Oromos befrielsefront (OLF) är baserade i regionen Oromiya, den region i Etiopien som är rikast både jordbruksmässigt och ekologiskt. Befolkningen har dock historiskt haft mycket lite politiskt inflytande. Under 1970-talet infördes dessutom lagar som förbjöd invånarna att tala sitt eget språk och politiska och kulturella oromiska organisationer kriminaliserades. Resultatet blev att den oromiska oppositionen gick under jorden och inledde en militär kamp för självständighet. Efter Dergens fall var OLF villiga att delta i landets förändringsarbete. Gruppen var en del av det styrande rådet fram till 1992, då samarbetet bröts sönder. OLF låg då i konflikt med EPRDF angående det stödparti som den styrande koalitionen bildat i Oromiya. Dessutom anklagade OLF EPRDF för att trakassera mindre oppositionspartier inför det val som skulle hållas under året. OLF gick återigen under jorden och återupptog sin militära kamp mot centralmakten. Ett försök att förhandla inleddes 1997 men strandade snart, vilket ledde till att den mer moderata och förhandlingsvilliga grupperingen inom OLF fick allt mindre inflytande. Istället blev det de mer militanta krafterna som kom att dominera. Detta förde med sig att möjligheterna att kunna få igång en dialog minskade och under det följande decenniet ägde inga förhandlingar om konfliktfrågan

3 3 (11) rum. Vid valet som ägde rum i landet 2005 verkade det som att nya möjligheter öppnade sig. Efter stora påtryckningar tycktes OLF vara på väg att helt byta linje och faktiskt delta i valet. Man signalerade även att man var villig att förhandla med regeringen. Det hela slutade dock med att gruppen beslutade sig för att bojkotta valprocessen och någon dialog inleddes aldrig. Rebellgruppen ogiltigförklarade istället valresultatet och stora protester i regionen slogs brutalt ned av regimen. Sedan valet 2005 har OLF fortsatt att föra en lågintensiv militär kamp mot regimen i Addis Ababa. Mycket lite är känt om vad som egentligen händer i regionen och endast ett fåtal journalister har lyckats komma i kontakt med rebellerna lyckades dock ett kenyanskt Tv-team ta sig över gränsen och till ett OLF läger, där rebeller berättade om fortsatta strider med regeringen. Även i samband med det etiopiska valet i maj 2010 så gjorde sig OLF hörda i media, då man rapporterade om oegentligheter så som röstköp och skrämseltaktik i Oromiya-regionen. Det rapporterades också om att många oromier fängslades under och efter valet, precis som vid valet fem år tidigare. I april 2011 medgav regeringen att en massarrest genomförts i Oromiya-regionen. Dåvarande premiärminister Meles Zenawi gick då ut i media och hävdade att de som arresterats var medlemmar i OLF och att oppositionspartiet Medrek hade använts som en plattform för att destabilisera landet. I juni lade det etiopiska parlamentet till OLF på sin terrorlista. I början av januari 2012 spreds ett pressmeddelande där det rapporterades att OLF hade ändrat sin målsättning och inte längre slogs för ett självständigt Oromiya, utan istället kämpade för ett enat Etiopien där alla folks rättigheter respekteras. Efter att inledningsvis väckt viss uppståndelse gick snart en annan fraktion av gruppen ut och tog avstånd från detta och framhöll att OLF:s kamp även fortsatt skulle föras med självständighet som det slutgiltiga målet. Det verkar som att åtminstone den sistnämnda grupperingen har trupper på marken, för lågintensiva strider har även fortsättningsvis rapporterats från regionen. Ogaden I Ogaden hade hårda strider utspelats av och till sedan 1960-talet. Regionen tillföll Etiopien 1955, trots att etniska somalier i regionen såg Ogaden som en politisk och geografisk del av Somalia.

4 4 (11) Missnöjesyttringar kvävdes våldsamt av kejsarens styrkor, något som hade del i bildandet av rebellgruppen Västsomaliska befrielsefronten (WSLF). Med stöd av, och ibland tillsammans med grannlandet Somalia slogs WSLF mot regimen i Addis Abeba fram till slutet av 1980-talet. Gruppen hade då i stort spelat ut sin roll och ersatts av ONLF. ONLF deltog i det styrande rådet efter Dergens fall. Liksom OLF avbröt man dock samarbetet redan inför lokalvalen 1992 och tog åter till vapen. Konflikten i Ogaden under och början av 2000-talet utspelades i stort sett i medieskugga. Detta ändrades dock till viss del 2005 och 2006, och i ännu högre grad Under 2005 hamnade regionen i allmänhet och ONLF i synnerhet i rampljuset p.g.a. valet. Eftersom regionen ansågs vara för osäker i maj när valet egentligen skulle genomföras sköts det upp till augusti och Ogaden blev den sista regionen att rösta. När rösterna i övriga regioner räknats stod det klart att oppositionen rönt större framgångar än väntat och att resultatet i Ogaden kunde bli avgörande. För att säkra en majoritet av röster i regionen gjorde regeringen ett försök att alliera sig med ONLF och i juli uttryckte premiärminister Meles offentligt en vilja att förhandla med rebellerna. Trots att ONLF:s gensvar var positivt så gjorde utvecklingen i valprocessen att det hela gick om intet. Valresultatet i vissa regioner hade bestridits och efter att en ny röstningsomgång i dessa genomförts stod det klart att regeringen gått vinnande ut valet, oavsett resultatet i Ogaden. I och med detta var regimen inte längre villig att förhandla. Året därpå hamnade regionen återigen i rampljuset när ONLF i ett uttalande varnade internationella olje- och gasbolag för att börja projektera i regionen. Som ett svar på detta ökade regeringen sin truppnärvaro och konflikten intensifierades. En ytterligare orsak till den större truppnärvaron i Ogaden var regionens strategiska läge på gränsen till Somalia. I grannlandet hade de Islamska domstolarna vuxit sig allt starkare och de sågs allt mer som ett hot av regimen i Addis Ababa. Oroligheterna i Somalia gjorde att läget i Ogaden blev ännu mer osäkert under Vapen flödade in i landet och rebellerna blev allt djärvare. I april 2007 attackerade de ett kinesiskt oljefält i regionen och dödade 74 arbetare. Detta ledde till att den etiopiska armén inledde en stor offensiv där stora delar av Ogaden blev helt avskurna från omvärlden. I juli tvingades Internationella Röda Korset lämna regionen och kort därefter blev även Läkare Utan Gränser utkastade. Detta förde med sig att omvärldens kunskap om vad som försiggick var mycket begränsad. De få

5 5 (11) rapporter som läckte ut tydde dock på att framförallt regeringssoldaterna gjort sig skyldiga till stora övergrepp. Under 2008 släpptes återigen vissa hjälporganisationer in i delar av regionen, men MR-organisationer tilläts inte besöka regionen för att utreda anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna. Trovärdiga rapporter visade att mycket av den katastrofhjälp (i stor utsträckning livsmedel) som levererades till regionen inte kom fram till de behövande i de områden där rebellerna var starka. Regeringen valde istället att använda hjälpen i andra områden och på så sätt svälta ut rebellområdena. Såväl stridigheterna som övergreppen på civila fortsatte under 2008, om än i något mindre utsträckning än under I början av 2009 sade regeringen att man inte hade några som helst planer på att förhandla med ONLF. Man menade att rebellerna var så försvagade att de inte lägre utgjorde något som helst hot. Sådana uttalanden har dock gjorts förr utan att någon förändring faktiskt skett på marken. Rebellerna själva släppte ett flertal uttalanden där de sade sig vara starkare och mer beslutsamma än någonsin. Som så ofta i denna region så är det inte möjligt att veta med säkerhet vem som har rätt. Att rebellerna skulle vara helt uträknade visade sig dock vara önsketänkande från regeringens sida, då ONLF i november genomförde en stor offensiv. Hjälparbetare som var på plats i regionen kunde rapportera om hårda strider och bekräfta att rebellerna hade erövrat en stad från regeringsstyrkorna. Inför det etiopiska valet i maj 2010 inledde ONLF ytterligare en offensiv och båda sidor rapporterade om stridigheter runt om i regionen. Att konflikten fortgick stod alltså klart, men vem som hade framgångar och vem som var på defensiven var omöjligt att avgöra då neutrala observatörer denna gång inte fanns på plats. Under 2010 blev splittringar inom ONLF allt tydligare. Dessa hade funnits sedan 2006, då stridigheter om ledarskapet i rörelsen ledde till att en fraktion under Mohamed Sirad Dolaal bröt sig loss. När Dolaal dödades i januari 2009 togs ledarskapet för utbrytargruppen över av Salahdin Abdulrahman Ma'ow. Trots att upprepade försök gjordes för att återförena de två grupperingarna förblev de oense i en rad viktiga frågor. En sådan var ONLF:s relation med Eritrea, där gruppens ordförande Osman Mohammed Omar är för ett nära samarbete medan Ma ow är emot det. En annan var huruvida man skulle förhandla med regeringen. Det var den senare frågan som gjorde att splittringen fick allt mer uppmärksamhet under 2010, då ONLF Ma ow inledde förhandlingar med

6 6 (11) regimen. I juni skrev de båda parterna under ett eldupphöravtal och 12 oktober slöts ett fredsavtal. Under denna process gjorde resterande ONLF upprepade uttalanden där man fördömde förhandlingarna och påstod att den fraktion av gruppen som satt vid förhandlingsbordet inte hade några trupper på marken och att ett fredsavtal därför inte skulle få någon faktisk betydelse. ONLF Ma ow menade dock att de representerade den större fraktionen inom ONLF och att fredsavtalsmotståndarna endast utgjorde en minoritet. Som så ofta i Ogaden så är det svårt att veta vilken av dessa uppgifter som är mest sanningsenlig. Det står dock klart att stridigheter har fortsatt i regionen. Vid sidan av rapporter från parterna själva som är omöjliga att verifiera blev det osäkra läget uppenbart då två svenska journalister i juli 2011 fängslades när de korsade gränsen till Etiopien från Somalia tillsammans med ONLFrebeller. De vistades i området för att rapportera om de övergrepp som flyktingar vittnat om pågick där samt om möjliga kopplingar mellan detta och oljeföretaget Lundin Petroleum som är verksamma i regionen. Journalisterna dömdes i december till 11 års fängelse för att olagligt ha tagit sig in i landet samt för att ha främjat terrorism. I september 2012 benådades de och släpptes fria. I september blev det även offentligt att ONLF och regeringen under flera månader arbetat för att få igång en förhandlingsprocess. Etiopiens premiärminister Meles Zenawi, som suttit vid makten sedan Dergens fall, dog i augusti 2012 och det spekulerades att det var hans dödsfall som gjort förhandlingar möjliga. Mycket tyder dock på att de båda parterna arbetat i flera månader för att få igång en förhandlingsprocess. De båda parterna möttes 6 7 september i Nairobi och meddelade sedan att de enats om att inleda formella fredsförhandlingar. De rapporterade även att de var överens om att förhandlingarna skulle handla om själva grundfrågorna i konflikten. Efter detta inledande möte kunde en försiktig optimism skönjas, men denna grusades redan en månad senare. I oktober möttes parterna igen och förhandlingarna stötte tidigt på patrull då regeringens delegation insisterade på att de endast var villiga att fortsätta processen om ONLF först gick med på att acceptera landets konstitution. Då detta skulle innebära att de även accepterade att Ogaden-regionen är en del av Etiopien vägrade rebellerna och processen hamnade i dödläge. I skrivandets stund har förhandlingarna ännu inte återupptagits, men i en rapport nyligen publicerad av International Crisis Group ( Ethiopia: Prospects for Peace in Ogaden ) så antyds det att de kan vara nära förestående.

7 7 (11) Krig mellan Etiopien och Eritrea Efter Eritreas självständighet från Etiopien 1993 var relationerna mellan regimerna i de båda länderna relativt goda. Etiopiens dåvarande premiärminister Meles Zenawi och Eritreas president Isaias Afwerki kom från samma geografiska region. De hade också varit allierade i den gemensamma kampen mot Derg-regimen som styrde Etiopien mellan 1974 och De två grannstaterna förde ett nära politiskt, militärt och ekonomiskt samarbete, med bland annat tullfrihet och gemensam valuta. Efter några år började dock relationen försämras. De två ländernas ekonomiska politik försatte dem allt mer på kollisionskurs och 1997 införde Eritrea en egen valuta. Etiopien svarade med att kräva att alla transaktioner länderna emellan skulle genomföras i hårdvaluta, vilket i sin tur fick Eritrea att kasta ut etiopiska myndighetspersoner från sina hamnar. Relationerna försämrades ytterligare och Etiopien slutade helt att använda sig av den eritreanska hamnstaden Assab. Istället dirigerades all utrikeshandel om till Djibouti. En annan svår fråga var gränsdragningen mellan de båda länderna. När Eritrea blev självständigt slogs det aldrig fast exakt var gränsen gick. I maj 1998 inträffade den händelse som kom att fungera som den utlösande faktorn för kriget: Trupper från Eritrea gick in på territorium som tidigare kontrollerats av Etiopien. I det spända läget som rådde mellan de två länderna kunde man inte lösa den territoriella dispyt som uppstod och en väpnad konflikt bröt ut. Många döda Det mellanstatliga krig som följde var mycket blodigt, med tiotusentals dödsoffer. Ögonvittnen har liknat krigföringen med första världskriget. Attacker har beskrivits där etiopiska trupper gjort försök att bryta den eritreanska linjen genom att springa över minerat ingenmansland under konstant eldgivning. Kriget fördes på tre huvudfronter: Badme i väster, Zela Ambessa-Egala centralt längst gränsen och Burrie i öster. Efter de inledande gränsslagen började Eritrea genomföra bombräder, varpå Etiopien svarade med samma mynt. I slutet av juni lugnade striderna ned sig. Eritrea hade då övertaget rent militärt och hade lyckats ta kontrollen över stora delar av det omtvistade området. Det var dock Etiopien som hade det moraliska övertaget, då det

8 8 (11) internationella samfundet var relativt ense om att det var Eritrea som hade startat kriget. Under de följande månaderna rådde ett spänt lugn. Båda sidor utnyttjade detta andrum till att bygga upp sin krigsmakt. I februari 1999 bröt så stridigheterna ut igen. Etiopien gick till storoffensiv och lyckades återta Badme, som de förlorat till Eritrea året innan. I april 2000 inledde landet ytterligare en lyckad offensiv, där man återtog allt förlorat territorium. Även om kriget utspelade sig i gränstrakterna påverkade det de båda länderna på djupet. Förutom ett stort antal dödsoffer på båda sidor blev mängder av människor flyktingar i sina egna länder. Dessutom sattes ihärdiga propagandakampanjer igång i både Etiopien och Eritrea, där fokus till allra största del låg på påstådd förföljelse av deras medborgare i grannlandet. Det stod snart klart att båda länderna tvångsutvisade varandras medborgare. Särskilt i Etiopien var detta vanligt. I juni 1998 hade landet inlett en process där runt eritreaner utvisades med motiveringen att de utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten. Det var svårt att få igång förhandlingar mellan de två stridande parterna. Etiopien vägrade först att förhandla om Eritrea inte drog tillbaka sina trupper från det territorium de ockuperat. Eritrea vägrade med motiveringen att de ockuperade områdena faktiskt var eritreanskt territorium. I juni 1998 skapade Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) en medlingskommitté som sedan lade fram lösningsförslag till de båda staterna, baserade på förslag från Rwanda och USA. I mitten av 1999 skrev både Eritrea och Etiopien under två dokument som medlats fram av OAU: det så kallade Framework agreement och the Modalities. Man lyckades dock inte nå enighet om ett tredje dokument, the Technical agreement, som skulle ange hur de två andra faktiskt skulle förverkligas. Eldupphör Året därpå hölls förhandlingar i Algeriet 29 april till 5 maj. Återigen försökte man nå en överenskommelse om hur de två avtalen skulle kunna genomföras, men även denna gång misslyckades försöken. Efter Etiopiens lyckade offensiv år 2000, där allt territorium som man tidigare förlorat återvanns, meddelade dock Eritreas regering att man var villig att dra tillbaka sina trupper från de omtvistade områdena. Detta ledde till att nya fredssamtal kom igång 29 maj. 18 juni skrev ländernas utrikesministrar under ett avtal om eldupphör.

9 9 (11) I avtalet stod det att parterna skulle återgå till de gränsposter som fanns innan kriget började i maj 1998 och att en 25 km bred buffertzon skulle inrättas på Eritreas territorium. Det stod också att FN skulle skicka fredsbevarande trupper och att gränsen skulle bestämmas och utmärkas. Ett slutgiltigt fredsavtal skrevs under 12 december i Algeriet. Där slogs det fast att eldupphöret skulle vara permanent, att alla krigsfångar skulle friges och att en oberoende kommission skulle skapas för att lösa gränsfrågan. I april 2002 kom utslaget från den oberoende gränskommissionen, som slog fast att Badme tillhör Eritrea. I mars året därpå kom ett förtydligande, där kommissionen meddelade att områdena runt Badme var etiopiska, medan Badme stad var eritreansk. Fortsatt oroligt Inledningsvis accepterade de båda länderna utslaget, vilket de hade förbundit sig att göra i fredsavtalet. Etiopien backade dock och krävde att processen skulle göras om, något som kommissionen avslog. Etiopien hotade med att återigen ta till våld och relationerna mellan de båda länderna försämrades ytterligare. Under 2005 blev läget alltmer akut. Eritrea begränsade FN-truppernas rörelsefrihet genom att exempelvis förbjuda överflygningar med helikopter och krävde att FN skulle tvinga Etiopien att acceptera kommissionens utslag. I december försämrades relationerna till FN ytterligare då Eritrea beordrade alla fredsbevarande trupper från väst att lämna landets territorium. Ett diplomatiskt initiativ från USA lyckades inte föra parterna närmare varandra under Istället fortsatte läget att vara mycket spänt under året. Eritrea införde ytterligare restriktioner som försvårade FN:s arbete och i september utvisades fem FN-medarbetare, anklagade för spioneri. I oktober gick 1500 eritreanska soldater in i buffertzonen mellan de två länderna. FN:s generalsekreterare Kofi Annan fördömde intrånget och sa i ett uttalande att det var en kränkning av eldupphörsavtalet från såg en ökad truppnärvaro kring den omstridda gränsen. FN rapporterade i juni att Eritrea de facto hade ockuperat stora områden av buffertzonen och att tusentals etiopiska trupper genomförde storskaliga militära övningar i närheten av den. Rapporter sade även att eritreanska och etiopiska trupper på vissa platser befann sig 70 meter från varandra, separerade endast av en torr flodbädd. I början av september lyckades gränskommissionen efter många försök få båda parter att närvara vid ett möte. När även detta möte misslyckades med att bryta dödläget förklarade kommissionen att om ingen substantiell

10 10 (11) förändring av läget skett innan 30 november så skulle den läggas ned. Så blev också fallet och många diplomater och analytiker varnade för att ett nytt krig inte var långt borta. I samband med detta försämrades relationerna mellan Eritrea och FN ytterligare då Eritrea helt stängde av FN:s bränsletillförsel. Trots detta förlängdes den fredsbevarande styrkans mandat ytterligare 6 månader i januari Detta blev dock den sista förlängningen; i juli bestämde säkerhetsrådet att UNMEE skulle avvecklas. Beslutet kom efter att observatörerna under flera månader inte kunnat utföra sitt arbete. Bränsleblockaden hade kombinerats med en matblockad och detta hade i april resulterat i att i stort sett alla observatörer tvingats dra sig tillbaka från buffertzonen och istället stationerats i Asmara. Eritrea menar att konflikten löstes i och med gränskommissionens utslag och att detta gäller även om ingen demarkering skett på marken. Etiopien anser dock att gränskommissionens s.k. virtuella gräns inte har någon egentlig betydelse och fortsätter att insistera på att en dialog måste inledas och relationerna normaliseras innan en faktisk demarkering kan äga rum. Då Eritrea vidhåller att Etiopien endast skulle använda dialog och normalisering för att underminera gränskommissionens beslut vägrar de att delta i en sådan process. I augusti 2009 levererade den Haag-baserade eritreanska etiopiska s.k. Claims Commission en panel som hade blivit till i och med fredsavtalet från 2000, och som ansvarade för att bedöma anspråk på skadestånd efter kriget sitt slutliga utlåtande. Det meddelades att Eritrea skulle få drygt 160 miljoner dollar i skadestånd medan Etiopien tilldömdes 174 miljoner dollar för skador orsakade av Eritrea. Även om både parter meddelade att de skulle efterleva detta beslut så var läget dem emellan fortsatt spänt. Utan UNMEE som buffert var det många som befarade att den väpnade konflikten mycket lätt skulle kunna bryta ut igen. I början av 2010 anklagade Eritrea etiopiska trupper för att ha genomfört en attack på eritreanska positioner längs gränsen. Enligt Asmara så hade hårda strider utkämpats och ett flertal etiopiska soldater dödats. Detta nekade dock den etiopiska regeringen helt till. De spända relationerna länderna emellan kom även upp i samband med de etiopiska valen som hölls 23 maj Regeringen i Addis Ababa anklagade eritreanska agenter för att ligga bakom ett bombdåd i norra delen av landet i slutet av april och menade att dådet hade utförts för att sabotera det etiopiska valet.

11 11 (11) Krig via ombud Konflikten mellan Etiopien och Eritrea har ytterligare en dimension. Vid sidan av den direkta konflikten länderna emellan så slåss de två staterna även indirekt genom att ge stöd till rebellgrupper som ligger i konflikt med motståndaren. Ett flertal FN-rapporter har visat att Eritrea under lång tid försett Etiopiska rebellgrupper med såväl vapen som träning. Dessutom så tillåts ledarskapet i vissa grupper agera från den Eritreanska huvudstaden Asmara. Likaså så har dem Eritreanska regimen anklagat Addis Ababa för att förse rebeller i landet med vapen och pengar. I april 2011 gick Etiopiens premiärminister även ut och deklarerade öppet att han ämnade öka sitt stöd till oppositionella i Eritrea. Året därpå kom ytterligare ett tydligt tecken på de dåliga relationerna när Etiopien meddelade att landets armé hade gått över gränsen till Eritreas territorium och attackerat en rebellbas, där de påstod att Eritrea tränade terroristgrupper med syfte att attackera Etiopien. Under 2006 blev det även uppenbart att Etiopien och Eritrea har oförenliga intressen i grannlandet Somalia. Etiopiska trupper gick in på somaliskt territorium för att stödja övergångsregeringen, medan Eritrea har försett rebellgrupper i landet med vapen. Denna dynamik har sedan dess fortgått och i skrivandets stund pekas Eritrea i många rapporter fortfarande ut som källan till mycket av al-shababs vapen, medan Etiopiska trupper fortsätter att slåss på den Somaliska regeringens sida. Texten är producerad av Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet.