Straffrättsligt ansvar - en översyn av straffbarhetsåldern Josefine Andersson

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Straffrättsligt ansvar - en översyn av straffbarhetsåldern Josefine Andersson Examensarbete i Straffrätt, 30 hp Examinator: Malou Andersson Stockholm, Höstterminen 2017

Abstract In the Swedish justice system young offenders are given special treatment regarding penalty until they reach the age of 21. The criminal liability age in Sweden is 15 and children below the age of 15 cannot be punished. The age limit has been unchanged since 1864 even though society has evolved a lot since. The reasons behind the criminal liability age are somewhat historical and they lead back to the provincial laws and the time when the legal age was 15. The reasons behind privileging young offenders are that they lack maturity and the capacity of fully understanding their actions. The view of young offenders is that they are not fully responsible for their behaviour since a criminal act usually is a cause of a difficult upbringing. The main purpose of this thesis is to examine whether the age limit of 15 is still a suitable criminal liability age and if there is a need for the legislator to review the criminal liability age. The result has shown that there is a need of a review since the reasons behind the age limit are out-dated and needs to be seen in the light of today. Whether or not the age of 15 is a suitable criminal liability age depends on different factors. Youths today are growing independent at a later age compared to what was the case 100 years ago. Also, compulsory education ends later today than it did when the age limit was set. This speaks for a higher criminal liability age, but at the same time the juvenile justice system provides young offenders between the age of 15 and 21 with options to imprisonment sentence where the later is used only when the offender has turned 18 and there is no other option. The issue of criminal liability age is complex and there seems to be no easy answer to what would be an appropriate age. The setting of an age limit will always risk being arbitrary. But the conclusion of the essay is that even if there is no reason to change the criminal liability age there is a need of a review in order to ensure that the reasons behind the criminal liability age are up to date. 2

Innehållsförteckning 1. Inledning... 6 1.1 Bakgrund... 6 1.2 Syfte och frågeställning... 6 1.3 Avgränsning... 7 1.4 Material och metod... 7 1.5 Straffbarhetsåldern genom historien... 9 2. Grundläggande om brott och straff... 11 2.1 Vad är ett brott?... 11 2.1.1 Den primitiva uppfattningen... 11 2.1.2 Den kollektivistiska uppfattningen... 11 2.1.3 Den radikala uppfattningen... 12 2.2 Grundläggande skäl för bestraffning... 12 2.2.1 Straffsystemets tre nivåer... 13 2.2.2 Absoluta straffteorier... 13 2.2.3 Allmänprevention... 14 2.2.4 Individualprevention... 14 2.2.5 Proportionalitet... 15 2.2.6 Humanitet... 16 3. Översiktligt om straffbarhetsåldern... 17 3.1 Allmänna skäl bakom en särreglering av unga... 17 3.2 Internationella aspekter på straffbarhetsåldern... 18 3.2.1 FN:s barnkonvention... 18 3.2.2 Straffbarhetsåldern i Danmark, Finland och Norge... 19 3.2.3 Straffbarhetsåldern på Irland samt i England, Wales och Nordirland... 21 3.3 Ungdomar och brottslighet... 22 3.3.1 Definitionen av en ungdom... 22 3.3.2 Olika aspekter av att vara ungdom... 23 3.3.3 Skolplikt... 25 4. Motiven till straffbarhetsåldern... 26 4.1 1864 års strafflag... 26 4.2 1862 års proposition... 26 4.3 Ändringen som infördes år 1902... 27 4.4 1924 års ändring... 28 4.5 Brottsbalkens tillkomst... 30 4.6 Brottsbalkens straffbarhetsålder... 31 5. Barn under 15 år som misstänks för brott... 33 5.1 Brottsutredning... 33 5.2 Förutsättningar för utredning enligt 31 LUL... 34 5.3 Tvångsmedel... 35 5.4 Bevistalan enligt LUL 38... 36 5.5 BRÅ rapport 2014:20... 37 3

5.6 Socialtjänsten och barn under 15 år... 38 5.7 Vård enligt LVU... 39 6. Unga lagöverträdare mellan 15-21 år... 40 6.1 Åtgärder enligt LUL... 40 6.2 Straffmätning enligt BrB... 40 6.3 BrB 32 kap.... 41 6.3.1 Ungdomsvård... 41 6.3.2 Ungdomstjänst... 41 6.3.3 Kombinationspåföljd vid ungdomsvård... 42 6.3.4 Sluten ungdomsvård... 43 7. Särskilda frågor... 44 7.1 Inledning... 44 7.2 Skälen för 15-årsgränsen då och nu... 44 7.3 Samklang med dagens straff- och bestraffningsideologier... 47 7.4 Ungdomars skyddsbehov idag... 49 7.5 Skäl för och emot en straffbarhetsålder på 15 år... 51 7.6 Slutsats och avslutande kommentarer... 53 Källförteckning... 56 4

Förkortningar A.a. Anfört arbete A.st. Anfört ställe BrB Brottsbalken (1962:700) BRÅ Brottsförebyggande rådet Ca Cirka FN Förenta nationerna Kap. Kapitel LUL Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Prop. Proposition RB Rättegångsbalk (1942:740) RF Regeringsform (1974:152) S.k. Så kallad SkolL Skollag (2010:800) SL 1864 års Strafflag SoL Socialtjänstlag (2001:453) St. Stycke 5

1. Inledning 1.1 Bakgrund Ungdomsbrottslighet är något som ofta diskuteras i samhällsdebatten. Mediernas bild av ungdomsbrottslighet är att det är något som ständigt ökar men kriminalstatistiken visar på att ungdomsbrottsligheten är mer eller mindre konstant eller kanske till och med minskar. 1 Statistiken avseende ungdomsbrottslighet är svårtolkad, särskilt då det finns ett stort mörkertal. 2 Vad gäller brott som begåtts av barn under 15 år är statistiken ännu mer svårtolkad. 3 BRÅ har i en specialstudie visat att det skett en minskning av antalet brott som registrerats med beslutsgrunden misstänkt yngre än 15 år från 14 420 år 2005 till 10 600 år 2012. Men statistiken visar bara hur många antal uppklarade brott som registrerats och inte hur många barn som misstänks ha begått brotten. 4 Alla människor, oavsett ålder, kan begå en brottslig gärning. I 1 kap. 1 BrB stadgas att brott är en gärning som är beskriven i brottsbalken eller i annan författning och för vilken straff är föreskrivet. I 1 kap. 2 sägs att om inte annat är särskilt föreskrivet ska en gärning anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Alla kan alltså begå en brottslig gärning men alla kan inte dömas till påföljd. Enligt gällande rätt är barn under 15 år undantagna straffrättsligt ansvar. Denna så kallade straffbarhetsålder finns stadgat i 1 kap. 6 BrB och 15-årsgränsen har varit i stort sett oförändrad sedan 1864 års strafflag. 5 1.2 Syfte och frågeställning Syftet med denna uppsats är att undersöka om vi i Sverige har övertygande skäl för att behålla vår straffbarhetsålder på 15 år. De övergripande frågeställningar som ämnas besvaras är om det finns skäl att se över straffbarhetsåldern samt vilka skäl som kan anföras för respektive emot en straffbarhetsålder på 15 år. Mer konkret tänker jag undersöka varför vi har en straffbarhetsålder på 15 år. Är särbehandlingen av barn under 15 år inom ramen för hur unga lagöverträdare i övrigt särbehandlas? 1 Estrada & Flyghed, s. 27, s. 57. 2 A.a., s. 58. 3 A.a., s. 217. 4 BRÅ 2014:20, s. 45. 5 Nordlöf, s. 162. 6

Är skälen bakom straffbarhetsåldern i samklang med dagens straffteorier och bestraffningsideologier? Är behovet av skydd mot straffrättsliga ingripanden, för barn under 15 år, detsamma som det var när 15-årsgränsen lagstadgades år 1864? 1.3 Avgränsning För att kunna besvara frågeställningarna kommer en viss jämförelse att göras mellan följderna för barn under 15 år som begår brott och följderna för barn över 15 år som begår brott. Redogörelsen av polisiära och sociala ingripanden som sker för barn över respektive under 15 år kommer endast att behandlas kortfattat för att ge en bild av vilka konsekvenser dessa barn och unga möter. Straffbarhetsåldern kommer även att behandlas ur ett internationellt perspektiv. Det kommer att ske som en rättsjämförande del snarare än en komparativrättslig del av uppsatsen. FN:s barnkonvention är viktig att omnämna då den genomsyrar SoL och alla åtgärder som rör barn i Sverige. Danmark, Norge och Finland har valts då länderna har en nära geografisk anknytning till Sverige. Storbritannien och Irland har valts då det är intressant att ta upp länder som har lägre straffbarhetsålder och där åldrarna varierar, trots att de ligger så nära varandra. 1.4 Material och metod För att uppnå syftet med denna uppsats och besvara frågeställningarna krävs en granskning av motiven från 1864 års strafflag för att kunna sätta dem i ett nutida perspektiv. Materialet består till stor del av offentliga tryck i form av förarbeten och lagtext där lagtext är den primära källan medan förarbeten används för att förstå och tolka lagen. Relevant straffrättslig doktrin kommer även att behandlas där bland annat de straffrättsliga standardverken kommer att ingå. Den rättsdogmatiska metoden blir ett naturligt val av metod då denna innebär en analys av erkända rättskällor i syfte att återge gällande rätt och genom att tolka gällande rätt hitta svaret på en juridisk fråga. 6 Metoden kommer att användas genom en granskning av lagar, såväl gamla som nya, för att fastställa gällande rätt då och gällande rätt idag. Därefter kommer att undersökas varför gällande rätt ser ut som den gör vilket kräver att äldre förarbeten behandlas för att 6 Korling & Zamboni, s. 26. 7

se vilka överväganden som gjorts och vilka argument som anförts angående straffbarhetsåldern och särbehandlingen av unga lagöverträdare. Särbehandlingen av unga lagöverträdare kräver till viss del att sociala och psykologiska aspekter beaktas varför det kommer finnas skäl att gå utanför rent juridiska källor. Vid val av litteratur har jag studerat kurslitteratur för grundkurser i kriminologi samt psykologi och därefter har standardverk valts ut. Utvecklingspsykologi har valts då det kan ge en djupare förståelse för de utvecklingsfaser ungdomar går igenom så väl psykologiskt och socialt som emotionellt. Kriminologi, och då särskilt litteratur inriktad på unga lagöverträdare, har valts för att belysa ungdomsbrottsligheten. En amerikansk studie har använts för att ge ytterligare förståelser för neurobiologiska aspekter av att vara en ungdom. Studien har gjorts på elva olika länder runt om i världen där även Sverige fanns representerad varför den får anses relevant. Internationella aspekter av straffbarhetsåldern kommer att behandlas och då särskilt FN:s barnkonvention. Detta för att ge en helhetsbild av den internationella synen på lämplig ålder och då det kan hjälpa till att besvara frågan huruvida den nuvarande regleringen bör ändras. För att få den internationella aspekten har FN:s barnkonvention studerats tillsammans med specifika regleringar av straffbarhetsåldern. Syftet med denna del är att den ska ge en överblick. Då Sverige ligger inom FN:s rekommendationer avseende straffbarhetsåder har det inte ansetts nödvändigt med en fördjupning inom denna del. I det rättsjämförande avsnittet har en granskning av andra länder gjorts för att få en fingervisning om hur Sveriges straffbarhetsålder är placerad internationellt sett. Valet av de nordiska länderna beror på att de ligger geografiskt nära och att det finns en viss nordisk rättstradition. De utländska rättskällorna har använts på samma sätt som de svenska genom att först gå till lagtexten och söka svar och därefter gå till förarbeten för att få en djupare förståelse. I Danmark och Norge har jag valt att titta extra på förarbeten då de båda länderna har ändrat sin straffbarhetsålder. Den ändring som skett kan vara relevant för min frågeställning. Jag har valt att även se till straffbarhetsåldern i Storbritannien och på Irland då det är intressant att de har olika straffbarhetsåldrar inom ett nära angränsande geografiska område. Jag har sedan valt att vidare undersöka skälen bakom straffbarhetsåldern vad 8

gäller England och Wales. Materialet har jag funnit genom att söka upp vetenskapliga artiklar skrivet av professorer inom kriminologi och sociologi. Artiklarna har hjälpt mig att hitta primärkällor så som uttalande från ministrar samt offentliga publikationer. 1.5 Straffbarhetsåldern genom historien Redan under medeltiden och dåvarande landskapslagarna förekom bestämmelser om minskad straffbarhet för minderåriga gärningspersoner. Då var straffbarhetsåldern och även den civila myndighetsåldern 15 år 7, men redan från 7 års ålder kunde visst straffansvar utkrävas. 8 Vid tillkomsten av 1734 års lag medföljde särbehandlingen av minderåriga. Gärningspersoner under 15 år kunde i vissa fall få påföljder så som aga och tuktan. 9 I 1864 års strafflag sattes straffbarhetsåldern till 15 år med undantag för grövre brott där även 14-åringar kunde straffas. 10 Synen på unga lagöverträdare var att de saknade tillräknelighet och att de därför inte skulle straffas lika hårt som en vuxen. Barn under 15 år, eller i vissa fall 14 år, kunde dock tillrättavisas av domstol genom aga eller insättande i en allmän uppfostringsanstalt. 11 År 1902 tog man bort undantaget för 14- åringar som begått grövre brott. Likaså borttogs domstolens behörighet att tillrättavisa genom att aga eller insätta barn under 15 år i allmän uppfostringsanstalt. Synen på barn ändrades från att behandla dem som vuxna till att istället se till vad som var bäst för den unges anpassning i samhället. 12 År 1902 infördes behandlingsformen tvångsuppfostran för kriminella ungdomar mellan 15-17 år. 1924 års barnavårdslagstiftning öppnade upp för att kriminella ungdomar liksom vanartade ungdomar, istället omhändertogs för skyddsuppfostran. 13 Utvecklingen som skedde efter år 1864 och strafflagens ikraftträdande berodde till stor del på den kontinentala utveckling som skedde under samma period. 14 Vedergällningstanken kvarstod men det lades vikt vid att det skulle vara en rättvis vedergäll- 7 Myndighetsåldern i Sverige har därefter under en lång tid varit 21 år innan den år 1969 sänktes till 20 år. År 1974 skedde ännu en sänkning och dagens myndighetsålder på 18 år infördes. Prop. 1974:44, s. 59, s. 19. 8 Nordlöf, s. 175. 9 A.a., s. 175 f. 10 SL 5 kap. 1-3. 11 Nordlöf, s. 176. 12 Nordlöf, s. 176. 13 Prop. 1962:10, s. C 83. 14 Wallén, s. 17. 9

ning. 15 Ekvivalensprincipen, proportionalitetsprincipen och skuldprincipen ansågs viktiga. Mot slutet av 1800-talet började en opposition av skolor av mer renodlad individualpreventiv karaktär ta fart. Man ville bestraffa brottslingen och inte brottet. Denna utveckling berodde till stor del på den kriminologiska forskningen samt den kraftigt växande brottsligheten. 16 Utvecklingen ledde även till ett särskilt intresse för de unga lagöverträdarna med krav på uppfostrande åtgärder istället för frihetsstraff. De korta frihetsstraffen ansågs direkt skadliga ur individualpreventiv synpunkt. 17 15 Wallén, s. 17. 16 A.a., s. 17 f. 17 A.a., s. 18. 10

2. Grundläggande om brott och straff 2.1 Vad är ett brott? Ett brott kan beskrivas som en samhällsfarlig gärning som kränker eller sätter i fara allmänna eller enskilda intressen av olika slag. 18 Vad som däremot anses vara en samhällsfarlig gärning varierar från en tid till en annan och det finns därför inget materiellt brottsbegrepp. Det finns däremot ett formellt kriterium där begreppet brott rör sig om rättsfakta för rättsföljden straff. 19 Enligt legaldefinitionen i 1 kap. 1 BrB är ett brott en gärning för vilket straff är föreskrivet. 2.1.1 Den primitiva uppfattningen Enligt Jareborg finns det tre brottsideologier som besvarar frågan om brottets natur och varför ett brott är förkastligt. 20 Den primitiva uppfattningen härstammar från en tid innan statligt straff och maktmonopol där bestraffning snarare användes inom familjen, stammen, horden, truppen och hovet. Bestraffningen var en följd av olydnad och brottet sågs som en gärning riktat mot en individ i maktposition, exempelvis familjeöverhuvudet, stamhövdingen eller befälhavaren. Jareborg väljer att benämna det härskaren. 21 Härskaren var både lagstiftare och domare och brottet sågs som något som skadade relationen mellan härskaren och undersåten. När statlig makt infördes följde denna brottsuppfattning med. 22 2.1.2 Den kollektivistiska uppfattningen Enligt den kollektivistiska uppfattningen ses härskaren snarare som en övernaturlig skepnad än en person. Relationen mellan härskare och undersåte är ett särfall av rättsligt underordnande. Ett annat och motsatt särfall är lagens auktoritet. I den kollektivistiska uppfattningen tillkommer auktoritetspositionen normordningen. Det är inte lika självklart att tala om brottsliga gärningar som olydnad utan istället talas det om likgiltighet eller avståndstagande. 23 Istället för att störa någons frid stör brottslingen rättsfriden. Brott är ett antisocialt beteende där brottslingen förkastar grundläggande värden och intressen inom den statliga normordningen och ställer sig utanför den rättsliga gemenskapen. 24 18 Leijonhufvud m.fl., s. 38. 19 A.st. 20 Jareborg, s. 98. 21 A.a., s. 98. 22 A.st. 23 A.a., 99 f. 24 Jareborg s. 99. 11

2.1.3 Den radikala uppfattningen Tvärtemot de primitiva och kollektivistiska uppfattningarna ger den radikala uppfattningen att brott inte går att hänföras till en viss attityd hos brottslingen. 25 Man menar att det förkastliga med ett brott är det som gör beteendet värt att kriminalisera. Det vill säga den kränkning av eller hot mot ett av rättsordningen skyddsvärt intresse utgör ensam grund för förkastligheten. Vid en misshandel mot en person så är skadan som tillfogats personen det förkastliga, till skillnad från primitiva och kollektivistiska uppfattningar som även skulle anse att det finns en ytterligare brottslighet mot härskaren eller normordningen. 26 Gemensamt för både radikala och kollektivistiska uppfattningen är att det ligger i statens intresse att kriminalisera och att vissa brott kriminaliseras på grund av sin skadlighet för staten medan andra brott kriminaliseras på grund av sin skadlighet för enskilda intressen. Vanligtvis leder dessa båda uppfattningar till samma resultat. Den primitiva uppfattningen anses föråldrad men det finns enligt Jareborg fortfarande en del som tyder på att den primitiva uppfattningen ligger bakom delar av straffrättens innehåll. 27 2.2 Grundläggande skäl för bestraffning Kriminalisering är ett politiskt beslut och det är samhället som skapar brottslingar genom att kriminalisera vissa gärningar. 28 Kriminalisering är en formell social kontroll genom straffhot. Det finns även andra sätt att utöva social kontroll, till exempel genom utbildning, löfte om förmån, uppfostran och hot om tvångsingripanden. Kriminalisering bör inte användas lättvindigt utan bör utgöra den sista utvägen. 29 För att kriminalisering ska vara motiverad måste det finnas tillräckliga skäl för att utöva den sociala kontroll kriminaliseringen innebär. Sådana skäl finner man i värden eller intressen som är i behov av skydd. Liv, frihet, ära, hälsa, egendom, handlingsfrihet och rörelsefrihet är tydliga exempel på sådana skyddsvärda värden. 30 Exempel på 25 Jareborg, s. 100. 26 A.a., s. 102. 27 A.a., s. 102 f. 28 Asp m.fl., s. 30. 29 A.a., s. 33. 30 Asp m.fl., s. 39. 12

offentliga skyddsvärda intressen är allmän ordning och säkerhet, demokratiskt statsskick, statens oberoende och säkerhet i trafik. 31 2.2.1 Straffsystemets tre nivåer Det svenska straffsystemet består av olika nivåer där straffteorier kan ha olika betydelse beroende på vilken nivå man befinner sig på. Den översta nivån är kriminaliseringsnivån där allmänpreventionen ges störst betydelse då kriminaliseringen innebär ett straffhot vars syfte är att uppnå en allmänpreventiv effekt. 32 På nästa nivå, domstolsnivån, anses allmänprevention verkningslöst då det är orimligt att domstolen ska avgöra vilken allmänpreventiv effekt en viss straffbestämning kan tänkas få. 33 På domstolsnivån är det istället proportionalitet som ska iakttas eftersom det är viktigt att det straffrättsliga ingripandet är proportionerligt i förhållande till den brottsliga gärningen. 34 Den tredje och sista nivån, verkställighetsnivån, genomsyras av individualprevention och humanitet. Inom denna nivå finns det utrymme för insatser riktade mot att hjälpa den brottslige att i framtiden kunna leva ett laglydigt liv och återanpassas till samhället 35 2.2.2 Absoluta straffteorier Grundläggande uppfattningar om varför man straffar brukar kallas straffteorier eller straffideologier. 36 Förr gjordes en indelning i absoluta straffteorier och relativa straffteorier. 37 De absoluta straffteorierna var straff utan visst syfte som snarare gav uttryck för rättvis vedergällning och en syn på straffet som ett sätt att tillfoga gärningsmannen lidande som skulle motsvara den ideella skada som tillfogats samhället genom den brottsliga gärningen. 38 Proportionalitetsprincipen samt ekvivalensprincipen härstammar från de absoluta straffteorierna. Proportionalitetsprincipen innebär att brottet och det straffrättsliga ingripandet ska stå i proportion till varandra. Ekvivalensprincipen i sin tur innebär att lika fall ska behandlas lika, vilket innebär att lika svåra brott ska ha lika stränga straffskalor och att olika svåra brott ska ha olika stränga straffskalor. 39 31 Asp m.fl., s. 39. 32 Borgeke & Heidenborg, s. 37. 33 A.a. s. 37. 34 A.a. s. 38. Se även avsnitt 2.2.4 angående artbrott. 35 A.a., s. 37 f. 36 Jareborg & Zila väljer att kalla det straffideologier medan Borgeke & Heidenborg kallar det straffteorier. Fortsättningvis kommer jag att benämna det straffteorier. 37 Borgeke & Heidenborg, s. 32. 38 A.a., s. 32 f. 39 Jareborg & Zila, s. 67. 13

Med undantag för proportionalitetsprincipen och ekvivalensprincipen saknar dagens teorier större inslag av det absoluta synsättet. 40 2.2.3 Allmänprevention Relativa straffteorier är teorier som utgår från att straffet har ett visst syfte. Syftet är preventivt - att förebygga brott. Man skiljer mellan allmänprevention och individualprevention där allmänprevention innebär att förmedla vikten av att följa lagar och regler och att avskräcka allmänheten från vissa gärningar genom att förskriva straff för dessa gärningar. 41 Det är omdiskuterat huruvida straffet har en avskräckande effekt på människor. Vissa teorier menar att det faktum att en gärning är straffbelagd avskräcker människor från att begå gärningen. 42 Effekten av avskräckningen är då beroende av hur straffet är utformat, hur det verkställs och att det regelmässigt döms ut straff för gärningen vilket visar att det finns en upptäcktsrisk. Andra allmänpreventiva teorier fokuserar mer på de moralbildande effekterna av att en straffbelagd gärning anses förkastlig. Inom ramen för detta synsätt anser man att strafflagstiftningen har en stor betydelse för moraliska och sociala värderingar i ett samhälle. 43 2.2.4 Individualprevention Inom ramen för individualpreventiva straffteorier är straffets främsta syfte att hindra den som begår brott att begå fler brott. Det straffrättsliga ingripandet är tänkt att avskräcka individen från fortsatt brottslighet. 44 Ingripandet kan även vara så utformat att individen förhindras att begå brott, s.k. oskadliggörande eller inkapacitering. 45 Det saknas tillräckligt med stöd som visar att individuell avskräckning ger avsedd effekt. 46 Det verkar snarare som att en person som upprepade gånger straffas för sina brottsliga gärningar är mindre trolig att i framtiden leva laglydigt. 47 Behandlingstanken är en inriktning inom individualprevention som hade ett stort inflytande under 1900-talet. Företrädare för denna inriktning ville ersätta straff med vård och behandling och på så sätt lösa orsakerna till det brottsliga beteendet. 48 Tanken var att låta preventionen styra valet av påföljd i varje enskilt fall. Det föreligger 40 Jareborg & Zila, s. 67. 41 Borgeke & Heidenborg, s. 33. 42 A.st. 43 A.st. 44 Borgeke & Heidenborg, s. 34. 45 A.st. 46 A.st. 47 Borgeke & Heidenborg, s. 34. 48 A.a., s. 34 f. 14

dock problem med att ha behandling som straffrättslig påföljd då det medför att behandlingen måste genomföras med tvång, något som sällan leder till goda resultat. 49 Dessutom riskerar det att leda till att socialt utsatta personer i större utsträckning blir föremål för mer ingripande behandlingar än de som lever under mer ordnade förhållande, vilket i sin tur leder till att brottet hamnar i bakgrunden och att personliga förhållanden styr valet av straffrättsliga ingripanden. 50 Lagstiftaren har uttryckt att varken allmänprevention eller individualprevention bör ges någon självständig betydelse i enskilda fall. 51 Allmänpreventionen kommer till uttryck genom lagens straffhot men inte i den enskilda bedömningen. Det kan jämföras med s.k. artbrott där brottslighetens art föranleder att det ur allmänpreventiva skäl anses motiverat att döma till en strängare påföljd i det enskilda fallet trots att straffvärdet inte är särskilt högt. 52 Artbrott utgörs av viss brottslighet som är särskilt utbredd, t.ex. rattfylleri, vissa typer av misshandel och skattebrott. Tanken är att de strängare straffen ska vara moralbildande och avskräcka från att begå dessa typer av brott. 53 Inte heller individualprevention ska få betydelse i enskilda fall. Vård- och behandlingsaspekter ska inte ges en självständig grund vid bestämmandet att straffets längd. Trots vård och behandling är fängelsestraff generellt sett negativt för den intagna och det finns inget som styrker att en domstol i vissa fall skulle kunna förutse att en längre anstaltsvistelse skulle leda till en lyckad behandling. 54 För att arbeta mot brottslighet krävs det, enligt lagstiftaren, att det finns ett samhällsengagemang och att samhällsmedborgare deltar i kampen. Det är då viktigt att straffsystemet uppfattas som legitimt och att straff präglas av rättsäkerhet, legalitet, likhet inför lagen, proportionalitet, saklighet och opartiskhet. 55 2.2.5 Proportionalitet Den dömande verksamheten tar som sagt utgångspunkt i proportionalitet. Proportionalitetsprincipen innebär konkret att den som har begått ett brott ska tilldelas ett straff 49 Borgeke & Heidenborg, s. 34 f. 50 A.st. 51 Prop. 1987/88:120, s. 32 f. 52 Prop. 1987/88:120, s. 100. 53 Prop. 1997/98:96, s. 116. 54 Prop. 1987/88:120, s. 33. 55 A.a., s. 35 f. 15

som står i proportion till allvaret i den brottsliga gärningen. 56 Proportionalitetsprincipen bygger på rättvisa och straff efter förtjänst. 57 Vid bedömningen av vilket straff ett brott förtjänar ser man till de värden eller intressen som hotats eller kränks genom brottet. Här är skuldprincipen av betydelse. Principen innebär att den som inte kan klandras för sin gärning inte skall straffas. Skuldprincipen förstärker synen på kriminaliserade gärningar som förkastliga och personer som begår brott som klandervärda i samhällets ögon. 58 2.2.6 Humanitet Bestraffning är ett uttryck för samhällets makt mot den enskilde individen. Straff är att medvetet orsaka en person lidande eller obehag. Humanitetsprincipen är därför av stor vikt och innebär att visa respekt och att beakta och upprätthålla principen om alla människors lika värde. 59 Det betyder enkelt uttryckt att använda rimlighet och måttlighet vid bestraffning och att ha tolerans för att människor kan begå misstag i form av brottsliga gärningar. 60 Det innebär även att så långt som möjligt undvika de strängaste påföljderna fängelse och sluten ungdomsvård, och därmed visa förståelse för att ett straff innebär lidande. 61 56 Borgeke & Heidenborg, s. 38. 57 Jarebrog & Zila, s. 66. 58 Jareborg & Zila, s. 66 f. 59 Borgeke & Heidenborg, s. 39 f. 60 A.a., s. 40. 61 A.st. 16

3. Översiktligt om straffbarhetsåldern 3.1 Allmänna skäl bakom en särreglering av unga Allas likhet inför lagen är en grundläggande rättsprincip stadgad i RF 1 kap. 9. Denna rättsprincip görs det ibland avsteg från av humanitetsskäl. Särbehandlingen av unga lagöverträdare är ett sådant avsteg. 62 I brottsbalken särregleras barn och unga vid påföljdsbestämningen upp till de fyllt 21 år. Särbehandlingen är mer markant för barn under 18 år och som bekant får barn under 15 år inte dömas till påföljd. 63 Anledningen till särbehandlingen är att unga människor har en outvecklad ansvarsförmåga. 64 Barn och unga befinner sig i en pågående utveckling och nervsystemet är inte fullt utvecklat hos en person förrän runt 18 års ålder. 65 Det finns således biologiska skäl även till att den civila myndighetsåldern i Sverige är 18 år. Självkontroll och förmågan att leva sig in i andra människors lidande är något som sällan är fullt utvecklat hos unga människor. De har även svårare att stå emot grupptryck, att hålla tillbaka aggressiva impulser och skjuta upp måluppfyllelse än vuxna. 66 Av dessa skäl är det rimligt att kraven som ställs på unga lagöverträdare är lägre än de krav som ställs på vuxna lagöverträdare. 67 Unga människor har därutöver en större sanktionskänslighet. 68 De är känsligare för bestraffning rent psykologiskt delvis på grund av en tidsuppfattning som präglas av otålighet. 69 Bestraffning riskerar dessutom att störa utvecklings- och inlärningsprocesser och att motverka ungdomars utveckling vad gäller mognad och självkänsla. 70 Påföljdssystemet för barn och unga bygger på rehabilitering och att motverka fortsatt brottslighet. Barn ska alltid behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet. 71 Vid påföljder för barn och unga ska förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens beaktas och det är även viktigt att påföljder för unga är tydliga och pedagogiska. 72 Det är angeläget att man ser till den unges hela situation och inte enbart till 62 Nordlöf, s. 160. 63 Jareborg & Zila, s. 152. 64 A.st. 65 A.st. 66 Jareborg & Zila, s. 152. 67 A.st. 68 A.st. 69 A.st. 70 A.st. 71 Prop. 2005/06:165, s. 42. 72 Prop. 2005/06:165, s. 42. 17

den brottsliga gärningen. Det finns en risk för att barn uppfattar en placering hos kriminalvården som en bekräftelse på att han eller hon är kriminell och detta är något man vill undvika. 73 Syftet är att motverka återfall i brott och det är då mer effektivt att se till att den unge får rätt vård och behandling snarare än ett ingripande som endast är baserat på straffvärdet av den brottsliga gärningen. 74 Det är ofta socialt utsatta barn och unga, med svåra hem- och uppväxtförhållanden 75, som begår brott särskilt vad gäller de allvarligare brotten. 76 Lagstiftaren anser att socialtjänsten har bäst förutsättningar att tillgodose ungas behov och ge tillräckligt med stöd för en återanpassning till ett socialt fungerande liv fritt från kriminalitet. 77 Socialtjänsten har därför det yttersta ansvaret för unga lagöverträdare och utgångspunkten är att barn och unga som begår brott i första hand ska bli föremål för sociala insatser. 78 3.2 Internationella aspekter på straffbarhetsåldern 3.2.1 FN:s barnkonvention En viktig utgångspunkt vad gäller samhällets ansvar för barn och unga är FN:s konvention om barns rättigheter, Barnkonventionen. Barnkonventionen har lett till att barnets rättigheter och integritet getts en större roll samt att barns intressen och behov uppmärksammas i större omfattning. 79 Enligt Barnkonventionen är ett barn en människa under 18 år. 80 Barnkonventionen stadgar att barnets bästa ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn. 81 Vidare förespråkar Barnkonventionen att varje konventionsstat ska fastställa en lägsta straffbarhetsålder samt se till att barn under denna ålder undviker ett domstolsförfarande i de fall där det är lämpligt och önskvärt och under förutsättning att barnets mänskliga rättigheter och rättsligt skydd till fullo respekteras. 82 73 Dahlström, s. 514. 74 Prop. 2005/06:165, s. 43. 75 Nordlöf, s. 178. 76 Prop. 2005/06:165, s. 43. 77 A.st. 78 Prop. 2005/06:165, s. 43. 79 BRÅ 2014:20, s. 73. 80 Barnkonventionen art. 1. 81 Barnkonventionen art. 3. 82 Barnkonvention art. 40 2 st. a-b. 18

Riktlinjer kring straffbarhetsåldern specificeras i United Nations Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice ("The Beijing Rules"). I The Beijing Rules p. 4.1 framhålls vikten av att inte sätta straffbarhetsåldern för lågt då medlemsstaterna bör beakta emotionell, mental och intellektuell mognad hos barn. 83 Detta har utvecklats ytterligare i Children s rights in juvenile justice 84, där det understryks att en straffbarhetsålder under 12 år inte är internationellt accepterat. Stater uppmuntras till att ha 12 år som en absolut lägsta åldersgräns för straffbarhet och det ska förstås som så att man inte bör sänka en straffbarhetsålder som är över 12 år. Det framhålls att en lägsta ålder på mellan 14-16 år är att föredra. 85 En sådan högre åldersgräns skulle bidra till ett rättsystem där yngre barn hålls utanför domstolsförfarande och möts av alternativ som är bättre anpassat till barnets behov och med fokus på barnets välbefinnande i enlighet med Barnkonventionen art. 40 p. 3 a-b. 86 3.2.2 Straffbarhetsåldern i Danmark, Finland och Norge Den danska straffeloven stadgar i sitt 3 kap. 15 att handlingar som företas av barn under 15 år är straffria. Skälen bakom straffbarhetsålder är att barn inte har samma uppfattning om sitt handlade som en vuxen person och därför inte bär skuld i lika stor omfattning som en vuxen som har begått samma gärning. 87 Straffrättsligt ansvar ställer krav på ett visst mått av själslig mognad hos gärningsmannen. Dessutom är användningen av frihetsstraff skadligt och inhumant för de yngsta åldersgrupperna. 88 Danmark sänkte år 2010 sin straffbarhetsålder från 15 år till 14 år vilket motiverades med att det var en nödvändig åtgärd för att motverka ungdomskriminalitet och för att hjälpa de unga få en bättre framtid. 89 Det framfördes i lagförslaget att ungas kriminalitet bör mötas med konsekvens och fasthet och att 14 åringar begår brott i större omfattning än 12-13 åringar varför det sociala systemets behandling av unga kriminella ansågs tillräcklig för 12-13 åringar men inte för 14 åringar. 90 Vidare nämndes att 83 United Nations Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice ("The Beijing Rules"). 84 Children s rights in juvenile justice, UN Doc CRC/C/GC/10, 2007. 85 Children s rights in juvenile justice, UN Doc CRC/C/GC/10, 2007, s. 11. 86 A.st. 87 Dahl Jensen m.fl., s. 226. 88 Dahl Jensen m.fl., s. 226. 89 L 164, s. 2. 90 L 164, s. 4. 19

sänkningen är inom ramen för FN:s barnkonvention som förespråkar en straffbarhetsålder på 14 till 16 år. 91 År 2012 höjdes straffbarhetsåldern åter till 15 år i Danmark. 92 Som skäl för höjningen angavs bland annat att det inte hade styrkts att den sänkning som skett två år tidigare hade medfört ett effektivt brottsförebyggande och en effektiv brottsbekämpning. 93 Därtill menade lagstiftaren att en person ska göras straffrättsligt ansvarig först när han eller hon uppnått tillräcklig mognad för att det ska vara försvarligt att använda straffrättsliga sanktioner mot personen. Den tidigare sänkningen av straffbarhetsåldern gjordes trots att det saknades övertygande bevisning som tyder på att det skulle vara brottspreventivt att behandla kriminella barn på samma sätt som vuxna. 94 I Finland är straffbarhetsåldern 15 år enligt Strafflag 39/1889 3 kap. 4. Bestämmelsen stadgar att det för straffansvar förutsätts att gärningspersonen vid tidpunkten för gärningen har fyllt 15 år och är tillräknelig. 95 Norska Straffeloven stadgar i sitt 3 kap. 46 att handlingar som begås innan gärningspersonen fyllt 15 år är straffria. Den nuvarande straffbarhetsåldern på 15 år har gällt sedan år 1987 då det skedde en höjning av straffbarhetsåldern från 14 år till 15 år. 96 Norge har haft en straffbarhetsålder på 14 år från år 1902 då Straffloven trädde i kraft. 97 I förarbetet till lagändringen år 1987 sades bland annat att övriga nordiska länder har en straffbarhetsålder på 15 år och att en höjning av den norska straffbarhetsåldern har varit på tal tidigare. 98 Vidare anfördes att barns bristande moraliska insikter och mognad gör att ett straffhot inte har samma verkan på barn som på vuxna. 99 Dessutom är fängelse mer skadligt för ett barn än för en vuxen person. Böter är inte heller ett bra alternativ då de flesta barn inte har pengar att betala med. 100 Det ansågs att straffets skadliga effekter på unga människor bör respekteras och även om det är viktigt att 91 L 164, s. 4. 92 L 55, s. 1, 1, p. 1. 93 L 55, s. 2. 94 L 55, s. 3. 95 Strafflag 19/1889, 3 kap. 4. 96 Ot.prp. nr. 26, s. 3, p. 1. 97 A.a., s. 3, p. 2.2. 98 Ot.prp. nr. 26, s. 3, p. 2.2. 99 Ot.prp. nr. 26, s. 9, p. 4.2. 100 A.st. 20

unga lagöverträdare möts med reaktioner och gränser så är det inte nödvändigt att det sker inom straffrättssystemet. 101 3.2.3 Straffbarhetsåldern på Irland samt i England, Wales och Nordirland På Irland är den lägsta straffbarhetsåldern 10 år vad gäller grova brott som mord, dråp, och våldtäkt. Barn över 12 år är straffbara utan undantag. 102 I England, Wales 103 och Nordirland 104 gäller en straffbarhetsålder på 10 år. I Skottland har man gjort skillnad på när man kan anses skyldig för ett brott och när man kan åtalas för ett brott. Från 8 års ålder kan du anses ha begått ett brott och från 12 år kan du åtalas för brott. 105 Den låga straffbarhetsåldern i England, Wales och Nordirland har fått kritik från FN:s barnkonvention som anser att åldern bör höjas till en ålder som är förenlig med FN:s rekommendationer. 106 Den brittiska regeringen håller dock fast vid sin straffbarhetsålder på 10 år. Crispin Blunt, dåvarande ansvarig minister för ungdomsrättvisa (minister with reponsibility for youth justice) uttalade att barn från 10 års ålder kan särskilja mellan dåligt beteende och allvarliga förseelser, varför det är lämpligt att de hålls ansvariga för sina brottsliga gärningar. Vidare säger han att det är viktigt att säkerställa att samhället är medvetet om att unga personer som begår brott kommer att tas om hand på lämpligt sätt. Han avslutar med att klargöra att det inte finns några planer på att ändra straffbarhetsåldern. 107 För att sätta den låga straffbarhetsåldern i relation till övriga åldersgränser som råder i England och Wales kan det nämnas att en person måste vara minst 16 år för att få köpa ett husdjur i England och Wales. Vid 16 års ålder anses ett barn kunna samtycka till sexuella aktiviteter, köpa lotter, alkohol och avsluta sin skolgång. Lägsta ålder för att tillåtas ha betalt arbete är 13 år. 108 101 Ot.prp. nr. 26, s. 10, p. 4.2. 102 Criminal Justice act 2006, section 129. 103 Children and Young Persons Act 1933, section 50. 104 The Criminal Justice (Children) (Northern Ireland) Order 1998, article 3. 105 Criminal Procedure (Scotland) Act 1995, section 41, 41 A. 106 Concluding Observations: United Kingdom Of Great Britain And Northern Ireland, UN Doc CRC/C/GBR/CO/4, 2008, s.17 p. 78. 107 Hansard, House of Commons, Column 171WH, 8 March 011. 108 Bateman, s. 9. 21

3.3 Ungdomar och brottslighet 3.3.1 Definitionen av en ungdom Begreppet ungdom är enligt forskare svårdefinierat. 109 Det kan dock beskrivas som en fas mellan barndom och vuxenhet som inte går att avgränsa endast med hänsyn till ålder. Den fysiologiska/biologiska avgränsningen är mest specifik och den omfattar den period en person genomgår puberteten. Puberteten bedöms inträda vid ca 13-14 års ålder i de nordiska länderna. 110 En mindre snäv avgränsning är den känslomässiga/psykologiska utvecklingen som innefattar den period när en person utvecklar sin självbild och identitet. Denna period kallas adolescensen och pågår från cirka 11 till 20 års ålder. 111 Avgränsningen kan likväl ske utifrån sociala kriterier. Ytterst avses den period då en ung person frigör sig från sin familj och hittar sin gemenskap med jämnåriga. 112 Att bli vuxen är något diffust och det krävs i princip att personen uppfattas som vuxen av andra. Här kan man se till att personen lämnar ungdomens ansvarsfrihet och börjar leva mer ansvarstagande. Ett annat kriterium är att personen lämnar skolan och etablerar sig på arbetsmarknaden vilket ofta medför självförsörjning och eget boende. 113 Till följd av förlängd utbildningstid och arbetslöshet väntar de flesta ungdomar med att söka jobb till 19-20 års ålder, vilket enligt många medför en förlängd ungdomsperiod. 114 Ungdomsperioden går även att avgränsa kulturellt. Unga människor tenderar att agera på ett visst sätt och ha en stil som särskiljer dem från vuxenvärlden och andra ungdomar. 115 I västerländska samhällen är denna ungdomsperiod ofta väldigt lång. Då det uppfattas som positivt att agera ungdomligt är denna avgränsning inte enbart till för dem som kan anses vara ungdomar enligt ovan nämnda avgränsningar. 116 Därutöver kan en avgränsning ske utifrån officiella kriterier. Denna avgränsning sker utifrån den ålder då en person förvärvar rättigheter och ansvar. Myndighetsåldern som 109 Estrada & Flyghed, s. 15. 110 A.st. 111 A.st. 112 Estrada & Flyghed, s. 15 f. 113 Estrada & Flyghed, s. 16. 114 A.a., s. 16. 115 Estrada & Flyghed, s. 16. 116 A.a., s. 16. 22

inträffar vid 18 år torde vara den viktigaste. 117 Vid 20 år har människor rätt att handla alkohol på Systembolaget. 118 En av de första rättigheterna en ungdom får är vid 15 år och det är rätten att hållas straffrättsligt ansvarig. 119 3.3.2 Olika aspekter av att vara ungdom Mellan åldern 13 till 20 år sker stora förändringar såväl psykologiskt och socialt som fysiskt. De individuella variationerna inom en åldersgrupp är aldrig så stora som under ungdomstiden. Puberteten medför utöver fysiska konsekvenser även sociala och psykologiska konsekvenser. En ungdom som ännu inte kommit i puberteten ser fortfarande ut som ett barn och kommer mest troligt att behandlas som ett barn, jämfört med en jämnårig som är tidigt utvecklad antagligen kommer att bemötas som en ung vuxen. Detta kan leda till att den mognad ungdomen besitter inte stämmer överens med det bemötandet ungdomen får. 120 Den kognitiva utveckling som sker hos ungdomar är framförallt en frigörelse från det konkreta och bekanta. Ungdomar kan till skillnad från yngre barn föreställa sig alternativ även till sådant de saknar tidigare erfarenhet av. 121 De lär sig tänka på sitt eget tänkande och kan växla mellan det som är abstrakt och konkret. 122 Anledningen till denna utveckling är att ungdomarna med åldern får nya sätt att bearbeta information, lagra information och använda den vid senare problemlösning. 123 Även minneskapaciteten ökar liksom tillgången till strategier så som planering, metakognition, minnesknep och strukturering. 124 Sökandet efter identitet, den socioemotionella utvecklingen, är det som slutligen hjälper den unga att bli vuxen. Det handlar om förmågan att relatera till föräldrar med större oberoende, att bli samhällsengagerad, att kunna relatera till vänner med ny närhet och att se sig själv med ny förståelse och större insikt. 125 Det är vanligt att problem och störningar tar sig nya uttryck under ungdomstiden. Det kan bero på fysiska 117 Estrada & Flyghed, s. 16. 118 A.a., s. 17. 119 A.st. 120 Hwang & Nilsson, s. 297 f. 121 A.a., s. 305. 122 A.a., s. 306. 123 Hwang & Nilsson, s. 306. 124 A.st. 125 A.a., s. 311. 23

förändringar hänförliga till puberteten men det kan också bero på samhällets förväntningar och krav som ungdomarna ställs inför. 126 Ett exempel på problem och störningar är antisocialt beteende som kan bestå av rent kriminella handlingar men likaså av handlingar som inte är olagliga men som ändå medför problem för omgivningen och för individen själv. 127 Pojkar är mest brottsaktiva under de övre ungdomsåren medan flickor är mer brottsaktiva under de tidigare ungdomsåren. De allra flesta ungdomsbrott begås fortfarande av pojkar trots att skillnaderna mellan könen planat ut en del sedan 1950-talet. 128 För majoriteten av brottsaktiva ungdomar är beteendet en övergående fas hänförlig till ungdomstiden men för en liten grupp är det ett beteendemönster som hängt med sedan barndomsåren och kommer att följa med in i vuxenlivet. 129 För sistnämnda grupp beror det antisociala beteendet ofta på att olika riskfaktorer samverkat under uppväxten vilket har skapat negativa spiraler. Dessa spiraler är svåra att bryta och det krävs ett långsiktigt arbete för att skapa en positiv förändring för denna grupp ungdomar. 130 Det har i en amerikansk studie, där man undersökt människor mellan 10 och 30 år i elva olika länder runt om i världen, visat sig att ungdomstiden medför förhöjd sensationssökande och en outvecklad självkontroll och att det ser någorlunda likvärdigt ut för ungdomar runt om i världen. 131 Sensationssökande är högre under ungdomstiden, jämfört med hur den varit i barndomen och efter ungdomstiden, och är som högst vid 19 års ålder. Självkontrollen är under ständig utveckling tills den planar ut vid ca 25 års ålder. Denna utveckling har sin förklaring i utvecklingsbanor i ungdomars hjärnsystem som reglerar hanteringen av stimuli och kognitiv kontroll. 132 Ungdomars beteenden beskrivs bero på att de har ett lättväckt belöningssystem, vilket lockar dem till sensationssökande, och en självkontroll i utveckling vilket gör att de har svårt att motstå dragningar. Denna obalans som råder under ungdomsåren åberopas ofta som förklaring till det högre risktagandet som sker under ungdomsåren. 133 126 Hwang & Nilsson, s. 325. 127 Hwang & Nilsson, s. 327. 128 A.st. 129 A.st. 130 Hwang & Nilsson, s. 327. 131 Steinberg, s. 2. 132 A.st. 133 A.st. 24

Ungdomars risktaganden yttrar sig på olika sätt och i olika stor grad runt om i världen och det förmodas bero på att andra utvecklingar som sker under ungdomstiden är med och påverkar i vilken utsträckning en ungdom kommer att engagera sig i risktagande och hälsovådligt beteende. 134 Ungdomars dumdristighet är därmed ingen oundviklig effekt av denna periods neurobiologi. Däremot är ungdomstiden en period när ungdomar är benägna att prova nya och spännande erfarenheter samtidigt som de inte hunnit utveckla förmågan att motstå impulsiva beteenden. 135 3.3.3 Skolplikt Skolplikt innebär en rätt till utbildning. Barn har en skolplikt som börjar höstterminen det år barnet fyller sju. 136 Skolplikten upphör vanligtvis vid utgången av vårterminen det nionde året efter att skolplikten påbörjades förutsatt att barnet har uppnått uppställda kunskapskrav. 137 Skolplikten upphör senast det året barnet fyller 18 år. 138 Ansvaret för att skolplikten fullgörs vilar på kommunen och det skolpliktiga barnets vårdnadshavare. Om barnet går på en fristående skola ska huvudmannen för skolan meddela hemkommunen dels när ett barn börjar och slutar på skolan och dels när ett barn utan giltig anledning är frånvarande i stor utsträckning. 139 134 Steinberg, s. 12. 135 A.st. 136 SkolL 7 kap. 10. 137 SkolL 7 kap. 12. 138 SkolL, 7 kap. 13. 139 SkolL. 7 kap. 20-22. 25

4. Motiven till straffbarhetsåldern 4.1 1864 års strafflag Förslag för ett införande av en ny strafflag lades fram redan år 1844 men denna proposition antogs inte. År 1862 kom ett nytt förslag som senare kom att antas. 140 I proposition sägs allmänt om bestraffning att straff bör mätas efter den gärningens mer eller mindre svåra beskaffenhet och graden av brottslighet i viljan hos gärningsmannen. 141 Straffbarhet ökar eller minskar beroende på den fara, skada eller förargelse som brottet medfört. Även gärningsmannens förmåga att inse brottsligheten, där storleken på gärningsmannens djärvhet, list eller ihärdighet som användes när brottet begick, spelar in. 142 Detsamma gäller vilket inflytande gärningsmannens egna elaka begär spelat in vid den brottsliga gärningen och den kallsinnighet som gärningsmannen visat mot brottsoffret. 143 4.2 1862 års proposition I propositionen från år 1862 behandlades straffbarhetsåldern i strafflagens femte kapitel. Kapitlet hette om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet. Detta kapitel kom att antas i enlighet med propositionen och straffbarhetsåldern fann man i SL 5 kap. 1 och 5 kap. 2 där 15-årsgränsen infördes med ett undantag för grövre brott där även 14 åringar kunde straffas. 5 kap. 2 förutsätter dels att någon som fyllt 14 år men inte 15 år begår ett brott belagt med dödsstraff eller straffarbete över två år och dels att personen har haft tillräcklig urskiljningsförmåga för att inse att gärningen var brottslig. SL 5 kap 1 : Gerning, som eljest straffbar är, vare, utom i det fall som 2 sägs, strafflös, om den begås av barn, innan det fyllt femton år; dock äge Domstolen eller omständigheterna förordna, att barnet af föräldrar eller annan, under hvars vård och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall, eller annan uppfostringsanstalt insättas, om tillgång dertill finnes. SL 5 kap 2 1 st.: 140 Prop. 1862/63 nr 37, s. 24. 141 Prop. 1862/63 nr 37, s. 109. 142 Betänkande 1862/63 nr 35, s. 64. 143 Betänkande 1862/63 nr 35, s. 64. 26

Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller straffarbete öfver två år, blifvit begången af den, som fyllt fjorton, men ej femton år; och pröfvas han hafva ägt nog urskilning att gerningen brottslighet inse; varde då straffad, högst, med straffarbete i fyra år, om dödsstraff å gerningen följa kunnat, och med straffarbete i två år, om sådant arbete på längre tid derför stadgat är. I förarbetena nämns att det varit förslag om en lägsta straffbarhetsålder på 11 år. Detta ansågs inte förenligt med gällande rätt i övrigt och en 15-årsgräns bedömdes lämpligare med hänsyn till barns utveckling. 144 I litteraturen beskrivs skälen bakom straffbarhetsåldern att barn under 15 år inte ansågs fullt utvecklade och därmed inte tillräkneliga. Barn skulle därför inte straffas för sina gärningar. 145 4.3 Ändringen som infördes år 1902 År 1902 infördes en ändring i SL där 5 kap. 1 ändrades och straffbarhetsåldern blev satt till 15 år utan undantag. Det skedde även en ändring i 5 kap. 2 strafflagen. Ändringen innebar att istället för att enbart nedsätta straffet för gärningspersoner mellan 15-18 år infördes en möjlighet att istället för utdömt straff bli insatt i allmän uppfostringsanstalt för de brottslingar vars sinnesbeskaffenhet, omgivning och förståndsutveckling motiverade det. 146 Det underbyggdes av att fängelsestraff, även kortvariga sådana, är särskilt skadligt för unga personer och därmed bör undvikas. 147 Lagändringen innebar att barn under 15 år helt uteslöts från domstolsförfarandet. 148 1902 års lagstiftning förhindrade i princip att unga lagöverträdare hamnade i fängelse, då den nya lydelsen i SL 5 kap. 2 möjliggjorde för omhändertagning för tvångsuppfostran som alternativ vid ådömt bötesstraff eller fängelsestraff i högst 6 månader. Därutöver inrättades av barnavårdsnämnder vars uppgift bland annat var att besluta om omhändertagande för tvångsuppfostran av barn under 15 år som begått brott. 149 I motiven till lagförslaget föreslog ett justitieråd en höjning av straffbarhetsåldern till 16 år. Förslaget var att 16 år skulle utgöra straffbarhetsåldern och att barn som fyllt 15 år var straffbara endast i fall där de begått ett grövre brott så som tidigare hade gällt 144 Prop. 1862/63 nr 37, s. 110. 145 Nordlöf, s.176. 146 Prop. 1902:7, s. 2 f. 147 Prop. 1902:7, s. 32. Detta beskrivs av Kerstin Nordlöf som praktiska och humanitära skäl. 148 Prop. 1924:67, s. 14. 149 Wallén, s. 26. 27