Sankt Marcus kapell Västerviks församling, Linköpings stift, Kalmar län

Sankt Marcus kapell Västerviks församling, Linköpings stift, Kalmar län Kulturhistorisk inventering av kyrkobyggnader och kyrkomiljöer i Linköpings stift 2006 Magnus Johansson Kyrkoantikvariska rapporter 2006, Kalmar läns museum

Innehåll INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Kulturminneslagen 3 Kulturhistorisk bedömning 3 Inventeringens uppläggning och rapport 4 Linköpings stift, Kalmar län en kort historik 4 SANKT MARCUS KAPELL Miljöbeskrivning 5 Kyrkogården 6 Byggnadshistorik 6 Exteriörbeskrivning 7 Interiörbeskrivning 7 KULTURHISTORISK KARAKTÄRISTIK OCH BEDÖMNING 9 HÄNDELSELISTA 10 ARKIV OCH LITTERATUR Bilagor: Kulturminneslagen Policydokument med grundläggande principer för vården av det kyrkliga kulturarvet Vårdprinciper 2

INLEDNING Bakgrund Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapsunderlaget för våra kyrkobyggnader och kyrkomiljöer genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering. På uppdrag av Linköpings stift utför Kalmar läns museum inventeringen inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och påbörjades under år 2004. Projektet beräknas vara avslutat vid utgången av år 2006. Inventeringen berör de till Svenska kyrkan hörande kyrkobyggnader som omfattas av kulturminneslagen. Lagen gäller de kyrkobyggnader som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Denna rapport utgör en delrapport i inventeringen vars resultat kommer att sammanställas och analyseras i en stiftsövergripande rapport. Syfte De stiftsövergripande inventeringarnas syfte är: - att lyfta fram och öka förståelsen för kyrkans kulturvärden och att främja kontakterna mellan kyrkan och kulturmiljövården - att skapa ett underlag för församlingarnas/samfälligheternas planering och förvaltning av kyrkan/kapellet och för vård- och underhållsplaner - att sammanställa ett enhetligt och tillgängligt kunskapsunderlag med beskrivning av och historik för den enskilda kyrkor/kapellbyggnaden samt en bedömning av de kulturhistoriska värdena. Inventeringen blir samtidigt en samlad dokumentation och överblick av kyrkobyggnader/kapell och kyrkomiljöer i stiftet från 2000-talets första decennium. - att skapa ett underlag för handläggning av kyrkoantikvariska ärenden och för bedömning av var det är särskilt viktigt att stödja insatser med kyrkoantikvarisk ersättning. Kulturminneslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar av kyrkobyggnaden. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Kulturhistorisk bedömning Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Linköpings stift, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, och Östergötlands län samt länsmuseerna i Jönköpings och Östergötlands län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Bedömningen utgår från såväl den enskilda kyrkobyggnadens värden som kyrkomiljöns i sin helhet, men också till värden i förhållande till andra kyrkobyggnader i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. 3

Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkobyggnaden, en beskrivning av exteriör och interiör, fotografier och en kulturhistorisk bedömning. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkobyggnadens historia. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i denna rapport. Delar av inventeringsmaterialet görs tillgängligt via Kulturmiljövårdens bebyggelseregister, vilket är ett informationssystem som förvaltas av Riksantikvarieämbetet (www.raa.se). Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarierna Magnus Johansson, Magdalena Jonsson och Liselotte Jumme vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Linköpings stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig samfällighet. Linköpings stift, Kalmar län en kort historik Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och annan skadegörelse. En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning skapade under 1700- och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande omoch tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 1800-talets senare del och tidigt 1900- tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna nygotik, nyrenässans 4

och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung bevarade medeltida kyrkor. SANKT MARCUS KAPELL Linköpings stift Fastighetsbeteckning: Västervik 4:11, Västerviks församling, Västerviks kommun, Södra Tjusts härad, Kalmar län, Småland. Befolkningstal: 1805: 2932, 1900: 8299, 2003: 21 530 Miljöbeskrivning Västerviks församling är en medeltida stadsförsamling. Staden på sin nuvarande plats vid Gamlebyvikens mynning går tillbaka till år 1433, då Erik av Pommern utfärdade stadens privilegiebrev. Denna föregicks av en äldre stadsbildning längre in i viken, nuvarande Gamleby. År 1517 ödelades Västervik helt och hållet av en brand och invånarna flyttade tillbaka till det äldre stadsläget. År 1544 uppmanades de emellertid att flytta tillbaka till nuvarande Västervik, som 1547 också återfick sina privilegier. Redan på 1300-talet hade en borganläggning uppförts vid Gamlebyvikens mynning, Stäkeholm, numera benämnd Stegeholm. Staden hade endast en kyrka, helgad åt Sankta Gertrud. Möjligen föregicks stadskyrkan av ett kapell. I en senmedeltida förteckning över kapell i Linköpings stift finns en uppgift om ett kapell "nära Stäkeholm", som dock uppges vara helgat åt S:t Göran. I stadens sydöstra del, inom ett område som idag ungefär motsvaras av kv. Kapellet, påträffades någon gång under förra delen av 1700-talet benrester, vilket tyder på att här funnits en kyrkogård. Platsen kallades då för Kapellbacken. Vid 1700-talets pestepidemi brukades en tomt vid nuvarande Ellen Key-skolan för begravningar. Varvsverksamheten blev under 1500- och 1600-talen stadens viktigaste näring trots perioder av bakslag med danskarnas framfart 1612, en storbrand 1665 och nya krigshändelser på 1670- talet. Stora delar av staden ödelades och återuppbyggdes vid dessa tillfällen. Uppbyggnaden med rätvinkliga gator och kvadratiska kvarter härstammar från denna tid. Under 1700-talet utvecklades handeln och industrin i staden och nya varv anlades, bl a Stora varvet. Vid mitten av 1700-talet stod det ståtliga Cederflychtska fattighuset klart vid kyrkan, ritat av den store arkitekten Carl Hårleman. Även kyrkoherdebostaden och rådhuset tillkom under 1700-talet tillsammans med andra större fastigheter. Varvsverksamheten upplevde en nedgång under slutet av 1800-talet och andra industrier tog över, bl a tändsticksfabriker. Järnvägen kom till staden 1879 och Västervik fick därmed förbindelse till Linköping. Under 1900-talets början expanderade staden och många nya småindustrier startade t ex tvålfabrik, kemisk-teknisk fabrik, mekanisk verkstad, bl a Bröderna Nilsson & Co. Stenindustrin utvecklades vid samma tid och blev så småningom en känd näring för Västervik. I början höggs bara gatsten men så småningom kom tillverkningen av gravvårdar igång och på 1880 och 90-talen startade flera större monumenthuggerier, Brödern Flinks och Schannongs, senare Västerviks granitindustri, Bröderna Styrenius och J. Ahlins stenhuggeri och sliperi. Flera av rörelserna låg längs Stora Allén. Bröderna Styrenius flyttade så småningom till fastigheten Djurgården nr 1 vid Gamlebyviken. Den svarta Västerviksgraniten var lättarbetad och omtyckt av kunderna. 5

Dessutom fanns stenar i rödgrå granit från Nygård i Gamleby och den blågrå variant som Styrenius bröt på Högön i Gamlebyviken. Många Västerviksbor var anställda inom produktionen och de färdiga produkterna såldes över hela landet och gick även på export. Bröderna Flink tillverkade framförallt gravvårdar och firman utvecklades till Skandinaviens största i sitt slag. En kyrkogård fanns kring S:ta Gertruds kyrka, men övergavs på 1830-talet då den Gamla kyrkogården anlades, då utanför staden, så som tidens synsätt föreskrev. År 1905 stod S:t Petri kyrka klar, ritad av A.E. Melander. Vid 1900-talets början fanns behov av en ny kyrkogård och Nya kyrkogårdens anlades sydost om staden. Ytterligare en kyrkogård finns i Västervik, nämligen den som tillhört Norra sjukhuset. Kyrkogården Västerviks Gamla kyrkogård anlades och togs i bruk på 1830-talet, sedan kyrkogården vid Sankta Gertruds kyrka blivit för liten för stadens behov. Kyrkogården är anlagd som en typisk stadskyrkogård från tiden, med raka gångar, rektangulära kvarter, lummiga trädrader, ett omgivande gjutjärnstaket och begravningskapellet i mitten som blickpunkt. Grunddragen med gångar och kvartersformer från 1800-talet är mycket välbevarade. Den största förändringen i karaktär inträffade från omkring mitten av 1900-talet då linjegravsområdena i kvarterens mitt efter hand lades om till köpegravsområden planterade med rumsbildande häckar. På kyrkogården finns en ovanligt stor koncentration av gravvårdar och gravanordningar, bl.a många staket av smides- eller gjutjärn, från 1800-talets senare del och 1900-talets början. Byggnadshistorik Sankt Marcus uppfördes 1877 som begravningskapell på Västerviks gamla kyrkogård, vilket var 9 år efter att begravningsplatsen hade utökats till sin nuvarande storlek. Inga uppgifter om vem som var arkitekt har påträffats i samband med denna inventering. Betraktat i ett större sammanhang ingår uppförandet av Sankt Markus kapell i ett mönster som återkommer på begravningsplatserna på flera större orter eller i städer över hela landet, under senare delen av 1800-talet. Anledningen till att man började bygga kapell går att härleda till två huvudorsaker. Dels fanns det ett praktiskt behov av ett utrymme för förvaring av kistorna i väntan på begravning. Eftersom de nya begravningsplatserna oftast låg ett bra stycke från kyrkan och de gamla kyrkogårdarna inne i städerna, saknades ofta en byggnad som lämpade sig för detta. Dels förändrades själva ceremonierna i samband med begravningsakten. Före 1800-talet var det bara vid högreståndspersoners begravningar som det hölls en akt inne i kyrkan. För gemene man hölls hela ceremonin ute på kyrkogården. Detta förändrades så småningom från omkring 1800-talets början så att alla jordfästningar föregicks av en akt inne i kyrkan följt av en jordfästningen ute på kyrkogården. På städernas nya begravningsplatser behövdes då en värdig lokal som lämpade sig för denna nya sed. Begravningskapellet renoverades ca 1952, förmodligen under ledning av stadsarkitekten i Västervik Arre Essén. Renoveringen hade föregåtts av diskussioner om att bygga ut kapellet genom att tillfoga en sakristia. Till slut beslöts emellertid att endast renovera kapellet, utan att bygga till det. Vid renoveringen gjordes diverse underhållsarbeten på tak och fasad. Invändigt gavs rummet en tidstypiskt modern prägel med en matta i svart och vitrutigt, ett altarbord med stram intarsiadekor och koniska små lampor i taket. 6

Med undantag för mindre arbeten av underhållskaraktär gjordes inga större förändringar förrän vid renoveringen 2001. Den renoveringen följde samma riktlinjer som den 1952, dvs endast små exteriöra förändringar men en omfattande anpassning av interiören till ett modernare formspråk och praktiska krav på teknisk standard. Exteriörbeskrivning Kapellet sett från ingångssidan i söder. (KI St Marcus kapell 7) Kapellet utgör en dekorativ centralpunkt på begravningsplatsen. Kapellet är uppfört med murade och putsade fasader. Taket är täckt med svart plåt. Sockel av granit. Den putsade fasaden är rikt smyckad med rusticeringar, hörnpilastrar och en rikt artikulerad gesims. Mot nordost finns ett litet åttakantigt fönster. Fönstren är rundbågiga med spröjsindelning som överst är spetsbågig. I en del av rutorna sitter gult råglas, som tillsamman bildar en korsform. Karm och bågar är målade i engelskt rött. Dörren har dubbla dörrblad med tre fyllningar vardera och är målad i samma kulör som fönstren. Yttertrappa har ett steg av granit. Över dörren sitter en lykta i svartmålad metall och glas. Interiörbeskrivning Interiören, fotot taget mot altaret. (KI St Marcus kapell 1) Interiören, fotot taget mot ingången. (KI St Marcus kapell 3) 7

Kapellets interiör består av ett enda stort, åttakantigt rum. Närmast dörren finns en liten avbalkning. Golvet och sockeln är av öländsk kalksten. Väggarna är putsade och målade i brutet vitt. Taket är plant och putsat. Den breda taklisten har ytterligare markerats av målning i olika milda kulörer. Dörrar och fönster i trä är målade i engelskt rött. I taket hänger en stor modern ljuskrans i mässing. På väggarna sitter moderna lampetter, även de i mässing. I det lilla koret står ett modernt altarbord i ljust trä samt en ljusbärare. Möbleringen består för övrigt av lösa stolar i ljust trä och med grön tygklädsel. I mittgången ligger en rödbrun matta som i koret vidgas till en cirkel. 8

KULTURHISTORISK KARAKTÄRISTIK OCH BEDÖMNING Kapellet på Västerviks gamla kyrkogård uppfördes 1877, knappt 10 år efter att kyrkogården utvidgats till sin nuvarande storlek. Att kapell byggdes på de nya begravningsplatserna utanför städernas centrum var vanligt vid den här tiden. Kapellet utfördes i en rik putsarkitektur som är typisk för tiden. Det dominerande stildraget är nyrenässans, som kännetecknas av den rika användningen av klassiska arkitekturmotiv som pilastrarna, rusticeringarna och taklisterna med tandsnitt. Just nyrenässansens putsfasader upplevs som ytmässiga och dekorativa i motsats till det senare 1800-talets mer plastiska arkitektur i naturliga material. Den omgivande begravningsplatsen är i huvudsak välbevarad från anläggningstiden. De raka gångarna kantade med alléträd, de rektangulära kvarteren med stora köpegravarna ut mot gångarna finns kvar och utgör tillsammans med kapellet en kulturhistoriskt mycket värdefull miljö. Exteriört är kapellet välbevarat och har inte genomgått några större ändringar. Invändigt gjordes förändringar vid renoveringen på 1950-talet, som i sin tur ersattes av en nygestaltning år 2001. Sammanfattningsvis: Tillsammans skapar kapellet och intilliggande begravningsplats en värdefull och i stil sammanhållen kulturmiljö. Kapellet är exteriört välbevarat och utgör ett gott och tidstypiskt exempel på ett kapell som uppförts på den första generationen av begravningsplatser utanför stadskärnan. 9

HÄNDELSELISTA Förteckningen baserar sig på material från Kalmar läns museums olika arkiv och bibliotek. 1877 Nybyggnad - Kapellet i dess helhet. KLM Före 1952 Teknisk installation kapellet försågs med elektrisk belysning. KLM 1952 Ändring Fönstren försågs med innanfönster. Arre Essén KLM 1952 Vård/underhåll exteriört och interiört, lagning och ommålning av fasader och väggar. Ommålning av fönster, dörrar och övriga snickerier. Nytt golv inne av matta i svart och grårutigt. Väggar vita med ljusblå listverk. Nytt altarbord. Arre Essén. KLM 1988 Vård/underhåll ny plåt lades på taket. KLM 2001 Ändring renovering. Exteriört: Fasaderna, även lanternin målade i oljebaserad färg. Entrétrappan kompletterades med ett trapplan. Fönter och dörrar sågs över, målades i engelskt rött. Befintligt glas byttes till klart, maskingjort antikbehandlat glas. Dörren gjordes utåtgående. Nya fönsterbleck. Nytt åttakantigt fönster togs upp i den tidigare igensatta dörren i nordväst. Interiört: Befintlig golvmatta byttes mot golv av ölandskalksten, även sockel av kalksten. Golvvärme installerades. Vägar och tak målades med oljefärg. Fönster och dörrar sågs över och målades. Ny ljuskrona och lampetter monterades. Nytt altarbord. Elektriska installationer kompletterades och moderniserades. Arkitekt Ann-Mari Dahlin, Atrio Arkitekter, Västervik 10

ARKIV OCH LITTERATUR Dahlgren, Lars, Västerviks historia del 2, Tiden 1719-1832, Västervik 1933 Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999 Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län. Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985 Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland. Stockholm 1983. 11