Häxprocesserna eller Trolldomsprocesserna i Sverige Jag har precis läst klart några böcker inom detta spännande område: Jan Stattin - Häxprocessen i Torsåker Olof Fahlén - I häxornas fotspår De stora trolldomsprocessena i Sverige åren 1668-1676 - Karl Hamberg. Jag har försökt mig på en sammanfattning av dessa böcker och lagt in det på Styrnäs hembygdsförenings hemsida, då några av namnen som dyker upp rör Styrnäs, som Lo, Dämsta och Djuped. Trolldomsprocesserna pågick huvudsakligen mellan 1669-1677. Totalt avrättades 280 personer, mest kvinnor, och hela 71 i Torsåker. Området Sollefteå-Härnösand 120. Historia De stora häxprocessena startade på 1400-talet i Italien och Spanien, men även i andra kristna länder mot personer, främst kvinnor, som inte betedde sig enligt katolska kyrkans normer, med syndiga riter och ibland hemliga sammankomster, spred en villolära, men framförallt genom hennes samröre med Djävulen. Anklagelserna berodde på hennes svaghet, och listighet och att Djävulen visste att kvinnan var mera benägen att använda onda konster. Minst 30 000 tusen avrättades totalt, mest kvinnor. Det skrevs böcker om hur förföljelserna/jakten skulle gå till. Två munkar skrev Häxhammaren 1487 och en fransk jurist skrev 1580 en liknade bok som kom att användas flitigare i Sverige än den förstnämnda. Sverige I Sverige startade allt under en period när vi hade en mycket svag regering, förmyndarregering i väntan på Karl Xl. Fattigt, ofta missväxt och tron på det övernaturliga levde kvar. Bönderna levde mycket osäkert inför naturens nycker som ofta skylldes på övernaturliga väsen, krafter som på gott och ont ingrep i människans vardag. Man måste hålla sig väl med de makter som man trodde rådde. Även i kyrkan levde detta kvar till en viss del. Man talade om vittra, bjäran, skogsrån och dylikt. Med kristendomen kom klostren till samhället. Dit kom människor i nöd som behövde mat och bot. Med hjälp av vigvatten, korstecken, handpåläggning, böner och besvärjelser försökte munkar och nunnor driva ut onda andar. Men här odlades också allehanda växter och vissa användes som medicinalväxter. Allt eftersom
fördjupades den kunskapen även utanför klostren, men då Sverige under Gustaf Wasa blev protestantiskt och de flesta katolska seder och bruk förbjöds liksom många kloster. Men många, framförallt kvinnor hade redan tagit till sig mycket av detta. Man kallade dessa människor kloka som hade lärt sig tyda tecken och använda naturen. De var mest kvinnor. Kvinnor, som fick sådan kraft att de kunde bota sjuka kunde inte vara riktigt, enligt kyrkan. Man sa att de fick sin kraft från den onde. Nu beskylldes de för förgöring, att göra människor ont, skaffa tillbaka kreatur, borttappade saker, leta reda på tjuvar, förändra relationer mellan gifta par, spå om framtiden och mycket annat. Denna kunskap gick i arv. Kyrkan visade att enligt bibeln skulle sådana människor bestraffas med döden, 3.e Moseboken. Starten i Sverige Älvdalen I 1500-talets Sverige förekom ett hundratal processer och ett tiotal blev dömda till döden. Man kunde också få böter eller landsförvisning. Allt startade i Älvdalen i Dalarna 1667 då 12-åriga Gertrud Svensdotter beskylldes för trolldom, hon kunde bland annat gå på vatten enligt vittnen. Hon berättade att hon lärt sig av Märit Jonsdotter i Lillhärdal att komma i kontakt med djävulen och varit till Blåkulla och efter några resor tog hon sig själv dit och dessutom fört med sig små barn. Nu började andra människor pekas ut i stor skala. Att föda barn och sedan överlämna dom i djävulens tjänst var det grövsta brottet. Rättegångar i Älvdalen 1668, sedan i Mora, Orsa och Leksand 1670. Det var prästerna i dessa församlingar som försökte få kvinnorna att erkänna, för utan bekännelse och ånger kunde man inte få nattvarden eller syndernas förlåtelse. Inte heller begravas i vigd jord. Genom tortyr, egentligen inte tillåtet, försökta man med alla medel få syndarna att bekänna. Om man ångrade sig fick man syndernas förlåtelse men avrättningen stod kvar. 64 dödsdömar fälldes. 148 barn blev slagna med ris. Alla blev inte avrättade. Även gatlopp och spöstraff, kvinnor fick slag med ris. Det var först en hovrätt som utdelade domarna, men nu hade en speciell trolldomskommision utsetts för att slutgiltigt avgöra frågan.
Hälsingland Därefter blev det rättegångar i Hälsingland. Det utfärdades många dödsdomar, 58 men de flesta blev inte av, något som tillskrevs trolldomskommisionens president Gustav Rosenhane, som skrev till förmyndarregeringen att bevisningen var bristfällig. Den, förmyndarregeringen, tyckte ungefär samma sak. Endast några dödsdomar genomfördes, på kvinnor som blivit fullständigt överbevisade. Ytterligare ett 10-tal rättegångar genomfördes och 44 dömdes till döden, men kyrkoherden i Alfta Erik Nerbelius förökte även han att minimera avrättningarna. Bohuslän 1669 började i Bohuslän en rättegång mot en äldre kvinna Anna i Holte. Denna process blev inledning till de stora trolldomsprocesserna i Bohuslän. Här användes dansk lag, där tortyr medgavs. 28 personer avrättades 26 kvinnor och 2 män. Vid en av rättegångarna bestämdes nu att de dömda inte skulle brännas levande, utan först halshuggas och sedan brännas, något som blev regel i resten av Sverige. Sollefteå Från Hälsingland och Härjedalen fortsatte man norrut längs Norrlandskusten. 27 mars 1674 utsågs av kungen Karl Xl, kung 1672 endast 17 år gammal, en trolldomskommision för Norrland. Till president utsågs guvernören för Västernorrland friherren och generallöjtnanten Carl Larsson Sparre, bosatt på säteriet Holm. Majoriteten bestod av präster, borgare och bönder till 2/3. Sparre tyckte inte alls om uppdraget och gjorde allt för att förhala. Men kungen som knappt var läskunnig påverkades av prästerna som oftast var de som var föredragande i sådana här frågor. Han sa att de som kunde fällas för trolldomsbrott skulle dömas till döden och avrättas direkt. Sparre måste nu ta itu med saken. Till saken hör att kungen senare påverkades av sin läkare Urban Hjärne om detta system och blev mer restriktiv. Den 7 september 1674 började kommissionen sitt arbete i Sollefteå. Här hade en 12-årig flicka, Maria Andersdotter angivit 12 personer för trolldom, bl.a. sin far och styvmor. Allt började med prästens förhör, sedan häradsrätt eller hovrätt. Vid dödsdomar måste det sedan prövas av en trolldomskommision innan verkställelse. Kyrkoherden hade här hjälp av en visgosse, 17 år från Nordingrå, som kunde se ett märke på kvinnorna, ett klös- eller bitmärke vid hårfästet eller under ena bröstet. Vittnesmålen gillades dock inte av kommissionens president Sparre, däremot kunde det användas mot kvinnor, så att de började förhöras.
Både Maria Ankarsdotter och styvmodern hade låtit sig föras till Blåkulla. Styvmodern blev dessutom beskylld för att hon tillverkat blodblandad ost, vaktat boskap på böndagarna och beskylldes för att tillsammans med maken, ha stulit 5 kor. Rättegången slutade med 6 dödsdomar, nio dömdes till gatlopp, risstraff eller kyrkotukt och 8 frikändes helt. Boteå Nästa ting blev i Boteå där gammelpigan i Lo Anna Persdotter och Sigrid i Djuped dömdes till döden efter tortyr och vittnesmål efter mutor av kyrkoherden Sternelius till några av vittnena, vackra kläden. Även en bonde från Dämsta Erik Olofsson förhördes, han dömdes till gatlopp. Det blev färre dödsdomar efter kommissionens arbete. De krävde för dödsdom samstämmiga vittnesmål från barnen, långvarigt trolldomsrykte, angivelser från andra dömda, hot eller besvärjelser som gått i uppfyllelse, bota sjukdom genom besvärjelser. Härnösand Nu flyttade kommissionen till Härnösand, 2 oktober 1674. Där fanns 100 anklagade, 23 från staden och 77 från Säbrå. Arbetet leddes nu av vice häradshövdingen Johan Hambraeus. Man hade att ta ställning till 400 vittnesmål från 175 barn. En skrivelse som uppgavs komma från barnens föräldrar, krävde att om kvinnorna frikändes, skulle barnen dömas innan de blev utlärda och själva kunde resa till Blåkulla. Sedan framkom att det var organisten Anders Mattsson som författat skrivelsen, som nu fick be om ursäkt. Barnen berättade att de förts till Blåkulla och blivit inskrivna i en bok med blod fån vänster ringfinger och sett kvinnorna utföra olika göromål, äta och dansade till brinnande kol och sedan under bordet där de bolade med djävulen. Domstolarna hade i förväg gjort upp frågelistor, de kunde också få gåvor av prästen för att vittna. Barnen lärde sig av varandra vad som var gångbart att säga, när alla var i rättssalen samtidigt. Den 12 december 1674 var arbetet slutfört. 40 dödsdomar, 35 kvinnor och 5 män, 10 från staden och 30 från Säbrå. 24 fick risslitning och kyrkoplikt. En av de avrättade Elisabet Larsson var mor till kaplanen i Torsåker Lars Horn eller Laurentius Hornaeus. Hon blev dömd för att ha tjuvmjölkat kor med hjälp av bjäror. Hon försökte försvara sig med att båda sönerna Lars och Petrus var prästmän, men rätten svarade att även onda föräldrar kunde få goda barn.
Nu tog kommissionen ledig för julferier. Sparre skrev nu till kungen igen. Han var kritisk till det stora antal som avrättades, ville vara skonsammare. Han ville även dela kommissionen i två delar en i söder, med början i Gävle och en i norr med början längst upp i norr. Kommissionen delades, men dödsdomarna skulle fortfarande vila på samma grund som tidigare; för Guds ära och rikets rening. Gudmundrå Den norra gruppen började i Gudmundrå och i mitten av mars var turen kommen till Torsåker. Torsåker Torsåker med Dal och Ytterlännäs blev först över 120 dömda till döden, värst i Dal där 28 kvinnor på en befolkning av 170 dömdes. Om inte Carl Larsson Sparre börjat tvivla på trolldomsprocesserna hade säkert dödsdomarna blivit flera. Rättegångarna bedrevs i Hammar. Alla som dömts blev inte avrättade. Torsåkers pastorat hade två nitiska kämpar för den rena lutherska läran. De var fullt övertygade om en gigantisk kamp mellan Gud och djävulen om människornas själar. Många kvinnor ställde sig på fel sida och förde oskyldiga barn till Blåkulla, där de invigdes i hemska riter, lärde sig läsa förbannelser. Denna trafik måste stoppas. Torsåkers pastorat bestod av socknarna Torsåker, Dal och Ytterlännäs. Kyrkoherde där var Erici Wattrangius Herr Hans, en stor förkunnare och sångare. Till sin hjälp hade han kaplanen, hjälppräst, Lars Horn eller Laurentius Hornaeus, - Herr Lars, vars mor blivit avrättad i Härnösand. Han tillgrep vilka metoder som helst för binda en kvinna vid brott. För att förmå barn att vittna högg han vakar i isen, knöt ett rep runt barnet, sänkte ner det i vattnet och hotade dränka det om barnet inte sa det han ville inför rätten. Mindre barn blev instoppade i bakugn eller mutade för att vittna rätt. Hans sonson Jöns har skrivit i sin krönika att flera årtionden efter häxprocesserna vågade man fortfarande inte gå förbi prästgården. Under våren och sommaren 1674 red de båda prästerna runt och förhörde kvinnor och barn. De ville ha material för de kommande rättegångarna. Man försökte redan nu att få de misstänkta att bekänna sin skuld. Genom dessa prästers förhör i bygden och ständiga predikningar i kyrkorna skapades en ren hysteri mot dessa kvinnor. Även barnen som hörde de vuxna fantiserade själva vidare och försökte liksom överträffa sig själva.
Hammar Rättegången I Hammar började i oktober 1674. Det huvudsakliga brottet var att kvinnorna förde barn till Blåkulla. Det var det absolut grövsta brottet. Arbetet, inom häradsrätten, leddes av vice häradshövding Johan Hambraeus. Hur rättegången gick till vet vi inte när några dokument inte finns kvar. Men i stort redovisade de flesta rättegångar samma tillvägagångssätt, uppmaningen att bekänna efter barnens utpekanden och utpekade efter andra som redan dömts. Förvånansvärt många erkände och några hade ju dessutom erkänt tidigare och nu var det svårt att ändra sig. Torsåker Först var det misstänkta från Torsåker. En av dom var änkan Brita från Västhammar, som redan hade erkänt inför prästens förhör men nu ändrade hon sig och nekade. Men efter svåra förhör gav hon efter och tvingades även att erkänna ett 15- veckorsbarns död. Senare angav hon dessutom 5 andra kvinnor. Om hon inte erkände väntades det säkerligen tortyr. Upphängning eller tvingas att hålla sig vaken. Några kvinnor kunde ändå motstå detta och erkände inte, men de dömdes ändå till yxa och bål. Dal Sedan var turen kommen till misstänkta från Dal. Förhören pågick i 8 dagar. En av de anklagade var Karin från Ålsta och hon erkände allt som framkom. Hon angav dessutom 14 kvinnor i Dal och 18 kvinnor i Ytterlännäs, däribland sin egen mor och 5 syskon. Totalt dömdes det 28 kvinnor till döden, den äldsta Cecilia från Flögsätter var 90 år. Yngst var 2 systrar, 18 år gamla. Ytterlännäs I slutet av oktober startade förhören med redan misstänkta från Ytterlännäs. Här underlättades, trodde man, arbetet då tidigare nämnda Karin i Ålsta angivit 18 kvinnor i Ytterlännäs, men många kvinnor nekade, bl.a. Margareta, från Lästa, och hennes 2 gifta döttrar. De beskylldes för att bränna korn till dansen, tillverka ost och annan föda och ligga med, bola med, Satan och använder bjäror. Domaren avkunnade 60 dödsdomar för hela Torsåker. Men rättegångar fortsatte i Gudmundrå, Nora och Nordingrå, där över 100 konor väntade på att förhöras. Nu hade häradsrätten gjort sitt och Trolldomskommisionens tog över i mars 1675 för att pröva häradsrättens domar och kanske upptäcka nya konor. I väntan på att dödsdomarna skulle verkställas sattes de in i usla, kalla och trånga häkten. Mat och kläder måste de anhöriga ställa upp med. De allra flesta tyckte att kvinnorna var skyldiga så de anhöriga var inte så villiga att hjälpa till. Ingen med-
känsla fanns med de häktade. Eftersom rättegången avslutades i november 1674 blev det en lång väntan på Kommissionens slutgiltiga dom. Resultatet i Hammar blev förfärande. När antalet dödsdomar minskat på andra håll i landet ökade antalet här. 60 dödsdomar blev 71, som kom att avrättas. Men några dog dessutom i i häktet eller genom tortyr och andra lyckades rymma men bara för att kanske dö av missförhållanden som svält och annan förföljelse. Så hur många som egentligen dog vet vi inte. Att det blev så här berodde på att människornas vrede hela tiden växte efter kyrkans idoga predikande söndag efter söndag. Domstolarnas ledamöter kände kravet från människorna att utdöma lagens strängaste straff. Allt skylldes på dessa kvinnor, som missväxt, hunger, minskad mjölkproduktion, gjorde vind så att båtar förliste. När de flesta svalt fördes det samtidigt bort tillgångar till Satan och Blåkulla. Dessutom - kvinnorna tog med sig barn, det måste stoppas. I andra socknar där prästerna var tveksamma var antalet dödsdomar färre och de som fanns de kloka tolererades. Avrättningarna De dödsdömda avrättades i 2 omgångar. Den 28 mars fick 9 kvinnor plikta med sitt liv. Senare, 1 juni 1675 fjärdedag pingst avrättades resterande skara, 56 kvinnor, 2 män och 4 gossar. Nu fick de vandra från Hammar där de hållits i förvar (ryktas om en jordkällare nedanför Constantin Falcks herrgård, men det finns inte några riktiga belägg för det) och upp till Torsåkers kyrka, där kyrkoherde Wattrangius höll en straffpredikan, och de som erkänt fick nattvarden. Nu gick det verkligen upp för de dömda vad som skulle ske. Efter gudstjänsten fick de släpa sig den 5 km långa vandringen till avrättningsplatsen, idag kallad Häxberget. Varför just den platsen valdes är sannolikt att berget låg i centrum mellan de 3 kyrkorna, i Dal, Ytterlännäs och Torsåker. Anhöriga bildade en spetsgård runt de dömda, så det var omöjligt att rymma. Några sjung ändå en psalm, många svimmade av dödsängslan, men då bars eller släpades de fram. Det var borgmästaren Lund från Härnösand som anförde den makabra vandringen. Väl framme halshöggs offren, 2 bödlar i tjänst och brändes därefter. Men processerna var därmed inte slut. Skrivelser kom både till kungen och Sparre om en ny och effektivare kommission. Men så blev det inte. Detta förekom också i Västerbotten.
Slutet Många dödsdomar och avrättningar verkställdes i Gävle, Hille och Valbo 35 st. Detta nådde Sparre som var upptagen med krig, mot Danmark. Han var nu mer övertygad än någonsin att dödsdomarna var felaktiga och skickade en ny skrivelse till kungen, där han begärde att kommissionen skulle göra uppehåll med sitt arbete. Kungen samtyckte till detta. Det blev en utveckling nu mot häxprocessernas avskaffande. En annan bidragande orsak var att kyrkoherden Fontelius i Gävle, hans hustru blev också utpekad och dömd, men flydde. Hon blev senare benådad 1676. En professor Brunnerus författade en skrivelse, där han menade att domstolarna måste hålla sig till lag och allmänt hållna regler. I Stockholm började man nu tvivla till vittnesmålen. En 15-årig piga angav ett vittnesmål som stred mot andra. Det slutade med att hon erkände att hon vittnade falskt, liksom några gossar som erkände samma sak. De dömdes senare till döden. Urban Hjärne, läkare, är också en dom som påverkat att slutet var nära för hysterin. Slutet kom 1 april 1677, då utfärdade regeringen en skrivelse till biskoparna om att upphöra med kyrkobönen mot trolldomsväsendet. Och som tidigare nämnts hade 280 människor dött, minst och 71 i Torsåker. Hur kunde nu detta ske? Naturligtvis var kyrkans roll avgörande och framförallt nitiska präster. Även en svag regering som ville få människorna att tänka på annat. Missväxt med svält gjorde också sitt till, då många fortfarande trodde på övernaturliga krafter som kunde påverka. Kanske till och med det så idag omdiskuterade kvinnoföraktet redan då gjorde sig gällande. Nu har en minnessten, 1975, rests på Häxberget eller Bålberget, där Jan Stattins ord finns inhuggna: Här brann häxbål. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan. Bertil Lundin 2017