Prora 2001:1 ISSN 1650-0148 Uppföljning av kursdeltagare som slutat arbetsmarknadsutbildning andra kvartalet 2000 Uppföljning och utvärdering Rapporten ingår i serie Prora som utges av AMS Programenhet
Sammanfattning AMS har sedan 1979 årligen följt upp personer som avslutat en arbetsmarknadsutbildning under årets andra kvartal. Syftet är att se vilken ställning deltagarna har på arbetsmarknaden efter avslutad utbildning. Målet med arbetsmarknadsutbildningen är att den skall leda till ett stadigvarande arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Av vikt är också att deltagarna fullföljer utbildningen. Deltagarna skall dessutom helst ha fått arbete inom eller nära det yrkesområde som utbildningen syftade till. Placeringsgraden, som är huvudmålet vid uppföljning av arbetsmarknadsutbildning, mäter andelen deltagare i arbete sex månader efter avslutad utbildning. I årets undersökning hade 70 procent arbete sex månader efter avslutad arbetsmarknadsutbildning. Det är den högsta andelen sedan 1989. Fullföljandegraden, är ett delmål och mäter hur stor andel som fullföljer utbildningen. Uppföljningen för år 2000 visar att 83 procent av samtliga kursdeltagare fullföljde utbildningen. Träffsäkerheten, mäter andelen deltagare som fullföljt utbildningen och fått arbete inom eller nära det yrkesområde som utbildningen syftade till. Träffsäkerheten uppgår i denna undersökning till 86 procent. Uppgifterna bygger på deltagarnas egna bedömningar. Jämfört med 1999 års undersökning har placeringsgraden och träffsäkerheten stigit med elva procentenheter vardera, medan fullföljandegraden är oförändrad. Förändringen av placeringsgraden och träffsäkerheten är statistiskt säkerställda. Att fullföljandegraden är oförändrad är däremot inte statistiskt säkerställt. Undersökningen visar även att: det finns ett starkt positivt samband mellan arbetsmarknadsläge och placeringsgrad. På lång sikt förefaller det även finnas ett visst negativt samband mellan deltagarantal och placeringsgrad. Samtidigt finns det indikationer på att länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas arbete med behovsanalys, upphandling av utbildning och rekrytering av kursdeltagare utvecklats de senaste åren och bidragit till en förbättring av placeringsgraden deltagare i utbildningar inom vård och omsorg, som var den yrkesinriktning som hade flest deltagare under år 2000, hade högst placeringsgrad med 82 procent i arbete sex månader efter avslutad utbildning 60 procent av männen som avbröt utbildningen avbröt på grund av arbete, medan motsvarande andel för kvinnor var 40 procent 90 procent av deltagarna som fått arbete ansåg sig ha nytta av utbildningen i sitt nuvarande arbete. 63 procent av deltagarna som fått arbete ansåg att utbildningen haft stor betydelse för att de skulle få det arbete de har nu deltagare som gått pedagogiska utbildningar var mest positiva i sina omdömen om arbetsmarknadsutbildningen.
Innehållsförteckning 1 Inledning... 3 1.1 Bakgrund...3 1.2 Syfte...4 1.3 Metod...4 2 Utbildningar... 5 3 Deltagarna... 8 3.1 Fullföljandegrad...8 3.2 Motivation och förväntningar...10 4 Resultat... 14 4.1 Placeringsgrad...14 4.2 Arbetsmarknadsläge och volymer...16 4.3 Typ av anställning...19 4.4 Rekrytering till arbete...21 4.5 Erfarenhet av tidigare arbete...22 5 Kvalitativa aspekter... 24 5.1 Träffsäkerhet...24 5.2 Nytta av utbildningen...26 Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Svarsenkät Teknisk beskrivning och bakgrundsvariabler Tabeller
Prora 2001:1 Arbetsmarknadsutbildning 2000 2
Arbetsmarknadsutbildning 2000 Prora 2001:1 1 Inledning 1.1 Bakgrund Arbetsmarknadsutbildning bedrivs av arbetsmarknadspolitiska skäl och de långsiktiga målen för arbetsmarknadsutbildningen är tillväxtpolitiska, stabiliseringspolitiska och fördelningspolitiska. Arbetsmarknadsutbildning är ett arbetsmarknadspolitiskt program som kan erbjudas personer som söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadsutbildning är ett utbudspåverkande program såtillvida att det skall motverka arbetslöshet genom att påverka utbudet av arbetskraft. Arbetssökande erbjuds utbildning i yrken där det råder brist på arbetskraft, i syfte att främja tillväxten. I händelse av en konjunkturnedgång kan de arbetssökande utnyttja tiden i arbetslöshet till att utbilda sig i de yrken där efterfrågan förväntas öka mest när konjunkturen vänder. Risken finns annars att arbetskraft slås ut under en lågkonjunktur, vilket leder till efterfrågeöverskott när arbetskraftsefterfrågan åter ökar. Arbetsmarknadsutbildningen verkar på så sätt stabiliseringspolitiskt, eftersom den motverkar inflationsdrivande löneökningar som kan bli följden av brist på arbetskraft. Arbetsmarknadsutbildning fungerar även fördelningspoliskt genom att den riktas mot personer med svag ställning på arbetsmarknaden. Eftersom arbetsmarknadsutbildningen är ett program som Arbetsmarknadsverket helt och hållet förfogar över, är också möjligheten att ta fördelningspolitiska hänsyn stora. Detta faktum avspeglar sig i att de utsatta grupperna i hög grad är representerade i arbetsmarknadsutbildning i förhållande till sin andel av de arbetslösa. Därutöver skall arbetsmarknadsutbildning, för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden, bredda män och kvinnors utbildnings- och yrkesval. Den 1 augusti 2000 infördes en ny struktur för de arbetsmarknadspolitiska programmen. De förberedande utbildningarna (allmänteoretiska eller orienterande) inom arbetsmarknadsutbildningen fördes till det nya programmet förberedande insatser. Med arbetsmarknadsutbildning avses numera enbart yrkesinriktad utbildning. Denna rapport fokuserar endast på arbetsmarknadsutbildning och framförallt i vilken mån den leder till att deltagarna får arbete. Inom ramen för länens verksamhetsplanering genomförs en planering av arbetsmarknadsutbildning. Länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen arbetar med marknadsbedömningar och analyser av de sökandes behov, vilket resulterar i ett förslag till utbildningsutbud. Normalt fastställs sedan planerna i länsarbetsnämndens styrelse eller arbetsmarknadsnämnden. Den oplanerade delen syftar till att ge handlingsutrymme och flexibilitet och kan betraktas som en reserv för hastigt uppkomna utbildningsbehov eller som gardering mot förändrade planeringsförutsättningar under löpande budgetår. Tillväxtpolitik Stabiliseringspolitik Fördelningspolitik Yrkesinriktad och förberedande utbildning Planering av utbildningsinsatser 3
Prora 2001:1 Arbetsmarknadsutbildning 2000 Upphandlingsformer Tre institutionella former Arbetsmarknadsutbildningen kan upphandlas som en länsstrategisk utbildning, lokalt upphandlad kurs eller enstaka plats. Länsstrategiska utbildningar är viktiga för hela eller delar av länet och innebär vanligen årsplatser med successiva intag av elever eller gruppintag av elever. När en viss arbetsförmedling har ett behov av en utbildning kan den upphandlas som en lokal kurs med gruppintag av elever. Enstaka platser upphandlas för att uppfylla en enskild individs utbildningsbehov, som inte kan tillgodoses inom en kurs. Några arbetsmarknadsutbildningar upphandlas inte utan utgörs av befintliga utbildningsplatser inom det reguljära utbildningsväsendet. Det finns tre olika institutionella former att bedriva arbetsmarknadsutbildning. En form är att utbildningen helt och hållet bedrivs hos utbildningsanordnaren. En annan form är att utbildningen hos utbildningsanordnaren kombineras med praktik förlagd till en arbetsplats. En tredje form är att utbildningen helt och hållet förläggs till en arbetsplats. 1.2 Syfte Målet är arbete Placeringsgrad, fullföljandegrad och träffsäkerhet Målet med arbetsmarknadsutbildningen är att den skall leda till ett stadigvarande arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Av vikt är också att deltagarna fullföljer utbildningen och får arbete inom eller nära det yrke som utbildningen syftade till. AMS har via enkätstudier sedan 1979 årligen följt upp personer som avslutat (fullföljt eller definitivt avbrutit) en arbetsmarknadsutbildning under årets andra kvartal. Syftet är framförallt att se vilken ställning deltagarna har på arbetsmarknaden sex månader efter avslutad utbildning (placeringsgrad). Utfallet kan delas upp på olika yrkesinriktningar. Vidare är syftet att undersöka hur stor andel av deltagarna som fullföljer utbildningen, fullföljandegrad, och om de får arbete inom eller nära det yrkesområde som utbildningen syftade till, träffsäkerheten. Att mäta värdet av en utbildning på längre sikt är förknippat med vissa svårigheter. Eventuella långsiktiga effekter syns inte efter sex månader. Det är också rimligt att anta att effekten minskar med tiden. Ju längre tiden går efter avslutad arbetsmarknadsutbildning, desto svårare är det att härleda deltagarens sysselsättningssituation till själva utbildningen. I denna uppföljning mäts därför endast utbildningens kortsiktiga effekter. 1.3 Metod 6 000 individer i urvalet Undersökningen har genomförts som en enkätundersökning. Urvalet omfattar drygt 6 000 individer som avslutat en arbetsmarknadsutbildning under andra kvartalet 2000. Urvalet har dragits ur undersökningspopulationen, vilken omfattar knappt 13 000 personer. Urvalsförfarandet beskrivs närmare i bilaga 2, där även en bortfallsanalys redovisas. Deltagare i försöksverksamheten med bristyrkesutbildningar för redan anställda, som pågick under år 2000, ingår inte i urvalet för denna undersökning. 4
Arbetsmarknadsutbildning 2000 Prora 2001:1 2 Utbildningar Arbetsmarknadsutbildningen kan delas in i olika yrkesområden och nivåer. Denna rapport beskriver utbildningsinriktningarna på en relativt detaljerad nivå. Fördelen är att man undviker en alltför grov och schablonmässig indelning av arbetsmarknadsutbildningen. Nackdelen är att osäkerheten i svaren är större när det gäller vissa frågeställningar. Nedan redovisas de olika utbildningsinriktningarna. Yrkesutbildningar inom ramen för datateknik (system och drift) motsvarar utbildningsinriktningar som normalt riktas till yrken med krav på kortare eller längre högskoleutbildning. Utbildningsdeltagarna erhåller inte fullvärdig högskolekompetens, utan dessa utbildningar innehåller snarare vissa inslag av en hel högskoleutbildning. Exempel på utbildningar inom detta yrkesområde är programmeringskurser i Java, C++ och SQL, UNIX-system, nätverksteknikerutbildningar samt kurser för PC-samordnare. För att deltagarna skall kunna tillgodogöra sig utbildningarna är förkunskapskraven högt ställda. I AMS yrkesklassificering återfinns ovanstående yrken under yrkesgrupperna 213 och 312. Även för yrken inom teknik och naturvetenskap krävs ofta minst ett par års studier på högskola eller universitet. Utbildningarna kräver mycket tid och deltagarna måste ha mycket goda förkunskaper eftersom kvalifikationsnivån är hög. Innehållet i utbildningarna berör ofta områden som kvalitetssystem, produktionsteknik, automatisering och CAD. Yrkena återfinns under huvudoch yrkesgrupperna 21 (utom 213), 221, 31 (utom 312), 321 och 324. Inom gruppen kultur och media återfinns yrken som normalt kräver ett par års akademiska studier. Kravet för att få delta i arbetsmarknadsutbildningar inom kulturområdet är att man är etablerad inom yrket. Informatör-, multimedia- och skulptörutbildningar tillhör de vanligaste. Mediautbildningarna består bland annat av olika former av grafisk design. Yrkena återfinns inom yrkesgrupperna 243, 245-246 samt 347-348. Yrken inom ekonomi- och samhällsvetenskap kräver enligt gängse klassificering normalt ett par års högskolestudier. Med ekonomiutbildningar avses här främst företagsförsäljning, marknadsföring, ekonomi och administration. Därutöver förekommer även utbildningar för språkvetare, översättare och tolkar. Yrkena återfinns inom yrkesgrupperna 241-242, 244, 247-249 samt 341-346. Målgruppen för lärarutbildningar är utomnordiska arbetssökande med lärarutbildning från hemlandet som är i behov av kompletterande utbildning, olika akademikergrupper vilka företrädesvis är i behov av pedagogisk och praktisk utbildning samt etablerade lärare som är i behov av att få behörighet i ytterligare ett ämne. Yrkena återfinns inom huvudgrupperna 23 och 33. Arbetsmarknadsutbildningar med inriktning på olika vårdyrken bedrivs i huvudsak på vårdgymnasier och riktas framförallt till arbetslös och deltidsarbetslös vårdpersonal med lägre formell utbildning. Målsättningen för vårdbiträden är exempelvis att erhålla undersköterskekompetens. Utbildningar Datateknik, system och drift Teknik och naturvetenskap Kultur och media Ekonomi och samhällsvetenskap Pedagogik Vård och omsorg 5
Prora 2001:1 Arbetsmarknadsutbildning 2000 för sjuksköterskor anordnas endast undantagsvis. Dessa personer är istället hänvisade till reguljära högskolestudier. Yrkena återfinns inom yrkesgrupperna 222-223, 322-323 och 513. Kontor och lager Kundservicearbete Restaurang Tillverknings- och hantverksarbete Bygg- och anläggningsarbete Maskinoperatörsarbete Transport Kontorspersonal är i hög grad beroende av kunskaper i data och redovisning och utbildningsbehovet tillgodoses i dessa utbildningar. Hit räknas även utbildningar inom lagerhantering. Yrkena återfinns inom huvudgrupp 41. Med kundservicearbete avses utbildningar för försäljare inom fack- och dagligvaruhandel, resebyråtjänstemän, turistvärdar och receptionister. Yrkena återfinns inom yrkesgrupperna 421-422, 511, 514, samt 521-522. Restaurangutbildningar avser framförallt utbildningar till yrken som kock eller kokerska, men även servitör, hovmästare samt köks- och restaurangbiträden. Yrkena återfinns inom yrkesgrupperna 512 och 913. De byggutbildningar som upphandlas inriktar sig nästan uteslutande på fortbildning av arbetslösa personer med erfarenhet av byggnadsbranschen. Det kan röra sig om kompletterande utbildningar för lärlingar som närmar sig nivån för yrkesbevis samt kompletterande teoretisk och praktisk utbildning för erfarna byggnadsarbetare. Därutöver har det på senare år introducerats utbildningar som innebär att exempelvis byggnadsträarbetare får utbildning och yrkesbevis inom betong- eller muraryrket. Syftet är att dessa personer skall få dubbla kompetenser och därmed stärka sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden. För en person utan formell utbildning och erfarenhet inom yrkesområdet existerar få möjligheter att inom ramen för arbetsmarknadstutbildning omskolas till ett byggnadsyrke. De befintliga utbildningarna riktar sig främst till de s.k. BÖTM-yrkena (trä, betong, murare). Byggnadshantverkare, såsom elektriker, VVS-montörer och golvläggare förekommer inte i lika hög grad inom byggutbildningarna. Yrkena återfinns inom huvudgrupp 71. Utbildningar med inriktning på tillverknings- och hantverksarbete avser främst utbildningar till yrken som svetsare, plåtslagare samt styr- och reglermekaniker. Utbildningstiderna varierar kraftigt. Licensutbildningarna är inte längre än några enstaka dagar, medan styr- och reglerutbildningarna ofta överstiger ett år. Yrkena återfinns inom huvudgrupperna 72, 73 och 74. Utbildningar inom maskinoperatörsarbete domineras av personer med en framtid som CNC-operatörer inom främst verkstadsindustrin, men i förekommande fall även inom trävaruindustrin. Hit räknas även vissa utbildningar med inriktning på processarbete. Yrkena återfinns inom huvudgrupperna 81 och 82. Transportutbildningarna domineras av fortbildningar och ger deltagarna yrkesbevis, licens, intyg eller utökat körkort för respektive fordon. Vanliga utbildningar gäller busskörkort, tungt släp för etablerade lastbilschaufförer, truckförarbevis, grävmaskin- och hjullastarutbildning samt inte minst ADRintyg. Yrkena återfinns inom huvudgruppen 83. 6
Arbetsmarknadsutbildning 2000 Prora 2001:1 I övriga utbildningar ingår bland annat starta eget-utbildningar, vilket är vanligt förekommande för arbetslösa personer som avser att starta egen näringsverksamhet. Hit räknas även utbildningar inom lokalvård, jord- och skogsbruk, trädgårdsskötsel, samt olika former av säkerhetsarbete, exempelvis väktarutbildning. Yrkena återfinns inom yrkesområdena 1, 6 och 9 (utom 913) samt yrkesgrupp 515. I tabell 1 nedan visas genomsnittliga antalet kvarstående personer i arbetsmarknadsutbildning per månad år 2000 fördelat på yrkesinriktning. Av tabellen framgår att utbildningar inom vård- och omsorg, som utgjorde 21,2 procent av totala antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning, var den klart dominerande yrkesinriktningen under år 2000. Utbildningar som riktar sig till yrken inom industrin, dvs. tillverkning/hantverk och maskinoperatörsarbete, utgjorde också en stor andel. Övriga yrkesutbildningar Vårdutbildningar dominerade under år 2000 Tabell 1 Genomsnittligt antal kvarstående personer i arbetsmarknadsutbildning per månad år 2000, fördelat på yrkesinriktning Yrkesinriktning Antal Andel (%) Datateknik (system/drift) 1 677 9,1 Teknik och naturvetenskap 533 2,9 Kultur och media 546 3,0 Ekonomi och samhällsvetenskap 873 4,8 Pedagogik 699 3,8 Vård och omsorg 3 898 21,2 Kontor och lager 1 489 8,1 Kundservice 822 4,5 Restaurang 996 5,4 Bygg och anläggning 718 3,9 Tillverkning, hantverk 2 377 12,9 Maskinoperatörsarbete 2 384 13,0 Transport 763 4,1 Övriga utbildningar 610 3,3 Samtliga utbildningar 18 385 100 Källa: AMS sekvensfiler 7
Prora 2001:1 Arbetsmarknadsutbildning 2000 3 Deltagarna 3.1 Fullföljandegrad Fullföljandegraden 83 procent Högst fullföljandegrad inom kulturoch mediautbildningar Andelen deltagare som fullföljt en arbetsmarknadsutbildning uppgick i 2000 års undersökning till 83 procent, vilket är samma andel som under 1999. Trots en hög efterfrågan på arbetskraft är fullföljandegraden relativt hög. I regel sjunker fullföljandegraden då arbetsmarknadsläget förbättras. Det är dock sannolikt att det ökade inslaget av intervjuer och tester i samband med rekryteringar av deltagare till utbildningarna har medfört att individerna är mer motiverade att fullfölja utbildningen än tidigare, även om de har möjlighet att få ett arbete innan utbildningens slut. Den högsta fullföljandegraden, 94 procent, återfanns inom kultur- och mediautbildningar (se tabell 2 nedan). Deltagare i utbildningar inom teknik och naturvetenskap samt transportutbildningar hade också en hög fullföljandegrad med 90 procent vardera. Lägst fullföljandegrad uppvisade deltagare i maskinoperatörsutbildningar med 70 procent. Dessa hade istället i stor utsträckning avbrutit utbildningen på grund av arbete. Tabell 2 Fullföljandegrad år 2000, fördelat på yrkesinriktning (procent) Yrkesinriktning Fullföljandegrad Datateknik (system/drift) 88 Teknik och naturvetenskap 90 Kultur och media 94 Ekonomi och samhällsvetenskap 82 Pedagogik 87 Vård och omsorg 87 Kontor och lager 79 Kundservice 89 Restaurang 87 Bygg och anläggning 81 Tillverkning, hantverk 71 Maskinoperatörsarbete 70 Transport 90 Övriga utbildningar 88 Samtliga utbildningar 83 Inga större skillnader mellan åldersgrupperna Inga större skillnader i fullföljandegrad förelåg mellan de olika åldersgrupperna. Lägst fullföljandegrad hade ungdomarna (upp till 24 år) och de äldre (55 år och äldre) med 80 procent vardera. Fullföljandegraden var något högre bland kvinnor än bland män (85 respektive 81 procent), vilket till stor del förklaras av att många kvinnor deltagit i utbildningar där fullföljandegraden var hög (exempelvis kultur/media och vård/omsorg). 8
Arbetsmarknadsutbildning 2000 Prora 2001:1 Av de som avslutade arbetsmarknadsutbildning under andra kvartalet 2000 avbröt 17 procent utbildningen. Dessa kan delas upp i positiva och negativa avbrott. Med positivt avbrott avses att deltagaren har avbrutit utbildningen på grund av arbete. Denna andel uppgick till nio procent, vilket är två procentenhet högre än under 1999 (se figur 1). 9 procent avbröt utbildningen pga arbete Figur 1 Andel som fullföljt respektive avbrutit arbetsmarknadsutbildning 1979-2000 (procent) 100 Fullföljare Avbrott pga arbete Avbrott andra skäl Procent 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 Uppföljningsår Positiva avbrott var vanligast bland deltagare i utbildningar inom tillverkning/hantverk (68 procent). Avbrott på grund av arbete var även vanligt förekommande bland de som deltagit i maskinoperatörsutbildningar (67 procent). Minst vanligt med positivt avbrott var det bland de som deltagit i utbildningar inom vård och omsorg (19 procent). En förklaring till den låga andelen positiva avbrott inom vård- och omsorgsutbildningar är att relativt många av dessa deltagare angett att de redan före utbildningen visste att de skulle få arbete, vilket ökar benägenheten att fullfölja utbildningen (se kapitel 4.5). Skogslänens (se bilaga 2 för definition) något svagare arbetsmarknad förefaller avspeglas i att fler deltagare tar chansen att avbryta utbildningen på grund av arbete. 63 procent av avbrottsorsakerna i skogslänen berodde på att deltagarna hade fått arbete, medan motsvarande andel i storstadslänen uppgick till 42 procent. Det är möjligt att utbildningsdeltagarna i det senare fallet i högre grad bedömer att arbetsmarknaden är så pass god att de kan avvakta utbildningens slut. Självfallet har dessa aspekter även med varaktigheten på en eventuell anställning att göra. Det visar sig också att tillsvidareanställningar var vanligare bland de som fick arbete i storstadslänen än i skogslänen. Positiva avbrott vanligast inom tillverkning/ hantverk Vanligare med avbrott pga arbete i skogslänen 9
Prora 2001:1 Arbetsmarknadsutbildning 2000 Fler män än kvinnor avbryter utbildningen pga arbete Negativa avbrott uppgick till 8 procent Personliga skäl vanlig orsak till negativt avbrott Skillnaden mellan könen vad gäller avbrottsorsaker var påfallande. 60 procent av männen avbröt på grund av arbete, medan endast 40 procent av kvinnorna angav samma orsak. Motsvarande andelar vid 1999 års uppföljning var 53 respektive 31 procent. Även mellan åldersgrupperna var skillnaden markant. Bland de yngre var avbrott på grund av arbete betydligt vanligare än bland de äldre. I den yngsta åldersgruppen (upp till 24 år) var andelen avbrott på grund av arbete 60 procent, medan motsvarande andel i den äldsta åldersgruppen (55 år och över) var 41 procent. Med negativa avbrott avses att deltagarna avbröt utbildningen av någon annan anledning än arbete (se bilaga 1, fråga 2). Andelen som avbröt på grund av andra skäl än arbete uppgick till åtta procent, jämfört med tio procent vid 1999 års uppföljning. Genom att studera orsakerna närmare kan konstateras att svarsalternativen personliga skäl/sjukdom samt andra orsaker angavs ofta som anledning till att avbryta utbildningen. Andelen kvinnor som angav dessa svarsalternativ var högre än andelen män. Under andra orsaker angavs i fritext ofta graviditet/föräldraledighet, att utbildningen av olika skäl lades ned och svårigheter att kombinera utbildningen med deltidsarbete/timanställning som avbrottsorsaker. På grund av att antalet deltagare som avbrutit utbildningarna av negativa orsaker är relativt få i denna undersökning blir nedbrytning av avbrottsorsakerna på ålders-, region- och yrkesinriktningsnivå osäkra. Man kan dock konstatera att kvinnorna i högre grad än män avbryter utbildningarna av andra skäl än arbete. 3.2 Motivation och förväntningar Majoriteten av deltagarna har aktiva skäl att gå utbildningen Hur motiverade deltagarna i arbetsmarknadsutbildning är och vilka förväntningar de har på utbildningen är faktorer som påverkar genomförandet och utbildningens utfall. Deltagarna tillfrågades i undersökningen om vilken som var den huvudsakliga anledningen till att de ville gå utbildningen. Svarsalternativen kan schematiskt delas in i aktiva och passiva anledningar. Med aktiva anledningar avses att byta yrke, att höja kompetensen inom sitt yrkesområde, att komplettera sin utbildning, att förbereda sig för en annan arbetsmarknadsutbildning eller för att kunna starta eget företag. En klart övervägande andel av utbildningsdeltagarna, 70 procent, angav strikt aktiva anledningar till att delta i arbetsmarknadsutbildning. Det är dock en minskning med tre procentenheter jämfört med 1999 års undersökning. Den vanligaste anledningen var att höja kompetensen inom det yrke man en gång varit verksam i. Fullföljarna hade i något större utsträckning angivit en aktiv anledning att gå en utbildning än avbrytarna. 10
Arbetsmarknadsutbildning 2000 Prora 2001:1 Passiva skäl att gå utbildningen angavs av tolv procent av deltagarna, vilket är samma andel som vid 1999 års uppföljning. Med passiva skäl avses att ersättningsperioden började ta slut 1, att det var ett krav från någon myndighet (arbetsförmedlingen, socialtjänsten eller försäkringskassan) eller för att ha någonting att göra. Trots ökad fokusering på rekrytering av deltagare förefaller det i viss utsträckning fortfarande finnas deltagare i arbetsmarknadsutbildning som inte är tillräckligt motiverade. Andelen som har angett passiva skäl var högre bland avbrytare än bland fullföljare av utbildning (se bilaga 3, tabell 3). Utöver aktiva och passiva skäl angav 18 procent av deltagarna annan anledning än de specificerade svarsalternativen att gå utbildningen. En övervägande andel av dessa har i fritext angett att de velat få ett arbete som huvudsaklig anledning till att gå utbildningen, vilket egentligen är en aktiv anledning. För många av de som angett att de ville ha ett arbete var arbetsmarknadsutbildningen troligen den första yrkesutbildningen. Av de som fått arbete efter fullföljd utbildning angav 13 procent att de inte hade något yrke innan de anmälde sig på arbetsförmedlingen (se kapitel 4.5). Deltagare i utbildningar inom kultur/media angav i störst utsträckning aktiva anledningar att gå en arbetsmarknadsutbildning (se tabell 3 nedan). Den klart dominerande anledningen bland dessa deltagare var att höja kompetensen inom yrket. Även deltagare i restaurangutbildningar och utbildningar inom ekonomi/samhällsvetenskap uppgav i stor utsträckning aktiva anledningar. Att byta yrke var vanligast bland deltagare i datautbildningar, medan deltagare i pedagogikutbildningar dominerade svarsalternativet att komplettera min utbildning. Anledningen att kunna starta eget företag var, av naturliga skäl, vanligast bland deltagare i övriga yrkesutbildningar, där starta eget-utbildningar ingår. De passiva anledningarna var mest framträdande bland deltagare i maskinoperatörsutbildningar. Främst angavs som skäl att det var ett krav från någon myndighet (arbetsförmedlingen, socialtjänsten eller försäkringskassan). Annan anledning angavs i störst utsträckning av deltagare i kundserviceutbildningar, där många yngre, som ännu inte fått fotfäste på arbetsmarknaden, deltar. 12 procent angav passiva skäl att gå utbildningen Deltagare i utbildningar inom kultur/media mest motiverade Deltagare i maskinoperatörsutbildningar minst motiverade 1 Deltagande i arbetsmarknadspolitiska program är sedan den 5 februari 2001 inte längre kvalificerande för en ny ersättningsperiod. 11
Prora 2001:1 Arbetsmarknadsutbildning 2000 Tabell 3 Huvudsakliga anledningar att delta i arbetsmarknadsutbildning år 2000, fördelat på yrkesinriktning (procent) Yrkesinriktning Aktiv Passiv Annan anledning anledning anledning Datateknik (system/drift) 75 6 19 Teknik och naturvetenskap 75 9 16 Kultur och media 85 4 11 Ekonomi och samhällsvetenskap 78 7 15 Pedagogik 76 3 21 Vård och omsorg 67 12 21 Kontor och lager 71 12 17 Kundservice 64 10 26 Restaurang 79 9 12 Bygg och anläggning 71 14 15 Tillverkning, hantverk 73 13 14 Maskinoperatörsarbete 59 19 22 Transport 71 10 19 Övriga utbildningar 69 17 14 Samtliga utbildningar 70 12 18 Åldersgrupperna 25-34 år samt 55 år och äldre angav i störst utsträckning aktiva anledningar att gå arbetsmarknadsutbildningen. I den förra åldersgruppen var den främsta anledning att man ville byta yrke, medan man i den senare främst ville höja kompetensen inom sitt yrke. I jämförelse med övriga åldersgrupper angav ungdomar (under 25 år) i relativt i hög grad för att ha någonting att göra som anledning till att gå utbildningen. Andra undersökningar visar att ungdomarna ofta är mer negativa till arbetsmarknadspolitiska program än andra åldersgrupper. Små skillnader mellan könen 63 procent tog hänsyn till efterfrågan Skillnaderna mellan könen var små när det gäller skälen att gå en arbetsmarknadsutbildning. Män angav dock i något större utsträckning än kvinnor att de ville höja kompetensen inom yrket, medan kvinnor i något större utsträckning än män angav att de ville komplettera sin utbildning samt annan anledning. Beslutet att en person ska delta i en arbetsmarknadsutbildning är en sammanvägning av arbetsförmedlarens professionella bedömning och individens eget intresse. För att undersöka om deltagarna gör någon egen marknadsbedömning tillfrågades deltagarna om de tog hänsyn till efterfrågan på arbetskraft inom det aktuella yrket då de visade sitt intresse för att delta i utbildningen. Av svaren framgår att 63 procent tog hänsyn till efterfrågan i hög grad eller i viss mån. Marginella skillnader förelåg mellan män och kvinnor. Inte heller förekom några större regionala skillnader. Däremot hade de yngre (under 25 år) inte tagit hänsyn till efterfrågan i samma utsträckning som de övriga åldersgrupperna. Studerar man dessutom de olika yrkesinriktningarna visar det sig att deltagare i utbildningar inom datateknik och pedagogik är de som i högst grad tagit hänsyn till efterfrågan. Något som är naturligt då efterfrågan på arbetskraft inom dessa områden är hög. Deltagare i restaurangutbildningar, övriga utbildningar och utbildningar 12
Arbetsmarknadsutbildning 2000 Prora 2001:1 inom ekonomi/samhällsvetenskap var de som tog hänsyn till efterfrågan i minst utsträckning. Deltagarna tillfrågades även om de ansåg att chanserna att få ett arbete ökade, minskade eller inte påverkades alls av det faktum att de gått en arbetsmarknadsutbildning. Av de som fullföljt eller avbrutit utbildningarna angav 72 procent att de ansåg att chanserna till arbete ökade. Vid 1999 års undersökning var motsvarande andel 66 procent. 17 procent av fullföljarna och avbrytarna ansåg att chanserna till arbete inte påverkades alls genom att gå en utbildning och endast en procent ansåg att chanserna minskade. Det var framförallt de som fullföljde utbildningen som ansåg att chanserna att få ett jobb ökade genom att gå en arbetsmarknadsutbildning. 75 procent av fullföljarna svarade detta jämfört med 55 procent av avbrytarna. Denna skillnad är dock förklarlig, eftersom en fullföljd utbildning rimligtvis är en större merit än en avbruten. Det var framförallt deltagare som gått utbildningar inom transportområdet som ansåg att chanserna att få ett jobb ökade (82 procent). Den höga andelen positiva deltagare inom transportområdet förklaras av att dessa utbildningar ofta ger deltagarna exempelvis yrkesbevis eller licens. Även deltagare i utbildningar med inriktning mot vård och omsorg (80 procent) och restaurang (79 procent) ansåg att chanserna att få ett jobb ökade. Deltagare i övriga utbildningar har i förhållandevis hög grad angett att utbildningen inte påverkat chanserna till arbete alls (29 procent). Hit hör, som tidigare nämnts, deltagare i starta eget-utbildningar som kan ha tolkat frågan som att egenföretagare inte räknas som vanligt jobb. Vid en könsmässig uppdelning av deltagarna framkommer inte några större skillnader. Studerar man däremot fullföljare och avbrytare för sig framgår att män som avbröt sin utbildning i större utsträckning än kvinnor i samma grupp ansåg att chanserna till arbete ökade, 59 respektive 47 procent. Kvinnorna ansåg istället i större utsträckning än männen att chanserna inte påverkades alls. De äldre (55 år och över) var mindre optimistiska när det gäller chanserna till arbete jämfört med övriga åldersgrupper och deltagare i övriga län var något mindre optimistiska än deltagare i storstads- och skogslän. 72 procent ansåg att utbildningen ökade chanserna att få ett arbete Fullföljare var mer optimistiska än avbrytare Deltagare i transportutbildningar var mest positiva De äldre var däremot mindre positiva 13
Prora 2001:1 Arbetsmarknadsutbildning 2000 4 Resultat 4.1 Placeringsgrad 70 procent fick arbete Vårdutbildningar hade högst placeringsgrad Huvudmålet med arbetsmarknadsutbildning är att kursdeltagarna ska få ett stadigvarande arbete på den reguljära arbetsmarknaden. I tabell 4 nedan redovisas endast andelen deltagare i arbete efter fullföljd utbildning, då fullföljare, enligt en strikt tolkning, är den enda grupp som nått utbildningsmålet. Andelen som fick arbete sex månader efter fullföljd arbetsmarknadsutbildning uppgick i 2000 års undersökning till 70 procent. Det är en betydande ökning jämfört med 1999, då motsvarande andel uppgick till 59 procent. Deltagare i utbildningar inom vård och omsorg uppnådde bäst resultat med en placeringsgrad på 82 procent. Andra utbildningar som gav förhållandevis höga resultat var restaurang- och transportutbildningar med 78 procents placeringsgrad vardera. Lägst placeringsgrad hade utbildningar inom datateknik och kultur/media med vardera 54 procent. Efterfrågan på arbetskraft är det som till störst del förklarar nivån på placeringsgraden (se även kapitel 4.2). Tabell 4 Status efter fullföljd arbetsmarknadsutbildning 2000, fördelat på yrkesinriktning (procent) Yrkesinriktning Arbete Arbets- Studier Annan Annat Annat lös a-utb progr. Datateknik (system/drift) 54 24 9 4 8 1 Teknik och naturvetenskap 63 21 7 3 5 1 Kultur och media 54 23 8 4 8 3 Ekonomi och samhällsvetensk. 68 17 6 3 5 1 Pedagogik 72 8 9 8 2 1 Vård och omsorg 82 10 4 1 1 2 Kontor och lager 66 18 6 1 7 2 Kundservice 70 19 2 1 4 4 Restaurang 78 11 4 3 1 3 Bygg och anläggning 68 25 1 2 4 0 Tillverkning, hantverk 65 23 4 3 3 2 Maskinoperatörsarbete 73 18 2 1 5 1 Transport 78 17 2 1 1 1 Övriga utbildningar 63 16 7 5 5 4 Samtliga utbildningar 70 17 5 2 4 2 17 procent arbetslösa Andelen arbetslösa efter fullföljd utbildning uppgick till i genomsnitt 17 procent, vilket är en minskning med tio procentenheter jämfört med 1999. Högst andel arbetslösa återfanns bland deltagare i utbildningar inom bygg och anläggning (25 procent), datateknik (24 procent) och tillverkning/hantverk (23 procent). Lägst andel arbetslösa återfanns bland deltagare som gått pedagogik-, vård- och restaurangutbildningar (8, 10 respektive 11 procent). 14
Arbetsmarknadsutbildning 2000 Prora 2001:1 Andelen som gått vidare till reguljära studier var vanligast bland personer som deltagit i utbildningar inom datateknik och pedagogik. I genomsnitt befann sig fem procent av utbildningsdeltagarna i reguljär utbildning ett halvår efter avslutad arbetsmarknadsutbildning. Förekomsten av att fortsätta i en ny arbetsmarknadsutbildning (eller eventuellt samma utbildning som man endast gjort uppehåll i) var vanligast efter pedagogikutbildningar (8 procent). I genomsnitt befann sig två procent av deltagarna i en annan arbetsmarknadsutbildning ett halvår senare. Fyra procent av utbildningsdeltagarna befann sig i ett arbetsmarknadspolitiskt program (arbetsmarknadsutbildning ej inräknat) ett halvår efter utbildningens slut. Utbildningar inom datateknik och kultur/media hade högst andel deltagare i annat program (8 procent vardera). Även utbildningar inom kontor/lager hade en hög andel i annat program (7 procent). Andelen respondenter som på sysselsättningsfrågan angett annat uppgick till två procent. Med annat kan här förmodas innebära att man lämnat arbetskraften, exempelvis på grund av föräldraledighet, utlandsvistelse eller längre tids sjukskrivning. Personer som lämnat arbetskraften återfanns framförallt bland dem som deltagit i kundserviceutbildningar och övriga utbildningar. Vid en regional fördelning framkommer att placeringsgraden var högre i övriga län (72 procent) än i storstads- och skogslänen (70 respektive 67 procent). (Se bilaga 2 för definition av län.) Det goda resultatet för övriga län förklaras till stor del av att vårdutbildningarna, som hade en hög placeringsgrad, var vanligast förekommande i dessa län. Det omvända förhållandet gäller beträffande andelen arbetslösa som var högst i skogslänen (21 procent), följt av storstadslänen (18 procent) och övriga län (15 procent). Däremot framkommer inga regionala skillnader när det gäller de övriga svarsalternativen. Placeringsgraden fördelat på ålder visar att de yngre åldersgrupperna (under 25 år och 25-34 år) hade lättare att få arbete efter arbetsmarknadsutbildning (73 respektive 72 procent) än äldre åldersgrupper. Andelen arbetslösa var lägst i den yngsta åldersgruppen (12 procent) samtidigt som andelen som gick vidare till reguljära studier var högst (7 procent). Svarsalternativet annat arbetsmarknadspolitiskt program angavs i störst utsträckning (8 procent) av de äldre (55 år och äldre). 73 procent av kvinnorna hade arbete sex månader efter avslutad utbildning, medan motsvarande andel bland männen var 68 procent. Andelen arbetslösa kvinnor var följaktligen lägre (13 procent) än andelen män (21 procent). Skillnaden förklaras bland annat av den höga andelen kvinnliga deltagare inom vård- och omsorgsutbildningar, där efterfrågan på arbetskraft är hög. Skillnaden i utfall mellan fullföljare och avbrytare var relativt stor (se bilaga 3, fråga 6). 62 procent av avbrytarna hade arbete, vilket är åtta procentenheter lägre än bland fullföljarna. Detta trots att endast 52 procent av de som avbröt utbildningen angav arbete som orsak till avbrottet (se bilaga 3, fråga 2). De som avbrutit utbildningen av andra skäl än arbete, får därmed arbete i relativt stor utsträckning under de följande sex månaderna. 5 procent gick vidare till reguljära studier 2 procent gick till ny arbetsmarknadsutbildning 4 procent befann sig i ett program Högst andel arbetslösa i skogslänen Yngre hade lättare att få arbete Färre arbetslösa kvinnor än män 62 procent av abrytarna hade arbete 15
Prora 2001:1 Arbetsmarknadsutbildning 2000 Högsta placeringsgraden sedan 1989 Placeringsgraden vid 2000 års uppföljning är den högsta som uppmätts sedan 1989, då placeringsgraden uppgick till 74 procent. I figur 2 illustreras utvecklingen sedan 1979 av andelen i arbete, andel arbetslösa och övrigt (studier, annan arbetsmarknadsutbildning, annat arbetsmarknadspolitiskt program och annat ) bland personer som fullföljt utbildningen. Figur 2 Placeringsgradens utveckling 1979 2000 bland personer som fullföljt arbetsmarknadsutbildning (procent) 80 Arbete Arbetslösa Övrigt 70 60 Procent 50 40 30 20 10 0 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 Uppföljningså r 4.2 Arbetsmarknadsläge och volymer Andelen i arbete förklaras till största delen av arbetsmarknadsläget Sambandet mellan placeringsgrad och arbetsmarknadsläge Placeringsgradens utveckling över tiden, dvs. variationen i andelen personer som fått arbete, förklaras till största delen av arbetsmarknadsläget. Arbetsmarknadsverket kan inte påverka den totala efterfrågan, då arbetsmarknadsläget är en extern faktor. Arbetsmarknadsläget beskrivs här som en kvot bestående av det totala antalet nya vakanser (V) och den genomsnittliga arbetslösheten (U) april till december samma år 2. Resultatet på individnivå kan dock påverkas genom en effektiv marknadsbedömning, planering, upphandling, rekrytering och uppföljning. Hur ser sambandet ut mellan arbetsmarknadsläget och resultatvariabeln andel i arbete efter avslutad arbetsmarknadsutbildning, dvs. placeringsgraden? Figur 3 nedan visar på ett tydligt andragradssamband, där ett enkelt punktdiagram (förstärkt med en logaritmerad trendlinje) illustrerar placer- 2 Uppgifter om antalet arbetslösa har hämtats från SCB:s arbetskraftsundersökningar och uppgifter om antalet vakanser har hämtats från AMV:s register. April, maj och juni respektive oktober, november och december har vikten 1/3 i både täljare och nämnare. Juli, augusti och september har vikten 1. Det bakomliggande antagandet är att antalet personer i arbetsmarknadsutbildning är jämnt fördelat över året. Med en viktning enligt ovan kan man bortse från det faktum att arbetsmarknadsutbildningens omfattning minskar under sommarmånaderna. 16
Arbetsmarknadsutbildning 2000 Prora 2001:1 ingsgraden ställd mot V/U-kvoten. Förklaringsgraden (R 2 ) uppgår till 0,81 vilket innebär att 81 procent av variationen i placeringsgraden under perioden 1979 till 2000 förklaras av V/U-kvoten (arbetsmarknadsläget). Figur 3 Sambandet mellan placeringsgrad (andel i arbete) och andelen vakanser per arbetslös (V/U-kvot) 1979-2000 80 Placeringsgrad 70 60 50 40 30 20 00 84 83 99 82 98 91 97 96 94 95 92 93 86 87 85 81 90 80 79 88 R 2 = 0,81 89 10 0 0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4,0 4,5 5,0 V/U-kvot Av figur 3 framgår att andelen i arbete efter arbetsmarknadsutbildning växer med avtagande hastighet då arbetsmarknadsläget förbättras (V/U-kvoten stiger). Stöd för detta samband kan också sökas genom ett intuitivt resonemang. Nya vakanser tillsätts sannolikt i mindre utsträckning vid en hög V/Ukvot på grund av flaskhalsar och bristande matchning i utbudet. Omvänt innebär en besvärligare arbetsmarknadssituation (en lägre V/U-kvot) att fler attraktiva personer finns tillgängliga på arbetsmarknaden. Nya vakanser kan därför i högre utsträckning tillsättas med lämpliga sökande. När sambandet studerades statistiskt 1995 (perioden 1979-1995) uppgick R 2 till 0,90. Med värden för ytterligare fem år (1979-2000) har alltså R 2 minskat, vilket indikerar att arbetsmarknadslägets betydelse för placeringsgraden har avtagit under de senaste åren. Genom att studera figur 3 närmare kan man få visst stöd för denna tes. Figur 3 kan betraktas som en illustration av hur väl arbetsmarknadsutbildningen anpassas till utbudet av vakanser och arbetssökande. Överst till vänster i figuren, vid hög placeringsgrad och låg V/U-kvot, är matchningen av personer som avslutat arbetsmarknadsutbildning och arbetsmarknadsläget god. Nederst till höger i figuren, vid låg placeringsgrad och hög V/U-kvot är matchningen av personer som avslutat arbetsmarknadsutbildning och arbetsmarknadsläget dålig. Förändringar utmed trendlinjen är resultatet av stigande och fallande efterfrågan på arbetskraft. Placeringsgraden samvarierar då med arbetsmarknadsläget och matchningsförmågan tolkas då som oförändrad. Om exempelvis placeringsgraden stiger samtidigt som V/U-kvoten är oförändrad innebär detta att matchningsförmågan har ökat och trendlinjen förskjuts uppåt till vänster. Placeringsgraden växer med avtagande hastighet då V/U-kvoten stiger Arbetsmarknadslägets betydelse för placeringsgraden har avtagit 17
Prora 2001:1 Arbetsmarknadsutbildning 2000 Som ensam oberoende variabel förklaras 44 procent av variationen i placeringsgraden mellan åren 1979 till 2000 av volymerna. Via statistiska beräkningar av olika tidsperioder kan man utröna att dimensioneringen av volymerna förklarar mindre av variationen i placeringsgraden fram till 2000 jämfört med perioden fram till 1995, då förklaringsgraden uppgick till 0,52. Under 1998 och 1999 uppvisade sambandet mellan placeringsgrad och vo- Arbetsmarknadsutbildningen har marknadsanpassats Höga volymer p å- verkar andelen i arbete negativt Av figur 3 framgår att inget år under den 22-års period som observationerna avser har ett värde så långt upp till vänster i figuren som 2000 års värde, vilket kan tolkas som att arbetsmarknadsutbildningen under det senaste året varit bättre anpassad till marknadens krav än den varit tidigare under uppföljningsperioden 3. En annan faktor som sannolikt påverkar placeringsgraden är antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning. Informationen i figur 4 talar för att det finns ett negativt samband mellan antalet deltagare (volymer) och placeringsgraden. Visserligen är sambandet betydligt svagare än sambandet mellan placeringsgrad och arbetsmarknadsläge, men man kan ändå ur figuren utläsa att år med låga volymer har relativt hög placeringsgrad och vice versa. Intuitivt kan man dra slutsatsen är att höga volymer tenderar att försämra kvaliteten på utbildningen, vilket också påverkar placeringsgraden negativt. Figur 4 Sambandet mellan placeringsgrad och det genomsnittliga antalet deltagare (1000-tal) i yrkesinriktad och förberedande arbetsmarknadsutbildning 1979-2000 80 Placeringsgrad 70 60 50 40 30 20 00 86 87 84 85 81 90 82 83 97 89 88 80 99 98 96 79 93 95 91 94 R 2 = 0,44 92 10 0 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 Antal deltagare i tusental 44 procent av variationen i placeringsgraden förklaras av volymerna 3 Det bör dock noteras att värdet för V/U-kvoten (som avgör den horisontella placeringen i figur 3) bygger på att de institutionella förutsättningarna för relationen mellan vakanser och arbetslösa har varit någorlunda intakta sedan 1979. Visserligen har Arbetsmarknadsverkets marknadsandelar av vakanser och andelen arbetslösa av obalanstalet varierat under de 20 åren som observationerna gäller, men skillnaden är av en sådan marginell natur att V/U-kvoten inte påverkas nämnvärt. 18
Arbetsmarknadsutbildning 2000 Prora 2001:1 lymer ett annorlunda mönster än tidigare år. Medan exempelvis utvecklingen mellan år 1990 och 1995 relativt väl följer den logaritmerade trendlinjen, viker 1998 och 1999 års punkter av i positiv riktning, vilket onekligen står i motsats till det tidigare relativt tydliga negativa sambandet mellan placeringsgrad och volymer. Här bör det dock poängteras att volymerna under 1997 var relativt låga och att dimensioneringen av volymerna har en underordnad betydelse jämfört med arbetsmarknadsläget. Resultatet för år 2000 uppvisar dock återigen ett negativt samband mellan placeringsgrad och volymer. Med arbetsmarknadsutbildning avses i ovanstående resonemang både yrkesinriktad och förberedande utbildning. Andelen yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning har varierat över tiden och att enbart studera denna utbildning hade troligen givit ett annat resultat. Detta var dock tyvärr inte var möjligt att göra i samband med denna undersökning på grund av svårtillgängliga data. Slutsatsen av resonemanget i detta avsnitt är således att arbetsmarknadsläget i hög grad påverkar placeringsgraden positivt. Deltagarantalet har en underordnad betydelse för placeringsgraden, men kan i ett långsiktigt perspektiv betraktas ha en viss negativ inverkan på placeringsgraden. Det förefaller dock som om arbetsmarknadsläget minskat i betydelse medan volymerna ökat något i betydelse under 2000. Det kan också betraktas som en indikation på att Arbetsmarknadsverkets interna arbete med behovsanalys, upphandling, rekrytering och kvalitetsuppföljning har ökat i betydelse för arbetsmarknadsutbildningens effektivitet. Detta behöver dock inte vara entydigt positivt, eftersom en utveckling med skarpare selektionsprocesser och stigande kvalifikationskrav riskerar att utestänga svagare grupper från utbildningen. Interna arbetet med utbildningen ökar i betydelse för placeringsgraden 4.3 Typ av anställning Av de deltagare som fick arbete efter arbetsmarknadsutbildningen fick 58 procent anställning inom privata sektorn. Motsvarande andel vid 1999 års uppföljning var 66 procent. 27 procent fick anställning inom kommun eller landsting och 5 procent var egna företagare sex månader efter avslutad utbildning. Övriga deltagare fördelar sig på statlig arbetsgivare (4 procent), någon form av organisation eller förening (2 procent) samt annan typ av arbetsgivare (4 procent). De som avbrutit utbildningen hade i högre grad fått arbete inom privata sektorn än fullföljarna, som istället hade en högre andel anställda inom kommun eller landsting. Det kan noteras en betydande skillnad mellan könen vad gäller arbetsgivarkategori. 74 procent av männen som fullföljde sin utbildning fick arbete inom privata sektorn, medan motsvarande andel för kvinnor endast uppgick till 40 procent. Kvinnornas anställningar återfanns istället i högre grad hos arbetsgivare inom kommun eller landsting (45 procent). Andelen män med anställning hos sistnämnda arbetsgivare uppgick endast till elva procent. Könsfördelningen bland övriga arbetsgivarkategorier var jämnt fördelad. 58 procent fick arbete inom privata sektorn Fler män än kvinnor fick arbete inom privata sektorn 19
Prora 2001:1 Arbetsmarknadsutbildning 2000 Yngre fick i större utsträckning än äldre anställning inom privata sektorn Vanligaste anställningsformen var fast anställning Män fick fast anställning i större utsträckning än kvinnor Tillsvidareanställningar vanligast bland de yngre Fast anställning vanligast bland maskinoperatörer Även skillnader mellan åldersgrupper förekom när det gäller huvudsaklig arbetsgivare. Ungdomar (under 25 år) fick i förhållandevis hög grad anställning i privata sektorn (70 procent), medan de äldre åldersgrupperna (över 44 år) i större utsträckning var anställda i kommun eller landsting eller arbetade som egen företagare. Endast tre procent av ungdomarna startade eget företag efter arbetsmarknadsutbildning, medan motsvarande andel bland personer 55 år och äldre var sju procent. Den vanligaste anställningsformen efter avslutad arbetsmarknadsutbildning var fast anställning (43 procent). Näst vanligast var tillfälligt arbete med 36 procent. Avbrytare av utbildning fick i högre grad tillsvidareanställningar än fullföljare, medan fullföljarna i något högre utsträckning än avbrytarna var representerade bland timanställningar. Män fick i större utsträckning än kvinnor fast anställning, medan kvinnor i högre grad än män fick tillfällig anställning eller timanställning. Andelen tillsvidareanställningar uppgick till 50 procent bland män och 36 procent bland kvinnor. Skillnaden mellan könen förklaras till stor del av den höga andelen kvinnliga deltagare som fått arbete inom vårdsektorn, där tillfälliga anställningar och timanställningar är vanliga. Tillsvidareanställningar var vanligast i den yngsta åldersgruppen (under 25 år), medan timanställningar var vanligast i den äldsta åldersgruppen (55 år och äldre). Det goda arbetsmarknadsläget i storstadslänen förefaller frambringa något fler tillsvidareanställningar än i skogslän och övriga län. Vid en granskning av olika yrkesgrupper (se tabell 5 nedan) framgår att fast anställning var vanligast bland maskinoperatörer (60 procent), datatekniker (57 procent) och anställda inom bygg/anläggning (56 procent). Fast anställning var minst vanligt bland anställda inom kultur/media. Fast anställning var även ovanligt bland vård- och restauranganställda, där timanställningar istället var mest frekventa. Tillfällig anställning var vanligast förekommande bland pedagogiska yrken. Yrkesgruppen kultur/media dominerade bland egenföretagarna, där det bland annat är vanligt att arbeta som frilansare. 20