Överklagande av hovrätts slutliga beslut grovt narkotikabrott; nu fråga om litispendens

ÖVERKLAGANDE Sida 1 (19) Chefsåklagaren Lars Persson Ert datum Er beteckning Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM Överklagande av hovrätts slutliga beslut grovt narkotikabrott; nu fråga om litispendens Klagande Riksåklagaren Motpart K Ombud och offentlig försvarare: Advokaten S Saken Grovt narkotikabrott; nu fråga om litispendens Slutligt beslut Svea hovrätts, avd. 1, slutliga beslut den 15 maj 2007 i mål B 1128-07 Yrkande Jag yrkar att Högsta domstolen undanröjer hovrättens slutliga beslut och visar målet åter till hovrätten för erforderlig handläggning. Det första åtalet och tingsrättens dom Åtalet K åtalades den 8 december 2006 för narkotikabrott. Efter en vid huvudförhandlingen i målet företagen justering av åtalet påstod åklagaren följande. K har under tiden 20 24 oktober 2006 i Västerås mottagit och därefter på D- vägen i Västerås olovligen förpackat och förvarat 201 gram amfetamin som inte varit avsett för eget bruk. K har innehaft narkotikan i överlåtelsesyfte. Deldomen den 20 december 2006 Tingsrätten dömde K för narkotikabrott till fängelse ett år fyra månader. I domen, som var en deldom, konstaterade tingsrätten att ett paket innehållande Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 08-453 66 00 Telefax 08 453 66 99 Webbadress www.aklagare.se

ÖVERKLAGANDE Sida 2 (19) 201 gram amfetamin inlindat i två plastpåsar påträffats under en platta i innetaket i badrummet i den lägenhet K disponerade tillsammans med sin sambo. Tingsrätten fann utrett att K insett att paketet innehöll narkotika och att han mottagit och förvarat narkotikan. Spår av amfetamin på och i anslutning till en i badrummet påträffad våg uteslöt enligt tingsrätten andra motiv till mottagandet och förvaringen av narkotikan än att åtgärderna vidtagits i syfte att överlåta narkotika. Tingsrätten fann det dock inte visat att K förpackat det i målet aktuella amfetaminet. Tingsrättens dom överklagades inte och vann laga kraft den 11 januari 2007. Det andra åtalet och tingsrättens dom Åtalet K åtalades den 9 januari 2007 för grovt narkotikabrott. Efter en vid huvudförhandlingen i målet företagen justering av åtalet påstod åklagaren följande. K och N har gemensamt och i samförstånd någon gång under tiden slutet av september 2006 24 oktober 2006 i en lägenhet på D-vägen i Västerås olovligen mottagit och förvarat 7 910 tabletter Ectacy (MDMA). K och N har även vid samma tillfälle gemensamt och i samförstånd olovligen mottagit och förvarat 3 179 gram amfetamin av denna mängd är K sedan tidigare dömd för att ha tagit befattning med 201 gram amfetamin, se tidigare deldom Västmanlands tingsrätts B 4617-06. K och N har därefter gemensamt och i samförstånd olovligen förpackat och sedan transporterat 2 978 gram amfetamin och 7 910 tabletter Ectacy (MDMA), av ovan nämnda narkotika, till en gömma vid Anundshög i Västerås. Narkotikan har inte varit avsedd för eget bruk. Brottet är grovt då det utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning och avsett särskilt stor mängd narkotika. Domen den 23 januari 2007 Tingsrätten dömde K för grovt narkotikabrott till fängelse åtta år åtta månader. Av domen framgår att K erkände grovt narkotikabrott enligt åklagarens gärningsbeskrivning men bestred att brottet begåtts gemensamt och i samförstånd med N. Vidare framgår att åklagaren sakframställningsvis bl.a. uttalat att K och N någon gång under i åtalet angiven tid mottog narkotikan i lägenheten på D- vägen. En del av narkotikan, 201 gram amfetamin, avskildes och gömdes i en lucka i badrumstaket. Resten av partiet, 2 978 gram amfetamin och ecstasytabletterna packades om, varefter K gömde detta i ett skogsparti vid Anundshög i Västerås. Vid husrannsakan i lägenheten den 24 oktober 2006 påträffades amfetaminet i badrumstaket. Den narkotika som gömts i skogen påträffades av en privatperson och togs sedan i beslag. Beslaget utgjordes av en svart plastsäck

ÖVERKLAGANDE Sida 3 (19) med sex silverfärgade paket innehållande sammanlagt 2 978 gram amfetamin och en svart plastsäck innehållande sammanlagt 7 910 tabletter ecstasy. K och N talade om det gömda narkotikapartiet vid telefonsamtal som avlyssnades av polisen. Tingsrätten konstaterade att vid jämförelse hos SKL av det amfetamin som påträffades i lägenheten och det som påträffades i gömman i skogen talade resultatet starkt för att narkotikan kommer från samma tillverkningssats. Vid huvudförhandlingen i tingsrätten berättade K att han tagit emot narkotikan, flyttat över den till andra påsar varefter han gömde narkotikan under badkaret, förutom den del av amfetaminet som han gömde i badrumstaket. Den 20 oktober 2006 fick han telefon från en person som sade åt honom att gömma narkotikan. Han gick ut med narkotikan och åkte tillsammans med två obekanta män bil ut till Anundshög. Männen grävde ner narkotikan medan K väntade i bilen. När männen kom tillbaka fick K en beskrivning av var narkotikan var nergrävd. Männen skulle höra av sig senare. Enligt K var hans uppgift att förvara narkotikan en tid. Tingsrätten fann att Ks erkännande stöddes av hans egna uppgifter och av övrig utredning. Åtalet var därför styrkt. Tingsrätten konstaterade att eftersom K genom deldom den 20 december 2006 redan ådömts ansvar för en del av amfetaminmängden avsåg ansvaret nu, förutom ecstasytabletterna, 2 978 gram amfetamin. Handläggningen i hovrätten K överklagade tingsrättens dom av den 23 januari 2007. I nu aktuellt avseende yrkade K, som han slutligen bestämde sin talan, att tingsrättens dom skulle undanröjas och åtalet avvisas eftersom hinder till följd av reglerna om litispendens förelegat att ta upp åtalet till prövning. Åklagaren bestred att det förelåg hinder i någon del att ta upp åtalet till prövning. I andra hand hävdades att åtalet kunde prövas såvitt avsåg delar av Ks befattning med amfetaminet samt dennes befattning med ecstasytabletterna. Åklagaren förklarade sig vidare i hovrätten justera åtalet på så sätt att han efter gärningsbeskrivningens tredje stycke lade till följande mening: K har härvid olovligen överlåtit narkotikan till annan/andra. I slutligt beslut den 15 maj 2007 beslutade hovrätten som inte tillät det av åklagaren gjorda tillägget till gärningsbeskrivningen att undanröja tingsrättens dom såvitt angick frågorna om skuld, påföljd, utvisning samt avgift enligt lagen om brottsofferfond samt avvisade åtalet i samtliga delar med undantag för yrkandena om förverkande och beslag.

ÖVERKLAGANDE Sida 4 (19) Enligt hovrätten kunde åklagarens gärningsbeskrivning rent språkligt inte uppfattas på annat sätt än att K mottagit all narkotika vid ett och samma tillfälle. Hovrätten utgick därför ifrån att K mottagit all narkotika som omfattas av de båda åtalen vid ett och samma tillfälle och att det varit fråga om en och samma leverans. Hovrätten konstaterar att i 1 första stycket 4 narkotikastrafflagen (1968:64) straffbeläggs anskaffning, bearbetning, förpackning, transport, förvaring eller annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk. Syftet med införandet av denna gärningsform var enligt hovrätten att straffbelägga vissa kvalificerade förfaranden med narkotika som tidigare inte var möjliga att beivra eller som enbart var att bedöma som innehavsbrott. Enligt hovrätten är de olika förfaranden med narkotika som ryms i uppräkningen i grunden av samma slag. All befattning med narkotika, enligt den aktuella punkten, som mottagits vid ett och samma tillfälle bör som huvudregel betraktas som samma gärning, åtminstone då det gäller narkotika av samma slag, i den mån gärningsbeskrivningen inte ger utrymme för annat. Av detta drog hovrätten slutsatsen att Ks hantering av amfetaminet, i vart fram till dess delar av det fördes ifrån lägenheten, utgjorde samma gärning som den han redan dömts för i den tidigare domen. När det gäller åtalet i den del som avsåg ecstasytabletter uttalar hovrätten att det faktum att straffvärdet för olika slag av narkotika är olika inte kan tas till intäkt för slutsatsen att fråga är om olika gärningar vid i övrigt likartad befattning med narkotika mottagen vid ett och samma tillfälle. Enligt hovrätten bör i ett fall som det förevarande i stället den omständigheten att fråga är om samma leverans tillmätas avgörande betydelse i sammanhanget. Den omständigheten att det nya åtalet även avsåg ecstasytabletter innebar således enligt hovrättens mening inte heller i den delen att det var fråga om en annan gärning. Härefter konstaterar hovrätten att det nya åtalet även avser en efterföljande hantering av narkotikan, nämligen förpackning och transport av det tillkommande amfetaminet och av ecstasytabletterna till en gömma i ett skogsparti i Västerås. I denna del uttalar hovrätten följande. Det kan därvid för det första konstateras att även denna befattning rör förfaranden som ryms i angiven punkt i 1 narkotikastrafflagen. Vidare har Ks befattning fortgått utan uppehåll från mottagandet av narkotikan till dess narkotikan grävdes ner i skogen. Något avbrott i befattningen med narkotikan mellan de olika leden har således inte förekommit. Att den efterföljande hanteringen av narkotikan innebar att den fördes till en annan plats saknar i sammanhanget betydelse. Det sagda innebär att även den efterföljande befattningen med narkotikan får anses ingå i den gärning som prövades av tingsrätten genom domen den 20 december 2006.

ÖVERKLAGANDE Sida 5 (19) Slutsatsen av hovrättens resonemang blir att tingsrättens dom den 20 december 2006 prekluderade, dvs. utestängde, möjligheten att pröva befattningen med all den narkotika som omfattas av det nya åtalet enligt den lydelse av detta åtal som tingsrätten prövade. Det förelåg således på grund av litispendens hinder mot att ta upp det nya åtalet till prövning. Hovrätten noterade också att om åklagaren i stället för att väcka ett nytt åtal hade överklagat den tidigare domen och justerat åtalet är det möjligt att hovrätten, om justeringen hade varit av sådan art att den väsentligt ändrat förutsättningarna för prövningen i målet, haft att återförvisa målet till tingsrätten för ny prövning. Åklagarens justering av åtalet avsåg ett påstående om att K överlåtit narkotikan till annan. Hovrätten konstaterade att överlåtelse av narkotika upptas i 1 första stycket 1 narkotikastrafflagen. Enligt hovrättens mening bör sådan befattning med narkotika i normalfallet anses utgöra en självständig gärning inte bara i förhållande till andra överlåtelser utan även till sådana förfaranden som avses i 1 första stycket 4 narkotikastrafflagen och detta även om narkotikan härrör från samma leveranstillfälle. Hovrätten fann därför att åklagarens tillägg till gärningsbeskrivningen får anses utgöra en utvidgning av åtalet som inte är tillåten i högre rätt. Tillägget tilläts därför inte. Grunder Yttrande från Utvecklingscentrum Stockholm Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Stockholm har ett särskilt ansvar för metodutveckling när det gäller bl.a. bekämpande av narkotikabrott. Jag har inhämtat yttrande från utvecklingscentrum över framställningen om överklagande. Yttrandet bifogas. Frågan om en brottmålsdoms rättskraft Av 30 kap. 9 rättegångsbalken framgår att sedan dom i brottmål vunnit laga kraft får fråga om ansvar för gärning som prövats genom domen inte tas upp på nytt (res judicata). Vidare stadgas i 45 kap 1 tredje stycket rättegångsbalken att nytt åtal inte får väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han eller hon redan står under åtal (litispendens). Gärningsbegreppet i de båda stadgandena anses överensstämma (Fitger, Rättegångsbalken en kommentar på Internet, 45 kap. 1 ). I Fitgers kommentar till rättegångsbalken uttalas följande beträffande bakgrunden till rättskraftsreglerna (a.a., 30 kap. 9 ). Innan en närmare redogörelse lämnas angående förutsättningarna för rättskraftens inträde och angående rättskraftens omfattning skall nämnas att det ligger stridiga intressen bakom utformningen av rättskraftsreglerna. Å ena sidan gäller att varje rättskraftsreglering kan antas leda till att man i ett konkret fall inte alltid uppnår det materiellt riktigaste resultatet. Å andra sidan talar flera skäl för att

ÖVERKLAGANDE Sida 6 (19) man ändå har regler om rättskraft. I brottmål är reglerna till fördel för den tilltalade. Som Ekelöf påpekar skall inte ens en frikänd som i själva verket är skyldig behöva leva i ständig oro för att hans sak skall tas upp på nytt (Rättegång III 6 uppl, s 155). Särskilt vid frikännande dom är det viktigt att man genom rättskraften ger en yttre auktoritet åt avgörandet och såvitt möjligt försöker neutralisera de sociala skadeverkningar för den tilltalade som åtalet inneburit. Fällande domar skall verkställas och även beträffande dessa är det därför viktigt att ha ett auktoritativt avgörande. Kostnadskrävande dubbelprocesser undviks. Rättskraftsreglerna ger vidare åklagaren en drivfjäder att bedriva brottmålsutredningen med omsorg och energi och att inte inleda rättegång förrän den gärning det handlar om är tillräckligt väl utredd. Motsvarande gäller om målsäganden vill väcka enskilt åtal. Även i Europakonventionen finns en bestämmelse som förbjuder dubbelbestraffning. Enligt artikel 4 första punkten i sjunde tilläggsprotokollet till konventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligen frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den staten. I de fall frågan om gärningsidentitet aktualiseras föreligger det i princip alltid någon eller några skillnader mellan gärningspåståendena. Variationsmöjligheterna i detta avseende är i stort sett obegränsade. Frågan om det i ett enskilt fall är fråga om samma gärning är därför ofta svårbedömd. Frågan om gärningsidentitet enligt 30 kap. 9 och 45 kap. 1 tredje stycket rättegångsbalken har med anledning av sin komplexitet kommit att behandlas av en lång rad författare genom åren. Här kan nämnas Gärde, Welamson, Ekelöf och Olivecrona. På senare år har frågan bl.a. behandlats av Fitger m.fl. i kommentaren till rättegångsbalken och av Bylund i Process och exekution, Vänbok till Robert Boman, 1990, s. 41 69. Frågor om rättskraft i samband med narkotikabrott har behandlats av T Andersson i Vänbok till Torleif Bylund, 2003, s. 9 51. Vidare har frågan i ett antal fall varit föremål för Högsta domstolens prövning. Gärde uttalar att prövningen av frågan om gärningsidentitet bör ta sin utgångspunkt i om sambandet mellan de handlingsförlopp som skall bedömas är väsentligt eller oväsentligt (Gärde, Nya rättegångsbalken, 1949, s. 402). Olivecronas uppfattning är att res judicata föreligger om åklagaren i det nya åtalet jämfört med det tidigare avviker från beskrivningen av den yttre situationen, gör tillägg till beskrivningen av samma händelseförlopp eller framför en alternativ rekonstruktion av samma till en viss tid och plats förlagt händelseförlopp som medfört ett visst brottsligt resultat (Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 1961, s. 173). Ekelöf konstaterar att Welamson i sin avhandling Om brottmålsdomens rättskraft, 1949, inte ger någon sammanfattande beskrivning av kriteriet för gärningens identitet och föreslår för egen del att det för att sådan identitet skall föreligga bör krävas att det råder överensstämmelse med avseende på antingen handlingen eller angreppsobjektet (brottsresultatet). I kommen-

ÖVERKLAGANDE Sida 7 (19) taren till rättegångsbalken uttalas att det kan skönjas en utveckling vilken innebär att man alltmera begränsar möjligheterna att väcka ett nytt åtal, rättskraften synes således öka i styrka (a.a., 30 kap. 9 ). Trots den stora uppmärksamhet frågan om gärningsidentitet genom åren rönt såväl i doktrinen som i domstolspraxis är det, enligt min uppfattning, med hänsyn till variationsmöjligheterna fortfarande så att utrymmet för svårbedömda situationer är omfattande. Rättskraftens omfattning enligt 30 kap. 9 och 45 kap. 1 tredje stycket rättegångsbalken anses motsvara det område inom vilket åtalsjustering kan ske. Med sistnämnda term avses ett tillåtet åberopande av en ny omständighet till stöd för åtalet (jfr 45 kap. 5 tredje stycket rättegångsbalken). Om det i ett enskilt fall är fråga om samma gärning i den mening som avses i de aktuella lagrummen är det sålunda möjligt att justera åtalet. Sambandet rättskraft - konkurrensproblematiken Sambandet mellan de processrättsliga rättskraftsfrågorna och den straffrättsliga konkurrensproblematiken är inte helt klarlagt. Konkurrenslösningar och bedömningar av frågor om res judicata behöver dock inte nödvändigtvis överensstämma med varandra (jfr BRÅ PM 1982:2, Narkotikabrott, s. 142, Löfmarck, Straffrättens konkurrensproblem, 1974, s. 122 ff och T Andersson i Vänbok till Torleif Bylund, 2003, s. 41 ff). Jareborg har i detta sammanhang uttalat att det vid bedömningen av processuella rättskraftsfrågor kan finnas anledning att ta ledning av straffrättsliga konkurrensbedömningar så att om lagkonkurrens är den valda lösningen brotten bör anses utgöra en enhet på det sättet, att man inte kan väcka nytt åtal för ett brott i serien, sedan gärningsmannen dömts för något av dem (jfr Jareborg, Allmän Kriminalrätt, 2001, s.449). Mot bakgrund av det anförda bör vid bedömningar av frågor om res judicata och litispendens försiktighet iakttas när det gäller betydelsen av uttalanden i förarbeten, doktrinen och rättspraxis angående straffrättsliga konkurrensfrågor. Konkurrensfrågan i förarbeten och i doktrinen Hoflund konstaterar bl.a. utifrån förarbetsuttalanden att de olika brottstyperna i 1 narkotikastrafflagen är rangordnade enligt sin numrering och att en subsidiaritetsprincip därför bör iakttas. Överlåtelsen är därvid att betrakta som det centrala brottet. Hoflund anser det naturligt att se innehavet som ett led i en överlåtelse och uttalar att det är självständigt kriminaliserat huvudsakligen för att komma åt fall där överlåtelsesyfte inte kan styrkas. Om innehavet avsett mer än vad som överlåtits finns det knappast skäl att inte också döma för innehav i överskjutande del (Hoflund, Narkotikabrotten, 1993, s. 140 f).

ÖVERKLAGANDE Sida 8 (19) I propositionen till lagen (2000:1225) om straff för smuggling uttalas att det innehav som konstituerar en olaga införsel inte bör medföra ansvar enligt narkotikastrafflagen utan enbart enligt smugglingsbestämmelsen. En annan sak anges vara om och i vilken mån ett efterföljande innehav skall medföra ansvar enligt narkotikastrafflagen. Den frågan måste besvaras enligt allmänna straffrättsliga principer (prop. 1999/2000:124, s. 112). När det gäller konkurrens mellan narkotikabrott och varusmuggling av narkotika uttalar Jareborg att det i princip döms för båda brotten. Enligt Jareborg kan man dock tycka att narkotikabrott avseende innehav borde konsumeras av varusmuggling av samma narkotika. Rättspraxis anges därvid inte vara entydig (Jareborg, Straffrättens gärningslära, 1995, s. 229, jfr. även Hoflund a.a., s. 143 f). 1 första stycket 4 narkotikastrafflagen Den rubricerade punkten avser anskaffning, bearbetning, förpackning, transport, förvaring eller annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk. Punkten infördes genom lagstiftning som trädde i kraft år 1983. I propositionen till lagändringen uttalades att det inte var fråga om någon egentlig nykriminalisering eftersom de kvalificerade befattningar med narkotika som faller under punkten enligt då gällande rätt var straffbara som innehav. Avsikten med lagändringen var att göra det möjligt att i mer kvalificerade fall döma till ansvar även för de osjälvständiga brottsformerna. I specialmotiveringen uttalades att tolkningen av vilka slags befattningar som faller in under punkten bör ske med restriktivitet. Sålunda angavs att varje förflyttning av narkotika inte är att betrakta som en transport och att varje mer varaktig befattning inte kan anses utgöra ett förvarande. Vidare angavs att det för tillämpning av punkten i princip bör krävas att speciella och någorlunda ingripande åtgärder som i vart fall haft befattningen av narkotika som ett väsentligt ändamål har vidtagits. En förutsättning för ansvar är också att fråga inte är om narkotika endast avsedd för eget bruk (prop. 1982/83:141, s. 33 f). Rättspraxis Högsta domstolen har i flera fall prövat frågor med anknytning till gärningsidentitet och konkurrensfrågor i mål angående narkotikabrott. I NJA 1971 s. 396 var fråga om överlåtelse av narkotika under samma tid men till andra personer jämfört med en tidigare hovrättsdom. Högsta domstolens majoritet uttalade att bestämmelserna i narkotikastrafflagen (1968:64) inte ger anledning till annat än att varje överlåtelse av narkotika skall betraktas som ett brott för sig. Härav ansågs följa att det nya åtalet skulle avse annan gärning än som tidigare prövats.

ÖVERKLAGANDE Sida 9 (19) I notisfallet NJA 1979 C 403 fann Högsta domstolen att hinder mötte mot att ta upp ett nytt åtal för grovt narkotikabrott såvitt avsåg innehav och överlåtelse av narkotika under en tidsperiod som omfattats av en tidigare lagakraftvunnen tingsrättsdom vilken också gällde innehav och överlåtelse. Det senare åtalet ansågs avse samma innehav som i den tidigare domen. Det hade inte visats att den tilltalade under den aktuella tiden överlåtit narkotika vid andra tillfällen eller till andra personer än i det tidigare målet. Även om det tidigare målet endast avsett en liten del av de partier som den tilltalade i det senare målet erkänt att han tagit befattning med befanns hinder föreligga för att ta upp åtalet till prövning i den del det avsåg samma tidsperiod. I NJA 1986 s. 736 uttalar Högsta domstolen att innehav av narkotika som förvärvats från en och samma person för omedelbar egen konsumtion bör bedömas som ett antal från varandra fristående brott. I notisfallet NJA 1998 C 55 hade en tilltalad i en lagakraftvunnen dom dömts för förvärv och innehav av en viss mängd amfetamin. Åtal väcktes senare mot samma person för att vid samma tillfälle ha förvärvat ytterligare amfetamin vilken han sedan innehaft och förvarat. Eftersom fråga var om samma förvärv ansåg Högsta domstolen att den tidigare domen utgjorde hinder mot att ta upp frågan om den tilltalades ansvar för förvärv av den tillkommande mängden amfetamin. Högsta domstolen uttalade vidare att gärningsbeskrivningen inte hade en sådan utformning att den i sig innefattade ett påstående om att den tilltalade genom innehav och förvaring av narkotikan efter förvärvet tagit sådan befattning med narkotikan som vid tillämpning av 30 kap. 9 första stycket rättegångsbalken är att anse som annan gärning än förvärvet. Åtalet avvisades därför. Det nämnda notisfallet har kommenterats av T Andersson i Vänbok till Torleif Bylund, 2003, s. 31 ff. Enligt Andersson är Bylunds uppfattning, med utgångspunkt i doktrin och praxis om förhållandet mellan stöld och häleri, att olika slag av förfoganden med t.ex. narkotika utgör samma gärning och att dessa innefattar kriminaliserade moment i en obruten kedja av införsel innehav av olika slag försäljning m.m. Andersson konstaterar att Högsta domstolen i notisfallet uttalat att gärningsbeskrivningen inte hade en sådan utformning att den i sig innefattade ett påstående om att den tilltalade genom innehav och förvaring av narkotikan efter förvärvet tagit sådan befattning med narkotikan som vid tillämpning av 30 kap. 9 första stycket rättegångsbalken är att anse som annan gärning än förvärvet. Detta skulle motsatsvis betyda att om den tilltalade tagit befattning med narkotikan på annat sätt än som påståtts i gärningsbeskrivningen, så hade det inte nödvändigtvis förelegat hinder för prövning. Enligt Andersson ligger det väl närmast till hands att Högsta domstolen antyder att överlåtelse av narkotika skulle vara sådan befattning som inte prekluderas av en förvärvsdom, trots att det är fråga om samma narkotika och trots att försälj-

ÖVERKLAGANDE Sida 10 (19) ningen i sådant fall skulle utgöra det sista ledet i en obruten förfogandekedja. En sådan ståndpunkt konstateras strida mot Bylunds uppfattning i frågan. I NJA 1971 s. 321 hade en tilltalad för annans räkning mot betalning smugglat in ett parti narkotika. Trots att åtalet och domen endast avsåg varusmuggling förklarade Högsta domstolen behållen del av betalningen förverkad såsom vinning av brott. Detta på grund av den tilltalades innehav av narkotikan. I doktrinen har ifrågasatts om det inte härav går att dra slutsatsen att Högsta domstolen, som inte hade att ta ställning i ansvarsfrågan, ansett att det borde ha dömts i brottskonkurrens. I NJA 1989 s. 837 hade den tilltalade köpt ett narkotikaparti varav han samma dag sålt en del. Åtalet avsåg överlåtelsen och bl.a. innehav av resterande del av partiet. Högsta domstolen uttalade att enligt gärningsbeskrivningen, som inte omfattade förvärvet, var vad den tilltalade låtit sig komma till last att bedöma som två gärningar. I NJA 2003 s. 435 hade hovrätten dömt den tilltalade till sex års fängelse för att efter att i överlåtelsesyfte förvärvat 3 077 gram amfetamin ha infört narkotikan i Sverige och därefter i Stockholm olovligen ha innehaft, förvarat och transporterat den. Den tilltalade begärdes utlämnad till Litauen. I Litauen avsåg misstankarna olaglig tillverkning och förvaring av stora mängder amfetamin i Litauen samt utförsel av amfetamin från Litauen. Den tilltalade var åtalad för att bl.a. ha utfört 3 077 gram amfetamin. Enligt Högsta domstolen kunde det hållas för visst att den narkotika den tilltalade dömts för i Sverige var samma narkotika som omfattades av det litauiska åtalsbeslutet. Högsta domstolen uttalade vidare följande. Såsom åtalet var utformat i det svenska målet får det i princip anses föreligga hinder mot utlämning såvitt avser R.P:s befattning med det till Sverige införda partiet narkotika från tidpunkten för förvärvet av detta. Detta gäller även i förhållande till sådan befattning som ägt rum på litauiskt område. Även om fråga är om samma parti narkotika torde det dock kunna förekomma att en viss befattning med hela eller en del av partiet är av det slaget att det är att anse som en annan gärning än befattningen i övrigt (jfr NJA 1998 C 55). Utförsel av narkotika från Litauen är inte att anse som brott enligt svensk lag. Utförseln av det parti amfetamin som R.P. förde in till Sverige d. 9 juni står emellertid i sådant samband med det smugglingsbrott som han dömts för i Sverige att utförseln får anses ha ingått som ett led i den vid svensk domstol prövade gärningen. På grund av det anförda föreligger hinder mot utlämning såvitt avser innehav och utförsel från Litauen d. 8 juni av 3 077 gram amfetamin. I övrigt föreligger inte hinder enligt 1-10 utlämningslagen mot den begärda utlämningen. Vidare kan i sammanhanget nämnas NJA 1975 s. 585. Av detta rättsfall framgår att anskaffande av hemliga uppgifter enligt 19 kap. 5 brottsbalken (spioneri) och efterföljande offentliggörande av samma uppgifter är att bedöma som skilda gärningar.

ÖVERKLAGANDE Sida 11 (19) Min bedömning Några allmänna synpunkter Som framgått i det föregående har frågan om gärningsidentitet genom åren rönt stor uppmärksamhet såväl i doktrinen som i domstolspraxis. Trots detta är det med hänsyn till variationsmöjligheterna fortfarande så att utrymmet för svårbedömda situationer är omfattande. Frågan om gärningsidentitet kan sägas till stor del vara av juridisk/teknisk, natur. Vid bedömningen av sådana frågor anser jag att ett praktiskt, förnuftsmässigt, perspektiv bör anläggas med utgångspunkt i de aktuella lagreglernas funktion och syfte. Vilka omständigheter som skall tillmätas störst betydelse kan självfallet variera beroende på vad det är för typ av brott. Vidare bör man alltid ställa frågan om resultatet av en bedömning kan anses som rimlig eller inte. Underlaget för bedömningen Utgångspunkten för bedömningen är, med utgångspunkt i vad K berättat, följande. K mottog all narkotika, 3 197 gram amfetamin och 7 910 tabletter ecstasy, vid samma tillfälle i lägenheten på D-vägen. Narkotikan levererades i två påsar. K flyttade över narkotikan till andra påsar. Av narkotikan gömde K 201 gram i badrumstaket. Resterande narkotika gömde K under badkaret. Efter en tid tog K den narkotika han gömt under badkaret och åkte i bil tillsammans med två män ut till ett skogsparti var narkotikan grävdes ner. Amfetaminet var förpackat i paket som låg i en plastsäck och ecstasytabletterna var förpackade i paket som låg i en annan plastsäck. Den första åtalet och domen mot K avsåg att han mottagit och förvarat 201 gram amfetamin i lägenheten på D-vägen. Åklagarens påstående om att K förpackat amfetaminet ogillades av tingsrätten. Domen vann laga kraft den 11 januari 2007. Det andra åtalet mot K väcktes den 9 januari 2007. Åtalet och domen mot K avser att han mottagit och förvarat 2 978 gram amfetamin och de 7 910 ecstasytabletterna i lägenheten på D-vägen. Åtalet och domen avser vidare att K förpackat narkotikan och sedan transporterat den till gömman i skogen. Åtalsjusteringen All narkotikahandel av någon omfattning syftar till ekonomisk vinning. Det är därför naturligt att betrakta överlåtelsen som det centrala narkotikabrottet. Jag delar hovrättens uppfattning att överlåtelse av narkotika bör anses utgöra en självständig gärning i förhållande både till andra överlåtelser och till annan befattning med narkotika. Hovrättens beslut att inte tillåta åklagarens justering av åtalet är därför enligt min uppfattning riktigt.

ÖVERKLAGANDE Sida 12 (19) Åtalet i den del som avser befattningen med ecstasytabletterna i lägenheten Det första åtalet avser endast befattning med amfetamin medan det senare avser befattning med såväl amfetamin som med ecstasytabletter. All narkotika har mottagits vid samma tillfälle och under en tid förvarats i lägenheten på D- vägen. Amfetaminet och ecstasytabletterna har förvarats i olika påsar och således varit lätt åtskiljbara. Det amfetamin som det första åtalet avser har förvarats på ett annat ställe i lägenheten än ecstasytabletterna. Hovrätten menar att i och med att det är fråga om likartad befattning med narkotikan, förfaranden som ryms inom 1 första stycket 4 narkotikastrafflagen, bör den omständigheten att det är fråga om samma leverans tillmätas avgörande betydelse. Det faktum att det nya åtalet även avsåg ecstasytabletter innebar således enligt hovrättens mening inte att det var fråga om en annan gärning än i den tidigare domen. Vid bedömning av straffvärdet för narkotikabrott är genomgående arten och mängden narkotika av stor betydelse. Utgångspunkten vid straffmätningen kan, förutom de allmänna reglerna i rättegångsbalken, tas i de omständigheter som enligt 2 och 3 narkotikastrafflagen särskilt skall beaktas vid bedömande av om brottet skall anses som ringa respektive grovt. I 2 nämns arten och mängden narkotika direkt i lagtexten. När det gäller 3 framgår av propositionen till en år 1981 vidtagen lagändring att större vikt än tidigare skall läggas vid narkotikans farlighet (se prop. 1980/81:76, s. 212). Högsta domstolen har med utgångspunkt i farligheten hos olika preparat och mängden narkotika i ett flertal fall prövat bl.a. rubriceringsfrågor och påföljdsfrågor. Exempel på detta utgör t.ex. NJA 1983 s. 754, NJA 1992 s. 235, NJA 1997 s. 193, NJA 1997 s. 522 och NJA 2002 s. 365. I praxis anses heroin vara det farligaste av de preparat som har en mera omfattande spridning på narkotikamarknaden medan cannabis anses som mindre farligt. Ecstasy anses som farligare än amfetamin. Vid farlighetsbedömningen tas hänsyn till en rad olika kriterer; bl.a. risken för fysiska och psykiska skador, giftighet och beroenderisken (jfr Åklagarmyndighetens RättsPM 2005:17). I sammanhanget bör också framhållas att amfetamin och ecstasy har olika målgrupper. Vilken typ av narkotika det gäller är således av mycket stor betydelse för bedömningen av hur allvarligt ett brott är. Enligt min uppfattning bör avgörande betydelse vid bedömningen av frågan om gärningsidentitet tillmätas det faktum att det är fråga om olika brottsobjekt, olika narkotiska preparat. Ett sådant synsätt förefaller naturligt och lätt att tilllämpa. Det är enligt min mening inte rimligt att rättskraften hos en dom som avser befattning med amfetamin även omfattar befattning med ecstasytabletter.

ÖVERKLAGANDE Sida 13 (19) Enligt min uppfattning leder också en jämförelse mellan de båda gärningspåståendena och omständigheterna kring dessa utifrån de kriterier för gärningsidentitet som lanserats i doktrinen till slutsatsen att det inte är fråga om samma gärning som i den tidigare domen. I och med att det är fråga om skilda brottsobjekt, olika typer av narkotika, kan sambandet mellan handlingsförloppen inte anses som väsentligt (jfr Gärde). Det senare gärningspåståendet kan inte heller anses vara sådant att det endast är fråga om en avvikelse i beskrivningen av den yttre situationen eller ett tillägg till beskrivningen av samma händelseförlopp (Olivecrona). Inte heller råder det överensstämmelse mellan vare sig handlingen eller angreppsobjektet/ brottsresultatet (Ekelöf). Årligen hanteras stora mängder narkotika i Sverige. Skadeverkningarna av denna verksamhet är väl känd. I ett tänkt fall grips en person för förvaring av en viss mängd cannabis. Under förundersökningen påträffas ingen ytterligare narkotika och det går inte att utreda hur den misstänkte kommit i besittning av narkotikan. Åklagaren väcker åtal för förvaringen och den tilltalade döms till ett kortare fängelsestraff. Domen vinner laga kraft. Senare framkommer uppgifter som gör att polis och åklagare kan utreda och lagföra även förvaring av en större mängd heroin. Sådan befattning med heroin har ett straffvärde på åtskilliga års fängelse. Vidare framkommer att heroinet och den mängd cannabis den första domen avsåg har förvärvats och levererats vid samma tillfälle. Det förefaller orimligt att åklagaren i en sådan situation skulle vara hänvisad att ansöka om resning till men för den dömde för att senare kunna väcka åtal för grovt narkotikabrott. En sådan vid tolkning av rättskraften enligt 30 kap. 9 rättegångsbalken kan knappast vara avsedd. Om denna tolkning accepteras skulle det kunna innebära att polis och åklagare tvekar att ingripa i vart fall mot personer som misstänks ägna sig åt omfattande narkotikahandel förrän man är säker på att kunna bevisa en stor del av verksamheten. En sådan tolkning skulle vidare inbjuda till oriktiga påståenden från misstänkta om att den narkotika misstanken avser har förvärvats samtidigt med annan narkotika som den misstänkte tidigare dömts för att ha befattat sig med. Det kan också tänkas att försök görs att skapa straffrihet för efterföljande hantering genom att medvetet låta sig lagföras för innehav av en mindre del av den narkotika som förvärvats vid ett och samma tillfälle. Allt detta skulle självfallet avsevärt försvåra myndigheternas kamp mot den oomtvistligt farliga narkotikabrottsligheten. Åtalet i den del som avser befattning med amfetamin och ecstasytabletter efter förvaringen i lägenheten Den första domen avser mottagande och förvaring av 201 gram amfetamin. Det senare åtalet avser, utöver mottagande och förvaring av 2 978 gram amfetamin och 7 910 ecstasytabletter, även att K förpackat och transporterat narkotikan till en gömma i ett skogsparti.

ÖVERKLAGANDE Sida 14 (19) Hovrätten konstaterar att Ks befattning med narkotikan rör förfaranden som ryms i 1 första stycket 4 narkotikastrafflagen och att befattningen fortgått utan uppehåll från mottagandet av narkotikan till dess den grävdes ner i skogen. Detta innebär enligt hovrätten att även den efterföljande befattningen med narkotikan får anses ingå i den gärning som redan prövats av tingsrätten i den nu lagakraftvunna domen. Som framgått i det föregående anser jag, på grund av att det är fråga olika brottsobjekt, att redan befattningen med ecstasytabletterna i lägenheten skall bedömas som en annan gärning än den som K tidigare dömts för. Även den efterföljande befattningen med tabletterna skall därför enligt min mening bedömas som en annan gärning. Min redovisning i det följande har därför främst bärkraft på den efterföljande befattningen med den större mängden amfetamin. Hovrätten har enligt min mening fäst alltför stor vikt vid att all befattning ryms inom 1 första stycket 4 narkotikastrafflagen. Jag delar för övrigt inte hovrättens uppfattning att de olika förfaranden med narkotika som ryms i uppräkningen i grunden är av samma slag. Det är i och för sig i samtliga fall fråga om kvalificerade former av befattning men praktiskt sett är skillnaderna stora. Bearbetning och transport är t.ex. vitt skilda företeelser. Det faktum att lagstiftaren valt att föra samman vissa former av befattning i samma punkt måste enligt min mening vara av begränsad betydelse vid bedömningen av frågan om gärningsidentitet. Vid en bedömning av nu aktuellt slag anser jag att man bör ta fasta på de konkreta handlanden och händelseförlopp det är fråga om. Den första domen mot K avser endast mottagande och förvaring av narkotikan i lägenheten på D- vägen. Detta handlande kan ses som en enhet, som väsentligen samma händelseförlopp. Det senare åtalet avser däremot ett helt nytt konkret handlande. Den statiska förvaringen av narkotikan bryts genom att K förpackar om narkotikan, tar ut den från lägenheten och åker bil ut i skogen var narkotikan göms undan, grävs ner. Enligt min mening förefaller det naturligt att se det efterföljande handlandet som en annan gärning. Även i detta fall anser jag att en jämförelse mellan de båda gärningspåståendena och omständigheterna kring dessa utifrån de kriterier för gärningsidentitet som lanserats i doktrinen leder till slutsatsen att det inte är fråga om samma gärning. Sambandet mellan handlingsförloppen kan inte anses som väsentligt (jfr Gärde). Det senare gärningspåståendet kan inte heller anses vara sådant att det endast är fråga om en avvikelse i beskrivningen av den yttre situationen eller ett tillägg till beskrivningen av samma händelseförlopp (Olivecrona). Inte heller råder det överensstämmelse mellan vare sig handlingen eller angreppsobjektet/ brottsresultatet (Ekelöf).

ÖVERKLAGANDE Sida 15 (19) Enligt min mening kan en sådan bedömning inte anses strida mot Högsta domstolens uttalanden i notisfallet NJA 1998 C 55. I det fallet avsåg den lagakraftvunna domen förvärv och innehav av amfetamin. Det senare åtalet avsåg förvärv av ytterligare amfetamin vilken sedan innehafts och förvarats. Eftersom fråga var om samma förvärv ansåg Högsta domstolen att den tidigare domen utgjorde hinder mot att ta upp frågan om den tilltalades ansvar för förvärv av den tillkommande mängden narkotika. Högsta domstolen uttalade vidare att gärningsbeskrivningen inte var sådan att den i sig innefattade ett påstående om att den tilltalade genom innehav och förvaring av narkotikan efter förvärvet tagit sådan befattning med narkotikan som var att anse som annan gärning än förvärvet. I notisfallet var således fråga om förvärv och innehav/förvaring. Högsta domstolen öppnar för att åklagarens gärningsbeskrivning kan vara utformad på ett sådant sätt att redan innehav och förvaring efter ett förvärv kan anses som en annan gärning än förvärvet. Det nu aktuella fallet gäller efterföljande förpackning, transport och undangömmande av narkotikan. Gärningsbeskrivningen är enligt min mening utformad på ett sådant sätt att den efterföljande befattningen måste kunna ses som en annan gärning än mottagandet och förvaringen av narkotikan. En konsekvens av min nu redovisade uppfattning är att det inte hade varit möjligt för åklagaren att justera åtalet, för det fall han hade överklagat tingsrättens första dom. Jag vill i sammanhanget också peka på hovrättens notering om att det är möjligt att hovrätten efter överklagande och justering, om justeringen varit sådan att den väsentligt ändrat förutsättningarna för prövningen i målet, haft att återförvisa målet till tingsrätten för ny prövning. Om förutsättningarna för prövning ändras så radikalt talar detta förhållande enligt min mening starkt för att det inte är fråga om samma gärning. Om det ovan redovisade tänkta fallet avseende förvaring av cannabis respektive heroin ändras på så vis att dels befattningen med heroinet även avser transport, dels den första domen ännu inte vunnit laga kraft så skall åklagaren, om hovrättens uppfattning är riktig, överklaga tingsrättens dom och justera åtalet till att även avse förvaring och transport av heroin. I en sådan situation skulle hovrätten med stor säkerhet få återförvisa målet till tingsrätten som får pröva allt i ett sammanhang. En sådan handläggning förefaller enligt min mening orimlig och svår att motivera från ett praktiskt perspektiv. Det är inte ovanligt att narkotikabrottslingar efter förvärv av större mängder narkotika vidtar ett stort antal åtgärder med narkotikan. Narkotikan skall ut på marknaden, till missbrukarledet, varför större partier med nödvändighet måste delas upp. Vidare finns alltid en rädsla för att polisen skall slå till vilket också leder till att olika åtgärder vidtas med narkotikan för att denna verkligen skall nå ut till missbrukarledet. Efter ett narkotikaförvärv och en inledande förvaring

ÖVERKLAGANDE Sida 16 (19) kan narkotikan t.ex. lastas, transporteras, packas upp, packas om, bearbetas, delas upp, gömmas undan och förvaras. Allt detta kan dessutom ske i flera omgångar. Det är enligt min uppfattning inte rimligt att all sådan efterföljande befattning med narkotika betraktas som samma gärning som förvärvet och den inledande förvaringen. Även i det nu aktuella fallet anser jag att hovrättens tolkning av rättskraftens omfattning enligt 30 kap. 9 rättegångsbalken är för vid och knappast kan vara avsedd. Om denna tolkning accepteras skulle det kunna innebära att polis och åklagare tvekar att ingripa i vart fall mot personer som misstänks ägna sig åt omfattande narkotikahandel förrän man är säker på att kunna bevisa en stor del av verksamheten. Detta skulle självfallet avsevärt försvåra myndigheternas kamp mot den farliga organiserade narkotikabrottsligheten. Åtalet i den del som avser mottagandet och förvaringen av den överskjutande mängden amfetamin Som framgått i det föregående är utgångspunkten att K mottagit all narkotika vid samma tillfälle i lägenheten på D-vägen. Mot bakgrund av Högsta domstolens bedömning i notisfallet NJA 1998 C 55 ligger det nära till hands att hävda att mottagandet och förvaringen av 2 978 gram amfetamin avser samma gärning som mottagandet och förvaringen av de 201 gram amfetamin som den första tingsrättsdomen avser. Högsta domstolen har emellertid valt att redovisa det aktuella avgörandet som en notis. En viss försiktighet bör därför iakttas vid försök att finna och värdera vägledande uttalanden. Även i detta fall kan hävdas att det, även om all narkotika mottagits vid samma tillfälle, är fråga om olika brottsobjekt, olika delmängder amfetamin. Om Högsta domstolen skulle pröva överklagandet anser jag att även denna fråga bör prövas. Jag hävdar därför att det inte heller i detta fall föreligger gärningsidentitet. Några avslutande anmärkningar Hovrätten redovisar ett uttalande från Fitger om att rättskraftsreglerna ger åklagaren en drivfjäder att bedriva brottmålsutredningen med omsorg och energi och att inte inleda rättegång förrän den gärning det handlar om är tillräckligt väl utredd. Därefter tillägger hovrätten att om utredningen drivs på det sättet skyddas också den tilltalades intresse av att allt prövas i ett sammanhang. Jag vill i detta sammanhang klargöra att narkotikabrottslighet generellt sett är svår att upptäcka och utreda och därför ofta kräver att stora polisiära resurser tas i anspråk. Detta gäller i synnerhet den organiserade narkotikabrottsligheten. Inte sällan är det trots att ett omfattande spanings- och utredningsarbete lagts ned inte möjligt att vare sig upptäcka all begången brottslighet eller att reda ut

ÖVERKLAGANDE Sida 17 (19) och bevisa vad som hänt och vilka som deltagit. Jag vill därför påstå att det i de allra flesta fall inte beror på någon försumlighet eller bristande aktivitet från polis och åklagare att inte alla delar av en kontinuerlig organiserad narkotikabrottslighet kan utredas och åtalas i ett sammanhang. Hovrätten anför också att bestämmelsen om en brottmålsdoms rättskraft utgör en inom straffprocessen grundläggande rättsskyddsregel för den enskilde. Rättskraftsregeln anges ha sin grund bl.a. i tanken att en frikänd som i själva verket är skyldig inte skall behöva leva i ständig oro för att hans sak skall tas upp på nytt. Jag har i och för sig inget att invända mot hovrättens uttalanden. Det är emellertid enligt min mening svårt att motivera utgången i det nu aktuella målet utifrån en rättskyddsregel. K mottog en stor mängd amfetamin och ett stort antal ecstasytabletter som han förvarade i lägenheten på D-vägen. Merparten av narkotikan förpackades om och transporterades ut i skogen var den grävdes ner. En kort tid därefter genomförs husrannsakan i lägenheten och 201 gram amfetamin påträffas. K åtalas och döms för sin befattning med detta amfetamin. En privatperson påträffar den större mängden narkotika i skogen. Narkotikan tas i beslag. Genom telefonavlyssning framkommer uppgifter som leder till att K anhålls och häktas några dagar före den första domen meddelas. Åtal väcks sedan några dagar innan domen vinner laga kraft. Vid tingsrättens handläggning av det senare åtalet synes ingen ha reflekterat över att åtalet kunde tänkas avse samma gärning som avhandlats i den första domen. Om hovrättens avvisningsbeslut är riktigt torde det, eftersom åklagaren känt till de nya omständigheterna innan den första domen vann laga kraft, inte heller vara möjligt att med framgång ansöka om resning av den första domen. Det rättsliga skeendet fram till det att tingsrättens första dom vinner laga kraft pågår således under en begränsad tidsrymd. K åtalas för all narkotikahantering. Han överklagar inte den första domen och erkänner grovt narkotikabrott i den senare rättegången. Om hovrättens bedömning är riktig innebär det att K på grund av juridisk/tekniska överväganden helt utom hans kontroll går fri från ansvar avseende befattning med narkotika med ett straffvärde motsvarande ett mycket långt fängelsestraff. Detta är naturligtvis mycket olyckligt. Sammanfattning av bedömningen Jag hävdar således att åtalet, som det var väckt, inte till någon del avsett samma gärning som tidigare prövats. Jag accepterar dock att det justerade åtalet avseende överlåtelse inte skall tas upp till prövning.

ÖVERKLAGANDE Sida 18 (19) Frågan om prövningstillstånd Som framgår av mina överväganden innefattar målet viktiga och delvis komplicerade frågor. Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Stockholm har, som nämnts i det föregående, ett särskilt ansvar för metodutveckling när det bl.a. gäller bekämpningen av narkotikabrottsligheten. Enligt Utvecklingscentrum Stockholm har de i målet aktuella frågorna om gärningsidentitet stor praktisk betydelse för de åklagare och domare som handlägger ärenden och mål om narkotikabrott. Det avgörande av Högsta domstolen som har störst likhet med förhållandena i det nu aktuella målet är notisfallet NJA 1998 C 55. Detta avgörande har uppmärksammats och diskuterats i doktrinen. Vidare har Högsta domstolen i NJA 2003 s. 435 redovisat uttalanden från notisfallet. Det synes därför från prejudikatsynpunkt finnas ett behov av att Högsta domstolen ånyo prövar frågan om gärningsidentitet. Svea hovrätts bedömning är enligt min uppfattning inte rimlig och torde inte heller överensstämma med hur domstolar och åklagare fram till i dag hanterat den aktuella typen av frågor. Detta gäller i särskilt hög grad bedömningen av det senare åtalet i den del som gäller ecstasytabletterna. Ordförande vid huvudförhandlingen var hovrättspresidenten. Inte minst därför finns anledning att räkna med att hovrättens avvisningsbeslut, om det vinner laga kraft, kommer att påverka rättstillämpningen på ett påtagligt sätt. Det kan också befaras att hovrättens beslut får återverkningar även på helt andra områden, såsom t.ex. när det gäller olaga vapeninnehav och människosmuggling. Mot bakgrund av det sagda anser jag att det vore av vikt för ledning av rättstilllämpningen om Högsta domstolen prövade frågan om gärningsidentitet i det nu aktuella målet. Bevisning m.m. Eftersom målet rör en handläggningsfråga åberopar jag ingen bevisning. Målet bör kunna avgöras utan huvudförhandling. Fredrik Wersäll Lars Persson

ÖVERKLAGANDE Sida 19 (19) Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Åklagarkammaren i Västerås (504A-4590-06)