Visserligen är vi en botanisk förening men

ORDFÖRANDEN HAR ORDET Biodiversitet i fara Visserligen är vi en botanisk förening men vi måste reagera när Zoologiska museet i Lund drabbas av myndigheternas nycker. Den information som nått oss är att Lunds universitet inte längre har intresse av att behålla sina zoologiska samlingar. Planer finns att flytta över dem till Danmark, det vill säga skänka bort ovärderliga samlingar utomlands. Biodiversitet är ett ord på modet. Det lönar sig knappt att söka forskningsmedel om man inte på något sätt anknyter till detta ord får man veta. Och visst är det bra att fler och fler uppmärksammar att mångfalden i naturen är utomordentligt viktig. De naturvetenskapliga samlingarna är dock en av de viktigaste informationskällorna för just biodiversitet. Hur skulle vi ha kunnat veta vad som har funnits tidigare i vår natur om vi inte haft dessa samlingar? Vi utvecklar hela tiden nya undersökningsmetoder och varje gång kan vi gå tillbaka till samlingarna och hämta information. Det mest aktuella exemplet på detta är väl den genetiska information som länge lagrats i herbarierna för att nu utnyttjas för fullt. Och naturligtvis skall samlingarna utnyttjas aktivt. Så gör vi inom landskapsfloraprojekten och så har man gjort i arbetet med det nya praktverket Flora Nordica som presenteras i detta häfte. Låt oss alltså hoppas att man tar sitt förnuft tillfånga och ser till att medel anslås för det Zoologiska museet i Lund! I föreningens förnyelseprocess har vi aktivt börjat reagera på vad som händer i vår natur. I ett brev till statsministern (februari 2000) uttrycker vi våra synpunkter på hur Statens fastighetsverk sköter de skogar de satts att förvalta. Skrivelsen mynnar ut i att dessa skogar skall överföras till Naturvårdsfonden. I detta nummer presenteras en insändare från berörd part och ett svar från oss. Nyligen anordnades ett symposium på Kungliga Vetenskapsakademien om Lars Levi Laestadius, denne norrbottning som föddes för 200 år sedan. Många kanske inte vet att han gjorde betydande insatser som botanist och att han i flera avseenden var långt före sin tid. Laestadius samlade flitigt och hans material finns bevarat både på Naturhistoriska Riksmuseet och i Fytoteket. Vi ser fram emot att föredragen publiceras. Som ytterligare ett led i förnyelsen har vi planer på en utvidgad exkursionsverksamhet. När detta skrivs håller ett tjugotal medlemmar på att packa för en veckas exkursion på Teneriffa. Vi får anledning att återkomma i ärendet. Hoppas att ni får nöje av detta millenniums andra häfte. ROLAND MOBERG roland.moberg@evolmuseum.uu.se SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2 69

BOTANISK LITTERATUR Lilla Blomboken med tillhörande planschutgåva ILilla Blomboken presenteras en bukett illustrationer ur Olof Rudbeck den äldres (1630 1702) stora botaniska projekt, Blomboken. Lärdomshistorikern Tomas Anfält och botanisten Örjan Nilsson har skrivit texten, där de berättar om bakgrunden till Rudbecks projekt och presenterar de arter som finns med i boken och planschutgåvan. Lilla Blomboken är en vackert formgiven bok och tryckt på ett papper av härligt kraftig kvalitet som gör illustrationerna rättvisa. Rudbeck hade planerat att trycka tolv stora böcker med illustrationer av all världens örter, som han trodde var ett tiotusental till antalet. Två delar av Blomboken trycktes under åren 1701 1702, men den stora branden i Uppsala i maj 1702 och Rudbecks död samma år satte stopp för ett förverkligande av de resterande tio utgåvorna. De flesta av de handmålade förlagorna till trycket har lyckligtvis bevarats till våra dagar. Av de 6 000 arter som avbildats har nu tretton stycken valts ut till publicering i Lilla Blomboken. Tolv av dessa har också getts ut i planschutgåvan. Urvalet av illustrationerna har gjorts av en särskild projektgrupp som eftersträvat dels en bredd i växternas systematiska bakgrund, dels ett så stort estetiskt värde som möjligt. Blå passionsfrukt, spansk iris, tibast, pumpa och vägtistel hör till de utvalda. Den mustiga solros som pryder omslaget till boken finns dock inte med i planschutgåvan eftersom man gjort bedömningen att färgen på bladen åldrats så att de ser för vissna ut. AGNETA BERGSTRÖM Lilla Blomboken är utgiven av Uppsala universitetsbibliotek och är ett samarbetsprojekt mellan Föreningen Leufta Vänner och biblioteket. Boken och planscherna (330 x 500 mm) kan köpas i Uppsala i Carolina Redivivas reception eller beställas genom Xtina Wootz. Telefon: 018-471 39 11. Priser: Mapp med hela planschutgåvan (Lilla Blomboken och tolv planscher): 1 000 kr. Lilla Blomboken: 80 kr. En plansch: 100 kr. Porto och expeditionsavgift tillkommer. 70 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2

Hammarsjön Dykungens sjö Foto: S-E Magnusson, Ekomuseum, Kristianstads Vattenrike Det är en storhet över detta vattenrike som låter frihet spela i själen. Man tänker på ödevidder i norr, gräsiga myrar, videland med ingen annan gräns än en blå fjällkontur. Men detta är Sydsverige, en flack, milsvid dalbotten i ängens och madens, vassens och sävens frodiga grönskefärger. Bortom detta lågland löper en blå bergkontur; det är Linderödsåsen. En fiskgjuse seglar in i perspektivet. En kärrhök, en mörk ungfågel, är uppe och vaggar över vassarna. Jag måste tänka, när jag ser detta: hur märkvärdigt snäv, begränsad av tradition, fördomar, litterära skrankor är inte, trots allt, vår uppfattning av det sköna under bar himmel. Här har vi i Sydsverige, mitt i ett modernt kulturlandskap en hel värld av fri natur med en fägring i stort ända till himmelens rand och en skönhet som är gränslös också inåt, också på djupet, in i de finaste detaljer. Vi susar förbi på våra vägar och ser just ingenting. Carl Fries, Den svenska södern, 1963. Ån vandrade mot havet under sjöytans ljus, under svepande pilblad och snår vandrade strömmens dunkla undervatten. Det disiga bländande ljuset ute över vattnen. Därnere satt han. Dykungen sög och sög. Den där känslan: man sträcker fram foten, man tynger litet på den. Man känner hur det ger vika, hur allt i en mjuknar, hur man ger sig hän, hän, hädan och plötsligt märker man att man är fast. Suget nerifrån har redan nästan fått övertaget, nu gäller det sekunder om man ska kunna ta sig upp. Mjukt, starkt blixtsnabbt upp med foten! nu är man på fast mark igen. Den här gången. Men det var nära ögat. Birgitta Trotzig, Dykungens dotter, 1985. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2 71

Sedan länge är Hammarsjön i Skåne känd som en fågelsjö av internationell betydelse. Under 1990-talet har den pågående inventeringen av Skånes flora visat att Hammarsjön också är en av landets främsta lokaler för sump- och vattenväxter. Här finner man rariteter som sjönajas Najas flexilis, höstlånke Callitriche hermaphroditica och hjulmöja Ranunculus circinatus. Men en sjö är så mycket mer än de arter som lever där. I artikeln tar Kjell-Arne Olsson med oss på en stämningsfull resa till Hammarsjön. TEXT: KJELL-ARNE OLSSON Hammarsjön i nordöstra Skåne. N. Åsum Kristianstad Två bilder av ett vattenlandskap. Det frodiga, gröna, livgivande men även det hotfulla, dyiga, illaluktande. Allt detta som är Helgeåns nedre lopp kallas nu Kristianstads Vattenrike. Och som hjärtat mitt i detta Vattenrike ligger Hammarsjön. Dessa mil, från de sista forsarna vid Torsebro till Hanöbukten i Östersjön, är det ån som härskar där den rinner makligt genom sjöar och översvämningsmarker över den flacka slätten. Fallhöjden de sista milen är nästan försumbar, det är mest vattenföringen och havets vattenstånd som bestämmer åt vilket håll vattnet rinner. Det är just detta som gjort ån så svår att tämja och gjort att vi har kvar så stora arealer som påverkas av vattnet. Sedan några år finns här ett ekomuseum som med hjälp av spänger, informationstavlor och utsiktstorn gjort Dykungens rike tillgängligare och lite mindre hotfullt. Hammarsjön är en av Skånes större sjöar: 8,3 kilometer lång mellan Helgeåns in- och utlopp ur sjön och 4 kilometer bred på det vidaste stället. Trots storleken är sjön förvånansvärt anonym. Det flacka landskapet och sjöns täta bårder av sumpskog och vassbälten Håslövs ängar Kavrö Herkules Rinkaby Åhus gör att man sällan ser den. Även bokstavligen är det, för att travestera Carl Fries ord, lätt att susa förbi sjön och se just ingenting. För att få en överblick över sjön är det lämpligt att klättra upp i något av de fågeltorn som finns runt sjön. Härifrån kan man se en sjö som mest ser ut som en labyrint av vassruggar och öar av säv. Hammarsjön är med andra ord en grund, näringsrik slättsjö. Sjön har inte alltid haft sitt nuvarande utseende. 1775 bröt sig Helgeån nytt utlopp till havet vid Yngsjö, med benägen hjälp av dikesgrävande Yngsjöbönder, och vattenståndet sänktes med omkring 70 centimeter. Det låter kanske inte så mycket, men i det flacka 72 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2

landskapet fick dessa futtiga centimeter mycket land att stiga ur vattnet. Knappt 100 år senare torrlades Nosabyviken, en del av den forna Hammarsjön, av dristiga, engelska ingenjörer. Viken avsnördes av en lång vall, där senare järnvägen mellan Kristianstad och Åhus anlades. Vid Hammarslund kan man än idag beskåda den väldiga vattenskruv som användes vid företaget. Strax intill ligger det nuvarande pumphuset som ser till att Hammarsjön inte återtar sitt tidigare utseende, sätter stora delar av Kristianstad under vatten och dränker den lägsta landpunkten i Sverige (2,41 meter under havsytan). På 1930-talet muddrades åfåran, bland annat genom Hammarsjön och genom en tröskel söder om sjön. Vattenytan sänktes därigenom ytterligare några decimeter. Hammarsjön med sina strandängar är framförallt känd som en av de värdefullaste fågelsjöarna i Sverige och har som sådan lockat mängder av besökare sedan lång tid tillbaka. Och nog kan ett vårbesök på Håslövs ängar, med sitt skådespel av rödspovar, brushanar och andra spelande vadare, säkert få även den mest inbitne botanist att bli ornitolog för en stund. Som botanisk lokal har emellertid sjön spelat en mera undanskymd roll. Visst har det gjorts intressanta fynd av vattenväxter i sjön, men de flesta av dessa insamlingar är av äldre datum och har varit glömda av de flesta. Denna bild har dock ändrats under det senaste decenniet. Under den pågående inventeringen av Skånes flora har ett flertal botanister trotsat besvärligheterna, gett sig ut i Dykungens rike, och fört upp Hammarsjön som en god kandidat till landets främsta lokal för sumpoch vattenväxter. Hammarsjöns renässans som botanisk lokal kan sägas ha startat den julidag 1991 då Sven Birkedal, under en inventeringstur i den södra delen av sjön, fiskade upp en smalbladig nate som senare kunde bestämmas till styvnate Potamogeton rutilus. Det var ett smått sensationellt återfynd då styvnate inte setts till i Hammarsjön, eller i övriga Skåne, sedan 1940-talet och därför kommit att betraktas som försvunnen från landskapet. Förutom i Hammarsjön har styvnate i Skåne samlats i Helgeån vid Yngsjö (ca 1 mil nedströms Hammarsjön) på 1930-talet och i Västra Sorrödssjön i Klippans kommun, 1942 1949. Det finns en 1800-talsuppgift om styvnate från en kanal i Malmö, som dock, i brist på belägg, får betraktas som tveksam. I herbariet i Uppsala finns ett belägg av styvnate som Elias Fries tog i Kristianstad 1818, kanske i just Hammarsjön. Under den fortsatta inventeringen inom ramen för Projekt Skånes Flora har styvnate noterats från sju förekomster i sjön, flera av dem rikliga. Styvnate är inte den enda ovanliga natearten i Hammarsjön. Bandnate P. compressus har blivit noterad från tolv förekomster och uddnate P. friesii och spädnate P. pusillus från vardera två. Bandnate har tidigare förekommit i åtskilliga vattensystem i Skåne, men har under det senaste decenniet endast blivit återfunnen på ytterligare två lokaler. Även spädnate var vanligare förr. Från att ha haft spridda förekomster i landskapet, Antalet noterade förekomster av natar Potamogeton i Hammarsjön under 1990-talet Art Antal förekomster Grovnate P. lucens 28 Trubbnate P. obtusifolius 23 Ålnate P. perfoliatus 19 Gäddnate P. natans 15 Gropnate P. berchtoldii 13 Gräsnate P. gramineus 13 Bandnate P. compressus 12 Styvnate P. rutilus 7 Krusnate P. crispus 6 Borstnate P. pectinatus 5 Uddnate P. friesii 2 Spädnate P. pusillus 2 Trådnate P. filiformis 1 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2 73

Krusnate Potamogeton crispus är en av de 13 natearter som påträffats i Hammarsjön under 1990-talet. Foto: Åke Svensson Sjönajas Najas flexilis är en raritet både i Sverige och övriga Europa. Den är upptagen i EU:s Habitatdirektiv som en art vars bevarande kräver speciella åtgärder. Foto: S-E Magnusson, Ekomuseum, Kristianstads Vattenrike är nu fynden i Hammarsjön de enda aktuella. Uddnate är däremot fortfarande något vanligare med drygt 10 fynd i övriga Skåne. Totalt har tretton natar noterats i Hammarsjön under 1990-talet. Vanligast förefaller grovnate P. lucens, trubbnate P. obtusifolius och ålnate P. perfoliatus vara. Indirekt hade styvnaten del i nästa fina fynd i Hammarsjön. I augusti 1996 besökte Ulf Ryde, lockad av natearterna, de långgrunda, dyiga stränderna i den södra delen av sjön: Där uppmärksammade jag ett litet växtfragment som hade fastnat bland nate ute i vattnet. De mycket fintaggade bladen förde genast tanken till Najas flexilis (sjönajas), men eftersom jag aldrig sett den förut och visste att den inte var funnen i Skåne på många år antog jag att det i stället var någon sorts kransalg och nöjde mig med att samla in den. Strax efteråt tyckte jag mig se något liknande på rot lite längre ut, men blev distraherad av en intressant nateart och hann grumla upp bottenslammet innan jag fick titta närmare på den. Väl hemkommen kunde jag konstatera att växtfragmentet var fertilt och att det inte rådde något tvivel om att det rörde sig om N. flexilis. (Ryde 1996). 74 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2

Strandäng vid Hovby. Hammarsjön ståtar med 600 hektar hävdade sötvattensstrandängar, den största arealen i Skåne. Foto: S-E Magnusson, Ekomuseum, Kristianstads Vattenrike. Sjönajas är och har alltid varit en av landets ovanligaste växter. I Skåne har den tidigare blivit funnen i Västra Ringsjön i Eslövs kommun 1881 1969, Östra Ringsjön i Hörby och Höörs kommuner 1887 1949, Västra Sorrödssjön i Klippans kommun 1939 49, Finjasjön i Hässleholms kommun 1949 65 samt Övre Storesjö i Perstorps kommun 1942 45. Innan sjönajas upptäcktes under 1970-talet i två närbelägna sjöar i Södermanland, Södra Kärrlången och Kvarnsjön, var övriga fynd i Sverige inskränkta till två 1800-tals fynd i Uppland respektive Småland. I Södermanland tycks växten inte ha varit sedd efter 1990. Fyndet av sjönajas i Hammarsjön väckte stor uppmärksamhet och många drog hit för att kryssa arten. Eftersökningar följande år visade att den förekom rikligt och spridd inom minst fyra hektarrutor på ursprungslokalen. Två fynd, 1997 och 1998, 1 1,5 kilometer längre ut i sjön, tyder på att den har en stor utbredning. Det är inte bara i Sverige sjönajas är en stor raritet. Även i övriga Europa är det en hotad art stadd i försvinnande. Den finns därför upptagen i EU:s Habitatdirektiv som en art vars bevarande inom EU-området kräver speciella åtgärder. Från och med den 1 januari 2000 är sjönajas fridlyst i Sverige. Så vill du framöver se den blyga, lilla najaden, får du nog ta fram snorkel, dykarmask och simfötter. Att räfsa och krafsa på sedvanligt botanistsätt är inte tillåtet längre. Av vattenväxter är inte natarna den enda grupp som är rikt representerad. De tre skånska arterna av slingor, hårslinga Myriophyllum alterni- Ett bestånd av gullstånds Senecio paludosus vid stranden av Helgeån. Foto: Åke Svensson SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2 75

Fakta om Hammarsjön (efter Björling 1998). Höjd över havet: 0,35 m (vid medelvattenstånd) Yta: 17,5 km 2 Maxdjup: ca. 2,5 m (vid medelvattenstånd) Medeldjup: ca. 1 m Medelvattenföring: ca. 37 m 3 /s (Helgeån vid Kristianstad) Omsättningstid: 4 6 dygn Avrinningsområde: 4 154 km 2 Bottentyper: sand, sten, lera, lergyttja, dy/gyttja florum, axslinga M. spicatum och kransslinga M. verticillatum, är alla vanliga i sjön. Liksom i landskapet som helhet är plattlånke Callitriche platycarpa en allmän växt, men även hybridlånke C. x vigens bildar utbredda bestånd på flera ställen i Hammarsjön. Klolånke C. hamulata förekommer däremot betydligt sparsammare och har endast noterats från två förekomster. Dagen efter Ulf Ryde lyckats fiska upp sitt fragment av sjönajas, letade Åke Svensson vattenväxter på en likaledes dyig strand av Hammarsjön, dock inte i den södra utan i den norra delen, invid Håslövs ängar. Även detta fiskafänge visade sig bli lyckat. Förutom en ny lokal för styvnate och flera för hjulmöja, Ranunculus circinatus, slamkrypa Elatine hydropiper och hårsärv Zannichellia palustris var. repens, lyckades Åke finna ett litet bestånd av höstlånke C. hermaphroditica. Höstlånke är en stor raritet i Skåne med aktuella förekomster endast i Havgårdssjön, Finjasjön, Ivösjön och i en kraftverksdamm vid Klippan. Av den händelse ett belägg från 1867 med lokalangivelsen Kristianstad inte härrör från Hammarsjön, är Åkes fynd det första från sjön. Däremot samlades höstlånke vid flera tillfällen i Helgeån vid Yngsjö på 1920-talet. (Inom parentes kan nämnas att helgen den 16 18 augusti 1996 är väl värd att minnas i Skånes botaniska historia. Förutom vad som redan nämnts, återfanns knölnate P. trichoides i Östra Tommarp och vildselleri Apium graveolens i Skanör!) Av de nämnda arterna är hjulmöja ovanlig i Skåne som helhet, men relativt vanlig i Helgeåns nedre lopp. I Hammarsjön är denna vitblommiga ranunkelväxt funnen på flera ställen. Hårsärv, som har noterats med ett flertal förekomster, är annars inte så vanlig i sötvatten utan förekommer framförallt längs våra havsstränder i salt eller bräckt vatten. En annan vattenväxt som är vanlig i Vattenriket är pilblad Sagittaria sagittifolia. Pilblad är en växt som trivs i näringsrika vatten. I Skåne saknas den på många håll men är vanlig i några få vattensystem; förutom i Helgeån har den sina huvudförekomster i Kävlingeån och Rönne å. En del växter har ett mera fritt och mobilt levnadssätt. Det gäller framför allt de vattenväxter som flyter fritt omkring eller är dåligt förankrade till bottnen. Dyblad Hydrocharis morsus-ranae och vattenpest Elodea canadensis är vanliga i sjön och på många ställen kan man se de märkliga, yucca-liknande rosetterna av vattenaloe Stratiotes aloides där de ligger på bottnen och bidar den korta tid då de flyter upp till ytan och blommar. Oftast helt i onödan då hanindivid är mycket ovanliga hos oss och nästan all förökning därför sker vegetativt. Vattenaloe är för övrigt en växt som Linné betraktade som den enda palmen i den svenska floran. Under de senaste åren har vår vattenflora utökats genom att smal vattenpest Elodea nuttallii börjat sprida sig i svenska sjöar och vattendrag. I Skåne blev den första gången funnen i Rönne å 1994 och i detta vattendrag har senare inventeringar visat att den är väletablerad. I Hammarsjön har denna invandrare från Nordamerika hittills blivit funnen på tre lokaler. Till Europa har den ursprungligen förts in och 76 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2

använts som akvarieväxt. Hornsärv Ceratophyllum demersum har noterats från någon enstaka plats i sjön. Vårtsärv C. submersum har däremot ännu inte blivit funnen trots att den förekommer rikligt i en damm intill sjöns norra strand. Detta, och att vårtsärv är en art under spridning i Skåne, gör att man kan förvänta sig att den inom kort även ska dyka upp i själva Hammarsjön. Från att för något decennium sedan endast ha varit känd från några märgelgravar utanför Landskrona, har arten under 1990-talet blivit noterad i 23 inventeringsrutor i landskapet. Både i Hammarsjön och längs dess stränder finns stora områden med vassar där säv Schoenoplectus lacustris och vass Phragmites australis, tillsammans med kalmus Acorus calamus, jättegröe Glyceria maxima, sjöranunkel Ranunculus lingua, vattenskräppa Rumex hydrolapathum och ängsruta Thalictrum flavum, är de dominerande arterna. Mer ovanliga är exempelvis hästskräppa Rumex aquaticus, blomvass Butomus umbellatus, vildris Leersia oryzoides och kärrvial Lathyrus palustris. Den intressantaste växten på dessa, oftast ohävdade, marker är utan tvekan Kristianstads kommunblomma gullstånds Senecio paludosus. Här, längs Helgeåns nedre lopp, finns huvudförekomsterna i Norden av denna rödlistade art som troligen gynnats av senare decenniers igenväxning. Kring Hammarsjön finns den på ett tiotal lokaler, på flera av dem rikligt. I övrigt är den nordiska utbredningen av gullstånds inskränkt till några få lokaler vid Västra Ringsjön och Rönneåns övre lopp samt en nyligen återupptäckt förekomst i den övre delen av Kävlingeåns vattensystem. Hammarsjöns stränder upptas inte enbart av svårgenomträngliga vassar, videsnår och alsumpskogar. Här finns även de största arealerna hävdade sötvattensstrandängar i Skåne och troligen även i Sverige. Den areal som hävdas genom bete eller slåtter uppgår till drygt 600 hektar (Wendt-Rasch & Cronert 1996). Som ett resultat av det fruktbara samarbetet i Vattenriket; mellan Kristianstads kommun, Länsstyrelsen i Skåne, Världsnaturfonden och brukare, har såväl kvalitén som arealen välhävdade strandängar ökat under senare år. Strandängarnas vegetation och flora ska inte behandlas närmare i detta sammanhang men det kan vara värt att nämna att de på åtskilliga ställen erbjuder en mycket intressant och skyddsvärd flora med många arter som blir allt ovanligare i Skåne. Här kan man till exempel finna källgräs Catabrosa aquatica, kärrknipprot Epipactis palustris, honungsblomster Herminium monorchis, gulyxne Liparis loeselii, myskgräs Hierochloë odorata, luddkrissla Inula britannica, slåtterblomma Parnassia palustris, strandviol Viola persicifolia och rosettjungfrulin Polygala amarella. På gränsen mellan vatten och land kan man på dyig, oftast välhävdad, trampad mark, ibland finna konkurrenssvaga dvärgväxter. Förutsättningarna för att dessa växtsamhällen ska uppkomma tycks vara dåliga i Skåne och det beror säkert på att strandängar där djuren tillåts beta ut i vattnet numera är ovanliga. Åtminstone är många av dessa små Vattenkemi (medelvärden januari 1995 maj 1998) Bedömning enligt SNV Allmänna Råd. ph: 7,2 Alkalinitet: 0,4 mekv/l god Ledningsförmåga: hög 16,4 ms/m Turbulens: 2,5 FNU grumligt Färg: 94 mg Pt/l betydligt färgat Syrehalt: 12 mg/l måttlig syretäring Kvävehalt: 1 170 µg/l hög Fosforhalt: 24,5 µg/l måttlig näringsrik Siktdjup: < 2,5 m litet Klorofyll: 5,0 µg/l måttlig SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2 77

För första gången sedan 1932 fann man 1992 klotgräs Pilularia globulifera vid Hammarsjön. Foto: Åke Svensson örter verkliga rariteter i landskapet. 1992 gjordes det glädjande återfyndet av klotgräs Pilularia globulifera i Kristianstadstrakten (Svensson 1993). Linné fann, under sin skåneresa 1749, denna växt som ny för Sverige på Isternäset, några kilometer norr om Hammarsjön. Här har den inte setts under 1900-talet och vid Hammarsjön är den senaste noteringen från 1932. Den aktuella lokalen ligger inte långt från den plats där styvnate upptäcktes året innan och sjönajas skulle samlas några år senare. På dessa stränder i sjöns sydvästra del växer även rödlånke Lythrum portula, strandranunkel Ranunculus reptans, ävjebrodd Limosella aquatica, flocksvalting Baldellia ranunculoides, sylört Subularia aquatica och nålsäv Eleocharis acicularis. Slamkrypa Elatine hydropiper, som brukar ha samma ståndortskrav, har däremot inte hittats här, men finns på två lokaler vid Håslövs ängar. Hammarsjön har även en väl utvecklad kransalgflora. Av ovanliga arter som Irmgard Blindow vid Limnologiska Institutionen i Lund samlat in under senare år kan uddslinke Nitella mucronata och stjärnslinke Nitellopsis obtusa nämnas. Uddslinke är betraktad som sårbar och stjärnslinke som akut hotad i Sverige. Efter 1975 är stjärnslinke bara känd från nio lokaler i Sverige. I Skåne finns den även i de nordostskånska sjöarna Råbelövssjön och Levrasjön (Blindow 1997). Många vattenväxter har återfunnits, men några har inte stått att finna under 1990-talet. Notblomster Lobelia dortmanna och de båda braxengräsarterna vekt braxengräs Isoëtes echinospora och styvt braxengräs 78 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2

I. lacustris har vuxit i Hammarsjön (Wideholt 1948). Dessa tre är, tillsammans med exempelvis strandranunkel, klotgräs och sylört, inte växter man i första hand förväntar sig i en näringsrik slättsjö. I stället brukar de växa i eller på stränderna av näringsfattiga sjöar i våra urbergsbygder. Förklaringen till att de trots allt finns eller har funnits i Hammarsjön får man söka i Helgeåns speciella vattenföring. Ån har ett stort avrinningsområde och dess källor finns långt uppe på det småländska höglandet. Detta gör att vattnet, när det når ner till Kristianstadsslätten, är näringsfattigare och har ett lägre ph-värde än i många andra skånska åar. Att Hammarsjön, trots sitt läge och utseende, genom åns vatten inte är en typisk övergödd slättsjö är säkert en av anledningarna till att vattenfloran är rik och varierad. Andra orsaker som framförts är ett högt vattenstånd under vintern som skyddar mot våg- och vinderosion av bottnen, låg vattenföring under vår och sommar som bland annat ger bättre siktdjup samt slutligen områdets varma somrar (Johansson 1993). Hammarsjön och dess omgivningar är, tillsammans med övriga delar av Helgeåns nedre lopp, upptagen i Ramsarkonventionen som ett internationellt skyddsvärt våtmarksområde. Genom beslut av Naturvårdsverket 1989 är det fastställt som ett område av riksintresse för naturvården. Dock är det endast en mindre del av Hammarsjön som har ett lagstadgat skydd. Håslövs ängar är sedan lång tid tillbaka naturreservat och nyligen fick det intilliggande Herkulesområdet samma status. Vid sidan av skötselåtgärder i vid mening, arbetar Kristianstads Vattenrike som samordnare för att allt större arealer ska få ett långsiktigt skydd med stöd av naturvårdslagen. När framtida reservat ska bildas är det viktigt att inte enbart inrikta skyddet på strandängarna, utan även se till att sjön och dess vattenmiljö får ett ändamålsenligt skydd. Att arealmässigt göra själva sjön till reservat har självfallet ringa betydelse om inte vattenkvaliteten samtidigt hålles under kontroll och i framtiden förbättras. Fördjupade limnologiska undersökningar av sjön är därför angelägna. Hammarsjön är vidare en sjö stadd i kraftig igenväxning. Förutom de projekt med klippning av vassar som pågått sedan 1970-talet, är alla åtgärder som minskar exempelvis fosfor- och kvävebelastningen i hela Helgeåns avrinningsområde åtgärder som även gagnar Hammarsjön. Vidare är det angeläget att vidta åtgärder som motverkar tillförsel av siktdjupsminskande humusämnen från skogs- och myrmarker. Sedan länge är det välbekant att Hammarsjön är en fågelsjö av internationell betydelse. Förra årtusendets sista decennium visade att sjön även har oskattbara botaniska värden. Kombinationen är förträfflig och förstärker både skälen och möjligheterna till skydd och skötsel. För åtminstone är målet enkelt att se: att mångfalden i Dykungens vattenrike ska få bestå. Flocksvalting Baldellia ranunculoides (över) och Ävjebrodd Limosella aquatica (under) växer på Hammarsjöns sydvästra stränder. Foto: Åke Svensson SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2 79

ABSTRACT Olsson, K.-A. 2000: Hammarsjön Dykungens sjö (Hammarsjön The Bog King s lake). Svensk Bot. Tidskr. 95:71 80. Uppsala. ISSN 0039-646X. The vascular plant flora of Lake Hammarsjön, situated in NE Scania (Skåne), southernmost Sweden, was investigated during 1990 99 as part of the large-scale survey of the flora of Scania. Hammarsjön is a shallow, nutritious lake that lies on Cretaceous rock.the lake gets however most of its water from the river Helgeå which is more clean and less nutritious than other rivers of Scania. Those diversified conditions partly account for the very rich flora of the lake. 13 Potamogeton species are recorded from Hammarsjön e. g. P. rutilus, P. compressus, P. friesii and P. pusillus. Baldellia ranunculoides, Callitriche hermaphroditica, Leersia oryzoides, Liparis loeselii, Najas flexilis, Pilularia globulifera, Ranunculus circinatus and Senecio paludosus are other rare plants that occur in the area. Most of those species are considered to be endangered or vulnerable in Sweden. Tack Insamling av botaniska uppgifter har skett inom ramen för projekt Skånes Flora. Sammanställning och bearbetning av uppgifter för Hammarsjön har skett i anslutning till verksamheten i Kristianstads Vattenrike med ekonomiskt stöd från Värlsnaturfonden, WWF. Ett speciellt tack till naturvårdssamordnare Hans Cronert, Kristianstads Vattenrike och chefen för Ekomuseum Kristianstads Vattenrike, Sven- Erik Magnusson för värdefulla synpunkter och givande diskussioner samt till Åke Svensson, Knislinge, som vänligen ställt fotografier till mitt förfogande. Citerad litteratur Björling, E. 1998. Underlag för skötselprogram för Hammarsjöns norra del, Miljö- och hälsoskyddskontoret, C4 Teknik, Kristianstads kommun. Blindow, I. 1997. Brev till Kristianstads Vattenrike efter besök till Hammarsjön sommaren 1997. Johansson, C. 1993. Utbredning av submers vegetation i Hammarsjön i relation till reglerande faktorer. Lunds Universitet. Fries, C. 1985. Den svenska södern. Stockholm. Ryde, U. 1996. Najas flexilis, sjönajas, åter i Skåne, Lunds Botaniska Förenings Medlemsblad 1996:3. Svensson, Å, 1993. Fynd av några ovanliga växter i och vid Hammarsjön 1992, Lunds Botaniska Förenings Medlemsblad 1993:1. Trotzig, Birgitta, 1985. Dykungens dotter. Stockholm. Wendt-Rasch, L. & Cronert, H. 1996. Markhävdkartering 1996, Länstyrelsen i Kristianstads län. Wideholt, G. 1948. Floran i Fjälkinge, Gustaf Adolf och Rinkaby socknar, Bot. Notiser 1948:1. Kjell-Arne Olsson är styrelseledamot i Svenska Botaniska Föreningen och Lunds Botaniska Förening. Han är också projektledare för den pågående florainventeringen i Skåne, redaktör för LBF:s medlemsblad samt ansvarig för floraväktarverksamheten i Skåne. Adress: Evavägen 33, SE-296 32 Åhus. E-post: kjell-arne.olsson@swipnet.se 80 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2000:94:2