SKYDDSVÄRDA, MEN EJ ENLIGT LAG SKYDDADE, OBJEKT/OMRÅDEN I VÄRMDÖ

SKYDDSVÄRDA, MEN EJ ENLIGT LAG SKYDDADE, OBJEKT/OMRÅDEN I VÄRMDÖ INNEHÅLLSFÖRTECKNING Skyddsvärdesklasser 3 Natur- och kulturmiljöer "NK" 4 Ängs- och hagmarker "ÄH" 18 Våtmarker "V" 24 Skogsnyckelbiotoper SN 29 Geologiskt intressanta lokaler "G" 37 Fågellokaler "F" 38 Punktobjekt "P" 48 Källor 52 Bilaga I Bilaga II Beskrivning av naturvärden i Stockholms yttre skärgård Översiktskarta över områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv 2

Skyddsvärdesklasser För naturvården tillämpas tre klasser (källa 1): I högsta bevarandevärde (klass I - III i ängs- och hagmarksinventeringen) II mycket högt bevarandevärde (klass IV i ängs- och hagmarksinventeringen) III högt bevarandevärde (småskaligt område rikt på småbiotoper) För kulturmiljövården tillämpas tre klasser (källa 1): I största betydelse II mycket stor betydelse III stor betydelse För fågellokaler tillämpas tre klasser (källa 6): I högsta prioritering (skador på objektet kan medföra allvarliga skador för hela regionen eller landet) II mycket hög prioritering (skador på objektet kan medföra allvarliga skador för en stor del av regionen eller avsevärda skador för hela regionen eller landet) III hög prioritering (skador på objektet kan medföra skador för regionen) 3

Natur- och kulturmiljöer "NK" Norrnäs, NK 1 Klass II för K. Klass III för N. Två mycket långsmala vikar begränsar i norr och söder den halvö, på vars yttre del Norrnäs herrgård är belägen. Kuperad skogs- och hällmark upptar merparten av halvön, men på dess centrala del löper ett smalt och oregelbundet avgränsat stråk med odlad jord ända ut mot nordvästra udden. I omgivningarna finns inslag av ädellövskog och annan lövskog. Norrnäs var sätesgård redan under medeltiden, och att platsen var bebodd ännu tidigare, visar två gravfält, som ligger sydost om gården. Den nuvarande huvudbyggnaden är uppförd omkring 1820. (Källa 1). Siggesta, Sund, NK 2 Riksintresse för K. Klass II för K. Klass I, II, III för N. På östra sidan av Siggesta gård utbreder sig ett böljande, mångskiftande landskap där åkerfält omväxlar med barrdominerade skogspartier. Bryn med ek och andra ädellövträd är vanliga, och ett stort antal lövdominerade åkerholmar förekommer. På södra sidan av Siggestaträsket finns en hästbetad hagmark. Vid Löknäsvikens innersta del ligger en ekhage. Området domineras av de två herrgårdarna Siggesta och Sund. Siggestas mangårdsbyggnad uppfördes 1938. De flesta av ekonomibyggnaderna och arbetarbostäderna byggdes kring 1900. Sunds huvudbyggnad, liksom herrgårdsanläggningens övriga byggnader, är från 1870-talet. Sund är med sin intakta prägel en av länets intressantaste herrgårdsanläggningar från denna tid. På gårdarnas marker finns flera stora järnåldersgravfält och övergivna bytomter, som visar på områdets historia innan säterierna etablerades. (Källa 1). Siggesta gård har anor från 1500-talet, då den sannolikt tillhörde Wasasläkten. Enligt gammal tradition skulle kristen gudstjänst hållits vid Siggesta, innan Värmdö kyrka byggdes. Där finns fortfarande en källa, kallad Abrahams källa, där ett dopkapell skall ha funnits. Gården har vid ett flertal tillfällen brunnit. De båda flygelbyggnaderna härstammar från slutet av 1600-talet. Under forntiden bodde det folk omkring 800 meter nordost om nuvarande gård, på en höjd, där flera gravfält finns kvar. (Källa 14). Se även NK 3, ÄH 3, V 1 och F 4. Värmdö kyrka, Kalvandö, NK 3 Klass II, III för K. Klass I, II, III för N. Området närmast väster om Prästfjärden är till stor del uppodlat. Här finns också åkerholmar, bevuxna med ädellövträd, en välhävdad hagmark och en stor, ohävdad hage, dominerad av äldre ekar. I öster kringgärdas höjderna av ekdominerad ädellövskog. På den udde, som går ut mot Trattströmmen, växer spärrgreniga ekar i en hävdad hagmark. Värmdö kyrka ligger på en höjd i det öppna odlingslandskapet invid Prästfjärden. Kring kyrkan finns 4

prästgård, skola och andra byggnader, som hör till ett sockencentrum. Kyrkan byggdes troligen på 1390-talet och har byggs om och till ett antal gånger under århundradena. Flera gravfält på höjderna invid kyrkan, liksom vid Kalvandö, visar att området varit bebott sedan yngre järnåldern. (Källa 1). Se även NK 2, ÄH 3, V 1 och F 4. Evlinge träsk och Väsby, NK 4 Området kring Väsby är sevärt. Tyvärr så håller det gamla slottet på att förfalla. En runsten finns rest vid vägen där. (Källa 14). Se även ÄH 4 och 5, V 2 och F 6. Lämshaga, NK 5 Riksintresse för K. Klass I för K. Klass II för N. Höjder med barrskog och tallklädda hällmarker begränsar den uppodlade dalgång, där Lämshaga ligger. Söder om gården finns betesmarker. Inslag av ek märks vid åkerkanterna. Markutnyttjandet i sprickdalen har lång tradition. Den öppna marken, som finns idag, sammanfaller helt med 1600- och 1700-talens utbredning. Stengärdesgårdar i norr och väster om gården visar var gränsen gick mot skogen. Två gravfält från yngre järnålder visar att området var bebott redan då. Lämshaga gjordes till säteri på 1640-talet. Gårdens huvudbyggnad började troligen byggas vid samma tid och har ett mycket välbevarat utseende från 1600-talet. Mangården ligger på en höjd flankerad av två timrade flyglar från 1700-talets slut. Den stora ladugården i tegel är, liksom övriga ekonomibyggnader, uppförd på 1800-talet. Området har varit aktuellt för anläggande av golfbana. (Källa 1). Se även V 6 och F 10. Kolströmskanalen, Södersved, NK 6 Mest skogsmark. Vid Södersved finns en stor sandstrand, som används som badplats. Norr om Kolström finns en stor åker, som besås med säd, t ex vete eller raps. Kolström är en kanal, som används av fritidsbåtar till och från Stockholms skärgård. Stora bladvassbestånd omger stränderna kring Kolström och Södersved. Vid Kolström ligger Ingarö kyrka, som utgör en fantastisk syn under den mörka delen av dygnet, då kyrkan är upplyst. (Källa 14). Se även F 11. Skärmarö, NK 7 Klass III för K. Klass I för N. Skärmaröviken på östra delen av Värmdö utgörs av en lång sprickdal, som söderut fortsätter i en uppodlad dalgång med inslag av sankmarker. Höjderna är barrskogsklädda. I vikens innersta del breder en flack, betad strandäng med höga naturvärden ut sig både väster och öster om Skärmarö gård. Strandängen är på flera sidor omgiven av betesvall. Området ligger invid fritidshusbebyggelse. (Källa 1). Se även ÄH 9. 5

Morträsket, Värmdö, NK 8 Våtmarken ligger på historisk mark, strax väster om Fagerdala. Här gick den gamla vikingaleden till handelsplatsen vid Tuna. Flera gravlämningar och fornminnen finns än att beskåda. För botanisten kan nämnas att här växer t ex Adam och Eva, vätteros och flera andra fina växter. Något man inte får missa vid besök här, är björken med de många häxkvastarna. (Källa 14). Se även V 9, SN 47 och F 16. Säbyviken, Ingarö, NK 9 Området kring Säbyviken består av mycket omväxlande natur. I norr finns Evlinge, med betesängar och sädesodlingar. I övrigt kantas Säbyviken av skog och fritidshus. I södra delen finns området Näset, som är ett botaniskt intressant område. Hassel, ek och andra ädellövträd gör området lummigt, och ett besök på våren eller försommaren, utgör en fantastisk upplevelse. Själva Säbyviken är en långsmal och grund vik, som kantas av stora vassfält på flera ställen. Säbyviken, och närliggande områden, är mycket rik på allehanda däggdjur. Upp emot tio älgar har ibland setts på en gång. När man strövar omkring i området, måste man ta hänsyn till den skyddsvärda naturen, liksom till att det finns gott om sommarstugor runt Säbyvikens stränder och omgivningar. (Källa 14). Se även SN 28 och F 22. Malmaön, NK 10 Klass III för N. Malmaön heter den sydöstligaste delen av Fågelbrolandet. Tidigare var Malmaön en ö, men genom landhöjningen har sundet i väster mot Fågelbrolandet snörpts av på mitten, vid Korshamn, varför Malmaön numera är en halvö. Terrängen är starkt bruten och upptas till största delen av hällmarkstallskog med blandskog i sänkorna. I det största blandskogspartiet, som ligger i dalgången mitt på halvön, växer al, björk, gran och ädla lövträd. På södra halvan finns flera fattigkärr. Stränderna består mest av kala hällar. Endast ett fåtal byggnader finns i området, som för övrigt även omfattar Lilla Korsholmen i söder. De botaniska intressena är koncentrerade till dalgången med ädellövskogsinslagen mitt på halvön. Här växer myska, sårläka, spenört och lundslok. I egenskap av oexploaterad "skärgårdsö", som kan nås landvägen, har Malmaön ett stort värde för det rörliga friluftslivet. Badmöjligheterna är bäst i norr och på Korsholmen. Korshamnsviken och Korshamnsmaren är välkända naturhamnar. För att bevara de botaniska värdena, torde endast marginella begränsningar i den pågående markanvändningen behövas. (Nordöstra sidan ingår, men är redan skyddat som Korshamn naturreservat). (Källa 7). På den nordöstra sidan av halvön finns ett stort antal s k jättegrytor, av vilka några är anmärkningsvärt stora. Området med jättegrytorna har avsatts som naturreservat. P III. (Källa 6). 6

Alsvik, Värmdö, NK 11 Karklö, Värmdö, NK 12 Vackert, småskaligt jordbrukslandskap på Svartsö i mellanskärgården. Åkrarna är relativt små och ligger delvis mellan gårdens/byns hus. Lövdominerade dungar kantar barrskogspartierna på höjderna runt om. Ålderdomligt och naturskönt. Naturtypen är öppen hagmark på stenbunden mark med enstaka träd. F d åker ingår också i hägnaden samt barrskogspräglad hagmark i den norra delen. Vegetationstyperna är friskäng av rödventyp och torräng av fårsvingeltyp. De dominerar de örtrika, öppna partierna. Gräshed av rödventyp och fårsvingelvarianten finns utbildade i de trädklädda delarna, tillsammans med rished av blåbär-lingontyp. Torräng av hällmarkstyp omringar hällarna. De öppna partierna, som har varit brutna till åker, domineras av en slags fuktäng av tuvtåteltyp. Trädskiktet består till stor del av björk och tall, men gran, ask, ek, asp och rönn ingår också. I buskskiktet växer en, nypon, slån och måbär. I partier är örtfloran intressant, med hävdgynnade arter, som kattfot, jungfrulin, darrgräs, ängsvädd, prästkrage, solvända och slåtterfibbla. I den västra delen växer rikligt med Adam och Eva samt nattviol. Hävden sker med nöt och är övervägande måttlig. Örnbräken och busksly skulle behöva röjas. Gammalt ålderdomligt jordbrukslandskap. (Källa 9). Karklö ligger alldeles intill Gällnös nordvästra del. Karklö är en ö med ett varierat landskap. De små, uppodlade sänkorna mellan betes- och skogsmarkerna ger ett ålderdomligt utseende åt landskapet. På öns östra del ligger en strandäng, som i nordväst övergår i en ädellövdunge. På Karklös västra sida ligger en hage med betad skog, som mot söder delvis övergår i annan träd- och buskbärande hagmark. Söder om denna ligger igenväxande hagmarker av typen annan träd- och buskbärande hagmark, samt en större fuktäng, dominerad av vide. Vegetationstypsmässigt har havsstrandängen ett brett vassbälte, som övergår i krypven-salttågsvegetation. Övergår delvis i rödvenäng. Mindre partier högörtäng finns mot åkermarken i nordöstra delen av strandängen. Den betade skogen domineras av blåbär-lingonrisheden. På den träd- och buskbärande hagmarken växer fårsvingeltorräng och hällmarkstorräng. På strandängen växer inga träd eller buskar. Längs kanterna finns klibbal. Örtskiktet är intressant, med ormtunga, gulkämpar, agnsäv, myskgräs och, på de torrare rödvensdominerade ytorna, darrgräs. Den anslutande ädellövskogen har lundflora med bl a lundkovall. Sydost om strandängen ligger en åkermark med tidigare betad skog i norr och små torrbackar i söder. I brynvegetationens fältskikt växer darrgräs, kattfot, slåtterfibbla, rödklint, skogsklöver, solvända, jungfrulin och knägräs. Den betade skogen på västra sidan, som i söder öppnar sig, domineras av tall. Dessutom finns gran, björk, rönn, nypon och en. Fältskiktet är artrikast i södra delen, med kattfot, knägräs, ängsvädd, rödklint och bockrot. I skogen hittas enstaka individer av dessa, men även slåtterfibbla. Den ohävdade, glesa tallhagen på sydvästra sidan har samma typ av vegetation. 7

Idskäret, Rysstallen, Värmdö, NK 13 Pukvete växer strax utanför hagen, intill de västra husen. Strandängen och den träd- och buskbärande hagmarken är välhävdade. Den intilliggande skogen är svårbedömd, men hävden anses vara svag. Hästbete. Stenmurar och äldre trägärdesgårdar finns. En stenlagd bro och en äldre körväg passerar strandängens mitt. Området har NOLA-stöd. (Källa 9). Vackert, småskaligt jordbrukslandskap på Gällnö. Barrskog omger den delvis kuperade, öppna marken och vass klär stränderna vid Hemviken. Idskäret: Naturtypen är barrträdspräglad hagmark på stenbunden mark, som övergår i ett litet parti havsstrandäng med några flata hällar. Vegetationstypen är friskäng av rödventyp och torräng av fårsvingeltyp, och på strandängen växer övre landstrandsvegetation av salttåg-rödsvingeltyp och havshelofytvegetation av bladvass-sävtyp. Trädskiktet i den barrträdspräglade hagmarken består av björk, tall (dominerar), asp, rönn, och mot stranden, al. I buskskiktet växer jungfrulin, darrgräs, ängsskallra, gullviva, stor och liten blåklocka, solvända, bockrot och brudbröd. På strandängen växer bl a gulkämpar och havssälting. Området hävdas med nöt, vilket ger övervägande måttlig hävd. Det är ett mycket ålderdomligt kulturlandskap med en del trägärdesgårdar runt de små tegarna. Rysstallen: Naturtypen är öppen hagmark, som delvis är stenbunden och delvis är mycket gammal åker. Enstaka träd klär den öppna marken. I söder sluter sig dock trädskiktet något. Vegetationstypen är torräng av fårsvingeltyp, som dominerar, men i de f d åkerpartierna, som är flackare, finns friskäng av rödventyp. Trädskiktet, som till största delen är sparsamt utvecklat, domineras av ek men även tall, ask, asp och rönn ingår. I buskskiktet växer små ekar, nypon, en, måbär och slån. Örtfloran är intressant med en del hävdgynnade arter, som jungfrulin, darrgräs, solvända, slåtterfibbla, gullviva, liten och stor blåklocka, åkervädd, bockrot och brudbröd. I de f d åkerpartierna är floran trivialare, med bl a en del isåningsgräs. Hävden sker med ett fåtal nötkreatur och är måttlig. Skulle behöva hävdas hårdare. Delar är klart igenväxande med slån- och nyponbuskar. Det är ett mycket ålderdomligt jordbrukslandskap. En del trägärdesgårdar finns kvar. (Källa 9). Mararna, Vindö, NK 14 Inom en begränsad areal ryms en mängd naturtyper, som barr- och blandskog, ädellövskog, alkärr, hällmarker, betes- och ängsmarker, strandängar, små åkerlappar, en näringsfattig sjö, ett par näringsrika sjöar, som är mycket igenväxta, samt innerskärgård. Kärnområdet utgörs av avsnörda vikar, de så kallade södra, norra och västra Mararna. I norra Maren har al- och björksly vandrat ut i sjön. Ett dike har påskyndat igenväxningen i södra och norra Maren, som är förbundna med varandra. Angränsande strandängar håller också på att växa igen av al, vide och bladvass. En 8

mindre ädellövskog finns norr om Bäckmansfladen. Ett sekel tillbaka i tiden var man tvungen att ha båt för att ta sig från Tranvik till Tammstorp. Mararna däremellan var då grunda havsvikar, som tillsammans bildade ett flera gånger större träskområde. Numera är, som tidigare nämnts, dikning genomförd, och västra Maren är avskild från Älgöfjärd med en liten vall. Området har en rik och omväxlande flora, med bl a ett flertal orkidéer. Vid Tranvik bedrivs fårskötsel. Respektera därför uppsatta staket och undvik att beträda gårdsområdet mer än nödvändigt. Alla vägar på kartan är privata. Några är heller inte framkomliga med bil p g a stora gropar och/eller avspärrning med bom. (Källa 14). Se även F 24. Möja, NK 15 Klass II för N. Väster om vägen mellan Långvik och Berg på Möja finns ett av skärgårdens största sammanhängande skogsområden. Ön är högst i väster, där berget Stora Möja, 34 m ö h, utgör den högsta punkten. Öns inre består mest av tallskog med mycket hällmarker. I fuktigare och lägre partier, framförallt i de inre delarna av ön, finns granbestånd. Lövträd förekommer sparsamt och växer mest i anslutning till tidigare åkermark. Det finns gott om myrmarker, både som väl utbildade tallmossar och mossar med öppna mosseplan. På ön finns också insjöarna Storsjön, Mellansjö och Träsket. Det faktum att området är relativt opåverkat av modernt skogsbruk, ger det ett botaniskt värde, samtidigt som det är viktigt för djurlivet. Möja kan nås med kollektivbåt och har de flesta typer av service, som en besökare kan önska. Stränderna på den nordligaste delen av ön är de bästa från friluftslivssynpunkt. Om naturvärdena skall bevaras, kan vissa begränsningar i skogsbruket, t ex beträffande hyggesstorleken, komma att behövas. (Möja Björndalen ingår, men är redan skyddat som naturreservat). (Källa 7). Se även F 29. Västra Skarp-Runmarö och Eknö, NK 16 Riksintresse för F. Klass II för N. Dessa öar nordost om Runmarö består i huvudsak av gles hällmarkstallskog. På Skarp-Runmarö växer ädellövskog i svackorna tvärs över den västra delen av ön. De lägre partierna på de båda andra öarna är bevuxna med gran och/eller triviala lövträd. På Skarp-Runmarös norra del finns kustexponerade kalkstenshällar. Öarnas mest bebyggda delar ligger utanför det avgränsade området. I övrigt är fritidsbebyggelsen koncentrerad till några enstaka ställen på öarna. Botaniskt sett är Skarp-Runmarö mest intressant. Klipphällarna med urkalksten har en för denna naturtyp karakteristisk ört- och kryptogamflora. I ädellövskogspartierna, med företrädesvis alm, lind och ask, är floran rik. Förutom svärdsyssla kan man här t ex finna underviol, myska, tandrot, tibast och strävlosta. Delar av området är av stort värde för fågellivet. Även friluftslivet har ett betydande intresse av dessa öar genom de goda möjlig- 9

heter till bad och strövande som erbjuds. Här finns även flera bra, naturliga natthamnar för fritidsbåtar. Fyra naturreservat har avsatts inom området. Reservaten täcker dock endast en mindre del av ytan. Om naturvärdena i övrigt skall tillgodoses, måste skogsbruket ta stor hänsyn till de botaniska och zoologiska värdena. (Vindalsö ingår, men är redan skyddat som naturreservat). (Källa 7). Runmarö, NK 17 Riksintresse för N, F, förslag till K. Klass II för K. Klass I, II, III för N. På stora delar av Runmarö är berggrunden av urkalksten. Kalken, som finns i berggrund och jordtäcke, har gett ön en rik och särpräglad flora. Hävdgynnad vegetation dröjer sig kvar på flera områden trots att hävden har upphört. Uppeby ligger kvar i sitt medeltida läge, men den ursprungliga viken har grundats upp. På ön finns kalkbrott och spår av kalkugnar. (Källa 1). Östra delarna av Runmarö har högsta naturvärde. Området är till största delen barrskogsklätt med framförallt tall, men även gran förekommer. Lövskogen, som upptar mindre ytor, domineras av ask. Lundartade områden finns mellan Kasviken och Viträsk. Genom Runmarö går ett kalkstråk, som bildar hällar med urkalksten och kalkrik mark. Stora öppna kalkhällmarker finns i första hand väster om sjön Viträsk och i partiet mellan Viträsk och Noreträsk. Insjöarna är ofta kalkpåverkade. På Runmarö finns bl a stora orkidéförekomster, och östra Runmarö anses med rätta vara ett av skärgårdens floristiskt värdefullaste områden. Området utgör länets enda växtplats för många örter och kryptogamer. Speciellt anmärkningsvärda är kalkhällarna. Ett urval ur en mycket lång artlista omfattar axveronika, vildlin, grusbräcka, vårarv, mjuknäva, duvnäva, murdraba, stenkrassing och grusslok samt orkidéer som brudgran, flugblomster, skogsknipprot och svärdsyssla. Svartbräken, hällebräken och murruta får representera den rika ormbunksfloran här. Även de skogbevuxna lägre partierna är ofta mycket örtrika med exempelvis orkidéarter som nattviol, jungfru Marie nycklar, Adam och Eva, tvåblad och svärdsyssla. Skogsmarkerna hyser ett värdefullt fågelliv. Stränderna kring de kalkrika och grunda sjöarna Viträsk och Noreträsk är också av botaniskt intresse med arter som lockpyrola, kärrspira och knottblomster. Uppebyträsk omges av både kalkrika och sura bergarter med artrika växtsamhällen vid stränderna. Sjön har en riklig förekomst av trubbnate. Silverträsk skiljer sig från de övriga sjöarna genom att den är av inlandstyp och kraftigt brunfärgad av humussyror från omgivande skogs- och myrmarker. På gungflystränderna växer bl a hjortron, sileshår, vitag och myggblomster. I sjön finns nordnäckros. Kalk har brutits på Runmarö sedan medeltiden och fram till 1800-talets senare del. Tiotusentals miljoner ton råkalksten gör fyndigheterna till en av de verkligt stora i Sverige, men kvaliteten är för dålig för att man i modern tid skall ha intresserat sig för en utbrytning. Ön nås lätt med 10

Vaxholmsbåt och har även stor betydelse som utflyktsmål för det båtburna friluftslivet. Speciellt de nordöstra delarna av ön har stränder, som är mycket lämpliga för bad och strövande. Naturvärdena är särskilt hänsynskrävande och om de skall bibehållas, kan skogsbruket behöva begränsas. (Källa 7). Se även ÄH 14, V 15, F 37, 38 och 39 och P 2. Storön, Risselö, Ängsholmen, m fl öar, NK 18 Riksintresse för N11. Klass I för N. Detta nordsydliga stråk av öar sydväst om Runmarö har en kalkhaltig berggrund med många uppstickande urkalkstenshällar. Mellan hällmarkerna finner man örtrik barrskog, lövskog och lundar. En del spridd fritidsbebyggelse i området (ej på de mindre öarna). Floran är rik och särpräglad med många ovanliga arter. Den intressanta kalkstensfloran uppträder här och var på öarna. På Storön finns intressanta lundområden. Lövskogspartierna på Ängsholmen innehåller örter, som Sankt Pers nycklar, majviva, skogsbingel och skogslök. Bland småöarna bör särskilt Kalkkobben, söder om Munkö, nämnas. Där växer bl a tibast, brudgran, axveronika och grusslok. Naturvärdena är särskilt hänsynskrävande och om de skall tillgodoses, behövs reglering av skogsbruket. (Munkö ingår, men är redan skyddat som naturreservat). (Källa 7). Se även F 40. Bötsholmen, Brännholmen, Ladholmen, Limskären, m fl öar, NK 19 Riksintresse för F (delvis), N (delvis). Klass II för N. Utöver den del av skärgården som beskrivs i område NK 18, finns flera öar söder om Runmarö som har höga naturvärden. Dessa är ofta bevuxna med barr- eller blandskog. På flera av öarna finns hällmarker med urkalksten och en karakteristisk kalkflora. Kalkhällarna märks främst på Skabban samt Stora och Lilla Limskären. Här växer bl a fältmalört, grusslok, blodnäva, axveronika, klibbarv samt ormbunkar, som murruta och fjällhällebräken. Övriga öar med artrik kalkflora är Ladholmen och Brännholmen. Där finns dessutom, liksom på Bötsholmen, flera lundpartier, vilket i övrigt är ovanligt inom denna skärgårdsdel. Även de barrskogsbevuxna delarna av Ladholmen och Brännholmen hyser en intressant flora med rikt örtinslag. Om naturvärdena skall bevaras, måste avsteg göras från egentligt skogsbruk, framförallt i lundar och örtrika barrskogspartier. (Källa 7). Öarna är ofta bevuxna med mellanliggande "lagunområden". (Källa 6). Se även G 2 och F 32. Nordöstra Nämdö, Östanvik, Nämdö, NK 20 Riksintresse för N, F. Klass II för K. Klass I, II, III för N. Nämdö dominerades från 1660-talet och 200 år framåt av Östanviks säteri, ett av de få säterier, som anlades ute i övärlden. När säteriet 11

1862 splittrades på de fyra gårdarna Västanvik, Västerby, Västeräng och Östanvik, revs herrgårdsanläggningen. Idag finns det bara ett stort område med husgrunder på platsen för säteriet. Nämdö kyrka föregicks av ett flertal kapell, bland annat ett åttakantigt. Dagens kyrka är uppförd 1876. Odlingslandskapet på Nämdö finns i sprickdalar mellan tallskogsbevuxna hällmarker. Marken används till vall och bete för nötkreatur och får. Vid Östanviks gård finns en havsstrandäng. (Källa 1). Nordöstra Nämdös berggrund består av urkalksten. Kala eller tallbevuxna hällmarker omväxlar med gammal gran- och blandskog i de lägre partierna. Även rena lövbestånd förekommer. Kalkhällsfloran är särskilt rik i nordost vid Nämdö böte. Här finns många örter och kryptogamer, som annars är mindre allmänna, t ex skärmstarr, dvärghäxört och kalkkammossa. Kring Nämdö böte finner man också fuktiga partier med intressanta växter, som svärdsyssla, kärrknipprot och majviva. Även blandskogen mitt i området är örtrik med bl a sårläka, trolldruva, nästrot och dvärghäxört. Barrskogen är i branterna urskogsartad och delvis mossrik, och har troligen en lång, obruten kontinuitet. På nordöstra Nämdö är naturvärdena särskilt hänsynskrävande, och om de skall tillgodoses, måste skogsbruket regleras. (Boskapsön ingår, men är redan skyddad som naturreservat). (Källa 7). Området kring Östanviks gård på Nämdö är beläget nära vattnet och präglas av skärgårdsnaturen. Det består av uppodlade dalgångar med äldre bebyggelse, som omges av barrskogsklädda höjder och hällmarker. Berggrunden består delvis av urkalksten. Vissa områden är bebyggda med fritidshus. Betesmarkerna består delvis av f d åkermark och vissa marker är tämligen igenvuxna. I en dalgång innanför viken vid torpet Långvik, finns betesmarker, som består av betesvall, ett betat skogsparti och långsträckta bryn med öppen hagmark. Längs inre delen av vi-ken Östersjön, ligger en tämligen smal, flack strandäng. Den är belägen strax intill Östanviks gård och omges av tallskog och några sommarstugor. Vid vattnet vidtar ett vassbälte. Naturvårdsprogram (objekt 20.25). Naturtyperna är öppen hagmark, betesvall och betad skog samt betad havsstrandäng. Vegetationstyper, som dominerar den öppna hagmarken, är en mosaik av örtrik torräng och fårsvingeltorräng med inslag av ljung och stagg. Även rödvenäng förekommer. De dominerade vegetationstyperna på strandängen är tuvtåteläng och övre landstrandsvegetation av salttåg-rödsvingeltyp. De övriga är nedre landstrandsvegetation av agnsäv-krypventyp och kortskottsvegetation av dvärgsävtyp. På delar av strandängen växer vass. I den öppna hagmarken växer spridda tallar och enbuskar samt enstaka rönn och nypon. Skogspartiet består av tallskog och betesvallen är helt öppen. I fältskiktet i den öppna hagmarken växer en mängd hävdgynnade växter, som kattfot, stagg, knägräs, vildlin, backnej- 12

lika, solvända, vanlig ögontröst och, enligt uppgift, brunklöver. På strandängen växer klibbal och inåt land finns små flacka kullar bevuxna med tall. I fältskiktet återfinns bl a rikligt med blåsklöver, gulkämpar, höstfibbla och salttåg. Samt, enligt uppgift, den sällsynta blankstarren. Betesmarkerna är väl till måttligt hävdade och betas av hästar och nötkreatur. Inga spår av ingrepp eller påverkan, utom när det gäller betesvallen, som är både dikad och gödslad. (Källa 9). Se även F 41. Kåpskärsgrunden, Åsmansskären, m fl öar, NK 21 Klass III för N. Flertalet av öarna är kala eller bevuxna med enstaka tallar. Det flacka och blockiga Stora Åsmansskäret är dock täckt med lövträd, medan det på Lilla Åsmansskäret växer gran i öster. Blockiga småöar är särskilt ovanliga. (Källa 7). Väster om Nämdö och Uvön ligger ett stråk med småöar. Består även av Knallarna, Grisselkobben, Kåpskär och Hästholmen. (Källa 6). Se även F 34. Södra Uvön, Mörtö, Mörtöklobb, NK 22 Riksintresse för F (delvis). Klass I för N. Södra Uvön, Mörtö och Mörtöklobb ligger sydväst om Nämdö. Berggrunden innehåller urkalksten. Öarna präglas av delvis tallbevuxna hällmarker och en örtrik barrblandskog i svackorna. På Mörtö finns en insjö, Träsket. Bebyggelsen på Mörtö är koncentrerad till den sydöstra kustens mellersta del. Södra Uvön och Mörtöklobb är så gott som obebyggda. Kalkhällsfloran är rik och likartad på de tre öarna. Intressantast är den dock på Mörtö, som räknas till en av länets rikaste öar vad beträffar kalkhällsflora. Läns den västra stranden samt i norr, finns naturligt trädfria hällmarker med urkalkstensberggrund och rik växtlighet. På hällarna växer bl a axveronika, stenkras-sing, murruta och fjällhällebräken. Fältvädd har på ön sin enda kända lokal i denna del av landet. Öns kryptogamflora är artrik och särpräglad, med flera intressanta arter, som t ex gyllenmossa, grov skedbladmossa och nordlig bäckstjärnmossa. På Mörtöklobb finns ett anmärkningsvärt fynd av alvararv. För att tillgodose de botaniska värdena kan begränsningar i skogsbruket komma att behövas. (Källa 7). Gillinge, NK 23 Riksintresse för N, F. Klass III för K. Klass II för N. Ö med barrskog och hällmarker. Inslag av småskaliga åkrar, som hålls öppna av betande får. (Källa 1). Villinge, Fårholmen, NK 24 Riksintresse för N, F. Klass III för K. Klass II för N. Som på Gillinge, hålls de smala kulturmarkerna öppna genom fårbete. (Källa 1). 13

Skärgården kring Villinge ligger på gränsen mellan ytter- och mellanskärgården, vilket återspeglas i växtlighetens sammansättning. De större öarna domineras av barrskog, medan de yttersta skären har en typisk kalskärsvegetation. (Boskapsön ingår, men är redan skyddat som naturreservat. I reservatet ingår norra delen av Fårholmen). (Källa 7). Se även F 45. Lilla Nassa skärgård, NK 25 Öarna i Lilla Nassa skärgård är mindre och mer utspridda än öarna i Stora Nassa. De är oftast helt kala. Fiskebodar finns. (Källa 7). Björkskärs skärgård, NK 26 Björkskärs skärgård består av de tre större öarna Björkskär, Långskäret och Bodskäret, samt ett antal mindre öar och skär. Området ligger i den maritima lövskogszonen, och de större öarna är bevuxna med en snårig björkskog och sumpmarker i dälderna. Hamnfisket på Björkskär är omnämnt redan på 1500-talet. På 1700-talet fick denna skärgård en fast befolkning, som livnärde sig på fiske och ett litet jordbruk. Numera finns här inga bofasta. (Källa 7). 14

Horssten, Södra skärgården, Brandskärgården, NK 27 Norsten, NK 28 Ögrupperna utgör de yttersta utposterna av skärgården öser och söder om Sandhamn. De består av låga, vegetationsfattiga eller kala klippöar med ett stort naturvärde, bl a för fågellivet. Dessa utskärgårdar var en gång i tiden bland de viktigaste platserna för utskärsfiske. På Horsten finns några fiskebodar ännu kvar, men de tjänstgör numera endast som skydd åt de få besökare, som når hit. (Grönskär ingår, men är redan skyddat som naturreservat). (Källa 7). Se även G 4 och F 44. Norstens skärgård består av kala klippöar. Det största skäret, Norsten, är höglänt och med typisk utskärgårdsvegetation. Här finns de enda bodarna inom ögruppen. (Källa 7). Se även F 46. Stockholms yttre skärgård Riksintresse för F, N. Klass I för N. De yttre delarna av Stockholms skärgård redovisas, tillsammans med vattenområdet utanför Väddö samt skärgården utanför Singö, som ett enda skyddsvärt område av högsta naturvärde. Stockholms yttre skärgård har ett oomtvistat stort värde för samtliga de ämnesområden, som behandlas i naturvårdsprogrammet. Skärgårdslandskapet präglas av vackert slipade granit/gnejsklippor, en sparsam men intressant växtlighet, ett rikt fågelliv samt värdefulla brackvattenmiljöer. Utskärgården bär också spår av gammal kulturpåverkan och är numera intensivt utnyttjad av det båtburna friluftslivet. Områdets naturvärden beskrivs närmare i bilaga I. (Källa 7). Ur Grönstrukturen i Stockholmsregionen (Stockholms Gröna Bälte + Stockholms Gröna Kilar) Gustavsbergsskogarna kilområde, A Storängsudd värdekärna, B Kilområdet består huvudsakligen av relativt hårt brukade barrskogar. Hänvisade till trånga sprickdalsbottnar finns mindre åkermarker koncentrerade till områdets östra hälft. Denna del av kilen är avskuren av ett flertal större vägar, varav Värmdöleden utgör den kraftigaste barriären. Smala passager finns vid Ösbyträsk, samt mellan Kovik och Björnkärret. Hela området utnyttjas flitigt som friluftsoch strövområde av boende i Gustavsberg. Kilområdet är av högt värde för friluftslivet och är av strategisk betydelse som en del i kilstrukturen. Avgränsning av områdets västra delar följer bebyggelsen. Värmdöleden skär genom området och ger bullerstörningar. I nordost ligger Kovikstippen. Söder om Gustavsberg och sydväst om Mörtnäs finns områden i kilen, som i regionplanen betecknas som bebyggelsezon. Vid en utbyggnad krymper kilen till en bredd på cirka 500 m. (Källa 12). Värdekärnan innehåller ett varierat landskap med näringsfattiga sjöar, havsstränder, blomsterrika beteshagar, herrgårdsmiljöer och fågelrika våtmarker. Flera attraktiva utflyktsmål finns. (Storängs- 15

udd i sydväst ingår, men är redan skyddat som naturreservat). Områdena vid Beatelunds gård och Ingarö är kulturmiljöer av riksintresse. Kulturhistoriskt värdefulla odlingslandskap finns också. Av de fyra naturvårdsobjekt, som ryms inom värdekärnan, har Storängsudd det högsta regionala naturvärdet. Långträsket är en näringsfattig sjö med naturvetenskapliga värden av regionalt intresse. Genom sin rikedom på sjöar och havskontakt har området höga sociala värden. Gränsen i norr utgörs av ett naturvårdsobjekt, en orörd mosse i sydost och sydväst av kulturmiljöer av riksintresse. Värmdöleden bullerstör områdets norra del, och utgör samtidigt en barriär för friluftsliv och djurliv. Den nya Ingaröleden skär området i nord-syd, och utövar en viss barriäreffekt på friluftsliv och djurliv. (Källa 12). Norra Ingarö kilområde, C Kilområdet, som domineras av höglänta och magra hällmarkstallskogar, har en stor strategisk betydelse, som sammanbindande länk mellan värdekärnorna i norr och söder. Området har, förutom sin strategiska betydelse, vissa sociala värden, då det används som strövområde för boende i Ingarö Brunn. Avgränsningen har gjorts för att på närmaste sätt förbinda värdekärnorna i norr och söder. Söder om Brunn finns ett område, som i regionplanen betecknas som bebyggelsezon. Vid planering av området bör hänsyn tas till den minimibredd av 500 meter, som kilen bör ha. (Källa 12). Långviksträsk - Björnö värdekärna, D Värdekärnan innehåller två helt väsensskilda miljöer. Dels det vilda och oexploaterade myr- och skogsområdet runt Långviksträsk, dels Björnö naturreservat. Björnö är stockholmarnas mest lättillgängliga skärgårdsreservat. Här finns härliga bad, men också en varierad natur med hällmarkstallskogar, ädellövskogar, små åkerlyckor och strandängar. Långviksträsk är en av de absolut mest värdefulla myrmarkerna i länet. Långviksträsk är ett riksintresse för naturvården. Björnö är av riksintresse för friluftslivet, men är även av högsta regionala naturvetenskapliga värde. Värdekärnan avgränsas av riksintressena Långviksträsk och Björnö. Dessutom ingår utsiktsberget Vishamnsberget i söder. (Källa 12). Storskogen - Skärmarö kilområde, E Detta är det största sammanhängande skogsområdet i denna del av regionen, uppbrutet endast av mindre vägar och näringsfattiga skogssjöar. Stora delar är idag kraftigt påverkade av rationellt hyggesbruk, men i vissa delar finns gammal skog, exempelvis vid Skärmarö naturreservat. De västra delarna av kilområdet är de mest besökta och vid Storskogen finns ett tätt stignät. Värmdöleden passerar i öst-västlig riktning genom området. Naturen i området är relativt ensartad och barrskogsdominerad, men här finns också några våtmarker, samt ett parti med örtrik sumpskog runt våtmarken Dyppeln. Skärmarö och Dyppeln är av regionalt naturvetenskap- 16

ligt värde. De västra delarna av området har höga - mycket höga sociala värden. I väster omfattar området de mest välbesökta delarna. Utsträckningen i öster följer en zon utmed Värmdöleden, till och med Skärmarö naturreservat. I centrala/norra delarna följer gränsen en naturlig anslutning genom skogsmark, söder om Hemmesta - Breviksvägen och en kraftledning, samt i norr i en kil upp till värdekärnan Siggesta. Området närmast Vik (utanför det föreslagna kilområdet) är i regionplanen betecknat som bebyggelsezon. (Källa 12). Siggesta värdekärna, F Detta område är ovanligt rikt på välbevarade, mindre herresäten och storgårdar. Sund är en av länets intressantaste herrgårdsmiljöer med en intakt prägel av 1870-tal. Vid Värmdö kyrka finns ett litet kulturcentrum, med medeltida kyrka, fornlämningar och lokalhistoriskt hembygdsmuseum. Området är det enda större, intakta odlingslandskapet i denna del av regionen. Naturen är varierad och innehåller en betydande biologisk mångfald. Siggesta träsk är en fågelsjö. I området finns också flera våtmarker, en ekhage, samt blomsterrika hagmarker. I området finns kulturmiljöer av riks- och regional intresse, samt ett regionalt värdefullt odlingslandskap. Här finns också sju naturvetenskapligt värdefulla objekt, samtliga av regionalt intresse. I områdets norra hälft följer värdekärnan avgränsningen för värdefullt odlingslandskap. I söder är områden med natur- och kulturvärden sammanbundna på kortaste sätt. (Källa 12). 17

Ängs- och hagmarker Löknäs, Värmdö, ÄH 1 "ÄH" Löknäs gård ligger invid Löknäsviken på norra Värmdö. Sprickdalslandskapet domineras här av barrskog och i sänkorna återfinns odlingsmarken. Intill gården ligger en vacker ekhage med smärre inslag av hällar i en sluttning ned mot vattnet. Närmast vattnet vidtar en bård av klibbal, en smal strandängsremsa och ett vassbälte. Naturtyperna är ekhage (i norr och väster) och havsstrandäng (i söder och öster). Vegetationstyperna, som ingår i ekhagen, är torräng av fårsvingeltyp, med visst inslag av örtrik torräng samt rödvenäng. Strandängen hyser landstrandvegetation av agnsäv-krypventyp, samt smärre partier med relativt artfattig fuktäng av högörttyp och fuktäng av tuvtåteltyp. I ekhagen växer grova ekar, björk, gran, rönn, apel, hassel, nypon och en, tillsammans med enstaka Adam och Eva samt jungfrulin, kattfot, solvända, backnejlika och blåsuga. På strandängen finns klibbal och i fältskiktet växter, som blåsklöver, krypven och salttåg. Tecken på svag gödselpåverkan i vissa delar. Hela betesmarken är väl till måttligt hävdad och betas nu av får och häst. (Källa 9). Ängsvik 1:1, Oxös strandäng, Värmdö, ÄH 2 Området, en gammal hårdvallsäng, har ett relativt högt bevarandevärde. Landskapsbilden är vacker. Strandängen är bebyggd med både fritids- och permanentbebyggelse, till vilken en grusväg går. Området ligger nära Ängsviks skola. Åkrarna brukades ej inventeringsåret. I en södersluttning på en åkerholme påträffades indikatorarterna jungfrulin, gullviva, solvända, darrgräs, backnejlika, stor blåklocka och rödkämpar. Utöver indikatorarterna sågs ett flertal andra örter, t ex mynta. I trädskiktet sågs tall, en, ek och björk. Spår av grävling. Hårdvallsängen utgörs idag av vass med grässvål, som slås. Skötselavtal bör upprättas med markägaren. (Källa 3, 920821, internt löpnummer 111). Siggesta, Värmdö, ÄH 3 Kring den stora gården Siggesta, cirka två km norr om Värmdö kyrka, breder öppna odlingsmarker ut sig, med åkrar, hagmarker, skogsklädda höjder och bryn med ek och andra ädellövträd. De öppna markerna omges av barrskogsklädda höjder. Väster om gården ligger Siggesta träsk, som består av två sjöar kring vilka sankmarker med vass och alkärr breder ut sig. Naturtypen är annan träd- och buskbärande hagmark. Hagmarken utgörs av några kullar med framstickande lavklädda hällar. Glest ställda björkar och tallar och några små skogsdungar växer här. Hagmarken är belägen invid landsvägen och omges av åker och betesvall. Vegetationstyperna utgörs av torräng, både av fårsvingeltyp och ängshavretyp, ej så artrika, och med hedinslag, som ljung och kattfot, samt rödvenäng med inslag av lundkovall, åkervädd, m m. I hagmarken dominerar grova, glest ställda björkar och tallar, men här växer också ask, ek, lönn, rönn, nypon, en och berberis. I fältskiktet återfinns 18

hävdgynnade arter, som kattfot, liten blåklocka, brudbröd, skogsklöver, åkervädd och rödkämpar. En del av hagmarken är ohävdad, men större delen är välhävdad och betas av hästar. Inga spår av ingrepp eller påverkan. Siggesta ligger inom ett område av riksintresse för kulturminnesvården (K 59). (Källa 9). Se även NK 2 och 3, V 1 och F 4. Evlinge, Värmdö, ÄH 4 Evlingeträsk, ÄH 5 Kring Evlinge gård, cirka en km öster om Värmdö kyrka, är landskapet halvöppet med breda, uppodlade dalgångar och skogsklädda kullar. I brynen växer ofta ädellövträd, framförallt ek. Udden i norr mot Trattströmmen är kuperad och mycket vacker. Den östra delen är skogklädd, men i väster återfinns betesmarker, som är en mosaik av ekhage, skogsdungar, hällmark, f d åkermark och en mycket smal strandängsremsa. Den dominerande naturtypen är ekhage. Smärre inslag av betade skogsdungar, f d åker och havsstrandäng. De vegetationstyper, som förekommer, är en mosaik av hällmarkstorräng, fårsvingeltorräng, örtrik torräng och skogsnävaäng. Längs stranden återfinns en smal remsa med fuktäng av tuvtåteltyp och övre landstrandsvegetation av salttåg-rödsvingeltyp, båda tämligen örtfattiga. I betesmarken växer, förutom de spärrkroniga ekarna, tall, gran, lönn, lind och rönn. Buskskiktet består av en, måbär, nypon, berberis, slån och rikligt med hassel. Aspsly i vissa delar. I fältskiktet växer hävdgynnade arter, som nattviol, Adam och Eva, solvända, rödkämpar och gullviva. Området är välhävdat och betas av hästar. Det har tidigare varit igenväxande. I området finns stengärdesgårdar. (Källa 9). Se även NK 4, ÄH 5, V 2 och F 6. På norra sidan ligger en ekskog, uppdelad i små åkerlappar och hagar. Söder om träsket ligger en stor hage för hästar, begränsad av ett kanalsystem. (Källa 14). Se även NK 4, ÄH 4, V 2 och F 6. Långsunda, söder om Lagnöviken, Gustavsberg, ÄH 6 Ängsmark, hagar och cirka 50 hektar åkermark. Värmdö kommun äger marken, som utarrenderas för fårbete och åkerbruk. Mångformigt vacker landskapsbild med intressant mark för friluftsliv. Högt bevarandevärde. Åkern är gödslad, men bara i mitten. Ut mot alla skogsbryn och åkerholmar sprids inget gödsel. Där påträffades indikatorarter, som liten blåklocka, backnejlika, jungfrulin, gullviva, darrgräs, bockrot, skogsklöver och orkidé. Vackra skogsbryn med högstubbar. Mjuk övergång mellan åker och skog. (Källa 3, 920814, internt löpnummer 043). Tuna, Ö och N Stubbhagen, Tuna Gård, Värmdö, ÄH 7 HSB äger marken, som består av igenväxande åker. Tidigare markanvändning var välhävdad åker och betesäng. Bevarandevärdet är högt p g a den vackra landskapsbilden. Området hotas av igenväxning av skog, vilket kan undvikas, om skötselavtal, helst i 19

form av bete med kor, kan ordnas med markägaren. I Övre Stubbhagen påträffades ögontröst, liten och stor blåklocka, jungfrulin, orkidé, gullviva och bockrot samt ett stort antal andra, icke indikatorarter. Hagen är under igenväxning, eventuellt p g a plantering. Området plöjt. Det finns vältrampade stigar. Sedan länge ohävdad åker- och ängsmark. Nedre Stubbhagen är bitvis mycket tuvig. Närmast landsvägen finns hage med bete av häst. Kvickrotsmatta med gulsporre finns på åkerholmar och bryn, såväl i Övre som Nedre Stubbhagen. (Källa 3, 920826, internt löpnummer 101). Andra kärret, Nora 1:11, Nora långdalar, Värmdö, ÄH 8 Skärmarö, Värmdö, ÄH 9 Igenväxande åker och äng längs Värmdö vandringsled. Högt bevarandevärde p g a mångformighet och vacker landskapsbild. Intressant för friluftslivet. Ragnar Blomstedt äger marken. Området är lättåtkomligt från Strömma bostadsområde, norr om Örträsket. I slutet av Strömmadalsvägen går en härlig väg genom gammal, obrukad, svampdoftande blandskog, där högstubbar, lågor och torrakor förekommer ganska rikligt. Nora Långdalar, med Första, Andra och Tredje kärret, är en vacker dalgång med minst tre ägare och flera typer av markanvändning. Någon del är planterad med tall. I norr betas området av får. Andra kärret delas av ett dike. På östsidan ligger den inventerade ängen, som är gammal betesmark. Väster om diket har man plöjt för att förhindra igenväxning. Nordost om ängen ligger Vargstenarna. Det lär vara en gammal ägogräns och namnet återfinns på flera hundra år gamla kartor. Stora delar av den gamla ängen/betesmarken har slagits med slåtterbalk nu. Mindre områden har slagits för hand med lie (enarna står alldeles för tätt för att slås med slåtterbalk). I området finns indikatorväxterna darrgräs, ögontröst, stor och liten blåklocka. Naturskyddsföreningen jobbar aktivt för att få en artrikare flora. Genom praktiskt arbete med fagning, slåtter, insådd av ängsväxter och genom bidragssökning, så att jordbrukare ska kunna slå större delar av ängen, hoppas Naturskyddsföreningen kunna återskapa marken, såsom de tror att den en gång sett ut. Man tänker följa utvecklingen i fyra inventeringsrutor, som finns utlagda spritt över området. Ruta 1: husmossa, vitmåra, fräken, rölleka, veronika, smörblomma, harsyra, kruståtel, äkta johannesört, gräs, ärtväxt, hundloka, arv, starr, tistel. Ruta 2: tistel, rölleka, viol, vitmåra, klöver, husmossa, kruståtel, jungfrulin, timotej, smultron, blodrot, teveronika, ärtväxt, starr. Ruta 3: vitmåra, åkertistel, timotej, hundloka, husmossa, kvickrot, veronika, rölleka, kruståtel, ärtväxt. Ruta 4: vitmåra, tistel, ärtväxt, kruståtel, hundäxing, timotej, veronika, husmossa. Sorkgångar. (Källa 3, 920825, internt löpnummer 059). Skärmaröviken, på östra delen av Värmdö, utgörs av en lång sprickdal, som söderut fortsätter i en lerfylld, uppodlad dalgång med inslag av sankmarker. Höjderna är barrskogsklädda. I vikens in- 20

nersta del breder en flack, betad strandäng ut sig både väster och öster om Skärmarö gård. Strandängen är på flera sidor omgiven av betesvall, landsväg och fritidshusbebyggelse. Vid vattnet vidtar ett vassbälte. Naturtypen är betad, f d åkermark som övergår i öppen havsstrandäng. Några diken genomkorsar den del, som tidigare varit åker. Övriga delar verkar ej ha gödslats eller påverkats. Vegetationstyper är i två tredjedelar av ytan friskäng, som domineras av vitklöver, rödklöver, smörblomma och rölleka, och som förmodligen varit åkermark. Vid stranden vidtar en mosaik av högörtäng, tuvtåteläng, landstrandsvegetation av agnsäv-krypventyp, samt havshelofytvegetation av bladvass-sävtyp. På strandängen växer enstaka ek, en talldunge, klibbal och några enar. I fältskiktet finner man hävdgynnade arter, som ängsnycklar, kärrspira, gökblomster och darrgräs. Området är väl till måttligt hävdat och betas av hästar och nötkreatur. (Källa 9). Se även NK 7. Hemmesta torp 1:1 vid bäcken från Kastmyraträsk, Värmdö, ÄH 10 Hagar och åkrar, som länge betats och nyttjats för vallodling. Välhävdad mark. Allmänna indikatorarter, som stagg, gullviva, brudbröd, stor och liten blåklocka, ängsskallra, darrgräs samt backnejlika påträffades. De delar, som nu hästbetas, är ganska artfattiga. De intressanta örterna återfinns strax utanför stängslet samt på åkerholmarna, bland vildapel och nypon. Utöver beteshagar finns åker, på vilken vall tagits under inventeringsåret. Området, med närheten till bostadsområde, gör marken till viktig rekreationsmark parallellt med jordbruksdriften. Bäcken gör området än mer mångformigt. Det mest intressanta återfinns på åkerholmarna. (Källa 3, 920917, internt löpnummer 031). Väster om Hemmesta torp ligger Hemmesta träsk och Hemmesta sjöäng. Södra sidan utgörs mest av barrskogsklädd bergsterräng. Norra sidan har mer öppen terräng, med odlad mark och en strandskog av al. Området kring sjön är till största delen bebyggt med fritidshus. Genom hela området rinner en smal kanal, som mestadels är svår att forcera. Riklig bebyggelse runt träsket försvårar rundvandring. (Källa 14). Se även V 3 och F 12. Galleke, Brevik, Värmdö, ÄH 11 Området, som ägs av Stockholms stad (-92), omfattar ungefär två hektar och ligger vackert beläget nära Gallekeviken, cirka 500 meter nordost om Breviks gård. Vid rastplatsen är en eldstad iordningställd. Aspsly håller på att ta överhand. Jungfrulin, darrgräs, bockrot, backnejlika, gullviva och liten blåklocka samt överblommad orkidé Adam och Eva påträffades. Strömma Hembygdsförening jobbade hår i många år i området, men hävdar inte marken 21

längre. Det märks, igenväxningen går snabbt. (Källa 3, 920921, internt löpnummer 011). Sollenkroka 3:3, Vindö, ÄH 12 Skarpö, Norrviksängen, Vindö, ÄH 13 Området ägs och brukas av Leif Westerberg, och hyser en betesäng och hagmark. Välhävdad betesmark med högt bevarandevärde p g a den vackra landskapsbildens mångformighet och den rika floran. Landskapet är mycket vackert småbrutet, med små odlingar i skrevor. I hagen, som betas av nöt och häst, påträffades vid höstinventering, utöver ekar, kantareller och decimeterhöga nyponbuskar, även ögontröst, ängsskallra, orkidé, gullviva, skogsklöver, jungfrulin, darrgräs, solvända, stor blåklocka samt prästkrage. Bikupor är uppställda. En fruktgård finns i sydvästra hörnet av 3:3, där marken i övrigt är ohävdad, med högt älggräs. Ett litet parti torrare mark med mycket gullviva finns, liksom alar och en aspslydunge. Området är dikat och troligen ogödslat. En stor ask växer där. Indikatorarter, som påträffades här är, förutom gullviva (överallt), jungfrulin, backnejlika och darrgräs. Höstfynden föranledde återbesök under sommartid, då markägaren även visade på kattfot i norra delen. Området är av intresse för friluftslivet. (Källa 3, 920928, 940714, internt löpnummer 085). Fladen, som inte var tillgänglig i sin helhet, ägs av försvarsmakten, (övrig mark ägs av Bengt Söderberg, Solna), uppvisar en mångformig, vacker landskapsbild, med lund-, ängs- och strandängsmark. Välhävdad betes- och åkermark med högt bevarandevärde p g a den långa kontinuiteten. En gammal stengärdesgård utgör begränsningen för en f d fägata. Rik flora med påträffade indikatorarter som solvända, jungfrulin, backnejlika, darrgräs, brudbröd, kattfot och gullviva i kanten upp mot berget. I hagmarken i norra delen av Norrängens vikar påträffades mängder av brudbröd och darrgräs, samt även skogsklöver, gullviva och liten blåklocka. I viken växte fullt med vass. Området intressant för friluftslivet. Förutsättningarna är goda för att återskapa området, som det var tidigare, om skötselavtal kan upprättas med markägaren. Inventeringen bör följas upp med tanke på de botaniskt intressanta fynden. (Källa 3, 940714, internt löpnummer 081). Själva halvön består till större delen av kuperad barrskogsterräng, med inslag av asp och björk i sänkorna. På norra halvan utgör betesoch åkermark ett dominerande inslag. Övergången till skog är oftast mjuk, med buskvegetation och mindre träd. Karakteristiskt är nypon, rönn och körsbär. Omgivande vatten är ganska djupa, men det finns gott om grynnor runt nordligaste delen. Norrviken är i sin inre del grund, och vassar breder ut sig. De små, nu igenväxande strandängarna och torrängarna i anslutning till betesmarken, hyser en ovanlig flora sommartid. Respektera fårstängsel. Använd de öpp- 22