SKYDDSVÄRDA, MEN EJ ENLIGT LAG SKYDDADE, OBJEKT/OMRÅDEN I VÄRMDÖ

SKYDDSVÄRDA, MEN EJ ENLIGT LAG SKYDDADE, OBJEKT/OMRÅDEN I VÄRMDÖ INNEHÅLLSFÖRTECKNING Skyddsvärdesklasser 3 Natur- och kulturmiljöer "NK" 4 Ängs- och hagmarker "ÄH" 18 Våtmarker "V" 24 Skogsnyckelbiotoper SN 29 Geologiskt intressanta lokaler "G" 37 Fågellokaler "F" 38 Punktobjekt "P" 48 Källor 52 Bilaga I Bilaga II Beskrivning av naturvärden i Stockholms yttre skärgård Översiktskarta över områden av riksintresse för naturvård och friluftsliv 2

Skyddsvärdesklasser För naturvården tillämpas tre klasser (källa 1): I högsta bevarandevärde (klass I - III i ängs- och hagmarksinventeringen) II mycket högt bevarandevärde (klass IV i ängs- och hagmarksinventeringen) III högt bevarandevärde (småskaligt område rikt på småbiotoper) För kulturmiljövården tillämpas tre klasser (källa 1): I största betydelse II mycket stor betydelse III stor betydelse För fågellokaler tillämpas tre klasser (källa 6): I högsta prioritering (skador på objektet kan medföra allvarliga skador för hela regionen eller landet) II mycket hög prioritering (skador på objektet kan medföra allvarliga skador för en stor del av regionen eller avsevärda skador för hela regionen eller landet) III hög prioritering (skador på objektet kan medföra skador för regionen) 3

Natur- och kulturmiljöer "NK" Norrnäs, NK 1 Klass II för K. Klass III för N. Två mycket långsmala vikar begränsar i norr och söder den halvö, på vars yttre del Norrnäs herrgård är belägen. Kuperad skogs- och hällmark upptar merparten av halvön, men på dess centrala del löper ett smalt och oregelbundet avgränsat stråk med odlad jord ända ut mot nordvästra udden. I omgivningarna finns inslag av ädellövskog och annan lövskog. Norrnäs var sätesgård redan under medeltiden, och att platsen var bebodd ännu tidigare, visar två gravfält, som ligger sydost om gården. Den nuvarande huvudbyggnaden är uppförd omkring 1820. (Källa 1). Siggesta, Sund, NK 2 Riksintresse för K. Klass II för K. Klass I, II, III för N. På östra sidan av Siggesta gård utbreder sig ett böljande, mångskiftande landskap där åkerfält omväxlar med barrdominerade skogspartier. Bryn med ek och andra ädellövträd är vanliga, och ett stort antal lövdominerade åkerholmar förekommer. På södra sidan av Siggestaträsket finns en hästbetad hagmark. Vid Löknäsvikens innersta del ligger en ekhage. Området domineras av de två herrgårdarna Siggesta och Sund. Siggestas mangårdsbyggnad uppfördes 1938. De flesta av ekonomibyggnaderna och arbetarbostäderna byggdes kring 1900. Sunds huvudbyggnad, liksom herrgårdsanläggningens övriga byggnader, är från 1870-talet. Sund är med sin intakta prägel en av länets intressantaste herrgårdsanläggningar från denna tid. På gårdarnas marker finns flera stora järnåldersgravfält och övergivna bytomter, som visar på områdets historia innan säterierna etablerades. (Källa 1). Siggesta gård har anor från 1500-talet, då den sannolikt tillhörde Wasasläkten. Enligt gammal tradition skulle kristen gudstjänst hållits vid Siggesta, innan Värmdö kyrka byggdes. Där finns fortfarande en källa, kallad Abrahams källa, där ett dopkapell skall ha funnits. Gården har vid ett flertal tillfällen brunnit. De båda flygelbyggnaderna härstammar från slutet av 1600-talet. Under forntiden bodde det folk omkring 800 meter nordost om nuvarande gård, på en höjd, där flera gravfält finns kvar. (Källa 14). Se även NK 3, ÄH 3, V 1 och F 4. Värmdö kyrka, Kalvandö, NK 3 Klass II, III för K. Klass I, II, III för N. Området närmast väster om Prästfjärden är till stor del uppodlat. Här finns också åkerholmar, bevuxna med ädellövträd, en välhävdad hagmark och en stor, ohävdad hage, dominerad av äldre ekar. I öster kringgärdas höjderna av ekdominerad ädellövskog. På den udde, som går ut mot Trattströmmen, växer spärrgreniga ekar i en hävdad hagmark. Värmdö kyrka ligger på en höjd i det öppna odlingslandskapet invid Prästfjärden. Kring kyrkan finns 4

prästgård, skola och andra byggnader, som hör till ett sockencentrum. Kyrkan byggdes troligen på 1390-talet och har byggs om och till ett antal gånger under århundradena. Flera gravfält på höjderna invid kyrkan, liksom vid Kalvandö, visar att området varit bebott sedan yngre järnåldern. (Källa 1). Se även NK 2, ÄH 3, V 1 och F 4. Evlinge träsk och Väsby, NK 4 Området kring Väsby är sevärt. Tyvärr så håller det gamla slottet på att förfalla. En runsten finns rest vid vägen där. (Källa 14). Se även ÄH 4 och 5, V 2 och F 6. Lämshaga, NK 5 Riksintresse för K. Klass I för K. Klass II för N. Höjder med barrskog och tallklädda hällmarker begränsar den uppodlade dalgång, där Lämshaga ligger. Söder om gården finns betesmarker. Inslag av ek märks vid åkerkanterna. Markutnyttjandet i sprickdalen har lång tradition. Den öppna marken, som finns idag, sammanfaller helt med 1600- och 1700-talens utbredning. Stengärdesgårdar i norr och väster om gården visar var gränsen gick mot skogen. Två gravfält från yngre järnålder visar att området var bebott redan då. Lämshaga gjordes till säteri på 1640-talet. Gårdens huvudbyggnad började troligen byggas vid samma tid och har ett mycket välbevarat utseende från 1600-talet. Mangården ligger på en höjd flankerad av två timrade flyglar från 1700-talets slut. Den stora ladugården i tegel är, liksom övriga ekonomibyggnader, uppförd på 1800-talet. Området har varit aktuellt för anläggande av golfbana. (Källa 1). Se även V 6 och F 10. Kolströmskanalen, Södersved, NK 6 Mest skogsmark. Vid Södersved finns en stor sandstrand, som används som badplats. Norr om Kolström finns en stor åker, som besås med säd, t ex vete eller raps. Kolström är en kanal, som används av fritidsbåtar till och från Stockholms skärgård. Stora bladvassbestånd omger stränderna kring Kolström och Södersved. Vid Kolström ligger Ingarö kyrka, som utgör en fantastisk syn under den mörka delen av dygnet, då kyrkan är upplyst. (Källa 14). Se även F 11. Skärmarö, NK 7 Klass III för K. Klass I för N. Skärmaröviken på östra delen av Värmdö utgörs av en lång sprickdal, som söderut fortsätter i en uppodlad dalgång med inslag av sankmarker. Höjderna är barrskogsklädda. I vikens innersta del breder en flack, betad strandäng med höga naturvärden ut sig både väster och öster om Skärmarö gård. Strandängen är på flera sidor omgiven av betesvall. Området ligger invid fritidshusbebyggelse. (Källa 1). Se även ÄH 9. 5

Morträsket, Värmdö, NK 8 Våtmarken ligger på historisk mark, strax väster om Fagerdala. Här gick den gamla vikingaleden till handelsplatsen vid Tuna. Flera gravlämningar och fornminnen finns än att beskåda. För botanisten kan nämnas att här växer t ex Adam och Eva, vätteros och flera andra fina växter. Något man inte får missa vid besök här, är björken med de många häxkvastarna. (Källa 14). Se även V 9, SN 47 och F 16. Säbyviken, Ingarö, NK 9 Området kring Säbyviken består av mycket omväxlande natur. I norr finns Evlinge, med betesängar och sädesodlingar. I övrigt kantas Säbyviken av skog och fritidshus. I södra delen finns området Näset, som är ett botaniskt intressant område. Hassel, ek och andra ädellövträd gör området lummigt, och ett besök på våren eller försommaren, utgör en fantastisk upplevelse. Själva Säbyviken är en långsmal och grund vik, som kantas av stora vassfält på flera ställen. Säbyviken, och närliggande områden, är mycket rik på allehanda däggdjur. Upp emot tio älgar har ibland setts på en gång. När man strövar omkring i området, måste man ta hänsyn till den skyddsvärda naturen, liksom till att det finns gott om sommarstugor runt Säbyvikens stränder och omgivningar. (Källa 14). Se även SN 28 och F 22. Malmaön, NK 10 Klass III för N. Malmaön heter den sydöstligaste delen av Fågelbrolandet. Tidigare var Malmaön en ö, men genom landhöjningen har sundet i väster mot Fågelbrolandet snörpts av på mitten, vid Korshamn, varför Malmaön numera är en halvö. Terrängen är starkt bruten och upptas till största delen av hällmarkstallskog med blandskog i sänkorna. I det största blandskogspartiet, som ligger i dalgången mitt på halvön, växer al, björk, gran och ädla lövträd. På södra halvan finns flera fattigkärr. Stränderna består mest av kala hällar. Endast ett fåtal byggnader finns i området, som för övrigt även omfattar Lilla Korsholmen i söder. De botaniska intressena är koncentrerade till dalgången med ädellövskogsinslagen mitt på halvön. Här växer myska, sårläka, spenört och lundslok. I egenskap av oexploaterad "skärgårdsö", som kan nås landvägen, har Malmaön ett stort värde för det rörliga friluftslivet. Badmöjligheterna är bäst i norr och på Korsholmen. Korshamnsviken och Korshamnsmaren är välkända naturhamnar. För att bevara de botaniska värdena, torde endast marginella begränsningar i den pågående markanvändningen behövas. (Nordöstra sidan ingår, men är redan skyddat som Korshamn naturreservat). (Källa 7). På den nordöstra sidan av halvön finns ett stort antal s k jättegrytor, av vilka några är anmärkningsvärt stora. Området med jättegrytorna har avsatts som naturreservat. P III. (Källa 6). 6

Alsvik, Värmdö, NK 11 Karklö, Värmdö, NK 12 Vackert, småskaligt jordbrukslandskap på Svartsö i mellanskärgården. Åkrarna är relativt små och ligger delvis mellan gårdens/byns hus. Lövdominerade dungar kantar barrskogspartierna på höjderna runt om. Ålderdomligt och naturskönt. Naturtypen är öppen hagmark på stenbunden mark med enstaka träd. F d åker ingår också i hägnaden samt barrskogspräglad hagmark i den norra delen. Vegetationstyperna är friskäng av rödventyp och torräng av fårsvingeltyp. De dominerar de örtrika, öppna partierna. Gräshed av rödventyp och fårsvingelvarianten finns utbildade i de trädklädda delarna, tillsammans med rished av blåbär-lingontyp. Torräng av hällmarkstyp omringar hällarna. De öppna partierna, som har varit brutna till åker, domineras av en slags fuktäng av tuvtåteltyp. Trädskiktet består till stor del av björk och tall, men gran, ask, ek, asp och rönn ingår också. I buskskiktet växer en, nypon, slån och måbär. I partier är örtfloran intressant, med hävdgynnade arter, som kattfot, jungfrulin, darrgräs, ängsvädd, prästkrage, solvända och slåtterfibbla. I den västra delen växer rikligt med Adam och Eva samt nattviol. Hävden sker med nöt och är övervägande måttlig. Örnbräken och busksly skulle behöva röjas. Gammalt ålderdomligt jordbrukslandskap. (Källa 9). Karklö ligger alldeles intill Gällnös nordvästra del. Karklö är en ö med ett varierat landskap. De små, uppodlade sänkorna mellan betes- och skogsmarkerna ger ett ålderdomligt utseende åt landskapet. På öns östra del ligger en strandäng, som i nordväst övergår i en ädellövdunge. På Karklös västra sida ligger en hage med betad skog, som mot söder delvis övergår i annan träd- och buskbärande hagmark. Söder om denna ligger igenväxande hagmarker av typen annan träd- och buskbärande hagmark, samt en större fuktäng, dominerad av vide. Vegetationstypsmässigt har havsstrandängen ett brett vassbälte, som övergår i krypven-salttågsvegetation. Övergår delvis i rödvenäng. Mindre partier högörtäng finns mot åkermarken i nordöstra delen av strandängen. Den betade skogen domineras av blåbär-lingonrisheden. På den träd- och buskbärande hagmarken växer fårsvingeltorräng och hällmarkstorräng. På strandängen växer inga träd eller buskar. Längs kanterna finns klibbal. Örtskiktet är intressant, med ormtunga, gulkämpar, agnsäv, myskgräs och, på de torrare rödvensdominerade ytorna, darrgräs. Den anslutande ädellövskogen har lundflora med bl a lundkovall. Sydost om strandängen ligger en åkermark med tidigare betad skog i norr och små torrbackar i söder. I brynvegetationens fältskikt växer darrgräs, kattfot, slåtterfibbla, rödklint, skogsklöver, solvända, jungfrulin och knägräs. Den betade skogen på västra sidan, som i söder öppnar sig, domineras av tall. Dessutom finns gran, björk, rönn, nypon och en. Fältskiktet är artrikast i södra delen, med kattfot, knägräs, ängsvädd, rödklint och bockrot. I skogen hittas enstaka individer av dessa, men även slåtterfibbla. Den ohävdade, glesa tallhagen på sydvästra sidan har samma typ av vegetation. 7

Idskäret, Rysstallen, Värmdö, NK 13 Pukvete växer strax utanför hagen, intill de västra husen. Strandängen och den träd- och buskbärande hagmarken är välhävdade. Den intilliggande skogen är svårbedömd, men hävden anses vara svag. Hästbete. Stenmurar och äldre trägärdesgårdar finns. En stenlagd bro och en äldre körväg passerar strandängens mitt. Området har NOLA-stöd. (Källa 9). Vackert, småskaligt jordbrukslandskap på Gällnö. Barrskog omger den delvis kuperade, öppna marken och vass klär stränderna vid Hemviken. Idskäret: Naturtypen är barrträdspräglad hagmark på stenbunden mark, som övergår i ett litet parti havsstrandäng med några flata hällar. Vegetationstypen är friskäng av rödventyp och torräng av fårsvingeltyp, och på strandängen växer övre landstrandsvegetation av salttåg-rödsvingeltyp och havshelofytvegetation av bladvass-sävtyp. Trädskiktet i den barrträdspräglade hagmarken består av björk, tall (dominerar), asp, rönn, och mot stranden, al. I buskskiktet växer jungfrulin, darrgräs, ängsskallra, gullviva, stor och liten blåklocka, solvända, bockrot och brudbröd. På strandängen växer bl a gulkämpar och havssälting. Området hävdas med nöt, vilket ger övervägande måttlig hävd. Det är ett mycket ålderdomligt kulturlandskap med en del trägärdesgårdar runt de små tegarna. Rysstallen: Naturtypen är öppen hagmark, som delvis är stenbunden och delvis är mycket gammal åker. Enstaka träd klär den öppna marken. I söder sluter sig dock trädskiktet något. Vegetationstypen är torräng av fårsvingeltyp, som dominerar, men i de f d åkerpartierna, som är flackare, finns friskäng av rödventyp. Trädskiktet, som till största delen är sparsamt utvecklat, domineras av ek men även tall, ask, asp och rönn ingår. I buskskiktet växer små ekar, nypon, en, måbär och slån. Örtfloran är intressant med en del hävdgynnade arter, som jungfrulin, darrgräs, solvända, slåtterfibbla, gullviva, liten och stor blåklocka, åkervädd, bockrot och brudbröd. I de f d åkerpartierna är floran trivialare, med bl a en del isåningsgräs. Hävden sker med ett fåtal nötkreatur och är måttlig. Skulle behöva hävdas hårdare. Delar är klart igenväxande med slån- och nyponbuskar. Det är ett mycket ålderdomligt jordbrukslandskap. En del trägärdesgårdar finns kvar. (Källa 9). Mararna, Vindö, NK 14 Inom en begränsad areal ryms en mängd naturtyper, som barr- och blandskog, ädellövskog, alkärr, hällmarker, betes- och ängsmarker, strandängar, små åkerlappar, en näringsfattig sjö, ett par näringsrika sjöar, som är mycket igenväxta, samt innerskärgård. Kärnområdet utgörs av avsnörda vikar, de så kallade södra, norra och västra Mararna. I norra Maren har al- och björksly vandrat ut i sjön. Ett dike har påskyndat igenväxningen i södra och norra Maren, som är förbundna med varandra. Angränsande strandängar håller också på att växa igen av al, vide och bladvass. En 8

mindre ädellövskog finns norr om Bäckmansfladen. Ett sekel tillbaka i tiden var man tvungen att ha båt för att ta sig från Tranvik till Tammstorp. Mararna däremellan var då grunda havsvikar, som tillsammans bildade ett flera gånger större träskområde. Numera är, som tidigare nämnts, dikning genomförd, och västra Maren är avskild från Älgöfjärd med en liten vall. Området har en rik och omväxlande flora, med bl a ett flertal orkidéer. Vid Tranvik bedrivs fårskötsel. Respektera därför uppsatta staket och undvik att beträda gårdsområdet mer än nödvändigt. Alla vägar på kartan är privata. Några är heller inte framkomliga med bil p g a stora gropar och/eller avspärrning med bom. (Källa 14). Se även F 24. Möja, NK 15 Klass II för N. Väster om vägen mellan Långvik och Berg på Möja finns ett av skärgårdens största sammanhängande skogsområden. Ön är högst i väster, där berget Stora Möja, 34 m ö h, utgör den högsta punkten. Öns inre består mest av tallskog med mycket hällmarker. I fuktigare och lägre partier, framförallt i de inre delarna av ön, finns granbestånd. Lövträd förekommer sparsamt och växer mest i anslutning till tidigare åkermark. Det finns gott om myrmarker, både som väl utbildade tallmossar och mossar med öppna mosseplan. På ön finns också insjöarna Storsjön, Mellansjö och Träsket. Det faktum att området är relativt opåverkat av modernt skogsbruk, ger det ett botaniskt värde, samtidigt som det är viktigt för djurlivet. Möja kan nås med kollektivbåt och har de flesta typer av service, som en besökare kan önska. Stränderna på den nordligaste delen av ön är de bästa från friluftslivssynpunkt. Om naturvärdena skall bevaras, kan vissa begränsningar i skogsbruket, t ex beträffande hyggesstorleken, komma att behövas. (Möja Björndalen ingår, men är redan skyddat som naturreservat). (Källa 7). Se även F 29. Västra Skarp-Runmarö och Eknö, NK 16 Riksintresse för F. Klass II för N. Dessa öar nordost om Runmarö består i huvudsak av gles hällmarkstallskog. På Skarp-Runmarö växer ädellövskog i svackorna tvärs över den västra delen av ön. De lägre partierna på de båda andra öarna är bevuxna med gran och/eller triviala lövträd. På Skarp-Runmarös norra del finns kustexponerade kalkstenshällar. Öarnas mest bebyggda delar ligger utanför det avgränsade området. I övrigt är fritidsbebyggelsen koncentrerad till några enstaka ställen på öarna. Botaniskt sett är Skarp-Runmarö mest intressant. Klipphällarna med urkalksten har en för denna naturtyp karakteristisk ört- och kryptogamflora. I ädellövskogspartierna, med företrädesvis alm, lind och ask, är floran rik. Förutom svärdsyssla kan man här t ex finna underviol, myska, tandrot, tibast och strävlosta. Delar av området är av stort värde för fågellivet. Även friluftslivet har ett betydande intresse av dessa öar genom de goda möjlig- 9

heter till bad och strövande som erbjuds. Här finns även flera bra, naturliga natthamnar för fritidsbåtar. Fyra naturreservat har avsatts inom området. Reservaten täcker dock endast en mindre del av ytan. Om naturvärdena i övrigt skall tillgodoses, måste skogsbruket ta stor hänsyn till de botaniska och zoologiska värdena. (Vindalsö ingår, men är redan skyddat som naturreservat). (Källa 7). Runmarö, NK 17 Riksintresse för N, F, förslag till K. Klass II för K. Klass I, II, III för N. På stora delar av Runmarö är berggrunden av urkalksten. Kalken, som finns i berggrund och jordtäcke, har gett ön en rik och särpräglad flora. Hävdgynnad vegetation dröjer sig kvar på flera områden trots att hävden har upphört. Uppeby ligger kvar i sitt medeltida läge, men den ursprungliga viken har grundats upp. På ön finns kalkbrott och spår av kalkugnar. (Källa 1). Östra delarna av Runmarö har högsta naturvärde. Området är till största delen barrskogsklätt med framförallt tall, men även gran förekommer. Lövskogen, som upptar mindre ytor, domineras av ask. Lundartade områden finns mellan Kasviken och Viträsk. Genom Runmarö går ett kalkstråk, som bildar hällar med urkalksten och kalkrik mark. Stora öppna kalkhällmarker finns i första hand väster om sjön Viträsk och i partiet mellan Viträsk och Noreträsk. Insjöarna är ofta kalkpåverkade. På Runmarö finns bl a stora orkidéförekomster, och östra Runmarö anses med rätta vara ett av skärgårdens floristiskt värdefullaste områden. Området utgör länets enda växtplats för många örter och kryptogamer. Speciellt anmärkningsvärda är kalkhällarna. Ett urval ur en mycket lång artlista omfattar axveronika, vildlin, grusbräcka, vårarv, mjuknäva, duvnäva, murdraba, stenkrassing och grusslok samt orkidéer som brudgran, flugblomster, skogsknipprot och svärdsyssla. Svartbräken, hällebräken och murruta får representera den rika ormbunksfloran här. Även de skogbevuxna lägre partierna är ofta mycket örtrika med exempelvis orkidéarter som nattviol, jungfru Marie nycklar, Adam och Eva, tvåblad och svärdsyssla. Skogsmarkerna hyser ett värdefullt fågelliv. Stränderna kring de kalkrika och grunda sjöarna Viträsk och Noreträsk är också av botaniskt intresse med arter som lockpyrola, kärrspira och knottblomster. Uppebyträsk omges av både kalkrika och sura bergarter med artrika växtsamhällen vid stränderna. Sjön har en riklig förekomst av trubbnate. Silverträsk skiljer sig från de övriga sjöarna genom att den är av inlandstyp och kraftigt brunfärgad av humussyror från omgivande skogs- och myrmarker. På gungflystränderna växer bl a hjortron, sileshår, vitag och myggblomster. I sjön finns nordnäckros. Kalk har brutits på Runmarö sedan medeltiden och fram till 1800-talets senare del. Tiotusentals miljoner ton råkalksten gör fyndigheterna till en av de verkligt stora i Sverige, men kvaliteten är för dålig för att man i modern tid skall ha intresserat sig för en utbrytning. Ön nås lätt med 10

Vaxholmsbåt och har även stor betydelse som utflyktsmål för det båtburna friluftslivet. Speciellt de nordöstra delarna av ön har stränder, som är mycket lämpliga för bad och strövande. Naturvärdena är särskilt hänsynskrävande och om de skall bibehållas, kan skogsbruket behöva begränsas. (Källa 7). Se även ÄH 14, V 15, F 37, 38 och 39 och P 2. Storön, Risselö, Ängsholmen, m fl öar, NK 18 Riksintresse för N11. Klass I för N. Detta nordsydliga stråk av öar sydväst om Runmarö har en kalkhaltig berggrund med många uppstickande urkalkstenshällar. Mellan hällmarkerna finner man örtrik barrskog, lövskog och lundar. En del spridd fritidsbebyggelse i området (ej på de mindre öarna). Floran är rik och särpräglad med många ovanliga arter. Den intressanta kalkstensfloran uppträder här och var på öarna. På Storön finns intressanta lundområden. Lövskogspartierna på Ängsholmen innehåller örter, som Sankt Pers nycklar, majviva, skogsbingel och skogslök. Bland småöarna bör särskilt Kalkkobben, söder om Munkö, nämnas. Där växer bl a tibast, brudgran, axveronika och grusslok. Naturvärdena är särskilt hänsynskrävande och om de skall tillgodoses, behövs reglering av skogsbruket. (Munkö ingår, men är redan skyddat som naturreservat). (Källa 7). Se även F 40. Bötsholmen, Brännholmen, Ladholmen, Limskären, m fl öar, NK 19 Riksintresse för F (delvis), N (delvis). Klass II för N. Utöver den del av skärgården som beskrivs i område NK 18, finns flera öar söder om Runmarö som har höga naturvärden. Dessa är ofta bevuxna med barr- eller blandskog. På flera av öarna finns hällmarker med urkalksten och en karakteristisk kalkflora. Kalkhällarna märks främst på Skabban samt Stora och Lilla Limskären. Här växer bl a fältmalört, grusslok, blodnäva, axveronika, klibbarv samt ormbunkar, som murruta och fjällhällebräken. Övriga öar med artrik kalkflora är Ladholmen och Brännholmen. Där finns dessutom, liksom på Bötsholmen, flera lundpartier, vilket i övrigt är ovanligt inom denna skärgårdsdel. Även de barrskogsbevuxna delarna av Ladholmen och Brännholmen hyser en intressant flora med rikt örtinslag. Om naturvärdena skall bevaras, måste avsteg göras från egentligt skogsbruk, framförallt i lundar och örtrika barrskogspartier. (Källa 7). Öarna är ofta bevuxna med mellanliggande "lagunområden". (Källa 6). Se även G 2 och F 32. Nordöstra Nämdö, Östanvik, Nämdö, NK 20 Riksintresse för N, F. Klass II för K. Klass I, II, III för N. Nämdö dominerades från 1660-talet och 200 år framåt av Östanviks säteri, ett av de få säterier, som anlades ute i övärlden. När säteriet 11

1862 splittrades på de fyra gårdarna Västanvik, Västerby, Västeräng och Östanvik, revs herrgårdsanläggningen. Idag finns det bara ett stort område med husgrunder på platsen för säteriet. Nämdö kyrka föregicks av ett flertal kapell, bland annat ett åttakantigt. Dagens kyrka är uppförd 1876. Odlingslandskapet på Nämdö finns i sprickdalar mellan tallskogsbevuxna hällmarker. Marken används till vall och bete för nötkreatur och får. Vid Östanviks gård finns en havsstrandäng. (Källa 1). Nordöstra Nämdös berggrund består av urkalksten. Kala eller tallbevuxna hällmarker omväxlar med gammal gran- och blandskog i de lägre partierna. Även rena lövbestånd förekommer. Kalkhällsfloran är särskilt rik i nordost vid Nämdö böte. Här finns många örter och kryptogamer, som annars är mindre allmänna, t ex skärmstarr, dvärghäxört och kalkkammossa. Kring Nämdö böte finner man också fuktiga partier med intressanta växter, som svärdsyssla, kärrknipprot och majviva. Även blandskogen mitt i området är örtrik med bl a sårläka, trolldruva, nästrot och dvärghäxört. Barrskogen är i branterna urskogsartad och delvis mossrik, och har troligen en lång, obruten kontinuitet. På nordöstra Nämdö är naturvärdena särskilt hänsynskrävande, och om de skall tillgodoses, måste skogsbruket regleras. (Boskapsön ingår, men är redan skyddad som naturreservat). (Källa 7). Området kring Östanviks gård på Nämdö är beläget nära vattnet och präglas av skärgårdsnaturen. Det består av uppodlade dalgångar med äldre bebyggelse, som omges av barrskogsklädda höjder och hällmarker. Berggrunden består delvis av urkalksten. Vissa områden är bebyggda med fritidshus. Betesmarkerna består delvis av f d åkermark och vissa marker är tämligen igenvuxna. I en dalgång innanför viken vid torpet Långvik, finns betesmarker, som består av betesvall, ett betat skogsparti och långsträckta bryn med öppen hagmark. Längs inre delen av vi-ken Östersjön, ligger en tämligen smal, flack strandäng. Den är belägen strax intill Östanviks gård och omges av tallskog och några sommarstugor. Vid vattnet vidtar ett vassbälte. Naturvårdsprogram (objekt 20.25). Naturtyperna är öppen hagmark, betesvall och betad skog samt betad havsstrandäng. Vegetationstyper, som dominerar den öppna hagmarken, är en mosaik av örtrik torräng och fårsvingeltorräng med inslag av ljung och stagg. Även rödvenäng förekommer. De dominerade vegetationstyperna på strandängen är tuvtåteläng och övre landstrandsvegetation av salttåg-rödsvingeltyp. De övriga är nedre landstrandsvegetation av agnsäv-krypventyp och kortskottsvegetation av dvärgsävtyp. På delar av strandängen växer vass. I den öppna hagmarken växer spridda tallar och enbuskar samt enstaka rönn och nypon. Skogspartiet består av tallskog och betesvallen är helt öppen. I fältskiktet i den öppna hagmarken växer en mängd hävdgynnade växter, som kattfot, stagg, knägräs, vildlin, backnej- 12

lika, solvända, vanlig ögontröst och, enligt uppgift, brunklöver. På strandängen växer klibbal och inåt land finns små flacka kullar bevuxna med tall. I fältskiktet återfinns bl a rikligt med blåsklöver, gulkämpar, höstfibbla och salttåg. Samt, enligt uppgift, den sällsynta blankstarren. Betesmarkerna är väl till måttligt hävdade och betas av hästar och nötkreatur. Inga spår av ingrepp eller påverkan, utom när det gäller betesvallen, som är både dikad och gödslad. (Källa 9). Se även F 41. Kåpskärsgrunden, Åsmansskären, m fl öar, NK 21 Klass III för N. Flertalet av öarna är kala eller bevuxna med enstaka tallar. Det flacka och blockiga Stora Åsmansskäret är dock täckt med lövträd, medan det på Lilla Åsmansskäret växer gran i öster. Blockiga småöar är särskilt ovanliga. (Källa 7). Väster om Nämdö och Uvön ligger ett stråk med småöar. Består även av Knallarna, Grisselkobben, Kåpskär och Hästholmen. (Källa 6). Se även F 34. Södra Uvön, Mörtö, Mörtöklobb, NK 22 Riksintresse för F (delvis). Klass I för N. Södra Uvön, Mörtö och Mörtöklobb ligger sydväst om Nämdö. Berggrunden innehåller urkalksten. Öarna präglas av delvis tallbevuxna hällmarker och en örtrik barrblandskog i svackorna. På Mörtö finns en insjö, Träsket. Bebyggelsen på Mörtö är koncentrerad till den sydöstra kustens mellersta del. Södra Uvön och Mörtöklobb är så gott som obebyggda. Kalkhällsfloran är rik och likartad på de tre öarna. Intressantast är den dock på Mörtö, som räknas till en av länets rikaste öar vad beträffar kalkhällsflora. Läns den västra stranden samt i norr, finns naturligt trädfria hällmarker med urkalkstensberggrund och rik växtlighet. På hällarna växer bl a axveronika, stenkras-sing, murruta och fjällhällebräken. Fältvädd har på ön sin enda kända lokal i denna del av landet. Öns kryptogamflora är artrik och särpräglad, med flera intressanta arter, som t ex gyllenmossa, grov skedbladmossa och nordlig bäckstjärnmossa. På Mörtöklobb finns ett anmärkningsvärt fynd av alvararv. För att tillgodose de botaniska värdena kan begränsningar i skogsbruket komma att behövas. (Källa 7). Gillinge, NK 23 Riksintresse för N, F. Klass III för K. Klass II för N. Ö med barrskog och hällmarker. Inslag av småskaliga åkrar, som hålls öppna av betande får. (Källa 1). Villinge, Fårholmen, NK 24 Riksintresse för N, F. Klass III för K. Klass II för N. Som på Gillinge, hålls de smala kulturmarkerna öppna genom fårbete. (Källa 1). 13

Skärgården kring Villinge ligger på gränsen mellan ytter- och mellanskärgården, vilket återspeglas i växtlighetens sammansättning. De större öarna domineras av barrskog, medan de yttersta skären har en typisk kalskärsvegetation. (Boskapsön ingår, men är redan skyddat som naturreservat. I reservatet ingår norra delen av Fårholmen). (Källa 7). Se även F 45. Lilla Nassa skärgård, NK 25 Öarna i Lilla Nassa skärgård är mindre och mer utspridda än öarna i Stora Nassa. De är oftast helt kala. Fiskebodar finns. (Källa 7). Björkskärs skärgård, NK 26 Björkskärs skärgård består av de tre större öarna Björkskär, Långskäret och Bodskäret, samt ett antal mindre öar och skär. Området ligger i den maritima lövskogszonen, och de större öarna är bevuxna med en snårig björkskog och sumpmarker i dälderna. Hamnfisket på Björkskär är omnämnt redan på 1500-talet. På 1700-talet fick denna skärgård en fast befolkning, som livnärde sig på fiske och ett litet jordbruk. Numera finns här inga bofasta. (Källa 7). 14

Horssten, Södra skärgården, Brandskärgården, NK 27 Norsten, NK 28 Ögrupperna utgör de yttersta utposterna av skärgården öser och söder om Sandhamn. De består av låga, vegetationsfattiga eller kala klippöar med ett stort naturvärde, bl a för fågellivet. Dessa utskärgårdar var en gång i tiden bland de viktigaste platserna för utskärsfiske. På Horsten finns några fiskebodar ännu kvar, men de tjänstgör numera endast som skydd åt de få besökare, som når hit. (Grönskär ingår, men är redan skyddat som naturreservat). (Källa 7). Se även G 4 och F 44. Norstens skärgård består av kala klippöar. Det största skäret, Norsten, är höglänt och med typisk utskärgårdsvegetation. Här finns de enda bodarna inom ögruppen. (Källa 7). Se även F 46. Stockholms yttre skärgård Riksintresse för F, N. Klass I för N. De yttre delarna av Stockholms skärgård redovisas, tillsammans med vattenområdet utanför Väddö samt skärgården utanför Singö, som ett enda skyddsvärt område av högsta naturvärde. Stockholms yttre skärgård har ett oomtvistat stort värde för samtliga de ämnesområden, som behandlas i naturvårdsprogrammet. Skärgårdslandskapet präglas av vackert slipade granit/gnejsklippor, en sparsam men intressant växtlighet, ett rikt fågelliv samt värdefulla brackvattenmiljöer. Utskärgården bär också spår av gammal kulturpåverkan och är numera intensivt utnyttjad av det båtburna friluftslivet. Områdets naturvärden beskrivs närmare i bilaga I. (Källa 7). Ur Grönstrukturen i Stockholmsregionen (Stockholms Gröna Bälte + Stockholms Gröna Kilar) Gustavsbergsskogarna kilområde, A Storängsudd värdekärna, B Kilområdet består huvudsakligen av relativt hårt brukade barrskogar. Hänvisade till trånga sprickdalsbottnar finns mindre åkermarker koncentrerade till områdets östra hälft. Denna del av kilen är avskuren av ett flertal större vägar, varav Värmdöleden utgör den kraftigaste barriären. Smala passager finns vid Ösbyträsk, samt mellan Kovik och Björnkärret. Hela området utnyttjas flitigt som friluftsoch strövområde av boende i Gustavsberg. Kilområdet är av högt värde för friluftslivet och är av strategisk betydelse som en del i kilstrukturen. Avgränsning av områdets västra delar följer bebyggelsen. Värmdöleden skär genom området och ger bullerstörningar. I nordost ligger Kovikstippen. Söder om Gustavsberg och sydväst om Mörtnäs finns områden i kilen, som i regionplanen betecknas som bebyggelsezon. Vid en utbyggnad krymper kilen till en bredd på cirka 500 m. (Källa 12). Värdekärnan innehåller ett varierat landskap med näringsfattiga sjöar, havsstränder, blomsterrika beteshagar, herrgårdsmiljöer och fågelrika våtmarker. Flera attraktiva utflyktsmål finns. (Storängs- 15

udd i sydväst ingår, men är redan skyddat som naturreservat). Områdena vid Beatelunds gård och Ingarö är kulturmiljöer av riksintresse. Kulturhistoriskt värdefulla odlingslandskap finns också. Av de fyra naturvårdsobjekt, som ryms inom värdekärnan, har Storängsudd det högsta regionala naturvärdet. Långträsket är en näringsfattig sjö med naturvetenskapliga värden av regionalt intresse. Genom sin rikedom på sjöar och havskontakt har området höga sociala värden. Gränsen i norr utgörs av ett naturvårdsobjekt, en orörd mosse i sydost och sydväst av kulturmiljöer av riksintresse. Värmdöleden bullerstör områdets norra del, och utgör samtidigt en barriär för friluftsliv och djurliv. Den nya Ingaröleden skär området i nord-syd, och utövar en viss barriäreffekt på friluftsliv och djurliv. (Källa 12). Norra Ingarö kilområde, C Kilområdet, som domineras av höglänta och magra hällmarkstallskogar, har en stor strategisk betydelse, som sammanbindande länk mellan värdekärnorna i norr och söder. Området har, förutom sin strategiska betydelse, vissa sociala värden, då det används som strövområde för boende i Ingarö Brunn. Avgränsningen har gjorts för att på närmaste sätt förbinda värdekärnorna i norr och söder. Söder om Brunn finns ett område, som i regionplanen betecknas som bebyggelsezon. Vid planering av området bör hänsyn tas till den minimibredd av 500 meter, som kilen bör ha. (Källa 12). Långviksträsk - Björnö värdekärna, D Värdekärnan innehåller två helt väsensskilda miljöer. Dels det vilda och oexploaterade myr- och skogsområdet runt Långviksträsk, dels Björnö naturreservat. Björnö är stockholmarnas mest lättillgängliga skärgårdsreservat. Här finns härliga bad, men också en varierad natur med hällmarkstallskogar, ädellövskogar, små åkerlyckor och strandängar. Långviksträsk är en av de absolut mest värdefulla myrmarkerna i länet. Långviksträsk är ett riksintresse för naturvården. Björnö är av riksintresse för friluftslivet, men är även av högsta regionala naturvetenskapliga värde. Värdekärnan avgränsas av riksintressena Långviksträsk och Björnö. Dessutom ingår utsiktsberget Vishamnsberget i söder. (Källa 12). Storskogen - Skärmarö kilområde, E Detta är det största sammanhängande skogsområdet i denna del av regionen, uppbrutet endast av mindre vägar och näringsfattiga skogssjöar. Stora delar är idag kraftigt påverkade av rationellt hyggesbruk, men i vissa delar finns gammal skog, exempelvis vid Skärmarö naturreservat. De västra delarna av kilområdet är de mest besökta och vid Storskogen finns ett tätt stignät. Värmdöleden passerar i öst-västlig riktning genom området. Naturen i området är relativt ensartad och barrskogsdominerad, men här finns också några våtmarker, samt ett parti med örtrik sumpskog runt våtmarken Dyppeln. Skärmarö och Dyppeln är av regionalt naturvetenskap- 16

ligt värde. De västra delarna av området har höga - mycket höga sociala värden. I väster omfattar området de mest välbesökta delarna. Utsträckningen i öster följer en zon utmed Värmdöleden, till och med Skärmarö naturreservat. I centrala/norra delarna följer gränsen en naturlig anslutning genom skogsmark, söder om Hemmesta - Breviksvägen och en kraftledning, samt i norr i en kil upp till värdekärnan Siggesta. Området närmast Vik (utanför det föreslagna kilområdet) är i regionplanen betecknat som bebyggelsezon. (Källa 12). Siggesta värdekärna, F Detta område är ovanligt rikt på välbevarade, mindre herresäten och storgårdar. Sund är en av länets intressantaste herrgårdsmiljöer med en intakt prägel av 1870-tal. Vid Värmdö kyrka finns ett litet kulturcentrum, med medeltida kyrka, fornlämningar och lokalhistoriskt hembygdsmuseum. Området är det enda större, intakta odlingslandskapet i denna del av regionen. Naturen är varierad och innehåller en betydande biologisk mångfald. Siggesta träsk är en fågelsjö. I området finns också flera våtmarker, en ekhage, samt blomsterrika hagmarker. I området finns kulturmiljöer av riks- och regional intresse, samt ett regionalt värdefullt odlingslandskap. Här finns också sju naturvetenskapligt värdefulla objekt, samtliga av regionalt intresse. I områdets norra hälft följer värdekärnan avgränsningen för värdefullt odlingslandskap. I söder är områden med natur- och kulturvärden sammanbundna på kortaste sätt. (Källa 12). 17

Ängs- och hagmarker Löknäs, Värmdö, ÄH 1 "ÄH" Löknäs gård ligger invid Löknäsviken på norra Värmdö. Sprickdalslandskapet domineras här av barrskog och i sänkorna återfinns odlingsmarken. Intill gården ligger en vacker ekhage med smärre inslag av hällar i en sluttning ned mot vattnet. Närmast vattnet vidtar en bård av klibbal, en smal strandängsremsa och ett vassbälte. Naturtyperna är ekhage (i norr och väster) och havsstrandäng (i söder och öster). Vegetationstyperna, som ingår i ekhagen, är torräng av fårsvingeltyp, med visst inslag av örtrik torräng samt rödvenäng. Strandängen hyser landstrandvegetation av agnsäv-krypventyp, samt smärre partier med relativt artfattig fuktäng av högörttyp och fuktäng av tuvtåteltyp. I ekhagen växer grova ekar, björk, gran, rönn, apel, hassel, nypon och en, tillsammans med enstaka Adam och Eva samt jungfrulin, kattfot, solvända, backnejlika och blåsuga. På strandängen finns klibbal och i fältskiktet växter, som blåsklöver, krypven och salttåg. Tecken på svag gödselpåverkan i vissa delar. Hela betesmarken är väl till måttligt hävdad och betas nu av får och häst. (Källa 9). Ängsvik 1:1, Oxös strandäng, Värmdö, ÄH 2 Området, en gammal hårdvallsäng, har ett relativt högt bevarandevärde. Landskapsbilden är vacker. Strandängen är bebyggd med både fritids- och permanentbebyggelse, till vilken en grusväg går. Området ligger nära Ängsviks skola. Åkrarna brukades ej inventeringsåret. I en södersluttning på en åkerholme påträffades indikatorarterna jungfrulin, gullviva, solvända, darrgräs, backnejlika, stor blåklocka och rödkämpar. Utöver indikatorarterna sågs ett flertal andra örter, t ex mynta. I trädskiktet sågs tall, en, ek och björk. Spår av grävling. Hårdvallsängen utgörs idag av vass med grässvål, som slås. Skötselavtal bör upprättas med markägaren. (Källa 3, 920821, internt löpnummer 111). Siggesta, Värmdö, ÄH 3 Kring den stora gården Siggesta, cirka två km norr om Värmdö kyrka, breder öppna odlingsmarker ut sig, med åkrar, hagmarker, skogsklädda höjder och bryn med ek och andra ädellövträd. De öppna markerna omges av barrskogsklädda höjder. Väster om gården ligger Siggesta träsk, som består av två sjöar kring vilka sankmarker med vass och alkärr breder ut sig. Naturtypen är annan träd- och buskbärande hagmark. Hagmarken utgörs av några kullar med framstickande lavklädda hällar. Glest ställda björkar och tallar och några små skogsdungar växer här. Hagmarken är belägen invid landsvägen och omges av åker och betesvall. Vegetationstyperna utgörs av torräng, både av fårsvingeltyp och ängshavretyp, ej så artrika, och med hedinslag, som ljung och kattfot, samt rödvenäng med inslag av lundkovall, åkervädd, m m. I hagmarken dominerar grova, glest ställda björkar och tallar, men här växer också ask, ek, lönn, rönn, nypon, en och berberis. I fältskiktet återfinns 18

hävdgynnade arter, som kattfot, liten blåklocka, brudbröd, skogsklöver, åkervädd och rödkämpar. En del av hagmarken är ohävdad, men större delen är välhävdad och betas av hästar. Inga spår av ingrepp eller påverkan. Siggesta ligger inom ett område av riksintresse för kulturminnesvården (K 59). (Källa 9). Se även NK 2 och 3, V 1 och F 4. Evlinge, Värmdö, ÄH 4 Evlingeträsk, ÄH 5 Kring Evlinge gård, cirka en km öster om Värmdö kyrka, är landskapet halvöppet med breda, uppodlade dalgångar och skogsklädda kullar. I brynen växer ofta ädellövträd, framförallt ek. Udden i norr mot Trattströmmen är kuperad och mycket vacker. Den östra delen är skogklädd, men i väster återfinns betesmarker, som är en mosaik av ekhage, skogsdungar, hällmark, f d åkermark och en mycket smal strandängsremsa. Den dominerande naturtypen är ekhage. Smärre inslag av betade skogsdungar, f d åker och havsstrandäng. De vegetationstyper, som förekommer, är en mosaik av hällmarkstorräng, fårsvingeltorräng, örtrik torräng och skogsnävaäng. Längs stranden återfinns en smal remsa med fuktäng av tuvtåteltyp och övre landstrandsvegetation av salttåg-rödsvingeltyp, båda tämligen örtfattiga. I betesmarken växer, förutom de spärrkroniga ekarna, tall, gran, lönn, lind och rönn. Buskskiktet består av en, måbär, nypon, berberis, slån och rikligt med hassel. Aspsly i vissa delar. I fältskiktet växer hävdgynnade arter, som nattviol, Adam och Eva, solvända, rödkämpar och gullviva. Området är välhävdat och betas av hästar. Det har tidigare varit igenväxande. I området finns stengärdesgårdar. (Källa 9). Se även NK 4, ÄH 5, V 2 och F 6. På norra sidan ligger en ekskog, uppdelad i små åkerlappar och hagar. Söder om träsket ligger en stor hage för hästar, begränsad av ett kanalsystem. (Källa 14). Se även NK 4, ÄH 4, V 2 och F 6. Långsunda, söder om Lagnöviken, Gustavsberg, ÄH 6 Ängsmark, hagar och cirka 50 hektar åkermark. Värmdö kommun äger marken, som utarrenderas för fårbete och åkerbruk. Mångformigt vacker landskapsbild med intressant mark för friluftsliv. Högt bevarandevärde. Åkern är gödslad, men bara i mitten. Ut mot alla skogsbryn och åkerholmar sprids inget gödsel. Där påträffades indikatorarter, som liten blåklocka, backnejlika, jungfrulin, gullviva, darrgräs, bockrot, skogsklöver och orkidé. Vackra skogsbryn med högstubbar. Mjuk övergång mellan åker och skog. (Källa 3, 920814, internt löpnummer 043). Tuna, Ö och N Stubbhagen, Tuna Gård, Värmdö, ÄH 7 HSB äger marken, som består av igenväxande åker. Tidigare markanvändning var välhävdad åker och betesäng. Bevarandevärdet är högt p g a den vackra landskapsbilden. Området hotas av igenväxning av skog, vilket kan undvikas, om skötselavtal, helst i 19

form av bete med kor, kan ordnas med markägaren. I Övre Stubbhagen påträffades ögontröst, liten och stor blåklocka, jungfrulin, orkidé, gullviva och bockrot samt ett stort antal andra, icke indikatorarter. Hagen är under igenväxning, eventuellt p g a plantering. Området plöjt. Det finns vältrampade stigar. Sedan länge ohävdad åker- och ängsmark. Nedre Stubbhagen är bitvis mycket tuvig. Närmast landsvägen finns hage med bete av häst. Kvickrotsmatta med gulsporre finns på åkerholmar och bryn, såväl i Övre som Nedre Stubbhagen. (Källa 3, 920826, internt löpnummer 101). Andra kärret, Nora 1:11, Nora långdalar, Värmdö, ÄH 8 Skärmarö, Värmdö, ÄH 9 Igenväxande åker och äng längs Värmdö vandringsled. Högt bevarandevärde p g a mångformighet och vacker landskapsbild. Intressant för friluftslivet. Ragnar Blomstedt äger marken. Området är lättåtkomligt från Strömma bostadsområde, norr om Örträsket. I slutet av Strömmadalsvägen går en härlig väg genom gammal, obrukad, svampdoftande blandskog, där högstubbar, lågor och torrakor förekommer ganska rikligt. Nora Långdalar, med Första, Andra och Tredje kärret, är en vacker dalgång med minst tre ägare och flera typer av markanvändning. Någon del är planterad med tall. I norr betas området av får. Andra kärret delas av ett dike. På östsidan ligger den inventerade ängen, som är gammal betesmark. Väster om diket har man plöjt för att förhindra igenväxning. Nordost om ängen ligger Vargstenarna. Det lär vara en gammal ägogräns och namnet återfinns på flera hundra år gamla kartor. Stora delar av den gamla ängen/betesmarken har slagits med slåtterbalk nu. Mindre områden har slagits för hand med lie (enarna står alldeles för tätt för att slås med slåtterbalk). I området finns indikatorväxterna darrgräs, ögontröst, stor och liten blåklocka. Naturskyddsföreningen jobbar aktivt för att få en artrikare flora. Genom praktiskt arbete med fagning, slåtter, insådd av ängsväxter och genom bidragssökning, så att jordbrukare ska kunna slå större delar av ängen, hoppas Naturskyddsföreningen kunna återskapa marken, såsom de tror att den en gång sett ut. Man tänker följa utvecklingen i fyra inventeringsrutor, som finns utlagda spritt över området. Ruta 1: husmossa, vitmåra, fräken, rölleka, veronika, smörblomma, harsyra, kruståtel, äkta johannesört, gräs, ärtväxt, hundloka, arv, starr, tistel. Ruta 2: tistel, rölleka, viol, vitmåra, klöver, husmossa, kruståtel, jungfrulin, timotej, smultron, blodrot, teveronika, ärtväxt, starr. Ruta 3: vitmåra, åkertistel, timotej, hundloka, husmossa, kvickrot, veronika, rölleka, kruståtel, ärtväxt. Ruta 4: vitmåra, tistel, ärtväxt, kruståtel, hundäxing, timotej, veronika, husmossa. Sorkgångar. (Källa 3, 920825, internt löpnummer 059). Skärmaröviken, på östra delen av Värmdö, utgörs av en lång sprickdal, som söderut fortsätter i en lerfylld, uppodlad dalgång med inslag av sankmarker. Höjderna är barrskogsklädda. I vikens in- 20

nersta del breder en flack, betad strandäng ut sig både väster och öster om Skärmarö gård. Strandängen är på flera sidor omgiven av betesvall, landsväg och fritidshusbebyggelse. Vid vattnet vidtar ett vassbälte. Naturtypen är betad, f d åkermark som övergår i öppen havsstrandäng. Några diken genomkorsar den del, som tidigare varit åker. Övriga delar verkar ej ha gödslats eller påverkats. Vegetationstyper är i två tredjedelar av ytan friskäng, som domineras av vitklöver, rödklöver, smörblomma och rölleka, och som förmodligen varit åkermark. Vid stranden vidtar en mosaik av högörtäng, tuvtåteläng, landstrandsvegetation av agnsäv-krypventyp, samt havshelofytvegetation av bladvass-sävtyp. På strandängen växer enstaka ek, en talldunge, klibbal och några enar. I fältskiktet finner man hävdgynnade arter, som ängsnycklar, kärrspira, gökblomster och darrgräs. Området är väl till måttligt hävdat och betas av hästar och nötkreatur. (Källa 9). Se även NK 7. Hemmesta torp 1:1 vid bäcken från Kastmyraträsk, Värmdö, ÄH 10 Hagar och åkrar, som länge betats och nyttjats för vallodling. Välhävdad mark. Allmänna indikatorarter, som stagg, gullviva, brudbröd, stor och liten blåklocka, ängsskallra, darrgräs samt backnejlika påträffades. De delar, som nu hästbetas, är ganska artfattiga. De intressanta örterna återfinns strax utanför stängslet samt på åkerholmarna, bland vildapel och nypon. Utöver beteshagar finns åker, på vilken vall tagits under inventeringsåret. Området, med närheten till bostadsområde, gör marken till viktig rekreationsmark parallellt med jordbruksdriften. Bäcken gör området än mer mångformigt. Det mest intressanta återfinns på åkerholmarna. (Källa 3, 920917, internt löpnummer 031). Väster om Hemmesta torp ligger Hemmesta träsk och Hemmesta sjöäng. Södra sidan utgörs mest av barrskogsklädd bergsterräng. Norra sidan har mer öppen terräng, med odlad mark och en strandskog av al. Området kring sjön är till största delen bebyggt med fritidshus. Genom hela området rinner en smal kanal, som mestadels är svår att forcera. Riklig bebyggelse runt träsket försvårar rundvandring. (Källa 14). Se även V 3 och F 12. Galleke, Brevik, Värmdö, ÄH 11 Området, som ägs av Stockholms stad (-92), omfattar ungefär två hektar och ligger vackert beläget nära Gallekeviken, cirka 500 meter nordost om Breviks gård. Vid rastplatsen är en eldstad iordningställd. Aspsly håller på att ta överhand. Jungfrulin, darrgräs, bockrot, backnejlika, gullviva och liten blåklocka samt överblommad orkidé Adam och Eva påträffades. Strömma Hembygdsförening jobbade hår i många år i området, men hävdar inte marken 21

längre. Det märks, igenväxningen går snabbt. (Källa 3, 920921, internt löpnummer 011). Sollenkroka 3:3, Vindö, ÄH 12 Skarpö, Norrviksängen, Vindö, ÄH 13 Området ägs och brukas av Leif Westerberg, och hyser en betesäng och hagmark. Välhävdad betesmark med högt bevarandevärde p g a den vackra landskapsbildens mångformighet och den rika floran. Landskapet är mycket vackert småbrutet, med små odlingar i skrevor. I hagen, som betas av nöt och häst, påträffades vid höstinventering, utöver ekar, kantareller och decimeterhöga nyponbuskar, även ögontröst, ängsskallra, orkidé, gullviva, skogsklöver, jungfrulin, darrgräs, solvända, stor blåklocka samt prästkrage. Bikupor är uppställda. En fruktgård finns i sydvästra hörnet av 3:3, där marken i övrigt är ohävdad, med högt älggräs. Ett litet parti torrare mark med mycket gullviva finns, liksom alar och en aspslydunge. Området är dikat och troligen ogödslat. En stor ask växer där. Indikatorarter, som påträffades här är, förutom gullviva (överallt), jungfrulin, backnejlika och darrgräs. Höstfynden föranledde återbesök under sommartid, då markägaren även visade på kattfot i norra delen. Området är av intresse för friluftslivet. (Källa 3, 920928, 940714, internt löpnummer 085). Fladen, som inte var tillgänglig i sin helhet, ägs av försvarsmakten, (övrig mark ägs av Bengt Söderberg, Solna), uppvisar en mångformig, vacker landskapsbild, med lund-, ängs- och strandängsmark. Välhävdad betes- och åkermark med högt bevarandevärde p g a den långa kontinuiteten. En gammal stengärdesgård utgör begränsningen för en f d fägata. Rik flora med påträffade indikatorarter som solvända, jungfrulin, backnejlika, darrgräs, brudbröd, kattfot och gullviva i kanten upp mot berget. I hagmarken i norra delen av Norrängens vikar påträffades mängder av brudbröd och darrgräs, samt även skogsklöver, gullviva och liten blåklocka. I viken växte fullt med vass. Området intressant för friluftslivet. Förutsättningarna är goda för att återskapa området, som det var tidigare, om skötselavtal kan upprättas med markägaren. Inventeringen bör följas upp med tanke på de botaniskt intressanta fynden. (Källa 3, 940714, internt löpnummer 081). Själva halvön består till större delen av kuperad barrskogsterräng, med inslag av asp och björk i sänkorna. På norra halvan utgör betesoch åkermark ett dominerande inslag. Övergången till skog är oftast mjuk, med buskvegetation och mindre träd. Karakteristiskt är nypon, rönn och körsbär. Omgivande vatten är ganska djupa, men det finns gott om grynnor runt nordligaste delen. Norrviken är i sin inre del grund, och vassar breder ut sig. De små, nu igenväxande strandängarna och torrängarna i anslutning till betesmarken, hyser en ovanlig flora sommartid. Respektera fårstängsel. Använd de öpp- 22

ningar och grindar, som finns. Den del av Skarpö, som militär har ockuperat, har beträdnadsförbud. (Källa 14). Se även F 25. Östersjöfladen Runmarö, ÄH 14 Klass II för N. Östersjöfladen är en grund havsvik på nordöstra sidan av Runmarö. Omgivningen är skogsrik men har tidigare präglats av skärgårdsjordbruk med intensivt bete och slåtter över hela ön. (Naturvårdsprogram 20.14). Området har en mycket artrik flora och är en bra representant för de kalkrika marker, främst i skärgården, som tidigare hävdades, men där hävden nu i de flesta fall har upphört. Detta motiverar en mycket hög klass. Vid fladen finns öppna, flacka och smala partier med havsstrandäng omväxlande med plana kalkhällar. Även en ö ingår i ängsmarken, då sundet är mycket grunt. Floran är ovanlig med rik förekomst av ormtunga, slåtterblomma, solvända, majviva och ängsnycklar samt ängsgentiana, bunge, trådstarr, hårstarr och loppstarr. Vid Bredvarpet växer kärrvial och brudsporre. Kring vägen i nordväst finns en torräng med låsbräken, axveronika, backnejlika, solvända, bockrot, knölsmörblomma, brudbröd, jungfrulin, kattfot, knägräs, darrgräs, nattviol och brudsporre. Söder om fladen finns rester av kalkbrott och kalkugnar. Redan på 1200-talet bedrevs kalkbrytning och kalkbränning på ön. Verksamheten lades ner i mitten av 1600-talet. Området ingår i det kommunala kulturmiljöprogrammet (37, delvis 37:2). (Källa 2). Igenväxningen har pågått länge. (Källa 9). Se även NK 17, V 15, F 37, 38 och 39 och P 2. 23

Våtmarker "V" Siggesta träsk, V 1 Klass III för N. Siggesta träsk ligger strax väster om Siggesta gård, nära vägen mot Stenslätten på den norra delen av Värmdölandet. Siggesta träsk består egentligen av två igenväxande sjöar med omfattande vassbevuxen myrmark runt framförallt den östra sjön. Norra stranden täcks i huvudsak av lövskog, bl a gamla ekar och hägg. Vid södra stranden finns en del igenväxande åkermark, kringgärdad av lövdungar, som övergår i ett barrskogsklätt höjdparti. Området närmast gården i öster består av odlad mark och beteshagar. Dikning, muddring och invallning kan försämra naturvärdena. Bete är positivt. (Källa 7). Det finns stora områden med vassbevuxen myrmark, framförallt runt den östra sjön. Siggesta träsk är även bevuxet till stor del med asp och al, och tyvärr håller lokalen på att växa igen allt mer. (Källa 13). Se även NK 2 och 3, ÄH 3 och F 4. Evlingeträsk, V 2 Hemmesta träsk och Hemmesta sjöäng, V 3 Den södra och västra sidan av träsket omges av täta snår och sumpmarker. Speciellt den sydvästra delen är väldigt tät och står, liksom Morträsket, på gränsen till tropisk atmosfär. Hela träsket omges av stora bladvassbestånd, med undantag av vissa delar på södra sidan. Kanalsystem i söder. Vid Väsby finns täta snår av sälg och al. En kanal rinner också där. (Källa 14). Se även NK 4, ÄH 4 och 5 och F 6. Hemmesta träsk är en grund, näringsrik sjö med rik vattenvegetation. Strandskog av al i norr. Öster om Hemmesta träsk utbreder sig ett sankt ängsområde, Hemmesta sjöäng. Detta område översvämmas regelbundet under våren. I östra delen av ängen finns ett kärr, bevuxet med täta videsnår. Ytterligare 300 meter österut finns ett sankt björkskogsområde med undervegetation av videsnår. Genom hela området rinner en smal kanal, som mestadels är svår att forcera. Riklig bebyggelse runt träsket försvårar rundvandring. (Källa 14). Se även ÄH 10 och F 12. Knuts hav, V 4 Våtmark nära bebyggelse. Inga höga botaniska värden. (Källa 16). Långträsket, V 5 Klass II för N. Den långsmala sjön Långträsket på Farstalandet söder om Gustavsberg, omges av barrskog och högt belägna hällmarker. Förutom några byggnader vid gården Ekbacken, är stränderna fria från bebyggelse. Sjön är relativt djup (11 m) och har ett klart, rent vatten med ett stort siktdjup. Den har inte sänkts och tycks även vara opåverkad av förorenande utsläpp och dylikt, vilket gör den till ett representativt exempel på en näringsfattig (oligotrof) skogssjö. 24

Långträsket utgör reservvattentäkt för Gustavsberg. Sänkning av och förorenande utsläpp i sjön är inte förenligt med naturvårdsintresset. (Källa 7). Långträsket är en näringsfattig sjö med naturvetenskapliga värden av regionalt intresse. (Källa 12). Se även F 9. Lämshaga, V 6 Lämshaga består av två våtmarksområden. Stora Träsket nedanför Lämshaga gård och Lilla Träsket väster därom. Våtmarksområdet ligger i odlingsbygd, som i väster begränsas av höglänt barrskog och i öster av Grisslingefjärden (en flik av Östersjön). Ett litet vattendrag rinner genom området, och på våren översvämmas det på två ställen, varvid de två våtmarksområdena bildas. Tidigare pumpades vattnet bort, vilket dock inte har varit fallet sedan 1992. Södra delen av området består av fuktig tuväng, som tidvis betas. 1992 drogs tyvärr den nya Ingaröleden över det Lilla Träsket. Under 1995 planeras ett tre ha stort viltvatten, där nuvarande Stora Träsket är beläget. (Källa 13). Se även NK 5 och F 10. Dyppeln, Värmdö, V 7 Klass III för N. På sydligaste delen av Värmdölandet, alldeles norr om Korsmosjön, ligger ett litet våtmarksparti, som kallas Dyppeln. Väster om Dyppeln växer en mindre, örtrik granskog. Den rika floran återfinns främst kring ett system av bäckdälder och fuktstråk. Bland de arter, som påträffas här, kan nämnas skogsknipprot, sårläka, vårärt, lungört, vildbalsamin, myska, storgröe och skärmstarr. Naturtypen är ovanlig i denna del av länet. Om naturvärdena skall bevaras, måste avsteg göras från egentligt skogsbruk i den örtrika granskogen. (Källa 7). Se även SN 34, 35, 36 och 37. Hampträsk, Värmdö, V 8 Morträsket, Värmdö, V 9 Björnträsket, Ingarö, V 10 Oexploaterat tillrinningsområde. Låga fosforhalter i vattnet. Referenssjö. (Källa 15). Se även F 15. En av Värmdös verkligt förnäma våtmarker. Träsket är beläget strax väster om Fagerdala. Vassjö med gräs och tuvmarker, tidvis vattenfylld. Vid bäcken står man på gränsen till tropisk atmosfär. Hit skall man åka i maj, då sjuder här av liv, och vitsipporna blommar. En sänkning av träsket har genomförts under senare tid. Detta är beklagligt, eftersom det hotar att försämra levnadsvillkoren för de vattenbundna fåglar, som häckar här. Sannolikt kan sänkningen även ha negativa effekter på vattenbalansen, då Morträsket är en betydande våtmark. (Källa 14). Se även NK 8, SN 47 och F 16. Kalkad. Fin vattenkvalitet. Flodkräfta (rödlistad). (Källa 15). Se även SN 7 och F 20. Vidsjön, Ingarö, V 11 Referenssjö. (Källa 15). 25

Kullaträsk, Ingarö, V 12 Bra vattenkvalitet. F d referenssjö. (Källa 15). Se även SN 9, 10 och 11 och F 21. Våmfjärden och Storsjön, Klass II för N. V 13 Våmfjärden och Storsjön är de två största vattnen på Fågelbrolandet. Båda omges i huvudsak av barrskog. Vägen mot Djurö passerar Våmfjärdens norra strand och även den nordvästra stranden kantas av en väg. Stränderna på norra delen av Storsjön är delvis ianspråktagna för fritidsbebyggelse. Våmfjärden är ännu en havsvik. Den befinner sig dock i ett övergångsstadium till insjö. Ett smalt sund söder ut mot Malmafladen utgör den enda förbindelsen med Saltsjön. Fjärden är endast i ringa omfattning påverkad av föroreningar. Vattendjupet är hela 21 m och syreförhållandena är mycket goda även på djupet. Stränderna i anslutning till Fågelbro i väster är intressanta för friluftslivet. Storsjön är en näringsfattig skogssjö, som även den är mycket djup (ca 16 m), och har ett klart, fint vatten. Den högre vattenvegetationen är sparsam och utgörs främst av vass och säv. I sjön finns fortfarande flodkräftor. Sjön är opåverkad av föroreningar och har heller inte sänkts. Förorenande utsläpp i Våmfjärden och Storsjön eller fördjupning av Våmfjärdens utlopp, är åtgärder, som inte är förenliga med naturvårdsintresset. (Källa 7). Oförsurad, stor, kustnära sjö (1,25 km 2 ) med fin vattenkvalitet, En av länets 57 sjöar som är större än 1 km 2. Troligen inte sänkt eller dämd. Damm finns, men den är ej reglerbar. (Källa 15). Se även F 26. Långviksträsk, Stormossen, V 14 Långviksträsk är ett vildmarksliknande och mångformigt myrkomplex, som omges av naturskogsartad hällmarkstallskog. I objektet ingår svagt välvda tallmossar, topogena mjukmattekärr, sumpskogar och ett mindre parti med svagt välvd, öppen mosse. Tallmossarna utgör välutbildade exempel på de östliga skvattramtallmossarna, stundom med riklig hjortronförekomst i fältskiktet. I kanten mellan Stormossen och sjön finns ett bälte av silvertallar, tallar, som har dött stående och vitnat. Ett dråg går i södra delen av myren. I den trädklädda laggen växer drågvitmossa, som huvudsakligen har en västlig utbredning. Inom området finns även några sydvästexponerade branter med en intressant naturblandskog med ek, lind, lönn, gran och tall. Vattenkemin i sjön Långviksträsk har undersökts en lång tid och utgör ett viktigt referensområde för övervakning av miljöförändringar. Myren är ovanligt stor och orörd, för att ligga i den här delen av landet. Områdets värden ligger i orördhet, mångformighet och representativitet. Dessutom är den en värdefull skogs-myrmosaik. Området är upptaget i Myrskyddsplan för Sverige. (Källa 10). 26

Riksintresse för N. Den största opåverkade myren i Stockholms län. Mycket varierande topografi. Myrkomplex med öppna kärr, sumpskog (bl a en liten alsumpskog) och tallbevuxna, svagt välvda mossar. Det största sammanhängande våtmarksområdet, Stormossen, ligger söder om Långviksträsk. Vildmarkskaraktär i södra och centrala delen av Långviksträskområdet. Hällmarkstallskog, på östra sidan ända fram till stranden av sjön Långviksträsk, med barrblandskog i fuktiga dalsänkor. I norr jordbruksprägel med åkerfält, igenväxande jordbruksmark och lövbestånd. I norr också Kullaträsk och Svartträsket. Sydost om Kullaträsk växer ögontröst, stor och liten blåklocka. Viltvatten anlagts på gammal jordbruksmark. Långviksträsk och Svartträsket är näringsfattiga och opåverkade av direkta utsläpp. Sjöarnas försurningsstatus har undersökts varje månad sedan 1976. I bäcken, som avvattnar Stormossen och mynnar i havet vid Vishamn, har tidigare bäcköring lekt naturligt. Fågelfauna med höga miljökrav, bl a duvhök, bivråk, kattuggla och stjärtmes. Även trädlärka och järpe. Våtmarkens största värde är frånvaron av dikning, torvtäkt och annan exploatering. (Källa 5). Klass II för N. Svartträsket och Långviksträsket är två skogssjöar på Ingarölandet. Svartträsket ligger sydost om Enkärrets fritidsbebyggelse, men ingen väg når fram till sjön. Vid största kärret, förekommer olika starrarter, som hundstarr, flaskstarr och trådstarr. Skogen har på sina ställen en karaktär av urskog. Bl a getrams och blåmunkar växer på tre sydvästexponerade branter. För att bevara sjöarnas naturvärde, måste utdikning och förorenande utsläpp undvikas. Kalkning är inte lämpligt med hänsyn till försurningsstudierna. Dikning av myrarna är, liksom torvtäkt, inte förenligt med naturvårdsintresset. Huvuddelen av området är skogligt impediment. Om naturvärdena skall bevaras, behöver även skogsbruket begränsas. (Källa 7). Långviksträsk är ej sänkt. Svartträsket har kalkats. Långviksträskbäcken har mycket stora naturvärden. Havsöring vandrar upp och leker. Bäcken torkar ej ut. (Källa 15). Se även SN 20, 21, 22, 23 och 24, G 1 och F 23. Purren, Runmarö, V 15 Runmarö har en kalkhaltig berggrund, som ger upphov till en artrik flora. Purren är en våtmark, som ligger mellan sjön Viträsk och Kasviken. Våtmarkerna består av delvis limnogent påverkade topogena kustkärr och sumpskogar. Kärrens trädtäckning varierar och på några håll finns stora videbuskage. Dessutom finns hela skalan från fastmattor till lösbottnar och gungflyn. Tagelstarr och bunkestarr är vanliga i kärrets fältskikt. Vidare finns kärrvial, frossört och slokstarr. I den klibbaldominerade sumpskogen är kärrbräken dominant. Skogens bottenskikt är svagt utvecklat med en- 27

staka förekomster av spjutmossa. I området går ett grunt dike, som inte påverkar områdets hydrologi nämnvärt. Rikkärret på Runmarö har mycket höga botaniska värden. Purren är upptagen i Myrskyddsplan för Sverige. (Källa 10). Se även NK 17, ÄH 14, F 37, 38 och 39 och P 2. Gustavsbergsskogarna kilområde, A Sjön Aspviksträsk i Gustavsbergsskogarna kilområde, har, enligt våtmarksinventeringen, höga naturvetenskapliga värden. (Källa 12). 28

Skogsnyckelbiotoper SN Observera att hela Värmdö kommun ännu inte är inventerad avseende skogsnyckelbiotoper. Skogsvårdsstyrelsen avser göra det och inventeringen redovisas fortlöpande med digitaliserade kartblad (GIS). Textförklaring Norr Ålstäksviken, SN 1 Öst Ålstäksviken, SN 2 Viks vägskäl, SN 3 Viks gård, SN 4 Värmdövik g:a hagmarker, SN 5 Värmdövik, SN 6 Återlöga, Ingarö, SN 7 SVS s förklaring till varför klassad som nyckelbiotop. Biotopkaraktär. Beskrivning av objektet. Signalarter och rödlistade arter. (Ek kartblad:svs objektnummer). OBS! SN-numreringen motsvarar inte SVS-kartans objektnummer! Grova ädellövträd. Spärrgreniga, grova träd, hällar ger karaktär åt objektet, blockrikt eller storblockigt. Grova ekar invid bergvägg. Grova ekar, som växer i grupp är ovanliga i landskapet. Blåsippa, guldlockmossa. (10J5A:02). (Källa 17). Lövrik barrnaturskog. Sjö/havsstrand avgränsar del av objektet, hällar ger karaktär åt objektet, rikligt med död ved, spärrgreniga, grova träd, stort inslag av senvuxna träd, tydlig vegetationszonering. Kulle med nordvänd brant, enstaka grova ekar. Några popplar växer i norra delen. Rostfläck, stor revmossa, blåsippa, guldlockmossa, tallticka. (10J5A:03). (Källa 17). Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopsklassat). Produktiv skogsmark, berg. Brant med talldominerad skog och rikligt med grova lågor. Grynig blåslav. (10J5A:06). (Källa 17). Ädellövskog. Lövängsrest. Rikligt med grova träd, betespåverkan (färsk), hällar ger karaktär åt objektet, spärrgreniga, grova träd. Liten kulle med stort inslag av grova, ädla lövträd samt hästkastanj och poppel. Området betas delvis a hästar. Blåsippa, guldlockmossa, blekspik. (10J5A:04). (Källa 17). Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Gamla hagmarker med spärrgreniga tallar och ekar. Begynnande igenväxning med triviallöv. Grynig blåslav, guldlockmossa. (10J5A:07). (Källa 17). Lövsumpskog. Hög och jämn luftfuktighet, rikligt med död ved, hällar ger karaktär åt objektet. Lövsumpskog med klibbal och björk, odikad. Rikligt med lågor och högstubbar i biotopen. Fällmossa, grön sköldmossa (signalart/rödlistad), skriftlav, blåsippa, stubbspretmossa, långfliksmossa. (10J5A:01). (Källa 17). Bergbrant. Grova ädellövträd. Sjö/havsstrand avgränsar del av objektet, blockrikt eller storblockigt, spärrgreniga, grova träd. Nordvänd bergbrant med många grova ekar nedanför slänten. Några ihå- 29

liga med bohål. Skriftlav, blåsippa, guldlockmossa, mörk husmossa, lind. (10J5A:05). (Källa 17). Se även V 10 och F 20. V Återvallsträsket, SN 8 Breddalsberget, SN 9 Norr om Beatedal, SN 10 Brant SV Kullaträsket, SN 11 Öst om Beatedal, SN 12 Tjuvkilen, SN 13 Öster om Stackkärret, SN 14 Bergbrant. Ädellövskog. Blockrikt eller storblockigt, hällar ger karaktär åt objektet, stort inslag av senvuxna träd. Bergbrant med rikligt med block och lodytor. Senvuxna ekar växer bland blocken. Fällmossa, skriftlav, korallav. (10J4A:09). (Källa 17). Bergbrant. Hällar ger karaktär åt objektet. Bergbrant med lind och ek. Berget stupar mycket brant på några ställen. I skrevorna växer relativt grova lindar. Rester efter mycket grova ekar finns även. Skriftlav, guldlockmossa, vedticka. (10J4A:08). (Källa 17). Se även V 12 och F 21. Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Två grova ekar växer i en planterad granskog. (10J4A:13). (Källa 17). Se även V 12 och F 21. Bergbrant. Hällar ger karaktär åt objektet, rik förekomst av skrymslen. Sydvästvänd bergbrant med gammal, grandominerad skog nedanför branten. Lågor och döda stående träd finns. Grova ekar finns vid en liten f d inäga, vid vilken en slutavverkning skett. Sydligaste delen av branten är solexponerad p g a avverkningen. Fällmossa, rostfläck, brun nållav, guldlockmossa, platt fjädermossa, porellor. (10J4A:05). (Källa 17). Se även V 12 och F 21. Bergbrant. Rikligt med döda träd och högstubb, hällar ger karaktär åt objektet, spärrgreniga, grova träd. Sydvästvänd bergbrant med mycket död ved av asp och gran. Lind växer i sluttningen. Biotoper av den här typen har ofta varit orörda p g a den svåra terrängen. Fällmossa, stubbspretmossa, platt fjädermossa, porellor, lind. (10J4A:07). (Källa 17). Gransumpskog. Källpåverkad mark. Objektet är källpåverkat, rikligt med död ved, värdefull kryptogamflora, hög och jämn luftfuktighet. Källpåverkad mark med olikåldrig, lövblandad barrskog. Området är dikat, men skogliga åtgärder har inte utförts under lång tid. Mörk husmossa, idegran (signalart/rödlistad), dunmossa (signal-art/rödlistad). (10J4A:12). (Källa 17). Grova ädellövträd. Spärrgreniga, grova träd, hällar ger karaktär åt objektet. Längs en kant av en f d inäga står dessa grova ekar. Många hotade insekter och lavar är knutna till grova, ädla lövträd. Gulpudrad spiklav. (10J4A:06). (Källa 17). 30

Eriksdal, SN 15 Evlinge, Ingarö, SN 16 Grisslinge, SN 17 350 m V Evlinge, Ingarö, SN 18 650 m OSO Kullaträsket, SN 19 Brant SV Kulla viltvatten, SN 20 Lövrik barrnaturskog. Spärrgreniga, grova träd, värdefull kryptogamflora, vedsvamp, tickor, rik förekomst. Barrskog med ett stort inslag av gamla aspar. Skogen är rik på livsmiljöer för fåglar och även för den lägre floran och faunan. Gränsticka (signalart/rödlistad). (10J4A:02). (Källa 17). Bergbrant, grova ädellövträd. Sjö/havsstrand avgränsar del av objektet, blockrikt eller storblockigt, hällar ger karaktär åt objektet, rikligt med död ved. Sydvästvänd bergbrant med ädla lövträd, främst ek, några grova. Strandzonen utnyttjas som upplagsplats för båtar. Gulpudrad spiklav, blåsippa, guldlockmossa, lind. (10J4A:15). (Källa 17). Grova ädellövträd. Spärrgreniga, grova träd, berggrund av grönstenar, hällar ger karaktär åt objektet, sjö/havsstrand avgränsar del av objektet. Svacka mellan två bergbranter. Här finns några grova ekar samt lågor och en högstubbe. Rikligt med gulpudrad spiklav på flera ekar. Rostfläck, gulpudrad spiklav, trubbfjädermossa. (10J4A:11). (Källa 17). Barrskog, mer eller mindre påverkad, hällmarkstallskog. Hällar ger karaktär åt objektet, stort inslag av senvuxna träd. Gammal talldominerad skog på till stor del hällmarksimpediment. I objektet finns inslag av gammal, senvuxen, rötskadad asp, samt gamla lågor. Torrträd och högstubbar av både barr- och lövträd. Biotopen är viktig för framförallt många hotklassade lavar, vedsvampar och insekter. Blåsippa, gammelgranslav, ullticka (signalart/rödlistad). (10J4A:17). (Källa 17). Barrskog, mer eller mindre påverkad, örtrika bäckdråg. Rikligt med lågor, ansluter till bäck, å eller älv. Gammal grandominerad skog med inslag av tall och en hel del grov asp. I västra delen rinner en liten bäck genom objektet. Det finns många gamla lågor, främst av gran, samt några hällmarkspartier insprängda i området. De höga naturvärdena består främst av mängden dödved, antalet grova aspar samt den lilla bäcken. Biotopen är av varierande typ och gynnar många hotklassade arter, bl a mossor, lavar och vedsvampar. Blåsippa, gammelgranslav. (10J4A:16). (Källa 17). Bergbrant. Blockrikt eller storblockigt. Bergbrant med lågor och kraftig mossfäll. Kattfotslav, gammelgranslav, strutbräken, platt fjädermossa, porellor. (10J4A:01). (Källa 17). Öst Långviksträsket (4), 31

SN 21 Öst Långviksträsket (1), SN 22 Öst Långviksträsket (3), SN 23 Öst Långviksträsket (2), SN 24 Norr Aspdroget, SN 25 Öster om Örnbomossen, SN 26 Barrnaturskog. Området har brunnit, brandspår, hällar ger karaktär åt objektet, rikligt med grova träd, mosaikartat, naturskog, urskogsartat objekt, stort inslag av senvuxna träd, spärrgreniga, grova träd. Stort mosaikartat område, till synes utan mänsklig påverkan. Brandljud på de flesta gamla tallarna tyder på brandstörningar. Grön sköldmossa (signalart/rödlistad), grynig blåslav, tallticka, vedticka. (10J4A:04, delobjekt 4). (Källa 17). Se även V 14, G 1 och F 23. Bergbrant, sekundär ädellövnaturskog. Spärrgreniga, grova träd, tydlig vegetationszonering, rikligt med död ved, ymnigt mosstäcke. Sydvästvänd rasbrant med grova, ädla lövträd av ek och lind, blandat med tall, gran och asp. En oerhört rik miljö med mängder av livsmil-jöer för hotade arter. Kattfotslav, rostfläck, skriftlav, guldlockmossa, gammelgranslav, lunglav, ullticka (signalart/rödlistad), tallticka, lind, krusig ulota. (10J4A:04, delobjekt 1). (Källa 17). Se även V 14, G 1 och F 23. Se även V 14, G 1 och F 23. Bergbrant. Rikligt med döda träd och högstubb, blockrikt eller storblockigt, spärrgreniga, grova träd, värdefull kryptogamflora. Sydvästvänd bergbrant med bl a ek, lind och lönn, samt barrskog av naturskogskaraktär med lågor och torra träd i rikliga mängder. I delar av området finns tall med gamla brandljud. Det här området har ej påverkats av människohand på mycket länge. Fällmossa, kattfotslav, slät lönnlav, guldlockmossa, grynig blåslav, gammelgranslav, blåmossa, lunglav, västlig njurlav (signalart/rödlistad), tallticka, vedticka, lind, krusig ulota. (10J4A:04, delobjekt 3). (Källa 17). Se även V 14, G 1 och F 23. Barrnaturskog. Rikligt med döda träd och högstubb. Värdefull kryptogamflora. Urskogsartad barrskog med rikligt med lågor och torra träd. Området tycks ha klarat sig bra mot de bränder, som tidigare har dragit över landskapet. Vedtrappmossa (signalart/rödlistad), kattfotslav, flagellkvastmossa, grynig blåslav, gammelgranslav, långfliksmossa, ullticka (signalart/rödlistad), tallticka, vedticka. (10J4A:04, delobjekt 2). (Källa 17). Se även V 14, G 1 och F 23. Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark, berg. Gammal, grov, barrdominerad skog med inslag av grova aspar. En hel del lågor och högstubbar finns i biotopen. Lunglav, gammelgranslav, grynig blåslav. (10J4A:14). (Källa 17). Se även V 14, G 1 och F 23. Lövrik barrnaturskog. Rikligt med döda träd och högstubb, värdefull lägre fauna. Luckig, olikåldrig, bergbunden skog med ett stort 32

1,3 km SO Evlinge, Ingarö, SN 27 1,4 km SO Evlinge, Ingarö, SN 28 Söder Ramsdalen, SN 29 Vishamns udde, Ingarö, SN 30 N Lillmossträsket, SN 31 Ö Lillmossträsket, SN 32 antal hålträd av gamla aspar. Grynig blåslav, gammelgranslav. (10J4A:03). (Källa 17). Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Talldominerad mosse och björkdominerad laggzon med mycket björklågor. Mossen är odikad, men det finns ett dike i anslutning till objektet. (10J4A:18). (Källa 17). Barrskog, mer eller mindre påverkad, hällmarkstallskog. Hällar ger karaktär åt objektet, stort inslag av senvuxna träd. Talldominerad hällmarkstallskog med en hel del gammal, grov, delvis rötskadad, asp. Mellan bergen finns också mer fuktiga partier insprängda. I objektet finns en hel del grova lågor och högstubbar av asp. Det höga naturvärdet består främst av inslaget gammal asp, inklusive lågor och högstubbar. Detta gynnar främst många hotklassade lavar, vedsvampar och insekter. Gammelgranslav, stor aspticka. (10J4A:19). (Källa 17). Bergbrant, grova ädellövträd. Spärrgreniga, grova träd, hällar ger karaktär åt objektet. Östvänd bergbrant, troligen bestående av grönsten. Några grupper av grova lindar och ek finns i bergkanten. Ett hamlat träd växer också i biotopen. Fällmossa, guldlockmossa, lung-lav, fjällig filtlav, porellor. (10J4A:10). (Källa 17). Se även NK 9 och F 22. Bergbrant. Idegransbestånd. Hällar ger karaktär åt objektet, blockrikt eller storblockigt, ymnigt mosstäcke, värdefull kärlväxtflora, rörligt markvatten, tydlig vegetationszonering, sjö/havsstrand avgränsar del av objektet. Västvänd bergbrant med idegran samt ett fuktstråk från branten ned mot stranden, där det växer rikligt med idegran. Det växer även några grova, ädla lövträd i södra delen av avdelningen. Fällmossa, gelélavar, tibast, blåsippa, stubbspretmossa, guldlockmossa, idegran (signalart/rödlistad), lind. (10J3A:01). (Källa 17). Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Mindre område med olikårig, flerskiktad blandskog på delvis försumpad mark i anslutning till en tjärn. I objektet finns bl a inslag av äldre, senvuxen gran och asp, samt lågor, torrträd och enstaka ek. I nordvästra delen tangerar ett gammalt dike. Miljön är viktig för många ovanliga arter, bl a vedsvampar, lavar, mossor, men även fåglar, som t ex järpe, mindre hackspett, m fl. Gammelgranslav, stor aspticka (signalart/rödlistad). (10J5B:15). (Källa 17). Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Gammal, flerskiktad talldominerad sumpskog med lövdomi- 33

nerad laggzon. Beståndet innehåller en hel del dödved i form av lågor, torrträd och högstubbar. Markvegetationen består av blåbärstyp. Sumpskogen ansluter till en tjärn. Ett dike och avlopp från tjärnen rinner genom beståndet. (10J5B:16). (Källa 17). SSV Lillmossträsket, SN 33 Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Olikårig, flerskiktad blandsumpskog, odikat och tämligen opåverkat. Det finns också inslag av död ved i form av lågor, torrträd och högstubbar. Beståndet vetter mot en tjärn. Biotopen är lämplig för bl a järpe, som vill ha tät vegetation med inslag av al. (10J5B:14). (Källa 17). Ö Stormossdalen, SN 34 SO Lillmossträsket, SN 35 450 m SSO Lillmossträsket, SN 36 700 m SSO Lillmossträsket, SN 37 Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Ett litet bäckdråg och utloppsdike från en tjärn. Diket har på detta avsnitt ett ganska kraftigt fall. Skogen kring det naturlika diket domineras av gammal långsträckt gran. (10J5B:17). (Källa 17). Barrskog, mer eller mindre påverkad. Rikligt med död ved, stort inslag av senvuxna träd, värdefull kryptogamflora. Gammal, senvuxen tall- och grandominerad skog med inslag av al, björk, asp och enstaka gammal grov ek. Här finns också en hel del död ved i form av torrträd och lågor. Biotopen är omväxlande med inslag av både hällmark och fuktiga partier, samt vetter mot en tjärn. Området innehåller flera intressanta arter, bl a en hotklassad mossa, grön sköldmossa. Värmdöleden tangerar detta objekt. En gammal ek innehåller en intressant lunglav, som är känslig för uttorkning och solbelysning. Kattfotslav, grön sköldmossa (signalart/rödlistad), gammelgranslav, lunglav, tallticka. (10J5B:13). (Källa 17). Se även V 7. Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Dikad, olikåldrig, flerskiktad blandsumpskog med mycket gamla lågor och torrträd. Förutom dikningen ger området ett ganska ostört intryck. Naturvärdet består främst av mängden dödved i en fuktig miljö. Detta gynnar många sällsynta och hotklassade arter, bl a mossor, lavar, vedsvampar och insekter, men även fåglar, som tretåig hackspett, järpe, m fl. (10J5B:12). (Källa 17). Se även V 7. Bergbrant. Örtrika bäckdråg. Hög och jämn luftfuktighet, rörligt markvatten. Brantstupande berg i trädbeskuggande västvät läge. Biotopen utgör en smala sänka mellan två berg. I sänkans övre del ansluter ett dike, som i själva sluttningen bildar en naturlig rännil. Skogen består av äldre, grov gran med inslag av tall och enstaka al, asp och björk. Denna miljö är viktig och värdefull för många sällsynta och hotklassade arter, bl a fukt- och skuggkrävande mossor och lavar. Gammelgranslav. (10J5B:11). (Källa 17). Se även V 7. 34

Öst Dyppeln, SN 38 300 m S Gärdsträsket, SN 39 Barrskog, mer eller mindre påverkad. Spärrgreniga, grova träd, rörligt markvatten. Gammal, grandominerad skog med stort inslag av grova aspar. Terrängen är kuperad med några små branter. Kattfotslav, guldlockmossa, mörk husmossa, gammelgranslav, storgröe (signalart/rödlistad), skogshakmossa. (10J5B:10). (Källa 17). Se även V 7. Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Al-, björk- och grandominerad skog, som till stor del utgörs av fuktig-blöt sumpskog i en dalgång mellan två berg. Sumpskogen håller en hög och jämn luftfuktighet, vilket gynnar många uttorkningskänsliga mossor och lavar. (10J5B:07). (Källa 17). 400 m NO Örträsket, SN 40 Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Myr. Odikad, äldre blandsumpskog, till stor del impediment. Angränsande mark består till stor del av bergimpediment. Det höga naturvärdet består främst av en ostörd hydrologi. Gammelgranslav. (10J5B:06). (Källa 17). 600 m Ö Örträsket, SN 41 Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Örtrikt sumpdråg med gran-, björk- och aldominerad skog med inslag av enstaka ask. Objektet har ett rörligt markvatten och är dessutom odikat, vilket höjer naturvärdet betydligt. Biotopen är viktig för många ovanliga arter, bl a mossor, lavar och kärlväxter. Blåsippa, vårärt. (10J5B:08). (Källa 17). SO Örträsket, SN 42 Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Myr. Äldre, barrdominerad skog med inslag av en hel del gamla lågor och torrträd. Inom objektet finns också två sumpskogsområden. Sumpskogen i nordost är björkdominerad och genom detta löper ett utloppsdike från en sjö. Denna del innehåller många högstubbar av björk. I den västra delen finns den andra sumpskogen, som är odikad och består av björk- och talldominerad skog. Inom barrskogsdelen finns flera myrstackar och hela området gränsar mot en sjö. Vedticka, gammelgranslav, blåsippa. (10J5B:09). (Källa 17). 600 m SV Sågträsket, SN 43 Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Odikad björk- och aldominerad sumpskog med inslag av tall. Den norra delen består av äldre granskog på träskmark. I objektet finns inslag av gamla lågor, samt en grov asp. I den fuktiga delen har träden väl utvecklade rotsocklar. Det höga naturvärdet består främst av den ostörda hydrologin, vilket gynnar många hotklassade, uttorkningskänsliga mossor och lavar. Vedticka. (10J5B:05). (Källa 17). 35

Norrängsträsket, SN 44 S Norrängsträsket, SN 45 Ådalen (1), SN 46 Ådalen (2), SN 47 V Morträsket, SN 48 Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Myr. Strandnära, björkdominerat sumpskogsimpediment med visst inslag av klibbal. Mycket död ved i form av högstubbar och lågor av lövträd. Biotopen är viktig och värdefull för bl a den mindre hackspetten, som också observerats inom området. (10J5B:02). (Källa 17). Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat)k. Berg. Produktiv skogsmark. Mosaikartat hällmarksområde med insprängda sumpskogspartier. Stora delar utgörs av bergimpediment. Den gamla skogen domineras av tall och gran, men det finns också inslag av ek, björk, asp och klibbal. Det finns en hel del torrträd och gamla granlågor i området. På några av lågorna är hotklassade arter funna, bl a den gröna sköldmossan, samt en vedsvamp, som heter ullticka. Det finns även ett risbo inom objektet. Grön sköldmossa (signalart/rödlistad), ullticka (signalart/rödlistad), gammelgranslav. (10J5B:04). (Källa 17). Örtrika bäckdråg. Ädellövskog. Hög och jämn luftfuktighet, sjö/havsstrand avgränsar del av objektet, värdefull kärlväxtflora. Mycket fint bäckdråg mellan två höga berg. Det östra berget är högt och har lodräta stup. Trädskiktet domineras av ask och klibbal med inslag av ek, lind, björk och enstaka gran. Både al och ask har väl utvecklade rotsocklar. Objektet innehåller också en hel del lågor av både ädellöv och triviallöv. Fältskiktet är av lundartad hög örttyp. Här finns flera ovanliga kärlväxter, bl a strutbräken, myskmadra, samt ett hotklassat gräs, skogskorn. Biotopen håller en hög och jämn luftfuktighet, vilket gynnar vissa ovanliga mossor. Bland intressanta fåglar kan nämnas mindre hackspett, strömstare och nötkråka. Svart trolldruva, hasselticka, myskmadra, skriftlav, blåsippa, guldlockmossa, skogskorn (signalart/rödlistad), strutbräken, svarta vinbär, lind. (10J5B:01, delobjekt 1). (Källa 17). Bergbrant. Nyckelbiotopen är en brandrefugium, ymnigt mosstäcke. Mycket brant stupande berg mot väst. Berget har delvis överhäng och stora delar är lodytor. Ett ymnigt mosstäcke täcker stora delar av berget. Det finns inte många träd i själva bergbranten. Däremot vetter objektet mot ett fint bäckdråg med ädellövdominerande skog, som också utgör en nyckelbiotop. (10J5B:01, delobjekt 2). (Källa 17). Objekt med naturvärden (ej nyckelbiotopklassat). Produktiv skogsmark. Äldre alstrandskog med inslag av lågor. Biotopen är viktig och värdefull för många arter, bl a tättingar och mollusker (snäckor). (10J5B:03). (Källa 17). Se även NK 8, V 9 och F 16. 36

GEOLOGISKT INTRESSANTA LOKALER "G" Långviksträsk, G 1 Bötsholmen, Brännholmen, Ladholmen, Limskären, m fl öar, G 2 Sandön, G 3 Geologiskt finns två fina jättegrytor. (Källa 5). Se även V 14, SN 20, 21, 22, 23 och 24 och F 23. Bötsholmens berggrund är av geologiskt intresse, då den består av den för länet ovanliga kambriska sandstenen. På flera av öarna finns hällmarker med urkalksten. (Källa 7). Se även NK 19 och F 32. Skyddsmotiv: Geologiskt värdefulla sandområden. Sandön kan utgöra en länk mellan det mellansvenska randmoränstråket och dess finländska motsvarighet, som heter Salpausselkä. Geologiskt har sanden sin förklaring som en s k israndsavlagring, som bildades när landisen drog sig tillbaka. Sandstränder är en mindre vanlig naturtyp i Stockholms skärgård. På stränderna finns växter, som är ovanliga i länet, t ex sandrör, strandkvickrot, sandstarr och marviol. Den ur botanisk synpunkt mest värdefulla sandstranden ligger i sydsydost. Objektsbeskrivning: Sandön består nästan helt av sand. Endast ett fåtal hällpartier finns längs stränderna. Vegetationen är präglad av det sandiga underlaget, vilket gör att en lågvuxen tallhed med kråkris är helt dominerande. Bebyggelsen är främst koncentrerad till Sandhamn i nordost och Trovill i sydost. P III. (Källa 6). Riksintresse för F, N25. Klass I för N. Bebyggelsen har gamla anor. Förutom ett strandavsnitt i sydväst är även stränderna bebyggda. Ett par, eller egentligen en dubbel, strandgryta (jättegryta), som kallas Havsfruns grotta, finns på Ön. Dessa sägenomspunna hålor i berget har urholkats av stenar, som vågor eller strömmande vatten har roterat. Det går lätt att åka till Sandhamn med kollektivbåt. Här finns flera hamnar för fritidsbåtar, service (t ex affär och telefon), strövmarker och sandstränder. Om naturvärdena skall bevaras, behövs vissa avsteg från egentligt skogsbruk. Ett ökat slitage kan förändra de botaniska värdena. Sanduttag på och omkring ön är inte heller förenligt med naturvårdsintresset. (Källa 7). Horssten, Södra skärgården, Brandskärgården, Rörskären, G 4 Ögrupper med stort naturvärde. Speciellt intressant är Rörskären öster om Grönskär. De trädlösa skären innehåller intressanta klapperstenspartier vid stränderna. (Källa 7). Se även NK 27 och F 44. 37

Fågellokaler "F" P I - P III: Se källa 6 för förklaring. Muskholmen, Aspholmen, Näktergalen, m fl öar, F 1 Skyddsmotiv: Häckningslokaler för sjöfågel, bl a snatterand. Bergsundsgrunden hyser kolonier med silltrut, gråtrut och fisktrut. Objektsbeskrivning: Öarna ligger i östra delen av Trälhavet, nordost om Vaxholm, och omfattar även Bergsundsgrunden, söder om Aspholmen. P III. (Källa 6). Klass II för N. Öarna är obebyggda och bevuxna med lövskog. På grund av det stora utnyttjandet av innerskärgården finns här ont om lämpliga häckningsskär, och de få återstående skären är därför särskilt viktiga att bevara. Landstigning under vår och försommar bör undvikas. (Källa 7). Brödstycket, F 2 Sm: Skäret hyser en stor måsfågelkoloni med framförallt silltrut och gråtrut. Ob: Litet kalt skär strax väster om Sundsvik, på den nordligaste spetsen av Värmdölandet. P III. (Källa 6). Klass III för N. Den inre, hårt exploaterade skärgården innehåller få lämpliga häckningsskär, och de få återstående skären är därför särskilt viktiga att bevara. Landstigning under vår och försommar bör undvikas. (Källa 7). Kungsholm, Killingholmarna, Rödkobb, m fl öar, F 3 Sm: Häckningsplats för sjöfågel, bl a ejder, andra änder och måsfåglar, bl a silltrut. Ob: Skären ligger mellan Värmdölandet och Grinda, och omfattar även St Rågholmen, Lilla Delholmen och skär söder om Björkholmen. Kungsholm är en drygt 30 m hög klippö, bevuxen med hällmarkstallskog. De lägre och mindre öarna är klippiga och bevuxna med enstaka tallar. Upplysning: Rödkobb, öster om Trollholmen, är klassat som naturminne och fågelskyddsområde. Samrådsplikt. P III. (Källa 6). Rödkobb är en liten klippö i Grindafjärden. Ön är i huvudsak trädlös, men det finns även några mindre lövträdsbuskage. Fågelvärdet är relativt lågt, men på ön häckar, i relation till öns begränsade yta, rikligt med ejder och måsfågel. Inom angränsande skärgårdsområde finns, utöver Rödkobb, endast ett fåtal lämpliga häckningsskär för kustfågel. (Källa 8). 38

Klass III för N. Dessa obebyggda holmar innehåller ett rikt kustfågelliv. Det finns ont om lämpliga häckningsskär i mellanskärgården, och de, som finns, är därför särskilt viktiga för fågellivet. Landstigning under vår och försommar bör undvikas. (Källa 7). Siggesta träsk, F 4 Träsket är en utmärkt rast- och häckfågellokal. Nära 200 arter har observerats här. Bland häckande fåglar kan nämnas näktergal, steglits, trädlärka, hornuggla, duvhök samt rörhöna och vattenrall. Odlingsmarken i öster hyser om våren stora mängder rastande flyttfågel. Många arter besöker platsen under alla årstider. Bland dessa kan nämnas blå kärrhök, tornfalk, fjällvråk och ringtrast under våren samt kornknarr, kärrsångare och rosenfink under sommaren, medan vintergästerna ibland utgörs av havsörn, varfågel och vinterhämpling. (Källa 7). Häckande fåglar är knölsvan, gräsand och enstaka sothöns. Brun kärrhök förekommer före häckningstid, och smådopping och vattenrall har häckat. 1992 häckade även mindre hackspett. Häger ses ofta med cirka 20 exemplar, och häckade 1985 med fem par, som fick tio ungar. 1989 fanns både kornknarr och kärrsångare vid Siggesta träsk. Siggesta träsk har försämrats som fågellokal, och innehåller idag få häckande arter. Dock har lokalen fortfarande ett visst värde för fågellivet. 1983 har Siggesta träsk klass 3 ("högt värde") tack vare sitt värde för fågellivet. Bland häckfåglar nämns vattenrall, rörhöna, hornuggla och näktergal. Bland gästande fåglar anges kornknarr, kärrsångare, rosenfink, samt varfågel på vintern (Länsstyrelsens naturvårdsprogram 1983). (Källa 13). Bland häckfåglarna finner man de flesta av våra sångare, näktergal, stjärtmes, steglits, trädlärka, stenknäck, skogssnäppa, enkelbeckasin, vattenrall, rörhöna, kattuggla, hornuggla, fiskgjuse, sparvhök, duvhök, ormvråk och, vissa år, även bivråk. Många arter besöker regelbundet lokalen. Bland tillfälliga gäster kan nämnas, under våren, brun och blå kärrhök, tornfalk, fjällvråk, häger, snatterand, bläsand, bergand, brunand, skräntärna, ringtrast, ortolansparv och nötkråka. Under sommaren, gräshoppsångare, kärrsångare och rosenfink. Vintertid brukar lokalen få besök av havsörn, sparvuggla, varfågel och, någon gång, av vinterhämpling. Bland rariteter, som observerats på lokalen kan nämnas rördrom, gravand, brun glada, aftonfalk, labb, svarttärna, turkduva, turturduva, kungsfiskare, vitryggig hackspett, flodsångare, kornknarr, höksångare, lundsångare och sommargylling. (Källa 14). Se även NK 2 och 3, ÄH 3 och V 1. Kvarntorpsviken, Värmdö, F 5 Sångsvanar påträffade 1992, 1993 och 1994. (Källa 13). 39

Evlinge träsk, Värmdö, F 6 Markerna runt träsket är synnerligen fågelrika. Cirka 135 arter är observerade inom eller i närheten av området. Bland häckfåglar märks bl a duvhök, bivråk, rörhöna, tofsvipa, enkelbeckasin, morkulla, hornuggla, näktergal, härmsångare och stenskvätta. Under sommaren ses tornfalk och skogssnäppa. Om våren rastar bl a kricka, brunand, vattenrall och ortolansparv. Regelbundet sträcker det över träsket sädgäss, storspov, trana, brun kärrhök, blå kärrhök och fiskgjuse. Om hösten ses kärrhökar, havsörn, korp och simänder. Övervintrar gör ibland varfågel, sidensvans, ormvråk och sparvhök. Under eftervintern är området givande ur ugglesynpunkt. Sällsyntheter, som observerats här, är bl a kornknarr, sommargylling, kärrsångare (även vid Väsby), stenknäck (trolig häckare) och nattskärra. (Källa 14). Ösby träsk, Gustavsberg, F 7 Storlom påträffats. (Källa 13). Brun kärrhök påträffades 1990 eller 1991. (Källa 13). Se även NK 4, ÄH 4 och 5 och V 2. Kvarnsjön, S Gustavsberg, F 8 Storlom påträffades 1990. (Källa 13). Långträsket, S Gustavsberg, F 9 Storlom påträffats. (Källa 13). Se även V 5. Lämshaga, S Gustavsberg, F 10 Lämshaga har ett stort värde för fågellivet. Beroende på vattenståndet häckar och rastar lite olika arter i olika antal år från år. Vid Stora Träsket häckar enkelbeckasin, skogssnäppa och tofsvipa. Vid gynnsamt vattenstånd häckar även gräsand, kricka, rörhöna och sothöna. Storskrake häckade 1992. Vattenrall har tidigare häckat i Lilla Träsket och 1992 i Stora Träsket. Även gulärla och ortolansparv har häckat. När Stora Träsket översvämmas, är lokalen ypperlig för rastande änder, framförallt krickor och vadare, som beckasiner, brushane, rödbena och grönbena. Bland annat har som mest 80 enkelbeckasiner rastat på våren. Dvärgbeckasin förekommer regelbundet vår och höst. Även dubbelbeckasin har rastat vår och höst. På vintrarna håller varfågel till i området. Några ovanliga arter, som observerats är kornknarr (hela juni 1992), jaktfalk (september 1991), aftonfalk (maj 1992), pilgrimsfalk (maj 1992) och svarthakad buskskvätta (våren 1995). Under de senaste åren har bl a kricka och rörhöna häckat, men framförallt utgör lokalen en viktig rastplats för änder och vadare, och då speciellt beckasiner. (Källa 13). Se även NK 5 och V 6. Kolströmskanalen, Södersved, 40

F 11 Hemmesta träsk och Hemmesta sjöäng, F 12 Tidvis kan det vid lågt vattenstånd förekomma dybankar i Kolström, som kan locka till sig små flockar av vadare. Häckfåglar är flera andarter och några vadararter. Mindre strandpipare och backsvala häckar nästan årsvisst. Rör- och sävsångare förekommer allmänt. Näktergal är en säker häckare. Sträckgäster är brunand, bläsand och kricka. Sångsvan och blå kärrhök är årsvissa gäster. Under sträcket passerar också stora sädgåsflockar området. Vintertid ses vid öppet vatten strömstare då och då. Kungsfiskare är observerad vid flera tillfällen, främst på senhösten. Varfågel, blå kärrhök och sävsparv är arter, som tidvis övervintrar. Bland de många sällsyntheter, som är observerade, främst i Kolström, kan nämnas pilgrimsfalk, dvärgmås, härfågel, ringtrast, sommargylling, berglärka och kärrsångare. Kolströmskanalen passeras under sommaren av stora mängder fritidsbåtar, vilket gör ett dagsbesök tråkigt. Detsamma gäller de badgäster, som översvämmar området. Ett besök en försommarkväll kan bli mycket givande med det stora antalet nattsångare, som finns runt Kolströmskanalen. (Källa 14). Se även NK 6. Vid Hemmesta träsk finns änder och simfåglar, såsom gräsand, vigg, knölsvan, sothöna och rörhöna. Tillfälligt kan ses bl a brunand och skedand. I vassarna finns sävsparv, sävsångare och rörsångare. Vattenrall kan höras. Kring sjön finns flera par näktergalar. Tidvis kan rosenfink, gransångare och härmsångare höras. Hemmesta sjöäng är en bra rastlokal för änder och vadare under våren. Man kan få se tofsvipa och enkelbeckasin (häckar), liksom rödbena (har häckat), skogssnäppa, grönbena, gluttsnäppa, svartsnäppa och brushane. Av änder bl a bläsand och kricka. Rörhöna ses ganska ofta här. Bland småfåglar är näktergal, sävsångare och buskskvätta karakteristiska arter. Bra lokal för nattsångare, tillfälligt har gräshoppsångare hörts. Blåhake rastar ibland i kärrmarkerna. Björkkärret, öster om sjöängen, brukar vara tillhåll för bl a stjärtmes, näktergal, rödvingetrast och mindre hackspett. Flodsångare har hörts här. Vintertid kan man ibland få se någon varfågel sitta och spana över sjöängen från en stolpe. Riklig bebyggelse runt träsket försvårar rundvandring. (Källa 14). Se även ÄH 10 och V 3. Älvsbyfälten, Värmdö, F 13 Älvsbyfälten, som ligger cirka 2,5 km öster om Hemmesta vägskäl efter Saltarövägen, är i första hand en rastplats för vårfåglar. Området består av ett antal fält, där en del upplåtes till rapsodling. Markerna översvämmas kraftigt om våren, i samband med snösmältningen. Även under sommar och höst kan ena fältet vara kraftigt översvämmat, då rikligt med nederbörd faller. Fälten omges av barrskog med inslag av lövträd. En kanal löper genom fälten och den är som regel svår att ta sig över. Då fälten översvämmas, rastar här rödbena (2-3 ex), gluttsnäppa (2-4 ex), grönbena (upp mot 25 ex), skogssnäppa (3-6 ex) och enkelbeckasin (upp mot 20 ex). 41

Småristräsket, Kopparmora, F 14 Storlom påträffats. (Källa 13). Andra arter, som rastar, är gulärla, sädesärla (stora flockar ibland), ängspiplärka, hämpling, sävsparv, ortolansparv och kricka. Häckar gör bl a ormvråk, tofsvipa, enkelbeckasin, skogsduva, mindre hackspett, trädlärka, grönsångare, gulsångare och sävsparv. Tillfälligt har bl a observerats smålom, storlom, sångsvan, havsörn, tornfalk, rörhöna, fisktärna, pärluggla, näktergal, råka, nötkråka, gransångare, varfågel, stenknäck och rosenfink. Då besök av lokalen sker med bil, bör den på kartan anvisade platsen användas att parkera på, eftersom trafiken tidvis är kraftig förbi fälten. Försiktighet bör iakttagas vid besök ute på fälten. Då kanalen är vattenfylld, drar ofta fisk upp från Skrävlarfjärden. Det är i regel mört och liknande, men då och då ses också gädda. I närheten av fälten ligger Lunda jaktstuga, som för inte alltför länge sedan användes under hjortjakten. (Källa 14). Hampträsket, Värmdö, F 15 Storlom påträffades 1990. (Källa 13). Se även V 8. Morträsket, Värmdö, F 16 Brevik, Värmdö, F 17 Strax väster om Fagerdala ligger våtmarken, som är ganska outforskad. Sannolikt kan långvariga besök ge ett betydande ornitologiskt utbyte. Flera känsliga arter häckar öppet, och försiktighet bör iakttagas vid besök. Enkelbeckasin, ormvråk, ringduva, stjärtmes, näktergal, skogssnäppa och flertalet sångare, är vanliga häckfåglar här. Har man tur, kan man få se blå kärrhök, brun kärrhök, vattenrall, tretåig hackspett och varfågel, för att nämna några. Kricka ses regelbundet rasta i kanalen. P g a den under senare tid genomförda sänkningen av träsket, hotar försämrade levnadsvillkor för de vattenbundna fåglar, som häckar här. (Källa 14). Se även NK 8, V 9 och SN 47. Vid viltvatten nedanför Hampträsket påträffades ett par sångsvanar med tre ungar 1991, ett med tre ungar 1992, ett med tre ungar 1993, ett med fyra ungar 1994 och ett par 1995. (Källa 13). Bergviks gård, Ingarö, F 18 Sångsvanar påträffade 1990, 1991, 1992, 1993 (med fyra ungar), 1994 (med sju ungar) och 1995 (med fem ungar). (Källa 13) Tranarö, Ingarö, F 19 Brun kärrhök, troligen, påträffades 1992. (Källa 13). Björnträsket, Ingarö, F 20 Storlom påträffats. (Källa 13). Se även V 10 och SN 7. Kullaträsket, Ingarö, F 21 Storlom påträffats. (Källa 13). Se även V 12, SN 9, 10 och 11. Säbyviken, Ingarö, F 22 Häckfåglar är bl a ortolansparv, grönsångare, härmsångare och bivråk, samt de vanliga andarterna. Stenknäck häckar sannolikt. 42

Rastande fåglar vid Evlinge, på våren, är duvor, finkar, kråkfåglar, lärkor, starar och vipor. I Säbyviken ligger en hel del rastande änder, t ex kricka, brunand och bergand. Salskrake ses också ibland. Under maj - juni förekommer en hel del sångare i den täta lövträdsvegetationen. I denna naturtyp förekommer också nötkråkan, som kan ses vissa år. Troligen häckar den i upp till fem par under de år, som nötkråkans population är stor. På hösten ses änder vid Säbyviken. Blåhake rastar årsvisst vid Evlinge, tillsammans med stora mängder finkar, kråkfåglar, lärkor, piplärkor, ärlor, sparvar och duvor. I september 1975 sågs vissa dagar upp emot 5 000 rastande fåglar på stubbåkrarna omkring Säby gård och Evlinge. I dessa flockar, som ofta förekommer, finns stora möjligheter att upptäcka någon raritet, om man är ihärdig. De stora fågelflockarna lockar också till sig rovfåglar av olika arter. Vinterfåglar, som sparvhök, duvhök, havsörn och varfågel, uppträder inom området. Bland ugglor hörs kattuggla, hornuggla och sparvuggla regelbundet. Tillfälligt har setts bl a mindre flugsnappare, prutgås (årsviss), hökuggla, stenfalk, glada och stäpphök. Förr i tiden fanns både tjäder och orre allmänt. Numera är dessa fåglar en sällsynthet inom området. Säbyviken och dess närliggande områden är tämligen dåligt utforskade och bevakade. Sannolikt är lokalen avsevärt bättre än vi idag tror. En satsning på just detta område är därför önskvärd. (Källa 14). Se även NK 9 och SN 28. Långviksträsk, Ingarö, F 23 Fågelfauna med höga miljökrav, bl a duvhök, bivråk, kattuggla och stjärtmes. Även trädlärka och järpe. (Källa 5). Se även V 14, SN 20, 21, 22, 23 och 24 och G 1. Mararna, Vindö, F 24 Mararna ligger på västra Vindö, intill Älgöfjärden. Ute i Älgöfjärden finns en del kobbar och skär, som är fågelrika. Cirka 145 arter har för närvarande iakttagits inom området. Av dessa kan cirka 80 räknas som häckare eller troliga häckare. På vintern lockar vassarna och strandskogens al och björkar till sig bl a stjärtmes. Bland de talrika en- och nyponbuskarna visar sig ibland sidensvans. Sparvhök ses vintern igenom, varfågel har övervintrat och tillfälligt har det iakttagits havsörn, korp och tallbit. Vid ett tillfälle sågs fyra sparvugglor samtidigt. Häckar gör bl a brunand, knipa, bivråk, sparvhök, ormvråk, vattenrall, rörhöna, enkelbeckasin, drillsnäppa, rör- och sävsångare samt höksångare. Starar, drygt 1 000, övernattar i vassarna i maj - juni. Storlom, fiskgjuse och duvhök ses regelbundet under häckningstid. Under maj - juni ger Mararna bäst utbyte. För att kunna överblicka de små klarvattenytorna i södra och norra Maren, utnyttjas lämpligen ett par tallar väster och söder om respektive sjö. Området mellan södra och norra Maren och Tranviksträsket är givande under hela sommarhalvåret. I mitten av april översvämmas vassområdena. Gräsänder och krickor söker sig då dit. Strax efter islossningen samlas stora mängder sjöfågel i norra Älgöfjärd, som lättast avspanas med tubkikare från Tranviks- 43

udde. I andra halvan av april ökar artantalet och arter, som storlom, tobisgrissla, bläsand och sothöna, ses. Vadare, som setts rasta i april - maj, är tofsvipa, rödbena och gluttsnäppa. Vidare ses då och då brun och blå kärrhök, samt blåhake. Under sommaren rastar grönbena och häger. Från slutet av augusti och t o m mitten av september, rastar rikligt med småfågel. Sångare och blåhakar är karakteristiska inslag i slånbärssnår och vassar. Särskilt efter klara, kalla nätter, blir aktiviteten livlig, när de första solstrålarna når ner till undervegetationen. Vid denna tid, då Mararna är översvämmade, ses, förutom änder, också vattenrallar, i främst södra Maren. De stannar kvar eller ersätts av nya, in i oktober. Tillfälligt har svarthakedopping, skräntärna, rördrom, smalnäbbad simsnäppa, lärkfalk, kärr- och trastsångare, härmsångare och sommargylling observerats. Respektera uppsatta staket och undvik att beträda gårdsområdet mer än nödvändigt. alla vägar på kartan är privata. Några är heller inte framkomliga med bil p g a stora gropar och/eller avspärrning med bom. Namnet Tranvik syftar förmodligen på att just Mararna förr fungerat som övernattningslokal för tranor. (Källa 14). Se även NK 14. Skarpö, F 25 På östra sidan om Vindö ligger denna halvö, på gränsen mellan inner- och mellanskärgård. Bland sjöfåglarna, som ses, finns representanter både för grunda vikar/insjöar, och för de öppna fjärdarna. På våren, när isen går upp, ser man stora flockar av bl a ejder och alfågel. Brunand och svarthakedopping kan ses i småflockar runt Eknäsudden. Blå kärrhök sträcker varje år, fram i mitten av april, över lokalen. Överhuvudtaget är berghällarna längst ut på Eknäsudden bra observationsplatser för sträck- och sjöfågel. Ett bra alternativ i början av april kan Kuggudden vara, då stora mängder ejder strömmar till söderifrån. Havsörn ses ofta. Fram emot början av juni har alla häckfåglar anlänt. Bland de mindre vanliga arterna märks svärta, småskrake, tobisgrissla, rödbena, roskarl, tofsvipa, kattuggla, skärpiplärka, stenskvätta och törnskata. Skräntärna häckar troligen några km därifrån. Par av snatterand och bergand har visat sig. På lövträdsbevuxna grund och på berggrunden norr om halvön, där kolonier av grå- och silltrut häckar, kan andra sjöfåglar finna skyddade boplatser för äggrövande kråkor. På hösten är andra sjöfåglar mer framträdande än på våren. Viggen är nu vanligast. Bläsänder sträcker förbi, och en del rastar norr om Eknäsudden. Alfåglarna visar sig en bit in i september, men nu i betydligt mindre antal. De stannar till isläggningen i december/januari, men dyker upp igen vid milda perioder. Salskrake har setts i storskraksflockar. Vintertid har varfågeln fina jaktmarker. Den del av Skarpö, som militär har ockuperat, har beträdnadsförbud. (Källa 14). Se även ÄH 13. Våmfjärden, Stavsnäsvägen, F 26 Storlom, eventuellt, påträffades 1993. (Källa 13). Se även V 13. 44

Mellansjön, F 27 Storlom, eventuellt, påträffades 1994. (Källa 13). Trulsör, F 28 Området ligger en kilometer väster om Möja och omfattar de nordligaste skären inom ögruppen Trulsör. Området omfattar enbart land och inte vattenområde. Trulsör är avsatt som fågelskyddsområde. (Källa 7). Djurskyddsområdet utgörs av låga, sammanhängande kala klippöar, beväxta med enstaka albuskar. Trulsör har ett relativt lågt fågelvärde. På ön häckar svärta, vigg, småskrake samt fiskmås, sill- och gråtrut. Trulsör har i första hand betydelse som häckningsplats för svärta, vigg och småskrake. (Källa 8). Möja, F 29 Eftersom området är relativt opåverkat av modernt skogsbruk, är det viktigt för djurlivet. Här finns t ex fiskgjuse, duvhök, orre och flera hackspettsarter. (Källa 7). Storlom, troligen, påträffades 1994, i Storsjön-Mellansjön. (Källa 13). Se även NK 15. Södergrunden, F 30 Sm: Häckningsplats för sjöfågel, bl a fiskmås, silltrut, skräntärna och vigg. Fågellivet inom ögruppen har studerats och beskrivits sedan 1940-talet och Södergrunden är därmed intressant som referensobjekt vid studier av fågellivets förändring i mellanskärgården. Ob: Ligger sydväst om Västra Delsholmen vid norra delen av Kanholmsfjärden. Öarna är små och trädlösa. P III. (Källa 6). Riksintresse för F. Klass III för N. Sedan 1940-talet har fågelbeståndet ökat från 6 arter till 21 och antalet par femdubblats till cirka 200 par. Det finns få lämpliga häckningsskär i denna del av skärgården. Landstigning under vår och försommar bör undvikas. (Källa 7). Huvudskärsgrunden, St Huvudskär, F 31 Sm: Häckningsplats för sjöfågel, bl a silltrut, gråtrut, tobisgrissla, ejder och skräntärna. Ob: Kala kobbar, som sticker upp i Kalkkobbsfjärden nordväst om Munkö. Ul: (Skötkobbarna ingår, men är redan skyddat som naturreservat). P III. (Källa 6). Käringkobbarna, Bötsholmen, Vidskärsgrunden, m fl öar, F 32 Klass III för N. Enstaka par av labb förekommer. Landstigning under vår och försommar bör undvikas. (Källa 7). Sm: Häckningsplats för sjöfågel, bl a ejder, måsfågel och tärna. Ob: Skär söder om Runmarö. Öarna är ofta bevuxna med mellanlig- 45

gande grunda "lagunområden". Består även av skär väster om Bötsholmen, Käringkobbarna, skär sydväst om St Kullskär, skär norr om L Halvparten och nordvästra Vidskärsgrunden (?). Ul: Käringkobbarna är fågelskyddsområde. P III. (Källa 6). Se även NK 19 och G 2. Skogsskäret, Mellangrundet, Östra Grundet, F 33 Sm: Häckningsplats för sjöfågel, bl a ejder, svärta och vigg samt en koloni gråtrut. Ob: Öarna ligger i Nämdöfjärden mellan Nämdö och Ingarö. På den inre delen av Skogsskäret växer hällmarkstallar, medan de båda övriga skären är kala. P III. (Källa 6). Klass III för N. Vigg förekommer i riklig mängd. I Nämdöfjärden finns få lämpliga häckningsskär, och de, som ligger här, har därför stor betydelse för fågellivet. Landstigning under vår och försommar bör undvikas. (Källa 7). Kåpskärsgrunden, Åsmansskären, m fl öar, F 34 Sm: Häckningsplats för sjöfågel, bl a ejder, silltrut, gråtrut och tobisgrissla. Ob: Väster om Nämdö och Uvön ligger ett stråk med småöar. Består även av Knallarna, Grisselkobben, Kåpskär och Hästhomen. P III. (Källa 6). Bodatorpsträsket, Vindö, F 35 Storlom påträffats. (Källa 13). Klass III för N. Gråtrut häckar. Den blockiga terrängen på Åsmansskären gynnar framförallt tobisgrisslan. I Nämdöfjärden finns få lämpliga häckningsskär. Blockiga småöar är särskilt ovanliga och de, som finns, har därför stor betydelse för fågellivet. Landstigning under vår och sommar bör undvikas. (Källa 7). Se även NK 21. Malma, F 36 Storlom påträffats i Storsjön och i någon annan sjö. (Källa 13). Långviken, Runmarö, F 37 Storlom påträffades 1993. (Källa 13). Se även NK 17, ÄH 14, V 15, F 38 och 39 och P 2. Silverträsket, Runmarö, F 38 Storlom påträffats. (Källa 13). Se även NK 17, ÄH 14, V 15, F 37 och 39 och P 2. Viträsket, Runmarö, F 39 Storlom påträffades 1992 och 1993. (Källa 13). Se även NK 17, ÄH 14, V 15, F 37 och 38 och P 2. Storön, Risselö, Ängsholmen, 46

(Munkö), m fl öar, F 40 Hela området är av stort värde för fågellivet. Mås- och tärnfåglar dominerar, men även tobisgrissla finns, bl a på Tistronkobben. (Källa 7). Se även NK 18. Nordöstra Nämdö, F 41 Skogsmarkerna på Nämdö hyser ett värdefullt fågelliv. (Källa 7). Se även NK 20. Koskären, Fäskären, F 42 Fågelskyddsområde, vars norra del ingår i Bullerö naturreservat. (Källa 8). Kalskären norr om Rögrund, F 43 Klass III för N. Rögrund är den östligaste ön i östråket, som skiljer Nämdöfjärden från Jungfrufjärden. Norr om Rögrund ligger ett antal små kala skär. Skären hyser ett värdefullt fågelliv med bl a kolonier av tobisgrissla. I Nämdöfjärden finns få lämpliga häckningsskär och de, som ligger här, har därför stor betydelse för fågellivet. Landstigning under vår och försommar bör undvikas. (Källa 7). Horssten, Södra skärgården, Brandskärgården, F 44 Ögrupperna har ett stort naturvärde, bl a för fågellivet. En av Stockholms skärgårds största tordmulekolonier har sina boplatser i håligheten mellan stenarna på Rörskären, som är avsatt som fågelskyddsområde. Rörskären, som ligger cirka 8 km öster om Sandhamn och 4 km sydväst om Horsten, omfattar Stora och Lilla Rörskäret samt Rörskärskobben. Förbud även att passera mellan öarna. (Källa 7). Stora och Lilla Rörskären och Rörskärskobben är trädfria klippöar ytterst i skärgården i Södra Horstensfjärden. Inom ögruppen häckar, utöver tordmulen, flera andra arter, bl a rikligt med ejder, en silltrutkoloni samt tobisgrissla. Syftet med djurskyddsområdet är att skydda tordmulen, men även övrigt fågelliv inom området, under häckningsperioden. (Källa 8). Se även NK 27 och G 4. Villinge, Fårholmen, F 45 Norsten, F 46 Fågellivet är väl utvecklat, med vanliga och mindre vanliga arter, bl a gravand, som är ovanlig i Stockholms skärgård. (Källa 7). Se även NK 24. Norstens skärgård är en av de rikaste fågelskärgårdarna i länet. Här finns rikligt med ejder och svärta, kolonier av trut, mås, tärna, tobisgrissla och tordmule, samt häckande grågås, labb och sillgrissla. Ön Torrmulen (Sävlingen) norr om Norsten, drygt 10 km öster om Ornö, utanför Fjärdlång, är fågelskyddsområde för att skydda den stora tordmulekolonin. (Källa 7). Se även NK 28. 47

Punktobjekt "P" För samtliga objekt med referens Källa 18 gäller att flygbildstolkning skett med IR-flygbilder från 1986, ibland från 1981/1983. Lokalerna på fastlandet skall fältkontrolleras av SVS och så småningom kommer kartbladen att digitaliseras (GIS). Bråvalla, Gustavsberg, P 1 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). S Farsta, Gustavsberg, P 2 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Bovikshage, Gustavsberg, P 3 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). V Storängsudd, P 4 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Beatelund, P 5 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Ramsängen, Ingarö, P 6 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). N Brunn, Värmdö, P 7 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Muskholmen m fl öar, P 8 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Grinda, P 9 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Löknäs, Värmdö, P 10 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Sandön, Värmdö, P 11 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). V Norrnäs, P 12 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Ö Norrnäs, P 13 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Siggesta träsk, P 14 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). N Söderåva, Värmdö, P 15 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Ängsvik, Värmdö, P 16 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Sund, Värmdö, P 17 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). G:la prästgården, Värmdö, P 18 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Nysved, Värmdö, P 19 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). 48

V Oxön, Värmdö, P 20 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Ö Oxön, Värmdö, P 21 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Hanstorp, Värmdö, P 22 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). N Hemmestaträsk, P 23 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Älvsby, Värmdö, P 24 Lavinventering vid ett område, där gran dominerar. Tydliga höjdpartier saknas. Funna arter är Pseudevernia, Bryoria och Usnea på björk nära åkerkanten sydost om ytan. Av de totalt 14 arter, som inventeringen omfattar, påträffades 11 stycken i Älvsbyområdet. (Källa 11). S Skeppdalsström, Värmdö, P 25 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Brevik, Värmdö, P 26 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Fagerdala, Värmdö, P 27 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). N Björnträsket, P 28 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). S Lillströmsudd, Fågelbrolandet, P 29 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Slängen, Ingarö, P 30 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Näset, Ingarö, P 31 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). N Svartsö, P 32 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). N Boholmen, Svartsö, P 33 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Trångholmen, P 34 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Vambö, Karklö, P 35 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). V Västerholmen, P 36 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Löknäsudden, Gällnö, P 37 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Storholmen, P 38 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). SO Sollenkroka ö, P 39 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). 49

SO Arbodaön, P 40 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Eksjön, Vindö, P 41 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Grundmaren, Vindö, P 42 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). NV Sollenkroka, P 43 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). O Sollenkroka, P 44 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). SV Sollenkroka, P 45 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). V Ekudden, Vindö, P 46 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Ö Ekudden, Vindö, P 47 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Ängsholmen, Djurö, P 48 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Malmaön, P 49 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Västerö, P 50 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Storö, P 51 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). N Kålö, P 52 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). S Kålö, P 53 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). V Möja, P 54 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Bergbo skärgård, Möja, P 55 Orkidén Svärdsyssla (Cephalantera longifolia) påträffas här och där. (Källa 4). N Södra Stavsudda, Tjägö, P 56 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). SV Södermöja, P 57 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). S Hemträsket, Harö, P 58 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). N Långholmen, Hasselö, P 59 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). 50

Runmarö, P 60 Runmaröns kalkhällmarker är en av de fåtal lokaler där den i länet mycket sällsynta orkidén Flugblomster (Ophrys insectifera) finns, på sina ställen ganska talrikt. (Källa 4). Orkidén Svärdsyssla (Cephalantera longifolia) förekommer allmänt. (Källa 4). Se även NK 17, ÄH 14, V 15 och F 37, 38 och 39. Granholmen, P 61 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). N Söderholmen, P 62 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Ladholmen, P 63 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Limskären, Nämdö, P 64 En anmärkningsvärd lokal för orkidén S:t Pers nycklar (Orchis mascula). (Källa 4). Idön, NO Nämdö, P 65 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). SO Mörtö, P 66 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Öst-Norrholmen, Villinge, P 67 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Ö Norrholmen, Villinge, P 68 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Ö Villinge, P 69 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Björkskär, P 70 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). Bodskäret, P 71 Ädellövskog eller -inslag. (Källa 18). 51

Källor 1 Odlingsbygd i Stockholms län. Del 1. Natur- och kulturmiljöer. Länsstyrelsen. 1993. 2 Odlingsbygd i Stockholms län. Del 2. Äng och hage. Länsstyrelsen 1993. 3 Ängs- och hagmarksinventering utförd av Naturskyddsföreningen i Värmdö. 1991/1993. Länsstyrelsens kriterier (minst 8 indikatorarter, varav minst en "tung"), men även områden < 1 ha. (Anna Käll). 4 Naturresursinventeringen. Del 1. Vegetation. Natur i Stockholms län. Regionplanekontoret, Stockholms läns landsting. 1979. 5 Stockholm i naturen. Naturen och dess värden. Hoten och möjliga lösningar. Naturskyddsföreningen i Stockholms län. 1994. 6 Miljöatlas för Stockholms skärgård. Länsstyrelsens naturvårdsenhet. 1985. 7 Naturvårdsprogram för Stockholms län. Del 1. Skyddsvärda områden för naturvård och friluftsliv. Länsstyrelsens naturvårdsenhet. 1983. 8 Skyddad natur i Stockholms län. Länsstyrelsen. 1986. 9 Ängar och hagar klass 1-3. Kommunsammanställning, Värmdö. Länsstyrelsen, Rapport 1993:18. 10 Myrskyddsplan för Sverige. Naturvårdsverket, Solna. 1995. 11 Inventering av lavar i Stockholms län. Skogsprovytor i Stockholms län. Rapport nr 2. Samrådsgruppen mot skogsskador: kommunerna - landstinget - länsstyrelsen - skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län. 1988. 12 Grönstrukturen i Stockholmsregionen. Rapport 2. Regionplane- och trafikkontoret. 1996. 13 Fågelliv. Om fåglar och fågelsjöar i Stockholms län. Länsstyrelsen. 1996. 14 Skyddsvärda fågellokaler inom Värmdö kommun. Förteckning från Wermdö Ornitologerna (Åke Olausson). 1996. 15 Ur naturvårdssynpunkt värdefulla sjöar i Värmdö kommun. Länsstyrelsen. 1996. 16 Anna Käll. Personlig kommunikation. 17 Skogsnyckelbiotopinventering. Skogsvårdsstyrelsen. 1994-1996. 18 Ädellövskogsinventering. Skogsvårdsstyrelsen. 1996. 52