Sydkaukasien kallades tidigare Transkaukasien, landet bortom Kaukasus alltså sett från Moskvas synvinkel.

Transkript

1 Armenien Armenien är ett bergsland i södra Kaukasus med en urgammal kristen kultur. Landet ligger inklämt mellan de muslimska grannarna Turkiet och Azerbajdzjan och har mycket ansträngda relationer till båda dessa länder. Under historiens gång har Armenien lytt under en rad olika imperier. Från 1920 till självständigheten 1991 var området en delrepublik i Sovjetunionen. Landet är fortfarande starkt beroende av Ryssland, både politiskt och ekonomiskt. Geografi Mellan Svarta havet i väster och Kaspiska havet i öster löper den mäktiga bergskedjan Kaukasus. Hela det område där bergskedjan ingår kallas Kaukasien och tillhörde tidigare Sovjetunionen. Idag räknas Nordkaukasien, med huvuddelen av Kaukasus, till Ryssland. Sydkaukasien är uppdelat i de tre självständiga staterna Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Sydkaukasien kallades tidigare Transkaukasien, landet bortom Kaukasus alltså sett från Moskvas synvinkel. Traditionellt har Kaukasus ansetts utgöra gräns mellan Europa och Asien. Här finns dock ingen skarp naturlig gräns varken geografiskt eller kulturellt mellan världsdelarna. Armenien ligger i Sydkaukasiens inland, mellan Georgien i norr, Azerbajdzjan i öster, Iran och den fristående azerbajdzjanska enklaven Nachitjevan (Naxçıvan på azeriska) i söder samt Turkiet i väster. Armenien är ett högland. Halva landytan ligger högre än meter över havet. Terrängen är rikt varierad med högplatåer, slocknade vulkaner och djupt nedskurna floddalar. Genom norra Armenien går en bergskedja som viker av söderut, längs gränsen mot Azerbajdzjan i öster. I östra Armenien finns också sjön Sevan, som är ungefär lika stor som Mälaren. Den har krympt betydligt sedan den på 1930-talet reglerades för kraftverksbyggen. Sevan ligger ungefär två kilometer över världshavens yta. I sydvästra delen av landet vidtar en högplatå, som gradvis sänker sig ned mot området kring huvudstaden Jerevan. På höga höjder är växtligheten stäppartad, medan den kan vara mycket frodig i floddalarna och i det jämförelsevis låglänta området kring Jerevan. Armenien ligger i en jordbävningszon och drabbades hårt av ett kraftigt skalv /42

2 Yta km2 (2017) Tid svensk + 3 timmar Angränsande land/länder Azerbajdzjan, Georgien, Turkiet, Iran Huvudstad med antal invånare Jerevan (uppskattning 2012) Övriga större städer Gjumri , Vanadzor (uppskattning 2012) Högsta berg Aragats (4090 m ö h) Viktiga floder Aras Klimat Armenien har utpräglat inlandsklimat, det vill säga torrt med varma somrar och kalla vintrar. Både temperatur och nederbörd varierar dock mycket mellan olika delar av landet beroende på de stora höjdskillnaderna. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Jerevan 26 C (juli), -4 C (jan) Medelnederbörd/månad Jerevan 43 mm (maj), 7 mm (aug) Befolkning och språk 2/42

3 Armenien har sedan självständigheten 1991 präglats av utvandring orsakad av fattigdom och antalet armenier blir stadigt färre. Under sovjetepoken ( ) berördes Armenien föga av de folkomflyttningar som följde på deportationer och storskalig industrialisering i andra delar av Sovjetunionen. Många, kanske upp till en miljon av landets invånare, lämnade dock Armenien från slutet av 1980-talet och under 1990-talet. Bland andra gav sig nästan alla Armeniens azerier (azerbajdzjaner) av under konflikten med Azerbajdzjan ( ). Istället tog Armenien emot etniska armenier från Azerbajdzjan. Redan innan dess var dock över 90 procent av Armeniens invånare etniska armenier. Precis som de flesta före detta Sovjetrepubliker har Armenien sedan självständigheten 1991 präglats av utvandring orsakad av fattigdom och dåliga levnadsförhållanden. Områden utanför Armenien som historiskt bebotts av armenier finns i östra Turkiet och i Irans nordvästligaste hörn. Runt sjön Van i Turkiet bodde ännu i början av 1900-talet cirka två miljoner armenier; de fördrevs dock eller dödades av den osmanska armén under första världskriget. De få armenierna i dagens Iran (kanske ) och Turkiet (än färre) bor främst i städerna. Armeniska minoriteter finns även i andra länder. En och en halv miljon bor i andra före detta sovjetrepubliker, framför allt i Ryssland. En politiskt betydelsefull grupp är de upp till armenier som bor i Nagorno- Karabach i grannlandet Azerbajdzjan. Ytterligare några miljoner ättlingar till armenier bor i USA, Frankrike och Mellanöstern. I Jerusalem finns sedan gammalt en armenisk stadsdel. Språk Landets officiella språk är armeniska, som utgör en särskild gren av den indoeuropeiska språkfamiljen. Armeniskan har ett eget alfabet med 38 bokstäver. Det skapades av patriarken Mesrop på 400-talet och har haft stor betydelse för armeniernas sammanhållning och nationella identitet. Några nya bokstäver konstruerades senare av praktiska skäl sedan språket hade utvecklats. Under sovjettiden var ryska undervisningsspråket vid sidan av armeniska. Närmare hälften av armenierna behärskar därför ryska mer eller mindre flytande. Allt fler lär sig också engelska, framför allt i Jerevan. Bland minoritetsspråken märks kurdiska. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 104,8 (2014) Andel invånare i städerna 62,6 procent (2016) Nativitet/födelsetal 13,8 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 8,7 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 0,2 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,7 antal födda barn per kvinna (2013) 3/42

4 Andel kvinnor 48,7 procent (2014) Förväntad livslängd 74 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 77 år (2015) Förväntad livslängd för män 71 år (2015) Folkgrupper armenier ca 98 %, kurder drygt 1 %, ryssar knappt 1 % (folkräkning 2001) Språk armeniska är officiellt språk Religion Armenien gör anspråk på att som första land i världen år 301 ha antagit kristendomen som statsreligion. Armeniska apostoliska kyrkan är den äldsta nationella kyrkan i världen. Den bröt med den bysantinska kyrkan på 500-talet då den avvisade tesen om Kristus två väsen ett gudomligt och ett jordiskt och istället orienterade sig mot kyrkorna i Egypten, Syrien och Etiopien. Dessa kyrkor är monofysitiska, det vill säga de anser att Kristus andliga och mänskliga natur utgör en enhet. Kyrkospråket för armeniska apostoliska kyrkan är fornarmeniska, som inte ändrats nämnvärt sedan 400-talet. Kyrkans högsta ledare kallas katolikos och har sitt säte i staden Edjmiatsin väster om Jerevan. Historiskt har den armeniska apostoliska kyrkan varit en sammanhållande kraft, både inom landet och för armenier i exil. Av dess 40 stift finns 30 utanför Armenien. Kyrkan spelade en viktig roll under kampen för frigörelse från Sovjetunionen, men 70 år av sovjetkommunism tärde förstås på Armeniens kristna arv. Inom kyrkan märks också en stark splittring mellan dem som vill knyta an till västvärlden och dem som vill närma sig Östeuropas rysk- och serbiskortodoxa kyrkor. Kyrkan är officiellt skild från staten, men författningen ger Armeniska apostoliska kyrkan ställning som nationellt trossamfund. Andra kyrkor och samfund måste registrera sig hos myndigheterna för att få ge ut tidningar, sända radio- eller TV-program eller hyra lokaler. Såvitt känt har inga religiösa samfund nekats registrering. Formellt tillåts inte missionsverksamhet, inte ens för Armeniska kyrkan, men i praktiken tycks inte staten lägga sig i några samfunds verksamhet. Bland de religiösa minoriteterna märks rysk-ortodoxa kristna och muslimer. Det finns även en liten grupp invånare som bekänner sig till jezidism (eller yazidism), en uråldrig kurdisk religion som under årtusendena hämtat drag från andra religioner som zoroastrism, judendom, kristendom och islam. Den enda religiösa minoritet som ibland har klagat över diskriminering är Jehovas vittnen, som oftast fängslas för sin vägran att göra värnplikt. Utbildning I Armenien börjar barnen skolan vid sex års ålder. Grundskolan är formellt obligatorisk och avgiftsfri i tio år. Lågstadiet omfattar tre år. Därefter följer ett mellanstadium på fem år och ett högstadium på två år. 4/42

5 För högre utbildning finns det ett tjugotal universitet och högskolor, inklusive fyra i utländsk regi, och ett antal privata högskolor. Fram till 1990-talet hade Armenien ett sovjetiskt utbildningssystem med stark betoning på ideologisk skolning. Efter frigörelsen från Sovjetunionen 1991 har armenisk historia och kultur fått en framträdande plats i undervisningen. Samtidigt har dock skolorna på alla nivåer drabbats av minskade anslag, med brist på skolböcker och låga lärarlöner. Många skolor hålls stängda under vintern för att hålla bränslekostnaderna nere. Den utbredda fattigdomen gör att åtskilliga barn hoppar av skolgången i förtid eftersom föräldrarna inte har råd att hålla dem med den utrustning de behöver. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 84,1 procent (2007) Antal elever per lärare i grundskolan 19,3 (2007) Läs- och skrivkunnighet 99,6 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 2,2 procent (2014) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 9,4 procent (2014) Kultur Armenierna fäster stor vikt vid sina kulturella traditioner något som inte minst gäller de armenier som lever utomlands. Det nationella kulturarvet började ta form i 300-talets kristna Armenien, där en fornkristen konst blomstrade under bysantinsk påverkan. Armeniska kyrkor finns bevarade från 400-talet, och under 900- och 1000-talen var armenierna föregångare för Västerlandets kyrkoarkitektur. Det armeniska alfabetet med 38 bokstäver skapades av patriarken Mesrop på 400-talet, då de första texterna på armeniska författades. Texterna hade ofta religiösa motiv men handlade också om armeniernas historia. Först på 1700-talet fick litteraturen en större bredd då armeniska munkar gav ut en rad verk utan religiös anknytning, bland annat en grammatik. Den första armeniska romanen, Verk Hayastani ( Armeniens sår ), skrevs på 1840-talet av upplysningsfilosofen Chatjatur Abovyan. Romanen skildrar armeniernas kamp under kriget mellan Persien och Ryssland på 1800-talet. Än idag skildrar litteraturen och dramatiken ofta armeniernas motstånd mot religiöst och etniskt förtryck. Detta återspeglas också i Armeniens helgdagar. Näst efter jul och påsk är de viktigaste helgerna de dagar då man högtidlighåller minnet av kristenhetens motstånd mot perserna på 400-talet samt 1915 års massaker på armenier i Turkiet. Kristna motiv dominerade bildkonsten fram till 1600-talet. Under 1800-talet, då konstnärerna börjat ta sig större friheter, upplevde den armeniska bildkonsten en blomstringsperiod. Konstnärer som Hakob Hovnatanyan och Ivan Ajvazovskij slog igenom internationellt. Kända namn från 1900-talet är Alexander Bazjbeuk-Melikyan och surrealisten Arsjile Gorkij, född som Vostanik Adoyan i nuvarande Turkiet och bosatt större delen av sitt liv i USA. 5/42

6 Armenien har en rik musikkultur, där sången intar en central ställning. Den armeniska musiken har genom århundradena influerats av ryska, persiska och turkiska traditioner. På senare år märks även influenser från västerländsk musik. Kompositören Aram Chatjaturians ( ) verk baseras på folkmusik, men har också västerländska inslag. Bland armeniskt ättade artister i västvärlden kan nämnas fransmannen Charles Aznavour (Shahnour Aznavourian) och amerikanskan Cher (Cherilyn Sarkisian). Regissören Sergej Paradjanov (Sargis Paradjanyan) var med sin surrealistiska stil en av de mest kontroversiella dissidenterna inom den sovjetiska filmindustrin. Den kände kanadensiske filmregissören Atom Egoyan tillhör den armeniska diasporan. Massmedier Press- och yttrandefriheten är begränsad trots att den garanteras i författningen. Oberoende och undersökande medier existerar i huvudsak på internet. Flertalet tidningar agerar som språkrör för politiska partier eller a ärsintressen, och journalister utövar o a självcensur för att undgå att utsättas för trakasserier av politiker och finansmän. Censur är förbjudet sedan Förtal kan leda till höga böter. Bland andra förre presidenten Robert Kotjaryan ( ) och hans familj har drivit flera rättsfall mot tidningar, som dömts att betala stora skadestånd. Hot och trakasserier är vardag för många journalister. Regimkritiska journalister har misshandlats, och i något fall mördats, även det värsta våldet har avtagit på senare år. Det finns en handfull dagstidningar, varav ett par ryskspråkiga, och ett antal tidskrifter som utkommer någorlunda regelbundet. Upplagorna är små. Bland de viktigare tidningarna finns Aravot, Azg, Zjamanak, den ryskspråkiga Golos Aremnii samt den officiella Hayastany Hanrapetutyun. Nyhetssajter på internet har blivit allt vanligare. För de flesta armenier är TV och radio de viktigaste källorna till information. Vid sidan av public service-bolagen finns privatägda bolag, både nationella och regionala. De flesta står dock regeringen nära. De större ryska TVkanalerna är också tillgängliga. Den statliga radion sänder på armeniska, ryska och kurdiska. Det finns också en handfull privatägda radiostationer. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 28,4 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 115,9 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 46,3 (2014) Äldre historia Armeniens historia går längre tillbaka än de flesta europeiska länders och Armenien anses ha varit först i världen att anta kristendomen som statsreligion. De två senaste årtusendena har Armenien haft korta perioder av självständighet 6/42

7 och annars befunnit sig under persiska, romerska, arabiska, turkiska och sovjetiska härskare. Omkring 1200-talet före Kristus började klaner runt sjön Van i nuvarande Turkiet sluta sig samman till en stat, av assyrierna kallad Urartu (samma ord som hebreiskans Ararat). När Urartu stod på sin höjdpunkt under 800- talet f Kr omfattade det områdena kring och mellan sjöarna Van, Urmia (i nuvarande Iran) och Sevan (i nuvarande Armenien) alltså områden där senare armenier skulle komma att bo. Språket som talades i Urartu var inte armeniska utan ett nu utdött kaukasiskt språk, men möjligen hade armeniernas förfäder redan börjat invandra västerifrån. Från 500-talet f Kr omtalas armenierna som ett särskilt folkslag i grekiska och persiska källor. Under följande århundraden löd armenierna främst under perserna men blev alltmer självständiga. Omkring 191 f Kr uppstod två oberoende armeniska riken på ömse sidor om floden Eufrat. Det större nådde under kung Tigranes II (95 55 f Kr) sin maximala utbredning från Medelhavet i väster till Kaspiska havet i öster. Detta Stor-Armenien krympte dock betydligt redan före Tigranes död. Rom intog snart det mindre armeniska riket men lät en rest av det före detta Stor-Armenien bestå som en buffertstat mellan romarna och deras fiender i Centralasien, partherna (besläktade med perserna). Under den parthisk-ättade kungen Tigridates III antog Armenien kristendomen som statsreligion år 301 är det årtal som brukar nämnas. Landet delades i slutet av 300-talet mellan det östromerska riket och perserna. Perser och turkar delar på Armenien Armenierna fick behålla sin kristna tro även sedan deras land på 600-talet kommit under arabiskt, muslimskt välde. Från 800-talet fungerade Armenien som en halvt självständig stat och upplevde en period av kulturell blomstring. De turkiska seldjukernas erövring av området på 1000-talet slog denna stat i spillror. Med undantag för det lilla kungariket Kilikien vid Mindre Asiens kust mot Medelhavet, som bestod till 1375, fanns det inte längre någon självständig armenisk stat delades de armeniska områdena mellan det osmanska (turkiska) riket och perserna. De västra delarna tillföll Osmanska riket, medan dagens Armenien ingick i det område som tillföll Persien. När förhållandena för armenierna försämrades, särskilt i Osmanska riket, samtidigt som det kristna Tsarryssland expanderade, antog många armenier att det skulle vara bättre att lyda under ryssarna än under turkar eller perser. När Ryssland 1828 erövrade större delen av det persiska Armenien skedde det därför med aktiv hjälp från armenierna. Under det tsarryska styret uppmuntrades handel och industri. Städerna växte, kommunikationerna byggdes ut och västerländska och ryska idéer vann insteg. Det ledde i sin tur till ett intellektuellt uppvaknande bland armenierna och ett förnyat intresse för landets historia. En armenisk nationalism började spira. Armenierna orienterade sig alltmer mot det kristna Europa. Det osmanska imperiet höll på att falla sönder, och europeiska folk som lytt under turkarna frigjorde sig: greker, serber, rumäner med flera. Inspirerade av detta och uppmuntrade av Ryssland började de armenier som bodde i östra Turkiet att kräva regionalt självstyre. Sultanen svarade bland annat med att hetsa armeniernas kurdiska grannar mot dem, något som 1894 blev inledningen till massakrer på tusentals armenier. Förföljelser och massakrer 7/42

8 Förföljelserna fortsatte i mindre skala fram till första världskriget. För att säkra sig mot arvfienden Ryssland kämpade det osmanska Turkiet på Tysklands och Österrikes sida. Samtidigt värvade ryska armenier, som slogs frivilligt på den ryska sidan, frivilliga soldater också bland Turkiets armenier. Med risken för ett armeniskt uppror som ursäkt bestämde regeringen i Istanbul krigsvintern 1915 att Turkiets armenier brådstörtat skulle deporteras till Syrien och Mesopotamien. Turkiska trupper utförde också systematiska massmord på flyende armenier. Händelsen har betecknats som det första folkmordet i modern tid, men uppgifterna om antalet offer är omstridda. Det brittiska uppslagsverket Encyclopaedia Britannica (nätupplagan) citerar en samtida brittisk underrättelseofficer, Arnold J Toynbee, som uppskattade antalet armenier i Turkiet vid krigets början till ca 1,8 miljoner. Omkring en tredjedel eller av dessa dödades eller dukade under för umbäranden under fördrivningen, enligt Toynbee, medan överlevde i exil och ytterligare på olika sätt undgick att fördrivas. Armeniska källor brukar ange betydligt högre dödssiffror. Tsarrysslands fall 1917 öppnade vägen för att utropa en armenisk självständig stat i Kaukasien den 28 maj Under de två och ett halvt år som självständigheten varade utkämpades flera gränskrig med grannländerna Georgien och Azerbajdzjan. Särskilt omstridda områden var, då liksom nu, Nagorno-Karabach och Nachitjevan. Det självständiga Armenien var också hårt klämt mellan Turkiet, som ville åt armeniskt territorium i väster, och ryska Röda armén som hade ockuperat Azerbajdzjan i öster. I september 1920 attackerades Armenien av turkiska trupper, som dock hejdades med hjälp av ryska soldater från öster. I november samma år bildade det styrande armeniska Dasjnakpartiet en koalitionsregering med kommunisterna, och Armenien blev en sovjetisk republik slogs Armenien samman med Azerbajdzjan och Georgien till Transkaukasiska sovjetrepubliken. Alla partier utom kommunistpartietförbjöds och planekonomi infördes talet blev en period av återhämtning. Armeniska förblev första språk, och det politiska livet dominerades av inhemska kommunister som främjade armenisk kultur. I slutet av 1920-talet skärpte dock Moskva sitt grepp om delrepublikerna, där all nationalism undertrycktes. Under 1930-talet drabbades Armenien av den sovjetiske ledaren Josef Stalins brutala kollektivisering av jordbruket. Bönderna tvingades lämna ifrån sig sina jordar, som slogs ihop till stora kollektivjordbruk. Armenien utsattes också för Stalins utrensningskampanjer. Intellektuella och lokala partiarbetare avrättades eller skickades till fångläger upplöstes Transkaukasiska sovjetrepubliken och Armenien blev åter en egen sovjetrepublik. Modern historia När trycket från sovjetmakten lättade på 1980-talet, kom konflikten om Nagorno- Karabach upp till ytan utkämpade Armenien krig med grannlandet Azerbajdzjan och tog kontroll över den armeniska enklaven, som ligger inne i Azerbajdzjan. Nagorno-Karabach har förblivit ett tvisteämne i regionen och hämmat Armeniens politiska och ekonomiska utveckling. Sovjetrepubliken Armenien slapp bli krigsskådeplats under andra världskriget. Efter kriget höjdes utbildningsnivån, och infrastruktur och industri byggdes ut. Tyngdpunkten lades på lätt industri som tillverkning av livsmedel och metallprodukter. Industrialiseringen antog aldrig så dramatiska proportioner som till exempel i Baltikum, och det betydde att invandringen av rysk arbetskraft blev mycket begränsad. Från 1953, under sovjetledaren Josef Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov, fick Armenien större frihet att sköta sina egna affärer. Den armeniska nationalismen fick en pånyttfödelse den 24 april 1965, då 50-årsminnet av Osmanska rikets massakrer på armenier högtidlighölls (jämför Äldre historia). Minnesdagen åtföljdes av kravaller i huvudstaden Jerevan. 8/42

9 Minnet av massakrerna 1915 och rädslan för Turkiet gjorde att armenierna längre än de flesta andra sovjetfolk accepterade att underordna sig sovjetsystemet. Sovjetledaren Michail Gorbatjovs reformpolitik under andra halvan av 1980-talet lät dock ett uppdämt missnöje välla fram. Konflikten om Nagorno-Karabach förvärras När trycket från Moskva lättade kom även konflikten med grannen i öster, Azerbajdzjan, om Nagorno-Karabach upp till ytan (se Konflikter: Nagorno-Karabach). Bergsområdet Nagorno-Karabach ligger helt omslutet av Azerbajdzjan. Före 1990 var 75 procent av områdets knappt invånare armenier och resten azerbajdzjaner, men under 1990-talet flydde nästan alla azerbajdzjaner därifrån. Konflikten tog fart i februari 1988, då Nagorno-Karabachs högsta sovjet (parlament) begärde att området skulle anslutas till Armenien. Både Azerbajdzjans regering och Ryssland sade nej. I Armenien hölls massdemonstrationer, och uppemot en miljon armenier krävde att Armenien skulle få överta styret av Nagorno- Karabach. Kraven kanaliserades via Karabachkommittén som leddes av Levon Ter-Petrosyan. Kommittén var en bred antikommunistisk rörelse som krävde demokrati och nationell suveränitet. Azerbajdzjaner som bott i Armenien flydde. I Azerbajdzjan spreds rykten om att de flyende attackerats, varpå ett stort antal armenier mördades i den azerbajdzjanska staden Sumqayıt i februari. Karabachkommittén förbjöds men fortsatte att arrangera demonstrationer. I december 1988 drabbades Armenien av en jordbävning som för en tid överskuggade Karabach-problemet. Minst människor miste livet och en halv miljon beräknas ha blivit hemlösa. Armeniens transportsystem slogs ut. Alla resurser satsades på återuppbyggnaden. I september 1989 stoppade Azerbajdzjan alla leveranser av bränsle och andra varor till Armenien. Blockaden blev ett hårt slag, eftersom Armeniens import från andra sovjetrepubliker till 90 procent gått via Azerbajdzjan. Självständighet och krig I december 1989 förklarade Armeniens ledning Nagorno-Karabach som en del av Armenien. Strider följde mellan armenier och azerbajdzjaner inne i enklaven. Inför valet till Armeniens högsta sovjet sommaren 1990 hade flerpartisystem införts. Kommunistpartiet förlorade sin majoritet. Största enskilda parti blev istället Panarmeniska nationella rörelsen (HHS) som var en ombildning av den förbjudna Karabachkommittén. Till ny talman för högsta sovjet, i praktiken president, utsågs HHS:s ledare Levon Ter-Petrosyan. En deklaration antogs om att Armenien skulle bli en självständig stat med Nagorno-Karabach som en integrerad del. Ett misslyckat kuppförsök i Moskva i augusti 1991 beredde vägen för Armeniens självständighet. Den 23 september utropades Armenien som en självständig stat. I oktober omvaldes Levon Ter-Petrosyan till president. Från senhösten 1991 antog konflikten i Nagorno-Karabach alltmer formen av öppet krig. Sabotage, mord och terror utfördes av halvmilitära grupper från båda sidor, och etniska minoriteter som bodde på fel ställen tvingades fly. Armenien stödde armenierna i Nagorno-Karabach men förnekade alla påståenden om militär inblandning. I Armenien blev bristen på mat och bränsle alltmer påtaglig. Armeniska flyktingar strömmade in från Nagorno- Karabach och Azerbajdzjan. 9/42

10 1992 antog Armeniens parlament en resolution som förbjöd landet att ingå fredsavtal om Nagorno-Karabach utan medgivande av de karabachiska ledarna. Genom att erövra Latjindalen från Azerbajdzjan kunde armenierna öppna en landkorridor från Nagorno-Karabach till Armenien. Året därpå erövrade de stora landområden runt enklaven. I mitten av 1993 försvagades det azerbajdzjanska motståndet till följd av en militärkupp i Baku, och armeniska styrkor tog kontroll över hela Nagorno-Karabach. Vapenvila från 1994 I maj 1994 ingick parterna en vapenvila. Kriget hade då krävt minst dödsoffer och gjort uppemot en miljon människor i Armenien och Azerbajdzjan till flyktingar. Trots framgångarna i kriget hölls massmöten i Armenien i protest mot regeringens sätt att hantera konflikten och framför allt mot dess ekonomiska politik. Det radikala, socialistiskt nationalistiska Dasjnakpartiet hade sedan självständigheten varit på kollisionskurs med president Ter-Petrosyan i dessa frågor. Presidenten förbjöd Dasjnak under en tid, vilket hindrade partiet att ställa upp i parlamentsvalet Den HHS-ledda alliansen Republikanska blocket vann med stor marginal och samtidigt antogs en ny författning i en folkomröstning. Hösten 1996 återvaldes Levon Ter-Petrosyan som president, men enligt oppositionen vann han med hjälp av fusk. Säkerhetsstyrkor slog ned demonstrationer, och Ter-Petrosyan tog också hjälp av Yerkrapah, organisationen för veteraner från kriget om Nagorno-Karabach. Till ny premiärminister utsågs i mars 1997 Robert Kotjaryan. Han var en före detta kommunistpamp som hämtades in från Nagorno-Karabach, där han från 1994 hade verkat som president ; han var således inte armenisk medborgare. Ter-Petrosyan hoppades att utnämningen skulle underlätta kontakterna med Azerbajdzjan. Istället sågs den som en provokation. Politikermord skakar landet Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) lade våren 1997 fram en fredsplan, enligt vilken Nagorno-Karabach skulle få stor självbestämmanderätt men officiellt tillhöra Azerbajdzjan. Hårt pressad av medlarna godtog Ter-Petrosyan på hösten fredsplanen. Inför hemmaopinionen förklarade han att varken självständighet eller union med Armenien var realistiskt för Nagorno-Karabach. Dessutom ansåg presidenten att eftergifter måste till för att bryta Armeniens isolering och rädda ekonomin. En bitter debatt delade Armenien i två läger. Yerkrapah vände sig mot presidenten, och premiärminister Kotjaryan kallade honom förrädare. I februari 1998 avgick Ter-Petrosyan. Förbudet mot Dasjnakpartiet hävdes. I presidentvalet i mars stödde Dasjnak Robert Kotjaryan som besegrade den andre huvudkandidaten, Armeniens tidigare kommunistledare Karen Demirtjyan. Enligt Kotjaryans motståndare grundades dennes seger på fusk. Parlamentsvalet i maj 1999 förde Republikanska partiet (HHK) (se Politiskt system) till makten i samarbete med det socialistiska Folkpartiet genom den nybildade alliansen Mjasnutiun. Valet gick dock inte helt hederligt till, vilket utländska observatörer påpekade. Republikanska partiets ledare Vazgen Sargsyan utsågs till premiärminister, medan Karen Demirtjyan, som nu representerade Folkpartiet, blev talman i parlamentet. Bara några månader senare, den 27 oktober, skakades landet när fem beväpnade män tog sig in i parlamentet mitt under en session och sköt ihjäl Sargsyan, Demirtjyan och sex andra personer. Mördarna, ledda av en tidigare aktivist inom Dasjnak, höll ett stort antal människor som gisslan till nästa dag men gav upp efter att ha 10/42

11 fått uttala sig i TV. De förklarade sitt dåd med att de velat rädda nationen från korrupta ämbetsmän. Alla dömdes senare till livstids fängelse. Kritiserade val Den mördade Vazgen Sargsyan efterträddes som premiärminister av sin bror Aram Sargsyan, men det uppstod nästan genast motsättningar mellan denne och presidenten. I maj 2000 avskedade Kotjaryan både premiärministern och försvarsministern, sedan medlemmar i regeringen krävt att Kotjaryan själv skulle avgå. Ny premiärminister blev Andranik Markaryan, också han från Republikanska partiet. Robert Kotjaryan omvaldes som president i mars I den avgörande valomgången besegrade han klart Stepan Demirtjyan, son till den mördade talmannen. Resultatet möttes dock av protester från tiotusentals människor som hävdade att valfusket varit uppenbart. Observatörer från Europarådet och OSSE kritiserade också valet. Bland annat innehöll många valurnor långt fler röstsedlar än det fanns väljare. I parlamentsvalet i maj 2003 fick som väntat Republikanska partiet flest röster. De båda presidenttrogna partierna Rättsstaten och Dasjnak fick också plats i parlamentet, liksom det ledande oppositionspartiet Rättviseblocket. Många oberoende kandidater som valts in från enmansvalkretsar anslöt sig senare till de större partiernas parlamentsgrupper. Europarådet och OSSE förklarade att valet inte hade motsvarat internationella normer men att det trots allt förekommit mindre fusk än vid det föregående presidentvalet. Efter parlamentsvalet bildade premiärminister Markaryan från Republikanska partiet en koalitionsregering med Rättsstaten och Dasjnak. Ett förslag från Högsta domstolen om att en folkomröstning borde få avgöra om det fanns förtroende för president Kotjaryan inspirerade oppositionen till en rad protester första halvåret Men protesterna slogs hårdhänt ned, Högsta domstolen ändrade sig och någon folkomröstning genomfördes inte. Enligt en författningsändring i november 2005 skulle makt överföras från presidenten till parlamentet, som dittills haft en svag ställning. Ändringen hade tillkommit på förslag av bland andra Europarådet och skulle också innebära en mer självständig ställning för domstolarna och starkare skydd för de mänskliga rättigheterna. Oppositionen motsatte sig dock förslaget av flera skäl; bland annat ansåg oppositionspartierna att det inte gick tillräckligt långt i att beröva presidenten makt och pekade bland annat på en klausul som skulle ge presidenten åtalsimmunitet. I en folkomröstning godkändes författningsändringen, officiellt av 93 procent av de röstande. Valdeltagandet angavs till 64 procent, men den siffran förkastades av oppositionen som uppmanat armenierna att rösta nej. Valobservatörer från Europarådet gav också en rad exempel på fusk under omröstningen, men resultatet välkomnades av på det stora hela av EU. Republikanska partiet stärkte sin ställning i valet En koalitions regering bildades med Dasjnak och det nybildade liberalkonservativa Ett framgångsrikt Armenien, som båda stödde president Kotjaryan. När Kotjaryans andra och sista mandatperiod löpte ut 2008 lyfte han fram Republikanska partiets ledare, premiärminister Serzj Sargsyan, som sin efterträdare. Helt enligt beräkningarna vann Sargsyan presidentvalet i februari, men valet följdes av kraftiga protester med sammandrabbningar mellan regeringskritiska grupper och polis. Demonstranterna anklagade regeringen för valfusk, men observatörer från OSSE ansåg att valet för första gången gått någorlunda rättvist till. Demonstrationerna riktade sig även mot dåliga levnadsförhållanden, maktmissbruk och korruption. I sammanstötningar dödades åtta demonstranter och två poliser. Presidenten utlyste undantagstillstånd och många greps. Ett år efter protesterna hölls nya demonstrationer. En massamnesti utfärdades för dem som fängslats året innan, men enligt oppositionen släpptes inte politiska fångar. I parlamentsvalet i april 2012 fick Republikanska partiet egen majoritet (läs mer i Aktuell politik). 11/42

12 Politiskt system Klanlojaliteter och brist på demokratiska traditioner präglar politiken i Armenien. Presidenten har haft det starkaste inflytandet i ett politiskt system där parlamentet och partierna varit svaga. En författningsändring som träder i kraft stegvis fram till presidentvalet 2018 ska ge parlamentet mer makt. Författningsändringen som godkändes i en folkomröstning 2015 rev till stora delar upp det gamla och ofta kritiserade sättet att styra landet. Den tidigare helt dominerande presidentposten ska få en främst representativ roll. Oppositionen hävdar att den främsta avsikten med den nya författningen är att president Serzj Sargsyan ska kunna behålla sitt grepp om landet genom det regerande Republikanska partiet efter det att han tvingats avgå Enligt författningen delas makten mellan verkställande, lagstiftande och dömande organ. Ändringarna 2015 avser att rätta till den obalans som rått i praktiken. Till en del har presidentens makt vilat på militären, inklusive veteranerna från kriget i Nagorno-Karabach Parlamentet (nationalförsamlingen), som tidigare haft 131 ledamöter, bantas till 101 platser, som dock kan bli fler genom kompenserande mandat. Ledamöterna utses från partilistor genom proportionerliga val. För enskilda partier krävs minst fem procent av rösterna för att få plats i parlamentet, medan tröskeln för valallianser är sju procent. Dessutom reserveras fyra platser för etniska minoriteter som väljs från egna listor. Om ett parti får mer än två tredjedelars majoritet tilldelas de andra partierna extra platser så att det största partiets majoritet minskas till under två tredjedelar. Om en regering inte kan bildas inom sex dagar efter det att resultatet är klart måste en andra valomgång ske inom fyra veckor mellan de två största partierna. Det parti som vinner extravalet får så många extra mandat att det når upp till en majoritet på 54 procent. Tidigare har presidenten tillsatts på fem år i allmänna val och kunnat väljas om en gång. Från och med presidentvalet 2018 blir mandat perioden sju år men utan möjlighet till omval. Valet ska ske i ett elektors - kollegium bestående av parlamentets ledamöter och representanter för provinsförsamlingarna. Det ska krävas tre femtedelars majoritet för att bli vald. I en eventuell andra omgång, där samtliga kandidater får delta, krävs mer än hälften av rösterna. I en eventuell tredje valomgång får bara de två främsta kandidaterna delta. Presidenten utnämner formellt en regeringschef men måste utse den person som parlamentet valt. Likaså sker presidentens utnämnande av övriga ministrar på förslag av premiärministern. Om en premiär minister avgår under mandatperioden är det parlamentets talman som utser en ny efter samråd med partierna. Politiska partier Armeniens partiväsen var länge instabilt. Partierna står oftast på högerkanten och deras program är ganska likartade; politiken kretsar mest kring partiledarna. Valen efter självständigheten har genom gående präglats av fusk och oegentligheter. Det dominerande partiet och det första som registrerades efter självständigheten är sedan slutet av talet det nationalistiska högerpartiet Republikanska partiet (Hayastani Hanrapetakan Kusaktsutyun, HHK). Det leds av president Sargsyan och beskrivs som ett typiskt postsovjetiskt maktparti som genomsyrar hela den offentliga förvaltningen. Bland medlemmarna finns regeringstjänstemän, offentligt anställda och framgångsrika affärsmän ( oligarker ) med behov av goda kontakter i statsledningen. HHK anklagas ofta för att vara genomkorrumperat. 12/42

13 2005 bildades partiet Ett framgångsrikt Armenien (Bargavatj Hayastan Kusaktsutyun, BHK) av en av landets ledande affärsmän, Gagik Tsarukyan. Han var en nära affärskollega till dåvarande presidenten Robert Kotjaryan. Vid valet 2012 blev BHK med god marginal landets näst största parti. Det höll ställningen 2017, då i allians med två mindre partier under namnet Tsarukyan-alliansen. Landets äldsta parti, grundat redan 1890, är Armeniens revolutionära federation (Hay Yeghapochakan Dasjnaktsutyun, oftast kallat bara Dasjnak). Det betecknar sig som socialistiskt men är samtidigt starkt nationalistiskt. En av dess hjärtefrågor är att få Osmanska rikets massakrer på armenier under första världskriget erkänt som folkmord (se Äldre historia). Partiet förespråkar också upprättandet av ett Stor- Armenien som skulle innefatta delar av Turkiet, Georgien och Azerbajdzjan. Dasjnak styrde Armenien Det var förbjudet under sovjetperioden men hölls vid liv av armenier i exil. Det anses fortfarande vara det parti som har starkast stöd av armenier som lever utomlands. De första åren efter självständigheten dominerades det politiska livet av dåvarande presidenten Levon Ter- Petrosyan och hans Pan armeniska nationella rörelsen (Hayots Hamazgain Sjarzjum, HHS). Partiet hade på papperet liberala värderingar men agerade alltmer auktoritärt. I mitten av 1990-talet var HHS Armeniens klart största parti. Dess popularitet minskade dock efter ett stormigt presidentval 1996 och avslöjanden av korruption inom partiet. Sedan 2008 ingår HHS i alliansen Armeniska nationella kongressen (Hay Azgayin Kongres, HAK). Tre småpartier Det lysande Armenien, Republiken samt Samhällskontraktet tog sig in i parlamentet i valet 2017 i en allians kallad Vägen ut. Rättsväsen Rättsväsendet består av allmänna domstolar på olika nivåer samt särskilda domstolar som handlägger ekonomiska och militära frågor. Författningsdomstolen ska övervaka att lagar inte strider mot författningen. Presidenten har hittills lett det juridiska rådet, som bland annat utnämner högre domare. Det är oklart hur rådet ska fungera när presidentens makt minskas Rättsväsendet har upprepade gånger fått hård kritik för att underordna sig höga politikers önskemål. Polisbrutalitet är vanligt och långa häktningstider är ett problem. Dödsstraffet avskaffades FAKTA POLITIK Officiellt namn Hayastani Hanrapetutyun/ Republiken Armenien Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Serzj Sargsyan (2008 ) Regeringschef premiärminister Karen Karapetyan (2016-) Viktigaste partier med mandat i senaste val Republikanska partiet 58, Tsarukyan-alliansen (Ett framgångsrikt Armenien m fl) 31, "Vägen ut" 9, Armeniska revolutionära federationen Dasjnak 7 (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Republikanska partiet 69, Ett framgångsrikt Armenien 37, Armeniska nationella kongressen 7, Rättsstaten 6, Armeniska revolutionära federationen Dasjnak 5, Kulturarvet 5, oberoende kandidater 2 (2012) Valdeltagande 61 % i parlamentsvalet 2017, 60 % i presidentvalet 2013 Kommande val 13/42

14 parlamentsval 2017, presidentval 2018 Aktuell politik Det politiska läget i Armenien var länge instabilt, men efter millennieskiftet har det nationalistiska och högerinriktade Republikanska partiet (HKK) etablerat sig som ett statsbärande parti med stort inflytande i hela samhället. Partiet har fört en auktoritär politik och protester har ofta lett till fängelsestraff. Valfusk har varit vanligt, men enligt internationella observatörer har förhållandena förbättrats något i de senaste valen. Parlamentsvalet i april 2012 skedde i ett spänt politiskt läge och föregicks av demonstrationer mot föregiven korruption och maktmissbruk från Republikanska partiets sida. Valresultatet gav en kraftig dominans för två partier. Republikanska partiet fick egen majoritet. På andra plats kom liberalkonservativa Ett framgångsrikt Armenien. I presidentvalet i februari 2013 brydde sig inget av de stora oppositionspartierna ens om att utmana den sittande presidenten Serzj Sargsyan som förklarades som segrare redan i första omgången med över 58 procent av rösterna. Observatörer från OSSE gav på det hela taget valet godkänt, men valets tvåa Raffi Hovhannisyan som fått 36 procent av rösterna anklagade valkommissionen för fusk. Han överklagade resultatet till författningsdomstolen som dock avslog det. I början av 2014 utbröt omfattande folkliga protester mot en ny lag som sade att personer födda efter 1974 från 2015 och framåt skulle sätta in fem procent av sina inkomster på privata pensionskassor. Lagen uppfattades av många regeringskritiker som ett sätt för myndigheterna att kunna utnyttja deras pengar. I april meddelade författningsdomstolen att pensionsreformen måste ändras och strax därpå avgick premiärminister Sargsyan som fått hård kritik för reformen. Till ny regeringschef utsågs Hovik Abrahamyan, vice ordförande för Republikanska partiet. Under hösten 2014 utbröt nya protestaktioner och fler än oppositionsanhängare demonstrerade mot regeringen för dess oförmåga att bromsa fattigdomen och korruptionen. Oron fortsatte sommaren 2015 då demonstrationer organiserades mot en planerad höjning av elpriset. Mer makt till parlamentet I december 2015 hölls en folkomröstning där 63 procent av de röstande sade ja till att författningen skulle ändras så att en stor del av presidentens makt överförs till parlamentet (se Politiskt system). Drygt hälften av de röstberättigade deltog i omröstningen. Oppositionen hävdade att avsikten med ändringen var att president Sargsyan skulle kunna behålla makten när hans mandatperiod löper ut 2018 genom att överta posten som premiärminister. Anklagelser om valfusk fick stöd av observatörer från Europarådet. Efter ett gisslandrama på en polisstation som krävde två liv sommaren 2016 lovade president Sargsyan att bilda en samlingsregering, och i september utsågs Jerevans förre borgmästare Karen Karapetyan till ny regeringschef. Karapetyan hade ett förflutet som hög chef vid det ryska gasbolaget Gazprom och ansågs ha goda förbindelser med den ryska regeringen. Den 2 april 2017 genomfördes det första parlamentsvalet med de nya valreglerna. Republikanska partiet vann med drygt 49 procent av rösterna. En valallians dominerad av Ett framgångsrikt Armenien fick drygt 27 procent. Valalliansen Vägen ut och Dasjnak klarade femprocents spärren med vardera runt sju procent av rösterna. 14/42

15 Observatörerna från OSSE meddelade att medborgarnas grundläggande friheter respekterats men att det kommit rapporter om röstköp, påtryckningar på funktionärer och att väljare skrämts till att rösta på vissa partier. Karapetyan satt kvar som premiärminister efter valet och tog ganska snart in Dasjnak i regeringen, vilket gav regeringen den tre femtedelars majoritet som krävs för att kunna få igenom vissa viktigare beslut. Nagorno-Karabach fortsatt i fokus Konflikten med Azerbajdzjan om den armeniskt befolkade enklaven Nagorno-Karabach har fortsatt att dominera den armeniska politiken. Trots upprepade internationella medlingsförsök tycks läget i stort sett låst och de väpnade sammanstötningarna vid armenisk-azeriska gränsen fortgår (se Utrikespolitik och försvar). Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn Hayastani Hanrapetutyun/ Republiken Armenien Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Serzj Sargsyan (2008 ) Regeringschef premiärminister Karen Karapetyan (2016-) Viktigaste partier med mandat i senaste val Republikanska partiet 58, Tsarukyan-alliansen (Ett framgångsrikt Armenien m fl) 31, "Vägen ut" 9, Armeniska revolutionära federationen Dasjnak 7 (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Republikanska partiet 69, Ett framgångsrikt Armenien 37, Armeniska nationella kongressen 7, Rättsstaten 6, Armeniska revolutionära federationen Dasjnak 5, Kulturarvet 5, oberoende kandidater 2 (2012) Valdeltagande 61 % i parlamentsvalet 2017, 60 % i presidentvalet 2013 Kommande val parlamentsval 2017, presidentval 2018 Utrikespolitik och försvar Armenien är i krigstillstånd med grannlandet Azerbajdzjan om enklaven Nagorno-Karabach. Med Turkiet ligger landet i konflikt om turkarnas massakrer på armenier De senaste årens försök att normalisera relationerna har inte lyckats. Armeniens stora och mäktiga allierade är Ryssland. Under århundraden levde armenierna som en kristen minoritet under muslimskt styre. De såg sig som en Västerlandets och kristenhetens utpost i det muslimska Österlandet. Det skapade känslor av samhörighet med andra folk med östkristen bakgrund, som ryssar och serber, och sådana känslor fick ökat spelrum i och med sovjetkommunismens fall (ca ). Den armeniska nationalismen är vidare präglad av det allmänna politiska klimatet i Kaukasien, där det med undantag för sovjettiden inte funnits någon stark centralmakt. Områdets många små folkgrupper såväl muslimska som kristna folk har genom århundraden kämpat för att bevara sin särart gentemot grannarna. 15/42

16 Historien blir då ett viktigt vapen i kampen för att hävda det egna folkets rättigheter. Ytterligare en faktor som påverkar Armeniens relationer med omvärlden är närvaron av stora grupper av exilarmenier i USA och Europa, främst Frankrike. En central roll i den armeniska historieskrivningen spelar folkfördrivningen och massakrerna 1915 på armenier bosatta i Turkiet (se Äldre historia). Denna nationella tragedi högtidlighålls med en särskild helgdag, och den är för många armenier beviset för att turkarna invånarna i dagens Turkiet såväl som i Azerbajdzjan är armeniernas historiska arvfiender. Vissa grupper av armeniska extremnationalister främst bland armenier i exil och inom Dasjnakpartiet när i princip fortfarande drömmen om att återupprätta ett tänkt Stor-Armenien och återta delar av Turkiet. Från mitten av 1970-talet till omkring 1990 utförde två armeniska terrororganisationer, Armeniska hemliga armén för Armeniens befrielse (Asala) och Armeniska folkmordets rättvisekommandon (JCAG), en lång rad attentat runt om i världen mot i huvudsak turkiska diplomater. Terrorn drabbade dock även många civila, även icke-turkar. JCAG beskrevs som Dasjnakpartiets väpnade gren. Nagorno-Karabach Relationerna med Azerbajdzjan förgiftas av konflikten om Nagorno-Karabach en konflikt som sedan självständigheten 1991 helt har dominerat Armeniens utrikespolitik (se Modern historia samt Konflikter: Nagorno-Karabach). Nagorno-Karabach hör formellt till Azerbajdzjan men bebos av etniska armenier och ockuperas av armeniska trupper. Sedan vapenstilleståndet uppnåddes 1994 har länderna av och till förhandlat om ett fredsavtal med hjälp av Minskgruppen som leds av USA, Ryssland och Frankrike. Under 1999 förde Armeniens och Azerbajdzjans presidenter direkta samtal om Nagorno-Karabach. Före attentatet i det armeniska parlamentet samma år (se Modern historia) såg det ett tag ut som om länderna, under kraftig uppmuntran från USA, förberedde ett avtal om enklaven. Men avtalet kom aldrig till stånd, och de direkta samtalen avbröts. Efter rysk medling undertecknade Armenien och Azerbajdzjan 2008 Moskvadeklarationen, med löften om att söka en fredlig lösning på konflikten. Deklarationen innehöll egentligen inga nyheter. Försöken att skapa fred fortsatte att fallera och läget vid gränsen till enklaven förblev spänt med sporadiska sammanstötningar. Sommaren 2012 steg spänningen på nytt mellan länderna när flera soldater dödades i skärmytslingar vid gränsen (se Kalendarium). Konflikten skärptes ytterligare när Azerbajdzjans president benådade en officer som 2004 hade mördat en armenisk kollega under en Natokurs i Ungern. Officeren hade dömts till livstids fängelse i Ungern men överlämnades till Azerbajdzjan efter löften om att han skulle avtjäna resten av straffet där. Att han vid hemkomsten tog emot som en hjälte väckte upprörda känslor i Armenien, vars regering avbröt sina diplomatiska relationer med Ungern. Våren 2016 utbröt de hårdaste gränsstriderna på över 20 år och minst 100 människor dödades, de flesta soldater. Läget stabiliserades efter en vapenvila i april men våldsamheter förekommer fortfarande vid gränsen med jämna mellanrum. Azerisk och turkisk blockad Sedan 1993 har både Azerbajdzjan och Turkiet upprätthållit en blockad mot Armenien, även om viss handel med båda länderna skett via Georgien. Turkiet vill att en expertkommission ska granska händelserna 1915 och krävde åtminstone tidigare att frågan om Nagorno-Karabach skulle lösas innan diplomatiska förbindelser kunde upprättas med Armenien. Efter millennieskiftet inleddes dock försiktiga fredstrevare mellan Armenien och Turkiet. 16/42

17 I september 2008 tog Turkiets president en fotbollslandskamp som förevändning för att besöka sin kollega i Jerevan, varpå de två presidenterna uppmanade sina utrikesministrar att inleda en dialog med målet att normalisera relationerna. I november uttryckte Armenien en önskan om att gränsen skulle öppnas och diplomatiska relationer inledas, men samtidigt förklarade man att Armenien aldrig skulle uppmana armenier i exilen att sluta arbeta för att få händelserna 1915 internationellt erkända som ett folkmord. Den 10 oktober 2009 undertecknade Armeniens och Turkiets utrikesministrar, i närvaro av sin amerikanska kollega Hillary Clinton, ett avtal om att normalisera förbindelserna och öppna gränsen inom två månader. Först måste dock bägge ländernas parlament godkänna avtalet. Innan det ingicks hade president Serzj Sargsyan besökt Frankrike, USA, Libanon och södra Ryssland för att övertyga inflytelserika exilarmeniska grupper om behovet av en islossning med Turkiet, medan samtidigt Dasjnakpartiet på hemmaplan organiserade en hungerstrejk i protest utanför utrikesdepartementet i Jerevan. Eftersom även den turkiska regeringen mötte motstånd på hemmaplan gick normaliseringen trögt, och i januari 2010 tycktes den helt stanna upp, när armeniska författningsdomstolen uttalade sig kritiskt om avtalet. I april sade president Sargsyan att Armenien tills vidare uppsköt ratificeringen av avtalet med Turkiet. På grund av den azerbajdzjansk-turkiska blockaden har Armenien landförbindelser med omvärlden endast via Iran och Georgien. Om inte konflikten om Nagorno-Karabach funnits hade Armenien varit ett naturligt genomfartsland för kaspisk olja på väg till Västeuropa. Armenien betalar på så vis ett högt ekonomiskt pris för att konflikten förblir olöst. Iran, Georgien och Ryssland Relationerna med Iran och Georgien är goda. Den 35 kilometer långa gränsen mot Iran är det enda gränsavsnitt som står öppet i söder, och Armeniens handel med Iran har vuxit kraftigt sedan självständigheten. I norr är Georgien ett viktigt genomfartsland för armeniska varor. Längs gränsen på den georgiska sidan bor en minoritet av armenier, och bland dem har ibland röster höjts för att de ska få bli självständiga eller anslutas till Armenien. Armenien har dock avhållit sig från att uppmuntra sådana strävanden. Mot Ryssland har Armenien alltid visat stark lojalitet, och Ryssland värnar om sitt inflytande i det oroliga Sydkaukasus med transitering av olja och gas från Centralasien och Kaspiska havet till Europa. Under de första svåra åren efter självständigheten 1991 fick Armenien ekonomiskt stöd och bränsle från Ryssland avslöjades att Ryssland i hemlighet under tre års tid hade försett Armenien med krigsmateriel. Ryssland har förblivit landets viktigaste allierade, med en betydande militär och ekonomisk närvaro i Armenien. Banden med Ryssland stärktes 2010 genom ett avtal om fortsatt rysk militär närvaro på en militärbas i Armenien till Under 2013 tillkännagav president Sargsyan att Armenien skulle ansluta sig till en ryskledd tullunion, som också Kazakstan och Vitryssland ingick i. Därmed avbröts de förhandlingar som pågick med EU om ett frihandels- och associeringsavtal. Beslutet sågs som en diplomatisk triumf för Moskva. Tullunionen ersattes vid årsskiftet 2015 av Eurasiatiska ekonomiska unionen (EEU), till vilken även Kirgizistan anslöt sig. EEU är delvis byggd på samma modell som EU med fri rörlighet för varor, tjänster och personer och samordnad ekonomisk politik. Ryssland har också stort inflytande över Armeniens energisektor (se vidare Ekonomi och Naturtillgångar och energi). USA, Europa och Israel I USA arbetar the Armenian Assembly of America och andra armeniska lobbygrupper för att påverka kongressen i armenisk favör. Armenien har sedan slutet av 1990-talet varit en av de största mottagarna per invånare av amerikanskt bistånd, med det har skurits ned kraftigt sedan 2015 då EEU trädde i kraft (se ovan). I 17/42