Copyright 2011 Enköpings kommun

Transkript

1

2 Utgivare: Enköpings kommun, Vård- och omsorgsförvaltningen Formgivare: Kristina Gyld och Angelica Runqvist, Enköpings kommun Illustration omslag: Charlotta Carlqvist, Charlotta Illustration Foto: se respektive bild Text: Elin Hjelm och Angelica Runqvist, Enköpings kommun Tryck: Edita Västra Aros AB, Västerås Copyright 2011 Enköpings kommun

3 Förord Att ge sina medmänniskor stöd och hjälp så att de får möjlighet att bibehålla och ibland utveckla sina liv måste vara en av de mest tillfredsställande uppgifter vi som människor kan ägna oss åt. I Enköping är vi många som har valt något av de yrken som går ut på att ge stöd, vård och omsorg till människor som har behov av detta. Vi vill nu berätta om hur vår vardag ser ut. Hur hjälpen kan utformas så att det styrker och lyfter mottagaren. Hur avgörande det är hur insatser erbjuds. När vi gör vårt bästa upplever den enskilde att hon eller han har gjort insatsen själv och att det har blev just så som hon eller han ville ha det. Som ni kommer att märka när ni läser vidare, är utbudet av insatser stort inom vården och omsorgen. Vi har många olika professioner inom verksamheten som gör att vi kan upprätthålla kunskapen och erfarenheten att ge hjälp så att det stärker de enskilda som har behov av insatserna. Men det stärker också oss som arbetar. Ni kommer att få ta del av både yrkesstolthet och arbetsglädje när ni läser berättelserna. Vi vill skapa intresse och sprida information och kunskap för vård och omsorg genom att publicera En elefant glömmer man aldrig. Jag önskar dig en trevlig läsning. Marie Palmgren, chef för vård- och omsorgsförvaltningen Enköping 5

4 Nya kompisar. När hon är bortrest, till exempel till sina föräldrar, sitter Börje utanför hennes dörr och väntar. LSS Gruppbostad Det finns tre olika slags boenden för personer med fysiska, psykiska eller intellektuella funktionsnedsättningar i kommunen; gruppbostad, servicebostad eller annan särskilt anpassad bostad. Gruppbostad är ett boende som har ett mindre antal lägenheter som alla ligger i anslutning till gemensamma utrymmen och där service och omvårdnad kan ges dygnet runt. 6

5 Vi hade länge pratat om att det skulle vara mysigt och bra för de boende att ha en katt här. Därför tog vi kontakt med katthemmet Hitta Katten för att dessutom passa på att göra en god gärning. Vi förklarade att katten skulle bo på ett gruppboende och att den därför helst skulle vara lugn och snäll. Vi fick komma och titta på Börje, en lite äldre hankatt med lugnt temperament. De visste inte exakt hur gammal han var men trodde i alla fall att han var minst fem år. När Börje kom hit fann han sig till rätta med en gång. Han bara platsade. Vi var lite oroliga i början, för det kan ju komma höga och plötsliga ljud som kan skrämma en katt, men Börje tog hela situationen med upphöjt lugn. Vi gjorde upp särskilda regler från början om hur och var Börje skulle bo, eftersom alla ville ha honom på sitt rum. Men de reglerna har Börje ändrat på, för han hittade en speciell person som han tydde sig till från början. Nu bor han för det mesta inne hos henne och hon kallar honom för sin katt. När hon är bortrest, till exempel till sina föräldrar, sitter Börje utanför hennes dörr och väntar. Vi upplever det som att kvinnan har förändrats sedan Börje kom hit. Det betyder mycket att ha någon att bry sig om, det gör en glad och harmonisk. Hon är omtänksam och ger andra komplimanger för att de har fina kläder och liknande. Så nog verkar det som att Börje har fått henne att må bättre! Alla som bor här har fått glädje av Börje. Någon har tagit på sig ansvaret att mata honom, någon annan att borsta hans päls. De har fått sina speciella uppgifter och Börje blir väldigt väl omhändertagen. Han ger sig sällan ut på strövtåg utan håller sig hela tiden i närheten. Om han någon gång är ute på natten så brukar han ligga i trädgårdsmöblerna här utanför. När han är utomhus är det många som frågar efter honom och undrar var han är. Även de som var lite rädda eller försiktiga i början tycker nu att det är okej att Börje kommer i närheten och tycker att han är fin. Vi vet inte så mycket om vad Börje gjorde innan han kom hit, men på Hitta Katten sade de att han hade varit ute på landet tidigare. Han är lite tilltufsad här och var, har väl varit ute och bråkat med andra katter i sin ungdom. Men nu har han det lugnt och skönt. Nu ska kvinnan som Börje bor hos vara bortrest hela sommaren, och hon undrar redan hur hon ska klara sig utan sin katt. Förra sommaren tyckte hon inte att det var så jobbigt men nu har de blivit så goda vänner att det är svårt att vara ifrån varandra Git, vårdare gruppboende 7

6 Gemenskap är viktigt - och ett rejält mål mat. Jag trodde jag skulle få lite service nu när jag flyttat hit. omvårdnadsboende Ett omvårdnadsboende är ett särskilt boende för äldre som har behov av service, vård och omsorg dygnet runt. Lägenheterna är som en egen bostad med toalett och i många fall kök eller kokmöjligheter. På boendet finns gemensamma utrymmen där man äter tillsammans, hittar på aktiviteter eller bara umgås. På boendet får man ett respektfullt bemötande, en meningsfull tillvaro, trygghet och inflytande över sin vardag. Alla som bor på något av kommunens boenden får en kontaktman bland personalen som hjälper till med omvårdnandsbehov och som sköter kontakten med anhöriga. 8

7 En äldre dam som just flyttat in här satt tillsammans med sin dotter och en sköterska och talade om hur hon ville att hennes omvårdnad på boendet skulle se ut. Vad behövde hon hjälp med? Vad kunde hon klara själv? Det visade sig ganska snart att damen tyckte att hon borde få hjälp med det mesta, till och med sådana saker som att knäppa knapparna i koftan och tvätta ansiktet. Jag trodde att jag skulle få lite service nu när jag flyttat hit, sa hon när sköterskan frågade om hon verkligen inte kunde klara dessa saker själv. Den som inte utnyttjar sina förmågor riskerar att tappa dem och bli helt beroende av andras hjälp. För att undvika att det händer har vi alltid samtal med nyinflyttade kunder, och skriver en plan för hur den individuella omsorgen ska utformas. Vi pratar också hela tiden med de boende om hur de vill ha saker och ting utförda. Alla vill ha det olika och det är viktigt att få bestämma sådant själv. Det ska inte vara som en sjukhusvistelse där allt går efter bestämda rutiner utan det ska vara ett eget boende med hemkänsla. Vi märker ofta snabbt att de äldre börjar må bättre när de har flyttat hit. Jag tror att det har mycket med maten att göra. En person som har hemtjänst får kanske en matlåda om dagen, men här serveras måltider tre gånger om dagen och däremellan finns det fika och mellanmål. När de boende går upp lite i vikt känner de sig piggare, och gemenskapen som finns här får dem att leva upp. De har alltid folk omkring sig och de kan prata både med oss i personalen och dem som bor här. Vi är nästan som en stor familj här på avdelningen med bara tio boende och sju i personalen känner alla varandra väl. På eftermiddagarna brukar vi duka upp fika och bjuda in alla på en kopp kaffe och en stunds samtal. Då blir det tillfälle att umgås och lära känna varandra bättre. Vi har aktiviteter också, som högläsning, föreläsningar och musik. Men det är inte alla som vill vara med på sådant. Om man är sjuk har man kanske inte samma glädje av att vara bland en massa folk. Då får man göra annat istället. Vi brukar sitta här uppe på avdelningen och ta en kopp kaffe och bara prata. Många är nöjda med att bara ha den gemenskapen. Vi märker att de boende uppskattar det vi gör. Ni är så snälla och rara, kan de säga till oss. Eller så får man en klapp på axeln eller en smekning på handen från dem som inte pratar så bra. Om man har varit på semester säger de att de saknar oss när vi inte är här. Då känner man sig verkligen efterlängtad! Katarina, undersköterska omvårdnadsboende 9

8 Tillsammans är vi starkare. De tycker att de ska klara av att ta hand om sitt barn själva. Bistånd På grund av olika funktionsnedsättningar och/eller ålder kan man få behov av att bli hjälpt i det dagliga livet. Då kan man vända sig till biståndsavdelningen med en ansökan. Det är i Socialtjänstlagen (SoL) och i Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) som det framgår vilka insatser man kan ha rätt till. Det finns också kommunala riktlinjer att ta hänsyn till. Man kan bland annat få hjälp med både sociala aktiviteter, personlig omvårdnad och olika serviceinsatser. I vissa fall är man i behov av att flytta till ett särskilt boende för att behoven ska kunna tillgodoses. 10

9 När någon söker insatser enligt LSS är det ofta så att man prövar ett antal olika insatser innan man hittar något som verkligen passar. Ett ärende som jag hade hand om rörde en flyktingfamilj som ganska nyligen hade kommit till Sverige. Familjen hade tre barn varav ett hade ett funktionshinder. De hade haft kontakt med kurator på habiliteringen, och det var kuratorn som tillsammans med migrationsverket kontaktade oss på LSS-verksamheten. De hade märkt att situationen var väldigt svår för familjen. Utöver att ta hand om sitt barn hade de fullt upp med att lära sig språket, hitta någonstans att bo och se till att de andra barnen fick plats på dagis. Allt var nytt och främmande och bedömningen var att familjen var slutkörd. Överbelastningen ledde bara till att alla for illa, och det hade gått så långt att familjen inte längre kände att det var möjligt att ta hand om sitt barn hemma. Tillsammans åkte vi därför runt och tittade på ett antal boenden som skulle kunna vara ett alternativ för barnet. Under tiden fick familjen prova att ha en avlösare i hemmet, men de trivdes inte med det. Det är inte alla som är bekväma med att ha en person som jobbar hemma hos dem. Något som däremot visade sig vara ett riktigt bra alternativ var det korttidsboende som barnet fick plats på under en period. Det fungerade såpass bra att föräldrarna insåg att de inte alls ville att deras barn skulle flytta från hemmet till ett permanent boende. De ville ha honom hos sig, och med den avlastning det innebar att pojken fick korttidsvistelse en viss tid varje månad orkade de med och alla började må bättre. I allmänhet har jag märkt att föräldrar till barn med funktionshinder kämpar på väldigt länge innan de tar steget att kontakta oss på LSS-verksamheten. De tycker att de ska klara av att ta hand om sitt barn själva. I dagens samhälle har vi synen att barn inte ska sättas på institution utan få bo hemma och få den hjälp de behöver där. Jag tror att det kan leda till att föräldrar känner press och kanske finns det skuldkänslor med i bilden över det man inte klarar av. Men när föräldrar väl tar steget och söker hjälp så brukar det föra med sig en stor lättnad. Att bli beviljad korttidsvistelse eller avlösning i hemmet, beroende på vad som fungerar, innebär att det finns tid att återhämta sig, göra annat och fokusera på de andra barnen i familjen. Det gör att det finns ork att fortsätta ta hand om barnet med funktionshinder, och det är väldigt viktigt. Barnet behöver sina föräldrar och att hitta sätt för dem att kunna leva tillsammans på ett hållbart sätt är grundläggande. Anneli, LSS-handläggare 11

10 Bygga upp ett förtroende. I början var han ganska misstänksam och litade inte riktigt på oss. hemtjänst Hemtjänst är till för personer som på grund av ålder eller sjukdom/funktionsnedsättning behöver stöd i hemmet. Tanken är att alla som vill ska kunna bo kvar hemma med samma livskvalitet som man hade innan man fick behov av hjälp. Hemtjänsten är individuellt utformad och ska hjälpa personer att känna sig trygga i sitt eget hem. Hemtjänst kan bestå av hjälp med personlig omvårdnad och/eller serviceinsatser och kan fås dygnet runt. Hemtjänsten står för god kvalietet och respekt för den enskildes självbestämmande och ska vara ett meningsfullt stöd i vardagen. 14

11 Inom hemtjänsten är det viktigt att bygga upp ett förtroende med dem vi arbetar hos. Vi hade till exempel en man som precis hade blivit utskriven från psykiatrisk vård och flyttat till en liten stuga långt ute på landet. Han hade det ofta rörigt i sitt hus och gick sällan utanför dörren. Han mådde inte så bra och kunde ha ett självdestruktivt beteende och göra sig själv illa. Vi började komma dit ett antal gånger varje dag för att dela ut medicin och hjälpa till, men i början var han ganska misstänksam och litade inte riktigt på oss. Vi hjälpte honom att få lite ordning ute i stugan. Han hade ingen dusch därute, så vi försökte få honom att vilja följa med oss tillbaka till omvårdnadsboendet för att duscha där. På det sättet skulle han också komma utanför dörren och träffa andra människor. Men för honom fanns tryggheten i hemmet och han tyckte det var otäckt att gå ut. Hela livet hade han varit inom psykiatrin och tillvaron utanför var skrämmande för honom. Det var först när han började vänja sig vid oss som han gick med på att följa med oss ut; det krävdes att han kunde känna sig trygg med oss hemma innan han kunde känna sig trygg med oss någon annanstans. Så han började följa med till boendet någon gång i veckan för att duscha. När han var färdig med det brukade vi sätta oss ned och fika en stund för att också göra något mysigt av en situation som varit ganska jobbig. För honom var det en stor bedrift att lämna hemmet. Men att fika tyckte han om och det gav också social träning. När mannen kände sig mer trygg med oss blev han också mer öppen med sitt självdestruktiva beteende. Det gav honom lugn när vi var hos honom och han slutade göra sig själv illa. Att våga ta sig ut ur huset och träffa andra gav honom bättre självkänsla och han har kommit på fötter riktigt bra nu. Ett annat exempel är en man som jag har besökt i många år nu, som inte heller har någon dusch hemma. I början, när han inte kände oss i hemtjänsten så väl, ville han inte följa med oss till boendet för att duscha. Han tyckte inte att vi skulle göra oss besväret. Jag är mannens kontaktperson och träffar honom mycket, och efter att tag när han börjat känna sig mer trygg med mig föreslog jag att vi skulle tvätta håret över diskbänken. Det var primitivt men ändå ett alternativ. Och det visade sig fungera jättebra! Han tyckte själv att det var skönt efteråt när han var ren och nytvättad. Sedan dess har tvättrutinen vuxit fram efterhand; nu känner mannen sig bekväm med alla i personalgruppen så att även de kan hjälpa honom att tvätta sig. Det kan ta lång tid att bygga upp ett förtroende, att komma in i någon annans liv. Men det är avgörande för att hemtjänsten ska fungera på ett bra sätt. Anna-Lena, undersköterska hemtjänst 15

12 Att känna regndroppar mot ansiktet. Vi fokuserar på vad de kan göra och uppleva. daglig verksamhet Daglig verksamhet är till för personer som har en utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd. Verksamheten vänder sig också till personer som har en intellektuell funktionsnedsättning efter en skada i vuxen ålder. Daglig verksamheten erbjuder meningsfull sysselsättning på dagtid utifrån personers behov, förutsättningar och önskemål. Syftet är att med hjälp av olika aktiviteter bidra till ett självständigt och utvecklande liv genom att bland annat arbeta för att förhindra att personer blir isolerade. I många fall är verksamheten arbetsförberedande. 16

13 I den dagliga verksamheten arbetar man mycket kreativt och skapande. Vi har till exempel redaktionen för tidningen Albert, och butiken där vi säljer alster som textilarbeten och fotografier. Men de människor som kommer dit där jag arbetar, är de som har de svåraste funktionshindren och inte kan delta i den typen av aktiviteter. Där jag arbetar satsar vi istället mycket på sinnesstimulering. Vi har till exempel en arbetstagare, som har svårt att koppla av och som ibland kan bli självdestruktiv och aggressiv. Då kan det hjälpa om hon får vara i ett rum som vi kallar vita rummet. Där inne är väggarna och inredningen vita och det finns en uppvärmd vattensäng med ett bolltäcke (ett täcke fyllt med små plastbollar). Färgerna är till för att skapa en rofylld sinnesstämning och vattensängen för att ge en kroppsuppfattning (som man ibland kan sakna om man sitter i rullstol). När hon får sjunka ned i den, gärna med någon annan bredvid sig, kan hon slappna av. Hon pratar inte så hon kan inte berätta för oss hur hon känner, men när hon får vistas i vita rummet kan vi se att hon mår bra. Det självdestruktiva beteendet kan försvinna, för stunden eller ibland hela dagen. Men det är förstås inte varje gång det hjälper. Då får vi hitta på något annat tillsammans, som att gå ut på promenad. Hon tycker om när det regnar, att känna regndropparna mot sitt ansikte. Hon gillar alla årstider, när solen skiner och när det snöar. Något annat som hon tycker om är att vara i vårt bollbad, men det är inte för att det är avslappnande utan för att det är roligt. Hon tycker det är kul att kasta bollarna genom rummet och när andra kastar dem tillbaka. För andra kan det istället vara väldigt rogivande att ligga i bollbadet, några kan till och med somna där. Våra kunder kan inte arbeta aktivt på grund av sina funktionshinder men här fokuserar vi istället på vad de kan göra och uppleva. Vi har sångstunder och spelar på olika instrument, och har även rullstolsdans vilket är mycket uppskattat. Vi dansar ett visst program men var och en får utforma sina rörelser som han eller hon vill. Man kan se hur alla verkligen går in i dansen och vilken glädje det väcker. Även om de som kommer hit inte arbetar i ordets traditionella bemärkelse så är det här fortfarande deras jobb som de kommer till, det här är deras arbetssituation. Det är aktivitet på ett sätt som de klarar av, som gör att de kommer ut och träffar folk och har en rutin som alla andra. Det är väldigt betydelsefullt. Eva, arbetshandledare Daglig verksamhet 17

14 Vänner. Sen satt vi där och tittade på naturen och drack en kopp kaffe. ledsagarservice Ledsagarservice finns till för dem som har svårt att röra sig och ta sig dit de vill men också för dem som av andra skäl behöver att någon följer med dem. Insatsen hjälper personer att kunna komma ut i närmiljön och hjälper ofta till att bryta den isolering som kan bli följden av att man har svårt att komma ut. Ledsagningen gör det möjligt för dessa personer att på sina villkor kunna delta i samhällslivet. Syftet är att man ska få komma ut bland andra människor, promenera, göra besök hos vänner, delta i fritidsaktiviteter och kulturliv. 18

15 En kille som jag var ledsagare åt för några år sedan tyckte mycket om att gå ut och dansa. Han gillade musiken och tyckte det var ett bra sätt att möta nya människor. Hans vänner var dock inte mycket för att dansa så det var inte så ofta han fick chansen. På grund av sitt funktionshinder behövde han nämligen ha med sig någon när han var ute. Han berättade om detta problem för mig och då sa jag att jag gärna skulle följa med honom. Så i somras åkte vi ut på dans tillsammans. När vi var där tyckte jag att det var viktigt att inte enbart agera som ledsagare, för det skulle ju inte ha varit så roligt för kunden. Jag ville visa att jag var en kompis. Så jag dansade med och han tyckte det var jättekul. Jag blir som en vän till personerna jag är ledsagare åt, vi gör saker tillsammans. Det lockar fram det friska. Vi gör något roligt av dagen. Jag tänker på vad varje människa klarar av, och så hittar vi på något utifrån det. Jag funderar också på vad jag kan göra för att livet ska bli bättre för personen. Det är jätteviktigt att vara lyhörd så att man fångar upp vad som är betydelsefullt. För ett tag sedan var jag var till exempel ledsagare för en man som satt i rullstol. Tänk vad mysigt det skulle vara att komma ut och sitta i skogen igen sa han till mig en dag. Då mannen kunde gå korta sträckor tyckte jag att det väl inte skulle vara omöjligt, så vi gjorde en utflykt ut på landet. Men rullstolen då? frågade mannen när vi skulle ta oss in i en glänta där det fanns några bänkar att sitta på. Den struntar vi i idag, sa jag och hjälpte honom att ta sig fram på stigen och sätta sig ned. Sen satt vi där och tittade på naturen och drack en kopp kaffe, och det märktes att det betydde mycket för honom. Jag har jobbat inom vård och omsorg länge, först som undersköterska och mentalskötare på sjukhuset. Men då jag fick en nackskada för ett antal år sen kunde jag inte fortsätta på grund av alla tunga lyft. Jag provade på att jobba på restaurang och kontor, men det passade mig inte alls. Jag saknade att arbeta med människor. Så jag ringde upp en tjej som jag känner som jobbar med personlig assistans, och fick jobb som ledsagare. Jag älskar det. Man får så mycket tillbaka. Jag skrattar tillsammans med mina kunder och det händer saker hela tiden. Jag har aldrig tråkigt! Elly, ledsagare 19

16 En elefant glömmer man aldrig. Han försökte ta sig över norska gränsen med en apa och en bedövningspistol i bilen. demensboende Ett demensboende är ett särskilt boende för personer som har en demenssjukdom och som dygnet runt har stora behov av service, vård och omsorg. På demensboendet är tryggheten viktig både för de som bor där samt för deras anhöriga. Alla har egna rum och tillgång till gemensamma utrymmen för aktiviteter och umgänge. På boendet får man ett respektfullt bemötande, en meningsfull tillvaro, trygghet och inflytande över sin vardag. Alla som bor på något av kommunens boenden får en kontaktman bland personalen som hjälper till med omvårdnandsbehov och som sköter kontakten med anhöriga. 20

17 Vi har en man här som arbetade på Skansen i många år innan han kom hit. Han berättar ofta historier om djuren, som den gången han försökte ta sig över norska gränsen med en apa och en bedövningspistol i bilen. När tulltjänstemännen fick syn på pistolen stoppade de hela ekipaget eftersom de fick för sig att mannen kunde vara en bankrånare. När det sen visade sig att han bara hade en apa i bagaget lugnade de dock ner sig och allt slutade väl. En annan gång hade mannen en varg hemma i huset som han födde upp på flaska. Han brukade ta med sig vargen i koppel på spårvagnen och då trodde folk att det var en hund. Mannens kontaktperson, som känner honom bäst av oss alla, tyckte att det skulle vara roligt om han fick besöka sin gamla arbetsplats som betytt så mycket för honom. Så förra sommaren organiserade hon en utflykt till Skansen, då mannen fick träffa djuren och sina gamla arbetskamrater igen. En av dem är TV-profilen Skansen-Jonas som gav en guidad rundtur bland djuren och berättade vad som hänt sen sist. Att träffa djuren väckte minnen hos mannen och han kunde berätta historier om djur som inte längre fanns kvar. Särskilt starkt mindes han de två elefanthonorna Fatima och Bambina som han brukade ta hand om. Mannens gamla arbetskamrater berättade också om hur det hade varit när mannen arbetade med dem - historier som ingen i vår personal hade hört förut. Sådan information kan vi använda efteråt för att hjälpa mannen att minnas. Vi pratar ofta om resan. Det drar igång minnena så att han kan prata om det själv. Det blir en aktivitet i sig - han lyser alltid upp och man märker att han kommer ihåg. Han blir fokuserad och lyssnar på vad vi säger. Vi får en bättre kontakt och han känner sig trygg med att vi pratar om händelser som han minns. Att få veta mer om mannens tidigare liv och arbete har också hjälpt oss i personalen att förstå honom bättre. Ett exempel är att han ibland brukar vara vaken på nätterna. Nu vet vi att han i sitt arbete ofta varit uppe nattetid och vakat över djur som varit sjuka eller ska föda. Då kan vi förstå att det är av gammal vana som han håller sig vaken sent, och vi kan acceptera att det är så och inte försöka ändra på det. Man talar om att vården ska tillgodose uttalade och outtalade behov. Det är extra viktigt inom demensvården eftersom de kunderna inte kan tala om vad de vill eller behöver för att må bra. Det blir personalens uppgift att ta fram levnadsberättelser och information från kundernas tidigare liv så man kan prata med dem och hjälpa dem minnas. Det blir en upplevelse varje gång vi pratar om utflykten till Skansen. Det fyller på mannens levnadsberättelse för oss han har fått visa oss sitt livsverk. Han har skänkt sitt liv till det där jobbet. Annika, sjuksköterska demensboende 21

18

19 Foto: Kristina Gyld

20 Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Det var ingen som sa stopp, det här går inte eller det där kan du inte göra. personlig assistans Personlig assistans hjälper personer med funktionshinder att kunna leva ett självständigt liv med goda levnadsvillkor. Assistansen anpassas efter varje persons behov av hjälp och stöd. Med det menas att den som har ett funktionshinder ska kunna delta i samhällslivet, bestämma över sin vardag och ha inflytande över den vård och omsorg man får. Den personliga assistansen ska tillgodose fysiska, psykiska och sociala behov. Det innefattar bland annat hjälp med praktiska saker som personlig hygien, måltider samt på- och avklädning men också hjälp med att kunna träffa och kommunicera med andra människor. 24

21 För mig handlar arbetet som personlig assistent om att hitta guldkanterna i tillvaron. För några år sedan var det en kund som var jättesugen på att åka ut på kryssning och frågade mig om vi inte kunde göra det tillsammans. Jag är ju väldigt positiv som person så jag sa bara Ja, absolut! utan att tänka mer på det. Men sen började jag fundera och tänkte att herregud, vad ska man ha med sig på en sån resa? Vi skulle behöva ha med en lyft och en massa andra hjälpmedel. Vad hade jag gett mig in på? Men jag brukar alltid tänka att ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Så jag funderade ut allt som vi skulle behöva ta med oss. De flesta hjälpmedel som behövdes skulle gå att packa ned, men att få med en elsäng in på en färja skulle förstås inte gå. Istället kom jag på att vi kunde ta med ett draglakan i tyg vilket ju inte tog någon plats alls. Sen var det bara att åka, och vi hade hur kul som helst. Det var jag, kunden och ytterligare en assistent. Vi uppskattar alla god mat och åt så vi sprack allihop. Jag upplevde det som att kunden verkligen njöt av resan, och av att få känna att det var möjligt att komma ut och leva livet trots funktionshinder. Det var ingen som sa stopp, det här går inte eller det där kan du inte göra. Och allt gick ju bra, tack vare att vi undvek att se det omöjliga. Vissa människor väljer att se glaset som halvfullt, men jag är kanske snarare alldeles för positiv. Det är bara det att jag inte tycker att man ska vara bakåtsträvande och se problem i allt. Sen den där första resan har vi varit ute på kryssning flera gånger och det är lika roligt varje gång. Jag har en personlig relation till alla mina kunder. Visst måste man vara professionell till en viss gräns, men det går inte att undvika att komma nära dem man är hos. Och de flesta vill ju ha det så, trivs bättre om man är som en familjemedlem snarare än någon som bara är där för att hon får betalt. Människor som har personlig assistans behöver mer än bara ett par extra armar och ben de behöver empati, respekt och ett ödmjukt bemötande. Jag skrattar tillsammans med mina kunder, det gör både mig och dem glada och kan lätta upp stämningen för den som har en svår situation. Jag vill göra det där lilla extra för mina kunder, hitta på roliga saker tillsammans som gör arbetet till något mer än bara ett sju-till-fyra-jobb. Mona, personlig assistent 25

22 Att få vara sig själv. Hennes man lät henne gå och handla även om hon inte alltid kom tillbaka med de varor som behövdes hemma. demensteam Demensteamet finns till för personer som lider av minnesstörningar, anhöriga till personer med demenssjukdomar och kommunens vård- och omsorgspersonal. Teamet erbjuder stöd och hjälp som utformars efter vad varje person behöver. De ger också råd, stöd och information till anhöriga, både enskilt och i grupp. Kommunens vård- och omsorgspersonal utbildas av demensteamet och det finns ett nära samarbete med distriktssköterskor, läkare, biståndshandläggare och frivilligorganisationer. 26

23 För många år sedan fick vi kontakt med en kvinna som hade diagnostiserats med Alzheimers sjukdom. Hon var ung, bara strax över 50, och sjukdomen hade gjort att hon fastnat i ett nästan mekaniskt beteende där rutiner var oerhört viktiga. Allt skulle vara på samma sätt hela tiden, annars blev hon orolig. När hon fortfarande jobbade kunde hon vara på plats vid fyra eller halv fem på morgonen för hon tyckte att hon måste storstäda innan arbetsdagen började. Hennes anhöriga kände att de behövde stöd att hantera situationen och kontaktade oss i demensteamet. När vi fick kontakt med kvinnan hade hon blivit sjukpensionär och behövde något som gav henne meningsfullhet i livet. Kvinnan valde att börja i vår dagverksamhet och det var verkligen lyckat. Hon var född på landet och tyckte om trädgårdsarbete och hos oss fick hon vara mycket ute i trädgården och pyssla. Hon brukade dela med sig av sina kunskaper till oss vilket gjorde att hon kunde känna sig betydelsefull. Men ganska snart började vi misstänka att hennes diagnos var felaktig. De beteendeförändringar som hon visade upp stämde inte överens med symptomen vid Alzheimers sjukdom. Vid ett återbesök på minnesmottagningen i Uppsala ställdes en ny diagnos och precis som vi misstänkte så led hon i själva verket av frontallobsdemens. Den nya diagnosen gjorde att omvärlden förstod kvinnans beteende bättre vilket är viktigt för att en person ska må bra. Vi kunde nu bemöta henne på det sätt hon behövde på grund av sin sjukdom. Det fantastiska var att alla hennes kamrater i dagverksamheten förstod och hjälpte henne så hon skulle må bra. I hennes beteende ingick till exempel att hon ville städa och plocka undan, och snabbt skulle det gå. När vi satt och fikade ville hon bära bort allas koppar nästan så fort vi hade satt oss ned. Hon hade alltid varit en människa som ville ha saker för händerna och aldrig satt still, och var fortfarande likadan fast sjukdomen hade satt allting på sin spets. Hon behövde få utlopp för det som fanns inom henne. Därför såg de andra i gruppen till att ge henne en kopp i taget som hon kunde diska och ställa undan, så att hon slapp bli orolig. Hon fortsatte utföra alla de uppgifter som gav henne meningsfullhet i vardagen. Det är viktigt att man i största möjliga mån får fortsätta vara den man är även om man har blivit sjuk. Och det fick den här kvinnan. Alla täckte upp för henne så att hon skulle få leva som hon behövde. Hennes man lät henne gå och handla även om hon inte alltid kom tillbaka med de varor som behövdes hemma. När hon slängde så många soppåsar att soptunnan blev full kom grannarna och lade över en del påsar i sin egen tunna så att hon skulle kunna fortsätta med sitt städande. Personalen på dagverksamheten lät henne hålla på med disken och ställde i ordning efteråt, istället för att börja bråka med henne och få henne att sluta. Så hon fortsatte med sina rutiner och hon var alltid så glad! Man säger att en person med demenssjukdom förlorar vissa förmågor och delar av sitt sociala nätverk. Men de som kommer till dagverksamhet lever upp igen de får en innehållsrik och meningsfull dag och får vara sig själva. Vi arbetar tillsammans och resultatet spelar mindre roll. De får uppskattning för det de gör och det gör att självkänslan stärks. Man ska kunna få känna att vardagen är begriplig och hanterbar även om man har en demenssjukdom. Demensteamet 27