Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer

Transkript

1 Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 1 Kommunledning och invånarinflytande 8 Kommunförbundets förnyelse 2 Kommunernas service och servicestrukturen 7 Kommunerna och marknaden Kommunförbundets strategi för Kommunekonomin 6 Klimatförändringen 4 Livskraftiga regioner 5 Personaltillgång och personalkompetens Kommunförbundets styrelse

2 Arbetsgrupp: Ordförande: Karessuo Leena Koordinator: Luoma Kalevi Mattson Lotta Haiko Markku Hakanen Maija Heino Raija Heinonen Anneli Huhtala Hannu Huovinen Jarkko Hurmeranta Ulla Kerkkänen Anu Kirvelä Torsti Pekola-Sjöblom Marianne Laine Ritva Lindqvist Kaj Lunnas Heikki Myllymäki Juha Mäkinen Annukka Palola Jorma Punnonen Heikki Rontu Kirsi Ruokojoki Jorma Sahrman Keijo Selkee Johanna Siltala Silja Taipale Paavo Åström Christell 1 upplagan ISBN (pdf) Finlands Kommunförbund Helsingfors 2010 Finlands Kommunförbund Andra linjen 14 PB Helsingfors Tfn (09) 7711 Fax (09)

3 Innehåll Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 4 Inledning 6 1 Det kommunala beslutsfattandet 8 2 Näringspolitiken och den kommunala ekonomin 10 3 Energisparandet 12 4 Förnybara energikällor 14 5 Service, ny teknologi och upphandling 17 6 Samhällen 19 7 Beredskap 21 Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 3

4 Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer Klimatförändringen är ett hot mot människornas välfärd, men den kan bekämpas med resoluta medel. Kommunerna och deras samfund har en viktig roll och ett ansvar för förverkligandet av de internationella och de nationella klimatmålen och för beredskapen inför klimatförändringen. Kommunerna bär sitt ansvar genom ett effektivt klimatfrämjande arbete som förutsätter långsiktiga nationella klimatmål och en jämlik ansvarsfördelning då det gäller författningarna och de ekonomiska incitamenten. De får inte lämnas ensamma. Kommunernas lösningar förutsätter ett partnerskap med staten och andra aktörer. Kommunerna har en central roll som informationsförmedlare i klimatfrågor. Kommunerna skapar även ramarna för hur kommuninvånarna kan agera klimatvänligt. Klimatförändringen är även en ekonomisk möjlighet för kommunerna. Energieffektivitet, decentraliserad energiproduktion och miljöteknologi ger kommunerna besparingar, arbetstillfällen och företagsamhet. En klimatstrategi för kommunen eller regionen som integreras med kommunens övriga strategiarbete är grunden för ett lyckat klimatarbete. Kommunerna tar klimathänsyn i beslut som gäller bland annat energiproduktion, energisparande, samhällsstruktur och upphandling. Kommunförbundet medverkar i kommunernas klimatarbete och bedriver en klimatkampanj, förmedlar information om klimatförändringen och god praxis i kommunerna och utvecklar redskap för att motverka och bygga upp beredskap inför klimatförändringen. Med riktlinjerna önskar Kommunförbundet stödja kommunerna och regionerna i avgöranden som är nödvändiga med tanke på klimatet. Samtidigt vill Kommunförbundet informera beslutsfattarna inom statsförvaltningen om kommunernas behov i fråga om klimatarbetets förutsättningar. 4

5 KOMMUNFÖRBUNDETS KLIMATPOLITISKA RIKTLINJER KOMMUNERNA STATEN 1. Det kommunala beslutsfattandet Kommunerna utarbetar en egen eller en regional klimatstrategi och integrerar den i sitt strategiarbete. Landskapsförbunden lägger upp sin egen klimatstrategi i samarbete med kommunerna. I sina beslut beaktar kommunen miljöeffekterna av markanvändning, trafik, byggande, energiförsörjning och avloppshantering samt tillhandahållandet av service. Kommunerna informerar kommuninvånarna om klimatfrågor. 2. Näringspolitiken och den kommunala ekonomin Kommunerna kan i sin närings- och sysselsättningspolitik dra nytta av de möjligheter som hör samman med klimatförändringen. Hållbar produktion, varu- och tjänsteupphandling samt innovationer skapar nya möjligheter för företagande och även arbetsplatser. En energieffektiv samhällsstruktur och energisparåtgärder gagnar den kommunala ekonomin. Genom att bygga upp beredskap inför klimatförändringen minskar man skador som förorsakar kostnader. 3. Energisparandet Kommunerna effektiverar hela tiden sin egen energianvändning. Genom att spara energi och effektivera samproduktionen minskas också kostnaderna. Den nationella klimat- och energipolitiken bör vara konsekvent, och staten bör behandla kommuner och andra aktörer jämlikt. Statens och kommunernas klimatpartnerskap bör fördjupas genom ett omfattande klimatavtal eller genom ett program som verkställer målen för den nationella klimatoch energistrategin samt kommunernas och regionernas klimatstrategier. I samband med detta utvecklas innovativa stöd- och finansieringssystem. Klimatrådgivningen för medborgarna bör tillhandahållas nationellt. Energikontorens verksamhet bör tryggas och energirådgivningsnätverket utvidgas. Kommunerna gör upp ett avtal om energieffektivitet med arbets- och näringsministeriet eller ansluter sig till kommunernas energiprogram som förvaltas av Motiva. Kommunerna ordnar själva eller i samarbete med andra kommuner uppföljning av energiförbrukningen. 4. Förnybara energikällor Kommunerna utreder möjligheterna att utnyttja den förnybara energin och väljer såväl i fråga om stora som små objekt de alternativ som bäst passar dem själva bland alternativen för förnybar energi. 5. Service, ny teknologi och upphandling Vid tillhandahållandet av service beaktar kommunerna energiprestandan, servicenätet och de möjligheter som den nya teknologin och datatekniken ger att minska utsläppen. Man bör sörja för den förnybara energins och den decentraliserade energiproduktionens konkurrensställning med hjälp av inmatningstariffer och beskattningen. Tillräcklig konkurrens bör tryggas inom energisektorn. Stödet för klimat- och miljökompetens bör verkställas i den offentliga upphandlingen. Kommunerna främjar energieffektivt byggande i sina egna objekt. Kommunerna beaktar alltid vilka konsekvenser upphandlingarna har för klimatet, energiekonomin och miljön och inkluderar kriterier som gäller dessa i anbudsförfrågningarna. 6. Samhällen Kommunerna bekämpar klimatförändringen i planeringen, byggandet och underhållet av sina samhällen samt med en välfungerande avfallshantering. Kommunerna förenhetligar sin samhällsstruktur, effektiviserar infrastrukturen och minskar trafikbehovet genom att förbättra samarbetet mellan markanvändningen, boendet och trafiken samt tillhandahållandet av service. Kommunerna ökar intresset för kollektivtrafik och gång- och cykeltrafik genom att planera samhällsstrukturen och närmiljön så att de stödjer deras användning. Det här sker bland annat med hjälp av intelligenta transportsystem. Styrsystemen för markanvändning och byggande bör stödja kommunernas strävan att stävja klimatförändringen och bygga upp beredskap inför den. Verksamhetsförutsättningarna för kollektivtrafiken bör främjas med hjälp av statligt stöd och genom att beskattningen av kollektivtrafiken lindras. Mera resurser bör riktas till utvecklingen av spårtrafiken och den lätta trafiken. Intelligenta transportsystem bör utvecklas. 7. Beredskap Kommunerna beaktar effekterna av klimatförändringen och anpassningsbehoven vid planläggningen och byggandet. Kommunerna upprätthåller varierande naturmiljöer och minskar belastningen på miljön i syfte att stärka naturens förmåga att återhämta sig under föränderliga klimatförhållanden. Kommunerna förbereder sig på konsekvenserna av klimatförändringarna och beaktar dem i beredskaps- och säkerhetsplanerna som görs upp för olika sektorer. Fördelningen av de kostnader som beredskapen medför bör vara rättvis för kommunerna. Staten bör för sin del svara för det strukturella översvämningsskyddet och bereda sig på att ersätta översvämningsskador oberoende av deras typ. Fastighetsägarens ansvar för översvämningsskyddet bör förtydligas i lagstiftningen. KOMMUNINVÅNARNA, FÖRETAGEN OCH ORGANISATIONERNA Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 5

6 Inledning Det viktigaste avtalet hittills gällande motverkandet av klimatförändringen är Kyotoprotokollet från I protokollet avtalas om gemensamma mål och metoder genom vilka utsläppen senast år 2012 kan minskas med i snitt 5,2 procent från nivån år Europeiska unionens (EU-15) gemensamma mål för utsläppsminskningar har varit 8 procent. Målet för Finland är att utsläppen ska minskas till samma nivå som år För att gå i land med detta har Finland utarbetat en nationell klimatstrategi år 2001 och År 2007 avtalade EU-länderna om striktare mål för den tid som följer efter att Kyotoprotokollet har upphört att gälla. En bidragande orsak till att länderna gick in för striktare krav var att klimatuppvärmningen förutspåddes framskrida snabbare än man tidigare trott och att skadorna till följd av klimatförändringen antogs ge upphov till större kostnader än vad kostnaderna för att hejda förändringen utgjorde. Uppskattningen påverkades speciellt av den expertutredning som Storbritanniens regering beställt, den sk. Stern-rapporten från år I december 2009 försökte man under FN:s klimatförhandlingar i Köpenhamn komma överens om att minska utsläppen och om spelreglerna för tiden efter Kyotoprotokollet, det vill säga från år 2012 framåt. Det här lyckades dock inte. Mötet resulterade i Köpenhamnsdeklarationen. Dess mål är att begränsa uppvärmningen av klimatet till 2 grader. Avtalet behandlas på nytt i Mexiko i december Den tredje nationella klimat- och energistrategin blev klar hösten Strategin kompletteras av statsrådets energipolitiska principbeslut från februari 2010 och av programmet för utveckling av förnybara energikällor och beslutet om kärnkraft som publicerades i april En klimat- och energipolitisk framtidsredogörelse över de klimatpolitiska riktlinjerna på längre sikt färdigställdes hösten Målet är att minska utsläppen med 80 % fram till år I Finland kännetecknas miljöutsläppen av att de varierar rätt så kraftigt från år till år. En orsak är vädret. Recessionen har tillsammans med en industriell omställning lett till att utsläppen minskat efter att klimat- och energistrategin blivit färdig. Den mest brännande frågan är hur Finland ska uppnå EU:s klimatmål, dvs. det så kallade % -paketet fram till år 2020: utsläppen av växthusgaser ska reduceras med minst 20 procent från 2005 års nivå (16 procent i Finland) energieffektiviteten ska förbättras med i snitt 20 procent i förhållande till normalutvecklingen andelen förnybar energi ska höjas till 20 procent (38 procent i Finland) andelen biobränslen i trafiken ska höjas till 10 procent. Det är möjligt att målen skärps till 30 procent år 2020, ett beslut om detta torde fattas under år Inom energiproduktionen betyder de ändringar som görs i EU:s system för utsläppshandel att gratisutdelningen av utsläppsrätter frångås och att utsläppsrätterna utauktioneras nationellt under EU:s övervakning. Av de behövliga utsläppsminskningarna beräknas ungefär två tredjedelar verkställas med hjälp av utsläppshandeln. De återstående minskningarna bör fås till stånd genom sektorspecifika ansträngningar som inriktas på 6

7 byggnader, trafik, lantbruk och avfallshantering. Kommunernas största energiverk och energibolag deltar i utsläppshandeln. Kommunförbundets styrelse godkände förbundets klimatpolitiska riktlinjer den 25 september Klimatförändringen gjordes till ett insatsområde i förbundets strategi för år Denna bakgrundspromemoria stödjer justeringen av riktlinjerna år I riktlinjerna och bakgrundspromemorian avser kommuner städer, kommuner, samkommuner och landskapsförbund samt bolag som kommunerna äger helt eller delvis. Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 7

8 1 Det kommunala beslutsfattandet Kommunerna utarbetar en egen eller en regional klimatstrategi och integrerar den i sitt strategiarbete. Landskapsförbunden lägger upp sin egen strategi i samarbete med kommunerna. I sina beslut beaktar kommunen miljöeffekterna av markanvändning, trafik, byggande, energiförsörjning och avloppshantering samt tillhandahållandet av service. Kommunerna informerar kommuninvånarna om klimatfrågor. Kommunerna har ett omfattande samarbete med företag och samfund då det gäller klimatfrågor. Den nationella klimat- och energipolitiken bör vara konsekvent, och staten bör behandla kommuner och andra aktörer jämlikt. Statens och kommunernas klimatpartnerskap bör fördjupas genom ett omfattande klimatavtal eller genom ett program som verkställer målen för den nationella klimat- och energistrategin samt kommunernas och regionernas klimatstrategier. I samband med detta utvecklas innovativa stöd- och finansieringssystem. Klimatrådgivningen för medborgarna bör tillhandahållas nationellt. Energikontorens verksamhet bör tryggas och energirådgivningsnätverket utvidgas. Enligt Kommunförbundets utredning sommaren och hösten 2009 är en klimatstrategi under beredning i 71 kommuner och färdig i 42 kommuner. I dessa kommuner bor nästan tre fjärdedelar av finländarna. I kommunernas klimatkampanj deltar för närvarande 45 kommuner vars invånare utgör över hälften av landets befolkning. I kommunerna är det många som arbetar med klimatfrågor: energiverk som svarar för produktion och försäljning av värme och el, de som svarar för energianvändningen i kommunens byggnader, gatuhållningen, avfallshanteringen, de upphandlande enheterna, miljösektorn, planläggarna, trafiken osv. För att kunna styra klimat- och energifrågorna krävs en helhetssyn som endast kommunen själv kan tillhandahålla. Kommunerna spelar en avgörande roll även som informationsförmedlare, attitydfostrare och pådrivare av ändringar i invånarnas livsstil. En del av kommunerna har redan satt i gång kampanjer för att locka invånarna att medverka till en uppbromsning av klimatförändringen. Skolornas läroplaner har också en stor betydelse i detta sammanhang. Samarbete med kommuninvånarna, organisationer och näringslivet är nödvändigt för att klimatmålen ska nås. Det är först när strategierna verkställs som klimatutsläppen minskar och det finns förutsättningar för beredskap inför klimatförändringen. Ofta är det också ändamålsenligt att planera genomförandet av strategin och att koppla uppföljningen av strategin till uppföljningen av kommunens ekonomi och verksamhet. Uppmärksamhet bör fästas vid verkställningen och uppföljningen i kommunens alla förvaltningsområden och statsförvaltningens ministerier inklusive de ämbetsverk som bidrar med sin expertis. Kommunerna måste i sin vardag samordna anvisningar och riktlinjer gällande exempelvis energi, trafik, markanvändning, vattenförsörjning och avlopp (VA-tjänster) eller miljöskydd, som kommer från statens olika sektorministerier och ämbetsverk. Kommunens eller regionens klimatstrategi är mångfacetterad och långsiktig och kräver därför målmedvetet samarbete och partnerskap mellan staten och kommunen. Förfarande som bottnar i avtalsbaserat samarbete finns det redan erfarenhet av inom energisparande och förnybar energi. 8

9 Statens och kommunernas klimatpartnerskap bör fördjupas genom ett omfattande klimatavtal eller genom ett program som verkställer målen för den nationella klimatoch energistrategin samt kommunernas och regionernas klimatstrategier. I samband med detta bör innovativa stöd- och finansieringssystem utvecklas. Norge presenterar intressanta, nya förfaranden. Där bereds en modell enligt vilken staten skaffar sig utsläppsminskningar av kommunerna i stället för att skaffa sig dem i den internationella utsläppshandeln. Åtgärderna integreras i lokala eller regionala klimat- eller energiprogram och de verkställs i samarbete med lokala företag, organisationer och andra kommuner. Man uppskattar att man genom modellen uppnår hälften av de nationella målen för utsläppsminskning. Energikontoren har i uppdrag att främja energisparande och förnybar energi framför allt på den lokala nivån; i kommuner, företag och bostadsaktiebolag. I fortsättningen finns det ett ännu större behov för verksamheten eftersom kommuninvånarna behöver information för att göra egna klimatval. Exempelvis i frågor som gäller nybyggen, reparationer av byggnader, valet av uppvärmningsform och trafik behövs riksomfattande, permanent och opartisk rådgivning och upplysning för olika konsumentgrupper. Som stöd för energirådgivningen för konsumenter finansierar arbets- och näringsministeriet och Sitra år sammanlagt 14 projekt varav 9 är kommunbaserade, till exempel projekt som energikontoren startar. Rådgivningen bör bli permanent och den bör utvidgas. Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 9

10 2 Näringspolitiken och den kommunala ekonomin Kommunerna kan i sin närings- och sysselsättningspolitik dra nytta av de möjligheter som hör samman med klimatförändringen. Hållbar produktion, varu- och tjänsteupphandling samt innovationer skapar nya möjligheter för företagande och även arbetsplatser. En energieffektiv samhällsstruktur och energisparåtgärder gagnar den kommunala ekonomin. Genom att bereda sig för klimatförändringen minskar man skador som förorsakar kostnader. Globaliseringen, informationssamhällets utveckling, klimatförändringen och den allt äldre befolkningen syns som förändringar i konsumtionsefterfrågan inom produktionen i de olika sektorerna. Till exempel har nedgången i efterfrågan på papper i Europa och tillgången på billig träråvara i Sydamerika lett till minskningar i pappersproduktionen i Finland. Åtgärder som syftar till att stävja klimatförändringen skapar å sin sida efterfrågan på till exempel teknologi i anknytning till förnybar energi samt energieffektiva produkter. Att identifiera växande branscher och att kunna utnyttja dem utgående från de lokala förhållandena är centralt för en lyckad näringspolitik. Finländska exempel är produktionen av elbilar och batterier för dessa eller produktionen av olika komponenter för vindkraftverk och biokraftverkspannor samt forskning och produktutveckling för att producera biodiesel av trä. Förnybar energi och energisparande främjar också efterfrågan på olika tjänster. Kommunerna, regionerna och områdena kan påverka utvecklingen av nya näringar och företagsmöjligheter med sina egna upphandlingsbeslut. Anbudsförfarandet kan upptäcka och driva fram ny teknologi och innovativa lösningar. För de egna traditionella varu- och tjänsteupphandlingarna kan man i anbudsförfrågningarna betona sådana egenskaper som man önskar att blir vanligare också på bredare front. Gemensam upphandling kan ibland vara ett snabbt sätt att ändra på utbudets struktur. Kommunernas energianvändning utgör årligen en utgiftspost på ungefär en miljard euro. En effektivering av energianvändningen minskar ofta också kommunens driftkostnader och är den bästa bufferten med tanke på eventuella höjningar av energipriset. Det samma gäller många tillämpningar av förnybar energi. Vad det kostar för samhällsekonomin att dämpa klimatförändringen har utretts bland annat av Statens ekonomiska forskningscentral (VATT). En allmän uppskattning är att om man begränsar uppvärmningen som sker på grund av klimatförändringen till två grader så motsvarar det här bara ungefär en procent av bruttonationalprodukten (BNP), det vill säga betydligt mindre än den genomsnittliga tillväxten av BNP. Finlands årliga BNP rör sig kring 160 miljarder euro. En procent skulle utgöra ungefär 1,6 miljarder. Å andra sidan skulle samhällets kostnader för de skador och nackdelar som klimatförändringen medför sannolikt vara mångfaldiga. Enligt Sterns-rapport skulle de vara 5 20 % av BNP. Det är svårt att göra en entydig beräkning av de kostnader som motverkandet av klimatförändringen medför för kommunerna. Kostnaderna beror alltid på utgångsnivån, åtgärderna och tidtabellen och vilken ambitionsnivå som eftersträvas. Kostnaderna för att tygla klimatförändringen anknyter i första hand till energin och de syns i priset på värme, elektricitet och fossila bränslen samt i investeringarna för energisparandet. 10

11 Kommunerna bör i vilket fall som helst parallellt bereda sig på kostnader för motverkandet av klimatförändringen, förebyggande åtgärder och för eventuella skador. Problemen inom den kommunala ekonomin gör situationen extra utmanande. Kommunerna får inte lämnas ensamma med sina investeringsbehov och finansieringsbehov i anknytning till klimatförändringen. Nationella lösningar och stödsystem bör hittas. En finansieringslösning för dämpande åtgärder är ESCO-modellen, enligt vilken investeringar och åtgärder betalas tillbaka med de inbesparingar som uppstår inom under en tidsperiod som man särskilt kommit överens om. Energiföretagande som baserar sig på lokala förnybara energitillgångar möjliggör näringsverksamhet som genererar varaktiga arbetstillfällen. Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 11

12 3 Energisparandet Kommunerna effektiverar hela tiden sin egen energianvändning. Genom att spara energi och effektivera samproduktionen minskas också kostnaderna. Kommunerna gör upp ett avtal om energieffektivitet med arbets- och näringsministeriet eller ansluter sig till kommunernas energiprogram som förvaltas av Motiva. Kommunerna ordnar själva eller i samarbete med andra kommuner uppföljningen av energiförbrukningen. Kommunernas egna byggnader såsom daghem, skolor och idrottshallar står för en betydande del av kommunernas totala värme- och elförbrukning. När det gäller byggnaderna är det enligt energikartläggningarna möjligt och lönsamt att spara 10 procent för värmens och 5 procent för elektricitetens del. Kommunernas byggnader förbrukar 5 6 procent av hela landets värmeenergi och 2 3 procent av elektriciteten. År 2005 uppskattades kommunernas andel av slutförbrukningen av energi utgöra 11 13TWh. Då toppriset på lätt brännolja år 2008 var 80 /MWh var det fråga om en utgiftspost på till och med en miljard euro. En minskning av förbrukningen med 10 procent skulle uppskattningsvis innebära en årlig besparing på 100 miljoner euro. Kommunerna använder också drivmedel och bränslen för arbetsmaskiner. Samhällstekniska nät såsom vattenoch avloppsledningar och deras många pumpstationer och reningsverk samt gatubelysningen förbrukar också avsevärt med el. Energi kan sparas genom att man förbättrar energiprestandan, dvs. minskar energianvändningen per producerad tjänst. Det låter sig göras genom ibruktagande av bättre tekniska lösningar och system med hjälp av vilka den specifika energiförbrukningen minskar. Onödig förbrukning går att minska på många olika sätt, till exempel genom att ändra användningstiderna och användningssätten samt genom att handleda dem som använder lokalerna och maskinerna. I alla kommuner finns det förutsättningar för energisparande och för att förbättra energiprestandan. Det är skäl för kommunerna att vara exemplariska och innovativa i fråga om energieffektivitet och energisparande. De allt striktare energikraven på nybyggnader påverkar med tiden också kommunernas byggnadsbestånd. Skillnaderna mellan kommunerna är stora i fråga om antalet nybyggnader. Möjligheterna att effektivisera energianvändningen är betydande i samband med reparationsbyggande. Effektiviseringen av energianvändningen och nya sparåtgärder underlättas av systemet för avtal om energieffektivitet som kommunerna gör upp tillsammans med arbetsoch näringsministeriet och kommunernas energiprogram för år Vid sidan av energisparande kan kommunerna samtidigt satsa på en ökad användning av förnybar energi. Tack vare avtalet eller programmet har kommunerna bättre möjligheter än kommuner som inte anslutit sig till ett sådant att få statligt stöd för syneförrättningar och investeringar. I början av år 2010 involverade avtalssystemet ungefär 60 kommuner och 12 samkommuner. Kommunernas energikostnader har ökat markant och det finns inget som tyder på sjunkande energipriser. En fortsatt effektivisering av energianvändningen är det främsta sättet att påverka och bygga upp beredskap inför framtida kostnader. En effektivisering och en kontrollerad förbrukning förutsätter en uppföljning av förbrukningen som är mer systematisk än i dagens läge. Nu fattas den i många kommuner. En uppföljning av 12

13 förbrukningen bör ordnas med moderna metoder och vid behov i samarbete med andra kommuner. Trots kommunernas avtal om energieffektivitet och trots energiprogrammet föreslog statsrådet i februari 2010 i sitt principbeslut om energieffektivitet en beredning av en lag om skyldigheten till energieffektivitet inom den offentliga sektorn. En jämlik behandling av den offentliga och den privata sektorn kan i så fall äventyras. Även förutsättningarna för statligt stöd för sparåtgärderna kan upphöra att gälla. Därför är det inte motiverat att genom lagstiftning ensidigt förplikta kommunerna till energisparande. Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 13

14 4 Förnybara energikällor Kommunerna utreder möjligheterna att utnyttja den förnybara energin och väljer såväl i fråga om stora som små objekt de alternativ som bäst passar dem själva bland alternativen för förnybar energi. Man bör sörja för den förnybara energins och den decentraliserade energiproduktionens konkurrensställning med hjälp av inmatningstariffer och beskattningen. Tillräcklig konkurrens bör tryggas inom energisektorn. Den energi som produceras med icke-förnybara, dvs. fossila bränslen (värme och el samt drivmedel och bränsle för arbetsmaskiner) är den största orsaken till växthusgasutsläpp. Av utsläppen i Finland kommer ungefär 80 procent från stenkol, olja, naturgas och torv. Förnybara energikällor är bioenergi (trä, växter och avfall i olika former), vind, värme från jord, luft, sjöar och vattendrag, vattenkraft och solenergi. De 12 största kommunala energiverken producerar 15 procent av landets koldioxidutsläpp. De största städerna producerar el och fjärrvärme i sina värmekraftverk och sörjer också för distributionen. Kommunerna och deras bolag producerar eller distribuerar nästan 90 % av när- och fjärrvärmen. Utöver värmen håller fjärrkylan på att öka i de största städerna. Produktionssamarbete med den lokala industrin är vanligt. Upphandling av el per energikälla 2009 (80,8 TWh) Kärnkraft 27,9 % Avfall 0,7 % Tor v 5,4 % Stenkol 13,1 % Olja 0,6 % Biomassa 10,0 % Vattenkraft 15,6 % Nettoimport 15,0 % Vind 0,3 % Naturgas 11,4 % Merja Tanner-Faarinen uppdaterad Kommunerna kan i hög grad påverka att förnybara energikällor blir vanligare inom kommunernas värme- och elproduktion, i fråga om byggnadernas uppvärmningslösningar och vid upphandlingsbeslut gällande el och fordon. Största delen av de bränslen som värmekraften (kombinerad värme- och elproduktion) och närvärmen förbrukar är alltjämt icke-förnybara: naturgas, stenkol och torv utgör totalt ungefär tre fjärdedelar av dem. Drygt 10 procent av bränslena är träbaserade. 14

15 Bränslen som användes för fjärrvärme samt elproduktionen i anknytning till fjärrvärmen bränsleenergi sammanlagt 57,8 TWh Förnya energikällor 14 % Olja 7 % Annat 2 % Stenkol 26 % Torv 16 % Naturgas 35 % Mirja Tiitinen Den största möjligheten till ökad förnybar energi finns hos trä, annan bioenergi samt avfall, vindkraftverk och hos värmepumpar som utnyttjar värmen från marken, luften samt sjöar och vattendrag. Om man ser till bränslets tillgång, transport och lagring finns det goda förutsättningar runtom i landet att inom närvärmen och inom värme- och elproduktionen öka användningen av förnybar energi som baserar sig på träbränsle. Återvinningen av avfall i form av värme och el lämpar sig även som regionalt samarbete och som en del av en lösning för energiförsörjning. Energiåtervinningen av avfall är ändå ett andrahandsalternativ efter återvinning av material. Energiåtervinning av avfall spelar en viktig roll i förhållande till utsläppen av växthusgaser i Finland. En utsläppsminskning på till och med 5 procent är möjlig. I dag återvinns som energi bara omkring 10 procent av det kommunala avfallet. I miljöministeriets rapport som färdigställdes 2010 föreslås det att man slopar deponeringen av biologiskt nedbrytbart avfall. Det här förutsätter avfallsbehandling. Energiekonomiska alternativ är biogas och en konvertering av gasen till värme eller el. En inmatningstariff har föreslagits för el som produceras i biogasanläggningar på över 200 kw. Biogas kunde också i allt högre grad användas som fordonsbränsle. Flera betydande projekt för en utbyggnad av vindkraften är aktuella som bäst. Även kommunerna medverkar i projekten med en betydande andel. Statsrådets mål för vindkraftverk är MW fram till år År 2009 färdigställdes en kartläggning av vindförhållandena i hela landet, Vindatlas. En inmatningstariff har föreslagits som ett stödsystem för vindkraftverk vars effekt är minst 0,5 MW. I och med tariffen skulle man avstå från investeringsbidragen. För att öka användningen av förnybar energi vid uppvärmning, elproduktion och i fråga om drivmedel samt i syfte att förbättra konkurrenssituationen bör man utreda möjligheterna att utvidga användningen av garantipris, det vill säga inmatningstariffer, också i fråga om andra energikällor, produktionssätt och mindre storleksklasser. Övergången till förnybara energikällor bör styras med skattemässiga medel särskilt när inmatningstarifferna och utsläppshandeln inte räcker. Det finns få möjligheter att bygga fler vattenkraftverk och möjligheterna att bygga ut kraftverken gäller främst sjöar och vattendrag som redan utnyttjas för produktionen. De konstgjorda vattenmagasin som planeras i älvarna i norra Finland är kontroversiella. Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 15

16 16 Energiverken i många kommuner använder sig av torv. Torv räknas inte som förnybart bränsle eftersom det tar år för torven att förnyas. Med tanke på klimatet motsvarar förbränningens prestanda de fossila bränslena. Torven har dock en sysselsättande effekt. Såsom ett inhemskt bränsle bidrar torven till självförsörjningen i fråga om energi. I många nuvarande anläggningar är torven också en förutsättning för fungerande energibruk av trä. Kärnkraftens andel av elproduktionen kommer att öka genom den MW anläggning som håller på att byggas i Euraåminne. Om riksdagen beviljar de byggnadslov som statsrådet föreslagit för Fennovoima och Industrins Kraft, växer kärnkraftens relativa andel fortsättningsvis. En kraftig koncentrering av elproduktionen till storkraftverk och samtidigt till få nordiska aktörer kan äventyra utvecklingsmöjligheterna för kombinerad värme- och elproduktion och försvåra en övergång till förnybara energikällor. En utveckling som främjar allt för stor koncentrering kan försvåra den förnybara energins konkurrenskraft och teknologiutvecklingen. Osäkerheten kring skogsindustrins framtida utveckling innebär att målen för energianvändningen är svårare att nå. EU:s utsläppshandel med koldioxid i kraftverk med en värmeeffekt på över 20 MW påverkar priset på såväl värme som el. Tills vidare har utsläppsrätterna delats ut gratis, och tillgången till utsläppsrätter varit bra. Utsläppshandeln har inte nämnvärt påverkat kostnaderna för produktionen av el trots att elpriset har stigit. Utsläppshandeln har ändå påverkat de nya kraftverkens bränsleval så att de gynnar förnybara energikällor. Efter år 2012 auktioneras de allt färre utsläppsrätterna ut på EU-nivå för elproduktion i stället för att delas ut gratis. På så sätt håller utsläppshandeln på att leda till det som den ursprungligen var tänkt för, det vill säga marknadsbaserade bränsleval till förmån för förnybar energi. Det är fortfarande möjligt att utvidga när- och fjärrvärmen i tätorterna. Nya närvärmesystem kan genomföras som el- och värmeproduktion i liten skala och till exempel genom att man utnyttjar jordvärmen och vattenvärmen. Service som baserar sig på värmeföretagande lämpar sig för närvärmesystem och för uppvärmning av enskilda byggnader. Värmeproduktionen sköts då av en utomstående företagare eller en sammanslutning av utomstående företagare genom ett långsiktigt avtal. Produktionen av värme sker i allmänhet med träbränsle. Byggnaderna i glesbyggden och utanför när- och fjärrvärmenäten värms i allmänhet upp med olja eller el. Även i de här fallen finns det flera olika alternativ för förnybar energi, till exempel olika värmepumpar, träflis och träpellets. Bioolja och biogas kan i framtiden ersätta fossila bränslen i arbetsmaskiner och trafikmedel. Förnybar energi är ofta decentraliserad energiproduktion, vilket innebär att det är möjligt att förse elnätet med energi från flera mindre elproducerande enheter. Det här kommer tillsammans med så kallade intelligenta elnät att påverka vårt energiförsörjningssystem i hög grad. En nationellt decentraliserad elproduktion är ändamålsenlig med tanke på eldistributionen och försörjningsberedskapen. Också tillgången till de viktigaste lokala bränslena och dessas mångsidighet samt ett landsomfattande elnät talar för att produktionen av värmekraft bör decentraliseras.

17 5 Service, ny teknologi och upphandling Vid tillhandahållandet av service och vid planeringen av servicenät beaktar kommunerna energieffektiviteten och de möjligheter som den nya teknologin och datatekniken ger till att minska utsläppen. Kommunerna främjar energieffektivt byggande i sina egna objekt. Kommunerna beaktar alltid vilka konsekvenser upphandlingarna har för klimatet, energiekonomin och miljön och inkluderar kriterier som gäller dessa i anbudsförfrågningarna. Stödet för klimat- och miljökompetens bör verkställas i den offentliga upphandlingen. Den åldrande befolkningen, konkurrensen om arbetskraften och kostnadstrycket tvingar kommunerna att förnya sina servicesätt och servicestrukturer. När kommunen väljer hur servicen produceras och vart den förläggs eller när kommunen justerar servicenätet bör kommunen beakta miljöeffekterna ur ett helhetsperspektiv. Helheten omfattar bland annat resor under vilka ärenden uträttas. Inom kommunernas basservice betonas betydelsen av trafiken och olika transporter. Man försöker minska energiförbrukningen av kommunernas tjänster bland annat genom att förnya byggnadsbeståndet och genom att öka byggnadernas mångsidiga användning, serviceutrustningen och användningsgraden. Till exempel effektiviserar också samservicekontoren tillsammans med staten och den privata sektorn användningen av lokalerna och förbättrar tillgången till service som kommuninvånarna behöver. IT-tjänster och datakommunikationer minskar trafiken och bidrar ofta till minskade utsläpp. Elektronisk kommunikation möjliggör ofta också distansarbete. Snabba bredbandsförbindelser främjar nya slag av tjänster bland annat när det gäller distanshälsovård, konferenser och utbildning. Videobilder och digital bildöverföring gör det möjligt att erbjuda avancerad sakkunnighjälp inom vården och att minska antalet konferensresor. Åskådlig undervisning kan likaså förmedlas rentav från andra sidan jordklotet. Transporterna kan optimeras med hjälp av intelligent IT och system för positionsbestämning. På så sätt når akuthjälpen fram via den snabbaste rutten. Med snabb telekommunikation till skäligt pris kan man stöda nya servicesätt och teknologier. Till kommunernas varu- och tjänsteupphandling samt byggverksamheten hänför sig många faktorer som har en central betydelse för energi- och klimatfrågorna. Maskiner och anläggningar förbrukar energi och ger upphov till miljöeffekter vars omfattning går att påverka genom planerade åtgärder. Databaser för de energiekonomiska egenskaperna hos maskiner och fordon finns redan nu eller håller på att utarbetas som ett hjälpmedel. Kommunerna kan vara initiativrika i ibruktagandet av ny teknik och innovationer, vilket skapar möjligheter också för nya näringar och sysselsättning. Livsmedelsupphandlingen påverkar också klimatfrågan. Långa transportsträckor och lagringen och behandlingen av maten ökar utsläppen av växthusgaser och förbrukar energi. Närproducerad mat utgör en viktig möjlighet för kommunerna att stävja klimatförändringen. Av företagen som erbjuder kommunen sin service kan man förutsätta klimatvänliga förfaringssätt och klimatvänliga egenskaper vad gäller de maskiner och lokaler som servicen förutsätter. Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 17

18 18 Många kommuner upphandlar betydande kvantiteter el, värme och olika bränslen. Beträffande den el som upphandlas kan man förutsätta att den helt eller delvis har sitt ursprung i förnybara energikällor. Energieffektiviteten beaktas redan vid planeringen av nya byggnader i kommunen. På så sätt blir byggnaden inte anmärkningsvärt dyrare att bygga än ett traditionellt bygge, men driftskostnaderna minskar. Med tanke på klimatutsläppen bildar användningen av trä vid byggandet ett nyttigt kollager. För att stärka klimat- och miljökunnandet vid offentlig upphandling behöver kommunerna stödsystem, vägledande databaser och rådgivning.

19 6 Samhällen Kommunerna bekämpar klimatförändringen i planeringen, byggandet och underhållet av sina samhällen samt med en välfungerande avfallshantering. Kommunerna förenhetligar sin samhällsstruktur, effektiviserar infrastrukturen och minskar trafikbehovet genom att förbättra samarbetet mellan markanvändningen, boendet och trafiken samt tillhandahållandet av service. Kommunerna ökar intresset för kollektivtrafik och gång- och cykeltrafik genom att planera samhällsstrukturen och närmiljön så att de stödjer deras användning, bland annat genom att utnyttja informations- och kommunikationsteknik (intelligenta transportsystem). Styrsystemen för markanvändning och byggande bör stödja kommunernas strävan att stävja klimatförändringen och bygga upp beredskap inför den. Verksamhetsförutsättningarna för kollektivtrafiken bör främjas med hjälp av statligt stöd och genom att beskattningen av kollektivtrafiken lindras. Mera resurser bör riktas till utvecklingen av spårtrafiken och den lätta trafiken. Intelligenta transportsystem bör utvecklas nationellt. I Finland centraliseras den regionala strukturen medan samhällsstrukturen decentraliseras. I första hand dikteras riktningen, omfattningen och ofta också hastigheten på flyttningsrörelsen förutom av arbetsplatsernas läge också av bostädspriser och utbudet av bostäder. Det inverkar på offentliga och privata tjänsters efterfrågan och utbud. Å ena sidan finns det ett behov av helt nya byggnader och nätverk. Å andra sidan förfaller den befintliga service- eller infrastrukturen när den inte utnyttjas till fullo. Arbetsresorna blir i genomsnitt längre och fritidstrafiken ökar. Med tanke på naturresurserna, energianvändningen och klimatutsläppen kan den nuvarande utvecklingen av samhällsstrukturen och trafiken inte anses vara hållbar. En klimatvänlig samhällsstruktur ska vara mångfacetterad och byggd kring flera centrum. En hållbar samhällsstruktur bygger på ett tillräckligt utbud av tomter på lämpliga ställen och vid rätt tidpunkt samt på ett välfungerande trafiksystem. En enhetlig samhällsstruktur möjliggör ett offentligt och privat servicenät som är materialbesparande och förmånligt och som utnyttjar den befintliga strukturen och befintlig service och investeringar. Det är särskilt viktigt att sörja för en enhetlig samhällsstruktur i växande och stora tätorter, men också på landsbygden kan man slå vakt om servicen genom att koncentrera byggandet till bycentrum. Kommunens prioriteringar inom samhällsstrukturen och förläggningen av servicen påverkar direkt trafikbehovet, möjligheterna att utnyttja kollektivtrafik och gång- och cykeltrafik samt de totala utsläppen av växthusgaser. Kollektivtrafiken, trygga förbindelser för cyklister och fotgängare och tryggandet av närservicen förutsätter styrning av samhällsstrukturen och ett tillräckligt befolkningsunderlag. Också lösningarna i närmiljön bör vara sådana att de lockar en att promenera, cykla eller att använda kollektivtrafiken. För att styrningen av markanvändningen och minimeringen av trafikbehovet ska lyckas krävs samarbete mellan kommunerna, klara strategier och omsättning av målen i praktiken. En samordning av markanvändningen, boendet, trafiken och servicen kräver bra planering, en programmering av genomförandet och uppföljning. Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 19

20 20 Ett samhälle som producerar endast lite utsläpp har en fungerande och ändamålsenlig avfallshantering som också sporrar till återvinning. Vatten- och avloppsnäten är ekoeffektiva och vid behandlingen av avloppsvattnen tas biogasen från slammet till vara. Kommunerna kan påverka förutsättningarna för dämpandet av klimatförändringen genom planering av den byggda miljön. Kommunerna styr byggandet med hjälp av stadsplaner, byggnadsordningar, anvisningar om byggsätt och ofta också genom överlåtelsevillkor. Genom prioriteringar i planeringen påverkas områdenas vindförhållanden och mikroklimat, byggnadernas uppvärmningsbehov och nedkylningsbehov och också uppvärmningssätten. Dessa omständigheter har en direkt koppling till energiförbrukningen i områdena och byggnaderna. I tätorterna har de lösningar som utnyttjas för när- och fjärrvärme långa kommunala traditioner. På detta sätt har man lyckats förbättra luftkvaliteten i tätorterna jämfört med tidigare fastighetsspecifika uppvärmningsformer. I och med ändringen av markanvändnings- och bygglagen vid ingången av år 2009 blev det möjligt för kommunerna att i detaljplanen förplikta en fastighetsägare att under vissa förutsättningar ansluta sig till fjärrvärmenätet. I jämförelse med uppvärmningsalternativen för enskilda fastigheter måste fjärrvärmen naturligtvis vara konkurrenskraftig både i fråga om pris och miljöegenskaper. Med tanke på luftkvaliteten och utsläppen av växthusgaser är utnyttjandet av förnybara, brännbara energikällor och biomassa i när- och fjärrvärmesystem i allmänhet alltid att rekommendera framom lösningar för enskilda byggnader. Genom planeringen av markanvändningen påverkar kommunerna placeringen av verken som producerar förnybar energi. När det gäller nybyggnader blir byggbestämmelserna kring energiprestanda hela tiden striktare. Bestämmelserna stramades åt med 30 % från och med år 2010 och från 2012 är det meningen att bestämmelserna stramas åt med ytterligare 20 %. Till skillnad från tidigare praxis är det möjligt att energikraven i fortsättningen också kommer att omfatta reparationer som kräver tillstånd. Myndighetstillsynen över byggandet säkerställer att gällande bestämmelser och de skärpta kraven på energieffektivitet iakttas vid byggandet. De nya bestämmelserna förutsätter att myndigheterna fortgående uppdaterar sin information. Om de så vill kan kommunerna också betona byggnadsrådgivning och styrning i syfte att främja energiprestandan. Nya byggnader som förbrukar betydligt mindre energi blir vanligare, vilket i hög grad påverkar förutsättningarna för utbyggnaden av traditionell när- och fjärrvärme. För en byggnad som förbrukar väldigt lite energi kan man välja individuell husuppvärmning. I samband med en sanering av gamla byggnader är det möjligt att byta från fjärrvärme till individuell husuppvärmning. Trafiken orsakar ungefär en femtedel av klimatutsläppen och därför måste man i framtiden kunna minska dessa utsläpp. Förbättrandet av fordonens energieffektivitet, en ökning av andelen bränslen med låga emissioner, minskade trafik- och transportbehov och utnyttjandet av hållbara sätt att ta sig fram såsom kollektivtrafiken eller till fots eller med cykel ger möjligheter att minska utsläppen. Med ny teknologi såsom intelligenta transportsystem kan trafiken styras och göras smidigare samtidigt som behovet av energi minskas. Kollektivtrafiken bör utvecklas inom de områden där den kan utgöra ett alternativ till privatbilism. Utvecklingen av när- och fjärrtrafiken på järnvägarna och utvecklingen av busstrafiken inom stadsregioner är av betydelse med tanke på klimatet. Utöver de stora investeringarna i kollektivtrafik är det viktigt att staten deltar i utvecklingen av stadsregionernas kollektivtrafik i enlighet med målen för utvecklingsprogrammet för kollektivtrafik. Ekonomiska styrinstrument med vilka man kan upprätthålla och utveckla kollektivtrafikens verksamhetsförutsättningar är till exempel ett tillräckligt statsstöd, en sänkning av bränsleskatterna för kollektivtrafiken och en sänkning av mervärdesskatten för kollektivtrafik. Man bör även se till att kollektivtrafiken är konkurrenskraftig i jämförelse med andra trafikformer.

21 7 Beredskap Kommunerna beaktar effekterna av klimatförändringen och beredningsbehoven i planläggningen och byggandet. Kommunerna upprätthåller varierande naturmiljöer och minskar belastningen på miljön i syfte att stärka naturens förmåga att återhämta sig under föränderliga klimatförhållanden. Kommunerna förbereder sig på konsekvenserna av klimatförändringarna och beaktar dem i beredskaps- och säkerhetsplanerna som görs upp för olika sektorer. Fördelningen av de kostnader som beredskapen medför bör vara rättvis för kommunerna. Staten bör för sin del svara för det strukturella översvämningsskyddet och bereda sig på att ersätta översvämningsskador oberoende av deras typ. Fastighetsägarens ansvar för översvämningsskyddet bör förtydligas i lagstiftningen. Enligt den kunskap vi har i dag utgör översvämningar och den stigande grundvattennivån till följd av eventuella skyfall de mest betydande omedelbara effekterna av klimatförändringen för kommunerna. Det är synnerligen svårt att bedöma de ekonomiska konsekvenserna, men uppgifterna preciseras inom de närmaste åren då man börjar utarbeta planer för hantering av översvämningsrisker i enlighet med den nya lagstiftningen om översvämningsskydd. Samhällenas kostnader för översvämningsskydd och investeringsbehovet i fråga om grundläggande infrastruktur vid stigande grundvattennivå kan uppskattas röra sig kring några miljarder euro. Översvämningarna orsakas till exempel av en höjning av havsvattennivån i samband med stormar eller av att sjöar och vattendrag belastas som en följd av kraftig nederbörd eller smältvatten. Hällregn orsakar lokala översvämningar i tätorter bland annat för att det så kallade dagvattnet, det vill säga regnvattnet och dräneringsvattnet, blockerar avloppen. De flesta av Finlands samhällen har en gång i tiden byggts längs med sjöar och vattendrag. De kommer antagligen att lida mest på grund av tilltagande översvämningar. Tidigare kunde man ännu inte i samband med byggandet gardera sig mot stigande vattennivåer. Genom planläggning styrs nybyggandet till områden där det inte finns någon risk för översvämning eller där risken kan beaktas vid byggandet. Det mest problematiska är byggnader och konstruktioner som redan finns på områden med översvämningsrisk. De kräver skyddsåtgärder såsom vallar och andra konstruktioner och man måste skapa beredskap inför bekämpning av översvämningar med tillfälliga arrangemang och specialutrustning. Översvämningsrisken har inte föreskrivits på någons ansvar i lagen. Fastighetsägarna ansvarar för skyddandet av sin egendom inför eventuella översvämningar precis som inför eventuella andra risker. Med tanke på kommunernas ekonomi är det problematiskt att trycket på åtgärder för översvämningsskydd växer. Staten, som bär det främsta ansvaret för medborgarnas säkerhet, anvisar inte tillräckligt med anslag för översvämningsskyddet. Ett bristfälligt ersättningsskydd skapar ett tryck på kommunerna att delta i ersättningen av översvämningsskador. Inte heller översvämningsarbetsgruppens förslag om att ägarna ska vara skyldiga att delta i kostnaderna för översvämningsskyddet ser ut att framskrida. Kommunförbundets klimatpolitiska riktlinjer 21

22 22 Staten och fastighetsägarna bör för sin del svara för det strukturella översvämningsskyddet och bereda sig på att ersätta översvämningsskador oberoende av deras typ. Kommuninvånarna bör ges tillräcklig information och anvisningar för hur de kan bereda sig på översvämningar och stormar samt hindra att deras egendom skadas. I kommunerna bör man bereda sig på att leda bort den ökade mängden dagvatten som hällregnen medför och på att bromsa upp deras vattenföring. Kommunerna bör också bereda sig på riskerna som översvämningarna orsakar inom VA-tjänster och för underjordiska konstruktioner. Dessutom bör man bereda sig på att infrastrukturen vittrar sönder samt på ras och på nätinvesteringar om grundvattennivån stiger. Också underhållet av vägar kan försvåras. Att bygga upp beredskap inför dessa ökar kostnaderna som endast delvis kan uppbäras som användaravgifter. Betydande riskfaktorer är också de exceptionella situationer som orsakas av extrema väderfenomen. De kan bero på stormar, ovanliga snömängder, torka eller hård köld. På grund av detta bör man inom kommunens alla verksamhetsområden bedöma de risker som till exempel leveransstörningar för el och vatten, en märkbar försämring av trafiken och andra liknande händelser orsakar kommunens serviceproduktion. Kommunerna bör också bedöma vilka åtgärder som behövs för att säkerställa produktionen. Kommunerna bör bereda sig på exceptionella situationer till följd av klimatförändringen också i sina beredskapsplaner trots att konsekvenserna av klimatförändringen hittills inte i någon större utsträckning har beaktats i dessa. Till exempel bör energitillgången för samhällets mest kritiska funktioner tryggas med hjälp av reservkraftsystem. I exceptionella förhållanden kan funktionssäkra vattentjänster tryggas genom lokala vattentjänstverk och ett intensivare samarbete mellan vattentjänstverken. I och med att vattennätet utvidgas till nya fastigheter förbättras tillgången till rent vatten till exempel under torka. Skadorna vid elavbrott kan minimeras genom röjning kring elledningar, materialval, automatiseringssystem för kontrollen över näten och partnerskapsarrangemang i arbetet med att samla underhållspersonal. Transporterna och trafiken påverkas även av väg- och gatunätets skick. Att underhålla vägar och gator blir säkerligen mer krävande. Räddningsväsendet bör bereda sig på sådana följder av klimatförändringen som kräver direkt skydd av människor och egendom. Nuvarande planeringspraxis och anvisningar för dimensionering måste förnyas, bland annat beträffande dräneringen av bebyggda områden samt konstruktionernas hållfasthet för storm och stora snömassor. Det kan finnas skäl att uppdatera byggbestämmelserna så att man lokalt ska tillämpa mer specifika krav på enskilda byggnader exempelvis beträffande hållfastheten vid storm och översvämningar. Vid planläggningen och markplaneringen bör man beakta värdefulla naturmiljöer samt deras flora och fauna. På så sätt kan man stödja arternas anpassning till klimatförändringen och försöka förhindra att de dör ut.