Återblick: de burkinska kulturdagarna. En berättelse om ägg. Novell av Monique Ilboudo exklusivt översatt för Burkina Kontakt

Transkript

1 Återblick: de burkinska kulturdagarna En berättelse om ägg Novell av Monique Ilboudo exklusivt översatt för Burkina Kontakt

2 Innehåll Ledare #1:2012 I detta nummer kan du läsa om... Ledare: Suzanna Petersson Kero Bernadette Dao Sanou, författare 24 Emile Traoré, ekonom på Fountain House och ordförande i ASSAMBUS Eva Omagbemi, projektledare för filmfestivalen IFEMA Redaktion Ansvarig utgivare: Maria Cederquist Ledare Föreningen ASSAMBUS BurkinaKontakt ges ut av Vänskapsföreningen Burkina Faso Sverige Association d Amitié Burkina Faso Suède (ASSAMBUS) 4 Nyhetsnotiser 6 Film: Malmö sätter fokus på kvinnliga filmskapare från Afrika 8 Återblick: de burkinska kulturdagarna 12 Att du inte visste är ingen ursäkt Intervju med Bernadette Dao Sanou 15 Kalan kadi att läsa är att lära 18 Novell av Monique Ilbodou: En berättelse om ägg 24 Fontänhuset egenmakt för psykiskt sjuka. Intervju med Emile Traoré 27 Möbelformgivning: Unik design från den globala soptippen 28 Annons för föreningen ASSAMBUS Vi är mycket stolta över att i detta nummer kunna publicera Monique Ilboudos novell En berättelse om ägg i svensk översättning av Anna Nyman. Kära Burkina-vänner, I redaktionen är vi glada över att äntligen kunna presentera ett nytt nummer av Burkina Kontakt. Sedan sist har fokus i nyhetsmedierna riktats mot de oroligheter som ägde rum i Burkina Faso förra året. Bland annat ledde missnöjet med president Compaoré till sådana upplopp att man började prata om en burkinsk vår likt de i Nordafrika. I ett par sammanfattande artiklar kan du bland annat läsa om matbristen och upploppen som ägde rum förra våren. Inför de burkinska kulturdagarna, som föreningen Assambus arrangerade under hösten 2010, rådde febril aktivitet från alla håll. Programmet var både digert och mångfacetterat. Det ägde rum på olika platser i Stockholm och Uppsala samt på bokmässan i Göteborg. Förutom ett flertal inbjudna gäster från Burkina Faso fick ett stort antal besökare ta del av de olika evenemangen som innefattade allt från föreläsningar och debatter till författarsamtal, film, musik, dans och mat från Burkina Faso. En av våra burkinska gäster var Monique Ilboudo. Hon är idag ambassadör för Burkina Faso i Skandinavien och tillika författare. Vi är mycket stolta över att i detta nummer kunna publicera hennes novell En berättelse om ägg i svensk översättning av Anna Nyman. Den handlar om kvinnlig omskärelse och har tidigare publicerats på förlaget Découvertes du Burkina samt som novell i en utgåva av Unicef. Vår burkinske reporter Junior Becker har på plats i Ouagadougou gjort en intervju med en annan burkinsk författare och poet, Bernadette Dao Sanou, som besökte oss på bokmässan i Göteborg. Sist men inte minst finns ett referat från kulturdagarna i Uppsala. I detta nummer kan du också läsa om Emile Traoré, som är Assambus ordförande, hans arbete på Fountain House och hans idéer kring liknande verksamhet i Burkina Faso. Redaktör: Suzanna Petersson Kero suzanna@ordklinga.se Skribent och redaktionsråd: Sigrun Helmfrid sigrun.h@telia.com Grafisk form: Maria Leding maria.leding@gmail.com Tryck: åtta.45, Solna ASSAMBUS bildades 1986 och har idag 120 medlemmar. Den har systerföreningar i Danmark, Norge och Burkina Faso. Lokalföreningar finns i Göteborg Borås och Stockholm. Föreningens mål är att sprida kännedom om Burkina Faso i Sverige och verka för ett ökat utbyte mellan de båda länderna. Medlemsmöten med inbjudna gäster anordnas regelbundet. Ordförande: Emile Traoré Lokalföreningar: Burkinas vänner i Stockholm, bibi.opot@folkbildning.net Burkinas vänner i Göteborg, urban.tapper@vgregion.se Läs mer på hemsidan: Med detta önskar vi er Trevlig läsning! Suzanna Petersson Kero 2 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:2012 3

3 Innehåll Ledare #1:2012 I detta nummer kan du läsa om... Ledare: Suzanna Petersson Kero Bernadette Dao Sanou, författare 24 Emile Traoré, ekonom på Fountain House och ordförande i ASSAMBUS Eva Omagbemi, projektledare för filmfestivalen IFEMA Redaktion Ansvarig utgivare: Maria Cederquist Ledare Föreningen ASSAMBUS BurkinaKontakt ges ut av Vänskapsföreningen Burkina Faso Sverige Association d Amitié Burkina Faso Suède (ASSAMBUS) 4 Nyhetsnotiser 6 Film: Malmö sätter fokus på kvinnliga filmskapare från Afrika 8 Återblick: de burkinska kulturdagarna 12 Att du inte visste är ingen ursäkt Intervju med Bernadette Dao Sanou 15 Kalan kadi att läsa är att lära 18 Novell av Monique Ilbodou: En berättelse om ägg 24 Fontänhuset egenmakt för psykiskt sjuka. Intervju med Emile Traoré 27 Möbelformgivning: Unik design från den globala soptippen 28 Annons för föreningen ASSAMBUS Vi är mycket stolta över att i detta nummer kunna publicera Monique Ilboudos novell En berättelse om ägg i svensk översättning av Anna Nyman. Kära Burkina-vänner, I redaktionen är vi glada över att äntligen kunna presentera ett nytt nummer av Burkina Kontakt. Sedan sist har fokus i nyhetsmedierna riktats mot de oroligheter som ägde rum i Burkina Faso förra året. Bland annat ledde missnöjet med president Compaoré till sådana upplopp att man började prata om en burkinsk vår likt de i Nordafrika. I ett par sammanfattande artiklar kan du bland annat läsa om matbristen och upploppen som ägde rum förra våren. Inför de burkinska kulturdagarna, som föreningen Assambus arrangerade under hösten 2010, rådde febril aktivitet från alla håll. Programmet var både digert och mångfacetterat. Det ägde rum på olika platser i Stockholm och Uppsala samt på bokmässan i Göteborg. Förutom ett flertal inbjudna gäster från Burkina Faso fick ett stort antal besökare ta del av de olika evenemangen som innefattade allt från föreläsningar och debatter till författarsamtal, film, musik, dans och mat från Burkina Faso. En av våra burkinska gäster var Monique Ilboudo. Hon är idag ambassadör för Burkina Faso i Skandinavien och tillika författare. Vi är mycket stolta över att i detta nummer kunna publicera hennes novell En berättelse om ägg i svensk översättning av Anna Nyman. Den handlar om kvinnlig omskärelse och har tidigare publicerats på förlaget Découvertes du Burkina samt som novell i en utgåva av Unicef. Vår burkinske reporter Junior Becker har på plats i Ouagadougou gjort en intervju med en annan burkinsk författare och poet, Bernadette Dao Sanou, som besökte oss på bokmässan i Göteborg. Sist men inte minst finns ett referat från kulturdagarna i Uppsala. I detta nummer kan du också läsa om Emile Traoré, som är Assambus ordförande, hans arbete på Fountain House och hans idéer kring liknande verksamhet i Burkina Faso. Redaktör: Suzanna Petersson Kero suzanna@ordklinga.se Skribent och redaktionsråd: Sigrun Helmfrid sigrun.h@telia.com Grafisk form: Maria Leding maria.leding@gmail.com Tryck: åtta.45, Solna ASSAMBUS bildades 1986 och har idag 120 medlemmar. Den har systerföreningar i Danmark, Norge och Burkina Faso. Lokalföreningar finns i Göteborg Borås och Stockholm. Föreningens mål är att sprida kännedom om Burkina Faso i Sverige och verka för ett ökat utbyte mellan de båda länderna. Medlemsmöten med inbjudna gäster anordnas regelbundet. Ordförande: Emile Traoré Lokalföreningar: Burkinas vänner i Stockholm, bibi.opot@folkbildning.net Burkinas vänner i Göteborg, urban.tapper@vgregion.se Läs mer på hemsidan: Med detta önskar vi er Trevlig läsning! Suzanna Petersson Kero 4 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:2012 5

4 Nyhetsnotiser Matbristen i Burkina förvärras av flyktingströmmen Att 2012 skulle bli ett svältår i Burkina Faso och stora delar av Västafrika stod klart redan i slutet av 2011, när usla skörderesultat noterades. I 17 av Burkina Fasos 45 provinser skördades inte tillräckligt med spannmål för befolkningens behov. Det är framför allt landets norra delar som drabbats, men det har även förekommit lokal missväxt i andra delar av landet. Eftersom det bara är två år sedan förra gången det var matbrist, så har många familjer inte längre några tillgångar att sälja. Just nu är bönderna igång med det hårda arbetet att stoppa fröna i jorden, men det dröjer till oktober innan spannmålen kan skördas. Situationen har förvärrats av orolig he terna i Mali och det stora antalet flyk tingar som har kommit till Burkina Faso. Flyktingarna från Mali beräknas vara fler än , och många har medfört sin boskap. Myndigheterna beräknar att matsituationen är kritisk för 2,8 miljoner människor i Burkina Faso. Barn, gamla, sjuka, havande och ammande kvinnor är särskilt sårbara för perioder av svält. Små barn kan få men för livet. Dessutom behöver ett stort antal boskap utfodras för att inte de som lever av boskapen ska stå helt utan försörjning när torkperioden är slut. Förutom landsbygdsbefolkningen i de drabbade områdena lider framför allt städernas fattiga av att baslivsmedlen har blivit dyrare. Den burkinska regeringen har agerat genom att redan i slutet av 2011 slå larm och begära internationell hjälp. Stora och små biståndsgivare har hörsammat kallelesen, men har inte lyckats mobilisera de summor som behövs. Den burkinska staten har köpt spannmål för 16 miljoner dollar för att distribuera i de värst drabbade områdena. Regeringen har också satt ett fast pris på inhemskt spannmål, men det priset respekteras inte av handlarna. I stället har priset på mat ökat enormt. I april låg spannmålspriserna i Ouagadougou 85% över genomsnittet för de senaste fem åren. Genom att hålla på sina lager kan de stora spannmålshandlarna styra priset till sin fördel. Den som vill göra en insats mot svälten i Burkina Faso eller Västafrika i allmänhet, kan enkelt sätta in pengar hos någon av de biståndsorganisationer som nu har insamlingskampanjer. Diakonia, PMU, Läkarmissionen, Röda korset, Rädda barnen, och Plan är några av de organisationer som arbetar både långsiktigt och akut mot svälten i Västafrika. Burkinas Vänner i Stockholm har på initiativ av May Gauffin samlat in pengar till skolmåltider i byn Somiaga. De fick ihop kronor vilket räckte till tre månaders mat åt drygt 400 skolbarn. Nu fortsätter man med att samla pengar för en brunn och stängsel så att kvinnorna i byn kan odla grönsaker, vilket är ett sätt att producera mat under torrperioden. En annan Burkinavän är Christine Corbier Clarke, som genom sin förening Burkina Framtid samlar in pengar för att hjälpa ett barnhem utanför Ouagadougou att köpa mat. ( Krisen i Mali FOTO MAURICE OUDET SIGRUN HELMFRID Den 22 mars i år tog tuaregrebeller i norra Mali över ett område som är nästan dubbelt så stort som Sverige. Detta skedde i samband med en statskupp för att avsätta den dåvarande presidenten, Amadou Toumani Touré. De militärer som genomförde statskuppen var missnöjda med att presidenten hade skickat ut dem för att bekämpa de rebellgrupper som härjar i norra Mali utan att de hade fått resurser för detta. Rebellerna hade stöd av den hittills okända islamistiska gruppen Ansar al-din, som senare trängde undan tuaregrebellerna och tog kontroll över området. Spekulationer förekommer om att grannländerna, till exempel Senegal, har understött statskuppen då man anser att inte tillräckligt mycket görs mot situationen i norra Mali och att man ser det som ett hot mot stabiliteten i hela regionen. Tuareggerillan MNLA och Ansar al-din lade i slutet av maj sina stridigheter åt sidan och utropade staten Azawad. De styrande i Bamako accepterar inte Azawad men kan inte göra mycket åt utbrytarstaten som bland annat har tillgång till mycket vapen från Libyen. Interimsregeringen i Mali är svag och det internationella samfundet fruktar att ökenområdet kan förvandlas till ett nytt terroristfäste. Islamistrebellerna har förstört helgedomar i Timbuktu som finns med på Unescos världsarvslista. Privatpersoner har försökt rädda en del av de oersättliga manuskripten i Timbuktu, som är en del av mänsklighetens historia och som i flera fall stammar från 1200-talet. Flera delar av museerna plundrades när tuaregrebellerna tog sig in där i början av april. Men när rebellerna försökte ta sig in i den byggnad som hyser Ahmed Babainstitutet, där manuskript förvaras, bildade privatpersoner en kedja runt om byggnaden så att rebellerna inte kunde ta sig in. I början av juli hölls ett regionalt möte inom det västafrikanska samarbetsorganet Ecowas, i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou. Tidigare har Ecowas bett FN om en militär intervention för att återta kontrollen över norra Mali. FN:s säkerhetsråd har nu antagit en resolution som manar till sanktioner mot islamistrebellerna. Man varnade för att förstörelsen av de muslimska helgedomarna i Timbuktu kan leda till en rättslig process i Internationella Brottmålsdomstolen, ICC. Däremot har FN:s säkerhetsråd inte gått med på någon militär intervention. Malis interimspresident, Diounconda Traoré ställde in sin resa till Burkina Faso då han fortfarande vårdas i Frankrike efter en attack mot hans kontor i maj. Under mötet i Ouagadougou kom man fram till att förslag måste komma upp, innan den 31 juli, på en regering som är mer inkluderande i förhållande till hela landet. Målet är att en ny president ska kunna tillsättas senast i mars nästa år. Den nya regeringen måste kunna arbeta tillsammans med det internationella samfundet för att lösa den pågående konstitutionella krisen och få bukt med den svåra situationen i norra Mali. Det är en sak som inte bara angår Mali utan i allra högsta grad berör hela den västafrikanska regionen. monitoring_mali_security_crisis/ html samt Strider mellan dogon och fulani följd av kaos i Mali I maj dog minst 25 personer från Burkina Faso i strider i byn Sari i Mali. Upprinnelsen till konflikten handlar om vatten och mark. Dogonfolket från Mali och fulanifolket från Burkina Faso konkurrerar om vatten och mark. Fulanifolket hade enligt en uppgörelse mellan Burkina Faso och Malis förre president Amadou Toumani Touré rätt att driva in boskap till betesområden i Mali. Men dogonfolket protesterade mot uppgörelsen och i kaoset efter militärkuppen i Mali försökte dogonfolket lösa markkonflikten genom att angripa fulanifolket. Flyktingar har berättat att våldsamheter också brutit ut när fulaniherdar klagade över att dogonjordbrukare hade besått mark som hade avsatts till bete. I staden Titao nära gränsen till Mali har Burkina Faso nu tagit emot hundratals flyktingar. articleid= Ny lag ger presidenten amnesti Parlamentsledamöterna i Burkina Faso röstade den 11 juni i år igenom en lag som ger amnesti till samtliga idag levande presidenter, från självständigheten 1960 fram till den nuvarande presidenten, Blaise Compaoré som kom till makten genom en kupp Amnestin gäller före detta statsöverhuvuden och kommer att omfatta de tidigare presidenter som är vid liv, det vill säga Saye Zerbo ( ), Jean- Baptiste Ouedraogo ( ) samt nuvarande president Blaise Compaoré. Ledamöterna röstade också fram en författningsändring: under 2013 kommer en senat att inrättas. Andra bestämmelser som har antagits är en minmiålder på 35 år och en maximiålder på 75 år för presidentkandidater. Oppositionspartierna bojkottade omröstningen med argumentet att reformerna i huvudsak är till för att hjälpa Blaise Compaoré att stanna vid makten. Burkina Fasos omstridde president Blaise Compaoré. FOTO AGÊNCIA BRASIL, WIKIMEDIA COMMONS Burkinsk vår 2011 Under våren 2011 skakades hela Burkina Faso av protester och upplopp under ett par månader. Både studenter, soldater, poliser och affärsinnehavare deltog i protesterna som snabbt spred sig över hela landet. Röster höjdes för att Burkina Fasos president, Blaise Compaoré, skulle avgå efter 24 år vid makten. Det hela började med soldater, som i februari 2011 gjorde uppror i huvudstaden Ouagadougou på grund av obetalda löner. President Blaise Compaoré flydde tillfälligt till sin hemstad Ziniaré. Två månader senare hade protesterna spritt sig till staden Po i södra Burkina Faso. I flera städer över hela landet förekom protester över höga matpriser, låga löner, ekonomisk tillbakagång, envälde och polisvåld. Bland annat rapporterades fem studenter döda efter att ha protesterat mot polisvåld i samband med att en student som anhållits hade dödats. Sammanlagt 34 burkinska oppositionspartier gick samman och krävde presidentens avgång. I Bobo-Dioulasso protesterade bönder över för låga priser på jordbruksprodukter och i Koudougou ledde stängningen av 40 butiker, på grund av obetalda hyror till upplopp bland affärsinnehavare. Borgmästarens hus och stadens polisstation brändes ner. Över 20 personer dödades i upploppen. Blaise Compaoré sitter kvar vid makten, men vissa politiska eftergifter har gjorts. Bland annat har lönerna för statstjänstemän höjts. Källa: The New York Times 9 maj 2011 samt Wikipedia SUZANNA PETERSSON KERO 6 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:2012 7

5 Intervju Malmö sätter fokus på kvinnliga filmskapare från Afrika International Female Filmfestival, IFEMA, i Malmö i april 2012, hade fokus på kvinnliga afrikanska filmskapare. Karolina Jeppson träffade projektledare Eva Omagbemi när förberedelserna var i full gång och utmaningarna många TEXT & FOTO KAROLINA JEPPSON Eva Omagbemi Eva Omagbemi är projektledare för IFEMA, som arrangeras för sjätte året i rad. Vi träffas i Filmcentrum Syds lokaler, nära Möllevångstorget i Malmö. I lokalen bakom oss pågår en filmvisning. Applåder, skratt och visslingar bryter in i vårt samtal års IFEMA handlade om Mellanöstern, med tema Iranska kvinnliga filmskapare. I våras lyftes den afrikanska kontinentens kvinnor fram, aktuellt inte minst efter förra årets händelser i Nordafrika. Kvinnliga filmskapare är också något som förra årets upplaga av filmfestivalen FESPACO i Ouagadougou speciellt uppmärksammade. Eva Omagbemi söker filmer som hon sedan kan göra ett urval ifrån. Det finns många nya afrikanska filmer, men ganska få kvinnliga filmskapare. Om de finns, har de svårt att få distribution. Tyvärr har jag inte själv sett de allra senaste filmerna, eftersom jag inte kunde åka på FESPACO förra året, säger Eva. Hur ser urvalsprocessen ut? Det är inte något specifikt tema mer än Afrika, men filmerna ska spegla kontinenten på ett varierat sätt. Bilden som finns av Afrika generellt är redan ganska ensidig. Vi vill försöka att ha med filmer från alla afrikanska regioner. Det är spelfilmer, dokumentärer och kortfilmer. Många dokumentärer handlar om väldigt tunga ämnen. Det är ju inte konstigt, eftersom mycket sådant är verklighet. Men trots det, har ju faktiskt de allra flesta i afrikanska länder ett rätt vanligt liv. Men de skildringarna kommer sällan fram. Hur är det att vara kvinna och filmskapare i ett afrikanskt land? Eftersom det är svårt att få finansiering från sitt eget land behöver man söka pengar i till exempel Europa. Det är tufft särskilt för kvinnor. Sedan finns ju heller inte utbildningar i samma utsträckning som här. Det är på de flesta håll inget egentligt yrke att vara skådespelare. Man skiljer inte på konstarterna på samma sätt som här. Man är artist alltså sångare, musiker, håller på med teater eller dansar. Men nu finns ju i alla fall en utbildning för filmare i Ouagadougou. Vad är den tuffaste utmaningen med ditt jobb just nu? Det är svårt att hitta distributörerna, just eftersom kvinnliga filmare överhuvudtaget har svårt att komma ut i distributionen. Man får leta, dammsuga! Nu har jag precis hittat ett litet distributionsbolag i Frankrike. Jag har också hittat en blogg med många bra tips och varit inne på olika festivalers hemsidor. Dessutom använder jag Facebook, för många regissörer har sin egen sida där. Genom Facebook kan man nå ut, det har vi ju sett inte minst i Nordafrika. Det personliga intresset för afrikansk film har sin grund i att Eva under många år var gift med en man från Nigeria. Tillsammans har de fyra barn. Hon fick upp ögonen för att det aldrig visades afrikansk film i Sverige, varken på bio eller på tv. Jag vill gärna ha med någon Nollywoodfilm till IFEMA. FESPACO har ju haft med ett par nigerianska filmer, men alla har varit av män. I början av 2000-talet tog Eva, tillsammans med vännen Annsofie Lindström, initiativ till att starta föreningen Africa Flash för att sprida afrikansk film i Malmö. Africa Flash sökte pengar från en fond för att åka till FESPACO och fick där mycket inspiration. Snart fick de nys om CinemAfrica och så småningom startades ett samarbete kring afrikanska filmer. Förutom film har Eva jobbat med projektledning för teater och scenkonst och för festivaler. Hon är dessutom ordförande i Mix Musik en förening för världsmusik i Malmö. Det var kombinationen av att kunna mycket om afrikansk film och projektledning som tog henne till 2012 års IFEMA. Har du jobbat med film praktiskt också? Ja, när jag var liten, säger Eva med ett skratt. Jag hade en dröm om att bli filmregissör och filmade med V8-kamera ända upp i gymnasiet. Nu är jag glad att jag får jobba med filmfestival, att på andra sätt kunna jobba med film. Vad tänker du om FESPACOS roll för kvinnor som filmar i afrikanska länder? Senast hade de ju faktiskt kvinnliga filmskapare som tema så de börjar bli allt bättre på att ta in kvinnor. Några har ju varit med, men inte många. Flest är nog kvinnor från Nordafrika. Men jag tror det är den viktigaste festivalen i Afrika, också för kvinnor. Det är viktigt att kvinnor kommer in och tar plats. Samtidigt har ju FESPACO fått kritik för att rikta sig främst mot frankofona filmer. I takt med att vi pratar har filmvisningen i lokalen bakom oss tagit slut. Folk strömmar ut, verkar glada och upprymda. Vad tror du om intresset för IFEMA och årets tema? Jag tror det är stort. Genusfrågorna är ju viktiga och börjar ta fart igen. IFEMA är dessutom viktigt som branschmöte också. Utifrån erfarenheterna med Africa Flash vet jag att det finns intresse för afrikansk film i Malmö. Att visa film av afrikanska kvinnliga filmskapare känns viktigt. Igår såg jag ett klipp från en dokumentär från Kenya som fick pris på FESPACO. Den handlar om en äldre kvinna som startar en rörelse för att få ut politiska fångar ur fängelse. Jag tänker mycket på att kvinnorna är starka och bär upp samhället. De måste stödjas mer. Ifema IFEMA ägde rum den 2 4 april 2012 på biograf Spegeln i Malmö. Ett 10-tal fictionfilmer från Afrika visades, liksom dokumentärer och kortfilmer. Kortfilmerna var skapade av kvinnor från hela världen. Samarbetspartners är bland annat Malmö Stad, Film i Skåne, ABF och Konstnärsnämnden. Läs mer på: Africa Flash Africa Flash är en ideell förening i Malmö som funnits i nästan tio år. Africa Flash har anordnat flera filmfestivaler, men har de senaste åren mer och mer övergått till kontinuerlig filmvisning i samarbete med Folkets Bio i Malmö. Bland annat har det varit speciella filmvisningar om tre filmer på Internationella Kvinnodagen. Det är tyvärr svårare att få finansiering för regelbundna filmvisningar, mycket svårare än för festivaler. Media visar inte heller intresse om man inte jobbar med enstaka event, tycker Eva. Africa Flash finns på Facebook och inom kort på hemsidan: 8 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:2012 9

6 Vernissage i butiken Just Africa. Christine, Suzanne Ouédraogo, bildkonstnär och Georgette Paré, skådespelerska. Monique Ilboudo talar på bokmässan i Göteborg. Monique är Burkina Fasos ambassadör i Köpenhamn och författare till novellen på sidan 18. Kulturdagarna Moussa Héma ger konsert med Songs Afrique på jazzklubben Nefertiti i Göteborg, som avslutar Kulturdagarna för Burkina Faso Professor Sten Hagberg på Afrikascenen talar om olika former av berättande Återblick: de burkinska kulturdagarna FOTO MARIA CEDERQUIST På temat kraftsamling för kultur och berättande arrangerade Vänskapsföreningen Burkina Faso Sverige (ASSAMBUS) seminarier, workshops, konserter och en konstutställning under en tvåveckorsperiod, den september Kulturdagarna ägde rum i Stockholm, Uppsala och Göteborg och bjöd på flera intressanta föredragshållare och berättare från Burkina Faso. Kulturdagarna som blev mycket välbesökta arrangerades med stöd av Svenska Institutet och i samarbete med Uppsala Universitet, Musik- och teatermuseét i Stockholm, butiken Just Africa i Stockholm, Dramatiska Institutet, Högskolan för Scen och Musik i Göteborg, samt Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Här följer en återblick i bilder och en rapport från kulturdagarna i Uppsala. Bernadette Sanou och en kvinna från publiken dansar under bokmässan Roland Göransson, ASSAMBUS Sverige, och Eric Zongo, styrelseledamot i ASSAMBUS Burkina Faso, i Afrikamontern på bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Suzanne Ouédraogo, Lotta Smedeby-Spykman, Roland Göransson, Georgette Paré och Eric Zongo. 10 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:

7 Kulturdagarna Forskning och kulturmöten i Uppsala I Uppsala hade kulturdagarna september 2010 en lite mer akademisk prägel, eftersom de skedde i samarbete med Institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet. I publiken fanns förutom studenter och lärare också många andra Afrikaintresserade Uppsalabor. Huvudspråk var engelska. Alla föreläsningar och diskussioner översattes också från franska till engelska. TEXT STEN HAGBERG Den svensk-burkinska gruppen Earth Songs Afrique med bland andra Anders Hagberg och Moussa Héma gav en bejublad konsert på klubben Hijazz i Uppsala. Apotekaren Zepherin Dakuyo Doktor Fatoumata Ouattara föreläser i Uppsala Kulturdagarna i Uppsala inleddes med ett seminarium om hälsa och traditionell medicin. Doktor Zéphirin Dakuyo, apotekare från Banfora, har lång erfarenhet av att kombinera traditionell läkekonst och bio-medicin. Dr Dakuyo berättade om sitt arbete att framställa medicin på basis av växtextrakt och hur man arbetar med produktion och marknadsföring. Ett stort problem med traditionell medicin handlar om att få doseringen rätt. För att lösa detta problem, berättade Dr Dakuyo, så framställer man kapslar, piller och flytande medicin i särskilda anläggningar. I Dr Dakuyos sortiment finns mediciner mot de vanligaste sjukdomarna, som malaria, gulsot, diarréer, och hudbesvär. Genom att medicinen framställs lokalt är det mycket billigare än mediciner från den transnationella läkemedelsindustrin. Dr Dakuyo anlitas av människor över hela Västafrika och har en egen distribution av läkemedel till apotek främst i Burkina Faso. Nästa talare Dr Fatoumata Ouattara är en antropolog som under många år arbetat med HIV-AIDS-frågor i Burkina Faso. Hennes forskning berör främst hur HIV/AIDS-smittade kvinnor lever med sjukdomen. Idag har alla smittade tillgång till bromsmediciner och de flesta överlever alltså sjukdomen. Men de har samtidigt en rad sociala stigmata att konfrontera. Ouattaras forskning visar att sjukdomshistorien är en viktig del för dessa kvinnor. Den som smittats via blodtransfusion är mer accepterad än den som smittats på sexuell väg. Onsdagen den 22 september hölls ett annat seminarium om demokratisk kultur och lokal utveckling i Burkina Faso. Sten Hagberg inledde med en reflektion kring femtio år av självständighet med utgångspunkt i förhållandet mellan centralmakten och lokal demokrati. Han berättade om sin forskning om kommuner i Burkina Faso, där folkvalda borgmästare leder kommuner som ofta har otillräckliga medel att få verksamheten att gå runt. Och ändå är det centralt för demokratin att medborgarna numera kan välja sina lokala representanter. Det bryter med ett sekel av toppstyrd kolonial och postkolonial offentlig förvaltning. Därefter talade Fatoumata Ouattara om kultur och utveckling i Burkina Faso. Utöver tematiska seminarier rymde kulturdagarna också presentationer av konstnären Suzanne Ouédraogo och den unga Uppsala-baserade dansgruppen Origines. På tisdagskvällen gav den svenskburkinska gruppen Earth Songs Afrique med bland andra Anders Hagberg och Moussa Héma en bejublad konsert på klubben Hijazz i Uppsala. Två filmer visades också under onsdagen: Une femme pas comme les autres av Abdoulaye Dao men presenterad av huvudrollsinnehavaren Georgette Paré; och Souvenirs encombrants d une femme de ménage av Dani Kouyaté, som också presenterade filmen för Uppsalapubliken. Sammantaget blev kulturdagarna i Uppsala mycket lyckade och med en blandad publik. Studenterna dominerade på eftermiddagarna medan många andra dök in efter jobbet på kvällen. 12 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:

8 Bernadette Dao Sanou på bokmässan i Göteborg 2010 Intervju Att du inte visste är ingen ursäkt I Burkina Faso betraktas Bernadette Dao Sanou som en engagerad författare. Hon tar oftast kvinnornas parti och det franska språket måste anpassa sig till julaspråkigt territorium. Junior Becker, Burkina Kontakts reporter på plats i Ouagadougou, har intervjuat författaren Bernadette Dao Sanou. Under de burkinska kulturdagarna 2010 var hon inbjuden av föreningen Assambus och besökte då bland annat bokmässan i Göteborg. För vilken publik skriver du? Jag skulle vilja svara att jag vänder mig till dem som vill läsa mig. Jag tror inte att en författare har en viss publik som mål, i varje fall inte när det gäller romaner, noveller och skönlitteratur i övrigt. Jag får ofta frågan om jag riktar mig till en speciell publik, eftersom mina noveller ofta betraktas som engagerade texter kring kvinnofrågor. Ja, jag medger att de flesta av mina noveller, direkt eller indirekt, återkommer till kvinnan, till hennes roll inom äktenskapet, till hennes relationer till mannen och samhället eller till det sätt på vilket hon betraktar männen. Jag skriver för alla som kan höra det jag säger om kvinnorna och barnen, och som känner sig träffade eller tilltalade. Kort sagt, skriver jag för alla som har ögon och hjärta att lyssna. Jag skulle vilja att den som läser mina texter ska tänka en stund att om jag gjorde ett och annat för att få en förändring! Lugn! Jag talar också om de kvinnliga läsarna, eftersom det är med vår egen medverkan, för att inte säga på vårt initiativ, som mycket görs mot oss. Varför skriver du på franska? Eftersom jag talar franska. Jag förstod snabbt att jag inte hade annat val än franskan. Jag har alltid och överallt varit tvungen att tala franska, vare sig jag har velat det eller inte. Jag förstod att jag måste uttrycka mig på franska, om jag vill att folk ska lyssna på mig eller läsa mig, jag måste överge jula för franska, även om jag inte vill. Det är med och genom franskan jag talar om mig (välordnad välgörenhet), om kvinnorna (naturligt eftersom det hela tiden är jag), om mitt land (visst, det är fortfarande jag) och om sådant som inte alltid har med en fantasivärld att göra. Det är egentligen inte precis så, eftersom det jag säger om alla dessa frågor och om kvinnorna mycket väl skulle kunna passa in i ett franskt sammanhang, så när som på några detaljer och med hänsyn till olika proportioner! Hur ser din fantasivärld ut? Mina historier tilldrar sig, nästan alltid, i ett julaspråkigt sammanhang i byar och städer på malisk, burkinsk, ivoarisk mark, kort sagt på julaspråkigt territorium, där jag kan tala fritt på jula utan symboler. Plötsligt blir det franskan som är tvungen att å sin sida anpassa sig, om den helt vill återge min fantasivärld. Alltså vrider och vänder den sig 14 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:

9 Bildreportage så gott det går och gör till slut som jag vill. Däremot vet jag inte om den här anpassade och omgjorda franskan är så lättsmält. Men till slut måste mina läsare ha lite överseende, eftersom frankofonin är en dialog mellan kulturer, franskan är ett delat språk. När det tar vägen lite hit och dit, måste det till slut ta till sig små uttryck från olika håll. Så ser alltså min fantasivärld ut. Jag talar om mig och mitt hem och påstår att jag talar om Afrika, ja, till och med om universum. Män och kvinnor, politik, synd och dygd, och allt annat visst är det universum! Så ser min fantasivärld ut. De historier som finns i dina texter, är de verkliga eller påhittade? Fiktion är ju alltid till en viss grad verklighet, med hänsyn tagen till proportionerna, förstås. Men för att erätta en historia, måste jag alltid ha något personligt som jag har upplevt eller hört av andra. Faktum är att kvinnan som blir slagen hemma, vare sig hon heter Sita, Beatrice eller Koliya fortfarande är en kvinna som blir slagen i sitt hem. Eller den som dör under förlossningen, eller den som får en medhustru, därför att alla hennes barn blir flickor. Den politiske ledare som gör ett rituellt (mänskligt) offer för att få valröster, kan lika väl vara från Burkina Faso, Elfenbenskusten eller någon annanstans ifrån. De vita kanske inte gör några rituella offer, men har säkert andra, lika effektiva och starka medel. Varför poesi eller novell och inte roman eller teater? Först är det inte sagt att jag inte en dag kommer att skriva en roman eller ett teaterstycke. Sedan måste jag erkänna att jag alltid har lite bråttom, så jag förkortar de historier jag vill berätta. Jag arbetar snabbt och tror på så sätt att det inte ska ta alltför lång tid för dem som offrar tid på läsningen. Jag tycker alltid att poesin och novellen passar bäst till mitt sätt att skriva på. Kort sagt, just nu skriver jag poesi och noveller för att det går fort. Det är de två skrivformaten som lätt kommer till mig. Särskilt poesin. Jag beundrar dem som kan förverkliga romaner. Jag använder ordet förverkliga med flit, för att en roman för mig är ett verkligt företag i fråga om tid, energi, uthållighet och fantasivärld. Vad gäller teater, som man inte läser utan snarare ser (åtminstone enligt vad jag tror), har jag inte någon lust att försöka skriva. Det finns teater i mina noveller det gäller att läsa dem omsorgsfullt! Varför skriver du? För att tala om vad jag har på hjärtat, för att berätta historier. Jag känner det som en plikt att berätta om det jag ser omkring mig och det jag inte tycker är rätt, eller tvärtom, det som är så vackert att alla ska dra nytta av det. Dessutom är jag ingen politisk ledare. Mina program är mina noveller, mina dikter, där jag beskriver världen som den är, skriver jag med den starka förhoppningen att världen ska bli som jag önskar. Jag skulle vilja att man inte längre använde ursäkten att jag visste inte om svåra situationer, eller om det vackra att dela med sig av. Det finns män som förebrår mig att jag bara tänker på kvinnorna, i ögonen på moraliskt lättchockerade människor passar inte den sortens saker in på min personlighet Jag tror att det jag uppfattar som fult eller som vackert, som sorgligt eller glatt, kan intressera alla. Alltså skriver jag för att dela med mig till andra av det som gör mig arg eller glädjer mig. Kort sagt, det som väcker min uppmärksamhet. Vad tycker läsarna om dina texter? Ett par tre personer har anmärkt att de inte kunde föreställa sig att jag skulle kunna skriva om vissa saker som de har läst av mig. Man tänker sig inte att jag skulle kunna tala om en man som får stånd när han ser en vacker kvinna (egentligen skrev jag: Vacker så att byxorna putar ut på varje helig man!) eller att jag kan tala öppet om kärlek i mina dikter, ropa högt till den man jag älskar och bjuda in honom till kärleksklädet med tre rader småpärlor kring min midja. Och så den hemska frasen om tjocke herr Adipous manslem i en av mina noveller. Så här skrev jag ty herr Adipou var tjock och fet, hans manslem mycket kort och att älska med honom, ojdå, det skulle inte bli en lätt övning detta gjorde honom ju ilsken, men vadå! Så är det men jag tror att i ögonen på moraliskt lättchockerade människor passar inte den sortens saker in på min personlighet! Det här gör nu att jag ibland tenderar att inte längre vara helt spontan i det jag skriver, att jag tvekar att använda vissa ord eller närma mig vissa ämnen. Fastän egentligen skulle jag vilja dela denna fråga med alla. En dag sade till och med en högt uppsatt person till mig att en av mina noveller var porr. Jag gladde mig åt att personen ifråga hade läst de nämnda novellerna, men medger att jag blev chockerad av denna dom. En annan sade till mig att sedan han läst poesisamlingen Symphonie, förstod han att jag känner mig ensam, att jag kallade på hjälp och att han hade stor lust att komma och trösta mig och att många män trodde som han när de läste mina dikter. Kort sagt, nu vet jag inte vad jag ska göra men jag fortsätter att skriva utan att ställa mig så många frågor. Betraktar du dig själv som en engagerad författare? På den frågan svarar jag: Bedöm själv! Det är endast ni själva som kan ha en åsikt om mig baserad på läsning av mina texter. Ibland svarar jag i alla fall att jag är engagerad i så måtto att man är det av någon viss orsak eller för en idé. Om man definierar vad engagemang betyder idag, skulle jag lättare besvara frågan. För att man inte ska ha ursäkten att säga att man inte visste måste man vara engagerad. Om det är engagemang, då är jag en engagerad författare; men engagemang är egentligen något helt annat. Det jag skulle vilja framhålla med kraft är att jag framför allt inte vill bli klassad. Jag vill helt enkelt att när man läser mig, ska läsningen någonstans framkalla en reaktion och inte lämna läsaren opåverkad. TEXT JUNIOR BECKER ÖVERSÄTTNING AGNETA CLOAREC FOTO & TEXTBEARBETNING SUZANNA PETERSSON KERO Kalan kadi att läsa är att lära En resa till Burkina Faso och ett mångårigt arbete med litteratur för barn och ungdomar blev startskottet när föreningen Afrikultur i samarbete med partners från Burkina Faso och Mali arrangerade barnboksfestivalen Kalan Kadi i Bamako förra året. Till festivalen kom välrenommerade västafrikanska barnboksförfattare som Fatou Keïta från Elfenbenskusten, illustratören Christian Epanya från Kamerun, barnboksförfattaren Ignace Hien från Burkina Faso och Mariame Kanté som representerade den senegalesiska läsorganisationen BLD. Vårt syfte med projektet var att uppmärksamma barn- och ungdomsboken i Afrika, säger Katarina Tobé, styrelseledamot i Afrikultur. Projektet inleddes under bokmässan i Göteborg Till de inbjudna gästerna, tillika partners i projektet, hörde bokförläggaren Igo Diarra från Mali, journalisten Eyoum Ngangue, numera chefredaktör för ungdomstidningen Planète Jeunes med säte i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou, samt Ousmane Diarra, bibliotekarie och författare från Mali. De bekantade sig med nordiska barnboksfigurer som Pippi Långstrump och Mumintrollet. Samtidigt berättade de om villkoren för deras egna Barnboksillustratören Christian Epanya vid ett skolbesök. verksamheter i respektive land. Ett halvår senare ägde festivalen Kalan Kadi rum i Malis huvudstad, Bamako. Kalan kadi betyder ungefär Att läsa /lära är bra. Tillsammans med våra partners i Burkina Faso och Mali ville visa på den roll barn- och ungdomslitteratur kan spela i arbetet mot fattigdom, för jämställdhet och demokrati i afrikanska länder och hur man kan arbeta för att skapa nätverk och utbyta erfarenheter mellan olika afrikanska länder, berättar Katarina Tobé. Sprida litteratur och främja läsning Under festivalen arrangerades två 16 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:

10 Bildreportage Barnboksförfattaren Fatou Keïta från Elfenbenskusten intervjuas för TV under Kalan kadi i Mali i mars Den 18 oktober 2012 medverkar hon i ett seminarium om barn och böcker i Västafrika på Internationella biblioteket i Stockholm. Planète Enfants. En tidning att hålla hårt i. En av deltagarna vid illustrationsworkshopen. paneldebatter som riktade sig till branschfolk, men dit också en bredare publik var välkommen. De handlade om spridning och skapande av litteratur för barn och ungdomar. Frågan om hur man skapar förutsättningar för läsning föranledde de livligaste diskussionerna. Barnboksfestivalen Kalan Kadi arrangerade även ett berättarprogram på Musée National (Nationalmuseum) i Bamako. Både barn och vuxna kunde höra sagor berättade på bambara och franska, ackompanjerade av koraspelare. Samtidigt gjorde de författare som deltog i festivalen skolbesök för att inspirera och påtala litteraturens möjligheter för den unga publiken. Christian Epanya ledde dessutom en workshop för illustratörer och Keita en för författare. Resultatet blev en text med illustrationer om tolerans och fred utifrån två barns perspektiv. Med tanke på vad som nu händer i Mali känns berättelsen extra aktuell och viktig. Föreningen hoppas nu på att hitta finansiering för att trycka boken. På Centre Culturel Francais lanserades ungdomstidskriften Planète Jeunes en skrivartävling. Författaren Ousmane Diarra hade skrivit början på en berättelse och tävlingsdeltagarna skrev fortsättningen. Fortsatt arbete Det har nu gått drygt ett år sedan den första festivalen ägde rum i Bamako. Men för Igo Diarra och hans förlag blev det startskottet för en andra upplaga av festivalen. Vårat arbete har blivit grogrund för en fortsättning och utvidgning av projektet. Här på hemmaplan har projektet bland annat lett till ett samarbete med Franska skolan i Stockholm, där några av gymnasieeleverna har arbetat med översättningen till svenska av Fatou Keïtas barnböcker som ursprungligen är på franska. Till hösten kommer Fatou Keïtas bok Un arbre pour Lollie ut i form av en bok på franska tillsammans med en CD där boken är uppläst på engelska, svenska och franska. Detta är också ett resultat av gymnasieelevernas arbete under ledning av läraren Francoise Sule som är lärare på Franska skolan, men också medlem i föreningen Afrikultur. Projektet har även fortsatt för Afrikulturs del. I maj gjorde föreningen en resa till Senegals huvudstad, Dakar, och i oktober kommer både Fatou Keïta och Mariame Kanté till Stockholm. Detta kunde vi göra tack vare stöd från Stockholms stad, säger Katarina Tobé. Böcker av de nämnda författarna finns tillgängliga i Sverige. Både barnboken Papa Diops taxi av Christian Epanya och serieromanen En evighet i Tanger av Eyoum Ngangue är översatta till svenska och finns på många bibliotek. Övriga författares böcker finns på franska och engelska på bland annat Internationella biblioteket i Stockholm. Några går även att köpa via föreningen Afrikultur eller barnbokhandeln Bokspindeln. Vill du veta mer om kulturföreningen Afrikulturs arbete med barn- och ungdomslitteratur är du välkommen att kontakta föreningen på info@afrikultur.se. TEXT SUZANNA PETERSSON KERO, FOTO KLARA BERGGREN 18 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:

11 Novell En berättelse om ägg AV MONIQUE ILBOUDO ÖVERSÄTTNING ANNA NYMAN Kära du, jag har en känsla av att arbetet inte har blivit väl utfört på den lilla. Vad menar du? sade min mor medan hon närmade sig sitt förkläde till man, i detta fall min faster. I det ögonblicket övergick samtalet till att föras i viskande ton och mina ansträngningar att höra mer av vad som sades var förgäves. Spela! utropade Bibata, en av mina medspelare i waré 1, det spel som jag för fem minuter sedan hade ägnat min fulla uppmärksamhet. Jag samlade mekaniskt ihop småstenarna från en grop och började fördela dem i de andra små hål som vi hade grävt i marken. Medan jag spelade höll jag ett öga på de två kvinnorna, för jag kände vittring av en sammansvärjning där jag skulle kunna vara dess offer. Vad kokar de nu ihop? tänkte jag när Jag stannade tvärt upp i mina rörelser och trots de upprörda utropen från mina medspelerskor stod jag som förstenad, oförmögen att fortsätta spelomgången. Ett ord hade undflytt det viskande samtalet och nått mina vaksamma öron. Ett ofogligt ord, så som ord ibland kan vara. Ett ord laddat med betydelse. Ett av dessa ord som på ett ögonblick upplyser en om innebörden i ett samtal som varit tänkt att vara hemligt. Ett upplysande ord som informerar en och undanröjer allt tvivel: Äggen! ett ljuvt ord för mina öron ända till ett år tidigare och vid ett specifikt datum som jag utan tvivel aldrig kommer att glömma. Jag var svag för denna föda som kunde användas till så mycket och där särskilt en rätt föll mig i smaken, omeletten. Knappt kunde jag tala förrän jag bad om sakerna från hönans mage. Som ett sant hot för min mammas lilla ladugård spårade jag upp minsta lilla ägg så snart det blivit värpt och sprang sedan för att visa upp mitt rov i köket. Denna min måttlösa aptit för ägg kom att upphöra på ett bryskt sätt. Sedan ett år tillbaka påminner det här ordet mig inte längre om annat än chock, ohygglig smärta, blödningar och en outhärdlig kränkning av det som hörde mitt unga liv till. Sedan ett år tillbaka är det här ordet i mina öron synonymt med vuxnas barbariska sätt att behandla små flickor. Och just där, under denna lugna eftermiddag medan jag spelar ett parti waré med mina tre små kompisar, dyker detta fruktansvärda ord återigen upp i samtalet mellan kvinnorna, vars tidigare samförstånd hade fört mig till Fatmata, kvarterets gamla omskärerska. Min faster, fars äldre syster, hade anlänt kort innan den ödesdigra dagen. Som vanligt gladde vi oss mycket åt att hon dök upp den där dagen. Hennes sätt att skämma bort oss saknade motstycke. Hon tog med sig alla sorters maträtter från landet, i synnerhet gonsala, en av hennes specialiteter gjord på bönor som vi åt med zambnê, små matbönor som hon plockade själv. Som vanligt kom hon mycket tidigt på morgonen. Medan jag välkomnade henne med glädjerop var jag långt ifrån att misstänka att det här besöket inte skulle bära samma smak som de andra besöken. Redan dagen efter ankomsten talade min faster med mina föräldrar. Barnen hade förts bord från mangoträdet där diskussionerna fördes. Efter detta första enskilda samtal tre personer emellan fortsatte min mor och min faster ensamma sina överläggningar, vilket vi gissade var ganska ovanligt även om vi inte förstod innebörden av det. Det var Tanga, den unga flicka som nunnorna i församlingen hade anförtrott min mor och som tjänade som vår barnflicka, som först pratade med mig om äggen. Hon berättade om ett nära förestående och ganska speciellt kalas som jag, tillsammans med andra små flickor i min ålder, skulle bli inbjuden till. Jag berättade detta för min bror som gick för att beklaga sig hos min mor för att han inte fick vara med i festligheterna. I samma ögonblick blev det 1. Waré eller awalé är ett afrikanskt sällskapsspel som går ut på att fördela småstenar, frön eller snäckskal i små skålar eller hål som ibland grävts i själva marken. Ofta används dock ett specifikt bräde av trä. I det fall frön används är det olivliknande frön från en specifik träd man nyttjar och legenden säger att trädet finns med det enda syftet att producera frön till spelet. Två spelare tävlar mot varandra. I utgångsläget läggs fyra frön i varje hål. Spelet går sedan ut på att i ett relativt högt tempo samla så många frön som möjligt genom ett specifikt regelverk för fördelning och insamling av fröna. Tävlingar genomförs i spelet och internationella regler tillämpas då. 20 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:

12 Novell tvunget att tala öppet om historien med äggen. Man förklarade för oss att äggen skulle ses som en belöning som gavs åt de flickor som var allra modigast. Jag bekymrade mig inte om att ta reda på vid vilket tillfälle som detta tapperhetsprov skulle gå av stapeln. Bilder av ägg upptog mina tankar: korgar med ägg, långa rader av tallrikar med omeletter Den förestående dagen väcktes jag före gryningen. Varje detalj från den här dagen kommer att vara inpräntade i mitt minne för alltid. Min faster bar mig till duschen där hon omsorgsfullt tvättade mig från topp till tå. Sedan tog hon med mig till rummet och masserade mig med en välluktande salva. Denna detalj övertygade mig om att det var en dag utöver det vanliga. När min faster ville få mig att ta på mig en klänning som jag ansåg vara illa vald för ett tillfälle som detta protesterade jag. Jag ville ta på mig min allra finaste klänning. Än så länge anade jag inte oråd. Min mor kom och gick i halvdagern. Hon verkade bekymrad, men uppslukad som jag var av mina drömmerier ägnade jag det knappt någon tanke. Vilket slags fest skulle man ta mig till? Hur många kommer vi att vara som deltar i kalaset? Kommer jag att vara tillräckligt tapper för att förtjäna att delta i festandet? Inte en endaste sekund fick jag känslan av att den dag som höll på att gry skulle bli den hemskaste i mitt liv som liten, bekymmerslös flicka. Korgen stod färdig sedan föregående kväll. Döv för mina protester bar min faster mig på ryggen. Jag ville gå själv. Jag ville inte komma till denna tapperhetstävling buren som en bebis på min fasters rygg. Min mor gjorde oss sällskap fram till avfartsvägen. Hon klappade mig förstulet på huvudet samtidigt som hon uttalade ord som jag inte förstod. Det desto tydligare svaret från min faster borde ha påkallat min oro. Oroa dig inte, sade hon till henne. Jag kommer tillbaka med henne hel och ren. Men jag var på väg till en tapperhets tävling. Kan man visa mod utanför en situation som saknar fara? Vad föreställde faran? Kommer man att göra mig illa eller kommer man att skrämma mig för att pröva mitt mod? Jag höll nästan själv på att börja lugna min mor. Var lugn, jag kommer inte att skämma ut dig. Jag kommer att vara den tappraste i hela gruppen. Min faster hade redan hunnit avlägsna sig från henne. Jag vände mig om på hennes rygg för att göra ett tecken åt min mor. Hon förblev stående mitt på vägen med armarna i kors som om hon ångrade att hon låtit mig bäras bort av min faster. Just då kände jag mig beklämd. Var faran så stor? Varför skickade min mor, för vars kärlek jag inte hyste minsta tvivel, mig rakt in i en så stor fara? Mitt lilla hjärta började slå hårt och jag kröp ihop där jag satt på min fasters rygg. Fatmatas hus låg vid floden, cirka två kilometer från vårt hus. Inte en endaste sekund fick jag känslan av att den dag som höll på att gry skulle bli den hemskaste i mitt liv... Min faster gick fort. Var hon rädd för att solen som syntes vid horisonten skulle jaga bort nattens sista skuggor och avslöja den välbevarade hemligheten? Vid entrén till den upplåtna marken löste hon upp klädet 1 och satte ner mig på marken. Hon tog mig i handen och släpade med mig in på gården. Vi var inte först. En liten grupp bestående av vuxna och små flickor väntade redan. De satt på den hårt packade marken på en terrass i hörnet av den stora bostaden. Några små flickor hade fallit i sömn igen, vilande huvudet i knäet på sina medföljerskor. Min faster hälsade länge och väl på de församlade, som om hon kände var och en av dessa kvinnor sedan lång tid tillbaka. Vi slog oss ner i ett hörn. Andra kvinnor anlände med små flickor fastsurrade på ryggarna eller upphissade i klädet och med ögonen fortfarande fulla av sömn. Snart skulle det inte finnas plats för fler på den lilla terrassen. Det var i det ögonblicket som en ung kvinna dök upp från andra sidan av innergården och meddelade att Fatmata skulle 1 Det kläde som det genomgående är fråga om i denna novell är pagne. komma snart och att den som kommit först till platsen skulle göra sig redo. Med Fatmatas assistent i täten reste sig två gamla kvinnor upp och släpade med sig en flicka på cirka tio år mot andra sidan av gårdsplanen. Strax därefter nåddes vi av genomträngande skrik från gårdsplanens bortersta ände. Jag närmade mig instinktivt min faster. Vad kunde man göra denna stackars flicka som fick henne att utstöta så hjärtskärande skrik? Kommer jag att vara tillräckligt modig för att klara prövningen utan att skrika? Jag började fråga mig om det inte vore klokare att avstå från äggen. Min faster, som kände av min skräck, tröstade mig: Hon är stor, men hon är en ynkrygg. Jag är säker på att du inte kommer att skrika! Denna maning blåste nytt liv i mitt sviktande mod. Dock inte för någon längre stund. Alla de små flickorna före mig började tjuta så snart man lett dem till andra sidan av gårdsplanen. Detta gav upphov till en olidlig kör av skrik som vart och ett av dem var lika hjärtskärande. Det blev min tur fortare än jag hade önskat. Jag var inte längre mer än ett dallrande löv som min faster hade svårt att få att stå på benen. Hon ledde mig till den magiska platsen. Bakom träden upptäckte jag en mur som delade av innergården från en andra innergård där vi gick in. På vår högra sida fanns ett rum med väggar av flätad halm som min faster började gå mot samtidigt som hon höll min hand i ett stadigt grepp. Redan på tröskeln till den ovanliga platsen slog en lukt av färskt blod mot mig. Vad jag såg fick mig att stå som fastnaglad på min plats. I mitten av rummet uppehöll sig en stor ljushyad kvinna med en nedblodad kniv i högerhanden. Vid hennes fötter fanns en träplanka som hennes assistent snabbt tvättade av med hjälp av en balja vatten. De små flickor som hade gått före mig satt, fortfarande gråtande, på kläden som bretts ut längs med omgärdningen. Deras ledsagerskor flängde omkring runt dem samtidigt som de skällde ut dem genom att retas med dem för att de varit så fega. Jag vägrade att ta ett enda steg till. Min faster måste vända sig om och greppa mig under armhålorna för att försöka lyfta mig, men förgäves. Två kvinnor som följde händelsen kom till 22 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:

13 Novell hennes undsättning och tillsammans lyckades de tre bära mig till tortyrplankan. Allt gick mycket fort. Jag slog omkring mig allt vad jag orkade och högg till höger och vänster efter de händer som försökte lägga mig på plankan. Men jag var inte tillräckligt stor. De sträckte ut mig raklång med huvudet begravt i tyg från kläden. Man tog raskt av mig mina trosor och särade på mina ben. Jag kände en hand i mitt inre och sedan knivbladet. En oerhörd smärta. Jag tjöt och slog omkring mig med full kraft. Man höll redan på att dra upp mig från plankan igen, mitt under pågående svordomar från kvinnan som genomfört omskärelsen och som jag hade givit en spark rakt i ögat. Min faster bar mig ända till det hörn där den första toaletten fanns. Fatmatas assistent kom och baddade mig fort i skrevet med en vätskeblandning som fick det att svida ännu mer. Jag började skrika igen. Utan att bry sig om mig, började hon förhandla med min faster som gav henne en packe sedlar och fortsatte sedan till en annan liten flicka som satt och hulkade inte långt därifrån. För att hålla tillbaka blödningen satte min faster på ett skydd som var gjort av en stump av ett använt kläde som hon höll på plats med hjälp av pärlbanden som jag bar över höften. Hon lyfte upp mig och släpade med mig utanför det muromgärdade rummet. Den här gången opponerade jag mig inte när hon bar mig på ryggen, men smärtan var av sådan art att jag genast klev ner. Inte heller kunde jag gå. Min faster lyfte upp mig på ryggen igen. Knappt hade vi lämnat Fatmatas innergård förrän vi träffade min mor. Hon hade inte förmått vänta hemma. Inte heller hade hon haft mod nog att bevittna det blodbad som jag just hade fallit offer för. Hon lyfte ner mig från min fasters rygg, tog mig på axeln, tröstade mig och uppmanade mig att vara tapper. I den här kroppsställningen och i kontakt med moderlig värme var det som om smärtan fann lindring. Jag tänkte på det som just hänt mig. Aldrig tidigare hade jag hört talas om kvinnlig omskärelse. I egenskap av ung stadsbo och född i en skyddad värld var mitt enda bekymmer den kommande inskrivningen i skolan. Min bror som just hade börjat skolan beskrev denna händelse för mig som slutet på all sinnesro. Och nu slog det ner som en blixt från klar himmel. Varför hade man gjort detta mot mig? Varför hade min mor tillåtit att man gjorde detta mot mig? Varför hade hon gått med på att underlåta sig att ljuga om en tapperhetstävling som skulle fullbordas med ett äggkalas? Jag hatade mig själv för att jag gått på det så lätt. Men kunde jag hysa tvivel om min mor? Varför sade du inget till mig? viskade jag i min mors öra medan hon lade mig i sin stora säng. Hon log sorgset, vek undan med blicken och gick sin väg. Varför sade du inget till mig? viskade jag i min mors öra medan hon la mig i sin stora säng, Ärrbildningen var enligt de vuxna snabb och fortlöpte utan att särskilda komplikationer tillstötte. För min del fann jag den långsam och smärtsam. Varje toalettbesök var en sann plåga och att kissa innebar att ta risker som jag inte vågade mig på att ta mer än när det var ytterst nödvändigt. Min faster förbrukade rikligt med smör som hon köpte av de kringresande mjölkförsäljerskorna, men utan att verkligen lyckas stilla smärtan. En vacker morgon kunde jag återigen springa och hoppa som vilken liten flicka som helst min ålder. När uppdraget väl var avslutat återvände min faster hem till sig. Den här gången sörjde jag inte hennes avfärd. Jag var mindre entusiastiskt inställd till alla hennes senare besök. Varje gång var jag rädd för att hon skulle ta mig med till Fatmata. Förgäves förklarade min mor för mig att man inte besökte Fatmata mer än en gång i livet. Jag litade inte på detta. Kanske hade jag rätt, för här, ett år senare, händer det alltså igen att min mor och min faster pratar om mig och ånyo är det tal om ägg! Arbetet har inte blivit väl utfört på den lilla, sade min faster. Jag försökte komma på vad det var som hade kunnat motivera ett sådant påpekande. Jag tittade ner på mina trosor och allt tycktes kristallklart. De här trosorna hade inte några resårband runt benen. Oskuldsfullt hade jag lyft mitt högra ben vilket fick trosan att gapa öppen. Min faster hade alltså fått en uttömmande inblick i mina allra mest intima delar. Instinktivt tog jag ner mitt ben och intog en ställning som överensstämde med min mors instruktioner och utan uppehåll upprepade för mig att jag skulle sitta som en flicka. Börja inte om nu! sade jag både uppretat och rädd samtidigt som jag reste mig med ett språng. Sabine, Solange och Bibata protesterade med gemensam röst: Är du inte längre med och spelar? Nej, jag är inte längre med och spelar. Hur skulle jag kunna fortsätta spela waré i lugn och ro när det samtidigt och på mindre än en meters avstånd från mig än en gång var fråga om att genomföra omskärelse på mig? Förvånade avbröt min mor och min faster sitt enskilda samtal och riktade misstroget ögonen på mig. Jag mötte deras blick med min mest beslutsamma min. Min mor tvekade några sekunder mellan viljan att kuva denna offentligt uttalade fräckhet och önskan att lugna mig. Hon reste sig och släpade med mig in i huset. Så snart vi nådde tröskeln började jag gråta och hängde mig fast vid hennes klädedräkt. Jag vill inte gå till Fatmata igen! Jag vill inte gå till Fatmata igen! bad jag enträget. Vem har sagt att du skulle gå tillbaka till Fatmata? frågade min mor med en irriterad stämma. Och utan att låta mig hinna svara på frågan fortsatte hon: Du kommer inte att gå tillbaka dit annat än om du är lika o f ö r s k ä m d en gång till. Vad fick dig att bete dig så som du just gjorde? Jag böjde mitt huvud. Under de närmaste dagarna uppstod en verklig kraftutmätning mellan min mor och min faster om lämpligheten i att ta med mig till omskärerskan. Min far, som båda tog som vittne, hade mycket svårt att klara av sin roll som domare. Det slutade med att han likt Pontius Pilatus tvådde sina händer. Den natten gömde jag mig bakom draperiet och följde därifrån hela diskussionen. Ni får klara er själva. När allt kommer omkring är det en kvinnofråga! sammanfattade han fegt innan han reste sig för att gå ut. Detta innebar nederlag för min mor. Sett till de två kvinnorna var det min faster som i egenskap av make ägde företräde. Bedrövad lämnade jag mitt gömställe. Senare samma natt kom min mor för att väcka mig och med ett finger för munnen uppmanade hon mig att vara tyst. Med min yngre syster Valérie på sin rygg och ett knyte i handen, såg hon till att få mig ur huset. Vi gick länge genom dunkla gränder innan vi kom till ett hus som jag genast kände igen. Det var morbror Siméons hus, en kusin till min mor. Som krigsveteran i franska armén där han hade tjänat som sjuksköterska hade morbror Siméon efter sin demobilisering upprättat en praktik på sin innergård. Alla kallade honom doktor och nyttjade hans tjänster även om vissa bakom ryggen på honom behandlade honom som dåre. Högröstad och med bestämda åsikter låg han i konstant krig med det som han kallade för de barbariska utövandena. När han gick in på en innergård undersökte han per automatik köket och toaletterna och avstod inte från att påpeka varje avvikelse i hygien som han lade märke till. Det var skräcken för varje köks härskarinna, som fruktade hans besök. Varje gång han kom till oss spelade min mor och han upp samma scen där den ena repliken var mer komisk än den andra. Min mor gjorde anspråk på att förvägra honom tillträde till hennes kök, eftersom hon, enligt vad hon påstod, ville ha en man som hade total makt över sina egna tillgångar samt att var och en vet att en man som går över denna kvinnliga heliga plats förlorar sin virilitet. Efter ett längre oväsen och ibland något som liknar en fysisk kamp, tog morbror Siméon till slut alltid hem spelet och pekade ut allt som kunde vara en möjlig bakteriehärd i hennes kök. Min mor skrattade gärna åt det som hon hos morbror Siméon kallade för bakteriefobi, men så snart han givit sig av såg man henne sopa golvet med stora tag för att sedan tvätta det med vatten. Vi gick in på morbror Siméons innergård och min mor, som äntligen släppte min hand, begav sig mot det stora huset. Hon knackade diskret tre gånger på dörren. Strax därefter uppmanade morbror Siméons starka stämma oss att avslöja vår identitet. Det är jag, er kvinna, sade min mamma Agnès? frågade min morbror medan han vred om nyckeln i låset. Vad gör du här vid en sådan tid på dygnet? Vad står på? Han lät oss stiga in och jag skickades genast i säng hos mina kusiner. Vår vistelse hos morbror Siméon varade en vecka. En veckas förhandlingar där jag följde utvecklingen genom min morbrors ilskeutbrott. Min far hade först reagerat mycket häftigt på min mors rymning. Han hade beordrat min morbror att genast föra tillbaka hans två barn hem till honom. Beträffade min mor kunde hon stanna där hon var och fortsätta på sin väg som det behagade henne. Uppbackad av min faster som ansåg min mors uppförande ovärdigt en god hustru, höll han fast vid denna ståndpunkt under flera dagars tid. Min morbror angrep först sin kusin och hade gått så hårt åt henne medan min far var på arbetet att han fått henne att återvända hem till byn. Sedan hade han gjort bruk för sin ålder och tvingat min far att lyssna på hans argument. Den senare hade till sist tagit reson. Han gick med på att min mor återvände till det äktenskapliga hemmet. Frågan om min nya omskärelse förblev hängande i luften under några veckor. Morbror Siméon, som hade vidare planer med sina idéer, besökte oss flera gånger i sällskap med sin vän, en fransk militärläkare som tjänstgjorde vid militärförläggningen. De kom alltid vid en tidpunkt när min far var på plats. Min morbror krävde alltid att man bar fram flaskor med öl åt dem och det var runt tre vackra sörjande (så kalllade han de svalkande ölflaskorna som dröp av friskhet) som han höll rättegången om omskärelse. Min morbror och hans vän redogjorde ingående för den anklagades fel och brister. Försvarets argument lät sig sammanfattas i en enda mening: Det är seden. Ett sådant försvarstal gjorde inte någon övertygad. Min morbror påpekade att seden inte bjöd att omskära små flickor på fem år och att om dessutom initiationsseden då operationen skedde kunde överges, så fann han det absurt att den överlevde. Hans vän pekade å sin sida på de medicinska faror som utövandet bar med sig. Saken avgjordes. Omskärelsen fördömdes utan förmildrande omständigheter. Jag och min syster Valérie var räddade. Jag hade blivit omskuren, men förgäves. Fumligheten hos kvinnan som genomfört omskärelsen på mig hade räddat mig till viss del! Fotnot: Monique Ilbodou är författare, doktor i juridik och Burkina Fasos ambassadör i Köpenhamn. Hon intervjuades i BurkinaKontakt Nr 1, 2010: burkinakontakt_1-10/27 24 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:

14 Intervju För medlemmarna i Vänskapsföreningen Burkina Faso Sverige (Assambus) är Emile Traoré mest känd som föreningens ordförande. Med en master i ekonomi var ett arbete med psykiskt sjuka absolut inte vad han hade tänkt sig. Nu drömmmer han om att öppna ett Fountain House i Burkina Faso. Fontänhuset egenmakt för psykiskt sjuka Jag tror att i Sverige förvärras psykiska besvär av social isolering och arbetslöshet. I Burkina Faso kan folk vara lite konstiga, men ändå ingå i en social gemenskap. För de som blir riktigt sjuka är det värre i Burkina Faso. De blir ofta utstötta. Familjerna skäms för dem. Vad gäller öppenhet kring psykisk ohälsa så har man kommit längre i Sverige. Det säger Emile Traoré, som svar på frågan om det är några skillnader mellan Sverige och Burkina Faso vad gäller att leva med psykisk ohälsa. Emile arbetar på Fountain House i Stockholm, ett klubbhus och självhjälpsorganisation för personer med psykisk ohälsa. Hans dröm är att öppna ett Fountain House i Burkina Faso. För medlemmarna i Vänskapsföreningen Burkina Faso Sverige (Assambus) är Emile Traoré framför allt känd som föreningens ordförande. Mindre känt är hans arbete inom Fountain House. Emile har en master i ekonomi och dessutom en tvåårig kurs i entreprenörskap på forskarnivå. Att han skulle arbeta med psykiskt sjuka var absolut inte något som han han hade tänkt sig. För drygt tre och ett halvt år sedan blev han kallad till en anställningsintervju för ett jobb han hade sökt. Annonsen hade formulerats som ett arbete för en ekonom med internationell bakgrund och språkkunskaper. Emile talar fem europeiska och nio afrikanska språk. Jag visste inte då vad Fountain House var, så jag fick googla, erkänner Emile. Men det jag läste verkade intressant. Emile fick jobbet, men till sin stora förvåning fick han börja med att arbeta i köket under nio månader, detta för att lära känna medlemmarna och verksamheten på Fountain House. Dessutom skulle medlemmarna fatta beslut om han skulle få jobbet eller inte. Sedan skickades han på kurs i USA och först därefter var han redo att ta sig an ansvaret för husets ekonomi, det vill säga bokföring, utbetalning av löner, fakturor och skatter. Men detta är inte som ett vanligt ekonomjobb där man sitter på sitt kontor och jobbar med siffror och papper förklarar Emile. I stället arbetar han ofta tillsammans med någon medlem, utifrån dennes kunskaper och förmåga. Exempelvis, om det är någon bland våra medlemmar som har kunskaper om bokföring, så gör vi den tillsammans, så mycket som medlemmen klarar av och orkar. Arbete sida vid sida Alla som är anställda i klubbhuset kalllas för handledare, oavsett vad de har för yrkesbakgrund. Syftet med verksamheten är att erbjuda medlemmarna att delta i ett meningsfullt arbete och ett socialt sammanhang. Medlemmarna sköter alltså, med stöd av handledarna, klubbhusets hela verksamhet, vilken är uppdelad på två avdelningar dels köket, dels kontoret och informationsverksamheten. Dessutom finns så kallade övergångsarbeten hos olika arbetsgivare där medlemmar kan arbetsträna. Målet är att de så småningom ska kunna gå vidare till den vanliga arbetsmarknaden. 26 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:

15 Emile Traorés dröm är att en dag kunna öppna Möbeldesign ett Fountain House i Burkina Faso eller Mali. Det skulle i så fall vara det första i franskspråkiga Afrika. arbetskamrater... Därför är det viktigt att folk får veta att vi finns. En anledning till att Emile fick jobbet på Fountain House var att man ville bli bättre på att nå ut till personer med utländsk bakgrund. Antalet medlemmar med afrikansk bakgrund har ökat sedan han började, men det finns fortfarande väldigt mycket att göra, menar Emile. Psykisk sjukdom är så skambelagt i Afrika. Det kan vara en anledning till att så få afrikaner har sökt sig till oss. Dessutom har vi varit dåliga på att sprida information om vår verksamhet. Jag tror också att många afrikaner har svårt att ta till sig den information som finns. De läser inte broschyrer. Däremot, om informationen ges muntligt, om de hör någon berätta, så blir det en helt annan sak. Unik design från den globala soptippen Till skillnad från vanliga ekonomijobb, så ingår i Emiles arbetsuppgifter också att organisera och delta i olika fritidsaktiviteter tillsammans med medlemmarna. Nyligen var vi på båtkryssning, berättar Emile och visar glada foton från dansgolvet. Emile betonar att Fountain House inte ger någon behandling mot psykisk sjukdom och de anställda är inte några terapeuter. Fountain House är enbart en plats för arbete och social samvaro. Syftet är att bryta den isolering som ofta blir följden av psykisk ohälsa, och att ge medlemmarna möjlighet att utveckla sina starka sidor. Att visa omtanke är viktig, och om någon av de aktiva medlemmarna inte syns till på ett par dagar, ringer någon annan upp för att höra hur det är med dem. Alla medlemmar får gratulationskort hem med posten om de fyller år. Klubbhuset bedriver också uppsökande verksamhet, såsom att besöka personer som är intagna för psykiatrisk vård och ge stöd inför utskrivning. I huset finns en restaurang som serverar frukost och lunch, ett bibliotek, samlingslokaler för kurser eller fritidsaktiviteter som initieras av medlemmarna eller handledarna. Eftersom man hade svårt att nå ungdomar med sin verksamhet, finns nu i Sköndal ett klubbhus för unga vuxna mellan 18 och 35 år. Viktigt att nå ut En viktig del av Fountain Houses verksamhet är att informera allmänheten om psykisk ohälsa. Det gör man bland annat genom närradiosändningen Radio Normaltotal, kamratstödsprojekt och det årliga Ångestloppet, som går uppför Götgatsbacken utanför klubbhuset, samt Ångestparaden, som går från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. Visste du att 1 av 4 människor någon gång i sitt liv drabbas av psykisk ohälsa? Det är många! Om du sedan tänker på hur många som berörs som anhöriga, vänner, Fountain House behövs i Afrika Emile ångrar inte ett ögonblick att han tog chansen till detta okonventionella ekonomjobb. Lönen kunde varit högre, men han trivs med att arbeta med människor. Att en nära släkting har drabbats av psykisk ohälsa bidrar till hans engagemang. Drömmen är att en dag kunna öppna ett Fountain House i Burkina Faso eller Mali. Det skulle i så fall vara det första i franskspråkiga Afrika. Eftersom han kan portugisiska ser han också en möjlighet att starta verksamhet i portugisiskspråkiga länder. De afrikanska Fountain House som finns hittills ligger i Sydafrika, Kenya, och Uganda. Även om den sociala isoleringen inte är ett lika stort problem som i Sverige så finns det ändå väldigt mycket att göra för psykiskt sjuka i Afrika. Framför gäller det att bryta det sociala stigmat, den skam, som är förknippad med psykisk sjukdom. TEXT & FOTO: SIGRUN HELMFRID I sin ateljé i Ouagadougou skapar Hamed Ouattara unika designmöbler av vårt gamla skräp. Hans egensinniga design har nu fått uppmärksamhet på flera håll i världen. Hamed Ouattara är självlärd konstnär och designer född 1971 i Burkina Faso där han är bosatt. Sedan år 2000 har han drivit sin egen ateljé med både konst och design i Ouagadougou. Där tillverkar han bland annat möbler av återvunna plåtfat för bensin och matolja. Hamed menar att Afrika på många sätt fungerar som en soptipp för det globala konsumtionssamhället. Genom att designa moderna, vackra och funktionella föremål med en afrikansk estetik ges skräpet ett nytt liv samtidigt som det skonar miljön. Mycket av hans möbler exporteras till Europa och USA, som därmed får tillbaka materialet, men nu med ett högre värde. Hamed har ställt ut både i Europa och USA. Han blev 2004 utsedd till en av Afrikas 50 bästa designers av den franska organisationen d'action Artistique (AFAA). Idag ingår han i nätverket Design Network Africa, med ett 30-tal andra designers från hela kontinenten. Hamed Ouattaras möbler i återvunnen plåt kan köpas genom butiken Just Africa i Stockholm som är Nordisk återförsäljare. Källa: hamed-ouattara-design Läs mer: ATELIER-HAMED-OUATTARA Fountain house Fountain House har sitt ursprung i en självhjälpsgrupp för mentalpatienter som startades i New York Utifrån detta initiativ utvecklades Fountain House till en internationell klubbhusrörelse med över 400 klubbhus i mer Fountain House Stockholm bildades 1980 och var det första klubbhuset utanför USA. Det finns nu elva klubbhus i Sverige, och fler är på gång. Varje klubbhus är en stiftelse med huvudfinansiärerna representerade i styrelsen. Verksamheten är organiserad på likartat sätt i alla klubbhus och styrs av medlemmarna. Alla som någon gång erhållit psykiatrisk vård kan bli medlemmar, och medlemskapet är livslångt tills dess man själv väljer att lämna klubben. För personer utanför Stockholms län måste en biståndsbedömning göras eftersom deras landsting betalar en avgift till Fountain House. än 30 länder och med ca medlemmar. Klubbhuset på Södermalm i Stockholm har Fountain House Stockholm finansieras av Namnet kommer sig av att de första mötena hölls 5 anställda och drygt 1500 medlemmar. Varje statliga bidrag, insamlade medel, Stockholms i ett hus med en fontän på gården. dag besöks huset av ungefär medlemmar. läns landsting, vänner (stödmedlemskap) och 28 BURKINA KONTAKT #1:2012 BURKINA KONTAKT #1:

16 Där tusenåriga traditioner möter hiphop och film Möt det lilla landet med de stora berättelserna Burkina Fasos huvudstad Ougadougou är kanske främst känd som Afrikas filmhuvudstad och värd för filmfestivalen FESPACO. Nu har den även blivit ett centrum för Västafrikas hiphop-scen. Detta är bara två exempel på Burkina Fasos rika kulturliv med rötter i den västafrikanska berättartraditionen där grioterna ordens och musikens mästare - verkat i mer än tusen år genom att ständigt förnya sig och följa sin tid. Men Burkina Faso är förstås mycket mer än så! Vill du veta mer? Bli medlem i ASSAMUS! För bara 200 kronor per år får du chansen att lära känna landet med de stora berättelserna. Bland annat genom tidningen BurkinaKontakt som speglar det moderna Burkina Faso utifrån intressanta personer och vitt skilda teman som demokrati, handel, bistånd och kommunikation. ASSAMBUS, Vänskapsföreningen Burkina Faso Sverige, har sedan1986 verkat för att sprida kännedom om Burkina Faso i Sverige och ett ökat utbyte mellan länderna. Systerföreningar finns i Danmark, Norge och Burkina Faso. Lokalföreningar hittar du i Göteborg-Borås och i Stockholm. Läs mer på www. assambus.org Som medlem får du: Inbjudan till medlemsmöten med inbjudna gäster Föreningens tidning BurkinaKontakt med intressanta reportage Så här blir du medlem: Medlem blir du enklast genom att betala in medlemsavgiften på ASSAMBUS plusgirokonto Medlemsavgiften är 200 kr eller 150 kr för pensionärer, studerande och arbetslösa. Glöm inte att skriva namn, postadress och vilken lokalförening (Göteborg/Borås eller Stockholm) du vill tillhöra.