Kinas ledare. Hans Hägerdal. historiska media

Transkript

1 Kinas ledare Hans Hägerdal historiska media Kinas Ledare.indd

2 Historiska Media Box 1206, Lund Historiska Media och Hans Hägerdal 2012 Faktagranskning: Ingemar Ottosson Sättning: Aina Larsson/Sättaren i Ängelholm Omslag: Curt Design Omslagsbilder: istockphoto.com Tryck: ScandBook, Falun 2012 Tryckning ISBN Kinas Ledare.indd

3 Innehåll Förord 7 1. Xinhairevolutionen 11 Sun Yat-sen och slutet för kejsardömet 2. Splittring och krigsherrar 32 Yuan Shikai och den borgerliga republikens förfall 3. Nationalism och kommunism 63 Sun Yat-sen och Songfamiljen vinner mark 4. Nationellt enande och ny splittring 91 Chiang Kai-shek och den nordliga expeditionen 5. Nanjingdecenniet 111 Chiang Kai-shek försöker hålla samman landet 6. Kommunismens omvandling 141 Mao Zedongs väg mot makten 7. Enhetsfront och fullskaligt krig 163 Chiang Kai-shek och kampen mot japansk imperialism 8. Inbördeskrig igen 201 Chiang Kai-shek mot Mao Zedong 9. Den totalitära staten 219 Mao och konstruktionen av det nya samhället 10. Personstyre och kejsarlater 248 Mao och den absoluta maktens problem Kinas Ledare.indd

4 11. Ett turbulent decennium 267 Maos kulturrevolution 12. Från totalitär till auktoritär stat 287 Deng Xiaoping och Kinas öppning mot omvärlden Efterord 310 Tabell över Kinas ledare från 1911 och framåt 315 Flödesschema över Folkrepublikens politiska strukturer 319 Noter 321 Litteratur 325 Register 327 Kinas Ledare.indd

5 Förord I början av 1993 besökte jag ingifta släktingar i den sydliga Guangdongprovinsen. Utvecklingens hjul snurrade snabbt i denna region ett knappt år efter den kinesiske ledaren Deng Xiaopings sydliga turné, nanxun. Regionala entreprenörer verkade till fullo ha tagit till sig Dengs berömda fras från 1961: Bry er inte om ifall katten är svart eller vit, det som gäller är om den fångar möss och även ett nyligen myntat citat som med rätt eller orätt tillskrevs honom: Att bli rik är ärofullt. Höga betongkrokaner sköt upp på landsbygden där enkla bond stugor nyss legat, inhyrda ryska mannekänger förgyllde de än så länge ganska oskyldiga nattklubbarna i städerna och välförsedda varuhus skyltade stolt på prydligt felstavad engelska ( Lahlys clohing för Ladies clothing). Medan släktingarna stolt förevisade denna utvecklingsorgie åkte vår bil förbi en nybyggd officiell byggnad jag tror det var en station och man förklarade att premiärminister Li Peng i egen hög person invigt den. I det västerländska medvetandet var Li Peng fortfarande slaktaren i Beijing efter sitt blodiga agerande mot demonstranterna på Himmelska fridens torg Ville verkligen någon komma och titta på en sådan figur? Jodå, jag fick veta att sympatin för studenternas sak hade varit begränsad här nere, och att man var mer intresserade av att tjäna pengar än att stödja äventyrliga politiska protester. Ekonomisk vinning befrämjades i sin tur av politisk stabilitet, något som regeringen i varje fall tycktes kunna erbjuda. När studenterna i Beijing och på andra platser började mullra våren 1989 fanns det en oro hos många att saken skulle gå överstyr och att det tumult som hade rått under kulturrevolutionen i slutet av 1960-talet skulle gå i repris. Där hade studenter spelat en mycket destruktiv roll om än de var manipulerade av högre intressen. Att den kinesiska verkligheten inte är entydig har knappast undgått någon som på allvar försökt studera den. Samtida kinesiska röster är i total Kinas Ledare.indd

6 8 Kinas ledare konflikt med varandra och internationella så kallade Kinakännare skriver allt från euforiska rapporter om Kinas fredliga uppgång till domedagsprofetior. Det knappast någon lär ifrågasätta är att Kina har beskrivit en intressant U-kurva sedan 1800-talet. Det krackelerande kejsardömet ersattes för jämnt hundra år sedan av en republik som för entusiasterna verkade lova folkligt deltagande och ekonomisk utveckling. Istället följde ett tredjedels sekel av inbördeskrig, invasioner och humanitära katastrofer, följt av 27 oroliga år av nyckfull marxistisk despotism och nya katastrofer. Under ytterligare ett tredjedels sekel har de ekonomiska och sociala förändringarna förvandlat Kina till världens näst största ekonomi med en tillväxttakt på i genomsnitt tio procent, därtill en kärnvapennation med en stående armé på över två miljoner. Få, om några, större stater i modern historia har dykt till sådana avgrundsdjup för att sedan segla upp till sådana tillväxtens höjder. Detta konstaterande ska naturligtvis inte undanskymma de stora ekologiska, sociala och även politiska problem som den kinesiska bjässen ställts inför efter Mao Zedongs död En av de senaste kritikerna, fransmannen Guy Sorman, har betecknat Kina som the empire of lies, en föga hoppingivande diktatur som lyckats slå i världen att den skapat välstånd i ett land där en miljard människor i själva verket lever i u-landsmässig fattigdom och saknar de mest basala rättigheter. BNP per capita ligger bara på nummer 93 i världen. Andra har hävdat att det tjugoförsta seklet mycket väl kan vara Kinas: det är inte längre självklart att världen kommer att följa västerlandets sätt att göra saker och ting. Henry Kissinger har i målande termer beskrivit hur de magnifika öppningsceremonierna för olympiska spelen i Beijing 2008 sände ett entydigt meddelande till den globala publiken: Vi är här nu. Vi är ett livets faktum som inte längre kan ignoreras eller bagatelliseras, utan är beredda att bidra till världen med vår civilisation. I vilken mån har då Kinas öden under modern tid skapats av det som Paul Johnson kallade 1900-talets gissel yrkespolitikern? Vad hade inträffat om republikens fader Sun Yat-sen levt till hög ålder istället för att gå bort i cancer vid 59? Hur skulle Kinas öden gestaltat sig om Mao Zedong skjutits av de milismän som tillfälligt tog honom tillfånga hösten 1927? Hade Kinas fredliga uppgång alls ägt rum om Deng Xiaoping rensats ut för gott under kulturrevolutionen? Sådana kontrafaktiska resonemang är ämnen för spekulationer, men inte för historieböcker. Man kan försiktigtvis gissa att Kina skapade sina ledare snarare än tvärtom, och att rådande politiska stämningar Kinas Ledare.indd

7 Förord 9 och strukturer bäddade för den ofta despotiska och hänsynslösa ledarstil som varit rådande under ett sekels historia. Sådan vi har den i ett efterhandsperpektiv är Kinas moderna historia oupplösligt förenad med en rad betydelsefulla ledargestalter: Sun Yat-sen från revolutionen 1911 till 1925, Chiang Kai-shek från 1925 till 1949, Mao Zedong från 1949 till 1976 och Deng Xiaoping från 1978 till cirka Därefter förefaller det vara slut; de statsmannagenerationer som äntrat scenen de senaste två decennierna har tillhört ett kollektivt ledarskap, teknokrater och byråkrater som omsorgsfullt plockats fram genom det klassiska leninistiska sättet att styra den så kallade demokratiska centralism som fortfarande präglar Folkrepubliken Kinas konstitution och har mycket lite att göra med demokrati i västerländsk bemärkelse. Från ett inte alltid så lyckligt personstyre, renzhi, har man med andra ord gått mot ett auktoritärt men någorlunda förutsägbart lagstyre, fazhi precis som de ingifta släktingarna i Guangdong helt riktigt uppfattade och uppskattade. Denna bok är kort och gott en berättelse om de män och i några fall kvinnor som sedan kejsardömets fall för hundra år sedan har försökt styra Kina. Det är alltså ingen heltäckande historisk skildring, om nu en sådan alls är möjlig att skriva inom två bokpärmar, ehuru jag har strävat efter att sätta in politikernas liv och gärning i ett samhälleligt och ideologiskt sammanhang. Fokus för framställningen är de fyra ovannämnda ledarna, Sun, Chiang, Mao och Deng, med en avslutande betraktelse över de två ledargenerationer som florerat under och 2000-talen. Framför allt har jag valt att lägga tonvikten vid den komplicerade och dramatiska tid som ligger mellan den första revolutionen 1911 och uppbyggnaden av den totalitära marxistiska staten på 1950-talet. Anledningen till det valet är dels att talet utgör en sorts konstitutionell slutpunkt eftersom den marxist-leninistiska politiska strukturen har behållits fram till våra dagar (med de ekonomiska strukturerna är det naturligtvis en helt annan sak). Dels saknas en sammanhängande detaljerad skildring av perioden på svenska, medan de maoistiska och postmaoistiska perioderna är relativt väl representerade i verk utgivna på svenska. Hans Hägerdal Kinas Ledare.indd

8 Kinas Ledare.indd

9 kapitel ett Xinhairevolutionen Sun Yat-sen och slutet för kejsardömet Att Kina är ett utvecklingsfenomen, en nation stadd i språnget mot framtiden, har väl inte undgått någon. Vi matas ständigt med uttalanden i den vägen i den västerländska pressen. Kanske förvånar det en och annan att det redan för hundra år sedan skrevs många artiklar i precis samma stil. Den västerländska pressen beskrev även då Kina som en skådeplats för den största rörelse som just nu äger rum på jordens yta. Som en västerländsk bosättare uttryckte det: Sakernas tillstånd idag utgör en väldig kontrast mot hur det var då jag anlände hit för fyrtioett och ett halvt år sedan. Ja, Kina sjöd verkligen av aktivitet under det första seklet på 1900-talet, och saken förbluffade de västerländska journalister, affärsmän, missionärer, lärare och doktorer som vant sig vid att betrakta det väldiga landet med lika delar sympatisk ömkan och eurocentrisk förmyndarmentalitet. Den moderna truismen bland Kinafarare, att den som kommer tillbaka till Kina efter några års bortavaro knappt känner igen sig, uttrycktes flitigt i brev som utlänningar skrev till sina anhöriga i Europa och USA vid det tjugonde århundradets ingång. Städer där västerlänningarna vistades präglades av en ny borgerlighet, ny utbildning, ny nationalism, ny administration, nya politiska institutioner. Vad hade det blivit av det gamla konservativa kejsardöme som så hänsynslöst hade hunsats och förödmjukats av västmakterna och Japan efter 1840? Kina var inte någon koloni utan något värre än så, menade en del. Här fanns inte ens någon central kolonial auktoritet att adressera klagomålen till. Landet hade inte den politiska styrkan att neka utländska makter Kinas Ledare.indd

10 12 Kinas ledare någonting, och de militära nederlagen 1842, 1860, 1885 och 1895 talade sitt tydliga språk: kejsardömet var försvarslöst och varje konflikt slutade med stora skadestånd och eftergifter. En vändpunkt för landet kom med de djupt omskakande händelserna 1900, i det så kallade boxarupproret. Det förtvivlade försöket av en folklig rebellrörelse, förankrad i kinesisk tradition, att få bort den främmande närvaron i landet kunde bara sluta på ett sätt i ett militärt nederlag. Den döende kejsarmaktens tilltag att alliera sig med boxarrebellerna ledde alltså bara till att ont blev värre. Efter att historiens första internationella insatsstyrka slagit ner motståndet och intagit Beijing hängde Kinas självständighet som nation på en skör tråd. Landet drabbades av ett skyhögt skadestånd till västmakterna och Japan som beräknades ta decennier att betala tillbaka. Åren efter 1900 såg likväl en stormflod av förändringar som ledde fram mot den händelse som är ämnet för detta kapitel, Xinhairevolutionen Det finns flera bottnar i dessa förändringar. För det första uppkom ett intensivt motstånd mot den framfusiga imperialism som praktiserades i väst och som redan gjort nästan hela Afrika och det mesta av Asien till europeiska lydländer. Det fanns också sedan gammalt en uttalad idé om den kinesiska kulturens överlägsenhet över allting annat omvärldens kulturer kunde aldrig vara jämbördiga med den kinesiska. Man brukar kalla den här idén kulturalism, eftersom den byggde på att vissa kultiverade seder och ordningar sedan forntiden definierat den kinesiska världen. Den konfucianska ideologin, som inte precis var en statsreligion men hade religionsliknande drag, försåg Kina med en utpräglad intellektuell självbild som förankrades genom filosofi, historieskrivning, litteratur och så vidare. Parat med detta fanns en olycksbådande men förståelig tradition av främlingsfientlighet som spetsades till med 1800-talets intrång. Det intryck opiumkriget gjorde torde förklara en hel del av hur kinesiska ledare agerat, både då och fram till våra dagar. När de gamla beprövade ordningarna inte längre verkade fungera började den starka självbilden att fragmenteras. Det blev alltför uppenbart att Kina var en nation bland flera och att västerlänningar och japaner var bättre på en massa saker. Istället började det växa fram en nationalism som grundade sig på en intensiv och vitt spridd fruktan för att Kina skulle styckas upp av kolonialmakterna och att kineserna skulle försvinna som ett distinkt folkslag. Hur 430 miljoner kineser skulle förlora sin identitet i ett huj tänkte man inte så noga på. Den nya nationalismen fick en spridning och intensitet som förvånade. Kinas Ledare.indd

11 Xinhairevolutionen 13 Utländska intressenter försökte intala sig att det var en av dessa agitatoriska rörelser som omfattade kanske fem procent av befolkningen och lämnade den stora massan av befolkningen likgiltig. Å andra sidan erinrade de sig i nästa ögonblick att fem procent av Kinas befolkning fortfarande var ett tjugotal miljoner människor, mer än tillräckligt för att hålla igång en antiimperialistisk rörelse. Det finns dessutom anledning att tro att det inte bara rörde sig om ett elitfenomen, utan att även kineser av de bredare samhällsklasserna kunde känna delaktighet i agitationen. I kinesiska salonger såg man på filmer som visade hur franska kolonister pryglade vietnamesiska kulier, och förklenande uttalanden om kineser av främmande företrädare möttes med stora protester. Ännu mot slutet av 1800-talet hade den kinesiska opinionen varit tyst då landsmän misshandlades eller utsattes för grova orättvisor från de främmande bosättarnas sida, men nu kunde rykten om sådant sätta igång svåra upplopp i städer där det fanns utländska intressen. På toppen befann sig fortfarande kejsarhuset Qing, den manchuiska härskarätt som hade styrt landet sedan De kinesiska intellektuella hade aldrig glömt att manchuerna egentligen var invaderande främlingar som hade påtvingat den manliga befolkningen den berömda stångpiskan som tecken på underkastelse. Trots det var huset Qing inte mycket mer främmande vid det här laget än vad huset Sachsen-Coburg-Gotha var för britterna. Man behövde inte ens byta namn till något i stil med Windsor eftersom dynastinamnet Qing i sig var ett kinesiskt ord. Den etniska motvilja mot manchuer som kan ha existerat var ganska marginell, och de ledande politikerna hade sedan många decennier varit etniska hankineser. När nationalister rättfärdigade sin revolutionära kamp som en kamp mot manchuiskt förtryck var det alltså en grov överförenkling. Som när en ung agitator vid namn Zou Rong år 1903 skrev en revolutionär pamflett: Jag drar mig inte för att åter och åter igen repetera att vi inrikes är manchuernas slavar och lider under deras tyranni. Till det yttre ansätts vi av stormakterna, och vi är dubbelt förslavade. Orsaken till att vårt helgade hankinesiska folk, ättlingar till Gule Kejsaren, bör stödja revolutionen, är just frågan om huruvida vårt folk kommer att gå under och utplånas. 1 Att dynastin hade sett sina bästa dagar hade stått klart sedan opiumkriget. Den krackelerande tronen dominerades från 1861 till 1908 av en kvinna, Kinas Ledare.indd

12 14 Kinas ledare den kontroversiella änkekejsarinnan Cixi. Sedan 1875 satt visserligen hennes systerson Guangxu som formell monark på draktronen, men i praktiken var han en statsfånge de sista tio åren. Cixi har i både samtida och senare texter fått bära hundhuvudet för de olyckor som drabbade Kina under hennes halvsekel vid makten, kanske inte helt rättvist. Sanningen är att hon var en viljestark personlighet som tog maktens tyglar i en mycket svår situation, och huruvida hon förkortade eller förlängde dynastins saga är en öppen fråga. I varje fall såg den tidigare så konservativa damen sig tvungen att gå med på ett tämligen radikalt reformpaket efter det katastrofala nederlaget mot utländska makter i boxarupproret. Cixis och kejsar Guangxus liv ändades i november 1908, med endast en dags mellanrum. En nutida undersökning har visat att hans kropp innehöll tvåtusen gånger mer arsenik än vad som är normalt för en människokropp, vilket tyder på att någon passade på att förgifta honom strax innan änkekejsarinnans eget frånfälle. Hur det nu var med den saken efterträddes paret av en ny regerande änkekejsarinna och en ny kejsare, den tvåårige Puyi. I den stämning av käbbel och rivalitet som präglade kejsarhovet fanns föga förtröstan att ett starkt kejsarstyre skulle få Kina på rätt köl. En rad reformer såg i rask följd dagens ljus under 1900-talets första decennier. Militären Yuan Shikai hade sedan en tid börjat träna soldater på europeiskt vis i den så kallade Nya armén (Xinjun). År 1902 utnämndes Yuan till minister för de norra kustprovinserna (Beiyang) och hans nordliga armédivision blev kärnan bland de 36 divisioner som hade skapats vid randen till revolutionen. Japans sensationella seger mot Ryssland 1905, utkämpad på kinesisk mark, visade med önskvärd tydlighet att asiatiska trupper kunde besegra europeiska om bara förutsättningarna var de rätta. Ett annat tecken på tidens gång var att det gamla kejserliga examinationssystemet fick stryka på foten år Den gamla sortens ämbetsmän hade haft en grundlig kunskap i de konfucianska klassikerna som prövats genom noggranna examinationer, men i ett teknologiskt moderniserat samhälle verkade denna humanistiska kunskapsväg dessvärre inte förslå. Behovet av modernt utbildade män för att styra och administrera Kina erkändes därför. Fyra år senare förklarade Qinghovet att det skulle skapa en fullvärdig konstitutionell regering under den kommande nioårsperioden. Tydligtvis sneglade hovet på det framgångsrika japanska kejsardömet som reformerade sig av egen kraft på och 1870-talen. Någon form av folkligt eller i varje fall bredare deltagande i styret av Kinas Ledare.indd

13 Xinhairevolutionen 15 landet tycktes ligga i luften. Från år 1909 fanns verkligt valda provinsförsamlingar. Precis som när det gällde den politiska processen i Sverige efter 1866, och i de flesta europeiska länder under dessa decennier, var den en affär för en mindre grupp i samhället. Det var en välbärgad elitgrupp som hade tillträde till församlingarna, och som kunde rösta fram delegaterna. Som jämförelse med det som hände i Östasien kan man nämna att länder som Sverige, Storbritannien och USA fick allmän och lika rösträtt först på 1920-talet. De kinesiska provinsförsamlingarna bestod till största delen av personer som hade kommit fram via det gamla förlegade examinationssystemet. De vande sig dock snabbt vid sin nya roll som valda representanter. Valdeltagandet var högt och många delegater var verkligen genuint intresserade av att tillvarata sitt lands framtid. Det var återigen ett utslag av den nya nationalism som hade börjat sprida sig. Provinsförsamlingarna i sin tur utsåg hälften av medlemmarna i en nationalförsamling, där kejsaren (eller i själva verket hovet, eftersom kejsaren var en liten gosse) utsåg de övriga delegaterna bland ämbetsmän och hovfunktionärer. Nationalförsamlingen var tänkt som en företrädare till det planerade valda parlament som man optimistiskt trodde skulle vara redo att sammanträda fram emot Det var i sanning en häpnadsväckande utveckling i ett rike där statsdoktrinen sedan gammalt gav kejsaren en central och absolut ställning. När man kallade till den första nationalförsamlingen 1910 tänkte sig nog hovet att den skulle vara ett redskap för att uppbåda lokala resurser. De kriser som Kina gått igenom det sista halvseklet hade nämligen skapat en stark ställning för lokala makthavare på centralmaktens bekostnad. I själva verket hände något annat. Ofta allierade sig provinsförsamlingarna med mäktiga provinsguvernörer och använde sedan nationalförsamlingen för att hålla kejsarhovet isolerat från resten av samhällsapparaten. Ovanpå alla dessa strömningar har vi också de nya politiska idéerna, representerade av män som Zou Rong och Sun Yat-sen. Men hur ska vi förklara dessa försök att tänka i nya banor? Västerländska skildringar av tidiga moderna kinesiska samhällsomvandlare och tänkare har ofta skrivits utifrån en påverkan responsmodell. Det vill säga, man har utgått från att alla försök till modernisering och nytänkande rimligen måste komma från Europa och USA, eller för den delen det framgångsrika och snabbt utvecklande Japan. Även de som menade sig ha en positiv inställning till det östliga jätteriket och dess befolkning kunde inte gärna tänka sig att det inbitet Kinas Ledare.indd

14 16 Kinas ledare reaktionära samhället skulle kunna förändra sig på egen hand. Som den mångkunnige Kinakännaren James Dyer Ball skrev år 1903: De evolutionära krafterna är i rörelse: västliga nationer omringar Fjärran Österns forna centrum och på grund av dessa nya omgivningar siktar de främsta männen mot ett högre existensplan för sitt födelselands och sin egen existens skull. Denna strävan från de bästa av hennes [Kinas] söner är icke såsom hunnerhorder som leds av en världserövrare. Verklig framgång består inte alltid av erövrandet av andra nationer, inte heller i förintelsen av mänskliga offer som offras till krigsguden. Kineserna som nation har varit ett fredsälskande folk. En liten vit sten av västerländska framsteg och kristendom har kastats i den nära nog stillastående dammen av kinesiskt tänkande, och den har sjunkit djupt in i dess hjärta, i stort sett osedd; men dess inflytande gör sig synligt på ytan i ständigt vidgade ringar på vattnet, vilka sträcker sig vitt och brett och de har ännu icke nått sin gräns. 2 Balls text verkar innehålla skarpa gliringar mot samtidens buffliga kolonialpolitik, men han hyser inte för ett ögonblick tvekan om varifrån förändringen ska komma. Så här ett drygt sekel senare kan förstås mycket verka ge Ball rätt i hans bedömning. Med facit i hand vet vi att den blandning eller överlappning av kommunistiskt styre och marknadsekonomi som möter dagens Kinaresenär har rötter i och 1800-talens industriella omvandling och idéutveckling i Europa och USA. På senare tid har likväl flera forskare varnat för att se 1900-talets nyordningar i Kina som färdigförpackad direktimport från väst. I hastigheten har tidigare uttolkare glömt, eller inte brytt sig om, att se den kinesiska kontexten och de längre historiska linjerna. Det råder olika uppfattningar bland dagens forskare och skribenter om hur mycket till exempel det konfucianska ideologiska arvet betydde för utformningen av det moderna Kina. Men den gamla påverkan responsmodellen är i varje fall inte samma självklarhet som den var fram till för några decennier sedan. Kinas Ledare.indd

15 Xinhairevolutionen 17 Sun Yat-sen den förste revolutionären Det blir därför intressant att ta en närmare titt på den man som både kommunister och nationalister hyllar som nationens fader och det moderna Kinas fader. I den revolutionära och antidynastiska anda som rådde på många håll i slutet av epoken Qing utgör Sun Yat-sen (alias Sun Zhongshan) den självklara centralfi guren. Hans betydelse har ibland överdrivits, till exempel i nationalistisk kinesisk taiwanesisk historieskrivning. Han var långt ifrån den effektiva ledartyp man ibland velat göra honom till, och hade i sak föga med kejsardömets fall att skaffa. Likväl hade han en symbolisk betydelse som givit honom en plats på piedestalen hos alla politiska fraktioner. Sun Yat-sen är den kantonesiska formen av ett namn som på mandarin skulle bli Sun Yixian. Hans ursprungliga namn var egentligen Sun Wen senare ändrade han sitt namn flera gånger eftersom det är vanligt att kineser bär ett antal namn under sin levnad. Kineser brukar dock alltid kalla honom Sun Zhongshan som är en översättning av en pseudonym han använde vid en vistelse i Japan. Han föddes 1866 i byn Cuiheng i Pärl flodens deltaland ett par mil norr om den portugisiska kolonin Macao. Där ifrån var det heller inte långt till det brittiska Hongkong. Som son i en bondefamilj saknade han band till den skolade överklass, gentryn, som försåg Kina med dess intellektuella. Han gick aldrig igenom den klassiska konfucianska och litterära skolning som ansågs nödvändig för att göra sig gällande i högre kretsar. Istället kom han tidigt i kontakt med västvärlden, och skiljer sig därigenom från en sådan gestalt som sin yngre samtida Mao Zedong. Som trettonåring skickades Sun av familjen till Honolulu i det amerikanskt influerade Stillahavsriket Hawaii. Att detta lät sig göras berodde på att hans femton år äldre bror tidigare hade kommit till Hawaii som arbetare på de lokala risfälten och sedermera kommit upp sig. Det var vanligt att kineser (i synnerhet sydkineser) i slutet av kejsartiden emigrerade utomlands för att söka sig ett bättre liv. Även om livet för emigranterna ofta innebar misär och elände var det många som lyckades nå stabila ekonomiska positioner. Det säger sig självt att dessa Overseas Chinese (huaqiao) mottog impulser och idéer i de länder de kom till, vilket i förlängningen påverkade viljan att förändra Kina på hemmaplan. Under sina fyra år på Hawaii lärde sig Sun, förutom matematik och naturvetenskaper, snabbt engelska. Han läste med stort intresse texter av Kinas Ledare.indd

16 18 Kinas ledare den amerikanske grundlagsfadern Alexander Hamilton och av Abraham Lincoln, vars berömda Gettysburgtal 1863 fascinerade den tonårige kinesen. Talet, vanligen betraktat som en höjdpunkt i amerikansk politisk retorik, lade ut texten om människors lika värde och representativ demokrati: Regering av folket, genom folket, för folket. Sun visade även påtagligt intresse för den kristna läran, något som hans storebror fann oacceptabelt. Efter en hetsig uppgörelse tog han gossen ur skolan och sände tillbaka honom till det lantliga Cuiheng år Det var dock för sent att fostra honom i traditionella banor. Sun var en orolig själ som sällskapade med lokala småbusar och blev en mästare i kampformen xingyiquan. Han gick också med i ett hemligt sällskap, De tre harmoniernas sällskap. Dessa hemliga sällskap som kallades triader hade sitt namn efter en trekant som användes som symbol. De var en viktig del av många kinesers liv och hade en antimanchuisk inriktning. Det var inte ofarligt att engagera sig i en triad. Personer som gjorde det och fick regimens ögon på sig kunde drabbas av förfärliga straff. Det gällde även deras familjer. Ursprungligen fanns en idealistisk idé om att triaderna skulle stå för ömsesidigt stöd och bistånd. Men i större städer kom de så småningom att utvecklas till rena maffiaorganisationerna. Därtill väckte Sun och hans kumpaner bybornas vrede genom att en natt övermodigt slå handen av en gudabild. Sun måste skyndsamt bege sig till Hongkong. I den brittiska kronkolonin fortsatte han sina studier och blev slutligen medicinsk doktor Han lät därtill döpa sig av en amerikansk missionär till familjens förfäran. Missionären gav honom ett nytt namn, Yixian eller Yat-sen. Kanske ännu viktigare var att han kom i kontakt med liberalt sinnade kineser i kronkolonin. Framför allt var det den politiskt engagerade doktorn och advokaten Ho Kai som inspirerade honom med sina utläggningar om behovet att göra sig av med manchuerna och reformera Kina. Genom denna kosmopolitiska karriär hade Sun Yat-sen avlägsnat sig från såväl den rustika bondetradition han fötts i, som den klassiska kulturen. Likväl var han inte omstöpt till en västerländsk produkt. Han rörde sig också i en romantiserande tradition av bondemotstånd, och hyste beundran för Taipingrebellernas ledare Hong Xiuquan som dött två år före Suns födelse. Vid sin återkomst till Kina, där han öppnade en apotekskedja i Kanton, anslöt han sig till de antimanchuiska stämningar som förekom. Han blev allt mer frustrerad över Qingdynastins ovilja att lära av tekniskt avancerade länder och drevs under 1890-talet mot en revolutionär riktning Kinas Ledare.indd

17 Xinhairevolutionen 19 som klart och tydligt hade målsättningen att störta dynastin och ersätta den med någonting bättre. Det ord som kom att brukas för att återge det västerländska begreppet revolution var geming, ett gammalt uttryck som var fast förankrat i kinesisk tradition. Det hade sin rot i idén om att en härskare hade mandat från himlen att styra, och kunde och borde störtas om han misskötte sitt värv. I moderna kinesiska historieböcker gör man en stor affär av den omstörtande grupp som Sun skapade Den kallades Sällskapet för att återställa Kinas blomstring. Man ska dock samtidigt ha klart för sig att Sun Yat-sens aktivism hade begränsat stöd från de breda massorna. Hans sällskap bestod mest av utlandskineser och sådana som hade utbildats i missionärskretsar i Kanton och Hongkong och stod utanför de bildade elitcirklarna, med andra ord personer som han själv. Till antalet var de inte mer än 150 personer. Det var alltså väl optimistiskt att tro att de skulle kunna ändra på ett rike med mer än 400 miljoner människor. Den lilla gruppen försökte trots det våghalsigt starta revolutioner i Sydkina. Ett första försök år 1895 visade de påtagliga bristerna hos Sun som planläggare. Idén var att låta en grupp triadmedlemmar fara över från Hongkong en bestämd dag och attackera fienden i Kanton, där Sun skulle bistå med ytterligare stödtrupper. Ett gräl i triadstyrkan om vilka som skulle få de bästa vapnen ledde till förvirring och förseningar och den brittiska polisen föredrog att varna de kantonesiska myndigheterna. Rebellerna undertrycktes blodigt, medan Sun Yat-sen flydde till det portugisiska Macao utklädd till kvinna. Det var inledningen till sexton års utländsk exil. En mycket omtalad incident i London år 1897 ökade Suns berömmelse, även bland icke-kineser. Qingregimens agenter i staden haffade den gode doktorn i den kinesiska legationsbyggnaden och planerade att smuggla iväg honom till en säker och plågsam död i Kina. En av hans vänner informerades dock av en barmhärtig brittisk städerska om vad som var å färde och Scotland Yard tvingade ambassadören att släppa sin fånge. Något som det talades mindre om var att Sun själv bäddat för sitt äventyr genom den mest häpnadsväckande dumdristighet han hade samtalat gemytligt med legationspersonalen och fullt synligt burit en klocka med namnet Sun ingraverat. Ett nytt försök till revolt (år 1900) utmynnade precis som det första i ett blodigt misslyckande. Vid det senare tillfället räknade Sun med stöd från det av honom så beundrade Japan. Men de japanska ledarna ändrade sig i Kinas Ledare.indd

18 20 Kinas ledare sista minuten och lämnade hans improviserade styrka i sticket. Under åren i exil understödde Sun i själva verket en rad revoltungar som alla utmynnade i tragiska fiaskon. Det sista inträffade så sent som i april 1911 då ett drygt hundratal revolutionärer med pistoler och hemgjorda granater gick till storms mot vicekungen i Kanton. Denne lyckades dock rymma fältet. Revolutionärerna fångades in för att omgående strypas eller göras ett huvud kortare. En deltagare som lyckades överleva skrev senare att problemet var bristen på större folkligt deltagande. De dilettantmässiga företagen må ha inspirerats av en glödande nationell anda, men utan massornas stöd blev de dödsdömda militära äventyr. Här kan det vara lämpligt att inflika ett förtydligande. Nationalism är inget entydigt begrepp ens i västerlandet, och saken blir inte klarare på kinesisk mark. En del historiker säger att nationalism som vi känner den dyker upp i spåren av franska revolutionen och Napoleonkrigen i Europa. Här finns en grundläggande idé om att alla människor har sina rättigheter och skyldigheter som medborgare, så att de inte bara är undersåtar under en dynasti. Inte alla forskare går med på en så bastant tolkning, utan menar att man gott och väl kan finna nationalistiskt tänkande i äldre historia. I Kina under Qingdynastins sista decennier fanns som vi just sett en framväxande nationalism, men den härrörde i mångt och mycket från den lärda eliten som i sig var stadd i snabb förändring. Efter boxarupprorets nederlag och nesa blev nationalismen allt mer sofistikerad. När bildat folk såg att Qing inte klarade av sina traditionella uppgifter att hålla riket i ordning blev de antimanchuiska, men det var en antimanchuisk känsla som var direkt kopplad till behovet av att motstå främmande intrång. Med Sun Yat-sens nationalism förhöll det sig lite annorlunda. Han försökte under flera år att få stöd för sina idéer hos nydanare i exil, som Kang Youwei och Liang Qichao, och hos ledande politiker i regimens topp som Li Hongzhang. Hans försök hos dessa klassiskt skolade herrar mötte dock kalla handen, och Suns misstänksamhet mot den lärda eliten bekräftades. De verkade föga pålitliga i Suns ögon, även i de fall där de verkade förespråka revolution. Hans antimanchuiska attityd var direkt kopplad till behovet att komma till en lösning som både Kina och västerlandet vann på. Att stå emot västerlänningar och japaner var något som föll in mer indirekt i hans tankebygge. Västerländsk och japansk aggression var beklaglig, men det var egentligen bara ett svar på manchuernas eländiga, reaktionära och orättfärdiga styre. Kinas Ledare.indd