Bevarandeplan Natura 2000

Transkript

1 Bevarandeplan Natura 2000 (enligt 17 förordningen om Områdesskydd; 1998:1252) Motala kommun, Östergötlands län Natura 2000-område Håleberget Totalareal 47,6 ha Natura 2000-kod SE Fastställd av Länsstyrelsen Områdestyp; status psci-område enligt Art- och habitatdirektivet; Regeringsgodkänt Ägandeförhållanden: Privat Ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet *) = Prioriterad art eller naturtyp Areal 9010 *Västlig taiga 26,4 ha 9050 Örtrika, näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ 6,5 ha 9080 *Lövsumpskogar av fennoskandisk typ 8,3 ha 6270 *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen 0,7 ha Summa areal: 41,9 ha Arealen med naturtypen 9010 har minskats från 32,0 ha (i regeringsbeslut), medan arealen för 9050 har ökat från 2,7 ha (i regeringsbeslut) och arealen 9080 har ökat från 8,1 ha (i regeringsbeslut). Naturtypen 6270 är ny (finns inte med i regeringsbeslut). Ingående arter enligt art- och habitatdirektivet Grön sköldmossa Buxbaumia viridis Beskrivning Bergets västra sida utgörs av en mäktig förkastningsbrant med en m hög lodyta och blockrik morän nedanför. Utmed bergets södra och västra sida påträffas tydliga strandmärken efter Baltiska issjön. Dessa utgörs av vallar och små klapperstensfält som markerar nivån för högsta kustlinjen vilken ligger på 155 m.ö.h. Berggrunden i området består till största delen av gnejsig granit och äldre porfyr. Berggrunden syns tydligt i de rikligt förekommande branterna och hällarna. I övrigt är urberget täckt med svallgrus och svallsand samt svallad morän. Moränen är i de nedre delarna finkornig (moig) och ganska rik på kalk. I den södra delen finns flera kallkällor som bildar små rännilar som söker sig ned för sluttningen. Trädskiktet i och nedanför branterna är dominerat av tall och gran med ett bitvis betydande inslag av lövträd. 1

2 Granskogen är näringsrik och här finns ett inslag av örter i fältskiktet. Utmärkande är att det finns ganska gott om blåsippa och fläckvis sårläka och trolldruva. Längst ner i dalen rinner en bäck genom en lövsumpskog där träden drunknat i den nedre delen på grund av en fördämning. I södra delen av reservatet finns ett lövskogsområde med ett varierat trädskikt och näringsrik mark. Flera kallkällor finns här och i anslutning till dessa växer krävande växter som skärmstarr Carex remota och gullpudra Chrysosplenium alternifolium. Den ovanliga ramslöken är även uppgiven här ifrån. I den södra delen finns även en liten betesmark med hävdgynnad flora med örter såsom stagg Nardus stricta, backnejlika Dianthus deltoides och darrgräs Briza media. Genom betesmarken går en ca 85 m lång hålväg. I östra hörnet av betesmarken finns en husgrund med tillhörande spismursröse efter torpet Höjen. Skogen i och nedanför branterna är rik på sällsynta mossor, lavar och svampar tack vare de speciella markförhållandena och den rika tillgången på död ved. En rad arter som förekommer här finns med på den svenska rödlistan över hotade och missgynnade arter. Här finns bland annat mossorna asphättemossa Orthotrichum gymnostomum (NT, missgynnad), grön sköldmossa Buxbaumia viridis (NT), vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum (NT), grov fjädermossa Neckera crispa (RR, regionalt rödlistad) och dunmossa Trichocolea tomentella (NT). Äldre uppgifter finns även om liten trumpetmossa Tayloria tenius (NT) och spindelmossa Cololejeunea calcarea (NT). Av lavar finns en del spännande arter på gamla lövträd och död ved. Bland annat är stor knopplav Biatora sphaeroides (NT), mjölig klotterlav Opegrapha sorediifera (NT), blek kraterlav Gyalecta flotowii (NT), kornig nållav Chaenotheca chlorella (RR), luddlav Nephroma resupinatum (RR) och skärelav Schismatomma pericleum (NT) hittade i området. Svampfloran i området är inte närmare undersökt men vid skötselplanearbetet påträffades de i länet sällsynta arterna stor aspticka Phellinus populicola (NT) och ullticka Phellinus ferrugineofuscus (RR). Fjärilsfaunan i området har visat sig vara rik med ett flertal sällsynta nattfjärilar. Under 1999 påträffades bland annat glimfältmätare Perizoma hydrata (NT), raggfly Hyppa rectilinea (RR), asptandvinge Notodonta torva (RR), nätådrig parkmätare Eustroma reticulata (NT), blomers mätare Discoloxia blomeri (RR), paddbärsmalmätare Eupthecia actaeata (RR) och gulryggig fältmätare Ecliptopera capitata (NT). Bevarandesyfte och mål Grön sköldmossa: Minst 100 lokaler i landet skall ha en livskraftig population. För att en lokal skall betraktas som livskraftig får antalet påträffade sporkapslar under en 10-årsperiod inte understiga 5 per år i snitt. Håleberget bör kunna hysa en ganska kraftig population med åtminstone ett 30 sporkapslar per år. *Lövsumpskogar av fennoskandisk typ: Sumpskogen nedanför Håleberget ska fortsätta utvecklas fritt från ingrepp i trädskiktet. Den del som idag är under vatten kommer sannolikt att torka upp igen när en vägtrumma förbättras nedströms området. Detta kommer inte att vara negativt för habitatet då föryngringen av löv kommer att öka och översvämningen bara varit temporär. Målsättningen är också att området ska innehålla så mycket död ved som möjligt vilket på sikt kan innebära % av virkesförrådet. Den bäck som rinner genom området ska få hitta sin eget lopp över tiden men bör inte restaureras i de påverkade partierna. 2

3 Örtrika, näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ: Områdets örtrika granskog ska få utvecklas med så lite mänsklig påverkan som möjligt. Den döda veden och de arter som är knuten till det substratet ska få öka så mycket som möjligt. En målsättning bör vara att den döda veden ska nå minst 20 % av virkesförrådet och att antalet lågor med grön sköldmossa och vedtrappmossa fördubblas mot dagens nivåer. De för naturtypen typiska arterna som finns i området ska inte minska. *Västlig taiga: Områdets naturskogsartade barrskog ska få utvecklas med så lite mänsklig påverkan som möjligt. Den döda veden och de arter som är knuten till det substratet ska få öka så mycket som möjligt. En målsättning bör vara att den döda veden ska nå minst 20 % av virkesförrådet och att antalet lågor med grön sköldmossa och vedtrappmossa fördubblas mot dagens nivåer. Många av områdets typiska arter kommer även att kunna utnyttja habitatet Örtrika, näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ varför den effektiva arealen egentligen är större. De rödlistade arter som finns knutna till naturtypen ska så långt möjligt bevaras. *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen: Naturtypens areal på 0,7 ha ska inte minska i storlek, utan helst öka till ca 1,1 ha. Utökningen kan ske på den halvöppna yta i betesmarken som inte klassas som *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen i dagsläget. Naturtypens typiska arter, t ex sommarfibbla, prästkrage och blåsuga, ska fortleva och på lång sikt öka i antal och mängd. Naturtypen ska vara öppen med enstaka buskar och träd, antingen glest stående eller samlade i små, glesa grupper. Totalt sett ska inte krontäckningen överstiga 20 %. Hela området ska hävdas årligen genom bete och igenväxningsvegetation hållas efter. Ingen ny näringspåverkan ska tillkomma och den som finns ska minskas för att på sikt försvinna. Beskrivning av arter och livsmiljöer Grön sköldmossa: Arten växer på multnande stammar och stubbar, i frisk till fuktig barr- eller blandskog. Substratet är murken och mjuk ved av gran, men den kan även förekomma på ved av tall och lövträd. Vanligtvis finns endast några få sporkapslar på varje låga. I sällsynta fall kan grön sköldmossa även förekomma direkt på humusrik skogsmark. Fri utveckling, med småskaliga störningar som leder till fortlöpande tillförsel av grov död ved i olika former gynnar arten. Spridning: De substrat som mossan föredrar är relativt kortlivade och därför är det viktigt att det finns en kontinuerlig tillgång på lämplig ved inom spridningsavstånd på varje lokal. Arten förväntas normalt kunna sprida sig som mest 1 m vegetativt, och effektivt 1 km med sporer under en 10-årsperiod. *Lövsumpskogar av fennoskandisk typ: Lövskog med en varierad åldersstruktur och gamla och döda träd, främst klibbal, men även gran, asp och glasbjörk förekommer. En grundförutsättning är att skogen står kvar och hålls i sådant skick, att de till habitatet knutna arterna kan finnas kvar eller öka i antal. Naturvärdena utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik och skogsbruk kan ej bedrivas utan att habitatet försvinner. Skogen bör därför lämnas till fri utveckling. Större uttag av träd kan även skapa markförstöring, samt leda till uttorkning. Örtrika, näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ: En grundförutsättning är att skogen står kvar och hålls i sådant skick, att de till naturtypen knutna arterna kan finnas kvar eller öka i antal. Den gynnsamma bevarandestatusen bör främst syfta till fältskiktets vegetationstyp och dess höga botaniska (och mykologiska) värden, samt knytas an till de ekologiska och 3

4 hydrologiska krav som de rödlistade, och de för naturtypen karakteristiska arterna har. Även flera rödlistade vedlevande arter är knutna till granved på bördig mark, dvs de finns främst i denna naturtyp. Skogar av 9050-typ är mycket artrika och kan vara både av lågört- och högörttyp. En förutsättning för de typiska arterna i naturtypen är den näringsrika brunjorden, även när gran dominerar, samt jordarten som ofta består av finsediment. På de flesta håll förekommer naturtypen på basisk mark och då betyder jordarten mindre. Hydrologin bör bevaras opåverkad. Rörligt markvatten är ofta en förutsättning för flera arter som är knutna till naturtypen. Ofta är skogarna mosaikartade. *Västlig taiga: Naturtypen är varierad, men förekommer endast i boreal zon. Skogarna är antingen gamla och relativt opåverkade av skogsbruk, eller består av successionsstadier som uppkommit efter brand eller stormfällning. En förutsättning är kontinuitet av träd där det har skapats en naturlig åldersdifferentiering och artsammansättning. Definitionen av naturtypen innebär i sig att objekten har höga naturvärden kopplade till trädskikt och naturskogsartade förutsättningar. Naturvärdena utvecklas i huvudsak genom naturlig dynamik och ett storskaligt skogsbruk kan ej bedrivas utan att naturtypen försvinner. Förekomst av substrat för bl.a. insekter, epifytiska lavar och svampar är en förutsättning för många arter knutna till naturtypen; död ved; grenar, torrträd, lågor m.m. i olika nedbrytningsstadier. *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen: Öppna betesmarker med högst 30 % krontäckning av träd och buskar. På grund av den fina floran i Håleberget är målet med naturtypen satt att krontäckningen inte ska överstiga 20 %. Fältskiktet är artrikt och har ett stort inslag av hävdgynnade arter. Exempel på sådana i Håleberget är bl a stagg, backnejlika, blåsuga och prästkrage. Artrikedomen är uppkommen ur en lång period av hävd. Naturtypen är beroende av en fortsatt beteshävd. Hotbild - vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Grön sköldmossa: Skogsavverkning (ökad exponering och uttorkning) och brist på grov död ved i skogen utgör de allvarligaste hoten mot arten. På lång sikt är den generella minskningen av skogar med lämpliga livsmiljöer ett hot. Detta område är skyddat som naturreservat och större delen av området ska lämnas för fri utveckling vilket kommer att gynna arten. *Lövsumpskogar av fennoskandisk typ: Alla former av skogsbruk i eller i anslutning till ett objekt; Avverkningar. Markberedning, dikning, vägbyggen och annat som förändrar hydrologin. Granplantering. Graninvandring. I detta området finns en fördämning nedströms sumpskogen vilken kan tas bort utan att naturtypen skadas. Örtrika, näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ: Skogsbruk. Fältskiktet kan skadas och hydrologin förändras. Markberedning och dikning kan förändra hydrologin. Buskröjning av t.ex. hassel tar bort värdväxter för många mykorrhizasvampar, samt förändrar ljusinsläpp och mikroklimat. Bortstädande av död ved missgynnar många rödlistade och för naturtypen karaktäristiska arter. *Västlig taiga: Alla former av skogsbruk i eller i anslutning till objekt. Bortstädande av död ved. Markberedning och dikning. Plantering. I delar av landet kan sur nederbörd påverka förutsättningarna för många arter. 4

5 *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen: Utebliven eller felaktig skötsel (p g a ändrad markanvändning etc). I betesmarken skulle en minskad eller upphörd hävd på grund av färre antal betesdjur göra att området snabbt växer igen med bl a sly och gran. Detta leder till att hagmarksträden skuggas och att kärlväxtsfloran utarmas. Stödutfodring samt vinterbete med eutrofiering och utarmning av floran som följd. Gödsling, samt läckage av bekämpningsmedel och gödning från omkringliggande jordbruksmarker med eutrofiering och utarmning av floran som följd. Även t ex kalkning och insådd av främmande arter skulle påverka floran negativt. Gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar. Användning av avmaskningsmedel som innehåller avermectin är negativ för den dynglevande insektsfaunan. Markexploatering och annan förändring av markanvändningen i objektet eller i angränsande områden, exempelvis dikning, bebyggelse och täktverksamhet. Skogsbruk i eller i anslutning till objektet: avverkningar annat än i naturvårdssyfte, markberedning och plantering. Virkestransporter eller körning med andra tyngre fordon kan skada för naturtypen viktiga markförhållanden, samt leda till förändrad hydrologi. Detta kan i sin tur påverka de botaniska värdena negativt, främst för störningskänsliga rödlistade arter. Körning med fordon kan dock vara en förutsättning vid gallringar och röjningar ur naturvårdssynpunkt. Bevarandeåtgärder - med tidplan Grön sköldmossa: Arten är fridlyst (1 c Artskyddsförordningen (1998:179) samt NFS 1999:12). Den är upptagen på Habitatdirektivets bilaga II. Området är skyddat som reservat vilket kommer att gynna arten. *Lövsumpskogar av fennoskandisk typ: Området är skyddat som reservat och har en fastslagen skötselplan som säkrar naturtypens värden. Örtrika, näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ: Området är skyddat som reservat och har en fastslagen skötselplan som säger att området ska lämnas för fri utveckling. *Västlig taiga: Området är skyddat som reservat och har en fastslagen skötselplan säger att området ska lämnas för fri utveckling. *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen: I området finns ett gällande miljöstödsavtal som syftar till att bevara betesmarkens natur- och kulturvärden. Miljöstödperioden sträcker sig mellan 2001 och Skötselåtgärder enligt detta miljöstödsavtal finns preciserade i upprättad åtgärdsplan. Denna skötsel bidrar till att uppnå gynnsam bevarandestatus för naturtyperna. Enligt miljöstödet ska bl a betesmarkerna vara avbetade årligen så att ingen skadlig förnaansamling 1 bildas, eftersom det missgynnar de småväxta arterna och försvårar frögroning. Igenväxning ska hållas efter kontinuerligt genom röjning. Buskar av olika slag får dock gärna sparas, så länge som de inte täcker stora ytor eller bildar stora snår. Fornlämningar: Alla fornlämningar skyddas enligt kulturminneslagen (1988:950). Enligt 2 kap 6 kulturminneslagen är det förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning. 1 Förna: Visset växtmaterial som ligger kvar på marken och som det tar lång tid för att brytas ner. 5

6 I de fall fornlämningarna kan beröras vid åtgärder, som t ex röjningar och huggningar, ska samråd ske med kulturmiljöenheten på länsstyrelsen. Bevarandestatus idag Grön sköldmossa: Grön sköldmossa är känd från cirka 500 lokaler i landet, varav de flesta är belägna i Stockholms (ca 150 lokaler), Uppsala (ca 100 lokaler) och Östergötlands län (ca 100 lokaler). Flertalet observationer är gjorda i modern tid. I Sverige finns cirka en tredjedel av artens världspopulation, och Sverige är det land globalt som har flest antal lokaler. Grön sköldmossa är rödlistad i Sverige, där den är placerad i kategorin Missgynnad (NT). *Lövsumpskogar av fennoskandisk typ: Arealen relativt naturlig lövsumpskog har minskat kraftigt i södra Sverige och har bara procent kvar av sin forna utbredning. Uppodling, invallningar, sjösänkningar, skogsdikning och avverkningar har stått för förlusterna. Naturtypen behöver öka på landskapsnivå för att kunna bevara sina typiska arter. I detta området är statusen relativt god även om den döda veden behöver öka i den norra halvan. Örtrika, näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ: Örtrika, näringsrika skogar med gran är inte ovanliga, men områden med gammal skog som varit förskonade från slutavverkning är starkt minskande. Naturtypen är ojämnt fördelat över landet och utgörs i södra Sverige sällan av stora arealer. De rikaste trakterna är de delar av den boreala regionen som är kalkrika. Naturtypen är hotad av skogsbruk, eftersom den ofta innehåller ekonomiskt värdefull granskog. Orörda skogar med lång kontinuitet har höga naturvärden kopplade till epifytiska svampar, lavar och insekter. Statusen inom detta område är relativt god och kommer att bli ännu bättre då trädåldrar och volym död ved ökar. *Västlig taiga: Denna mycket heterogena naturtyp finns spridd i hela den boreala delen av landet. De största arealerna finns i Norrlandslänen och där finns även mycket av de största naturvärdena, även om områden med höga naturvärden finns i hela landet. Historiskt sett så är förlusten av västlig taiga mycket stor och endast några få procent återstår (ca 3 % av 21 milj. ha). Det här området är i minsta laget för att bevara dess typiska arter men kvalitén kommer att öka med tiden och många av arterna kan även utnyttja habitatet *Artrika silikatgräsmarker nedanför trädgränsen: Naturtypen hör till de äldre typerna av fodermarker, d v s ängar och betesmarker, som tidigare varit dominerande både arealmässigt och ekonomiskt men som har fått minskad ekonomisk betydelse. Arealen har minskat drastiskt under de senaste åren och naturtyperna hotas än i dag av upphörd hävd, igenväxning och plantering. Inom det nuvarande miljö- och landsbygdsprogrammet hävdas ca ha ängsmark och drygt ha betesmark i Sverige. Skötseln i Hålebergets betesmark är överlag god. Däremot är området med naturtypen relativt litet och det är få betesmarker i övrigt i landskapet runt Håleberget, vilket kan missgynna mer arealkrävande arter, som dagfjärilar och andra insekter. De kvarvarande betesmarkerna i närheten är troligen viktiga för Hålebergets arter. Det finns partier i betesmarken som inte är naturtypsklassad och även dessa är viktiga att bevara för naturtypens arter. 6

7 Uppföljning av bevarandemålen För tillfället pågår ett nationellt projekt där metoder och arbetssätt anpassade för övervakning av Natura 2000 arbetas fram. Uppföljningen inom objektet kommer följa dessa riktlinjer. Kartor Karta över Natura 2000-områdets utbredning (Natura 2000-område). Bilaga 1 Karta över delområden med olika naturtyper (Bevarandeplanekarta). Bilaga 2 Översiktskarta. Bilaga 3 Referenser s webb ( Naturvårdsverkets webb ( Natura 2000-kartor på webben ( Naturvårdsverkets vägledningsdokument för habitat och ArtDatabankens vägledningar för arter. Ängs- och betesmarksinventeringen, utförd av länsstyrelsen Åtgärdsplan för betesmarker med tilläggsersättning. 7

8 8

9 9

10 10