Steriliseringarna ej följd av social ingenjörskonst

Transkript

1 DEBATT DEBATT DEBATT DEBATT D Steriliseringarna ej följd av social ingenjörskonst Antalet tvångssteriliseringar har kraftigt överdrivits. Tvångssteriliseringarna handlade snarare om en av medicinens förvillelser i förening med det gamla ståndssamhällets atavismer, än om folkhemmets bakgård. Vad kan vi lära oss av den aktuella debatten och de brev som nu nått Socialdepartementet med krav på upprättelse och ersättning? I ett av breven som nått Socialdepartementet under hösten beskriver en 80- årig man hur han på mitten av 50-talet blev intagen på mentalsjukhus för en mindre förseelse. Han vägrade gå med på sterilisering, men en morgon blev förd han av tre vakter till operation, där sterilisering utfördes. I ett annat brev berättar en 72-årig sjuksköterska hur hon som 20-årig kvinna glädjestrålande meddelade doktorn sin lycka över att vara gravid, men sedan blev utskälld med att»det inte fick födas idioter i Sverige». Hon tvingades skriva under ansökan för abort och sterilisering på indikationen epilepsi. Det är röster om övergrepp från svenskt och -50-tal, som först nu blir hörda. Längre tillbaka finns skeendet bara bevarat i skönlitteratur, memoarer, utredningar och arkiv. Vad handlar debatten om? Vad kan vi lära oss av skeendet? Vad handlade övergreppen om? Var det folkhemmets bakgård eller det gamla ståndsamhällets atavism? Vad var den medicinska vetenskapens, sjukvårdens och samhällets ansvar? Vad var myndigheternas intentioner, motiv och påtryckningar? Vilken tillämpning fick lagen ute i landet utifrån dem som hade rätt att ansöka läkare, anstaltsföreståndare, fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, förmyndare och förälder? Vad fanns av omsorgen om den enskilda människan och hennes utsatthet? Vilka strömningar går igen idag av steriliseringsfrågan? Flera strömningar strålar samman under 1920-talet i det som sedan blir lag 1934 och Den rådande samhällssynen att skilja ut vissa människor som inte skulle få sätta barn till världen har en lång historia. Äktenskapsbalken 1917 stadgade äktenskapsförbud för sinnessjuka, sinnesslöa och»den som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, eller med könsjukdom i smittsamt skede». Denna lag går tillbaka till 1686 års kyrkolag som stadgade att»smittosamma sjukdomar och obotliga sjukdomar som fallandesot, vettlösa och rasen» var skäl till»skillnad i trolovning». Skälet som angavs var att arvsanlagen inte skulle föras vidare. Kungl. Maj:t förtydligade 1757 att förbudet gällde epilepsia idiopathica och inte epilepsia sympatica [1]. För alla giftermål erfordrades godkänt läsbetyg, det vill säga att paret hade tagit nattvarden. Från 1858 skärptes bestämmelserna om vad prästen skulle anteckna i församlingsboken inför hinderlöshetsprövningen: ssl (sinnesslöhet), ssj (sinnessjukdom), dsf (dövstumhet), fs (epilepsi), bl (blindhet), samt venerisk sjukdom. Ännu in på 1950-talet rapporterade särskolor vid utskrivning till prästen som antecknade i församlingsboken. Äktenskapsförbudet togs bort först år Tvärtom var det så att den omsorg som uttrycktes i den socialpolitik som formades under efterkrigstiden också bar fröet till upphörandet med tvångssteriliseringarna. Författare PATRIK PERSSON överläkare, sjukhuset i Oslo Från äktenskapsförbud till sterilisering 1906 utfördes den första steriliseringen i Sverige. Med detta blev det som uttrycktes i kyrkolagen också en läkarfråga. Professor Gadelius sade»även med godkännande av den rashygieniska omtanke, som fått sitt uttryck i äktenskapslagen, kan med skäl sörja om ej tryggheten för avkomman å annat sätt än genom äktenskapsförbud skulle kunna tillgodoses, en utväg vore här sterilisering» [1]. Professor Alfred Petrén (s) var den förste som väckte frågan i riksdagen och hemställde i en motion 1924 om utredning»under vilka förhållanden sterilisering av sinneslöa, sinnesjuka och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare, kunde äga rum». Motionen bifölls av lagutskottet, som hemställde om en utredning. Medicinalstyrelsen kallade som sakkunniga häradshövding Gustaf Lindstedt, lundaprofessorerna Elis Essen-Möller (gynekologi & obstetrik), Einar Sjövall (patologisk anatomi och rättsmedicin) och Viktor Wigert (psykiatri). Utredningen åberopar erfarenheter av sterilisering i USA, Schweiz, Tyskland, Storbritannien, Danmark, Norge och Finland. I betänkandet finns även fallbeskrivningar av nöd och elände hos familjer med utvecklingsstörda föräldrar. Utredningen föreslog 1929 att sterilisering skulle kunna göras för att»förebygga nedärvning av sjukdom eller förhindra att avkomma alstras av personer som är varaktigt urståndsatta att vårda sina barn» [1]. Efter en långvarig remissbehandling, kritik och debatt, omarbetades förslaget. Lagen om sterilisering antogs 1934 och avsåg sterilisering på personer som på grund av»sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten varaktigt sakna förmågan till giltigt samtycke till åtgärden... och om person på grund av själslig rubbning för framtiden är ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn.» Sterilisering av rättskapabla personer medgavs inte. Lagen medgav inga tvångsmedel som gjorde det möjligt att med våld genomföra steriliseringarna, vilket inte heller hade påyrkats från något håll. Lagen sade»ej må någon ste- LÄKARTIDNINGEN VOLYM 95 NR

2 EBATT DEBATT DEBATT DEBATT DEBA Figur 1. Verkställda steriliseringar , män. Pilen på abskissan markerar den nya lagen (Logaritmiskt, grafisk utjämning) [16]. Figur 2. Verkställda steriliseringar , kvinnor. Pilen på abskissan markerar den nya lagen Totalt = social, eugenisk jämte medicinsk indikation. (Logaritmiskt, grafisk utjämning) [16]. riliseras mot sitt nekande eller motstånd» [2, 3, 4]. Eugenisk motivering Den medicinska genetiken var ramen, den rådande diskursen, för steriliseringsfrågan. Nils von Hofsten, professor i zoologi vid Uppsala universitet, definierar rasbiologin i sitt föredrag vid Svenska föreningens för psykisk hälsovård årsmöte 1933 som den»vetenskap som sysslar med ärftlighet hos människan». Ordet rasbiologi, och än mer rashygien, ser han redan som befläckad från dåtida Tyskland. Han vill hellre använda den engelska benämningen eugenik, där syftet är att»bevara de goda och värdefulla arvsanlagen; om en försämring av folkmaterialet, en ökning av vissa sjukdomsanlag eller andra mindre goda anlag hotar, vill den såvitt möjligt motarbeta denna försämring.» I den negativa eugeniken inkluderades preventivmedel, äktenskapsförbud, internering, och sterilisering [5]. Nils von Hofsten diskuterar sedan ärftlighet och psykisk sjukdom, och menar att schizofreni, men inte manodepressiv sjukdom, kan vara skäl till sterilisering. Vad gäller sinnesslöhet framhåller han att dess eventuella ärftlighet är mycket lite känd, men refererar till psykiatrikern Torsten Sjögrens undersökning om ärftlighetsgången vid juvenil amaurotisk idioti. För epilepsi kunde han endast i enstaka fall se att det fanns någon grund att anta ärftlighet, och framhåller äktenskapsförbudet för epileptiker som grymt. Han framhåller att sterilisering av sjukdomar med recessiv nedärvning endast kan ha mycket liten inverkan på arvsanlagen i befolkningen i sin helhet, medan det däremot i det enskilda fallet är av betydelse, samt även ur samhällsekonomisk synpunkt. Slutsatsen blir ändock att sterilisering i stor skala bör genomföras [5]. Utvidgad steriliseringslag En av Befolkningskommissionens uppgifter blev att överväga om 1934 års lag om sterilisering borde utvidgas till att omfatta även andra personer än sinnessjuka, sinnesslöa o dyl. Därvid skulle inga andra än de som ägde förmåga att lämna giltigt samtycke till ingreppet komma ifråga, och tvångsförfarande skulle fortfarande vara uteslutet. Förslag utarbetades 1936 av en utredning med Nils von Hofsten som ordförande (och sedermera även ledamot i medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd), samt professorerna H Nilsson- Ehle (ärftlighetslära) och T Sjögren (psykiatri). Dessa föreslog en utvidgning av lagen var frågan färdig för proposition. Såsom grund för sterilisering upptogs förutom själslig sjukdom eller defekt även kroppslig sjukdom eller lyte som kunde antas gå i arv. En social indikation föreslogs i det att sterilisering skulle kunna företas på personer som på grund av asocialt levnadssätt vore uppenbart olämpliga att vårda barn. Vidare medtogs i lagförslaget den rent medicinska indikationen. I riksdagsdebatten framförde S Persson (k), G Branting (s), Mosesson (fp) oro att lagen skulle kunna drabba folkgrupper. E Wigforss (s), hustru till Ernst 12 LÄKARTIDNINGEN VOLYM 95 NR

3 DEBATT DEBATT DEBATT DEBATT DE Figur 3. Sterilisering på eugenisk indikation , män. Pilen markerar den nya lagen Ssl = sinnesslöa Ssj = sinnessjuka Epil = epileptiker Som = kroppslig sjukdom eller lyte (Kumulativt, grafisk utjämning) [16]. Figur 4 (t h). Sterilisering på eugenisk indikation , kvinnor. Den streckade linjen markerar antalet steriliseringar utan att steriliseringsvillkor enligt abortlagen förelegat. (Kumulativt, grafisk utjämning) [16]. Wigforss, menade däremot att lagen inte skulle bli nog effektiv. Riksdagen antog förslaget men med den ändringen att asocialt levnadssätt skulle få utgöra grund för sterilisering endast om detta levnadssätt kunde antas ha samband med själslig rubbning. Riksdagen försiktiga inställning, när fråga gäller ingripande på grund av själva livsföringen, ej på grund av brott, kom till synes även i detta sammanhang [5, 6]. Inte nazism Likhetstecknet mellan tvångssteriliseringarna i Sverige och nazism är en anakronism. Förvisso fanns influenser i Sverige från den tyska rashygienen som sedan blev en del av den nazistiska ideologin. Ordföranden i den första utredningen var under 1930-talet aktiv i Manhemförbundet, och en ledamot i utredningen 1936 var medlem i den 1938 bildade Svensk-Tyska föreningen [7, 8]. Gränsdragningen gentemot nazistisk ideologi var emellertid tydlig i diskussioner och debattinlägg. Nils von Hofsten yttrade 1933:»Förutfattade meningar och teoretiska spekulationer rörande arvsanlagens fördelning i olika grupper och folkskikt spela på sina håll en stor roll i diskussionen om dessa frågor, särskilt i Tyskland, där allvarliga fakta och raschauvinistiska fantasier av närmast löjeväckande art ha blandats till en sådd, som nu skjuter giftiga skott» [5]. I lagtexter, eller förarbeten, kan ingen nazistisk ideologi urskiljas. Inte rasism I 1930-talets framväxande socialpolitik, som successivt ersatte välgörenheten, uttrycktes ofta i samhället en oro för stigande socialhjälpskostnader. Det är i detta avseende som socialdemokratin kan förknippas med steriliseringsfrågan. Bilden av den skötsamme arbetaren kontrasterade mot trasproletariatet, och knöt an till tattarskräcken i det gamla bondesamhället. Även om Nils von Hofsten uttryckte att»de så kallade tattarna i relativt stor utsträckning förete psykisk undermålighet och därigenom falla under steriliseringslagen utan sitt samtycke» så kom inga tvångssteriliseringsåtgärder att vidtas mot dem som grupp. I de fall där zigenare och tattare blev steriliserade skedde det på social indikation. Tolkningen av lagen blev att psykiatriska diagnoser kunde användas för den sociala indikationen:»asocialt levnadssätt av det slag som här avses, oftast sammanhänger med själslig rubbning, men vidgningen har en ej ringa praktisk betydelse, ty sådan rubbning behöver nu ej direkt påvisas» [10]. Preventivmedelslagen uppfattades av dåtiden som en klasslag, och likaså diskuterades steriliseringslagarna. Internationellt kan synen på de fattiga som ligger samhället till last hänföras till nymalthusianismen, sprungen ur den eugeniska rörelsen, där steriliseringarna varit ett sätt för barnbegränsning och befolkningskontroll först i nationella och europeiska perspektiv. Sterilisering under ekonomiskt tvång eller med ekonomiskt incitament har sedan kommit att utföras på miljoner kvinnor i Asien och Latinamerika. Det startade i stor skala redan 1935 i Puerto Rico, understött av såväl amerikanska staten som av välgörenhetsorganisationer [11]. Den medicinska förvillelsen I kapitlet Omsorgerna om det kommande släktet ställde Axel Höjer och Einar Sjövall frågan:»i vilken mån är det möjligt att påverka befolkningens arvsanlag i gynnsam riktning och att minska det ogynnsamma inflytandet av förefintliga dåliga arvsanlag? Rådgivning, avbrytande av havandeskap, sterilisering och internering (sinnessjuka och sinnesslöa)» [12]. Den vetenskapliga insikten att steriliseringen inte någonsin skulle minska förekomsten kromosomala avvikelser hos människor i ett befolkningsperspektiv, att sterilisering var ett blindspår i folkhälso-ambitionen att ingen får bli sjuk genom mindervärdigt arv [13], formulerades mer uttalat av Gunnar Dahlberg, chef för Statens rasbiologiska in- LÄKARTIDNINGEN VOLYM 95 NR

4 ANNONS

5 ANNONS

6 stitut, i mitten av 1940-talet. Ärftlighetslärans idé att sterilisera var ett folkhälsopolitiskt missgrepp. Denna insikt var den främsta orsaken till att de eugeniska steriliseringarna minskade snabbt i början av 1950-talet. I en tillbakablick 1963 konstaterar Nils von Hofsten att»sterilisering av sjuka och anlagsbärare på grund av en obestämdbar risk för avkomlingar i andra eller senare led kan inte komma i fråga». Vid en genomgång av fallen finner han»35 fall där människor på alltför lösa grunder berövats rätten att skaffa barn». Nils von Hofsten konkluderar att»den rashygieniska tanken var en verklighetsfrämmande utopi» [14]. Antalet tvångssteriliseringar Uppgiften om tvångssteriliseringar i Sverige är nu en citerad uppgift nationellt och internationellt, men inte desto mindre felaktig. Under åren utfördes 427 steriliseringar beviljade av rättspsykiatriska nämnden vid Medicinalstyrelsen [15]. Den stora ökningen kom efter den nya lagen Från 1947 behandlades ärendena av Medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd. Under olika år kunde antalet steriliseringar skilja sig flerfaldigt mellan olika län [15]. Den eugeniska indikationen (sinnessjukdom, sinnesslöhet, epilepsi, svår kroppslig sjukdom eller lyte) hade sin topp 1945 för att sedan snabbt minska till mitten av 1950-talet, med endast enstaka fall under 1960-talet [16], (Figur 1 4). Under åren utfördes steriliseringar på eugenisk indikation (uppgift saknas för 1946). Närmare hälften av steriliseringar av kvinnor på eugenisk indikation gjordes i samband med abort [15]. Om graviditeter hos utvecklingstörda hade samband med sexuellt utnyttjande framgår inte. Den sociala indikationen,»på grund av sinnessjukdom, psykisk efterblivenhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller på grund av asocialt levnadssätt anses vara för framtiden olämplig att handha vårdnaden för barn», var relativt oförändrad under 1940 och 50-talen [16], (Figur 1-2). Under åren (uppgift saknas för 1946) utfördes 800 steriliseringar på social indikation [15]. Enligt stickprovsundersökning från 1969 och 1972 användes den sociala indikationen i ett tiotal ansökningar för mentalt retarderade kvinnor. I hälften av dessa fall beslöt Socialstyrelsen i enlighet med medicinsk indikation och hälften av fallen både medicinsk och social indikation [17]. Karl Grunewald, tidigare medicinalråd och chef för Socialstyrelsens byrå för omsorger av utvecklingsstörda, var den person som först ifrågasatte steriliseringarna på eugenisk grund. Vid en genomgång av ansökningar 1965 om sterilisering av»mentalt defekta» fann han utredningarna bristfälliga, endast 14 av 31 personer bedömde han vara utvecklingsstörda enligt omsorgslagen. Han framhöll också svårigheten att fastställa diagnosen utvecklingsstörning och bedöma långtidsprognosen, där många mognade, kunde bli föräldrar och få friska barn. Till den tidens praxis hörde också sterilisering av svårt utvecklingsstörda, redan i sig infertila. Grunewalds studie från 1967 av särskoleflickor visade att 65 procent steriliserades 1947 och 15 procent ännu in på 1950-talet. Grunewald framhöll»1941 års steriliseringslag bygger på felaktiga premisser och på en för oss främmande grundsyn med hänsyn till samhällets rätt till ett definitivt fysiskt ingrepp på enskild person«[18, 19]. De frivilliga steriliseringarna Den medicinska indikationen kom från slutet av 1940-talet att helt dominera bland steriliseringarna. Uppgången var från 2 procent 1943 till över 90 procent under 1960-talet [16] (Figur 2). Att hänföra steriliseringar på medicinsk indikation till kategorin tvångssteriliseringar är i majoriteten av fallen felaktigt. På 1940-talet utfördes cirka en tiondel av dessa på grund av svår kroppslig sjukdom, exempelvis hjärtfel, tuberkulos, eller svåra kroppsliga sjukdomar som inte längre förekommer. Den dominerande indikation var svaghet, det vill säga här återfinns kvinnorna som själva sökte sterilisering som familjeplaneringsmetod [15]. Vilka var kvinnorna som ansökte om sterilisering på medicinsk indikation? 1953 var 91 procent gifta, 60 procent över 35 år och 82 procent hade tre barn eller fler [15]. Steriliseringsutredningen 1973 påpekade att den medicinska indikationen tillämpades»synnerligen liberalt». Vetenskapliga undersökningar 1961, 1963, 1965, visade att sterilisering inte medförde psykisk sjukdom, eller psykisk insufficiens, eller menligt påverkade arbetsförmågan procent av kvinnorna var fullt tillfredställda efter genomförd sterilisering [17]. Varför så få brev till Socialdepartmentet? Majoriteten av de tals kvinnor som steriliserades på den medicinska indikationen svaghet under och 1950-talen torde vara i livet idag. Offentlighetsprincipen är ett skäl att endast ett 40-tal brev nått Socialdepartementet, telefonsamtalen är betydligt fler. Majoriteten av de steriliserade på eugenisk grund torde dock förbli tysta. Ett skäl till livslång tystnad kan vara den skam och känsla av skändning ingreppet kan ha efterlämnat hos kvinnan om abort beviljades på indikationen»förutsedd svaghet» med villkoret om samtidig sterilisering, även om det var emot hennes önskan. Ett annat skäl kan vara att majoriteten av steriliseringarna på medicinsk indikation ändock utfördes på kvinnans önskan. Dödligheten vid steriliseringsoperationer I debatten har även diskuterats dödligheten i samband med sterilisering. Under 1950-talet halverades dödligheten vid legal abort, från 1,2 till 0,5 per aborter, om abort och sterilisering samtidigt utfördes sjönk dödligheten från 3,4 till 1 per operationer. Den högre dödligheten förklaras av långt gångna graviditeter där abort gjordes som mindre kejsarsnitt, vilket på 50-talet hade trefaldigt högre dödlighet än skrapning. Kejsarsnittsdödligheten var 9 per operationer i början av 1950-talet. Den höga dödligheten hör inte bara samman med den dåtida medicinska standarden, utan också med att människorna var sjuka på ett helt annat sätt än idag. Den helt dominerande andelen dödsfall i samband med abort, , hade att göra med att aborten var illegal. Det sista dödsfallet i illegal abort inträffade 1967 [15, 20]. De»utsläpade mödrarna» Det går att utläsa ur steriliseringsutredningarna en omsorg om barnen och de»utsläpade mödrarnas behov». Befolkningskommissionen diskuterade om sterilisering skulle kunna göras»på grund av ekonomiskt nödläge». Kommissionen föreslog blandad socialmedicinsk indikation och beskrev konkreta exempel: flerbarnsmödrar, alkoholiserade makar, och utsläpad hustru där familjens försörjning helt vilade på henne. Kommissionen påpekade att»samhället även i fråga om fall av detta slag borde söka motarbeta missförhållanden genom andra åtgärder än sterilisering». [6]. Lagtexten tillgodosåg dock inte detta, medan däremot abortlagen lämnade den socialmedicinska indikationen»förutsedd svaghet» öppen. Alternativet till sterilisering eller legal abort för denna grupp kvinnor var illegal abort (troligen på 1930-talet och i början av talet) eller att lämna bort det nyfödda barnet till adoption [19]. Även RFSU hade i sitt program vid grundandet 1933»rätt till abort och sterilisering på rasbiologiska, medicinska 16 LÄKARTIDNINGEN VOLYM 95 NR

7 och sociala indikationer» [20]. Den genetiska indikationen var i linje med utredningen Pläderingen för de medicinska och sociala indikationerna för sterilisering bör förstås i ljuset av de»utsläpade mödrarna» som sedan framhålls i Befolkningskommissionens betänkande. Riksdagsmotioner 1955 och 1960 återkommer till den restriktiva steriliseringslagen, och pläderade för liberalisering. Det framhålls att kvinnan hade för litet inflytande och att det var förnedrande att kvinnan ska behöva inhämta mannens tillstånd. Medicinalstyrelsen föreslår ny utredning, och Socialstyrelsen stödjer förslaget. Fredrika Bremerförbundet pläderade även för liberalisering. Först efter motioner 1970 tillsattes utredningen [17]. Trådarna till vår egen tid Den medicinska genetiken är idag en del av barnafödandet i än högre grad gäller att ingen får bli sjuk genom mindervärdigt arv. Idag låter praktiskt taget alla mödrar undersöka sig med ultraljud för att bl a utesluta missbildningar. Varje år väljer kvinnor undersökning med fostervattens- eller moderkaksprov. Alla nyfödda undersöks avseende hypotyreodism, fenylketonuri och galaktosemi som obehandlade leder till svår utvecklingsstörning. Idag får människor med lättare utvecklingstörning barn, och särskilt stöd för föräldrarna uppmärksammas. Depoprovera, Norplant och hormonspiral kan användas för måttligt och svårare utvecklingsstörda som gynekologisk behandling och preventivmedel. Omsorgen om barnets uppväxtmiljö finns uttryckt i bland annat adoptions- och inseminationslag. Skyddet för sexuella övergrepp som ofta drabbade de utvecklingsstörda förr, är bättre reglerat. Den sociala indikationen som uttrycktes i steriliseringslagen finns i lag om vård av unga (LVU), som idag i enstaka fall tillämpas med tvångsomhändertagande av barn redan vid födelsen» om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller på något annat förhållande i hemmet finns påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas». Det starka rättsskyddet för barnet kan vara en fasett som särskilde de svenska tvångssteriliseringarna från andra länder. Kritiken skjuter över målet Påståendet att de svenska tvångssteriliseringarna skulle vara särskilt förbundna med kollektivism och socialdemokrati är att skjuta över målet. Den nutida debatten är mer präglad av den rådande idéhistoriska diskursen som mer ser social ingenjörskonst än omsorg i den socialpolitik som växte fram i 1930-talets ofärd och nöd [22]. Komplexiteten i steriliseringsfrågan framträder bättre i ett längre historiskt perspektiv och i ljuset av den internationella utbredningen av steriliseringar. Tvärtom var det så att den omsorg som uttrycktes i den socialpolitik som formades under efterkrigstiden också bar fröet till upphörandet med tvångssteriliseringarna. I efterhand kan sägas att tvångssteriliseringarna är en i raden av medicinska förvillelser, en rådande medicinsk sanning som sedan visar sig vara felaktig. Det kan handla om god vilja och ansvarskänsla, okunskap och övertro på det medicinska tolkningsföreträdet. Med tvångssteriliseringarna uppnåddes inget vad man avsåg, och i efterhand framträder övergreppen. Grunewald beskriver brytningstiden som överinspektör:»många gånger var jag tvungen att arrangera möten på tre man mellan läkaren, den person som man ville sterilisera och mig själv. Sedan informerade jag uttryckligen den intagne personen om att sjukhuset inte hade rätt att hålla kvar honom eller henne om hon inte gick med på en sterilisering. Läkarna var ju tvungna att hålla god min utåt sett men innerst inne var de mycket upprörda över vad jag gjorde. Efter ett sådant möte tog överläkaren mig åt sidan. Han darrade i hela kroppen och sade tycker du verkligen den här mannen ska skrivas ut och sprida sin säd över hela Sverige» [23]. Vad lär vi oss? Steriliseringarna kan inte göras ogjorda, men av vittnesmålen kan vi lära oss mer av respekt för den enskilda människan ödmjukhet och öva vår förmåga till ständig omprövning. Axel Höjer kommenterar sin tid som ledamot i sinnessjuknämnden (ej beslutsfattande i steriliseringsärenden) och belyser mötet mellan den enskilda människan, sjukvården och myndigheten:»i sinnessjuknämnden hade vi att ta ställning till olyckliga människors klagomål över tillvarons djävlighet i allmänhet och myndigheters, läkares och personalens i synnerhet. Nästan varje ärende var en beskrivning av ett tragiskt öde Att de ofta från början haft rätt och inte i första instans fått rätten igenom, var ovedersägligt Jag ägnade före varje sammanträde många nattliga timmar åt att söka bena upp sammanhangen. Här fanns stoff för en rad författare till de mest gripande skildringar. Här låg den mänskliga naturens svagheter blottade som vävnaderna på ett uppdissekerat lik på obduktionsbordet. Och liket var ännu levande. Det var knappt att stå ut med Hade jag i nämnden frågat alltför mycket efter den juridiska rättvisan? Hade jag försummat att i vissa fall med ett Alexander-hugg reagera mot en samhällsordning, som ännu är alltför grovt tillyxad för att rätt ta hand om veka, ömtåliga och naiva naturer? Hur som helst. När jag lämnade medicinalstyrelsen var känslan av befrielse delvis orsakad av att jag blev fri från ledamotskapet i sinnessjuknämnden. Ehuru patienterna ännu vari i livet var de så hårt märkta av vad de genomgått, att det syntes mig som om jag med dem och Dante gjort vandringen genom purgatoriet och dödsriket» [24]. Referenser 1. Statens Offentliga Utredningar 1929: Statens Offentliga Utredningar 1933: Höjer KJ, Svensk socialpolitisk historia. Malmö: Norstedt, Statens Offentliga Utredningar 1936: von Hofsten N. Steriliseringsfrågan ur rasbiologisk synpunkt. Stockholm: Bonniers, Statens Offentliga Utredningar 1938: Oredsson S. Lunds universitet under andra världskriget. Lunds universitetshistoriska sällskaps Årsbok, Nilsson C. Svensk överklassnazism Stockholm: Carlsson Bokförlag, Råd och anvisningar rörande tillämpning av 1941 års steriliseringslag och abortlagen. Meddelande från Kungl Medicinalstyrelsen 1947: Tydén M, Svanberg I. Zigenare, tattare och svenska rashygienen. Ur Zigenarnas holocaust, Johansen JO. Symposium, Stockholm Strobl I. Strange Fruit. Berlin: ED. JO-Archiv Förlag?, Höjer JA, Sjövall E. Folkhälsan som samhällsangelägenhet. Stockholm: Bonniers, Höjer JA. Reformkrav och framtidsvyer inom hälso- och sjukvård. Ur Ett Genombrott Den svenska socialpolitiken. Utvecklingslinjer och framtidsmål. Stockholm: Tidens förlag, von Hofsten N. Sterilisering i Sverige Socialmedicinsk Tidskrifts Skriftserie 1963: Sveriges Officiella Statistisk. Allmän Hälso- och sjukvård Sjövall H. Fri sterilisering kontra påtvungen i Sverige förr och nu. Läkartidningen 1975; 72: Statens Offentliga Utredningar 1974: Grunewald K. Kritisk granskning av ansökningar om sterilisering av mentalt defekta. Läkartidningen 1970; 67: Grunewald K. Indikationerna för sterilisering av psykiskt utvecklingsstörda måste omvärderas. Läkartidningen 1970; 67: Högberg U. Maternal mortality in Sweden. Umeå University Medical Dissertations New Series No 156, Umeå, Ottesen Jensen E. Och livet skrev. Stockholm: Bonniers, Broberg G, Tydén M. Rashygien och steriliseringar i Sverige. Stockholm: Gidlunds, Lindquist B. Förädlade svenskar. Falun: Alfabeta, Höjer JA. En läkares väg Från Visby till Vietnam. Stockholm: Bonniers, LÄKARTIDNINGEN VOLYM 95 NR