LÄKARYRKET En kontinuerlig professionell utveckling Ett policydokument från Svenska Läkaresällskapet

Transkript

1 LÄKARYRKET En kontinuerlig professionell utveckling Ett policydokument från Svenska Läkaresällskapet 1

2 SLS modell för fortbildning i sammandrag Utgår från de behov som identifierats av den enskilde läkaren, verksamheten, patienterna, samhället och de professionella organisationerna. De överenskomna utbildningsaktiviteterna konkretiseras i en årlig fortbildningsplan. Genomförda fortbildningsaktiviteter och uppnådda mål dokumenteras i en portfolio. Varje sektion tar utifrån vad som är relevant för verksamheten ställning till ändamålsenliga utbildningsaktiviteter, viktning och nivå. Detta kan variera beroende på eventuell subspecialisering och typ av verksamhetsområde. SLS skapar i samverkan med sektionerna en organisation för granskning av fortbildningsportfolio med överenskomna tidsintervall. Granskningen certifieras av SLS som oberoende professionell organisation och kan, om krav ställs på formell dokumentation av fortbildning, sedan tillställas reglerande myndighet för godkännande. Nationella jämförelser av förutsättningar och kvalitet i fortbildning kan göras enligt en modifierad SPURmodell. Svenska Läkaresällskapet Version 1 oktober 2014 Klara Östra Kyrkogata 10 Box Stockholm

3 INNEHÅLL Sammanfattning Inledning Grundutbildningen Specialiseringstjänstgöringen (ST) Fortbildning (Continuing Professional Development CPD) Utveckling av professionell kompetens för specialister Kvalitetssäkring av den specialistkompetente läkarens professionella kompetens Kvalitetssäkring av verksamheter och enheter Litteratur Bilaga 1. Exempel på fortbildningsaktiviteter

4 Sammanfattning I detta policydokument presenteras Svenska Läkaresällskapets (SLS) hållning i frågan om fortbildning. Till skillnad från grund- och vidareutbildningen saknas formell reglering av fortbildningen för färdiga specialister. Detta är den utan jämförelse längsta perioden i den yrkesverksamma läkarens gärning och vi ser det som nödvändigt att det finns system för att säkerställa att alla läkare har, och kan utveckla, erforderlig kompetens för nuvarande och kommande verksamhet. Vi menar också att ett sådant system bör utformas av professionen. Ett transparant system som regelbundet dokumenteras och följs upp kan också möta samhällets rättmätiga krav på att läkare har den kompetens som krävs för att fullgöra sitt uppdrag. Syftet med detta policydokument är att presentera ett förslag till en sådan modell för läkares fortbildning. Läkares utbildning bör ses som en kontinuerlig länk, från grundutbildning, över vidareutbildningen eller specialiseringstjänstgöringen (ST) till den fortsatta kompetensutvecklingen, fortbildningen (eng. Continuing Professional Development, CPD). I detta dokument kommenteras de två första faserna endast kortfattat medan fokus ligger på fortbildningen. SLS vill lyfta fram att fortbildning måste ske så att den samlade professionella kompetensen utvecklas, utifrån både individens och verksamhetens behov. Ansvaret för fortbildning ligger hos den enskilde läkaren, men arbetsgivaren måste ställa resurser till förfogande. Ett flertal olika aktiviteter kan vara ändamålsenliga för en kontinuerlig fortbildning, utifrån den aktuella verksamhetens inriktning. I avsnitt 4.1 presenteras de övergripande områden som i allmänhet bör finnas med. För kvalitetssäkring av den enskilde läkarens kompetens föreslår SLS att detta utgår från en årligen överenskommen fortbildningsplan där överenskomna fortbildningsaktiviteter och resultat dokumenteras. Den enskilda läkaren dokumenterar i en portfolio sina fortbildningsaktiviteter och uppnådda mål. Exempel på sådana aktiviteter lämnas i Bilaga 1. Vi uppmanar varje sektion att ta ställning till vilka aktiviteter och vilken viktning de bör ha för den aktuella specialiteten, samt vilken nivå som anses motsvara kraven på kontinuerlig kompetensutveckling. Denna beskrivning kan se olika ut beroende på eventuell subspecialisering och typ av verksamhetsområde, men bör fastställas på nationell nivå inom respektive sektion. På aggregerad nivå bör dokumenterade fortbildningsaktiviteter redovisas i nationella öppna jämförelser. Detta bör också ingå som underlag i kvalitetssäkringen av enskilda klinikers och enheters fortbildning som kan ske enligt en modifierad SPUR-modell. För att möta krav på en eventuell recertifiering föreslår SLS att sektionerna i samverkan med SLS också skapar en organisation för granskning av fortbildningsporfolio vid överenskomna tidpunkter. En sådan granskning kan, om genomförd enligt överenskomna kriterier, certifieras av SLS som oberoende professionell organisation och kan sedan tillställas reglerande myndighet för godkännande om det blir aktuellt med krav på dokumenterad kompetensutveckling. 4

5 1. Inledning Läkaryrket innebär livslångt lärande. Det startar första dagen på den grundläggande utbildningen och avslutas den sista yrkesverksamma dagen. Uppdatering och fördjupning av kunskaper, färdigheter och förhållningssätt måste ske fortlöpande under hela yrkeslivet, baserat på verksamhetens, individens och samhällets behov. Varje fas av lärandet har sin speciella inriktning och sitt ansvar. Under den grundläggande utbildningen fram till behörighet att arbeta som läkare (legitimation) och specialiseringstjänstgöringen (ST) är utbildningen strukturerad och sker under formell handledning. Den största delen av den yrkesverksamma perioden som specialistkompetent läkare saknar däremot formell struktur och handledning. Fig. 1. Det livslånga lärandet Under de två första faserna ska alla uppnå samma tydliga och gemensamma läranderesultat. Det är därför relativt lätt att utforma ett bedömningssystem som säkerställer att samtliga uppnått de mål som fastställts i relevanta styrdokument. Under den yrkesverksamma perioden som färdig specialist utvecklas däremot läkarna i olika riktningar mot bakgrund av de arbetsuppgifter och kompetenskrav som verksamheten ställer. Det är av det skälet inte möjligt att kompetensvärdera samtliga läkare inom en specialitet på ett enhetligt sätt. I det följande presenteras en modell för fortbildning för den färdiga specialisten och hur kompetensen kan prövas på ett ändamålsenligt sätt. För att understryka betydelsen av att utbildning och utveckling för läkaryrket är en kontinuerlig process, beskrivs också inledningsvis kortfattat förutsättningarna för grundutbildningen samt SLS syn på en ändamålsenlig specialiseringstjänstgöring(st). Utbildning på grundnivå ST!!!?????? CPD Livslångt lärande Utbildningen på grundnivå och under ST ska säkerställa att läkaren har den dokumenterade kompetens som krävs för anställning som läkare respektive specialist. Den professionella kompetensen ska motsvara kraven under ett långt yrkesliv trots att dessa endast är kända för den första delen av yrkeslivet (!) och relativt okända avseende de senare delarna (?). 5

6 2. Grundutbildningen Den grundläggande läkarutbildningen, (grundutbildning samt AT) ska leda fram till den kompetens som erfordras för att erhålla behörighet att anställas som läkare (legitimation), i Sverige eller utomlands. Behörigheten som läkare förutsätter såväl breda som djupa kunskaper inom det medicinska området, samt kliniska färdigheter. Den grundläggande utbildningen ska också bibringa läkaren det professionella förhållningssätt som är en förutsättning för att kunna ta ansvar för fortsatt egen kompetensutveckling och för att utveckla kvaliteten i verksamheten. Det innebär bl.a. ett vetenskapligt förhållningssätt, förmåga till samverkan, ett perspektiv med utgångspunkt i patientens behov, fokus på patientsäkerhet, förmåga att genomföra förbättringsarbete samt förmåga till medicinskt beslutsfattande. Grundutbildningen bedrivs av de universitet som har behörighet att utfärda läkarexamen. För att erhålla examen krävs att varje student prövats individuellt avseende kunskap och förståelse, färdighet och förmåga samt värderingsförmåga och förhållningssätt i enlighet med de nationella examensmål som regleras av Högskolelagen och Högskoleförordningen. 3. Specialiseringstjänstgöringen (ST) Under ST fördjupas den professionella kompetensen. Samtidigt ska läkaren tillägna sig kunskaper, färdigheter och förhållningssätt inom sin specialitet samt dokumentera den kompetens som krävs för att kunna anställas som specialist, i Sverige eller utomlands. Utbildningen bör i likhet med den grundläggande utbildningen vara resultatstyrd. Utbildningen bedrivs inom ramen för ST-tjänstgöring, specialistbevis utfärdas av Socialstyrelsen efter granskning av dokumentation över fastställda mål. Idag sker vidareutbildningen (ST) i stort sett helt skild från grundutbildningen. Det finns dock anledning att bryta upp de existerande barriärerna mellan de olika faserna i läkares utbildning. Risken är annars stor att utbildningen istället för att vidareutveckla och fördjupa kompetensen kan komma att upprepa redan tidigare tränade moment, eller att vissa områden missas. De lärosäten som har examensrätt för den grundläggande utbildningen bör medverka i planeringen och genomförandet av ST och även fortbildning, även om ansvaret formellt ligger på annat håll. Medverkan från lärosätena skulle i första hand innebära att erbjuda utbildningsmoment som bidrar till måluppfyllelsen, men även stöd i arbetet med målformuleringar och bedömningar. Det vore värdefullt om universitetsbaserade vidareutbildnings- och fortbildningsmoment kunde ge högskolepoäng. 6

7 Fig. 2. Lärandebehovet (förväntad kompetens) styr utbildningens uppläggning och bedömningen. Kompetensbaserad modell Behov av hälso- och sjukvård, kunskapsutveckling, medicinsk forskning Kompetenser Resultat Utbildningsplaner/ lärandeprocess Bedömning Lärandet under ST sker i första hand genom egen tjänstgöring under handledning som läkare inom specialiteten och vid behov inom närliggande specialiteter. För att uppnå de förväntade läranderesultaten behöver den egna tjänstgöringen kompletteras med bl.a. kurser, deltagande i professionella och vetenskapliga möten, internutbildning tillsammans med kollegor inom den egna verksamheten, egna vetenskapliga arbeten och kvalitetsarbeten, självstudier, interkollegiala möten och handledning. Dokumentation av uppnådd kompetens är lika självklar under ST som under den grundläggande utbildningen och kan bygga på samma principer och metoder. Kvalitetssäkringen av ST utbildningen kan även fortsättningsvis ske via SPUR modellen. Men den bör utvecklas till att utgöra en formell ackreditering med konsekvensen att rätten att bedriva ST-utbildning förloras om kvaliteten ej upprätthålls. I dagens snabba utveckling är läkaren aldrig färdigutbildad. Det finns därför ingen anledning att se vare sig den grundläggande utbildningen eller ST som något annat än en bas för den fortsatta professionella utvecklingen. Samtidigt ska dessa faser givetvis säkerställa att läkaren har dokumenterat den kompetens som krävs för att kunna anställas som läkare respektive specialist, och ha förutsättningar för fortsatt utveckling. Obligatorisk specialistexamen som prövar hela kompetensen för den blivande specialisten bör diskuteras som komplement till den kontinuerliga utvärdering som sker under hela specialiseringstjänstgöringen. Tabell 1. SLS Policy för Vidareutbildning (Specialiseringstjänstgöring ST) Styrs av de förväntade läranderesultaten. Handledd utbildning Flertalet läranderesultat ska kunna uppnås genom tjänstgöringen. Komplettering genom externa moment, bl.a. kurser. Samverkan med lärosäten med examensrätt för grundutbildning av läkare, framför allt när det gäller utbud av lärandemoment, men också för utformning av mål och bedömningar. Uppnådda läranderesultat avseende kunskaper, färdigheter och professionellt förhållningssätt dokumenteras och examineras objektivt fortlöpande genom utbildningen. Frihet i utformandet av lärandeprocessen. Obligatorisk specialistexamen bör prövas. 7

8 4. Fortbildningen (Continuing Professional Development CPD) I verksamheten som specialist beror den fortsatta kompetensutvecklingen på de krav som verksamheten ställer. Den kommer därför att skilja sig mellan olika specialister, beroende på intresse och på var man är anställd. Den specialistkompetenta läkaren ska genom hela sin aktiva yrkesperiod medverka till att de krav som samhället, hälso-och sjukvården och den medicinska forskningen ställer kan uppfyllas, för att kontinuerligt utveckla och förbättra verksamheten. Det ställer i sin tur krav på egen kontinuerlig utveckling inom hela det professionella kompetensområdet. Det innebär också större krav än idag på att arbeta förebyggande och i samverkan med patienter och populationen, samt med andra professionella yrkesgrupper och organisationer inom och utanför sjukvårdsområdet. Fortbildning innefattar även undervisning samt att medverka i forskning och utveckling. Hälso- och sjukvård bygger på medicinska kunskaper, färdigheter och erfarenheter, men också på etik, värderingar och en humanistisk grundsyn. Läkaren ska ha förmåga att hantera nya och komplexa medicinska problem, även i situationer då tydliga riktlinjer eller vetenskapligt underlag för handlande saknas. Att arbeta professionellt inom ett sådant område handlar om förmåga att med hjälp av kunskap och tidigare erfarenheter handlägga patienter som passar in i välkända mönster, men således även om förmåga att ta sig an nya och oväntade problem. Att vara professionell innebär dessutom att vara beredd att ifrågasätta dagens verksamhet och att alltid uppmärksamma patientsäkerheten. Det är entydigt visat att den professionella förmågan och därmed resultatet av läkarens insatser försämras om inte hela bredden av denna professionella förmåga kontinuerligt utvecklas och fördjupas under hela den yrkesverksamma perioden. Det räcker inte att enbart bygga på med nya kunskaper inom sitt expertområde. 4.1 Utveckling av professionell kompetens för specialister Fortbildning är nödvändig för kvaliteten i den medicinska verksamheten. Den är därför i likhet med förbättringsarbete, utbildning av andra och forskning en lika självklar del av produktionen som de sjukvårdande aktiviteterna i sig. Ansvaret för att den egna kompetensutvecklingen är adekvat ligger hos läkaren självt. Men arbetsgivaren måste göra den möjlig och ställa resurser till förfogande. Fokus bör ligga på uppnådda fortbildningsresultat, medan processen kan lämnas åt den enskilde läkaren och utformas med utgångspunkt från de resultat som ska uppnås. Det finns en mångfald metoder som leder till kompetensutveckling och deras användbarhet är beroende av vilket kompetensområde som behöver utvecklas. Använda tillsammans ger de förutsättningar för en kontinuerlig kompetensutveckling, framförallt genom erfarenhetsbaserat lärande i vardagen ( learning on the job ). Viktigast är alltid reflektion i nuet (reflection-in-action) eller retrospektivt (reflection-on-action). Det sker genom kollegiala och interprofessionella samtal, handledning, mentorskap och litteraturstudier. Här ges möjlighet att utveckla hela bredden av professionell kompetens. Det förutsätter främst av allt att en sådan tillåtande kultur finns på arbetsplatsen men också att tid avsätts som del av produktionen. Att systematiskt följa litteraturen i relevanta facktidskrifter med möjligheter till diskussion är en långsiktigt effektiv metod att följa kunskapsutvecklingen. Det förutsätter tid samt tillgång till tidskrifterna. Eget vetenskapligt arbete, undervisning, förbättringsarbete, interprofessionellt utvecklingsarbete och lärande, författarskap, föreningsarbete och kommittéarbete. Färdighetsträning och samverkansträning i simulerade miljöer. Uppföljning av verksamhetens resultat i kvalitetsregister. Deltagande och framför allt aktiv medverkan i nationella och internationella kurser, konferenser och kongresser. 8

9 4.2 Kvalitetssäkring av den specialistkompetenta läkarens professionella kompetens Kvalitetssäkring av den enskilde specialistläkaren kompetens är mycket svårare än under den grundläggande utbildningen och ST. Det beror på den individuella kompetensprofil, baserat på verksamhetens krav och karaktär, som läkaren utvecklat. Gemensamma specialitetsövergripande kunskapsprov är av det skälet ej relevanta. Mest effektivt och konstruktivt är värdering av den direkta arbetsinsatsen och framför allt resultaten av denna ( on the job assessment ). Granskning av journalhandlingar, operationsberättelser, kvalitetsregister och andra dokument, uppnådda resultat och komplikationsfrekvenser samt platsbesök är exempel på komponenter i en sådan utvärdering. Internationella förebilder finns framför allt i Storbritannien och USA. Det kräver dock omfattande arbetsinsatser och resurser. Mera realistiskt är att granska utbildningsprocessen. Utgångspunkten bör vara den årliga fortbildningsplan som görs upp i samverkan mellan den enskilde läkaren och arbetsgivaren. Fortbildningsplanen utgår från den enskilde läkarens behov och önskemål men också från verksamhetens behov av kompetensutveckling och förbättrade resultat. Den bör vara baserad på analyser av verksamhetens kvalitet, styrkor och brister samt på professionens bedömningar. Hälso-och sjukvårdens kvalitetsregister kan utgöra en utgångspunkt för en sådan analys. Fortbildningsplanen ska genomgås årligen och uppnådda resultat dokumenteras. Portfolio och egenreflektion. Här dokumenterar läkaren själv sin utveckling och reflekterar över den. Dessutom dokumenteras publikationer, föredrag, undervisningsuppdrag, annat författarskap och medverkan i föreningar och kommittéer. Kurser, konferenser och kongresser kan dokumenteras med CME poäng. Portfolion ska utgöra underlag för uppföljning av fortbildningsplanen, men också ingå som underlag för nationella jämförelserna. Fördelningen mellan olika fortbildningsaktiviteter bör utformas av de enskilda sektionerna. Bilagan, som utgår från modellen för bedömning av fortbildningsaktiviteter för norska allmänläkare vilken även tagits upp av Svensk förening för allmänmedicin, SFAM, kan tjäna som inspiration. Ett eventuellt kommande krav på recertifiering av läkare kan i denna modell hanteras av professionen, genom krav på genomförda fortbildningsaktiviteter av olika karaktär under en given period. SLS föreslår att sektionerna tar fram en sammanställning över rekommenderade fortbildningsaktiviteter för den egna specialiteten och ett poängsystem för bedömning av dessa. SLS kan sedan i samverkan med sektionerna skapa en organisation för att vid överenskomna tidpunkter genomföra en certifierande granskning av fortbildningsaktiviteterna utifrån portfolion. Denna granskning kan sedan tillställas reglerande myndighet för godkännande om det blir aktuellt med formella krav på dokumenterad kompetens. 9

10 4.3 Kvalitetssäkring av verksamheter och enheter Nationella jämförelser av förutsättningar och kvalitet i fortbildningen kan genomföras i enlighet med den diskuterade modellen för fortbildnings-spur, men nomenklaturen bör ändras. Här kan det inte handla om ackreditering utan mer om just öppna jämförelser. I granskningen bör, på aggregerad nivå, dokumenterade fortbildningsaktiviteter för enskilda medarbetare ingå. Granskningen bör avse regioner eller större sjukvårdsområden. En viktig del är att värdera och stimulera utvecklingen av sådana aktiviteter som främjar learning on the job. Tabell 2. SLS Policy för Fortbildning (CPD) Ansvaret för fortbildningen åvilar den enskilde läkaren och arbetsgivaren gemensamt. Fortbildningen planeras med utgångspunkt från uppmärksammade brister i hälso-och sjukvårdens resultat, patienternas behov, läkarens egna behov samt professionens bedömningar. Ska innefatta alla komponenter av den professio nella kompetensen. Grunden är lärandemiljön på arbetsplatsen och de arbetsuppgifter den enskilde läkaren har. En mångfald av olika lärandemoment, interna och externa (Bilaga). Fortlöpande dokumentation (portfolio). Extern granskning av process och resurser. Litteratur Läkarförbundet och Svenska Läkaresällskapet Fortbildning för läkare. En sammanställning om kunskapsläget om läkares fortbildning, Continuing Professional Development (CPD), Cooke, Irby, O Brien. Educating physicians. The Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching. Jossey-Bass, Stanford Royal College of Physicians (London). Future physician. Changing doctors in changing times Transforming and scaling up helath professional s education and training. WHO guidelines Lindgren S, Gordon D. The doctor we are educating for a future role in health care. Medical Teacher 2011; 33: Inomprofessionell utvärdering av omfattningen av individuell fortbildning med förutbestämda tidsintervall. 10

11 Bilaga 1. Exempel på fortbildningsaktiviteter Relativ viktning och eventuell poängsättning avgörs av respektive sektion. För att synliggöra betydelsen av utveckling av den samlade professionella kompetensen har de olika exemplen grupperats enligt nedan. Vissa fortbildningsaktiviteter kan självfallet falla under flera rubriker. Utifrån aktuell verksamhet bör över tid fortbildningsaktiviteter kunna redovisas inom flera områden. Utveckling av den teoretiska kunskapsbasen Kvalitetsdeklarerade nationella och internationella kurser. Av sektionen erkända nationella och internationella kongresser. Nationella och internationella symposier och work-shops. Deltagande i professionella föreningar, arbets - grupper etc. Utveckling av verksamhetsnära färdigheter Auskultation/randutbildning Vetenskaplig utveckling Författarskap, läroböcker, vårdprogram, PM m.m. Vetenskapliga publikationer, akademisk avhandling. Egen forskning och handledning Ledarskap Ledningsuppdrag Utvecklingsuppdrag Utvecklingsarbete Samhällsuppdrag med medicinsk anknytning Deltagande som expert i utredningsuppdrag för myndigheter, regioner m.m. Nationella och internationella uppdrag Utlandstjänstgöring Övrigt Utmärkelser/priser Handledning Egen undervisning Teamarbete Förbättringsarbete 11

12 12