Nr. 1 Årgång 35 mars 2011

Transkript

1 Nr. 1 Årgång 35 mars 2011 Medlemstidning för Göteborgs Astronomiska Klubb INNEHÅLL:! "#!!$%

2 2 AURORA 1/2011 &'()*)+: Christian Vestergaard Claes-Göran Carlsson Jan Persson Jan-Gunnar Tingsell Göran Kajler Olof Karmedal Ingemar Ewaldz Gunnar Sporrong Sven-Göran Lätt Christer Brattås Hans Almgren Saied Amini Anders Winnberg (ordf.) (vice ordf.) (kassör) (sekr.) (observatorieförv.) (ledamot) (ledamot) (ledamot) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (suppleant) (medlemsadm.) Medlem i Göteborgs Astronomiska Klubb blir du enklast genom att betala in 200 kronor till plusgirokonto: ungdom till och med 17 år: 100 kronor familj: 300 kronor skola/bibliotek/institution: 500 kronor* Glöm inte att meddela namn, adress, telefon, e-post och födelseår (om du är under 18)! Som medlem får du: - tillgång till klubbens bibliotek - gå på 3-4 populärvetenskapliga föredrag per termin - gå på visningar vid klubbens observatorium i Mölnlycke - komma med på star parties på olika ställen i landet - rabatt på medlemskap i och tidskrifterna från Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS) och Svensk Amatörastronomisk Förening (SAAF) Är du inte medlem så passa på att betala redan idag. Medlemskapet gäller ett år från det datum du betalar! * Institutioner har fler förmåner. Kontakta ordföranden för mer information! E-postadresser: ordforanden@goteborgsastronomiskaklubb.se Bidrag till denna tidskrift kan sändas till aurora@goteborgsastronomiskaklubb.se Nästa nummer beräknas utkomma i slutet av maj MANUSSTOPP: 1 maj 2011 Omslagsbilden: Foto: Bengt Svensson. Bilden är tagen i primärfokus på en William Optics flt 132 med kameran Canon EOS 400D. exp tid (om Bengt minns rätt 1/125 sek), filter: Baaders solfilm. Ort och plats: Örkelljunga från Bengts nya hembyggda trädgårdsobservatorium. Bildbehandlad i Photoshop.

3 AURORA 1/2011 3!),*)!- " Medlemsavgiften i GAK är ingen större kostnad! Man betalar bara 200 kr per år, 100 kr om man inte fyllt 18 år, 300 kr per familj eller 500 kr för skola/bibliotek/institution. Känner du någon som skulle vara intresserad av ett medlemskap men ännu inte tagit steget, så är du välkommen att tipsa om medlemsskapets fördelar! / Styrelsen Är du GAK:are och Volvoägare är årsavgiften till GAK ingen astronomisk summa! Från och med i år kan du läsa AURORA via hemsidan. - Klicka på Aurora i innehållsförteckningen till vänster på hemsidan. - På Aurora-sidan hittar du texten:. - Klicka på länken. - I år (2011) skall du ange och lösenordet

4 4 AURORA 1/2011 /*0(!(")*) $ GAK / SV anordnade en visning högst upp i utsikten i Skanska-skrapan i Göteborg, det s.k. Läppstiftet. Ett tjugotal besökare hade sökt sig dit trots att vädret inte var det bästa. En lucka i molnen gjorde att solen bröt fram genom diset i rätt ögonblick och gav besökarna lön för mödan. Bilden till höger: I väntan på att den förmörkade, uppgående solen ska visa sig för besökarna i Läppstiftet. Foto: Aurora Förmörkelsen sågs bra från Grötö utanför Göteborg mellan 9.45 och 10 varefter sol och måne gick i moln. Bilden tagen med Canon EOS 300D, 200 mm lins och Baader solfilter. Foto: Lars Erik Andréasson

5 AURORA 1/ Se program på Slottsskogsobservatoriets hemsida! (sidan Öppettider) 6 mars 14:00 Studiecirkel: Solsystemsobservationer 20 mars 14:00 Före föredraget, SV:s och GAK:s årsmöten, kl. 12:00 resp. kl 13:00 06)7 5 8 Rymdfarkoster och filosofi Doc. Malcolm Fridlund ESA. 3 april 14:00 Studiecirkel: Observationer av galaxer och nebulosor 10 april 14:00 06" 5 Professor Claes Uggla, Karlstads universitet 17 april 14:00 Studiecirkel: Dokumentation 1 maj 14:00 Studiecirkel: Den professionella amatören Se GAK:s hemsida för nyheter och ev. ändringar i programmet. "**)*)12339 Härmed kallas alla medlemmar i GAK resp. SV till årsmöte, söndagen den 20 mars SV:s årsmöte börjar kl. 12:00 GAK:s årsmöte börjar kl. 13:00 Kl. 14:00 börjar det annonserade föredraget (se ovan). Dagordning och verksamhetsberättelse finns på hemsidan, under fliken.

6 6 AURORA 1/2011 Den här spalten tänkte jag ägna åt världens mest kända stjärna. Men ändå en stjärna som förhållandevis få vet var den ligger. Jag tänker då på Polstjärnan, Stella Polaris som av en ren slump just nu ligger ca en grad från den norra himmelspolen. Norra och södra himmelspolerna är ju två tänkte punkter ute i rymden mot vilka jordens rotationsaxel pekar. Jordens rotationsaxel lutar ju drygt 23 grader mot det banplan där solsystemets åtta planeter susar fram runt solen. Inom parentes sagt så är det den här lutningen som gör att vi får årstider. Det är absolut ingen naturlag som säger att det ska ligga en stjärna vid himmelspolerna. Det finns ingen i närheten av den södra himmelspolen t.ex. Vidare är det ju så att jordens polaxel, tack vare ett gravitationellt sampel med solen och månen sakta vobblar runt som en gigantisk snurra. Ett sådant varv som för övrigt kallas för preccession tar år. Om ca år kommer den ljusstarka stjärnan Vega i stjärnbilden Lyran att vara den stjärna som ligger närmast norra himmelspolen. Bild 1. Här ser vi en stjärnkarta över norra stjärnhimlen där en pil pekar från de två bakersta stjärnorna i Karlavagnen mot Polstjärnan. För 4500 år sedan då de gamla egyptierna byggde pyramiderna vid Gizhe var stjärnan Thuban i Draken polstjärna. De tre stora pyramiderna är för övrigt orienterade i förhållande till Thuban när den var polstjärna. Vår nuvarande polstjärna kommer faktiskt att vara som närmast norra himmelspolen år 2095 då den är 0.45 grader från polen. Polstjärnan i historisk tid har varit avgörande för hur långt norr om ekvatorn man befinner sig. Stod du på nordpolen skulle polstjärnan var rakt i zenit. Däremot

7 AURORA 1/ från ekvatorn ligger den på horisonten i norr. Vi i Arvikatrakten bor ju på latitud 59.5 nord. Det innebär att går vi ut på kvällen och tittar mot norr så ser vi polstjärnan på samma höjd över den norra horisonten. Åker vi, låt oss säga 20 grader längre söderut så kommer polstjärnan att sjunka motsvarande 20 grader längre ner mot horisonten i norr. Polstjärnans läge har ju naturligtvis givit den en central roll i praktiskt taget alla kosmologiska myter bland folken norr om ekvatorn. Världsspiken, berget Merhu (hinduismen), kvarnen Sampo (Kalevala) för att bara nämna några. Det är troligen stjärnans berömdhet som ofta ger anledning till missuppfattningen (något jag ofta stöter på under stjärnvisningar) att Polstjärnan skulle vara himlens ljusaste stjärna. Så är det nu inte. Polstjärnan som är en variabelstjärna ligger och pendlar på en visuell magnitud mellan 1.95 och 2.2. Eftersom en stjärna av 2:a magnituden är ca 2 ½ gånger ljussvagare än en av 1.a magnituden så finns det mer än tjugo stjärnor som lyser starkare än vår Stella Polaris. I verkligheten är det en annan femma. Detta eftersom polstjärnan tillhör en klass variabla stjärnor med en mycket värdefull egenskap. De genomför en snabb ljusning följt av ett lite mera utdraget avklingande. De gör dock det här enligt en mycket exakt tidtabell. De har också den unika egenskapen att ju ljusstarkare stjärnan är i verkligheten, desto längre tid tar det för den att gå igenom en period. En period kan vara alltifrån något dygn till uppemot femtio för de största och ljusstarkaste. Eftersom ljuset avtar med kvadraten på avståndet gör det att kan vi bestämma avståndet till en enda stjärna av den här sorten (de kallas cepheidvariabler efter den först upptäckta, delta Cephei) så kan vi bestämma hur långt bort de ligger många miljoner ljusår ut i rymden. Det gör dom till förträffliga måttstockar för att bestämma avståndet till andra galaxer. Vår polstjärna är en superjätte av spektralklass F och ligger ca 430 ljusår bort. När du ikväll går ut och bestämmer nordlig riktning med hjälp av Polstjärnan ser du den som den såg ut när Johan III var kung av Sverige. Polstjärnan har också en liten följeslagare av magnitud 9 på ca 18 bågsekunders avstånd. Hur hittar man då denna formidabla stjärna? Ett tips är att de bakersta stjärnorna i asterismen karlavagnen alltid pekar uppåt mot Polstjärnan, svårare än så är det inte. Det finns en del stjärnbilder som för oss här i norr är cirkumpolära, dvs. de går aldrig ner under horisonten under loppet av året. Stora Björn, varav Karlavagnen är en del, är en sådan. Följ karlavagnen under ett år med början nu i höst då den står ganska lågt i nordväst efter mörkningen. Se sedan hur den under vintern går lågt i norr för att frampå vårkanten brant klättra upp mot zenit i öster. På så sätt får man verkligen en känsla för att vi är en del av det stora och underbara kosmos. Till på köpet, om man skaffar sig en enkel stjärnkarta, kan man lära sig en hel del andra stjärnbilder. En kul grej man kan göra, om man har en kamera som man kan ställa in tiden på kanske en halvtimme eller en timme (exempelvis) samt ett stativ, är rikta in kameran mot Polstjärnan och öppna slutaren. Då kommer man efter en stund att se att stjärnorna som kretsar runt Polstjärnan har dragits ut till streck. Ju längre från Polstjärnan, ju

8 8 AURORA 1/2011 längre streck. Tack vare att Polstjärnan inte ligger exakt vid norra himmelspolen så gör även den en pytteliten båge, ungefär som en miniatyrostkrok. Alltnog, förutom att vara bra att kunna hitta om man går vilse vid bärplockning etc., så ger observationer av Polstjärnans närområde verkligen den förundrade observatören en stark känsla för den rymd vi är en del av. Man behöver inte ens ha tillgång till en kikare. Vidare, eftersom Polstjärnan är en sådan stark komponent i vårt kulturarv sedan urminnes tider, så finns det en uppsjö med underbara myter som är relaterade till den. Ut och Observera. Jan Sandström Bild 2. Den cirkumpolära natthimlen runt Polstjärnan fotograferad över Rocky Mountains. Foto. Tyler Nordgren.

9 AURORA 1/2011 Foto: Lars Brive Båda bilderna är tagna med en Nikon D200 / Nikkor ED, slutartid 20s, bländare 3.5, ISO

10 10 AURORA 1/2011 Mitt intresse för astronomi har funnits sedan tonåren. Jag minns passagen av Halleys komet 1986 som ett startskott inom ämnet för mig. Då började jag fördjupa mig i vad som fanns där ute och allt sedan dess har jag alltid haft en stor passion och vördnad till vårt vackra universum. Några år senare hade min pappa köpt en fågelkikare som jag lånade. Jag satt och tittade runt på stjärnhimlen utan att egentligen veta vad jag sökte eller tittade på, men så plötsligt fick jag se Saturnus med dess ringar och det blev en häftig upplevelse. Som ett kvitto på att allt där ute verkligen är så som i de böcker och tidningar jag läst. Då bestämde jag mig för att börja spara till ett teleskop och att satsa mer tid på min kommande hobby astrofoto. När det gäller fotografering så har jag alltid haft det nära mig då min pappa fotograferat mycket och jag själv har ett stort intresse för bildspråk, färg och form. I mitten på 90-talet tog fotograferandet fart och några år senare, närmare bestämt 1998, köpte jag mitt första teleskop. Alla år med knackig ekonomi i skolbänken tillät inte några teleskopköp, men nu hade jag fast jobb och stadig inkomst. Så, mitt första teleskop blev en 6 reflektor som jag använder än idag, dock något uppgraderad från sitt ursprung. I samma veva så började Internet att finnas tillgängligt för allmänheten och hemma kunde jag surfa runt bland andras astrobilder och blev otroligt inspirerad av alla vackra astrobilder. Jag kände att allt detta vackra vill jag också fånga och dela med mig av. En trevande start med handhållen kompaktkamera över okular gav ändå en del spännande bilder att titta på, framför allt på månen och planeterna. Med ett stort teknikintresse i botten så började jag snabbt läsa på om hur jag kunde uppgradera min utrustning och vad som krävdes för att ta bättre bilder. Denna strävan efter perfektion har visat sig vara den stora drivkraften för mig än idag. Astrofoto är för mig ett ständigt lärande och desto mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag har kvar att lära, vilket känns väldigt spännande. I början på 2000-talet hamnade astrofotot lite på hyllan när andra saker skulle göras i livet. Fotograferandet fortsatte, men då främst under den ljusa delen av dagen började jag jobba som frilansande fotograf och har sedan dess jobbat med diverse uppdrag inom främst produkt-, reklam- och imagefotografering. Jag är idag ansluten till bildbyrån Bildarkivet.se, där mina bilder finns till försäljning. När jag sedan plockade upp astrofotot igen så hade min kamerautrustning uppgraderats avsevärt sedan sist och jag fick på nytt blodad tand för att börja fotografera stjärnhimlen. Jag gjorde en större uppgradering av min astronomiska

11 AURORA 1/ utrustning och har sedan dess satsat allt mer på astrofoto istället för mer traditionell fotografering. Det är verkligen inom astrofoto min passion ligger och just nu är det roligare än någonsin. De senste två åren har tempot kommit av sig en aning. Två små barn stjäl en stor del av fritiden, men som tur är så sker fotograferandet kvälls/nattetid då dom sover vilket gör astrofoto till en småbarnsanpassad hobby. Idag jobbar jag mest med vanliga kameraobjektiv och då främst med korta brännvidder. Guidning gör jag via min AstroTrac som tillåter mig att bege mig till mer avlägsna platser där naturen och omgivningen ger mig spännande förgrunder att jobba med. För djuprymdsfotografering har jag en Celestron CGEM-montering som jag lastar med antingen min William Optics Megrez 72 eller min reflektor på 6, dessa guidar jag sedan med en enklare 80mm/f5 refraktor. Ifjol började jag dessutom fotografera solen. Jag köpte först ett Coronado PST och insåg ganska snart att detta var ett område som var väldigt intressant, så det fick bli en uppgradering till ett Lunt 50mm frontfilter till min Megrez. Mitt långsiktiga mål med fotograferandet är att beskriva min syn av hur människan passar in i vårt universum och jag vill använda mig av bilder för att åstadkomma detta. Jag har ingen strävan att återge det vetenskapliga utan jag åberopar min konstnärliga frihet att visa mitt universum i mina färger och former som jag ser det. Jag hoppas inom 2-3 år ha material klart för en utställning och nu i år kommer jag att påbörja ett projekt som jag hoppas mynnar ut i en fotobok så småningom. Bakgrundsfakta Jag heter Göran Strand och är 40 år. Jag är född i Östersund och bor numer på Frösön, en vackert belägen ö i Storsjön vid Östersunds strand. Jag har en tålmodig och förstående sambo och två små barn som är mina egna små strålande stjärnor. Bland övriga intressen kan nämnas fjällturer, fiske och att utöka min brädspelssamling. Jag är utbildad programvaruingejnör och jobbar idag på Bracke Systems AB där vi utvecklar GPS-baserade system inom vinterturismen. På sidan om min anställning jobbar jag som frilansande fotograf. Är också redaktör för gruppen Natt- och astrofoto på Fotosidan.se info@fotografgoranstrand.se

12 12 AURORA 1/2011 författad av Lennart Samuelsson, oktober 2009 (se även ÖAS hemsida Östergötlands Astronomiska Sällskap, ÖAS, bildades år Bakgrunden var att undervisning i astronomi hade startat inom fysikutbildningen vid Linköpings universitet. Universitetslektorn i fysik, Lennart Samuelsson, svarade där även för undervisningen i astronomi. Redan 1959 hade Lennart påbörjat studier i astronomi vid Uppsala universitet med professor Tord Elvius som lärare. Därefter fortsatte Lennart med studier i fysik, eftersom kunskaper i kärnfysik är helt nödvändiga för att förstå hur stjärnor föds, lever och dör. År 1978 var Tord Elvius ordförande i Svenska Astronomiska Sällskapet, SAS, och han föreslog att Lennart tillsammans med Gunnar Darsenius, sekreterare i SAS och bosatt i Norrköping, skulle försöka att i Östergötland bilda en lokalavdelning till Svenska Astronomiska Sällskapet. Onsdagen den 19 april 1978, gav professor Tord Elvius ett föredrag med titeln "Vintergatan vår egen galax" för anställda vid Institutionen för Fysik och Mätteknik, IFM, vid Linköpings universitet. De närvarande, en astronomi-intresserad församling på 55 personer, önskade fortsätta att samarbeta för att sprida information om vår plats i universum, och beslöt att bilda Östergötlands Astronomiska Sällskap, ÖAS. Till sällskapets styrelse utsågs: Lennart Samuelsson (ordförande) Gunnar Darsenius (sekreterare) Anders Welander (kassör) Åke Hammarström (ledamot) Peter Landgren (ledamot) Rolf Riklund (ledamot) Harry Stadh och Leif Thuresson (revisorer) Under hösten 1978 anslöts ÖAS till Svenska Astronomiska Sällskapet som dess tredje lokalavdelning. Redan från starten beslöt ÖAS att i samarbete med Institutionen för fysik och mätteknik vid Universitetet i Linköping, årligen anordna föredrag både på hösten och våren. Under åren som följde har detta uppfyllts, och programmet har dessutom utvidgats med observationstillfällen, planetarieresor och studiebesök. Antalet medlemmar i ÖAS uppgick i slutet av 1998 till 98, varav 16 var medlemmar i Tranås Astronomiska Sällskap. År 2009 är antalet medlemmar 102. För att underlätta kontakter med medlemmarna har vi infört e-medlemskap, vilket innebär att dessa själva hämtar vårt medlemsblad Cygnus via ÖAS hemsida. ÖAS e-medlemmar får information via e-brev om när nästa Cygnus kan hämtas, och de får även påminnelser om möten och snabbinformation om aktuellt på stjärnhimlen. Antalet e-medlemmar är för närvarande 76 d v s huvuddelen av ÖAS medlemmar. Övriga medlemmar får Cygnus via föreningsbrev.

13 AURORA 1/ Landeryds observatorium Våren 1996 invigdes ÖAS egna observatorium, Landeryds observatorium, beläget inom Landeryds golfbana. Observatoriet är byggnaden till höger på bilden. Huset till vänster är ÖAS Värmestuga (se nedan). Det finns tre huvudskäl till placeringen vid Landeryds golfbanas sandupplag: relativt bra mörka nätter, närhet till buss (ca 1 km) samt gratis snöskottning (eftersom arbeten inom golfbanan behöver tillgång till sand även vintertid). Vi har dessutom enkelt fått tillgång till el och vatten, eftersom ledningar till en närbelägen golfkiosk passerar utanför observatoriet. Observatoriet har ritats av Ove Huzell, som i samarbete med andra ÖASmedlemmar sedan utförde större delen av byggnationen. För gjutning av betongfundamentet anlitades Ljungstedska skolan och elinstallationen utfördes av Hjulsbro elektriska firma. Väggarna byggdes i moduler av Skänninge snickeri AB. Marken intill observatoriet är asfalterad, och där finns två betongbord (med elanslutning) avsedda för mindre teleskop. Utebelysningen på observatoriet är rörelsedetektorstyrd, men även den som inte har nyckel till observatoriet kan släcka belysningen, så att den inte stör observationerna. Tack vare gåvor och stöd från Svenska Astronomiska Sällskapet kunde ÖAS 1998 inköpa ett 12" datorstyrt Meade teleskop som på ett utmärkt sätt förenklat sökningar av ljussvaga objekt. Landeryds observatorium har använts flitigt för visningar av stjärnhimlen för studenter vid Linköpings universitet, skolelever och allmänheten. Bokning av visningar sker numera via ÖAS hemsida ( och normalt bokas både en ordinarie visning och en reservkväll. Visning sker bara om vädret tillåter bra observation. Vid middagstid på visningsdagen tas beslut om visningen skall anordnas eller flyttas till reservtiden. I undantagsfall kan vi nöja oss med att enbart visa vårt väl fungerande observatorium.

14 14 AURORA 1/2011 Ove Huzell observerar med teleskopet Emma vid Landeryds observatorium ÖAS värmestuga Värmestugan är avsedd att under kalla, stjärnklara kvällar ge värme åt de som med ÖAS ccd-kamera fotograferar galaxer och andra ljussvaga objekt (se ÖAS hemsida). Dessutom underlättas fotograferingarna genom att det är möjligt att fjärrstyra teleskopet från Värmestugan. Värmestugan användes även t ex vid styrelsemöten och för föredrag vid medlemmarnas observationsmöten, om vädret inte tillåter observationer. Det finns planer på att ordna så att handikappade personer, som inte själva kan komma in i observatoriet för att titta i teleskopets okular, ändå kan se de inställda objekten på en TV-skärm i Värmestugan. Ett annat alternativ, som redan prövats, är att på asfaltplanen utanför observatoriet ställa upp ett 7 Questar (som finns i observatoriet) så att även rullstolsbundna besökare själva kan se objekten i kikarens okular. Värmestugan är byggd av fabrikstillverkade stockar och kostnaden för byggsatsen täcktes av medel ( kr) som ÖAS fått från Westman-Wernerska stiftelsen. Värmestugans entré är arrangerad så att även rullstolsburna lätt kan komma in, och i Värmestugan finns en handikappanpassad TC. Den 27 september 2003 firade ÖAS sitt 25-årsjubileum med en god måltid på restaurang 19:e, Landeryds golfklubb. Ett 20-tal medlemmar deltog. ÖAS ordförande Lennart Samuelsson presenterade sällskapets verksamhet under de gångna 25 åren. Avslutningsvis framförde Jonny Martinsson medlemmarnas tack till Lennart som varit ordförande för ÖAS sedan starten. Kvällen avslutades med en taklagsfest, kaffe och tårta, i den av medlemmar under augusti och september uppförda Värmestugan.

15 AURORA 1/ /"():)+-/+)( Comets and How to Observe Them, Richard Schmude, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN , häftad, pris: pund. Så har det då kommit ytterligare ett värdefullt bidrag till Springer-Verlags How to observe Them serie. Den här handlar om hur man som amatörastronom på ett givande sätt kan observera kometer och om man så önskar, lämna ett bidrag till vetenskapen. Författare är den amerikanske kemisten Richard Schmude. I bokens fem huvudkapitel beskriver han på ett verkligt professionellt sätt kometobserverandets ädla. Konst. De två första kapitlen handlar om vad kometer är, hur de beter sig samt övriga fysikaliska karakteristika. Bokens tre avslutande kapitel redogör för kometobserverande med blotta ögat, ett litet teleskop samt slutligen ett stort dito. Lägg till det ett appendix om hur man beräknar en kometsvans längd. Även om nybörjaren i inledningen till varje kapitel får en del användbara tips så är det här en bok som främst riktar sig till den erfarna observatören. Den innehåller inte mindre än 177 figurer varav de flesta är diagram. Författaren skyggar inte för att använda formler där det är nödvändigt och genomgående är även språket ganska tekniskt. Kapitel tre är nog det mest användbara kapitlet för den relativt oerfarna amatörastronomen. Här kan man lära sig t.ex. om felkällor när det gäller att visuellt bestämma magnituder, om det mänskliga ögat, om färger, hur man lär sig att korrekt teckna en komet och mycket annat. Slutkapitlet är direkt avancerat. Här lär man sig hur man själv kan ta spektra på kometer, radiostudier, om fotometri och ljuskurvor, om hur man mäter polarisation hos ljuset etc. Det här är definitivt en bok för den som allvarligt har bestämt sig för att Jag vill ägna mitt observerande åt kometer, och jag vill bli mycket bra på det. För nybörjaren finns det som sagt en del att hämta, men boken är genomgående så pass avancerad att det finns andra, mera lättillgängligare verk för den som bara vill förstå basic när det gäller kometer för att kunna njuta av deras skönhet på natthimlen. Jan Sandström Galileo and 400 Years of Telescopic Astronomy, Pter grego/david Mannion, Springer-verlag, Heidelberg, 2010, ISBN , häftad, 310 sidor, pris: pund. Det är egentligen otroligt vad mycket som har hänt när det gäller vår kunskap på det astronomiska området under de 400 år som gått sedan Galileo Galilei i november 1609 först riktade sitt teleskop mot månen. Men i den här både trivsamma, välskrivna och lärorika boken författad av två erfarna engelska astronomiska skribenter lär vi oss att faktiskt deras landsman Harriot förekom Galileo med några månader. Den här boken är en sorts sammanfattning av vad som har hänt under 400 års astronomiska observationer med teleskop. Alltifrån Galileos lilla refraktor som förstorade 20X till de stora rymdmonstren Hubble, Spitzer etc. Men författarna redogör också för de viktigaste prehistoriska upptäckterna både från Medelhavsvärlden och det gamla Kina. Boken är smockfull med förklarande skisser och illustrationer och språket lämnar

16 16 AURORA 1/2011 ingen nybörjare i sticket. Men här finns också åtskilliga guldkorn att hämta för den mera erfarne amatörastronomen. Boken är någorlunda kronologiskt uppbyggd även om vissa hopp ibland görs för att anpassa det skrivna till ämnet. En kul grej som är ganska typiskt engelsk är att här och där får vi lära oss hur man själv bygger Galileos teleskop, hur man konstruerar en korsstav etc. Med hjälp av tabeller och instruktioner får vi observatörer också möjlighet att upprepa många av de tidiga stjärnskådarnas observationer. En liten guldgruva i sig inom ramen för boken är de många föreningsadresser och webadresser som återfinns i bokens slut. Det märks att en sådan person som Peter Grego är en mycket erfaren amatörastronom. Vant och skickligt kryssar han genom ämnena. Man har helt enkelt väldigt trevligt när man läser boken. Jan Sandström +)&;+;<= I den här stjärnspalten och i den nästa ska vi se lite närmare på solsystemets yttersta planeter, Uranus och Neptunus, Pluto blev ju, med all rätt, degraderat till dvärgplanet vid IAU:s möte i Prag i augusti Anledningen till att jag går lite baklänges och behandlar den yttersta is och gasjätten Neptunus först är att man nu under hösten och den tidiga förvintern 2010 kan observera både den och Uranus ganska väl. Men Neptunus står längre västerut än Uranus, i Stenbockens stjärnbild och därför försvinner den först ur vår synfält under Jordens årliga rundtur runt solen. Först lite allmänna basfakta om den havsblå planeten, den är ju uppkallad efter den romerske havsguden Neptunus. Planeten upptäcktes år 1846 och är den första himlakropp som upptäcktes efter att dess ungefärliga position hade räknats fram matematiskt. Det var nämligen så att planeten innanför, Uranus verkade störas av något objekt längre ut i solsystemet. Engelsmannen Adams och fransmannen Le Verrier räknade var för sig ut Neptunus ungefärliga position och hela den här händelsekedjan är spännande som detektivhistoria att följa, men skulle leda alldeles för långt att berätta här. Hur som helst upptäcktes Neptunus från Berlinobservatoriet 1846, redan första kvällen man letade efter den. Neptunus ligger verkligen långt ut i solsystemet, hela astronomiska enheter bort i genomsnitt (1 astronomisk enhet är 150 miljoner km, solens avstånd till Jorden eller 8 ljusminuter. Det innebär att Neptunus i genomsnitt befinner sig ca 4.5 miljarder km från Solen. Det är en is och gasjätte med en massa på ungefär 15 jordmassor. Dess blå färg beror på metangas i dess atmosfär som absorberar solens ljus i de flesta färger utom just blått. Det är en av solsystemets allra kallaste platser med en genomsnittstemperatur på ca 230 minusgrader Celsius. Ett Neptunusår är 165 Jordår långt så där blir det långt mellan storhelgerna. När den fantastiska rymdsonden Voyager 2 passerade förbi planeten 1989 upptäcktes också ett svagt ringsystem, men till skillnad från ringsystemen runt Saturnus, Uranus och Jupiter så förefaller det som att Neptunus ringar snarare består av ringfragment, vad det nu beror på. Något som verkligen tog astronomerna med överraskning var att vädersystemen på den blå planeten visade röra sig med de högsta vindhastigheterna i solsystemet, i Vindbyarna kan det blåsa mer än 450 meter i sekunden (jämför med en orkan på Jorden,c a 35 m/sk.). Den troliga orsaken till de här vindstyrkorna är att alla de fyra jätteplaneterna har relativt stora järnkärnor i centrum, de embryon kring

17 AURORA 1/ vilka is- och gasmassorna samlades, när solsystemet bildades för 4.6 miljarder år sedan. Genom gravitationell kompression håller fortfarande de här kärnorna, under trycket från de stora gas- och ismassor, som omger dem, fortfarande på att dra ihop sig. Då frigörs värme genom gravitationens inverkan. Det gör att alla de fyra jättarna strålar ut mera värme än de mottar från solen och det leder till höga vindhastigheter. Alla de fyra yttre planeterna har också hög rotationshastighet runt sin egen polaxel, i Neptunus fall 16.1 timme. Även det bidrar till vindhastigheten, vi ska komma ihåg att de här planeternas djupa atmosfärer består ju av gas och is, det gör dom känsliga för hög rotationshastighet. Neptunus har också i likhet med de andra tre stora många månar. Till dags dato har man upptcäkt 13 stycken, men fler lär nog följa. Den största är Triton, en stor ismåne, med en diameter på ca 2700 km, nästan i klass med vår egen måne. Dess omloppstid kring Neptunus är 5.9 Jorddygn. Det gör att den utsätts för starka gravitationella tidvattenseffekter från Moder Neptunus, vilket hör och häpna, gör att dess inre i viss mån smälter och sprutar ut stora isgeysrar i rymden. Vill du själv gå ut och titta på den här planeten så använd sökkartan ur Telescopium nr. 3 år 2010 nedan. Här kan du se Stenbockens östra delar och Neptunus position under resten av året. Även i en vanlig fältkikare syns planeten som en blåaktig stjärna. Dess ungefärliga magnitud är 8. När du ska observera Neptunus är det viktigt att du har en så ren och mörk söderhorisont som möjligt. Stenbocken (Capricornus) är en sydlig stjärnbild och kommer aldrig högt över horisonten i söder från våra breddgrader sett. Förvänta dig inte att se Neptunus annat än som just en blåaktig stjärna. I ett större teleskop kan man möjligen ana en liten skiva. Men å andra sidan sett så kan du tänka på att ljuset från Neptunus har färdats i drygt 4 timmar för att drunkna i dina ögon. Lycka till. Jan Sandström URANUS När William Herschel, engelsk-tysk musiker och amatörastronom bosatt i den fashionabla kurorten Bath på kvällen den 13 mars 1781 gjorde i ordning sitt teleskop för att utföra ytterligare ett av sina svep på himlavalvet anade han inte att innan morgonen skulle han mer än fördubblat storleken på vårt kända solsystem. När han riktade teleskopet mot ett område i stjärnbilden Tvillingarna (Gemini) så upptäckte han vad han först trodde var en komet. En liten blek gråblå skiva framträdde nämligen i okularet. Men efter ytterligare ett antal observationer så förstod han där långt ute i solsystemet hade han funnit den första nya planeten sedan historiens gryning. Vår vän Herschel var väl medveten om värdet av sponsring, därför döpte han den nyupptäckte planeten till William, efter Englands halvgalne kung William III, för övrigt landsman med Herschel från Hannover. Projektet föll i god gjord då William Herschel beviljades ett kungligt apanage på 200 pund om året för att visa kungen och gäster natthimlen vid behov. Fransmännen var dock mindre roade av att ha en engelsk kung på himlen så till slut enades man om att döpa planeten till Uranus efter den grekiske himmelstitanen, far för övrigt till Zeus.

18 18 AURORA 1/2011 Uranus som är en gas-isjätte med en massa på ca 14.5 gånger Jordens är sannerligen långt ut i solsystemet. Dess genomsnittliga avstånd från solen är ca 2.9 miljarder kilometer, eller annorlunda uttryckt ca 19 astronomiska enheter ( 1 astronomisk enhet, AE är 150 miljoner km, lika med avståndet Jorden-Solen). Uranus består till nästan 100% av grundämnena väte och Helium. Det som ger planeten dess karakteristiska gråblågröna färg är i första hand metan och vattenmolekyler. Det är planetens yttre gaslager som vi ser när vi betraktar den i våra teleskop. Längre ner i atmosfären där tryck och temperatur stiger tros de här grundämnena bestå i flytande form för att allra längst in bestå av en fast, huvudsaklig järnkärna. Precis som de tre övriga jätteplaneterna har Uranus en snabb rotation kring sin egen polaxel. Ett uranusdygn är faktiskt inte längre än timmar. Det här gör att planeten har en skiktad (differentierad) rotation, dvs. säga roterar snabbare vid ekvatorn än vid polerna. Likaså varierar rotationsperioden med djupet i atmosfären. Allt det här gör att planeten har ett relativt strakt magnetfält, och man kan detektera djupa radiovåglängder därifrån när den gamle himmelsguden tar till sina brösttoner. Om ett uranusdygn är en snabb historia så är det verkligen en annan femma med året. Det tar Uranus inte mindre än 84 jordår att rulla ett varv runt Solen. Varje årstid blir därmed 21 år lång. Det gör också att exempelvis sydpolen får uppleva 21 år när Solen alltid står i zenit och inte går ner. Snacka om midnattssol. Jag skrev som den uppmärksamme noterade att planeten rullar fram. Dees polaxel lutar nämligen inte mindre än 82.2 grader. Detta till skillnad mot vår polaxel som lutar milda 23 grader. Anledningen till det här fenomenet tros vara att protouranus i solsystemets barndom kolliderade med en annan himlakropp som i bokstavlig bemärkelse välte planeten. När Uranus 1977 skulle okultera dvs. passera framför en stjärna upptäckte man också att planeten har ringar. Stjärnljuset försvann nämligen en stund både före och efter själva planetskivans döljande av stjärnan. Numera vet man att Uranus ringsystem består av 13 olika, tunna ringar. Ringarnas herre är naturligtvis Saturnus, men också Jupiter och Neptunus har ringsystem. Uranus har i nuläget 27 kända månar. De har den egenskapen att samtliga är döpte efter figurer ur William (se där ytterligare en William i Uranus historia) Shakespeares värld. Det är exempelvis Oberon, Ariel, Miranda, Caliban etc. Just i skrivande stund, omkring den 1 december hittar vi Uranus ca 2.5 grader ostnordost om Jupiter på kvällshimlen (Jupiter är den mycket ljusstarka stjärnan som inte blinkar i sydost på kvällshimlen). Uranus har en visuell magnitud på 5.8 vilket gör att från en mycket mörk och klar plats så skulle man kunna se den med blotta ögat. Men planeten är väl synlig i en vanlig fältkikare som en blåaktig stjärna. Eftersom synfältet i en vanlig 7x50 fältkikare är ca 5 grader så får man in Jupiter och Uranus i samma synfält. Men eftersom Jupiter kraftiga sken tenderar att nästan sudda ut Uranus så är det en god idé att först lokalisera Uranus och sedan lägga Jupiter utanför synfältet. Lycka till. För övrigt vill jag önska Stjärnspaltens läsare ett Gott Nytt år. Jan Sandström

19 AURORA 1/ sågs bra från Grötö utanför Göteborg mellan klockan 09:45 och 10:00 varefter sol och måne gick i moln. Bilderna tagna med Canon EOS 300D, 200 mm lins och Baader solfilter. Foto: Lars Erik Andréasson!" "#$ %&'(!"

20 20!$% AURORA 1/2011 Fotograf: Mikael Skafar Teleskop: Astro ED 102mm Piggyback på 12" Meade LX200ACF, som också användes som guidetub. Guidekamera QCam5 mono -- CCD kamera QCam9 mono Luminans 25x4 (100min) -- datum: Bildbehandlat i MaximDL5 och Photoshop CS2 För större bild: se