RAKETENS HISTORIA Uppfinningarnas Historia Eco och Zorzoli 1962 s Ibid.

Transkript

1 RAKETENS HISTORIA Människan har fascinerats av flygande föremål sedan urminnes tider. Antika statyer och avbildningar av romerska och grekiska gudar, visar ett tidigt intresse för fåglarnas konst. Från att vara en gudagåva togs flygarkonsten ett steg närmare människan, då den grekiska uppfinnaren Hero av Alexandria använde sig av den mekaniska interaktionen mellan värme och vatten, för att på så sätt utvinna energi. Uppfinningen bestod av ett klot som monterades ovanpå en kokande kittel. Ångan som uppstod färdades genom ett rör till klotet och släpptes ut genom två L-formade rör på vardera sida om klotet. Den kraft som skapades resulterade i att en roterande rörelse uppstod hos klotet 1. De tidigaste bevisen och kvarlevorna från raketer härstammar från Kina. På 1200-talet e.vt. användes pilar och lansar utrustade med en behållare med svartkrut i kriget mellan Kineser och Mongoler. Krutet användes som bränsle och lyftkraft snarare än i syfte att orsaka skada. Dessa raketer brukades även för underhållande syfte vid sammankomster och är därför fyrverkeriets föregångare 2. Dessa fyrverkeriliknande konstruktioner inspirerade uppfinnare och vetenskapsmän under de kommande århundradena. Ett flertal raketexperiment rapporterades från kinesernas genombrott, till fjortonhundratalets slut. Det mest anmärkningsvärda försöket är den italienska vetenskapsmannen Giovanni de Fontana torped som färdades på vattenytan på 1400-talet. Syftet var att sätta eld på fientliga skepp 3. Det dröjde till år 1650 e.kr. förr än en mer avancerad raketfilosofi artade sig. Skisser på det flerstegssystem som används i dagens rymdfärjor har hittats från denna tid, b.la. av den Polska artilleriexperten Kazimierz Uppfinningarnas Historia Eco och Zorzoli 1962 s Ibid.

2 Siemienowicz 4. Hans ritningar illustrerar också de första monterade raketerna, en teknik som även den används än idag. Fyrtiosex år senare, 1696, publicerade Engelsmannen Robert Anderson en avhandling om tillvägagångssättet vid framställning av raketgjutning, tillverkning av raketbränsle och utförandet av nödvändiga beräkningar 5. England bevittnade raketens militanta fördelar för första gången år 1780 vid slaget om Guntur 6. Indierna utnyttjade engelsmännens täta gruppering genom att skjuta ett regn av raketer in i den fientliga armens mitt. England tvingades kapitulera omgående. William Congreve insåg raketens betydelse efter Englands förlust i Indien, och introducerade därför raketen i den brittiska armen. Den som fick störst betydelse var Congreves effektiva och högtgående raket. Han använde sig av svartkrut, ett metallhölje och en 4,8 meter lång direktionspinne för att uppnå en flyghöjd på närmare tre kilometer och en brandbombsliknande explosion vid nedslag. Congreves raket var så pass slagkraftig att den användes i åtskilliga krig, b.la i kriget mot Napoleon, 1807 i slaget om Köpenhamn och 1812 i drabbningen mot USA utvecklade William Hale Congreves raket. Direktionspinnen byttes ut mot utgångshål i raketens hölje, vilket medförde att raketen roterade och därmed en ökad stabilitet 8. Hales raket avfyrades i bl.a. amerikanskmexikanska kriget 1848 och i det amerikanska inbördeskriget. Intresset för raketer blev under 1800-talet väldigt utbrett bland vetenskapsmän världen över. Detta bemöttes inte bara med ovationer utan även med en hel del skepticism. Claude Ruggieri, en italienare bosatt i paris, Uppfinningarnas Historia Eco och Zorzoli 1962 s

3 sägs ha skjutit upp små djur i rymden redan år Nyttolasten, dvs. djuren, hade fallskärmar kopplade till sig och kunde därför återfinnas 9. Målaren Larry Toschik avbildade de franska myndigheternas reaktion, de var inte direkt imponerade av raketforskning. De slog omkull Ruggieris planer att skicka upp en liten pojke i en raket. Redan år 1821 fiskade sjömän valar med raketdrivna harpuner. Dessa raketer avfyrades från ett rör på axeln 10. År 1870 fann amerikanska och brittiska uppfinnare ett annat användningsområde för raketen. T.ex. så var Congreve-raketen kapabel att kasta en lina över 300 meter, något som användes när skepp behövde hjälp och inte kunde ta sig framåt för egen maskin. År 1914 så beräknade man att ungefär 1000 liv hade rättats tack vare denna metod 11. Senare i tiden så experimenterade många forskare världen över med att försöka utveckla en raket som kunde göra det möjligt att effektivt och snabbt leverera post till varandra. Metoden var dock mindre lyckad. Frimärkena som användes på raketen vid dessa försök har emellertid blivit värdefulla samlarobjekt idag. I slutet av 1800-talet så hade sjömän, soldater, praktiska och opraktiska uppfinnare alla ett kort med i leken om raketer. Skickliga teoretiker, bland andra Konstantian Tsiolkovsky från ryssland undersökte de vetenskapliga satserna bakom raketforskningen. Här grodde tanken om rymdresor hos många forskare. År 1903 så släppte Tsiolkovsky en uppsats som proponerade användandet av flytande bränsle i raketer för att få dem att nå längre 12. Tsialkovsky påstod att farten och räckvidden av en raket var begränsade av utblåsningshastigheten av förbränningsgaserna Uppfinningarnas Historia Eco och Zorzoli 1962 s. 342

4 Resurser och uppmärksamhet riktades från raketen till flygplansutvecklingen då denna tog fart den 17 december Bröderna Wright från Ohio, USA, hade konstruerat världens första motordrivna flygplan enligt principen tyngre än luft 13. Raketens militanta fördelar åskådliggjordes återigen under första världskriget och raketutvecklingen tog än en gång fart. Franska stridspiloter fäste raketer på flygplansvingarnas stag och sköt sedan huvudsakligen ner fientliga spionageluftballonger. Intresset för raketer väcktes på nytt och år 1926 avfyrade Robert H. Goddard historiens första raket driven med flytande bränsle 14. Denna banbrytande bränslekombination bestod av flytande syre och bensin och la grunden för kommande rymdfärder. Inspirerade av Goddards arbete växte intresset för raketer bland de tekniskt intresserade kretsarna i USA. Ett antal experiment utfördes och kunnandet inom området ökade. Utanför USA var den tyska Dr. Hermann Oberth den mest framstående inom raketbranschen. Han publicerade år 1923 en bok om resor till yttre rymden, vilket stimulerade framväxten av små raketsällskap runt om i världen. Wernher von Braun, som assisterat Oberth tidigare, utvecklade under 30-talet V-2 raketen i Peenemuende 15. Den kom att bli en av de mest kände missilerna från den tidigare missileran. Den närmare fjorton meter långa raketen använde etylalkohol och flytande syre som bränsle och utvann en lyftkraft nog att bära en 980 kilo tung stridsspets 320 kilometer 16. Under andra världskriget avfyrade Tyskland uppskattningsvis 3000 V-2 raketer mot fientliga mål runt om i Europa. Efter krigsslutet väcktes ett intresse för den tyska tekniken i USA, och en grupp forskare skickades över atlanten för att samla information och kunskap om den tyska raketindustrin. USA lanserade Project paperclip, ett projekt som möjliggjorde det för tyska vetenskapsmän att lära ut och arbete inom Amerikas gränser Uppfinningarnas Historia Eco och Zorzoli 1962 s Uppfinningarnas Historia Eco och Zorzoli 1962 s

5 De tyska raketspecialisterna var från början placerade i Fort Bliss i Texas, där de fick bygga ihop och testskjuta de nyutvecklade V2-raketerna som fraktats dit från Tyskland. Efter en tid blev de tyska specialisterna förflyttade till ett laboratorium i Huntsville, Alabama. Där började ett frö gro, som senare kom att utvecklas till att bli det amerikanska rymdprogrammet. I början så utvecklade Huntsvilles forskarlag en raket som fick namnet The Redstone rocket. Denna blev senare även känd som Old Reliable - just för dens mångfaldiga användningsområden. Redstone var en raket med mycket hög precision, som drevs på ett vätskebaserat bränsle och sköts från marken. Det tyska forskarteamet testsköt prototypen för första gången i augusti år Raketen blev en stor succé, och hela det tyska laget tilldelades höga positioner inom den amerikanska armens raketdivison för krigsföring. Von Braun, chefsinjenjören för projektet, fick efter detta en position som chef för Development Operations Division. Den fjärde oktober år 1957 tog Ryssland resten av världen med storm i och med deras stora framgångar inom rymd- och rakettekniken. De hade lyckats skjuta upp världens första sattelit, och fått den att lägga sig i en omloppsbana runt jorden. Satelliten kallades Sputnik 18. Två månader senare upplevde USA ett bakslag när deras svar på Sputniks raket, Navy Vanguard inte lyckades att utveckla en tillräckligt stor kraft för att lyfta och istället bara tippade över vid uppskjutningsförsöket. USA gav istället uppdraget att skjuta upp landets första sattelit till Huntsvillegruppen. I januari år 1958 så lyckades de få en modifierad Redstone raket att lyfta till den höjd som krävs för att dens satellit skulle kunna lägga sig i en omloppsbana runt jorden. Detta var endast tre månader efter att teamet erhållit uppdraget. Den modifierade raketen fick så småningom sitt eget namn, Jupiter-C. Nyttolasten på raketen, dvs. själva satelliten, kallades för Explorer I

6 Von Braun och hans team hade utvecklat all hårdvara till Jupiter-C. Själva grunduppbyggnaden av raketen användes även till senare raketer, bland andra Juno II, en raket som användes till att avfyra satteliten Pioneer IV den tredje mars samma år. År 1973 sköt Amerika upp sin första rymdstation, Skylab. Den lastades på en tvåstegs Saturn V raket 20. Saturn IB raketer användes senare för att avfyra tre olika tremannalag till rymdstationen Skylab Den sista uppskjutningen av en Saturn raket tog plats den 15 juli år Detta var i samband med Apollo-oyuz testprojektet. Tidigare samma dag hade en rysk Soyuz rymdfärja med tre kosmonauter lyft från en sovjetisk rymdbas. Sju och en halv timme senare avfyrade USA sin Apollo rymdfarkost med dess besättning. Dessa två skepp mötte upp och dockade två dagar senare. De satt i sin docka i två dagar, utförde experiment tillsammans och utbytte information som de tidigare varit relativt förtegna om 21. Människans tidigare experiment hade bevisat att färder ut i rymden och tillbaka till jorden var möjliga för oss. Dock så ville vi utvidga våra möjligheter att ta oss längre ut. Detta ledde i sin tur till bildandet av den klassiska rymdfärjan. En ny era började här kring 1981, mer specifikt den 12:e april. Det var då den första rymdfärjan fick ta steget från ritbordet till verkligheten och projektet sattes igång 22. En amerikansk flygbas utvecklade rymdfärjans nya drivsystem. Rymdfärjan var konstruerad för att kunna bära en stor nyttolast ut till jordens omloppsbana. En av dess första viktiga laster var rymdlabbet Spacelab. Spacelab var ett litet, men välutrustat laboratorium främst skapat för att kunna utföra experiment där gravitationens krafter inte verkar, samt för studier av jordens atmosfär från ett yttre perspektiv. I och med rymdfärjan kom astronauterna att kunna utföra reparationer och andra dylika sysslor genom s.k. rymdpromenader, dvs. uppgifter som

7 astronauten utför utanför farkosten med endast en skyddsdräkt på sig. Detta användes till exempel för första gången år 1993 på Hubble-teleskopet, och idag så är det en flitigt använd metod. Än idag strömmas tidigare okänd information av Hubble-teleskopet till forskare. NASA, The national Aeronautics and Space Administraton, bildades den första oktober år Till en början utförde organisationen jordliga undersökningar där man bl.a. simulerade rymden, men idag så är det den främsta organisationen inom både raket och rymdteknik. De bringar ständigt nya rön till allmänheten om hur framtiden kan komma att arta sig.