Antenner och Master ovanpå Vattentorn

Transkript

1 Antenner och Master ovanpå Vattentorn Ett examensarbete utav Stefan Kvarnström & Tomas Kärrman Vatten och Miljöteknik 11 Vårterminen 2015

2 Förord Vi har till uppgift att utföra en utredning åt Amphi Tech AB. Vi hoppas även att rapporten skall kunna användas som underlag för dricksvattenproducenter. Företaget utgörs av erfarna specialister inom besiktning, rengöring samt förbättring av dricksvattenreservoarer. Företagets kunder återfinns inom kommuner och dricksvattenproducenter, vattenkraft/kärnkraft industrin, Fastighetsverket, Trafikverket m.fl. Vi ska undersöka huruvida upprättande av tele/radio - installationer ovanpå högreservoarer och vattentorn, medför problem som kan komma att riskera dricksvattenförsörjningen samt försvåra underhållsarbeten. Det kanske viktigaste är att konstruktion och installation av kommunikationsantenner på vattentorn måste utföras i enlighet med gällande byggnormer. Om fullgod standard inte följs så kan materialet på vattentanken troligen äventyras. Om skada sker på reservoarens tak/ fasad, utgör detta en risk med att föroreningar kan tränga in till reservoaren och därmed förorena dricksvattnet. Avgränsningar Till vår studie har vi valt att begränsa oss till fem olika verksamheter som utgörs av fyra olika kommuner samt ett interkommunalt bolag, för att jämföra deras erfarenheter av dessa typer av installationer. Dessa kommuner förblir anonyma av integritets och säkerhetsskäl. Kontakt med de deltagande togs via telefon och e post. Vi har samlat in uppgifter via ett frågeformulär som godkändes av vår uppdragsgivare Amphi Tech AB. Vi har även genomfört uppföljning av frågeformulären via telefon och har även gjort studiebesök. Till vår hjälp har vi även fått hjälp av personal hos Amphi Tech som gett oss bakgrundsmaterial och mentorskap i vissa frågor. De frågeställningar vi arbetat efter är: Ta reda på vilka lagar, förordningar och avtal som gäller vid installationer och montering av telemaster samt servicebodar ovanpå högreservoarer och vattentorn. Vilka eventuella problem som kan uppstå? sprickor och slitage av konstruktionsmaterialet inläckage problem med framkomlighet/lättillgänglighet vid inspektioner och serviceunderhåll Hur skulle dessa eventuella problem/brister kunna lösas? Vem/vilka får tillgång till dricksvattenreservoarerna, vilka anses som behörig personal?

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Beslut om installationer Avtalsvillkor och intäkter Installationer och besiktningar Skydd av reservoarer Strålning från antenner Slutord Källor... 11

4 1. Inledning Antenner för någon form av kommunikation (till exempel radio och mobiltelefon), förekommer på vattentorn i många kommuner i Sverige. För att slippa bygga en egen mast så har många operatörer önskemål om att använda ett vattentorn, som alltså ersätter masten. Operatören behöver en basstation med antenn och teknikdel. VA-verket skriver avtal med operatören och tar ut hyra för antenner som placeras på vattentorn. Ett samarbete kan bli en källa till extra inkomst för att hjälpa till att täcka drifts- och underhållskostnader i kommunerna. Om huvudmannen tillåter antenner på vattentorn finns det ett antal saker som bör beaktas enligt Svenskt Vattens rekommendationer. De som sköter antennen på vattentornet bör inte få tillträde till vattentornet om inte VA-verkets personal är närvarande. Operatören bör betala för den person som följer med. För att kunna leverera ett vatten av god kvalitet är det viktigt att både reservoarer samt ledningsnät rengörs regelbundet. Vid bristande underhåll finns risk för tillväxt av mikroorganismer som kan ge problem med lukt, smak, slambildning och allergireaktioner hos konsumenterna. För att undvika felaktigt fastsättande av antenner, se till att få se en ritning över anordningen. Även om ritningen över anordningen ser riktig ut bör någon från VA-verket vara med när antennerna sätts fast. Bredvid vattentornen är det vanligt att låta operatören bygga en egen teknikbod där de har sin elutrustning. Alternativet är att VA-verket bygger och hyr ut en plats i teknikboden. Flera operatörer kan dela på en teknikbod. Operatören bör ha: eget el-abonnemang egna nycklar till boden egen försäkring för teknikboden och dess utrustning. I de kommuner där antennens elutrustning finns i vattentornet bör personal från VA-verket följa med till vattentornet och vara kvar tills antennföretaget är klart med sitt arbete. Man bör även se till att dörren är låst när någon följer med operatören upp i vattentornet. Detta gäller allt arbete som har med antennen att göra och som sker i eller på vattentornet. Enligt en enkätundersökning som en arbetsgrupp hos Svenskt Vatten genomfört och presenterade 2014 samlade man in information från 100 VA aktörer (kommuner, bolag och förbund) runt om i landet. Där visade det sig att av de 250 vattentornen som ingick i verksamhetsområdena fanns 400 antenner utspridda. Det framgick att många VA aktörer hade dålig koll på andrahandsupplåtelser på sina hyreskontrakt som uppgick till mellan kr per år. Bara ett fåtal av vattentornen var klassade som skyddsobjekt och väldigt få hade väktarassistans. Enligt Svenskt Vattens rekommendationer vid uppförande antenner på vattentorn bör endast VA-verkets personal ha nycklar och tillträde för att öka säkerheten kring vattentornen och förhindra inbrott och sabotage. Det bör inte vara en kommunal A-nyckel som används, m.a.o. en nyckel passar till många lås inom kommunen. Hos de verksamheter vi varit i kontakt med så är det VA cheferna som i samråd med drift/underhållsansvarig beslutar om installationer av antenner och master ovanpå sina vattentorn. En av aktörerna framhåller att det kan ligga i kommunens intresse att låta taxi och telekombolag hyra plats på tornen så att dessa kan driva sin verksamhet på ett bra sätt vilket gynnar det allmänna. 4

5 Alla är dock inte fullt så positiva till detta. Två aktörer vill inte ha några externa installationer förutom sina egna varav en kommun har valt att låta tidigare avtal löpa ut och sedan sanerat taken från dessa. Tre av aktörerna har påtalat att de själva har installationer på sina tak och är väldigt nöjda med detta. Dessa radiomottagare samlar in mätdata och är väldigt viktiga för drift och övervakningen. 2. Beslut om installationer Det är VA cheferna på dricksvattensidan som beslutar huruvida företag får sätta upp sina antenner och master ovanpå vattentornen. Hos en av våra deltagare preciserades det att en tjänsteman med beteckningen Abonnentingenjör var den person som hanterade frågorna tillsammans med en VA konsult, som utvärderar och presenterar förslag inför VA -chef. Företagen själva får söka bygglov hos kommunerna. Det har framkommit att man råkat ut för problem där företag systematiskt söker bygglov utan att första tillfråga VA verksamheten. När väl ärendet handläggs och godkänns av byggnadsnämnd eller ansvarig instans blir det svårare för beslutsfattare inom VA verksamheten att säga nej till installationer. Deltagarna till studien hade delade meningar och åsikter. Två av verksamhetsutövarna var kritiska till externa installationer ovanpå sina objekt medans de övriga två hade en mer neutral inställning och såg fördelar för samhället i att telekombolag och taxiverksamheter kunde utföra sin verksamhet med önskvärt resultat. Alla de tillfrågade har egen utrustning monterad på sina egna torn i form av radiomottagare som bl.a. samlar in mätdata från instrument och ligger till grund för drift och processoptimering samt övervakning. En kommun framhöll att även lokaltrafiken har utrustning placerad där, vilket visar att infrastrukturen gagnas av detta. De två deltagarna som ställde sig kritiska till upplåtande av plats på sina vattentorn hänvisade främst till säkerhetsaspekter enligt Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVSFS 2008:13) om åtgärder mot sabotage och annan skadegörelse riktad mot dricksvattenanläggningar. Man vill helt enkelt hålla objekten fria från extern personal och annat som kan komma att påverka dricksvattenkvaliteten. 3. Avtalsvillkor och intäkter SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har tagit fram underlag till avtal om anläggningsarrende respektive lokalhyreskontrakt för dessa ändamål. Huruvida kommunerna har använt sig utav dessa har vi ej fått svar på, förutom hos en av deltagarna och som framhöll detta: Vi har väldigt gamla avtal som vi har sett över och inte förnyat. De äldre avtalen löper i 10 år och kan förlängas med ett år i taget. De nya löper i fyra och kan förlängas med tre år i taget och har uppsägningstid på 9 månader. Vi använder oss av Kommunförbundets mall för Lokalhyreskontrakt, på rekommendation av Svenskt vatten. Vi önskar att ta mer betalt och styra upp avtalen mer. 5

6 De äldre avtalen gav väldigt lite intäkter, knappt några alls, mellan kr per år medans de nya ger mellan kr/år. Hyresbeloppet för vissa vattentorn är högre än för andra. De som ligger högst och där det inte finns något naturligt alternativ att montera antenner är givetvis mest attraktiva. Det är VA ingenjören som tillsammans med en konsult inventerar de olika avtalen. En av de svarande ingår i ett interkommunalt bolag där de olika kommunerna sköter själva avtalen utan att blanda in VA - verksamheten och framhåller att dessa troligtvis inte är enhetliga och kan tänkas variera. Den deltagare i studien som inte har några externa antenner valde att låta de äldre avtalen löpa ut för att sedan inte förlänga dessa. De två övriga verksamhetsutövarna har avtal som ger väldigt små intäkter och beräknas likt ett nollsummespel. 4. Installationer och besiktningar För att få montera master och antenner på vattentorn krävs att bygglov och eventuellt miljökonsekvensbeskrivning beviljas från kommunen och detsamma gäller för tillhörande teknikbodar. Lagar som berörs är främst: Miljöbalken PBL Arbetsmiljölagen Enligt vår studie så är det företagen själva som ansvarar för att master och antenner upprättas samt installeras. De anlitar själva entreprenörer till detta, dock så kan verksamhetsutövarna enligt utsago gå in och sätta stopp ifall något verkar suspekt i och med detta. Det är verksamhetsutövarna som själva godkänner besiktningen och vem som utför den varierar mellan våra deltagare. Ingen av de tillfrågade i undersökningen har stött på några problem med installationer vare sig i samband med besiktningar eller under drift som påverkat den egna verksamheten. Dock så har det hänt att olika externa antenner stört varandra. Önskvärda konstruktioner av vattentorn bör innefatta flera skyddsbarriärer som skyddar reservoaren mot föroreningar och angrepp. Byggnadstekniskt innebär det att konstruktionsbetongen helst skall omges eller övertäckas med olika lager av tätskikt. För utanpåliggande tätskikt är det ideala att ha både en isolering och en asfaltsstrykning samt minst ett 6

7 tätskikt, helst två besående tjärpapp. Detta är dock ovanligt enligt den byggnadsingenjör som hjälpt oss med denna rapport. En annan variant är att använda sig utav inbyggt tätskikt. Vid en sådan konstruktion så är konstruktionsbetongen täckt av en membranisolering bestående av asfaltsstrykning tillsammans med en armering. Därefter finns ett dräneringsskikt i olika lager bestående av sand, grus och singel från botten och uppåt. Ovanpå detta läggs en skyddsbetong som sedan bekläds med tjärpapp eller dylikt. Dräneringsskiktet fungerar som en barriär då vatten tar sig igenom skyddsbetongen och bör hållas så torrt som möjligt. Detta kan kontrolleras genom att hål borras ned och prover tas på dräneringsskiktets status. Faktorer som påverkar statusen är bl.a. antenninfästningar där installationen kan medföra skador och slitage på tätskikten. Det är viktigt att alla ingrepp tätas ordentligt för att inte äventyra att fukt tränger in i konstruktionen och vidare ner i reservoaren. Detta kan även leda till bl.a. växtlighet och rotintrång. Vid infästningar skall hålen tätas enligt gällande AMA med gummidukar samt fyllas igen med asfaltsstrykning. Enligt den byggnadsingenjör vi tagit hjälp utav så är detta förfarande ofta bristfälligt. Deltagarna i vår studie uppgav följande: Som tätskikt används tjärpapp. Takbrunnar finns som leder ner vattnet från taket ner till marknivå. Dräneringslager finns sedan i backen vid marknivå. Betong-tak klädda med någon typ av tätskikt på de äldre, vid ombyggnation bygger vi nya konstruktioner med inspektionsmöjligheter för att underlätta underhållsarbete. Då vattentornen uppfördes i början på 60 resp 70-talet och enligt gällande byggteknik så finns tätskikt, takbrunnar och dräneringslager. Takbrunnarna på det ena tornet har fått bytas efter konstaterat inläckage, i övrigt är de i hyfsat bra skick. Takbrunnar och dräneringsrör som leder vattnet ned utanför reservoarer. På en del av våra torn finns teknikbodar till antennerna, ovanpå taken, en del har dessa teknikrum ovan reservoaren och under själva taket och i några finns teknikbodar på marken nedanför tornen. Ingen av de tillfrågade har uppgett att man haft några problem med inläckage eller fukt som resultat av att antenner och tillhörande utrustning monterats upp. I de fall då antenner och utrustning måste flyttas för underhållsarbete av tornet, exempelvis takarbete eller dylikt så är det hyresgästerna som får utföra flytten och bekosta denna själv. I de fall demontering är aktuellt gäller samma avtal. Alla utom en deltagare i vår studie har uppgett att de har en efterkontroll som praxis. 7

8 Vissa vattentorn har teknikbodar stående uppe i eller ovanpå tornen. Vi ställer oss frågande till om det är beräknat att konstruktionen på vattentorn som byggdes på talet kan tåla en teknikbod, som är 2 x 3 meter och väger 2 ton. 5. Skydd av reservoarer Dricksvattenproduktion och dess anläggningar lyder under ett flertal lagar och föreskrifter, främst: Rådets Direktiv 98/83/EG (dricksvattendirektivet) Livsmedelslagen, SFS 2006:804 Livsmedelsförordningen (SFS 2006:813) Dricksvattenföreskrifterna (LIVSFS 2011:3) Livsmedelsverket föreskrifter (LIVSFS 2008:13) om skydd mot sabotage och annan skadegörelse mot dricksvattenanläggningar. Föreskrifterna LIVSFS 2008:13 ställer krav att livsmedelsföretagare som bedriver verksamhet vid större kommunalägda vattenverk och distributionsanläggningar ska skydda dricksvattenkvaliteten genom att: vidta åtgärder så att obehöriga personer inte kan bereda sig tillträde till vattenverk, reservoarer och liknande anläggningar, vidta åtgärder så att övriga delar av distributionsanläggningarna skyddas mot obehörig åtkomst, 8

9 vidta åtgärder för att system för drift och övervakning av dricksvattenproduktionen, liksom handlingar som är av betydelse för dessa funktioner, skyddas mot obehörig åtkomst och upprätta handlingsplaner för hur sabotage och annan skadegörelse kan upptäckas och avhjälpas. Svenskt Vatten har tagit fram råd och riktlinjer för dricksvattenanläggningar som direkt påverkar tillgängligheten till vattentorn. Tekniskt skydd Vattentorn ska ha ett inbrottslarm i skalskyddet och man bör även ha ett ett externt skydd för att förhindra intrång och då av typen rörelsedetektorer eller liknande. Inbrottslarm bör vara installerat på luckor som leder upp på vattentornets tak. Fysiskt skydd Markförlagda högreservoarer bör ha ett områdesskydd i form av stängsel eller liknande för att hålla obehöriga borta. Markförlagda högreservoarer bör ha s.k. dubblerade luckor eller vara utformade så att två skyddsbarriärer måste brytas innan intrång kan ske. Innanför skyddet bör högreservoaren ha luckor som är låsta ner till den öppna vattenytan. Vissa kommuner har inte tillräckligt med personal och vill inte ta kostnaden för att vara med vid arbeten som operatörer ska utföra och vill inte dela ut någon nyckel så operatörerna kan vara själva vid reservoaren, vissa kommuner har gjort så att operatören får kontakta ett vaktbolag som har tillgång till reservoaren/ vattentornet som släpper in operatören, vaktbolaget stannar kvar under arbetet och låser när det är klart. Sedan faktureras operatören av vaktbolaget för uppdraget. Deltagarna i vår studie har implementerat dessa föreskrifter i olika grad på sina verksamheter. De fyra som hyr ut plats för antenner på sina torn uppger att tillträde åt servicepersonal beviljas först då dessa kan legitimera sig. Ingen av verksamhetsutövarna har gett hyresgäster eller deras kontrakterade personal egna nycklar till vattentornen. En deltagare har upptäckt ett problem då telekom bolag anlitat utländsk personal som inte kunnat uppvisa fullvärdiga ID handlingar vid kontroll för att få tillträde till objekten. Detta har lett till att man i den kommunen ställt högre krav på sina hyresgäster och kan tänkas leda till en attitydförändring gentemot dessa samt en större begränsning av framtida installationer. Den kommun som valt att inte tillåta utomstående antenner på sina objekt har valt att göra så av en ren säkerhetsåtgärd. De tog beslutet för många år sedan att öka säkerheten runt sina anläggningar och byggnader genom att bygga ut skalskydd. Det bestämdes då att inte etablera några nya avtal med några operatörer för att utesluta externa personer från att kunna komma i kontakt med dricksvattnet. Det finns staket runt byggnaden, elektroniskt låssystem till dörrarna vid ingångar som är larmförsedda samt låsta luckor in till reservoaren. Därtill finns även kameraövervakning och ronderingar utförs av den egna personalen och även avtal finnes med ett väktarassistans bolag som har tornen som ronderingsobjekt. Av säkerhetsaspekter så hamnar dricksvatten i fokus tillsammans med framförallt energi och kraftverk som 9

10 för samhället är väldigt känsliga vid i värsta fall terrorhandlingar och där har vi viljan att skydda oss så mycket som möjligt och har därför ansökt att våra byggnader ska få bli skyddsobjekt. Vi har arbetat med säkerheten och känner att vi har kommit långt inom detta område som aktör inom Sverige. Ingen de deltagande i studien har uppgett att man har egen personal eller väktarassistans på plats när själva underhållsarbete utförs, förutom vid demontering i ett av fallen. 6. Strålning från antenner Exponering i närheten av en basstationsantenn beror på ett antal olika faktorer; antennens form och placering, hur många frekvenskanaler som används, vilken effekt som varje frekvenskanaler sänder med, avstånd till antennen, vilken riktverkan antennen har ( antennlobens utbredning ) samt dämpning och reflexer från andra föremål i närheten. Risken att överskrida EU:s gränsvärden föreligger om man befinner sig närmare än ett par decimeter från en basstationsantenn i dess huvudriktning, när antennen sänder med maximal effekt. Närfältet är indikerat i rött i illustrationen nedan. En del av energin i detta fält pendlar hela tiden mellan antennen och fältet, dvs. den re-absorberas av antennen när strömriktningen ändras. Längre bort från antennen finns strålningen, som också är av elektro-magnetisk natur, men benämns "strålning" därför att den rör sig bort från antennen med ljusets hastighet och är därför inte lika kraftig som i närfältet. Enligt SKL s (Sveriges Kommuner och Landsting) underlag till avtal om anläggningsarrende innefattande basstation för mobiltelefoni står det: Antennanläggningen skall placeras och utföras så att bostadslägenheter, lokaler och andra utrymmen inom- eller utomhus som jordägaren, hans anställda eller nyttjanderättshavare och andra normalt har tillträde till inte utsätts för elektromagnetiska fält (strålning) som överstiger vid varje tid gällande gränsvärde för allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält utfärdade av Statens strålskyddsinstitut eller behörigt internationellt organ. Arrendatorn garanterar att det elektromagnetiska fältet från Antennanläggningen utanför skyddszonen alltid understiger detta värde. Delade meningar råder angående problem med strålningen sett i ett arbetsperspektiv. En svarade att man inte såg några problem, medans två ansåg det vara en klar hälsorisk då flertalet antenner fanns installerade på ett 10

11 och samma tak, i ett fall 15 stycken. En av dessa verksamhetsutövare har upplåtit plats åt teknikbodar antingen på taket eller i ett separat utrymme under taket. Enligt konsult ska det inte vara någon risk om personal uppehåller sig i dessa men man framhåller att sin egen personal ej ska verka i antennernas direkta närhet under en längre tid. En fjärde deltagare i vår undersökning uppger att man inte såg någon större risk då man följer de rekommendationer som gäller arbete där strålning kan förekomma. Den egna driftpersonalen är sällan i närheten av antennerna längre perioder. 7. Slutord Under detta projekt har vi fått nya insikter och lärdom om ett ämne som berör VA verksamheten vilken sedan tidigare inte visste om. Att utbredningen av antenner ovanpå vattentorn och reservoarer var så omfattande var vi ej medvetna om. Dessa sidoaktiviteter gentemot dricksvattendistributionen kan upplevas av oss som motsägelsefulla, när nya lagar och förordningar om skarpare kontroller av vårt viktigaste livsmedel trätt i kraft. Vi som studenter ser det inte som förenligt med den nya Livsmedelslagen och dess föreskrifter att upplåta ingrepp av installationer på, samt tillträde till de byggnader som inhyser vårt dricksvatten. Vår uppfattning är att den kommunala VA verksamheten på sina håll möjligtvis varit för generösa gentemot privata aktörer såsom telekombolag då många äldre avtal inte tycks ge några direkta intäkter ställt till den eventuella risktagande man tar genom att upplåta plats på sina torn och reservoarer. Informationsinhämtningen har tagit sin tid och det har inte alltid varit lätt att få tag i personal som är insatta i ämnet då många avtal tecknats för länge sedan och personal har varit i omsättning. Vår grundfråga huruvida antenninfästningar har lett till problem för verksamheten var svår att finna hos våra deltagare. Vi vet dock att så kan fallet vara enligt vår uppdragsgivare, Amphi Tech som arbetar med underhåll och projektering av dricksvattenreservoarer. 8. Källor Förutom deltagarna till studien som vi valt att få förbli anonyma av säkerhets och integritetsskäl har vi funnit vår information via: Personalen hos Amphi Tech AB samt deras hemsida Svenskt Vattens hemsida Sveriges Kommuner och Landsting, SKL Arbetsmiljöverket Livsmedelsverket Notisum AB 11