Europeiska unionens råd Bryssel den 14 november 2016 (OR. en) Jordi AYET PUIGARNAU, direktör, för Europeiska kommissionens generalsekreterare

Transkript

1 Europeiska unionens råd Bryssel den 14 november 2016 (OR. en) 14417/16 EF 342 ECOFIN 1045 DELACT 236 FÖLJENOT från: inkom den: 11 november 2016 till: Komm. dok. nr: Jordi AYET PUIGARNAU, direktör, för Europeiska kommissionens generalsekreterare Jeppe TRANHOLM-MIKKELSEN, generalsekreterare för Europeiska unionens råd C(2016) 7154 final Ärende: KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) / av den 11 november 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 vad gäller parametrar för beräkning av sanktionsavgifter för utebliven avveckling och värdepapperscentralers verksamhet i värdmedlemsstater För delegationerna bifogas dokument C(2016) 7154 final. Bilaga: C(2016) 7154 final 14417/16 /cs DG G 1B SV

2 EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den C(2016) 7154 final KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) / av den om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 vad gäller parametrar för beräkning av sanktionsavgifter för utebliven avveckling och värdepapperscentralers verksamhet i värdmedlemsstater (Text av betydelse för EES) SV SV

3 MOTIVERING 1. BAKGRUND TILL DEN DELEGERADE AKTEN Genom förordning (EU) nr 909/2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler (nedan kallad CSD-förordningen) harmoniseras värdepappersavvecklingen och reglerna för värdepapperscentraler som svarar för den infrastruktur som möjliggör värdepappersavveckling. CSD-förordningen trädde i kraft den 17 september 2014 men kommer att gälla fullt ut först när bestämmelserna i kommissionens delegerade akter och genomförandeakter träder i kraft. Det här är en sådan delegerad akt. Ett av huvudmålen med CSD-förordningen är att värdepappersavvecklingen ska bli säkrare och effektivare, i synnerhet för gränsöverskridande transaktioner, genom att det säkerställs att köpare och säljare får värdepapper respektive pengar i tid och utan risk. För att uppnå detta harmoniserar CSD-förordningen tidpunkten och regelverket för värdepappersavveckling inom EU. I CSD-förordningen föreskrivs framför allt ett antal åtgärder som ska vidtas om avvecklingen av värdepapperstransaktioner uteblir ( utebliven avveckling ). Enligt artikel 7.2 ska värdepapperscentraler ta ut sanktionsavgifter av användare som orsakar utebliven avveckling. Sanktionsavgifterna bör beräknas på daglig basis för varje bankdag som följer på den uteblivna avvecklingen fram till dess att avvecklingen faktiskt äger rum eller någon annan faktor inträffar som avslutar transaktionen. Sådana sanktionsavgifter bör på ett verkningsfullt sätt avskräcka från utebliven avveckling men inte påverka de berörda finansmarknadernas smidiga funktion mer än nödvändigt. Ett annat viktigt mål för CSD-förordningen är att skapa en inre marknad för värdepapperscentralers tjänster. För att uppnå detta fastställs i CSD-förordningen ett gemensamt regelverk för auktorisation, tillsyn och reglering av värdepapperscentraler. Värdepapperscentraler som har auktoriserats enligt reglerna i CSD-förordningen får enligt artikel 23 i denna tillhandahålla sina tjänster i alla medlemsstater i unionen (s.k. passrättigheter). I artikel 24 i CSD-förordningen föreskrivs att hemmedlemsstatens och värdmedlemsstatens behöriga myndigheter ska upprätta ett samarbete när värdepapperscentraler tillhandahåller tjänster över gränserna. Framför allt föreskrivs i artikel 24.4 att myndigheterna i hem- respektive värdmedlemsstaten ska upprätta formella samarbetsarrangemang för tillsynen över värdepapperscentraler om deras verksamhet har kommit att få väsentlig betydelse för värdepappersmarknadernas funktion och för skyddet av investerarna i värdmedlemsstaten. Rättslig bakgrund Befogenheten att anta denna delegerade akt fastställs i artiklarna 7.14 och 24.7 i förordning (EU) nr 909/2014. Den omfattar följande aspekter: Parametrar för beräkning av avskräckande och proportionerliga sanktionsavgifter. Enligt artikel 7.14 i CSD-förordningen bör sanktionsavgifterna baseras på typen av tillgång, det finansiella instrumentets likviditet och typen av transaktion, samt säkerställa en betryggande avvecklingsdisciplin och de berörda finansmarknadernas smidiga och ordnade funktion. SV 2 SV

4 Åtgärder för att fastställa kriterier för när värdepapperscentralers verksamhet i värdmedlemsstater kan anses vara av väsentlig betydelse för värdepappersmarknadernas funktion och för skyddet av investerarna i de berörda värdmedlemsstaterna (artikel 24.7 i CSD-förordningen). Dessa två aspekter är nära förbundna med varandra eftersom båda handlar om förutsättningarna för att åtgärderna i förordning (EU) nr 909/2014 ska kunna vidtas. De utgår dessutom från samma beräkning av värdet på finansiella instrument. Det är därför motiverat att samla alla förutsättningar för åtgärderna i förordning (EU) nr 909/2014 i en enda delegerad akt. 2. SAMRÅD SOM FÖREGÅTT ANTAGANDET AV AKTEN Kommissionen bad Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) att inkomma med ett yttrande (tekniskt utlåtande) om de två aspekter som behandlas i den delegerade akten, dvs. beräkningen av sanktionsavgifterna och kriterierna för att värdepapperscentralers verksamhet i värdmedlemsstater ska anses vara av väsentlig betydelse i den mening som avses i artikel 24.4 i CSD-förordningen. Efter noggranna tekniska bedömningar genomförde Esma ett offentligt samråd under perioden 18 december februari 2015 om de parametrar och åtgärder som föreslagits. Den 5 augusti 2015 lämnade Esma ett utförligt tekniskt utlåtande till kommissionen. Mer än trettio intressenter deltog i Esmas offentliga samråd, däribland offentliga myndigheter, sammanslutningar av värdepapperscentraler, mellanhänder på kapitalmarknaderna, investerare och enskilda företag. Respondenterna var överlag positiva till den metod som Esma föreslog för beräkning av sanktionsavgifterna och framför allt till att myndigheten föreslog att man skulle utgå från ett gemensamt referenspris för finansiella instrument vars avveckling uteblivit i stället för det pris som anges i avvecklingsinstruktionerna. Respondenterna hade emellertid synpunkter på de föreslagna sanktionsavgifternas storlek och kategorier, som de föreslog skulle justeras, i synnerhet för att ta tillräcklig hänsyn till att vissa instrument som emitteras av små och medelstora företag är mindre likvida och till räntebärande instruments särskilda egenskaper. När det gäller åtgärderna för att fastställa om en värdepapperscentrals verksamhet i en annan medlemsstat är av väsentlig betydelse var respondenterna positiva till att bedömningar av väsentlig betydelse skulle göras årligen och till att bedömningskriterierna skulle baseras på de huvudtjänster som värdepapperscentraler tillhandahåller i värdmedlemsstater. Intressenterna lämnade även synpunkter och förslag om de föreslagna kriterierna. Återkopplingen från det offentliga samrådet ledde till att Esma såg över vissa inslag i metoden innan den lämnade ett tekniskt utlåtande till kommissionen. Expertgruppens och andra parters synpunkter Den 21 september och den 28 oktober 2015 rådfrågade kommissionen Europeiska värdepapperskommitténs expertgrupp (EGESC) om Esmas tekniska utlåtande och om innehållet i denna delegerade akt. EGESC var på det hela taget positiv till kommissionens metod, men bad om förtydliganden av de begrepp och kategorier av finansiella instrument som används i den delegerade akten. Kommissionen har även tagit hänsyn till synpunkter från Europaparlamentets föredragande om innehållet i Esmas tekniska utlåtande och i denna delegerade akt. SV 3 SV

5 3. KONSEKVENSBEDÖMNING Efter att till fullo ha beaktat Esmas tekniska utlåtande och återkopplingen från EGESC lägger kommissionen nu fram ett förslag till parametrar för beräkning av sanktionsavgifterna enligt artikel 7.2 i CSD-förordningen samt till åtgärder för att fastställa kriterierna för väsentlig betydelse enligt artikel 24.4 i CSD-förordningen, vilka ska antas genom denna delegerade akt. Sanktionsavgifter för utebliven avveckling Efter en analys av värdepapperscentralers nuvarande sanktionsmekanismer utarbetade Esma en tänkbar ram för beräkning av sanktionsavgifter och begärde in intressenternas synpunkter. Den föreslagna ramen omfattade följande aspekter: 1) Det underliggande värde utifrån vilket sanktionsavgiften bör beräknas. 2) Den avgiftssats som bör tillämpas på det underliggande värdet för att fastställa sanktionsavgifternas faktiska storlek. Underliggande värde för beräkning av sanktionsavgifter För att vara tillräckligt avskräckande bör sanktionsavgifternas storlek vara nära kopplad till värdet på de transaktioner vars avveckling har uteblivit. I sitt samrådsdokument föreslog Esma därför att beräkningsunderlaget för sanktionsavgifterna bör fastställas med hänsyn till värdet på de transaktioner vars avveckling har uteblivit. För att underlätta (och automatisera) beräkningen av sanktionsavgifter menade Esma emellertid att detta beräkningsunderlag bör fastställas objektivt för alla uteblivna avvecklingar av transaktioner med ett givet finansiellt instrument och inte variera beroende på värdet på varje enskild transaktion. Skälet till detta är att det pris som anges i transaktionen kan variera beroende på de kontraktsvillkor som parterna har kommit överens om och att det därför inte skulle utgöra ett tillräckligt enhetligt beräkningsunderlag för sanktionsavgifterna. I sitt samrådsdokument föreslog Esma att sanktionsavgifterna bör beräknas utifrån ett referenspris som på ett objektivt sätt avspeglar marknadsvärdet för de finansiella instrument vars avveckling uteblivit. Detta pris bör fastställas med hänvisning till stängningskursen på den handelsplats där finansiella instrument först tas upp till handel ( primärmarknaden ). Om ett sådant pris inte är tillgängligt rekommenderade Esma att det finansiella instrumentets stängningskurs på den handelsplats där merparten av transaktionerna med instrumentet äger rum ( den mest likvida marknaden ) skulle användas. För att ringa in denna marknad föreslog Esma att definitionen av de mest relevanta marknaderna i termer av likviditet i artikel 4.6 b i förordning (EU) nr 600/2014 (Mifir) skulle användas. Esma försökte på detta sätt säkerställa att marknadsvärdet skulle beaktas i tillräcklig utsträckning och att sanktionsavgifterna skulle vara ungefär desamma för alla värdepapperscentraler. Esma föreslog vidare att om ett referenspris inte finns tillgängligt, vilket i synnerhet är fallet med OTC-transaktioner, bör en förutbestämd metod användas för att beräkna det relevanta priset som utgår från kriterier som rör relevanta marknadsdata, t.ex. priser från olika marknader och mäklare. Esmas förslag att fastställa ett referenspris i stället för att använda värdet på varje enskild transaktion vars avveckling har uteblivit vann starkt stöd under det offentliga samrådet. Rent allmänt efterlyste dock intressenterna ännu mer harmonisering än Esma. För det första föreslog nästan alla respondenter att man för att främja harmonisering och undvika olika referenspriser för samma finansiella instrument även borde ha en gemensam informationskälla som ger alla värdepapperscentraler i unionen referenspriser för alla instrument som kan bli föremål för sanktionsavgifter. En del respondenter menade att denna SV 4 SV

6 gemensamma informationskälla borde vara Esma, medan andra ansåg att värdepapperscentralerna borde identifiera och använda samma källa (t.ex. genom ett upphandlingsförfarande). Många respondenter menade för det andra att referenspriset borde vara priset på den mest likvida marknaden snarare än priset på primärmarknaden. Vissa respondenter tog för det tredje upp tekniska problem rörande tillgången till och beräkningen av referenspris för instrument som antingen sällan handlas på handelsplatser eller som handlas på flera handelsplatser. Flera respondenter undrade slutligen vilket referenspris som borde användas om avvecklingen av en transaktion försenas med mer än en dag efter den planerade avvecklingsdagen. Med hänsyn till återkopplingen från det offentliga samrådet gav Esma kommissionen rådet att fastställa referenspriset utifrån priset på den mest likvida marknaden eller, om ett sådant pris inte finns, med hjälp av en förutbestämd metod som utgår från tillgängliga marknadsdata från olika marknader och mäklare. När det gäller informationskällor för referenspriser övervägde Esma de olika alternativ som föreslagits av respondenterna (dvs. Esma eller en gemensam informationsleverantör för alla värdepapperscentraler). Med tanke på svårigheterna att få ett referenspris från en informationskälla gav Esma kommissionen rådet att låta värdepapperscentralerna använda sina egna informationsleverantörer, under förutsättning att reglerna om referenspriser är tydliga (om t.ex. den mest likvida marknaden för ett instrument är klart och tydligt definierad blir priset detsamma oavsett om det kommer från olika informationsleverantörer). I sitt tekniska utlåtande föreslog Esma dessutom att värdepapperscentraler skulle kunna använda en gemensam metod så att referenspriset blir detsamma hos alla värdepapperscentraler för likartade finansiella instrument. Esma analyserade slutligen alternativen för att fastställa ett relevant pris om avvecklingen av en transaktion skulle utebli i mer än en dag. Ett alternativ var att samma pris skulle användas för samma transaktion (dvs. referenspriset på den planerade avvecklingsdagen skulle användas för varje därpå följande dag då avveckling uteblir). Ett annat alternativ var att flera priser skulle tillämpas (ett för varje dag avveckling uteblir). Esmas råd var att den sistnämnda metoden skulle användas eftersom sanktionsavgifterna då skulle vara bättre kalibrerade till referensprisernas utveckling över tiden, i synnerhet om det handlar om flera uteblivna avvecklingar (dvs. om det faktum att en part inte avvecklade i tid skulle leda till flera uteblivna avvecklingar i senare led). Avgiftssatser I sitt samrådsdokument ansåg Esma att de procentsatser som ska tillämpas på beräkningsunderlaget bör resultera i sanktionsavgifter som förmår ansvariga parter att avveckla sina transaktioner genom att hellre låna relevanta finansiella instrument från marknaden än att tvingas betala sanktionsavgifter. Att avgiftssatsen skulle kopplas till rådande villkor för lån av finansiella instrument på marknaden för värdepappersutlåning ansågs emellertid vara alltför komplicerat och kostsamt. Med tanke på vikten av att tillämpningen av sanktionsavgifter sker automatiskt föreslog Esma att en tabell skulle upprättas med fasta avgiftssatser som bestäms på förhand men ändå fungerar som ett tillräckligt incitament att undvika uteblivna avvecklingar. Enligt Esma skulle detta tillvägagångssätt även ta bättre hänsyn till de relevanta finansiella instrumentens särskilda egenskaper, i synnerhet de som rör likviditet och avveckling. I sitt samrådsdokument föreslog Esma fyra avgiftssatser: 1,0 punkt för aktier och andra finansiella instrument som inte ingår i andra kategorier, 0,25 punkter för statsobligationer, 0,5 punkter för företagsobligationer, och en rabatt per valuta för likvida medel (dvs. den officiella SV 5 SV

7 dagslåneränta som tas ut av den centralbank som ger ut den berörda avvecklingsvalutan). Esma föreslog även att dessa avgiftssatser skulle ses över när marknadsvillkoren ändras. Intressenterna var överlag positiva till den föreslagna metoden men hade olika uppfattningar om exakt vilka avgiftssatser som borde tillämpas. Vissa menade att procentsatserna var för låga men majoriteten ansåg att de var för höga jämfört med kostnaderna för att låna specifika finansiella instrument. En respondent presenterade kvantitativa data som visade att de avgiftssatser som Esma föreslog var högre än kostnaderna för att låna relevanta finansiella instrument. Ett fåtal respondenter föreslog att mer detaljerade avgiftssatser skulle fastställas på enskild instrumentnivå (med utgångspunkt i ISIN-koden) och ta hänsyn till det enskilda finansiella instrumentets likviditet. När det i synnerhet gällde små och medelstora företag och mindre likvida aktier ansåg många respondenter att en avgiftssats på 1,0 punkt var för hög och föreslog att åtminstone en lägre avgiftssats skulle införas för dem. De hävdade att alltför höga sanktionsavgifter skulle leda till att mellanhänder (marknadsgaranter) skulle dra sig ur handeln med små och medelstora företags aktier eller mindre likvida aktier och därför undergräva deras likviditet på marknaden. Den avgiftssats som respondenterna föreslog för små och medelstora företags aktier låg på ca 0,25 punkter. När det gällde företagsobligationer ansåg vissa respondenter att avgiftssatsen var för hög med tanke på att avvecklingen av dem inte är standardiserad och att de är mindre likvida. Flera respondenter rekommenderade ytterligare kategorier och lägre avgiftssatser för börshandlade fonder, depåbevis och certifikat. Återkopplingen från det offentliga samrådet ledde till att Esma föreslog att kategorierna av och nivåerna på avgiftssatserna skulle ändras. Esma lade till nya kategorier för aktier och obligationer som handlas på tillväxtmarknader för små och medelstora företag och fastställde en avgiftssats på 0,25 respektive 0,15 punkter för dessa. Esma har även lagt till en ny kategori och en lägre avgiftssats på 0,5 punkter för illikvida aktier i allmänhet. När det gällde obligationer tog Esma ställning till de uppgifter som inkommit under samrådet och som visade att de föreslagna avgiftssatserna för obligationer i samrådsdokumentet var 7 8 gånger högre än upplåningskostnaderna. Mot bakgrund av dessa uppgifter föreslog Esma att avgifterna skulle sänkas för stats- och företagsobligationer (0,10 respektive 0,20 punkter). När det gällde börshandlade fonder, depåbevis och certifikat tog Esma hänsyn till att dessa instrument kan ha en mycket begränsad likviditet. Att använda samma avgiftssatser för dem som för likvida aktier ansågs vara olämpligt och potentiellt kunna skada de berörda marknaderna. Esma föreslog därför att avgiftssatsen för dessa instrument skulle anpassas till den för illikvida aktier (dvs. 0,5 punkter). Esmas tekniska utlåtande till kommissionen innehöll slutligen ett förslag om att Esma skulle se över de föreslagna avgiftssatserna om marknadsvillkoren förändras. En mekanism för översyn av CSD-förordningen och dess genomförandeakter föreskrivs redan i artiklarna i förordningen. Eftersom marknadsvillkoren sannolikt kommer att förändras vore det emellertid lämpligt att lägga till en särskild bestämmelse i den delegerade akten om att kommissionen ska se över avgiftssatserna senast tre år efter det att den delegerade akten har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning (dvs. när de föreslagna avgiftssatserna har tillämpats i ett år, eftersom de ska fasas in under en tvåårsperiod). Sänkning/höjning av sanktionsavgiften Esma har även reflekterat över om värdepapperscentraler från fall till fall ska kunna höja eller sänka sanktionsavgiften för att bättre kunna påverka marknadsdeltagarnas beteende. Esma hävdade att sänkningar eller höjningar av sanktionsavgifterna under vissa omständigheter SV 6 SV

8 (t.ex. vid upprepade uteblivna avvecklingar) skulle försvåra uttaget och den automatiska tillämpningen av sanktionsavgifterna. Mot bakgrund av analysen av de nuvarande sanktionsavgiftssystemen konstaterade Esma att även om det i vissa av dem är möjligt att från fall till fall höja sanktionsavgifterna brukar sådana höjningar i praktiken inte göras. Respondenterna i det offentliga samrådet var positiva till Esmas förslag om att det inte skulle finnas någon möjlighet att från fall till fall höja eller sänka sanktionsavgifterna. Esma föreslog därför inga höjningar eller sänkningar av sanktionsavgifterna i sitt tekniska utlåtande till kommissionen. Esma har i stället understrukit att avgiftssatserna regelbundet ska ses över och uppdateras över hela linjen för att ta hänsyn till marknadsutvecklingen. Tillämpning av ett system med sanktionsavgifter I sitt samrådsdokument ansåg Esma att värdepapperscentraler och deras användare måste få tillräckligt med tid på sig att vidta relevanta åtgärder rörande beräkningen av sanktionsavgifter. Skälet till detta var att de föreslagna åtgärderna kräver stora förändringar av it-system, marknadstester och ändringar av rättsliga arrangemang mellan värdepapperscentraler och deras användare. Under det offentliga samrådet gav både marknadsdeltagare och offentliga myndigheter sitt enhälliga stöd till införandet av en infasningsperiod. Väsentlig betydelse Esma beaktade flera aspekter under arbetet med sitt tekniska utlåtande om åtgärder för att bedöma om värdepapperscentralers verksamhet i värdmedlemsstater är av väsentlig betydelse. För det första bör bedömningen vara inriktad på de tjänster som värdepapperscentraler erbjuder användare från värdmedlemsstater i enlighet med CSD-förordningen (dvs. den initiala registreringen av värdepapper ( notarietjänst ), värdepapperskonton på högsta nivå ( central kontoföringstjänst ) och avvecklingstjänster). Logiken bakom detta är att värdepapperscentralerna tillhandahåller sådana tjänster i egenskap av finansmarknadsinfrastruktur och att de inte tillhandahålls av andra företag. Bedömningen bör för det andra ta hänsyn till hur omfattande denna tjänsteverksamhet är i de berörda värdmedlemsstaterna, eftersom en tillräckligt omfattande verksamhet innebär att eventuella fel och brister i värdepapperscentralens verksamhet kan påverka värdepappersmarknadernas smidiga funktion och skyddet av investerarna i de berörda värdmedlemsstaterna. Bedömningskriterierna bör slutligen baseras på indikatorer som kan bedömas regelbundet av behöriga myndigheter och som säkerställer en effektiv och ändamålsenlig tillsyn och övervakning av värdepapperscentraler, utan att det krävs alltför många samarbetsarrangemang. Det var utifrån detta som Esma överlämnade en lista över indikatorer för varje enskild huvudtjänst som värdepapperscentraler tillhandahåller för att mäta deras relevans i värdmedlemsstater. Logiken bakom Esmas metod är att när en värdepapperscentrals huvudtjänster svarar för 15 % av de tjänster som tillhandahålls av alla EUvärdepapperscentraler i en värdmedlemsstat anses dess verksamhet vara av väsentlig betydelse för den berörda värdmedlemsstaten Esma föreslog att indikatorerna bör tillämpas på årlig basis, dvs. att de behöriga myndigheterna skulle ta ställning till om verksamheten är av väsentlig betydelse varje år. En sådan frekvens tar hänsyn till den tid som krävs för att samla in nödvändiga data för beräkningen av indikatorer och deras aggregering på unionsnivå. SV 7 SV

9 I sin återkoppling under det offentliga samrådet var intressenterna på det hela taget positiva till förslaget att bedömningen skulle göras varje år. Även om många intressenter var positiva till Esmas metod att rikta in bedömningen på värdepapperscentralers huvudtjänster lämnade de specifika synpunkter på enskilda indikatorer. Vad som räknas som av väsentlig betydelse när det gäller notarietjänster och centrala kontoföringstjänster I sitt samrådsdokument presenterade Esma följande indikatorer för bedömning av om notarietjänster och centrala kontoföringstjänster är av väsentlig betydelse: (a) (b) Indikator för notarietjänster: värdet av värdepapper utgivna av emittenter från värdmedlemsstaten som initialt registrerats hos värdepapperscentralen utgör minst 15 % av värdet av alla värdepapper utgivna av emittenter från värdmedlemsstaten som initialt registrerats hos alla värdepapperscentraler i EU. Indikator för centrala kontoföringstjänster: värdet av värdepapper som kontoförs centralt av hemmedlemsstatens värdepapperscentral för deltagare och andra innehavare av värdepapperskonton från värdmedlemsstaten utgör minst 15 % av värdet på värdepapper som kontoförs centralt av alla värdepapperscentraler i EU för deltagare och andra innehavare av värdepapperskonton från värdmedlemsstaten. Delindikator för kontoföring: värdet av värdepapper utgivna av en värdepapperscentral etablerad i EU som inte kontoförs centralt av värdepapperscentralen i hemmedlemsstaten för andra deltagare än värdepapperscentraler och för andra innehavare av värdepapperskonton från värdmedlemsstaten utgör minst 10 % (endast om indikatorn för centrala kontoföringstjänster ligger på minst 5 %) av värdet av värdepapper som inte kontoförs centralt hos alla värdepapperscentraler i EU för andra deltagare än värdepapperscentraler samt för andra innehavare av värdepapperskonton i värdmedlemsstaten. De flesta av respondenterna var överens om att indikatorerna för notarietjänster och centrala kontoföringstjänster är relevanta. En del intressenter påpekade emellertid att i vissa medlemsstater kan notarietjänsten utföras av andra än värdepapperscentraler (t.ex. bolagsregister), varför indikatorn för notarietjänster kan vara otillämpbar i deras jurisdiktioner. Respondenterna menade dessutom att införandet av en delindikator under indikatorn för central kontoföring gjorde tillämpningen av den sistnämnda alltför komplicerad. Esma beaktade dessa synpunkter i sitt tekniska utlåtande. När det gäller den första frågan utvecklade Esma en gemensam indikator för notarietjänster och centrala kontoföringstjänster baserad på värdet av värdepapper som initialt registrerats hos eller som kontoförts centralt av en värdepapperscentral för emittenter från en värdmedlemsstat. När det gäller den andra frågan tog Esma bort delindikatorn från indikatorn för central kontoföring med argumentet att dessa tjänster delvis fångas in av indikatorn för avvecklingstjänster. Vad som räknas som av väsentlig betydelse när det gäller avvecklingstjänster. I sitt samrådsdokument presenterade Esma följande indikatorer för bedömning av om avvecklingstjänster är av väsentlig betydelse: (a) Avvecklingsindikator (emittentperspektiv): värdet av avvecklingsinstruktioner som hemmedlemsstatens värdepapperscentral har verkställt avseende transaktioner med värdepapper utgivna av emittenter från värdmedlemsstaten utgör minst 15 % av värdet av avvecklingsinstruktioner som alla värdepapperscentraler i EU har verkställt SV 8 SV

10 avseende transaktioner med värdepapper utgivna av emittenter från värdmedlemsstaten. (b) Avvecklingsindikator (deltagarperspektiv): värdet av avvecklingsinstruktioner från deltagare och andra innehavare av värdepapperskonton i värdmedlemsstaten som hemmedlemsstatens värdepapperscentral har verkställt utgör minst 15 % av värdet av avvecklingsinstruktioner som alla värdepapperscentraler i EU har verkställt för deltagare och andra innehavare av värdepapperskonton i värdmedlemsstaten. Logiken bakom detta är att om en värdepapperscentral avvecklar mer än 15 % av alla värdepapper som ges ut av en värdmedlemsstats emittenter eller mer än 15 % av all värdepappersavveckling som utförs av värdepapperscentralers deltagare (mellanhänder som innehar värdepapper för investerares räkning) från en värdmedlemsstat, är denna värdepapperscentrals avvecklingstjänst av väsentlig betydelse. När det gäller hänvisningen till deltagare ansåg Esma att deltagarnas ursprung kan vara en proxyvariabel vid bedömningen av om en värdepapperscentrals verksamhet är av väsentlig betydelse ur de slutliga investerarnas perspektiv. Flera respondenter ifrågasatte att avvecklingstjänster skulle beaktas i bedömningen av väsentlig betydelse. De ansåg att bedömningen borde begränsas till notarietjänster och centrala kontoföringstjänster med hänvisning till artikel 2.32 i CSD-förordningen som handlar om det förfarande som en värdepapperscentral ska följa om den avser att tillhandhålla tjänster över gränserna. Esma stödde inte denna tolkning i sitt tekniska utlåtande. Även om artikel 23.2 i CSD-förordningen begränsar det förfarande som en värdepapperscentral ska följa när den erbjuder vissa tjänster (notarietjänster och centrala kontoföringstjänster) bör denna bestämmelse läsas tillsammans med artikel 23.1, som fastställer principen om värdepapperscentralers rätt att tillhandahålla tjänster inom unionen och som omfattar alla tjänster som tillhandahålls av en värdepapperscentral. Andra intressenter ifrågasatte om deltagare kan betraktas som en lämplig proxyvariabel för investerare. De menade att en deltagares nationalitet inte är en lämplig faktor för att mäta värdepapperscentralers inverkan på skyddet av investerare. De hävdade att även om deltagarna ofta tillhandahåller tjänster för investerare från sina jurisdiktioner är det icke desto mindre möjligt att de håller värdepapper och tillhandahåller tjänster för utländska investerare. Det framhölls dock generellt bland respondenterna att värdepapperscentraler inte har kännedom om vilket land deras deltagares kunder (dvs. de slutliga investerarna) kommer ifrån. Esma var medvetet om begränsningarna av att använda deltagare från värdmedlemsstater som en proxyvariabel för investerare i dessa medlemsstater. Om värdepapperscentraler inte har nödvändig information om indirekt tillhandahållande av avvecklingstjänster (dvs. till indirekta deltagare eller slutliga investerare), och med tanke på att värdepapperscentralers deltagare normalt tillhandahåller tjänster för investerare som är etablerade inom samma jurisdiktion, menade Esma emellertid att deltagarna ändå kan användas som proxyvariabel för investerare. Övriga kriterier Förutom de huvudtjänster (notarietjänster, central kontoföring och avveckling) som värdepapperscentraler tillhandahåller i egenskap av marknadsinfrastruktur kan de erbjuda tjänster som har anknytning till dessa huvudtjänster (t.ex. hantering av säkerheter, tillsynsrapportering, it-tjänster etc.), vilket sker i konkurrens med andra företag. I sitt samrådsdokument uteslöt Esma sådana anknutna tjänster från bedömningen av om SV 9 SV

11 verksamheten är av väsentlig betydelse, eftersom de inte är nödvändiga för värdepapperscentralers tillhandahållande av sina huvudtjänster i egenskap av marknadsinfrastruktur och normalt tillhandahålls av andra företag än värdepapperscentraler. Esma tog heller inte hänsyn till etablering av filialer i värdmedlemsstater som ett separat kriterium i bedömningen av väsentlig betydelse. Esma ansåg att det faktum att värdepapperscentraler har filialer i värdmedlemsstater inte i sig inverkar på om de är av väsentlig betydelse i dessa medlemsstater. Esma rekommenderade att värdepapperscentralers väsentliga betydelse endast ska fastställas med hänvisning till de faktiska tjänster som erbjuds användare från värdmedlemsstater, oavsett av om tjänsterna tillhandahålls över gränserna eller via filialer. Detta fick brett stöd under det offentliga samrådet men ifrågasattes av vissa värdepapperscentraler. Åtgärder för att tillämpa de föreslagna indikatorerna Flera intressenter framhöll att det var svårt att få fram den statistik som krävs för att tillämpa de föreslagna indikatorerna i praktiken eftersom de avser tjänster som värdepapperscentralerna tillhandahåller inom hela unionen. Respondenterna menade att Esma är väl skickat att konsolidera data från alla relevanta värdepapperscentraler inom hela EU, så att behöriga myndigheter och värdepapperscentraler kan beräkna indikatorerna. Med tanke på vikten av att enhetliga data används i EU för att beräkna indikatorerna noterade Esma i sitt tekniska utlåtande till kommissionen att myndigheten kan överväga att utfärda riktlinjer för att närmare ange hur insamling och beräkning av indikatorer ska gå till. Flera respondenter underströk att värdepapperscentraler för närvarande inte förfogar över den information som krävs för att fullt ut beräkna indikatorerna för central kontoföring och avvecklingstjänster. Detta bekräftades under en simulering som Esma genomförde parallellt med det offentliga samrådet. Esma gjorde en mer ingående bedömning av detta och kom fram till att det kommer att ta tid för värdepapperscentralerna att införa de krav på dokumentation och it-processer som krävs för att samla in och filtrera data för bedömningen av väsentlig betydelse. I sitt tekniska utlåtande föreslår Esma att den gemensamma indikatorn för notarietjänster och central kontoföring ska tillämpas omedelbart, medan övriga indikatorer bör tillämpas inom två år från det att den delegerade akten träder i kraft. När det gäller beräkningen av det marknadsvärde för värdepapper som är relevant för tillämpningen av flera indikatorer föreslog Esma i sitt samrådsdokument att det skulle fastställas utifrån stängningskursen på den handelsplats där värdepapperen först togs upp till handel eller på den mest relevanta marknaden i termer av likviditet. Flera intressenter efterlyste ett förtydligande av hur dessa begrepp ska tillämpas. I sitt tekniska utlåtande underströk Esma att begreppet värdepapperens marknadsvärde bör anpassas till ett liknande begrepp som ska formuleras i förslaget till teknisk tillsynsstandard om avvecklingsdisciplin, samt till befintliga begrepp i förordning (EU) nr 600/2014 (Mifir). Denna förordning följer konsekvent det tillvägagångssätt som Esma föreslog i sitt tekniska utlåtande. 3.1 KOSTNADS-NYTTOANALYS Kostnaden för och nyttan av de parametrar som används i denna delegerade akt för att beräkna storleken på sanktionsavgifterna och av åtgärderna för att fastställa väsentlig betydelse analyserades i konsekvensbedömningen av kommissionens förslag till CSD- SV 10 SV

12 förordningen (SWD(2012) 22 final), och i Esmas konsekvensbedömning som bifogades myndighetens tekniska utlåtande. Vad gäller sanktionsavgifter är, som framgår av kommissionens konsekvensbedömning, den största kostnaden för de olika alternativen genomförandekostnaderna för värdepapperscentralerna. Kommissionens rapport tar även upp kostnaderna för marknadsdeltagare som systematiskt underlåter att avveckla (t.ex. vissa blankare) och som kommer att tvingas betala sanktionsavgifter. Dessa kostnader kommer emellertid att uppvägas av de allmänna positiva effekterna för investerarna av en ökad avvecklingseffektivitet och avvecklingsdisciplin. Esma pekade i sin konsekvensbedömning på de särskilda kostnader för regelefterlevnad som uppstår för värdepapperscentraler, t.ex. kostnader för att fastställa referenspriset på finansiella instrument vars avveckling har uteblivit. Dessa kostnader kommer att belasta värdepapperscentraler, som kommer att behöva betala dataleverantörer för att fastställa referenspriser. Värdepapperscentralerna kommer emellertid att få tillbaka dessa kostnader via de tjänster som de tillhandahåller användare. Med tanke på att dessa referenspriser är allmänt tillgängliga och att man, om de inte är det, kan använda en förutbestämd metod bör kostnaderna för att fastställa dessa vara begränsade. Esma nämnde även potentiella indirekta kostnader i sin konsekvensbedömning. Det system som föreslagits för beräkningen av sanktionsavgifter är inte strängt kalibrerat till kostnaderna för att låna relevanta finansiella instrument, utan baseras på förutbestämda avgiftssatser som tar hänsyn till egenskaperna hos olika finansiella instrument. Det föreslagna systemet kan därigenom komma att påverka likviditeten hos vissa mindre likvida finansiella instrument, t.ex. instrument utgivna av små och medelstora företag (om sanktionsavgifterna är alltför höga kan de ökade kostnaderna få mellanhänder att dra sig ur marknaderna, vilket kan påverka marknadernas likviditet). Esma är medvetet om att ett sådant system, om det kalibreras felaktigt, kan få snedvridande effekter. Myndigheten har därför föreslagit att avgiftssatserna ska vara lägre för illikvida aktier och företagsobligationer och allra lägst för instrument som handlas på tillväxtmarknaderna för små och medelstora företag. Om sanktionsavgiftens avskräckande effekt skulle leda till att man avstår från att överhuvudtaget handla med sådana instrument skulle målet att begränsa uteblivna avvecklingar uppnås på bekostnad av sådana instruments likviditet. I sådana fall bör kommissionen se över avgiftssatserna. Den första översynen av avgiftssatserna ska äga rum tillräckligt snart för att åtgärda potentiella likviditetsproblem (dvs. ett år efter det att sanktionsavgifterna börjar tillämpas). Det står emellertid kommissionen fritt att, om det skulle uppstå allvarliga problem, se över avgiftssatserna när som helst före den tidpunkt som fastställs i den delegerade akten. När det gäller frågan om väsentlig betydelse beskrivs kostnaderna för att involvera andra medlemsstater i tillsynen av värdepapperscentraler med gränsöverskridande verksamhet i kommissionens konsekvensbedömning som regleringskostnader som ska bäras av vissa stora värdepappercentraler. Esmas konsekvensbedömning bekräftade detta och gjorde en mer ingående analys av vad de alternativ som väljs för varje indikator skulle kosta. Esma har även genomfört en simulering för att fastställa vilka myndigheter som, beroende på vilket alternativ som väljs, skulle behöva SV 11 SV

13 upprätta samarbetsarrangemang i enlighet med artikel 24 i CSD-förordningen. På grund av bristen på uppgifter begränsades simuleringen till emittenternas indikator för notarietjänster och central kontoföring. 3.2 PROPORTIONALITETSPRINCIPEN När det gäller beräkningen av sanktionsavgifter och i enlighet med artikel 7.14 i CSDförordningen säkerställer de parametrar som föreskrivs i den delegerade akten att sanktionsavgifterna är avskräckande och proportionerliga. När det gäller åtgärderna för att fastställa väsentlig betydelse kalibreras indikatorerna på nivåer som säkerställer att bara värdepapperscentraler med tillräckligt väsentlig gränsöverskridande verksamhet underställs kraven i artikel 24.4 i CSD-förordningen (dvs. främst stora värdepapperscentraler). Med tanke på ovanstående säkerställer denna delegerade akt en proportionerlig tillämpning av CSD-förordningen och tar därmed hänsyn till proportionalitetsprincipen SUBSIDIARITETSPRINCIPEN Målet med denna delegerade akt är att fastställa parametrar för beräkningen av de sanktionsavgifter som ska tillämpas på ett harmoniserat sätt inom hela EU och att fastställa kriterier för när värdepapperscentralers verksamhet i värdmedlemsstater kan betraktas som av väsentlig betydelse för värdepappersmarknadernas funktion och för skyddet av investerarna i den värdmedlemsstaten. Medlemsstaterna kan inte själva göra detta eftersom parametrar för beräkning av sanktionsavgifter och åtgärder för att fastställa väsentlig betydelse kräver harmonisering inom EU i enlighet med CSD-förordningen. Denna delegerade akt utgör ett komplement till CSDförordningen som respekterar proportionalitetsprincipen enligt ovan och därför är i enlighet med subsidiaritetsprincipen. 4. DEN DELEGERADE AKTENS RÄTTSLIGA ASPEKTER 4.1 ARTIKEL 1 Genom denna förordning införs kriterier för fastställande av väsentlig betydelse. Ett av dessa kriterier gäller avvecklingstjänster som en värdepapperscentral tillhandahåller i en värdmedlemsstat. För att bedöma sådana avvecklingstjänsters betydelse fastställs i denna förordning gränsvärden för kvantifiering av avvecklingens storlek genom hänvisning till det värde som anges i avvecklingsinstruktionerna. Avvecklingsinstruktion är en teknisk term som inte definieras i CSD-förordningen. I artikel 1 förtydligas att termen avser båda de instruktioner som nämns i artikel 2 i i direktiv 98/26/EG 1. 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, EGT L 166, , s. 45. SV 12 SV

14 4.2 ARTIKEL 2 I denna bestämmelse förklaras att sanktionsavgiftens storlek ska beräknas på grundval av de parametrar som föreskrivs i förordningen. Sanktionsavgiftens storlek ska fastställas genom att en av avgiftssatserna i bilagan till förordningen tillämpas på ett referenspris på det underliggande finansiella instrumentet i den transaktion vars avveckling har uteblivit. 4.3 ARTIKEL 3 I denna bestämmelse definieras hur referenspriset på ett finansiellt instrument bör fastställas. Ett sådant referenspris bör baseras på det finansiella instrumentets marknadsvärde fastställt i enlighet med artikel ARTIKEL 4 I denna artikel klargörs att uppfyllandet av något av kriterierna i artiklarna 5 och 6 är tillräckligt för att fastställa väsentlig betydelse för värdepappersmarknadernas funktion och för skyddet av investerarna i värdmedlemsstaten. 4.5 ARTIKEL 5 I denna bestämmelse fastställs de kriterier enligt vilka värdepapperscentraler som tillhandahåller notarietjänster och central kontoföring i värdmedlemsstater bör anses vara av väsentlig betydelse för marknaderna i dessa värdmedlemsstater. Det handlar om följande två kriterier (som är tillämpliga var för sig): Värdet av värdepapper utgivna av emittenter från värdmedlemsstaten som initialt registrerats hos eller som kontoförs centralt av värdepapperscentralen utgör minst 15 % av värdet på alla värdepapper utgivna av emittenter från värdmedlemsstaten som initialt registrerats hos eller som kontoförs centralt av alla värdepapperscentraler i EU. Värdet av värdepapper som kontoförs centralt av hemmedlemsstatens värdepapperscentral för deltagare och andra innehavare av värdepapperskonton från värdmedlemsstaten utgör minst 15 % av värdet på värdepapper som kontoförs centralt av alla värdepapperscentraler i EU för deltagare och andra innehavare av värdepapperskonton från värdmedlemsstaten. I denna bestämmelse sägs även att marknadsvärdet bör fastställas i enlighet med artikel 8. I denna artikel föreskrivs dessutom att så snart det konstateras att en värdepapperscentrals verksamhet är av väsentlig betydelse för värdmedlemsstaten ska den från och med den 30 april året efter det att kriterierna har uppfyllts anses vara av väsentlig betydelse under en treårsperiod som kan förlängas. Detta bör göra det möjligt för myndigheterna i hem- och värdmedlemsstater att upprätta samarbetsarrangemang för tillräckligt lång tid. SV 13 SV

15 4.6 ARTIKEL 6 Artikel 6 handlar om gränsvärdena för när avvecklingstjänster ska anses vara av väsentlig betydelse. Det finns tre alternativa kriterier: Att det årliga värdet av avvecklingsinstruktioner som hemmedlemsstatens värdepapperscentral har verkställt avseende transaktioner med värdepapper utgivna av emittenter från värdmedlemsstaten utgör minst 15 % av värdet av avvecklingsinstruktioner som alla värdepapperscentraler i EU verkställer avseende transaktioner med värdepapper utgivna av emittenter från värdmedlemsstaten. Att det årliga värdet av avvecklingsinstruktioner från deltagare och andra innehavare av värdepapperskonton från värdmedlemsstaten som hemmedlemsstatens värdepapperscentral verkställer utgör minst 15 % av värdet av avvecklingsinstruktioner från deltagare och andra innehavare av värdepapperskonton från värdmedlemsstaten som verkställs av alla värdepapperscentraler i EU. Fall där en värdepapperscentral har hand om ett avvecklingssystem för värdepapper som regleras av värdmedlemsstatens lag och som har betecknats och anmälts till Esma i enlighet med direktiv 98/26/EG. I denna bestämmelse beskrivs även hur avvecklingsvärdet ska fastställas om det finns olika typer av avvecklingsinstruktioner, nämligen i) för avvecklingsinstruktioner mot betalning, det värde på den motsvarande transaktionen i finansiella instrument som har registrerats i avvecklingssystemet för värdepapper, och ii) för avvecklingsinstruktioner som rör transaktioner utan likvid (FOP Free of Payment), det relevanta finansiella instrumentets aggregerade marknadsvärde fastställt i enlighet med artikel 7. Precis som i artikel 5 föreskrivs i denna artikel även att så snart det konstateras att en värdepapperscentrals verksamhet är av väsentlig betydelse för värdmedlemsstaten ska den från och med den 30 april året efter det att kriterierna har uppfyllts anses vara av väsentlig betydelse under en treårsperiod som kan förlängas. 4.7 ARTIKLARNA 7 9 I de allmänna bestämmelserna, övergångsbestämmelserna och de slutliga bestämmelserna fastställs gemensamma föreskrifter för beräkningen av sanktionsavgifter och tillämpningen av kriterierna för väsentlig betydelse. I artikel 7 föreskrivs hur olika värden i förordningen ska fastställas. I artikel 8 fastställs övergångsbestämmelser för tillämpningen av kriterierna för väsentlig betydelse. För det första fastställs när uppgifterna för bedömningskriterierna ska samlas in och tillämpas. Bedömningen av notarietjänster och centrala kontoföringstjänster bör baseras på värdepapperens värde den 31 december kalenderåret i fråga. Efter antagandet av denna delegerade akt ska den första bedömningen av de olika tjänsterna göras inom fyra månader SV 14 SV

16 från det att de relevanta bestämmelserna börjar tillämpas och baseras på värden den 31 december föregående kalenderår. Eftersom de finansiella instrumentens marknadsvärde ska fastställas utifrån den mest relevanta marknaden i vad gäller likviditet enligt artikel 4.1 a i förordning (EU) nr 600/2014 fastställs i denna artikel dessutom hur de finansiella instrumentens marknadsvärde bör fastställas innan förordning (EU) nr 600/2014 träder i kraft. I artikel 9 fastställs en infasningsperiod på två år för tillämpningen av några av förordningens bestämmelser. Man tar därmed hänsyn till den längre tid som intressenterna kommer att behöva få på sig för att införa åtgärder för tillämpningen av sanktionsavgifter enligt denna förordning och den tid som värdepapperscentralerna kommer att behöva få på sig för att införa kraven på dokumentation och it-processer för att kunna samla in och konsolidera uppgifter för bedömningen av om vissa tjänster är av väsentlig betydelse. I artikel 9 fastställs även särskilda datum för tillämpningen av vissa av förordningens bestämmelser som hänvisar eller har anknytning till andra förordningar. Tillämpningsdagen för sådana bestämmelser bör anpassas till dessa andra förordningar. SV 15 SV

17 KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) / av den om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 vad gäller parametrar för beräkning av sanktionsavgifter för utebliven avveckling och värdepapperscentralers verksamhet i värdmedlemsstater (Text av betydelse för EES) EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler samt ändring av direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning (EU) nr 236/2012 1, särskilt artiklarna 7.14 och 24.7, och av följande skäl: (1) Bestämmelserna i denna förordning är nära förbundna med varandra eftersom de handlar om förutsättningarna för genomförande av åtgärderna i förordning (EU) nr 909/2014. För att säkerställa samstämmighet mellan dessa åtgärder och göra det lättare för rättssubjekten att få överblick över och hitta dem bör alla dessa förutsättningar för åtgärder enligt förordning (EU) nr 909/2014 samlas i en enda förordning. (2) Enligt förordning (EU) nr 909/2014 ska värdepapperscentraler ta ut sanktionsavgifter av deltagare i sina avvecklingssystem för värdepapper som orsakar uteblivna avvecklingar (nedan kallat ansvariga deltagare). (3) För att säkerställa att de sanktionsavgifter som tas ut av ansvariga deltagare verkligen har en avskräckande effekt bör parametrarna för beräkning av sanktionsavgifternas storlek vara nära kopplade till värdet på de finansiella instrument som inte levereras och lämpliga avgiftssatser tillämpas på detta värde. Värdet på transaktionens underliggande finansiella instrument bör även ligga till grund för beräkningen av sanktionsavgiftens storlek, om den uteblivna avvecklingen beror på brist på kontantmedel. Sanktionsavgifternas storlek bör fungera som ett incitament för ansvariga deltagare att omgående avveckla transaktioner vars avveckling har uteblivit. För att säkerställa att målet med införandet av sanktionsavgifter verkligen uppnås bör det på grundval av avgifternas effekter på marknaden fortlöpande kontrolleras att de parametrar som används för att beräkna dem är lämpliga, så att de vid behov kan justeras. 1 EUT L 257, , s. 1. SV 16 SV

18 (4) Med tanke på de betydande prisskillnaderna mellan de många transaktionernas underliggande finansiella instrument och för att underlätta beräkningen av sanktionsavgifter, bör de finansiella instrumentens värde baseras på ett gemensamt referenspris. Värdepapperscentraler bör använda samma referenspris en given dag för att beräkna sanktionsavgifterna för utebliven avveckling av identiska finansiella instrument. Sanktionsavgifterna bör således fastställas genom att antalet underliggande finansiella instrument i den transaktion vars avveckling uteblivit multipliceras med det relevanta referenspriset. Fastställandet av referenspriser bör baseras på objektiva och tillförlitliga uppgifter och metoder. (5) En automatisk beräkning av sanktionsavgifterna bör säkerställa att de faktiskt tillämpas av värdepapperscentralerna och lämpliga avgiftssatser bör därför utgå från en gemensam tabell med värden som är enkla att automatisera och tillämpa. Avgiftssatserna för olika typer av finansiella instrument bör fastställas på nivåer som leder till att sanktionsavgifterna uppfyller villkoren i förordning (EU) nr 909/2014. (6) Avvecklingen av aktietransaktioner är normalt mycket standardiserad. Om det finns en likvid marknad för aktierna och det därför är lätt att köpa dem bör uteblivna avvecklingar påföras den högsta avgiftssatsen, så att ansvariga deltagare får ett incitament att avveckla uteblivna transaktioner utan onödigt dröjsmål. För aktier där det inte finns en likvid marknad bör avgiftssatsen vara lägre eftersom även en lägre avgift kan ha en avskräckande effekt men inte inverkar på de berörda marknadernas smidiga och ordnade funktion. (7) Storleken på sanktionsavgifterna för utebliven avveckling av transaktioner med räntebärande instrument utgivna av stater bör ta hänsyn till att dessa transaktioner normalt är stora och av betydelse för finansmarknadernas smidiga och ordnade funktion. Uteblivna avvecklingar bör därför påföras den lägsta avgiftssatsen. Denna avgiftssats bör emellertid ändå ha en avskräckande effekt och fungera som ett incitament för avveckling utan onödigt dröjsmål. (8) För räntebärande instrument som inte ges ut av stater är marknaderna inte lika likvida och storleken på transaktioner med sådana instrument är mindre. Sådana räntebärande instrument har dessutom inte samma inverkan på finansmarknadernas smidiga och ordnade funktion som räntebärande instrument utgivna av stater. Avgiftssatsen för uteblivna avvecklingar bör därför vara högre än för räntebärande instrument utgivna av stater. (9) Utebliven avveckling av transaktioner med räntebärande instrument bör påföras en lägre avgiftssats än utebliven avveckling av transaktioner med andra finansiella instrument, med tanke på deras i allmänhet större storlek, icke-standardiserade avveckling, större gränsöverskridande dimension och betydelse för finansmarknadernas smidiga och ordnade funktion. Denna lägre avgiftssats bör emellertid ändå ha en avskräckande effekt och fungera som ett incitament för avveckling utan onödigt dröjsmål. (10) När det gäller andra finansiella instrument än aktier och räntebärande instrument som omfattas av förordning (EU) nr 909/2014, t.ex. depåbevis, utsläppsrätter och börshandlade fonder, är avvecklingen normalt inte starkt standardiserad och marknaderna inte likvida. De handlas dessutom ofta direkt mellan köpare och säljare (over-the-counter, OTC). Med tanke på transaktionernas begränsade volym och SV 17 SV