Kulturmiljöbedömningar i samband med biotopvårdande åtgärder i Viskans övre vattensystem i Borås och Ulricehamns kommuner.

Transkript

1 Kulturmiljö och samhälle Dnr: Handläggare: Linnea Nordell Sportfiskarna Jonathan Bark Kulturmiljöbedömningar i samband med biotopvårdande åtgärder i Viskans övre vattensystem i Borås och Ulricehamns kommuner. Ärendet Bohusläns museum har fått i uppdrag att genomföra kulturmiljöbedömningar av föreslagna biotopvårdande åtgärder i Viskan och dess biflöden inom Borås och Ulricehamns kommuner. De föreslagna åtgärderna finns beskrivna i handlingar och kartor, som inkom till museet De biotopvårdande åtgärderna består främst av att stenar återförs till rensade sträckor i vattendragen, samt att underlätta fiskens vandring förbi hinder eller svårforcerade passager. Åtgärderna berör i första hand forn- och kulturhistoriska lämningar i eller i anslutning till vattendrag. Vid tre platser berördes bebyggda miljöer; vid Klämmestorps kvarn, Nitta kvarn och Nitta smedja. Platserna för de föreslagna åtgärderna besiktigades av Jonathan Bark, biolog på Sportfiskarna och Linnea Nordell, arkeolog på Bohusläns museum. Vid besiktningen av de bebyggda miljöerna deltog också Hans Hellman, byggnadsantikvarie på Västarvet. Detta yttrande behandlar de föreslagna åtgärderna ur ett kulturhistoriskt perspektiv, samt kommer med åtgärds- och hänsynsförslag. Platserna finns markerade i nummerordning på kartor i slutet av yttrandet (sid ). Generellt om återförande av sten på rensade sträckor På en rad olika sträckor i åarna har stenar rensats undan, för att underlätta vattnets framfart. Detta har skett genom att man har lyft stenar ur vattendragen och lagt dem vid sidan av flödet eller på strandkanterna. På flera ställen har man också försett kanterna med kallmur eller stenskoningar, för att stabilisera dem och för att underlätta flödet. En kallmur är en stenmur, som murats utan murbruk. Det finns flera anledningar till att dessa åtgärder genomförts. På vissa platser har man velat öka flödet till vattenkraftsdrivna anläggningar som kvarnar eller sågar. På andra platser har man velat tillskapa ny odlingsmark genom dränering, och därför velat öka flödet i vattendragen. Det är svårt att tidsbestämma när rensningarna genomförts, förmodligen har man gjort punktinsatser under lång tid. Eftersom tillskapandet av ny åkermark i stor utsträckning skedde under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början, är det rimligt att anta att även många av rensningarna genomförts under denna tidsperiod. De utrensade stenarna har lagts åt sidan utan någon särskild struktur. På vissa platser är det svårt att avgöra som stenarna alls har deponerats av människan. Bohusläns museum anser att det inte finns något hinder ur kulturhistorisk synvinkel att lägga tillbaka dessa stenar i bäckfåran, för att underlätta fiskens vandring.

2 I de fall, där det finns bevarade kallmurade eller stenskodda kanter, anser Bohusläns museum att dessa bör bevaras. Stenar, som inte ingår i någon struktur eller anläggning, bör istället användas för åtgärderna. Vattendragen utgör fastighetsgräns mellan stamfastigheter på flera håll och utmed vissa sträckor finns stengärdesgårdar. Gärdesgårdarna har markerat gränserna mellan fastigheterna, men eftersom fastighetsgränserna ligger mitt i ån har gärdesgårdarna placerats vid sidan om. Eftersom stengärdesgårdarna avser gränser som fortfarande existerar, är de fortfarande i bruk och anses inte vara fornlämningar. Stengärdesgårdarna ses som kulturhistoriska lämningar och har ett kulturhistoriskt värde. Bohusläns museum anser att sten ur gärdesgårdarna inte ska användas för åtgärderna. Rångedalaån 1. Fördämningsvall vid Klämmestorps kvarn. Vandringshindret består av en betongförstärkt murad fördämningsvall. En dammlucka har varit placerad i mitten av vallen, men eftersom denna är borttagen, flödar vattnet oreglerat igenom. Fördämningen har en viss dämmande effekt, men merparten av den tidigare kvarndammen är idag borta. I anslutning till fördämningsvallen i väst är en kvarnbyggnad, uppförd 1884 och tagen ur bruk på 1950-talet, enligt ägaren. Kvarnen byggdes troligen till med en extra våning på talet för att härbärgera en frisvängande plansikt. Kvarnen var en turbindriven valskvarn, men interiört finns vare sig turbin eller valsstol kvar. Klämmestorps kvarn finns med på den häradsekonomiska kartan från På 1961 års ekonomiska karta finns både kvarnen och en såg på den västra sidan av landsvägen markerad. Sågen har inte varit vattenkraftsdriven och själva såghuset står fortfarande kvar. Inga tecken på äldre kvarnnäring på platsen har kunnat hittas på de historiska kartorna över området. Inga andra tecken på lämningar efter äldre kvarnverksamhet kunde observeras vid besiktningen. Väster om kvarnen ligger den kulturhistoriska lämningen Rångedala 70, ett stenbrott. Lämningen berörs inte av förslaget. Föreslagna åtgärder För att underlätta fiskens vandring föreslås att öppningen i fördämningsvallen fördjupas, för att minska fallhöjden. Med hjälp av stenar ska trösklar i flödet byggas upp mot luckan. Åtgärderna ger också ett lugnare vattenflöde förbi fördämningen. I samband med ev. åtgärder bör generell kulturmiljöhänsyn iakttagas. Fördämningsvallen på ömse sidor om dammluckan bör behållas intakta. Vid anläggandet av tröskeln bör sten, som inte hör till anläggningen, användas. I bedömningen har Hans Hellman från Västarvet deltagit. 2 och 3. Stensatta fåror och fördämningsvallar vid Prästkvarn. Åtgärderna planeras inom en fornlämning i form av en kvarnlämning kallad Rångedala 287, som består av två dammvallar, en kvarngrund, en grävd ränna och en damm. Dammvallarna är uppbyggda av jord och kallmurade stenar och fördämmer två grenar av ån. Den västra grenen utgörs av en grävd kanal, där kanterna på vissa ställen förstärkts med kallmurad sten. Kvarngrunden ligger vid den stensatta kanalen på åns västra strand. Båda dammvallarna är raserade i åfåran och åns vatten kan obehindrat passera igenom. Lämningen ligger i anslutning till privat tomtmark. 2

3 Kvarnen kallades Prästkvarn och finns belagd på en historisk karta från 1785 och på den häradsekonomiska kartan från Enligt fornminnesregistret togs den ur bruk Kartan från 1785 anger att det rörde sig om en skattlagd hjulkvarn med två par kvarnstenar, som malde under höst och vår. Föreslagna åtgärder Vid nr 2 rinner de två bäckfårorna ihop och här finns önskemål om restaurering genom att lägga ut stenar i flödet. Denna plats besöktes inte vid besiktningen Vid nr 3 ligger de två fördämningsvallarna. Den västra bedöms vara ett definitivt hinder för fiskens vandring, medan det östra bedöms vara ett partiellt hinder. Vid det västra hindret vill man förbättra framkomligheten för fisken genom att tröskla upp med stenar i fallet där fördämningsvallen är raserad. Vid den östra fördämningsvallen planeras inga åtgärder, men ev. vill man lägga ut sten i den östra fåran nedströms fördämningsvallen. Samtliga föreslagna åtgärder ligger inom fornlämningen Rångedala 287 och de är därmed tillståndspliktiga enligt Kulturmiljölagen (SFS1988:950). Rångedala 287 bedöms vara en tämligen välbevarad och överskådlig kvarnlämning. Ev. åtgärder inom kvarnlämningen bör vara diskreta och genomföras så att både helheten och de enskilda lämningarna förblir tydliga och fortfarande kan förstås. Stenar bör inte placeras ut i den västliga, grävda kanalen. Om stenar ska placeras ut i den östliga åfåran får inga stenar, som ingår i anläggningens strukturer användas. Upptröskling vid den västra fördämningsvallen bör ske i fallet, på den plats där fördämningsvallen är borttagen. Upptrösklingen bör vara så osynlig som möjligt och stenar från fördämningsvallen eller andra strukturer får inte användas. Upptrösklingen bör också vara tydligt avgränsad från resterna av fördämningsvallen. Åtgärderna kan endast genomföras under förutsättning att Länsstyrelsen ger sitt tillstånd. Tillstånd till ingrepp söks hos Länsstyrelsens kulturmiljöenhet. 4. Stensatt kant söder om Prästkvarn Ett parti av åns västra sida har förstärkts med en kallmurad kant. Denna stabilisering av kanten kan ha utförts för att öka flödet i ån till förmån för kvarnnäringen i Prästkvarn längre nedströms. Se vidare i stycket om rensade sträckor i inledningen av yttrandet. Föreslagna åtgärder I höjd med den stensatta kanten finns önskemål om att lägga ut stenar i vattenflödet för att underlätta fiskens vandring och tillskapa lugnare partier på bottnen. Bohusläns museum anser den stensatta kanten bör bevaras, och föreslår att stenmaterial från den östra sidan av ån används för åtgärden. 3

4 5. Såglämning vid Gravryd I anslutning till en såglämning i ett mindre område med handel och industri finns det önskemål om att återföra stenmaterial till åfåran. Såglämningen har beteckningen Rångedala 282 i Fornsök och är en övrig kulturhistorisk lämning. Den innefattar bland annat en dammvall, en såggrund med turbin och en rensad åfåra med ställvis stensatta kanter. Dammvallen fördämmer inte ån längre och det utrensade stenmaterialet återfinns på den västra sidan av ån. De historiska kartorna över området saknar markeringar för kvarn- eller sågnäring på denna plats. Undantaget är en geometrisk avmätning över Gravryds by från 1734, som anger att en kvarn finns i vattendraget, men det är oklart om markeringen ligger på samma läge som den aktuella såglämningen. På den ekonomiska kartan från 1961 syns en avlång byggnad på platsen, vilket sannolikt motsvaras av den 16 x 5 m stora såggrunden. Sågen saknas på den häradsekonomiska kartan från , vilket indikerar att den anlagts efter denna tid. Föreslagna åtgärder På denna plats finns det önskemål om att lägga ut stenar i vattenflödet. Stenmaterialet skulle tas från det upplagda, utrensade materialet från den västra sidan av ån. Såglämningen Rångedala 282 är inte klassad som en fornlämning, men Bohusläns museum anser att lämningen bör bevaras så långt det är möjligt. Det är angeläget att bevara de stensatta kanterna utmed ån och låta fördämningsvallen och de övriga såglämningarna förbli intakta. Ur kulturhistoriskt perspektiv vore det lämpligt att låta stenmaterialet på den västra sidan ligga kvar och undersöka möjligheten att hämta stenmaterial från annat håll för att lägga ut i bäcken. Fölabäcken 6. Bro mellan åkrar i höjd med Gatekulla, samt sträckan mellan nr. 6 och nr. 7 Över Fölabäcken löper en träbro på kallmurade stenfundament, som stabiliserats med cement (nr. 6). Bron tjänar som en överfart mellan olika åkerytor. Utmed bäcken har kanterna på vissa ställen försetts med stenskoning, förmodligen för att stabilisera dem. Utmed bäckens östra sida löper också en stengärdesgård, som utgör idag fastighetsgräns mellan Runarp 1:9 och Gretlanda 1:15 och 1:17. Det finns endast sparsamt med historiska kartor över detta område, vilket sannolikt beror på att det utgjort samfällt ägd och brukad utmark för en rad olika byar. De ekonomiska, översiktliga kartorna från , 1961 och idag visar att marken skiftats mellan flera olika stamfastigheter och det är därför svårt att få en samlad bild av markanvändandet här. Fölabäcken utgjorde tidigare gränsen mellan Gingri och Rångedala socknar. Föreslagna åtgärder Vid bron föreslås inga åtgärder. Strax uppströms om bron vill man ta bort en tröskel i vattendraget, som består av naturstenar. Utmed vattendragets längd mellan nr. 6 och nr. 7 vill man lägga ut stenar i vattendraget. Bron kommer inte att påverkas av de föreslagna åtgärderna. Tröskeln i bäcken bedöms inte vara av kulturhistorisk karaktär och kan tas bort. De stenskodda kanterna bör behållas intakta, liksom stengärdesgårdarna utmed bäcken. Stenmaterialet som ska placeras i bäckens flöde bör att tas från 4

5 det ostrukturerade stenmaterialet vid bäckens kanter, alternativt från markerna kring bäcken (se även det inledande stycket om rensade sträckor). 7. Kvarnlämningen Rångedala 119 och sträckan mellan nr. 7 och nr. 8 Rångedala 119 utgörs av en kvarnlämning, omfattande lämningarna efter en dammvall, en kvarngrund och stensatta vattenfåror. Lämningen är bedömd som en övrig kulturhistorisk lämning och frånvaron av historiska kartor över området innebär att det inte finns underlag för att förändra denna bedömning inom ramen för detta projekt. Fördämningsvallen är helt borta vid bäcken, som delar sig i två fåror i höjd med kvarngrunden. Den västliga är delvis stenskodd och löper förbi kvarngrunden. Föreslagna åtgärder Nedströms kvarnlämningen i höjd med nr. 7 och inom kvarnlämningen, där bäcken delar sig i två fåror, har några stenar placerats för ökad fördämningseffekt över den östra bäckfåran. Detta har troligen skett som fiskvårdande åtgärder under 1990-talet. Dessa stenar föreslås flyttas så att fördämningseffekten minskar. Nordöst om landsvägen finns en tröskel i vattendraget, bestående av stenar. Även denna föreslås tas bort. Ingen av de föreslagna åtgärderna bedöms påverka kvarnlämningarna inom Rångedala 119 negativt. Kvarngrunden, fördämningsvallen och den delvis stenskodda bäckfåran berörs inte av förslaget. Det finns inget som tyder på att de stenar, som ska tas bort, har ett kulturhistoriskt värde eller att de har varit en del av kvarnlämningen. Inte heller tröskeln nordöst om landsvägen bedöms vara av kulturhistorisk karaktär. 8. Stenvalvbron Rångedala 24 En äldre sträckning av landsvägen mellan Gingri och Rångedala löpte över stenvalvbron Rångedala 24, som är en stenvalvbro i två spann. Bron är relativt välbevarad i SV, men är delvis utrasad i NÖ och bedöms vara ömtålig. Bron är en fornlämning och skyddas av Kulturmiljölagen (SFS1988:950). Inga åtgärder planeras vid bron i nuläget. 9. Tröskel i vattendraget Uppströms från stenvalvbron Rångedala 24 finns en naturlig tröskel i vattendraget. Enligt förslaget ska tröskeln jämnas ut med hjälp av att naturstenar placeras ut kring tröskeln. Detta leder till en mindre abrupt höjdförändring i bäckens botten. Förslaget bedöms inte vara negativt ur kulturmiljöperspektiv. Bron Rångedala 24 bedöms inte påverkas av förslaget. 10. Väster om gärde vid Svansryd och sträckan fram till nr. 11 Fölabäckens södra och sedermera östra kant är stensatt med en ca 1-1,5 m bred stenskoning utmed denna sträcka. I höjd med nr. 10 ligger röjningssten, som troligen samlats ihop från den närbelägna åkern och tippats ut över åkerkanten. Rångedala 129 är en kallmurad stenvalvbro i ett spann, som leder en skogsväg över bäcken. Bron är välbevarad, omskött och i bruk och ses som en övrig kulturhistorisk lämning. 5

6 Föreslagna åtgärder Utmed sträckan föreslås att stenar läggs ut i vattendraget. Stenskoningen utmed den södra och östra kanten bör bevaras. Stenmaterial bör istället hämtas från den norra och västra sidan av bäcken. I höjd med nr. 10 kan den lösa röjningsstenen från åkern användas, eftersom den sannolikt tippats på platsen i sen tid (se dock anmärkning om biotopskydd på sid. 8, under nr. 17). Det är angeläget att bevara stenvalvbron Rångedala 129 och därför bör inga åtgärder genomföras upp- eller nedströms i anslutning till bron, som kan riskera att skada bron och dess stabilitet. Avstå från att flytta stenar i bäcken eller i bäckkanten i anslutning till bron. Ingelabäcken 12. Bro över bäcken på vägen mellan Ekåsen och Kroken Bron besöktes inte i samband med besiktningarna och ev. åtgärder kan därför inte bedömas ur kulturmiljöperspektiv i nuläget. Utifrån det historiska kartmaterialet verkar vägen inte vara anlagd förrän under slutet av 1800-talet. Vägen saknas i det historiska kartmaterialet fram till den häradsekonomiska kartan , då vägen fram till Kroken finns med. På generalstabskartan från 1885 finns bebyggelsen vid Kroken med, men vägen dit verkar komma fån söder, via byn Ön och inte från Ekåsen. Det finns ingen bebyggelse vid Kroken på storskifteskartan över Tärby sockens utmark från , 14 och 15. Kvarnlämningar och fördämningsvall söder om äldre landsvägssträckning I Ingelabäckens sträckning mellan nr. 13 och nr. 15 har en rad anläggningar gjorts för att möjliggöra kvarndrift. Utmed bäckens norra strand har en upp till 1 m bred stenskoning anlagts för att förstärka denna sida. Vid nr. 13 finns en kvarnlämning med murad vattenränna, som ligger vid foten av ett naturligt fall i bäcken och i förgreningen där Ingelabäcken rinner samman med ett mindre vattendrag. Kvarnvägen, som leder från kvarnplatsen norrut, upp mot den gamla landsvägen mellan Borås och Jönköping, kan också anas i terrängen. På den plats, där bäcken svänger av mot västnordväst finns en kallmurad grund i bäckens norra kant, vars funktion är oklar, men det rör sig möjligen om en kvarnlämning. Vid nr. 14 på bäckens norra sida finns en kvarngrund och en kallmurad vattenränna, som leder förbi grunden. Vid nr. 15 finns en ca 10 m lång och 1-2 m bred fördämningsvall av övertorvad natursten, som löper utmed bäckens norra sida fram till en konstgjord ö i bäcken. I sluttningen ned mot Ingelabäcken på dess norra sida finns ställvis grävda rännor, som löper parallellt med bäcken. Dessa observerades på sträckan mellan nr. 13 och det kallmurade fundamentet, samt mellan fundamentet och nr 14. Rännorna har troligen grävs för att hålla vattenrännor av trä, som lett vatten mellan kvarnarna. Systemet kan ha använts, eftersom terrängen kring bäcken är mycket oländig och det kan ha varit svårt att hitta förmånliga lägen för kvarnarna. Det finns mycket lite om Ingelabäckens kvarnar i det historiska kartmaterialet. Det finns inga kvarnar markerade på storskifteskartan över Tärby sockens utmarker från På en laga skifteskarta över Tärby by från 1860 finns en kvarnplats markerad vid nr. 13 men inga andra kvarnar finns med. På generalstabskartan från 1885 och på den häradsekonomiska kartan från finns inga kvarnar markerade i vattendraget. Kvarnnäringen var förmodligen kortlivad och undgick därför i stort sett karteringen. 6

7 Föreslagna åtgärder Vid nr. 13 föreslås att stenar placeras ut i vattendraget. Vid nr 14 finns en tröskel av stora stenar i vattendraget, som enligt förslaget ska tas bort. Även vid nr. 15 ska stenar placeras ut i vattendraget. Eftersom det saknas historiska belägg för att kvarnarna tillkommit före 1850 bedöms samtliga anläggningar som övriga kulturhistoriska lämningar. Dock bör generell kulturmiljöhänsyn iakttagas och kvarnlämningarna och de övriga anläggningarna bör bevaras så långt det är möjligt. Det är viktigt att lämningarna och deras inbördes sammanhang går att förstå även efter det att åtgärderna är genomförda. Vid kvarnlämningen vid nr. 13 bör stenar till åtgärden tas från den södra stranden av bäcken. Kvarnlämningen och den murade vattenrännan bör hållas intakta och stenar bör inte läggas för nära lämningen. Vid kvarnlämningen nr. 14 finns ingen erinran mot förslaget. Stentröskeln är inte en kulturhistorisk lämning och borttagandet av den kommer inte att beröra kvarnlämningarna. Vid fördämningsvallen nr. 15 bör stenar tas uppströms till den planerade åtgärden. Stenar ur fördämningsvallen, den stenskodda kanten och den konstgjorda ön bör inte användas. Det bör även fortsättningsvis framgå att bäcken delas i två fåror kring den konstgjorda ön. Fänneslundaån/Örbäck 16. Bro/övergång vid Strömshov och sträcka i Fänneslundaån söder om Hov Nr. 16 utgörs av en övergång över Örbäck, byggd av flata stenhällar. Platsen ligger öster om en gårdsmiljö, kallad Strömshov. Väster om Strömshov börjar en grävd kanal, som löper parallellt med huvudflödet genom Strömshov och in i en ränna upp på ett kallmurat stenfundament. Vattnet faller sedan ned i den grävda kanalen igen i ett fall som är ca 1,5-2 m högt. Den grävda rännan återförenas med huvudflödet igen öster om gårdsmiljön. Den grävda rännan och stenfundamentet är rester efter ett pappersbruk, som legat på utmarken under Strömshov säteri (som också kallades Baggelunda). Under Strömshov anlades både järnmanufakturverk och garveri (beläget vid dagens Hammaren) och enligt en karta från 1795 tillkom också ett pappersbruk. Säteriets huvudbyggnader låg inte vid dagens Strömshov, utan vid landsvägen söder om Hammaren. Byggnaderna finns inte kvar idag. Utöver den grävda kanalen och stenfundamentet observerades inga ytterligare synliga rester efter pappersbruket. Bebyggelsen vid dagens Strömshov är sannolikt inte relaterad till pappersbruket. Söder om Hov besiktigades en sträcka av Fänneslundaån, som rensats på sten. På vissa ställen fanns stenskodda kanter. Kartan från 1795 visar att Fänneslundaån i detta parti delvis haft ett slingrigare lopp än vad det har idag. Kartans beskrivning omtalar att man lagt stor kraft på att vinna ny odlingsmark genom dikning, men också dränerat befintlig odlingsmark. Ägaren till Fänneslunda säteri ska enligt beskrivningen söder om Fänneslundasjön ha låtit upprensa och gjort bäcken mycket djupare och rymlig för att öka avvattningen från åker och äng kring Fänneslunda. Liknande upprensningar verkar senare även ha skett i Fänneslundaån norr om sjön. Föreslagna åtgärder Vid nr 16 nära Strömshov ska övergången ligga kvar, men man vill flytta på en sten strax väster om övergången för att underlätta fiskens passage. Väster om bebyggelsen vid Strömshov, strax väster om platsen där vägen korsar bäcken, föreslås att stenbumlingar utmed bäckens båda sidor tas bort. Vid den rensade sträckan söder om Hov föreslås att stenmaterial läggs ut i ån. 7

8 Övergången av stenplattor över Örbäck vid Strömshov kan inte dateras närmare och ses inte som en fornlämning. Den kan inte med säkerhet knytas till pappersbruket. Övergången bedöms inte påverkas av att den närbelägna stenen flyttas och därför finns inga invändningar mot förslaget ur kulturmiljöperspektiv. Åtgärden att ta bort stenar ur bäcken väster om Strömshov berör inga kulturhistoriska lämningar. Ur kulturmiljöperspektiv är det vid Strömshov angeläget att både kanalen och huvudflödet förblir vattenförande och att platserna där de båda flödena förgrenar sig respektive flyter samman bevaras. Vid den rensade sträckan i Fänneslundaån söder om Hov bör man avstå från att använda sten från de stenskodda kanterna utmed den västra stranden. Stenen bör tas från den östra stranden istället. Viskan 17. Röjningssten utmed Viskan vid Ön Från byn Ön och utmed Viskans södra strand fram till nr. 17 finns högar med stenar, upp till 1,5 m stora. Dessa kan härröra från upprensningar i Viskan, exempelvis från en sjösänkning som genomfördes i vattensystemet på 1870-talet, men det är mera troligt att det rör sig om röjningssten från åkerytorna i anslutning till Viskan. Förmodligen har röjningsrösen dragits samman och sedan tippats över åkerkanten ned mot Viskan. Borrhål i de större stenblocken tyder på att man velat spräcka dem i mindre bitar och att röjningen skett i sen tid. I höjd med nr. 17 finns några stengärdesgårdar, som löper fram till Viskan från söder. Föreslagna åtgärder Stenar läggs ut på bottnen i Viskan, vilket syftar till att underlätta för vandrande fiskar och musslor. Stenmaterialet har sannolikt tippats ut från åkern i sen tid och ses inte som fornlämningar. Det rör sig inte heller om välbevarade kulturhistoriska lämningar i en agrarhistorisk miljö med höga kulturvärden. Ur kulturhistorisk synvinkel kan stenmaterialet användas till att läggas ut i Viskan enligt förslaget. Dock omfattas vissa röjningsrösen av biotopskydd enligt miljöbalken och det bör undersökas vidare om så är fallet med dessa röjningsstenar. Stengärdesgårdarna är av kulturhistoriskt värde och bör bevaras. De omfattas också av biotopskydd enligt miljöbalken. 18. Smedjan i Nitta och 19. Nitta kvarn Kvarnnäringen i Nitta har lång tradition. På en karta över Ås härad från 1646 finns det två kvarnar markerade på ömse sidor om platsen där Hagabäcken rinner ut i Viskan. Invid finns texten Nitta qvarnar. På en betydligt senare karta, en laga skifteskarta över Varnums byalag från 1862, syns en byggnad och en bro vid nr. 18 och ett antal byggnader, Nitta kvarn och såg, vid nr. 19. Kartan visar hur Viskan och Hagabäcken rinner samman vid Nitta kvarn. Trots att kartan är relativt detaljerad, syns ingen tydlig fördämningsvall på denna karta, även om det bör ha funnits ett fall eller en fördämning av något slag vid kvarnen. På den häradsekonomiska kartan från finns Nitta kvarn och såg markerade, samt en byggnad vid nr. 18. Vid nr. 18 finns en rest av en fördämning med stenar med ett uppstickande betongfundament mitt i flödet. Fördämningsresten har idag karaktären av en tröskel i vattenflödet. Om byggnaden vid nr. 18 finns endast en uppgift om att det varit en vattenkraftsdriven smedja. Inom ramen för det här projektet har det inte varit möjligt att ta reda på när den byggdes och när 8

9 den lades ned, eller om det funnits kvarndrift på platsen innan det blev en smedja. Det finns en stensatt vattenkanal, som leder vattnet förbi smedjan. Troligen har verksamheten först drivits med ett vattenhjul och senare blivit ombyggd till turbindrift. Nordöst om smedjan finns en uppgift i Fornsök om plats för backstuga (Varnum 83). I Fornsök finns också en uppgift, lämnad av lokalbefolkningen, att det funnits ett spinneri under mitten av 1800-talet på platsen. Vid fördämningsvallen nr. 19, på Viskans norra strand, ligger Nitta kvarn. Enligt boken Svenska kvarnar uppfördes Nitta kvarn på nytt under början av 1860-talet och byggdes om 1882 till en turbinkvarn. Bland annat fanns under 1900-talets början en såg och ett elektricitetsverk, det senare verkar ha försett allmänheten i flera kommuner med elektricitet. Kvarnen lades ned 1955 och är idag privatbostad. Sågen är numera riven. Fördämningsvallen vid Nitta kvarn är uppförd i murad sten med betongdelar och betongförstärkningar. Enligt uppgift har fördämningen byggts om på talet och att det innan dess inte var ett definitivt vandringshinder för fisk, vilket det är idag. På den södra sidan av dammen finns idag bad- och picknickplats. I den södra delen av fördämningsvallen observerades ett kallmurat parti av huggna stenblock. Borrhål i stenar observerades relativt långt ned i konstruktionen. Hagabäcken löper ut i Viskan strax söder om fördämningsvallen. Direkt söder om vallen syns en äldre, uttorkad fåra av Hagabäcken, som stängts av med hjälp av stenmassor. Hagabäcken har istället letts i en annan ränna, för att rinna ihop med Viskan längre västerut. De exakta lägena för kvarnarna på 1600-talskartan är inte kända idag. Kvarnnäringen, som kan beläggas från 1860-talet, har legat utmed Viskans norra strand. Även om det sannolikt funnits en fördämningsvall på platsen tidigare, verkar den befintliga vallen uppförts under 1800-talets senare del och sedan byggts om i olika omgångar, baserat på vallens utseende och det historiska kartmaterialet. Förändringen av Hagabäckens flöde verkar också vara av senare datum. Föreslagna åtgärder Vid nr. 18, Smedjan, föreslås att stenar placeras vid tröskeln för att sprida ut lutningen och underlätta passagen vid den södra stranden. Även nedströms vill man lägga ut sten på bottnen. Vid nr. 19, Nitta kvarn, övervägs antingen att riva ut fördämningsvallen eller att bygga ett omlöp söder om fördämningsvallen mellan Hagabäcken och dammen. Åtgärderna vid nr. 18 Smedjan bedöms inte påverka den bebyggda miljön, eftersom både Smedjan och vattenrännorna ligger vid den norra stranden. Konstruktionerna kring Smedjan bör hållas intakta och sten till åtgärderna bör tas från annat håll. En utrivning av fördämningsvallen vid nr. 19 Nitta kvarn vore olämplig ur kulturmiljöperspektiv, eftersom det skulle drastiskt förändra kulturmiljön och ta bort dammen. Detta alternativ förordas därmed inte. Ett omlöp strax söder om fördämningsvallen mellan dammen och den omledda fåran av Hagabäcken ses som det mest fördelaktiga alternativet ur kulturmiljöperspektiv. Miljön kring kvarnen på den norra sidan av Viskan berörs inte, fördämningsvallen förblir intakt och även dammen får vara kvar. Eftersom Hagabäckens flöde bara ligger några meter från dammens södra del, blir omlöpet kort och innebär därmed endast små förändringar i kulturmiljön som helhet. I bedömningen har Hans Hellman från Västarvet deltagit. För Bohusläns museum Linnea Nordell 9

10 10

11 11

12 12

13 13

14 14

15 15

16 16

17 17

18 18