ECUADOR Anderna, Galápagos & Amazonas Augusti-september 2007

Transkript

1 ECUADOR Anderna, Galápagos & Amazonas Augusti-september 2007 Teet Sirotkin

2 Karta över norra Ecuador. Anderna i väster och Amazonas i öster. Karta over Gálapagos-arkipelagen. 2

3 AVIFAUNA RESRUTT ANDERNA Dag 1: Flyg till Quito Dag 2: Quito - Papallacta - Guango Dag 3: Guango - Baeza - San Isidro Dag 4: San Isidro - Guacamayos - Achidona - Orchid s Paradise Dag 5: Orchid s Paradise - Loreto Road - Wildsumaco - Orchid s Paradise Dag 6: Orchid s Paradise - Cotundo - Guacamayos - Papallacta - Quito Dag 7: Quito - Antisana - Quito Dag 8: Quito - Yanacocha - Septimo Paraiso Dag 9: Septimo Paraiso - Cascada rd - Rio Nambio - Septimo Paraiso Dag 10: Septimo Paraiso - Paz de las Aves - Milpe - Septimo Paraiso Dag 11: Septimo Paraiso - Milpe rd - Mirador Río Blanco - Bellavista Dag 12: Bellavista - Tony & Barbaras Garen - Quito GÁLAPAGOS Dag 13: Quito - Guayaquil - Baltra - Santa Cruz (los Gemelos, Rancho las Premicias) Dag 14: Genovesa (Prince Philips Steps, Darwin Bay) Dag 15: Isabela (Playa Tortuga Negra, Punta Moreno) Dag 16: Isabela (Puerto Villamil) - Santa Cruz (Puerto Ayora) Dag 17: Santa Cruz (Media Luna, Mariposa, Santa Rosa, Darwin Center). Dag 18: Floreana (Wittmer's house, Champion-by-Floreana, Devil's Crown, Post Office Bay). Dag 19: Española (Punta Suárez) - San Cristóbal (El Junco, Cementario). Dag 20: Santa Cruz (los Gemelos) - Baltra - Guayaquil - Quito AMAZONAS Dag 21: Quito - El Coca - Napo Wildlife Center Dag 22: Napo Wildlife Center (Canopy Tower, Añangu Creek) Dag 23: Napo Wildlife Center (Tiputini Trail) Dag 24: Napo Wildlife Center - Parrot Licks - Sani Lodge Dag 25: Sani Lodge (Sani Isla - Chorrongo Trail) Dag 26: Sani Lodge (Canopy tower) - El Coca - Quito Dag 27: Avresa Quito Dag 28: Hemkomst DELTAGARE Tony Johansson, Järfälla Lena Johansson, Järfälla Lena Dahlkvist, Nödinge Dan Larsson, Nödinge Mona Stråling, Farsta Hans Alm, Farsta Carl-Axel Bauer, Lund Elisabeth Wåhlin-Boll, Lund Rudolf Edelberger, Vallentuna Kari Ottesen-Edelberger, Vallentuna Janicke Henrikson, Stockholm Else Helmer, Rødovre Annika Morberg, Stockholm RESELEDARE Teet Sirotkin, Stockholm (AviFauna-guide) Jonas Nilsson, Quito (Andean Birding-guide) OMSLAG: Blå fotsula i lustiger dans. Galapagos. Foto: Hans Alm DENNA SIDA: Hoatzin. Teckning: Peter Elfman 3

4 Waved Albatross i spelartagen, Española. Foto: Hans Alm INLEDNING Detta var AviFaunas fjärde resa till dessa extremt artrika områden. Av Ecuadors 1664 fågelarter observerades 738. Av dessa var 84 endast hörda. Ingen av de 7 fastlandsendemerna sågs, men däremot sågs samtliga 26 Galápagosendemer. Av de 77 globalt hotade arterna noterades arter hade ej observerats på någon av AviFaunas tidigare Ecuadorresor. I Anderna observerades 471 arter, på Galápagos 64 och i Amazonas 290. Utöver detta sågs 15 fågelarter under mellanlandning i Bonaire (Holländska Antillerna), varav 9 var nya för resan. 22 arter däddjur och 13 kräldjursarter observerades. De första 11 dagarna tillbringades i Anderna, både på öst- och västsluttningen, men även uppe på hög höjd. Bland höghöjdshöjdarna kan nämnas Rufous-bellied Seedsnipe, Redrumped Bush-Tyrant och Tawny Antpitta. I polylepisskogen noterade vi Giant Conebill och Great Horned Owl. Kondor var förstås efterlängtad, medan Giant Hummingbird, Paramo Pipit, Cinereous Conebill, Black-faced Ibis och Streak-backed Canastero var andra trevliga bekantskaper. På östsidan besökte vi bl a Guango lodge, San Isidro Lodge, Wildsumaco och Guacamayos. Här var det ganska mycket regn, men trots detta lade vi många godbitar till artlistan, som den osannolika Sword-billed Hummingbird, sittande Black-and-chestnut Eagle, Gray-breasted Mountain Toucan, Torrent Duck, White-capped Dipper och den mytomspunna höghöjdsformen av Black-banded Owl, möjligen en egen art. Här sågs också Gorgeted Woodstar, Chestnut-crowned och White-bellied Antpitta (som lockades fram med mask!) och de sällan observerade Bicoloured Antvireo och Semi-collared Hawk. Wildsumaco bjöd på kanonarter som Ecuadorian Pied-tail, Many-spotted Hummingbird, Napo Sabrewing, Spot-winged Parrot, Rufous-rumped Foliage-gleaner och Military Macaw. Nästan alla dessa var nya arter för Avi- Fauna. Men priset togs av den mycket rara Yellow-throated Spadebill. Vid en bro i Cotundo- 4

5 området såg vi en flock Spot-fronted Swift, en art man inte vet så mycket om. Guacamayos visade upp sig från sin bästa sida och producerade bl a den svårsedda Greater Scythebill. Det mest minnesvärda på västsidan var gömslet där man kunde studera spelande Andean Cock-of-the-rock, Toucan Barbet, Crimson-rumped Toucanet och Olivaceous Piha på mycket nära håll. Giant, Moustached och Yellow-breasted Antpitta lockades på numera sedvanligt sätt fram med mask. En av dagarna räknade vi in hela 27 kolibriarter och Plumbeous Forest- Falcon var en riktig clou. Moss-backed Tanager sågs fint och även Broad-billed Sapoyoa, en märklig fågel som tillhör en egen familj. Spillmans Tapaculo spillades fram. Crested Quetzal och hela 7 hannar Masked Trogon sågs tillsammans. Den 8 dagar långa Gálapagosresan var naturligtvis en riktig höjdare. Det var länge osäkert om vi skulle få gå i land på västra Isabela, men i elfte timmen fick vi klartecken. Så alla endemer jobbades fram enligt plan, även om Mangrove Finch och Galapaos Martin satt långt inne. Nu har AviFauna lyckats med konststycket att se samtliga endemer på tre resor på raken. Fast det blir svårare och svårare från år till år och risken finns att Mangrove Finch snart är out-of-bounds. Till havs såg vi tre arter stormsvalor, tre arter sulor och två arter fregattfåglar på en armslängds avstånd. Både späckhuggare och öresvin noterades också. F ö minns man kanske mest promenaden bland albatrosser, havsleguaner och sjölejon på Española. Nästan alla följde med på den 6 dagar långa extraveckan i Amazonas. "Parrot licks" i all ära, men de flest var nog överens om att skådningen vid "Canopy Towers" både på Napo Wildlife Center och Sani Lodge var roligast. Där gavs förträffliga vyer av Black-bellied Thorntail, Spangled Cotinga, White-browed Purpletuft, Short-tailed Pygmy Tyrant (världens minsta tätting), Slender-footed Tyrannulet och Black-tailed Tityra, men de flesta minns nog de spektakulära arterna Cream-colored Woodpecker, Amazonian Violaceous Trogon och Goldencollared Toucanet mest. Här hade man kunnat stanna länge! Längs Tiputini trail sågs många fina mannikiner, såsom Blue-backed och Blue-crowned. Våra extremt dukiga lokala guider plockade fram raritet efter raritet, såsom Black-necked Red Cotinga och Gray-crowned Flatbill. Efter en del ansträngning lyckades alla se den ovanliga Ash-throated Gnateater, som bildar en egen familj med några syskonarter, men den stora överraskningen bjöd en Grey-winged Trumpeter på, som knallade in i synfältet medan vi kikade på Gnateatern. Hur stora är oddsen för det? För den som ville fanns här också tillfälle att bada i en liten sjö bebodd av ett 20-tal kajmaner av varierande storlek. På en liten ö i Rio Napo fann vi Lesser Wagtail-Tyrant, Barred Antshrike och River Tyrannulet, medan Chorrongo Trail visade upp Spix's Night Monkey och Ferruginous Pygmy owl och Bland nattliga invånare tillhörde Blackish Nightjar, Zig-zag Heron, Long-tailed Potoo och Ladder-tailed Nightjar till Amazonasgodbitarna. Efter 25 stenhårda fältdagar äntrade så en sliten, men överlycklig, AviFaunagrupp planet hem till kalla norden. 5

6 Rufous-bellied Seedsnipe, Papallacta Pass. RESEDAGBOK 25 juli Avresan sker på eftermiddagen från Skandinavien, vilket känns rätt behagligt - normalt får man kliva upp i svinottan för att hinna med internationella flyg. 26 juli Efter mellanlandning i Bonaire mitt i natten gör vi en ytterligare mellanlandning i Guayaquil. Piloten meddelar att det är något knas med instrumenten och att det kommer bli mörkt ett tag, för att han måste starta om planet (!). Det är tydligen inte bara Windowsbaserade persondatorer detta gäller för. Manövern lyckas, men sedan får vi veta att Tungurahua, en mycket aktiv vulkan, fått ett utbrott och att vi måste ta en liten omväg. Två timmar försenade, landar vi så på sydamerikansk mark. Klockan har nu hunnit bli 10 lokal tid (sju timmar efter svensk sommartid). Trots att Quito, belägen m.ö.h., är världens näst högst belägna huvudstad efter Lhasa, består omgivningen mestadels av berg och därmed saknas möjlighet att förlägga landningsbanan utanför staden. Till skillnad från så gott som alla andra större flygplatser, ligger denna således mitt i city. Vi möts av Jonas Nilsson och Charlie Vogt från Andean Birding, som delar ut kepsar och genast tar oss mot passet Papallacta (som betyder potatisfält ). Det tar nästan två timmar att komma upp till telemasterna på m. Vädret visar sig inte från sin allra bästa sida. I duggregn och i några plusgrader ser vi dock snabbt Redrumped Bush-Tyrant, Tawny Antpitta och Rufousbellied Seedsnipe alldeles vid bussen. Något nedkylda och vrål- Foto: Teet Sirotkin trötta av flygresa och hög höjd tar vi med glädje emot en styrkande kopp kaffe, serverad av Andean Birdings assistent Mattias. En Chimborazo (Andean) Hillstar får en att undra hur kolibrier kan överleva (och trivas!) här uppe. Ett svar på frågan är att de går ner i dvala varje natt. Nästa stopp blir Polylepis- skogen (familjen Rosaceae) där vi snart hittar Giant Conebill och två sömniga Great Horned Owl. Vid Guango Lodge (2 650 m.ö.h.) hinner vi se de första Swordbilled Hummingbird innan vi välkomans med drinken Canelaso bestående av sockerrörsbrännvin, juice (ofta trädtomat) samt kanel och socker. När solen gått ner sjunker temperaturen snabbt på denna höjd och artgenomgången företas vid öppna spisen innan vi däckar i säng. 27 juli I första ljuset vidtar kolibristudier vid de många feeders som är uppsatta runt lodgen. Jonas står och ropar ut artnamn som en auktionsförettare. Här gäller det att hänga med i svängarna. När vi tycker att vi fått lite kläm på det hela beger vi oss in på stigen bakom lodgen. Det är bra blött, men i diset pekar Lena ut en sittande Black-and-Chestnut Eagle. Vid Río Quijos kikar vi på White-capped Dipper. Nu börjar det regna på allvar och några lyckas klämma in en Chestnut-crowned Antpitta innan vi tar skydd på lodgens altan. Sedan bär det av mot San Isidro, men innan vi kommer fram tubar vi in ett par Torrent Ducks. Vi skådar längs lite längs infartsvägen, innan vi är framme och serveras snabbt både Chestnut-crowned och White-bellied Antpitta. Naturligtvis framlockade med mask! Här är vi lite lägre och genast märker man att kolibriutbudet är annorlun-

7 da. Den pyttelilla Gorgeted Woodstar-honan är en av godbitarna här. Under natten väcker Jonas oss. Han har precis genom fönstret hört San Isidros främsta dragplåster - den lokala populationen av Black-banded Owl. Några få i gruppen hinner upp för att se den innan den glider in i skogen igen. Arten förekommer normalt upp till ca 900 m.ö.h., men finns här på m. Denna (eller en annan?) höglandsform upptäcktes i Colombia för länge sedan, men har sedan dess inte påträffats igen förrän vid San Isidro för några år sedan. Med stor sannolikhet kommer formen att få artstatus så småningom. I så fall lär den definitivt klassas som en av världens ovanligaste fåglar, eftersom paret vid San Isidro är det enda kända! 30 juli Tidig avfärd som vanligt och flera skådarstopp på vägen. Vid första stoppet ser vi på håll vulkanen Tungurahua spy ut aska. Vid en bro i Cotundo-området ser vi en flock Spotfronted Swift, en art man inte vet så mycket om och som till och med gav Jonas ett kryss. Vi lägger ett par timmar vid Guacamayos där många arter läggs till artlistan. Höjdpunkten var helt klart en Greater Scythebill som efter ett par nervösa minuter de flesta får se. Efter lite kvällsskådning vid Papallacta rullar vi så ner till Quito igen. Östra svängen är klar 28 juli I gryningen jagar Rufous-bellied Nighthawks över lodgen och vid frukostmatsalen ses en Highland Motmot. Efter frukost tar vi en liten tur i fin bergsskog och finner lite oväntat en Bicolored Antbird. Efter lunch på bergsryggen Guacamayos (2200 m.ö.h.) samt flygobsar på Semi-collared Hawk och Black-andchestnut Eagle fortsätter färden nedför Andernas östsluttning. Att artlistan utökas för varje stopp är föga oväntat, eftersom vi befinner oss inom världens artrikaste standardruta om 11x11 mil. Rutan, som omfattar vulkanerna Antisana och Sumaco, sträcker sig från m ner till Amazonas (250 m.ö.h.) och beräknas innehåller minst 831 arter(!). Rätt sent anländer vi till Orchid s Paradise (600 m.ö.h.), där vi i foajén möts av en en tam pytonorm och dito spindelapa. Den sistnämnde var mycket sällskapssjuk och hoppade villigt upp i knäet på reseledaren. 29 juli Mycket tidig avfärd, eftersom vi har flera timmars transport till dagens lokal, Wildsumaco (1 400 m.ö.h.). När vi åker in på Loreto Road får vi eskort av en polisbil, eftersom det tidigare skett en incident på vägen. Det märks att det är tidig morgon. Mitt på vägen ligger en minst sagt överförfriskad bybo. Tydligen hade han inte orkat hela vägen hem, utan lade sig helt sonika att sova mitt på vägen. Wildsumaco är en så ny lodge, så att den inte ens har hunnit öppna. Vi kan ändå nyttja deras stigar och trots stundtals hällande regn får vi in ett antal riktigt tunga arter som Spot-winged Parrot, Rufous-rumped Foliagegleaner, Military Macaw och den mycket eftertraktade Yellow-throated Spadebill. Medan vi njuter av 11-kaffet seglar Swallow-tailed Kite vackert längs bergsryggarna och feedersarna besöks av Ecuadorian Pied-tail, Manyspotted Hummingbird och Napo Sabrewing. Man känner riktigt potentialen på denna lokal, men regnet och avståndet till vår övernattning på Orchid s Paradise gjorde att vi bara han skumma denna lokal på ytan. På natten känner ett par av oss en svagt jordskalv. Tussock-gräs vid Antisana. Foto: Teet Sirotkin 31 juli I stället för att som tidigare år fara till Cotopaxi styr vi kosan till en annan av världens högsta och en av Ecuadors nio aktiva vulkaner Antisana. Längs slingrande vägar ut ur Quito ser vi tre av Ecuadors fyra högsta berg, nämligen Cotopaxi (5897 m), Cayambe (5790 m) och Antisana (5758 m). Landets högsta topp, Chimborazo (6310 m), finns längre söderut. Första stoppet ger oss de karismatiska kolibrierna Black-tailed Trainbearer och Giant Hummingbird. Vi fortsätter uppåt, passerar trädgränsen och kommer ut på torr paramo, där Paramo Pipit, Carunculated Caracara och Paramo Ground-Tyrant trivs. En andisk kondor kommer så seglande längs bergskammen. Att se världens största vingyta även om det är på håll, tillhör utan tvekan höjdpunkter 7

8 Vandring längs inkastig vid Yanacocha. na i en fågelskådares liv! Rovfåglar representeras även av Puna Hawk (återigen splittad från Variable Hawk), och American Kestrel. Lunchpaus blir det vid en lite stuga där vi bl a har sällskap av Andean Lapwings ziljoner Common Ground-Doves och något slags läskig brännässla. Lunchvilan avbryts dock abrupt av två Aplomado Falcons, som kommer så nära att man känner vinddraget när de svischar förbi. Belåtna ger vi oss vidare och kikar på Andean Ibis som står en bit från vägen, men lyfter snart och ger ifrån sig sina märkliga läten, Väl framme vid platåsjön spanar vi in Andean Coot, Andean Duck och lite andra våtmarksarter. I en sluttning trampar vi efter beckasiner, men får nöja oss med jorduggla och Streak-backed Canastero. 31 juli Idag besöker vi reservatet Yanacocha mitt emot vulkanen Pichincha. Det är instiftat av Jocotoco Foundation, grundad av Robert Ridgley, som skapat 7-8 reservat i Ecuador och norra Peru. Längs ett dike konstruerat av inkaindianer promenerar vi genom branta sluttningar med fin tempererad skog 3400 m.ö.h. Morgonen är kylig men sockerlösningsautomaterna erbjuder värmande möten med många kolibrier, där Rainbow-bearded Thornbill nog var höjdpunkten. Tawny Antpitta kilade oskyggt läns vägen. På håll ser vi ett kraschat passagerarplan. Sedan lunchen intagits ska vi ta oss 2 km i höjdled nerför västra sidan av Anderna. Det har nästan blivit mörkt när vi anländer till lodgen Septimo Paraíso i Mindodalen, där vi ska tillbringa kommande tre nätter. Foto: Teet Sirotkin 1 augusti Eftersom vi inte får vara mer än tio personer i gömslet för Andean Cock-of-the-rock delade vi igår kväll upp oss i två grupper. Grupp två fick sova en timme längre och därefter tillbringa morgonen längs Cascada Road ( m.ö.h.) på andra sidan Río Mindo. Skådningen där sker i delvis öppen terräng, men också i fina skogspartier. Mycket fågel sågs, men värt att notera var White-throated Spadebill och Chestnutbacked Antbird. Efter lunch och återsamling skådade vi lite i området och kom så småningom fram till en bro över Río Nambillo, där ibland sunbittern kan ses. Dock inte idag. När mörkret faller förflyttar vi oss en kort sträcka tillbaka och inväntar tidpunkten för att Lyre-tailed Nightjar ska börja spela. Hela dalen och skogen runt oss lyses upp av myriarder av eldflugor. En magisk känsla. Så småningom får vi se en hona, men det dröjer innan hanen, med sina extrema stjärtpennor, vill visa sig ordentligt. Till slut får vi i alla fall fina observationer och vi kan med gott utfört dagsverke retirera till vår trivsamma lodge för middag och artgenomgång. 2 augusti Repris fast med omvänd gruppfördelning och i stort sett upprepas gårdagens succéartade föreställningar. Vi måste vara på plats innan det blir alltför ljust och första gruppen tvingas därmed äta frukost okristligt tidigt. Wattled Guan och Mottled Owl hörs under sennatten. Efter en timmes transport anländer grupp 1 till Paz de las Aves (1900 m.ö.h.), där vi välkomnas av Angel Paz, som äger marken tillsammans med sex syskon. Efter kort introduktion tar han 8

9 täten nerför den mörka skogsstigen. När vi kommer fram till gömslet börjar föreställningen. Trots det ringa ljuset i den tropiska bergsregnskogen gnistrar klipptupparnas nästan självlysande orange fjäderdräkter och tofsprydda panna, skarpt kontrasterande mot silverfärgade tertialer samt i övrigt svarta ving- och stjärtpennor i ett fantastiskt skådespel. Vid gömslet bredvid har bröderna gjort fiffiga hissanordningar med frukt, som de vevar ut till strategiska platser. Syftet med detta klargörs snart när det hoppar fram både Olivaceous Piha, Toucan Barbet och Crimsonrumped Toucanet och låter sig väl smaka på bekvämt fotohåll. När showen är över tar nästa huvudattraktion vid. Angel har nämligen ägnat tid åt att mata in några av regionens mest svårsedda arter med mask, som hans bror gräver upp ute i skogen och tvättar innan de serveras. Uppenbarligen vande sig fåglarna vid mänsklig närvaro och drog nytta av de småkryp som exponerades vid röjningsarbetet för klipptuppsgömslet. Vi börjar med den svåraste arten Moustached Antpitta och fastän det går trögt i början, så får vi tills lut se pippin. Vi lotsas fram två och två, eftersom detta är den mest skygga av antpittorna. Sedan bär det av vidare längs stigen. Vi ombeds rada upp oss på stigen och vänta på att Angel ska gå och hämta fåglarna. Samtidigt som han slänger ut lockbetet kallar han dem vid namn. Det låter onekligen komiskt när han ropar: Maria, Maria, Maria... Venga, venga, venga! Hur osannolikt det än må vara så kommer Maria, en Giant Antpitta, hoppande och ställer sig mitt på stigen! När hon ätit sig mätt fyller hon näbben med mask och försvinner upp i den täta undervegetationen. På väg tillbaka ser vi också relatvit enkelt 2 ex av Yellow-breasted Antpitta. Att se dessa tre arter i stort sett tillsammans torde vara helt omöjligt utom just här! Vi promenerar genom passions- och trädtomatodlingar till den lilla serveringen med vacker utsikt över dalen. Där bjuds vi snart på stabilt förmiddagsfika med Empanadas (små ostpiroger) samt Bolones Verdes, en lokal form av kroppkakor baserade på stekbananer och med ostfyllning i mitten. Mätta och belåtna rullar vi sedan tillbaka till Septimo Paraíso för lunch. Milpe Cloudforest Reserve (1100 m.ö.h.) står på programmet. Tyvärr har inte Club-winged Manakin börjat spela ännu, men vi kan i alla fall gotta oss åt Broad-billed Motmot och Orange-billed Sparrow, bl a. På kvällen avnjuts den sista välsmakande middagen på Septimo Paraíso. Som kuriosa kan nämnas att vi bara sedan lunchen igår bjudits åtminstone åtta olika färskpressade fruktdrycker (tamarinda, papaya, naranjilla, trädtomat, melon, taxo, guava och blackberry ). 3 augusti Avfärd kl efter kort ugglelyssning. Wattled Guan ropar uppifrån. Morgonen och förmiddagen tillbringas längre ner längs Milpe Road (som lägst 900 m.ö.h.). På väg ner får vi bra obsar av Moss-backed Tanager. Vid vägs ände tar vi in på en spännande skogsstig. Här möter vi arter som Broad-billed Sapoyoa. White-bearded Manakin visar fint upp sig under lunchen vid bussen. Så småningom fortsätter vi in på den klassiska Nono-Mindo Road. Sedan vi passerat det dimmiga passet på 2350 m.ö.h. kommer vi snart till Bellavistas ägor strax nedanför. Vi skådar lite längs infartsvägen. I en liten öppning sitter 7 hannar Masked Trogon tillsammans. Jonas tycker att vi borde få se, och inte bara höra, åtminstone en tapaculoart. Så när en Spillman's Tapaculo hörs på nära håll, så plockas bandspelaren fram och efter en stunds febrilt stirrande har de flesta fått i alla fall en skymt av arten. Här myntas också ett stående reseskämt när en av våra danska medresenärer undrar lite försynt vad spillemandtapaculo (=spelmanstapaculo) heter på engelska varpå Jonas genast brister ut i sång: Spillemand, åh spillemand, åh spil for mig. Spille boogie woogie på din strengeleg. Det visar sig vara en Gasolin låt, som vi till allas förthusning får höra åtskilliga gånger under resan. Crimson-rumped Toucanet vädrar lunch. Foto: Teet Sirotkin Det har blivit kväll när vi kommer till lodgen på 2200 m.ö.h. Innan läggdags kikar vi på en Common Potoo som har valt en stolpe mitt i lodgeområdet som utsiktspunkt. 4 augusti I gryningen visslar en Andean Pygmy-Owl på avstånd. Ocellated Tapaculo. Vi promenerar längs vägen och noterar ny art efter ny art. En White-rumped Hawk flyger över och snart finner vi några ex av den rödlistade arten Plate-billed Mountain-Toucan. Ocellated Tapaculo hörs flera gånger mycket nära, men visar sig vara extremt svår att få korn på. Blue-capped Tanager och Crested Quetzal, Green-and-black Fruiteater var andra trevliga bekantskaper på morgonpromenaden. Tillbaka på lodgen hade vi gott om tid att kika på ett myller av kolibrier, bl.a. den utsökta Gorgeted Sunangel, den alltid lika stilfulla Collared Inca samt många enastående klädsamma hanar av Booted Racket-tail. Efter lunch rullar vi vidare ner till 1950 m.ö.h. i Tandayapadalen. Där bor det amerikansk-tyska paret Tony & Barbara, som lägger ner åtskilligt arbete på att locka kolibrier till sin trädgård. Imponerande 43 arter finns på tomtlistan och vi hinner se bl a Blue-tailed (Western) Emerald innan vi kliver in i bussen igen för vidare färd mot Quito. När vi passerar ekvatorial 9

10 Rödnäbbad tropikfågel, Galapagos. monumentet blir vi förbyllade över att monumentet enligt GPS:en tycks ligga några hundra meter från ekvatorn. Efter lite efterforskningar visar det sig att det faktiskt förhåller sig på det viset och anledningen till detta är att den avsedda platsen visade sig var helig indianmark. Vad gör man då? Jo, man uppför monumentet ett liten bit bort, ingen märker säkert något... Detta var förvisso sant, tills en AviFaunagrupp med högteknologisk utrustning passerade platsen. 5 augusti Efter tio intensiva skådardagar är vi förtjänta av att sova lite längre, i alla fall till en stund efter gryningen. Således lite senare frukost och därefter avfärd till flygplatsen. Vi mellanlandar i Guayaquil och har sedan 100 mil ut till Galápagos, den mytomspunna ögruppen som formellt tillföll Ecuador år Väl där får vi ställa tillbaka klockorna en timme. Då den ordinarie flygplatsen på San Cristóbal är stängd för ombyggnad börjar vår kryssning på ön Baltra. Därifrån åker vi zodiacs (gummijollar) ut till vår yacht. Runt oss fladdrar Nazca och Blue-footed Booby. Över oss håller Magnificent Frigatebird ett ständigt vakande öga efter något ätbart. Vi tar oss över det lilla sundet till Santa Cruz där vi bordar en buss och åker upp till los Gemelos två djupa kratrar. Här börjar (och slutar, visar det sig sedan) vår jakt på Galápagosfinkar. Tämligen omgående finner vi en av de läckraste finkarna, Woodpecker Finch, som på nötväckemanér klättrar längs trädstammarna. De phyllislika Warbler Finch ger oss en försmak av hur orädda fåglar och djur är på denna magiska ögrupp. Därpå far vi Foto: Hans Alm till Rancho las Premicias, som är mest känt för sina Galápagossköldpaddor. Gruppen är nog mer fascinerad av Large Ground Finch och orädda Galápagos Mockingbirds. Vi avsluar skådningen med den lokala rasen av tornuggla i en lavatunnel. Mätta på intryck men sugna på mat återvänder vi till båten som kommer vara vårt hem de närmsta sju nätterna. 6 augusti Efter en gungig natt når vi i gryningen Genovesa, vars högsta punkt når 76 m.ö.h. Runt båten noterar vi Wedge-rumped Storm-Petrels, fregattfåglar och sulor. Vi har ankrat i den hästskoformade bukten Bahía Darwin och landstiger vid Prince Philip s Steps på östra sidan, där de största fågelkolonierna finns. Stigen banar sin väg mellan bon av Great Frigatebird, Red-footed Booby, Swallow-tailed Gull och Lava Gull, alla till synes helt oberörda av vår närvaro. En av resans mest spektakulära syner är de tusentals Wedgerumped Storm-Petrel som besöker sina bohål i det karga landskapet. Man får känslan av att befinna sig i en myggsvärm. Galápagospopulation uppskattas till ca par i endast tre kolonier. Arten är unik i sitt beteende att besöka boplatsen dagtid och födosöka under natten. Vi ser även gott om galápagosduvor och några exemplar av den endemiska rasen av jorduggla, som på Genovesa till stor del livnär sig på stormsvalor. Efter lunch far vi till västra delen av bukten där vi snart får in den viktiga Sharp-beaked Ground Finch. Vi ser också Lava Heron, Yellow-crowned Night-heron samt Wandering Tattler och Ruddy Turnstone. Några väljer att snorkla, me- 10

11 dan andra strosar omkring. Oceanlöpare och Galápagos Petrel noteras innan vi försvinner i solnedgången. 7 augusti Strax efter gryningen ankrar vi utanför Playa Tortuga Negra på västra sidan av Isabela. På väg mot land stannar vi till och kollar på några galapgospingviner på nära håll. Här ska vi försöka på Galápagos svåraste endem, Mangrove Finch, knuten till de numera mycket begränsade mangrovebestånd som finns kvar. Möjligen förekommer arten även på östra Fernandina, men man befarar att den är utdöd där och att färre än 50 individer finns kvar på Isabela. Populationen hotas förutom prederande svartråttor av en introducad stekel som konkurrerar om samma larver. Playa Tortuga Negra är egentligen den enda lokalen som går att besöka där finken finns och även att få tillstånd hit börjar bli svårt. Det blir några extremt nervösa timmar innan Walkie Talkien rasslar till och Jonas, som gått och rekat på egen hand, kommer med beskedet alla väntat på. Alla får se arten fint och mycket nöjda kan vi i lugn och ro kika på Flightless Cormorant, världens tyngsta skarv, innan vi fortsätter till nästa mål Punta Moreno. Sundet mellan Isabela och Fernandina erbjuder god födotillgång för såväl havsfåglar som delfiner och valar. 2 Späckhuggare noteras av somliga och flera flockar med smalnäbbade simsnäppor, liror och noddytärnor ligger på vattnet, men annars ser vi relativt lite av det rika djurlivet. Vi landstiger på den heta a a -lava (avkyld och stelnad sedan länge, men nu uppvärmd av stark solstrålning). Den är mycket ogästvänlig att gå på, så stigen som banar väg inåt månlandskapet är välkommen. Benämningen a a kommer för övrigt från Hawaii-indianernas språk och används inernationellt inom den geologiska vetenskapen. Det här är i princip enda stället vi har en rimlig chans att se Galápagos Martin en till synes omöjlig uppgift eftersom det förutom någon enstaka kaktus förefaller helt livlöst på denna plats. Men längre bort finns djupare hål, påminnande om märgelgravar, med sötvatten som bl.a. hyser Common Moorhen och American Flamingo. Som kuriosa kan nämnas att flamingopopulationen på Galápagos tidigare beskattades hårt av lokalbefolkningen, för att juletid saluföras som kalkoner på fastlandet till ett marknadspris av 40-60$. Vi väntar tålmodigt i hettan, men ingen svala så långt ögat når. Efter någon timme börjar hoppet tryta och endast två tre av de allra hetaste stannar kvar och spanar övriga strosar tillbaks och en del tar sig ett dopp bland rockorna. 8 augusti Idag landar vi vid Puerto Villamil på Isabelas sydkust. Efter som vanligt en väl tilltagen frukost på båten besöker vi stranden och en lagun intill byn. I det stilla duggregnet kan vi studera och plåta karibisk flamingo, White-cheeked Pintail och Semipalmated Plover. Vi tar en promenad längs stranden med småspovar, roskarlar och kustpiare. Reseledaren har dock annat på hjärnan och blicken konstant riktad inåt land, vilket till slut ger utdelning. Känslan att kunna vråla Galápagos Martin! är svår att beskriva. Två purpurskimrande svalor gör en lov kring några skorstenar på långt håll. De två svåraste arterna är klara. Hmm, då ska vi se Förälskat sköldpaddspar. Darwin Station, Puerto Ayora, Santa Cruz. Foto: Janicke Henrikson På väg till en uppfödningsstation med informationscenter om elefantsköldpaddornas öden och leverne ser vi svalorna en gång till på lite närmare håll och även dvärgsnäppor och flera Dark-billed Cuckoo. Stora insatser görs för att rädda de elva återstående sköldpaddsraserna, som ursprungligen var fjorton. Galápagos Elephant Tortoise var före människans ankomst ett karaktärsdjur, men skövlades till utrotning på flera öar. De utnyttjades bl.a. som färsk födoreserv på långa båtresor, då de vända uppochner kunde överleva utan mat och vatten i upp till ett år. Man kom även på den groteska idén att utvinna olja från dem att elda Guayquils gatlyktor med. Idag beräknas den totala populationen till ca individer, de flesta på Isabela. Dessa, bortsett från viss intraspecifik aggression, mycket fredliga djur livnär sig delvis på mangrovefrukt, som faktiskt anses så pass giftig att den påstås kunna döda en människa. Sköldpaddorna lever sitt liv i slow motion och det mesta går ut på att förflytta den upp till 250 kg tunga kroppen med skal mellan de grönskande högländerna och äggläggningsplatserna vid kusten. En sådan promenad kan ta upp till fyra månader, så uppenbarligen 11

12 Fiskmarknaden i Puerto Ayora var välbesökt. tillbringar många sköldpaddor en betydande del av sitt i bästa fall uppemot 200 år långa liv på resande fot. Efter lunch seglar vi mot Puerto Ayora på Santa Cruz, dit vi anländer på kvällen. Några gör en kvällstur till den trivsamma, men snabbt expanderande byn. Ingenstans såg vi så många fartyg ligga för ankar som här. 9 augusti Puerto Ayora är Galápagos största samhälle med invånare och arkipelagens turistcentrum. Dagens målart är Galápagosrallen. Med buss tar vi oss upp till Media Luna, vilket betyder halvmåne och beskriver utseendet på vulkankraterns topp, som liksom vi är inbäddad i dimma och duggregn. Vi passerar Scaleziazonen och kommer till den ovanförliggande zonen av Miconia. Båda dessa vegetationstyper är endemiska för ögruppen och den senare förekommer enbart på höglänta sluttningar på Santa Cruz och San Cristóbal. De har minskat drastiskt i takt med uppodling av avocado, guava, papaya, banan samt cascarilla (till färgmedel och medicin) och deras invånare för därmed en alltmer tillbakadragen tillvaro. Numera är biotoperna åtminstone någorlunda skyddade och förhoppningsvis förblir de så framöver. Sumphönan visar sig bli en svår match. Vi hör flera exemplar på nära håll, men i det tilltagande regnet är det svårt att få korn på dem. Till slut gör Jonas en liten korridor åt rallen i vegetationen och ger tecken till oss att vara blickstilla och tysta och spana i i den lilla gången. Vad är oddsen att rallen skulle kila förbi just där? Men det är precis vad som händer först Foto: Teet Sirotkin tittar ett litet huvud fram och sedan kilar den lilla råttaktiga krabaten över öppningen. Allmänt jubel utbryter. Nu kan vi lugn och ro åka ner till Santa Rosa för att titta på vilda Galápagos Elephant Tortoises. Framme vid Rancho Mariposa serveras blaskigt kaffe. Området Santa Rosa härbärgerar ca 800 jättesköldpaddor och det är således ganska gott om betande stenblock i omgivningarna. Sen lunch på båten kl och därefter ett par timmars fria aktiviteter i Puerto Ayora. Vi börjar med att besöka Darwinstationen, för att bl.a. se den legendariska sköldpaddan "Lonely George", den sista kända individen av rasen abingdoni (från Pinta). Han hittades 1971 och har alltsedan dess engagerat många att försöka hitta en hona av samma sort i något hörn av världen. Belöning utlystes och många sköldpaddor erbjöds från diverse djurparker, men ingen visade sig vara rätt. Nu får han hålla till godo med två honor av närstående ras, som den åtminstone 70-årige George tyvärr visar mycket svagt intresse för. En schweizisk kvinna lyckades till slut hetsa upp honom så pass att han i alla fall började roma på sköldpaddors vis, men sen har det inte hänt så mycket mer. Sköldpaddor stressar som bekant inte fram något här i livet augusti På morgonen anländer vi Floreana och ankrar utanför Puerto Velasco Ibarra (Black Beach). Här bor inte mer än ett hundratal personer och den lilla byn ser faktiskt tämligen ogästvänlig ut. På lastbilsflak transporteras vi upp till höglandet (toppen når 640 m.ö.h.), där det som vanligt är mestadels dimma. Det hindrar oss emellertid inte från att se ett tiotal 12

13 ex av Medium Tree Finch, endemisk för denna ö, vid Wittmer s House. Vår guide berättar den underhållande historien om de första kolonisatörerna på Floreana (efter misslyckade försök av norrmän). Margret Wittmer har blivit världsberömd för sin självbiografiska skildring om hur hon med sin man och son lämnade civilisationen i Tyskland för att börja ett nytt liv på Floreana. Till att börja med bodde de i en liten grotta, där Rolf, öns förstfödde, levererades. Sedemera byggde de sig ett hus av trä, som liksom grottorna ligger i anslutning till en ur berget sprungen vattenkälla, och finns numera till allmän beskådning. Före Wittmers bodde endast en tandläkare, Dr. Ritter, med sin fru på Floreana. De hade som säkerhetsåtgärd innan de lämnade Tyskland låtit dra ut sina tänder och bestämt sig för att bli vegetarianer. Det är därför något av en paradox att Dr. Ritter anges ha dött av förgiftad kyckling De mystiska omständigheter som ännu omger Floreana uppstod när en högst egensinnig baronessa anlände med sina tre älskare och ämnade starta ett rekreationshotell för överklassen. Starka meningsskiljaktligheter och osämja uppstod, framförallt mellan baronessan och Dr. Ritter. Baronessans älskare verkade inte heller gilla läget. En av dem flydde tillbaka till fastlandet, medan en annan, mindre lyckosam, hittades som skelett i en ilanddriven båt på Marchena. En tid därefter försvann även baronessan och hennes siste älskare under mystiska omständigheter. Således blev Wittmers ensamma kvar på Floreana och Margret öppnade hotellverksamhet vid kusten. Så småningom framkom misstankar mot henne, för såväl de outredda dödsfallen och försvinnandena som spioneri mot USA för Tysklands räkning. Till historien hör att tre amerikanska journalister, som försökte utreda Floreanamysterierna, också försvann utan att lämna några spår. Under firandet av hennes 90-årsdag avslöjade Margret att hon skrivit en ny bok, som hon ämnade överlämna till sin son Rolf, men hur det blev med den saken förtäljer inte historien. Nu är Margret död sedan ett par år tillbaka och hennes son äger tre lyxbåtar som kryssar runt i Galápagosarkipelagen... Åter i byn vid hamnen kan dedikerade boksamlare införskaffa böcker direkt signerade av Erika Wittmer, dotter till Margrets son Rolf. I väntan på gummibåtarna noterar vi att havsleguanerna är lika röda här som på Española (rasen venustissimus), men vilken ras som egentligen förekommer på Floreana anges ej i litteraturen. Dessa leguaner, med unikt leverne, kan för övrigt dyka ner till 14 meters djup och beta i åtminstone 20 minuter utan att hämta luft. Detta genom att sänka hjärtfrekvensen från 43 till nio slag per minut. I extrema fall kan även kroppstemperaturen varieras mellan 35 och 10 C. Ibland födosöker de upp till en kilometer ut från kusten och äter förutom havssallad även små krabbor, insekter samt exkrement från sig själva och sjölejon. Från Puerto Velasco Ibarra åker vi till Champion-by- Floreana utanför öns nordöstra kust, för att leta efter Charles Mockingbird. Denna lilla klippö är den ena av endast två lokaler (den andra är Gardnernear-Floreana) där Floreanas endemiska Mockingbird finns kvar. Som i så många andra fall är predation av mänskligt införda djur (typ svartråttor och katter) huvudorsaken. Med tanke på att populationen omfattar totalt 150 individer känns det något märkligt att arten bara placerats i den näst högsta hotkategorin, men antagligen bedöms populationen som stabil. Eftersom det råder landstigningsförbud är vi hänvisade till att skåda från båten, så vi cirklar ett varv runt ön och driver sedan fram och tillbaka längs den sträcka där härmtrasten oftast ses. Wedge-rumped och White-vented Storm-Petrel, Galápagos Shearwater, rödnäbbad tropikfågel, Swallowtailed Gull och Common Noddy är talrika häckare. Corona del Diablo (Devil's Crown) är toppen av en liten vulkan, där kratern idag utgör ett av de finaste reven för snorkling i hela Galápagosarkipelagen. Några väljer att göra ett besök under vattenytan. Gruppen på Floreana. Foto: Teet Sirotkin Frampå sena eftermiddagen vidtar fria aktiviteter vid Bahía de los Correos (Post Office Bay. Namnet på bukten härrör från det faktum att alltsedan sjöfararen James Colnett 1793 instiftade idén, har en tunna här fungerat som inofficiell postcentral. Förbipasserande, såväl pirater som pälsjägare och marinkårssoldater, har således på detta vis pliktskyldigt levererat och hämtat brev till och från Galápagos över tre sekelskiften. 11 augusti Under natten transporteras vi till Española, en av de öar som saknar högland (högsta punkten når 206 m.ö.h.). Efter frukost åker vi in till Bahía Gardner. Förutom sjölejon landar också flera andra turistgrupper här denna morgon. Antalet besöksplatser på ögruppen, vars landyta till 97 % avsatts som nationalpark, är nämligen begränsade till totalt 56, så på de välbesökta öarna blir man sällan ensam. Det här blir dock enda gången vi överhuvudtaget kommer i närheten av maxantalet 120 personer på en lokal. På stenarna kryper färggranna krabbor med det passande namnet Sally Lightfoot och en rätt nyligen född sjölejonunge ligger med sin mor på stranden. Españolas huvudattraktion är utan tvekan kolonin Waved Albatross, som märkligt nog endast häckar på Española (ca par) och Isla de la Plata (5-10 par), en liten ö nära Ecuadors kust. Totalt beräknas populationen 13

14 Marine Iguana blockerar vägen. omfatta individer och arten betecknas som near-threatened. Här får vi vårt första intryck av den unika närhet till häckande havsfåglar som Galápagos erbjuder. Att stå bara några meter från spelande albatrosspar är en fröjd för varje fågelskådares själ och att bevittna hur häckande rödnäbbade tropikfåglar skriande kommer in för landning vid sin bohåla väcker lyriska känslor. Lägg till detta estetiskt tecknade Swallow-tailed Gulls, vår första Galápagos Dove, orädda Galápagos Hawks samt närgångna Hood Mockingbirds, så får vi en synnerligen trevlig förmiddag. Obehagliga historier finns om härmtrastar som attackerat människors ögon, ett fenomen som anges vara resultatet av att alltför många gett dem färskvatten, vilket saknas naturligt på ön. Det är inte heller rekommenderbart att tömma blåsan i närhet av en Mockingbird, då rykten förtäljer om sådana situationer med smärtsam utgång. I värsta middagshettan anländer vi till Puerto Baquerizo Moreno på San Cristóbal, där vi får vänta en stund på bussen nere i den öde hamnen. Normalt skulle det sjuda av folkliv här, men eftersom flygplatsen är tillfälligt stängd, så har staden somnat in tillfälligt. Så småningom är vi alla fall på väg upp mot Laguna El Junco, belägen 600 m.ö.h. Förhoppningen är att se Paint-billed Crake. På vägen noteras ett antal San Cristóbal Mockingbird - och så är den serien komplett. Vid framkomst till El Junco visar det sig att grinden är låst. Förklaringen tycks vara att någon släppt ut fisk ur släktet Tilapia i sjön. Något som naturligtvis är katastrofalt för faunan. Således håller parkförvaltninen på med att försöka avlägsna fisken igen. Vi ser dock inget tecken på liv, så efter lite överläggningar så Foto: Teet Sirotkin gate-crashar vi stället. Nu är vi ändå här och vad ska då kan en skådargrupp göra? En snabb vandring upp till sjön vidtar och efter en stund står vi uppradade och letar rall. Snabbt uppenbarar sig dock några figuere och undrar vad i hela friden vi pysslar med. Medan Jonas försöker förhala det hela så jobbar vi andra hårt på rallen. Till slut håller inte situationen längre och vi måste vända om - rallösa. Färden bär vidare ner på andra sidan ön till ett nyanlagt sköldpaddscenter. En del av oss började bli lite trötta på dessa kräldjur vid det här laget, och efter en tämligen meningslös promenad i området begav vi oss till den lokala kyrkogården. Detta är nämligen den mest kända stakeout en för Vegetarian Finch. Efter ett ihärdigt letande börjar vi inse att vi kanske är på väg att dippa en endem. Vi letar så länge vi kan, men när det börjar skymma nödgas vi ge upp. På kvällen påbörjas vår sista seglats, nu tillbaka till Baltra. 13 augusti Denna morgon präglades av nervositet. Ännu saknades två arer Galápagosfinkar - Vegetarian och Large-Tree Finch. Alltså begav vi oss tillbaks till Los Gemelos, där bägge arter skulle kunna finnas. Varje fink granskades noggrant: Den där kändes stor!. Det gick dock inte lång tid innan Jonas hade plockat fram bägge arter åt oss. Bägge bekräftade också sin arttillhörighet med lätesyttringar. Nu kunde vi äntligen slappna av. Alla endemer var klara! Nja, inte riktigt, förresten. Land Iguana är en karismatisk art som finns på Baltra. Så vi lade lite tid på att leta efter den och redan i hamnen, efter att vi hade lämnat vårt gungande hem för senaste veckan, kunde vi studera ett exemplar. Senare visade det sig att den var vanlig även på flygplatsen, och några 14

15 saftiga exemplar höll t o m till på landningsbanan. Sista minnet från ön var ett gäng Small Ground-Finch som helt obesvärat hoppade omkring bland kaksmulor, kikare och fågelböcker på caféborden. 14 augusti Efter en härlig sovmorgon påbörjar alla utom en i gruppen etapp tre på resan. Vi har det tveksamma nöjet att vara bokade med flygbolaget Icaros. Hur tänker man om man döper ett flygbolag så? Kaptenen håller dock planet på behörigt avstånd från solen och flygningen till El Coca varar endast 30 minuter. Hade vi åkt buss hade samma sträcka tagit oss 14 timmar. Vi har nu kommit till en växande oljestad med varmt (30 C) och fuktigt klimat, belägen 250 m.ö.h. Kontinenten sluttar alltså inte mer än så ända härifrån till Brasiliens Atlantkust! Vi transporteras genom staden till en brygga vid floden. Där ses Whitewinged och White-banded Swallow. Vi önskar dock lämna El Coca så snart som möjligt och de snabbgående träbåtarna för oss vidare nedströms Río Napo. Fågelvägen ska vi tillryggalägga 70 km, en sträcka som p.g.a. flodens meanderslingor och lågvatten tar nästan 2½ timme. Lite regnstänk gör att tillhandahållna ponchos kommer väl till pass. Swallow-winged Puffbird och många gamar kantar vår väg. När vi frampå eftermiddagen anländer till Añangu Yacu, en smal vindlande black water creek, får vi sträcka på benen en liten stund, medan vi omdirigeras till mindre kanoter som ska ta oss 4 km uppströms till korvsjön Añangu Cocha. Nu rör vi oss sakta genom s.k. várzeaskog, som till skillnad från terra firme periodvis översvämmas och därmed otvivelaktigt lättast forceras som vi nu gör. Rufescent Tiger- Heron smyger på en stock över vattnet och längre fram ses Ringed Kingfisher samt Black-capped Donacobius. Ännu större och än mer iögonfallande är naturligtvis den mycket säregna Hoatzin, vars ungar är försedda med klor på vingknogarna för att lättare kunna ta sig upp i händelse av nedfall i vattnet. Vi ser också Limpkin, som givits det svenska artnamnet ralltrana och likt zigenarfågeln utgör en alldeles egen familj. I kvällningen anläder vi till den mysiga lodgen Napo Wildlife center. 15 augusti I gryningen paddlar vi över sjön för att gå till Napos canopy tower. Temperaturen ligger behagligt runt 20 C. Efter en stunds promenad forceras 36 m stålställning upp i ett gigantiskt Ceibaträd, där vi tillbringar morgonen på en träplattform. Detta måste räknas till kanske angenämaste upplevelsen i Amazonas. Utsikten från kronan är vacker i sig, men framförallt erbjuds vi att se det som rör sig i trädtoppshöjd, vilket är i stort sett omöjligt från markplanet. De stora papegojorna är välrepresenterade med Blueand-yellow, Scarlet, Red-bellied och Chestnutfronted Macaw samt Mealy och Orange-winged Amazon, som alla passerar vackert i revy. Till andra minnesvärda arter hör Double-toothed Kite, Slate-colored Hawk, Black-bellied Thorntail, Spangled Cotinga, Turquoise Tanager, Masked Tanager och en sömnig Red Howler Monkey. På stigen tillbaks ser vi fint en Blue-crowned Manakin och får chansen att bekanta congamyror, vars bett påstås vara plågsamt ett helt dygn! Canopy Tower vid Sani Lodge var magisk. Foto: Teet Sirotkin Efter en liten siesta (och ett litet dopp bland kajmanerna för somliga) blir det åter skådning från kanot. Urtidslika Hoatzins väsnas inifrån buskagen, men visar också upp sig fint emellanåt. Detsamma gör Amazon Kingfisher. Boat-billed Heron gömmer sig väl inne i täta snår. Vi passar på att jämföra de tre tyrannflugsnapparrna Boat-billed Flycatcher samt Lesser och Great Kiskadee. När mörkret fallit försöker vi på en av vistelsens absoluta målarter och en av Amazonas mindre kända invånare, nämligen Zigzag Heron. Denna expedition misslyckas ur den aspekten, men vi får i alla fall se American Pygmy Kingfisher på nattkvist och Sungrebe. Otaliga lysmaskar, som liksom eldflugor tillhör ordningen skalbaggar, bildar effektfull bård mot vattenrännan och i sjöns svarta vatten blänker lömska kajmanögon. Att sakta glida fram med kanot i Amazonas ogenomträngliga mörker och under en imponerande stjärnhimmel, är utan tvivel en mäktig naturupplevelse. 16 augusti I morgondimman paddlar vi över Añangu Cocha och lyssnar till Red Howler Monkeys motorsågslika sång. Målet för dagen är att vandra genom av västerlänningar sällan besökt skog längs stigen ner mot Río Tiputini. Längs en viss sträcka rekommenderas vi undvika närkontakt med växtligheten för att minimera risken att myror i miniatyrstorlek, men med brännande bett, ska få tillträde till huden. Vi ser inga myror, men istället dyker det upp en smula större varelser. Först uppmärksammar man de knäppande lätena. Vi stannar till och lyssnar. På avstånd hörs prassel och svaga grymtanden från en flock vildsvin, White-lipped Peccary, som rör sig genom regnskogen. Arten som förekommer här är visserligen mindre än den europeiska, men en irriterad galt är utan tvivel livsfarlig. Vi placerar oss på strategiska platser. Galtarnas knäppande, som framkallas när de kraftiga hörntänderna som sticker ut i mungipan slås ihop, fungerar som kontakt- och varningsläte. Det tilltar alltmer i omfatt 15

16 Paddling vid Napo Wildlife Lodge i Amazonas. ning. Samtidigt uppfattar vi en ljudmatta av prassel från djurens trampande klövar och födosök. De måste vara många! Plötsligt skymtar en skugga där nere, följd av flera. De första är mycket nära nu, bara ett tiotal meter bort, och bakom dem uppenbarar sig allt fler individer. Några verkar lite nervösa, men fortsätter försiktigt förbi. Plötsligt slår en gris larm, vilket utlöser kollektiv massflykt. Först nu inser vi hur många djur det verkligen är, för det känns som om hela Amazonas är i gungning. Klapprandet från betar som slås ihop, dånet från grenar som knäcks under tusentals klövar och sorlet från prasslande löv är nästan öronbedövande. Lika oväntat som Peccarysvinen dyker två män från lodgen upp med varsin låda på ryggen. Ur den serveras fortfarande varma matlådor och vi slår oss ner på en långbänk av luftrötter från ett stort träd. Efter lunch stretar vi vidare en bit genom terra firmeskogen. Här tar stigen slut och vi går mot ett område där Ash-throated Gnateater lär ha setts och mycket riktigt, efter en del ansträngning lyckas alla se den ovanliga arten, som bildar en egen familj med några syskonarter, men den stora överraskningen bjöd en Grey-winged Trumpeter på, som knallade in i synfältet medan vi kikade på Gnateatern. Längs Tiputini trail ser vi många fina mannikiner, såsom Blue-backed och Blue-crowned. Våra osannolikt dukiga lokala guider plockade fram raritet efter raritet, såsom Black-necked Red Cotinga och Gray-crowned Flatbill. Denna kväll går det bättre med Zigzag Heron och vi kan studerade den väl i strålkastarskenet. Sunbittern hörs, men visar sig icke. En gigantisk Arapaima (sötvattenfisk) Foto: Teet Sirotkin skrämmer nästan slag på vår rorsman och kajmanögonen lyser här och var i mörkret. Kvällen avslutas med den inte helt lätta arten Blackish Nightjar. 17 augusti Vi ger oss av tidigt med våra kanoter och byter strax till en stor motorförsedd farkost som tar oss en bit uppströms Río Napo till några av Amazonas berömda parrot licks. Nästan framme ser vi en Ladder-tailed Nightjar på en kvist vid vattnet. Vi installerar oss i första gömslet, men här vågar ingen goja komma ner, eftersom det sitter rovfåglar i närheten. Vi omgrupperar till ett annat gömsle och här är det också till en början öde, men när de första modiga fåglarna har kommit ner för att slicka i sig den mineralrika leran, så uppstår en ketschup-effekt och snart ser vi osannolika antal av White-eyed Parakeet, Dusky-headed Parakeet, Cobaltwinged Parakeet, Orange-cheeked Parrot och Blue-headed Parrot. Nöjda med detta fortsätter vi till vårt nästa boende, Sani Lodge. Här passar vi bl a på att kika lite närmare på det första fyndet av Rusty-margined Flycatcher öster om Anderna. Ett par har uppenbarligen hittat hit (tillsammans?) och verkar trivas i sin nya miljö, eftersom de är här minst andra året i rad. 18 augusti Vi går upp tidigt för att besöka en av flodens bevuxna sandöar, Sani Isla, till vars mikrohabitat ett flertal arter är knutna. Två av dessa är Parker s och White-bellied Spinetail, den första ser vi fint, den andra hörs bara. Mer lättsedda och iögonfallande arter är Olive-spotted Hummingbird, River- 16