Ventilation av vindar via öppna

Transkript

1 Ventilation av vindar via öppna takfötter ett stort brandtekniskt problem eller inte? Sedan urminnes tider har man i Sverige byggt flerbostadshus med vindar som i huvudsak utgör installationsutrymmen och som oftast har en mycket begränsad takhöjd på storleksordningen någon meter eller till och med mindre. Det vanligaste är ett vindsbjälklag av betong på vilket en värmeisolering ligger. På bjälklaget är ett yttertak (regnskydd) uppstolpat bestående av trästolpar, träreglar, råspont och taktäckning. Vindsutrymmet blir därmed kallt och för att undvika fukt och mögelskador har dessa utrymmen ventilerats via öppna takfötter. Ventilation via öppna takfötter har sedan 50 år eller mer tillbaka varit det absolut vanligaste och det enklaste sättet att åstadkomma denna ventilation. Se figur 2. En risk föreligger alltid att övertänd brand i övre våningsplanet kan sprida sig till vindsutrymmet genom att flammor ut via fönster tar sig in på vinden via den öppna takfoten. I Boverkets byggregler BBR 15 (2008) avsnitt 5:64 står som föreskriftstext Vinds- och undertaksutrymmen ska utformas så att risken för brandspridning begränsas. Som allmänt råd anges bland annat att vindsutrymmen bör delas upp i delar om högst 400 kvadratmeter med väggar i klass EI 30. Detta är i sig inget nytt utan motsvarande råd fanns i såväl Nybyggnadsreglerna NR (1988) som ännu längre tillbaka i Svensk Bygg Norm SBN från och 80-talen. Från och med BBR 19 (2011) är dock motsvarande text om vindar i avsnitt 5:535 ändrad Vinds- och undertaksutrymmen ska utformas så att skydd mot brandspridning mellan brandceller upprätthålls och så att omfattande brandspridning begränsas. Som allmänt råd anges bland annat samma som ovan, nämligen en uppdelning av vinden för att Figur 1: Det stora flertalet hus i till exempel Hammarby Sjöstad har traditionell ventilation via öppna takfötter. begränsa omfattande brandspridning. Vidare anges i det allmänna rådet: För att upprätthålla skyddet mot brandspridning mellan brandceller bör särskild hänsyn tas till behovet av skydd mot brandspridning på vinden och takkonstruktionens bärförmåga vid brand. Vidare kan läsas att Risken för brandspridning från fönster till vind via takfot bör begränsas, till exempel genom att takfoten utförs med avskiljande förmåga som motsvarar brandcellskravet. Att utforma takfoten med en avskiljande förmåga motsvarande brandcellskravet (i BBR 21 har detta krav kvantifierats till EI 30) innebär en klart ökad kostnad jämfört med det tidigare vanligaste sättet att ventilera kalla vindsutrymmen via öppna takfötter. Den ökade kostnaden omfattar kostnaden för att göra själva takfoten tät med brandavskiljande förmåga men omfattar i regel också en erforderlig brandteknisk förstärkning av ytterväggen in mot vinden eftersom denna ofta inte uppfyller EI 30. Därtill kommer den ökade kostnaden för att anordna ventilationen av utrymmet på något annat sätt. Ett sätt att lösa ventilationen är att i den täta takfoten sätta in speciella brandklassade ventiler som normalt är öppna för FOTO: STIG DAHLIN Artikelförfattare är Jörgen Thor, tekn dr, Brandskyddslaget AB, Stockholm. Figur 2: Uppstolpat yttertak på betongbjälklag och ventilation via öppna takfötter. Bygg & teknik 4/15 17

2 ventilation men som vid brandpåverkan tätar till och begränsar risken för att branden ska ta sig in på vinden. Andra lösningar kan vara mekaniskt ventilation av vinden med fläktar. Efter det att rådet om täta takfötter med brandavskiljande förmåga infördes har det inom branschen funnits olika tolkningar och uppfattningar när detta råd är tillämpligt eller inte. Ibland antas vinden ingå i samma brandcell som underliggande lägenhet och då skulle något behov av brandavskiljande takfot inte finnas. I det allmänna rådet i nu gällande BBR 21 står följande. Risken för brandspridning från fönster via takfot till vind, som utgör en annan brandcell bör begränsas. Som utgör annan brandcell? Man kan fråga sig om en installationsvind överhuvudtaget bör betraktas som en brandcell eller om den inte snarare bör ses som ett dolt utrymme. Det viktiga bör vara att branden inte sprider från en lägenhet (brandcell) via detta utrymme till en annan lägenhet (annan brandcell). Risken för omfattande brandspridning inom detta dolda utrymme begränsas ju redan av kraven på sektionering av vinden i maximalt 400 kvadratmeter. Branschen har också i många fall bedömt det som att kravet på tät brandavskiljande takfot inte skulle föreligga när vindsbjälklaget är av betong och uppfyller REI 60 även för brand ovanifrån. Ett svar från Boverket på en konkret fråga angående detta kan och har av många tolkas just så. Se vidare under rubriken Boverkets olika svar beträffande takfötter. Denna artikel är ett försök att reda ut olika frågeställningar och reda ut vad som gäller eller vad som borde gälla. Ett bakomliggande skäl till det införda kravet på brandavskiljande takfot är troligtvis ett antal omfattande vindsbränder, främst i radhus men även i några flerbostadshus, med stora konsekvenser som följd. I konsekvensutredningen till BBR 19 hänvisas bland annat till ett informationsbrev från Boverket 2008:4 om vindsbränder i radhus och flerbostadshus. I detta informationsbrev varnar Boverket för lätta vindsbjälklag med hänvisning till inträffade bränder. Det står bland annat att takstolar på vinden har förlorat sin bärförmåga och fallit ned på det lätta bjälklaget. Detta påstående är inte korrekt. För att närmare belysa detta och problematiken kring vindsbränder görs nedan en översiktlig genomgång av några byggnadstekniska och konstruktiva förutsättningar. Figur 3: Brandprovning av bjälklag. Figur 4: Betongbjälklag med armering utsatt för brand underifrån. Konstruktionsteknik och brand Vid en brand på en vind enligt figur 2 utsätts bjälklaget för brand ovanifrån. Brandprovningar av bjälklag sker dock alltid med brand underifrån. Bjälklaget läggs upp som tak på en horisontalprovningsugn. Det belastas ovanifrån med en för lastfallet brand representativ statisk last samt utsätts underifrån för en standardbrandpåverkan. Se figur 3. Att prova bjälklag för brand från ovansidan är inte praktiskt möjligt. Å andra sidan finns det heller normalt inte ett behov av detta även om bjälklaget i verkligheten kan bli utsatt för brand ovanifrån. Vid ett betongbjälklag är i regel underkantsarmeringen och uppvärmningen av denna avgörande för bjälklagets bärförmåga vid brand. Se figur 4. Brand ovanifrån motsvarande en standardbrandpåverkan under 60 minuter innebär en betydligt mindre försvagning av bjälklagets bärförmåga än vid motsvarande brand underifrån. Även för träbjälklag gäller att brand ovanifrån normalt inte är dimensionerande utan brand underifrån. Det kritiska momentet vid brand underifrån vid ett träbjälklag enligt figur 5 är när skivorna på bjälklagets undersida faller ned. Isoleringen som i detta fall antas utgöras av stenull faller då också ned. Bjälklagsbalkarna, Figur 5: Träbjälklag utsatt för brand underifrån respektive från ovansidan. 18 Bygg & teknik 4/15

3 ofta av dimension 45 x 220 mm, utsätts då för brand även på sidorna varefter bjälklagets bärförmåga snabbt reduceras. Detta sker inte vid brand ovanifrån. Isoleringen ligger hela tiden kvar och skyddar de bärande bjälkarna från direkt brandangrepp på sidorna. Om golvskivorna skulle helt förbrukas av branden blir bjälkarna direkt brandutsatta enbart ovanifrån. Detta innebär en betydligt långsammare förbränning och förkolning av balktvärsnitten än vid fallet med brand underifrån. En temperaturberäkning vid brand ovanifrån görs för träbjälklaget. Ovansidan består av 22 mm golvspånskiva och 13 mm golvgipsskiva. Enligt Eurokod 5 kan förkolningsgränsen för trä antas motsvara 300 C isotermen. Beräkningen visar att förkolningsgränsen efter 60 minuters standardbrandpåverkan ligger enbart någon centimeter ner från bjälkarnas överkant. Se figur 6. Figur 7: Uppstolpat yttertak på träbjälklag. sig skillnaden mellan ett träbjälklag enligt ovan och fackverkstakstolar av trä. Ett träbjälklag består, som namnet säger, av ett lag av träbjälkar normalt på ett centrumavstånd på 500 till 600 mm kompletterat med skivmaterial och isolering. Se figur 7. I figur 8 visas en fackverkstakstol av trä. Fackverkstakstolen är en statisk sammansatt enhet bestående av en överram, en underram samt mellan dessa vertikaler och diagonaler som överför krafter mellan överram och underram. Ett brott till exempel i en del av underramen leder till en total kollaps av fackverket. Likaså leder ett brott till exempel i en diagonal till en total kollaps. Denna typ konstruktion till yttertak används främst vid villor och radhus som nästan uteslutande har denna lösning. Lösningen kan dock även förekomma till yttertak vid flerbostadshus, även sådana av betong. Detta kan vara aktuellt när man bygger på ett befintligt betonghus med en våning och då vill begränsa de extra påförda lasterna genom att använda en lätt konstruktion till yttertak i stället för ett tungt betongbjälklag. Även vid nybyggnad av ett betonghus med en indra- Figur 6: Temperaturprofil för ett 300 mm tjockt träbjälklag vid brand ovanifrån motsvarande 60 minuters standardbrandpåverkan. Beräknad minskning i bärförmåga på grund av branden kan bedömas relativt sätt mindre än för betongbjälklaget ovan. Om dessutom, som vanligt är att ytterligare värmeisolering finns ovanpå bjälklaget blir påverkan vid brand ovanifrån ännu mindre. Sammanfattat gäller sålunda att brandprovning av bjälklag för brand ovanifrån inte är praktiskt möjligt att utföra. Å andra sidan gäller för såväl betongbjälklag som för riktigt utförda träbjälklag att detta heller inte är nödvändigt eftersom brand ovanifrån inte är dimensionerande. På motsvarande sätt som vid det traditionella betongbjälklaget enligt figur 2 kan ett yttertak stolpas upp på ett träbjälklag. Se figur 7. Träbjälklaget dimensioneras på samma sätt som betongbjälklaget att uppta lasten från yttertakets egenvikt och snölast och bjälklaget klarar enligt ovan brand ovanifrån på motsvarande sätt som betongbjälklaget. Skillnaden mellan ett träbjälklag och fackverkstakstolar av trä Det förefaller som inte alla har klart för Figur 8: Träfackverk och brott i underram respektive diagonal. 20 Bygg & teknik 4/15

4 Bygg & teknik 4/15 Figur 9: Påbyggnad av befintligt betonghus med lätt takvåning respektive indragen takvåning på nybyggt betonghus. Figur 10: Yttertakskonstruktion utan bjälklag uppbyggd med träfackverk. gen takvåning finns ofta önskemål om en lätt takkonstruktion. Detta eftersom lasterna från takvåningen inte förs direkt ned till de underliggande vertikala bärningarna. Se figur 9. När denna typ av konstruktion, med fackverkstakstolar normalt på centrumavstånd 1,2 m, används till yttertak spikas råspont till fackverkens överramar och på denna läggs sedan lämplig taktäckning. Figur 11: Trätakstolar utan bjälklag som yttertak vid flerbostadshus. På undersidan spikas en glespanel till fackverkens underramar och ett antal lager gipsskivor fästes till glespanelen. Ovanpå detta innertak placeras sedan vindens värmeisolering. Se figur 10. Brand underifrån utgör normalt inga problem om tillräckligt antal gipsskivor finns på undersidan. Om brand uppstår på eller sprids till vinden är underramen normalt skyddat av all värmeisolering. Däremot kommer till exempel en diagonal (ofta av dimension 45 x 95 mm eller mindre) som utsätts för brand runt om att snabbt brännas av. Enligt figur 8 sker då en total kollaps av taket. Om vindsutrymmet med sina fackverk sträcker sig över flera lägenheter riskerar takkonstruktionen att störta ned i lägenheter långt bort från den lägenhet där branden uppstod. Vad som är viktigt att hålla i minnet är att denna konstruktionslösning överhuvudtaget inte innehåller något lag av bjälkar eller något bjälklag utan till själva fackverkstakstolarnas underramar är ett antal gipsskivor fästa i form av ett innertak. Vid radhus, där denna typ av konstruktionslösning är så gott som helt allenarådande, dras de lägenhets- och brandavskiljande väggarna upp till yttertakets råspont i syfte att begränsa en vindsbrand till motsvarande den underliggande lägenheten. Den på detta sätt avgränsade delen av vinden kan då betraktas tillhöra underliggande radhus brandcell. Att omfattande vindsbränder ändå ofta förekommer i radhus kan dels förklaras av att kravet på denna uppdelning av vindarna infördes först på sent 1970-tal och dels att utförandet i många fall kan vara bristfälligt. Lösningen med uppdelning av vindar motsvarande underliggande lägenhetsgränser är dock mycket sällan tillämpbar på flerbostadshus. De brandcellsskiljande väggarna i underliggande lägenheter går oftast kors och tvärs byggnaden enligt figur 11 och en uppdragning av dessa väggar genom vinden till yttertaket skulle krocka med takstolarna. Vid denna typ av konstruktionslösning vid flerbostadshus är det högst väsentligt att en brand inte kan uppstå på vinden eller att en brand från en underliggande lägenhet inte kan sprida sig till vinden exempelvis via en öppen ventilerad takfot. Vid flerbostadshus med denna typ av yttertakslösning är därför kravet på brandavskiljande takfötter klart motiverat. Viss risk finns dock alltid att brand trots olika begränsningar och försiktighetsåtgärder kan uppstå eller sprida sig till vinden med då risk för stora konsekvenser som följd. Vid behov av lätta takkonstruktioner vid flerbostadshus, exempelvis vid påbyggnad av befintliga hus eller vid indragna takvåningar enligt figur 9, är ett lätt träbjälklag som är dimensionerat för brand ovanifrån och ett på detta uppstolpat yttertak enligt figur 7 ofta en säkrare och robustare lösning från brandteknisk synpunkt. Boverkets informationsbrev om vindsbränder i radhus och flerbostadshus I Boverkets informationsbrev, 2008:4 om vindsbränder i radhus och flerbostadshus, som man hänvisar till i konse- 21

5 kvensutredningen angående kravet på brandavskiljande takfötter, står bland annat att takstolar på vinden har förlorat sin bärförmåga och fallit ned på det lätta bjälklaget. Vidare står det att i de fall vindsbjälklaget utgjorts av en betongkonstruktion har det inte varit något problem att undvika brandspridning från vinden ner till övriga lägenheter under föreskriven tid. De bränder man refererar till, främst gällande radhus men också ett par flerbostadshus, har dock saknat bjälklag och har i stället haft en konstruktionslösning med träfackverk motsvarande figur 10 med ett undertak fäst till takstolarnas underramar. Se figur 12 som gäller en av de refererade bränderna i flerbostadshusen. En brand som sprider sig på vinden över och förbi de underliggande lägenhetsgränserna och snabbt bränner av fritt exponerade takstolsdiagonaler leder till kollaps av takkonstruktionen med stora konsekvenser som följd. Skrivningen i Boverkets informationsbrev pekar felaktigt ut lätta bjälklag som boven i dramat. Ett korrekt utfört träbjälklag som motstår brand ovanifrån under föreskriven tid och ett på detta uppstolpat yttertak kan ge motsvarande skydd mot brandspridning som ett betongbjälklag. Ovan nämnda skrivningar i Boverkets informationsbrev föranledde Brandskyddslaget genom undertecknad att för ett antal år sedan skriva till Boverket och påpeka skillnaden mellan en yttertakskonstruktion av träfackverk utan bjälklag respektive ett lätt träbjälklag och ett på detta uppstolpat yttertak. I ett svar från då brandansvarig på Boverket tillstod man att det finns enskilda delar i detta informationsblad som ur sitt sammanhang kan misstolkas och som Figur 13: Prefabricerade bostadsvolymer i trä. Figur 12: Yttertakskonstruktion vid en av de refererade bränderna i form av träfackverk utan bjälklag. skulle kunna vara tydligare. I sitt sammanhang, och med den figur som beskriver problematiken, torde det inte vara några svårigheter att förstå problematiken med vissa konstruktionstyper och vindsbränder i radhus och flerbostadshus. Den figur i informationsbladet man hänvisade till visar just ett träfackverk utan bjälklag. Texten i informationsbladet säger dock Takstolar på vinden har förlorat sin bärförmåga och fallit ned på det lätta bjälklaget. I olika senare svar från Boverket angående takfotsfrågan används tyvärr fortfarande samma eller liknande missvisande formuleringar. Boverkets olika svar beträffande takfötter De oklarheter som branschen upplevt beträffande om och när en takfot måste göras brandavskiljande föranledde bland annat bygg- och fastighetsföretaget NCC att tillskriva Boverket i ett konkret fall med en installationsvind i form av ett uppstolpat yttertak på ett betongbjälklag. Ett antal konkreta frågor ställdes bland annat om takfoten i detta fall måste göras brandavskiljande samt frågan när en vind ska betraktas som egen brandcell. Boverket konstaterade i sitt svar till NCC bland annat följande I rådet anges även att brandspridning mellan brandceller ska beaktas samt att hänsyn till bland annat takkonstruktionens bärförmåga ska tas. Detta syftar främst till att förhindra brandspridning mellan underliggande brandceller via vinden snarare än mellan olika brandceller på vinden. Sådan brandspridning kan till exempel ske genom att vindskonstruktionen störtar ned i ett bjälklag av lättkonstruktion mellan vinden och de översta lägenheterna. I ditt fall med ett betongbjälklag är denna del av rådet troligen inte aktuellt. NCC och flera aktörer på marknaden tolkade detta svar som att täta brandavskiljande takfötter inte krävdes vid en installationsvind med yttertaket uppstolpat på ett vindsbjälklag av betong. Svaret till NCC föranledde ett antal trähustillverkare att skriva till Boverket. Dessa trähustillverkare bygger i fabrik prefabricerade volymelement som sedan på plats staplas på varandra. Dessa volymer har alltid ett övre takbjälklag/vindsbjälklag på vilket ett yttertak stolpas upp. Se figur 13. Lösningen har således motsvarande statiska funktion som vid ett betongbjälklag enligt figur 2. Så länge bjälklaget är dimensionerat för att klara brand ovanifrån borde det inte spela någon roll vilket material bjälklaget består av. Bland annat ställdes frågan om en riktig tolkning av svaret till NCC innebar att ett uppstolpat tak på ett betongbjälklag inte behövde utföras med takfot med brandavskiljande förmåga. Svaret från Boverket var i korthet att detta inte var en 22 Bygg & teknik 4/15

6 riktig tolkning. Detta trots att NCC och stor del av branschen i övrigt tolkat Boverkets svar just så. Vidare svarar Boverket I det specifika fallet syftade vårt svar till NCC på att det främst är underliggande brandceller som avses genom att beakta risken för nedfallande delar eller att takstolar faller genom lätta bjälklag. De brandskador bedömningen i huvudsak bygger på saknar dock bjälklag och är av en konstruktionstyp motsvarande den i figur 10 och figur 12. Ytterligare ett antal frågor har därefter i olika sammanhang ställts från branschen till Boverket bland annat med anledning av formuleringarna i BBR 21 och den tillhörande konsekvensbeskrivning. Boverket svarar bland annat att en avgörande fråga för om det krävs tät takfot eller annan motsvarande funktion är om vinden är att betrakta som egen brandcell eller inte. Man skriver vidare att en vind, även om det bara utgör en installationsvind, normalt ska betraktas som en egen brandcell. Som motiv hänvisar man till definitionen av brandcell. Se figur 14. Flera företrädare för byggbranschen har ansett att en installationsvind snarare bör kunna betraktas som ett dolt utrymme än som en egen brandcell och att det viktiga bör vara att branden inte sprider sig mellan olika brandceller via detta utrymme. Även ett dolt utrymme kan, om man nu språkjuridiskt skulle vilja motivera det 5:242 Brandcell Med en brandcell avses en avskild del av en byggnad inom vilken en brand under hela eller delar av ett brandförlopp kan utvecklas utan att sprida sig till andra delar av byggnaden eller andra byggnader. Brandcellen ska vara avskild från byggnaden i övrigt med omslutande väggar och bjälklag eller motsvarande, så att utrymning av byggnaden tryggas och så att personer i intilliggande brandceller eller byggander skyddas under hela eller delar av ett brandförlopp. (BFS 2011:26) Oavsett om vinden är avsedd att vistas på eller inte har Boverket tolkat det som att den i de flesta fall kan betraktas som en brandcell då den utgör en avskild del av byggnaden begränsad av ett bjälklag där en brand kan utvecklas utan att spridas under ett helt eller delar av ett brandförlopp samtidigt som personer i andra brandceller skyddas och kan utrymma. hela, utgöra en avskild del av byggnaden begränsat av ett bjälklag där en brand kan utvecklas och spridas under ett helt eller delar av ett brandförlopp samtidigt som personer i andra brandceller skyddas och kan utrymma. Jämför sista stycket i figur 14. Sammanfattande synpunkter Brandskyddslagets uppfattning är att detta nya generella krav på täta, brandavskiljande takfötter till stor del har sin grund i en sammanblandning av olika konstruktionstyper med helt olika beteenden vid Figur 14: Svar från Boverket. en vindsbrand. Vid konstruktionslösningar med yttertak av fribärande träfackverk till flerbostadshus är det klart motiverat med täta brandavskiljande takfötter. Risken för en vindsbrand måste begränsas eftersom den kan få mycket stora konsekvenser. Kostnadsnyttoeffekten med att mer generellt kräva täta brandavskiljande takfötter, också vid konstruktionslösningar med bjälklag som klarar brand ovanifrån, kan dock ifrågasättas. Om man nu mer generellt ska betrakta även en ren installationsvind som en brandcell dit brand inte får sprida sig, och Bygg & teknik 4/15 23

7 Figur 15: Olika krav på begränsning av brandcellsstorlekar. inte se installationsvinden som ett dolt utrymme, kan man bland annat ställa sig följande frågor. För att begränsa risken för omfattande brandspridning i en byggnad gäller enligt BBR att en brandcell får omfatta en area på högst kvadratmeter. Varför ska då brandcellen vind delas upp i delar om 400 kvadratmeter? En brand i en stor brandcell belägen under betraktaren torde väl normalt upplevas som farligare än en brand ovan betraktaren. Se figur 15. Beträffande risken för spridning mellan brandceller vertikalt via fasaden är det allmänna rådet i BBR att avstånden mellan fönster i vertikalled mellan olika brandceller bör vara minst 1,20 m. Borde det då inte vara tillåtet med luftad takfot om denna ligger minst 1,20 m ovanför närmast underliggande fönster enligt figur 16? Brandskyddslaget anser att problematiken med ventilerade takfötter bör ses över med rätt konstruktiva förutsättningar som ingångsdata och att en kostnadsanalys görs beträffande merkostnaderna med täta, brandavskiljande takfötter. Denna merkostnad omfattar kostnaden för att göra själva takfoten tät med brandavskiljande förmåga men omfattar i regel också en erforderlig brandteknisk förstärkning av ytterväggen in mot vinden eftersom denna ofta inte uppfyller EI 30. Därtill kommer den ökade kostnaden för att anordna ventilationen av utrymmet på annat lämpligt sätt. Dessa kostnader bör sättas i relation till förväntade besparingar i form av minskade brandskador för de fall som vinds- bjälklaget klarar brand ovanifrån. Detta oberoende om bjälklaget utgörs av betong eller av ett lätt bjälklag. Brandskyddslaget uppmanar vidare byggbranschen att utveckla alternativa takkonstruktioner till vindar på flerbostadshus. Undertecknad har själv, men tyvärr utan större framgång, propagerat för att man bör kunna byta ut råsponten mot obrännbar TRP-plåt. Om man av utseendeskäl inte nöjer sig med TRP-plåten som taktäckning, bör en taktäckning med papp alternativt bandtäckt plåt kunna utföras genom att i likhet med industritak fästa en hård stenullsboard till TRP-plåten som underlag för taktäckningen. Med en TRP 20-plåt bör man kunna öka avståndet mellan uppreglingen jämfört med råsponten som kräver ett centrumavstånd på uppreglingen på högst cirka 1,2 m. Man får då en i huvudsak helt obrännbar yttertakskonstruktion och ett så gott som obrännbart vindsutrymme. Det enda brännbara på vinden skulle då bli ett glest uppstolpat träregelverk för bärning av TRP-plåten. Det finns också möjlighet att byta ut träregelverket mot obrännbara plåtreglar. Med utbyte av råsponten till TRP-plåt torde det inte längre finnas något behov överhuvudtaget av vare sig täta takfötter eller en sektionering av vindsutrymmet. Med denna typ av yttertakslösning borde vindsbränderna kunna förpassas till historieböckerna. En annan fördel med den ovan föreslagna lösningen är att taktäckningen alternativt underlaget för taktäckningen med automatik blir obrännbart, vilket är ett brandskyddstekniskt krav i BBR i de fall olika byggnader ligger närmare varandra än åtta meter. Figur 16: Jämförelse mellan fönsteravstånd mellan olika brandceller och avstånd mellan fönster och öppen takfot. 24 Bygg & teknik 4/15