Underlag för principbeslut om föreskrift för bestämmande av diskonteringsränta (dnr )

Transkript

1 PROMEMORIA Datum Författare Katarina Höller, Tomas Flodén Finansinspektionen P.O. Box 6750 SE Stockholm [Sveavägen 167] Tel Fax finansinspektionen@fi.se Underlag för principbeslut om föreskrift för bestämmande av diskonteringsränta (dnr ) Finansinspektionen föreslår att metoden för beräkning av diskonteringsräntorna avseende tjänstepensionsåtaganden fastslås i en föreskrift. När tjänstepensionsdirektivet infördes valde FI att i linje med direktivets generella inriktning låta instituten själva bestämma diskonteringsräntan, trots att det fanns en möjlighet att föreskriva om vilken metod eller diskonteringsränta instituten skulle använda. Idag använder instituten olika diskonteringsräntor för värderingen av försäkringstekniska avsättningar (FTA). I vissa fall har instituten valt räntor som är högre än den riskfria räntan, vilket är den ränta som FI anser att instituten bör använda för att beräkna åtagandenas realistiska värde. När en högre ränta används undervärderas FTA och eget kapital övervärderas. Detta resulterar i att institutens finansiella ställning framstår som bättre än vad den är, det försvårar för FI att ingripa i tid och kan resultera i en sämre riskhantering i instituten. Problemet är att FI bedömer möjligheten att ingripa mot institutens val av diskonteringsräntor som begränsad om det inte finns en föreskrift som anger hur räntorna ska beräknas. FI har konsulterat Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet 1 i arbetet med att ta fram en metod för att beräkna riskfria diskonteringsräntor. Bakgrund Från och med årsskiftet ska livförsäkringsbolagen och tjänstepensionskassorna (instituten) värdera sina försäkringstekniska avsättningar för tjänstepensionsförsäkringar med aktsamt valda antaganden. I trafikljusrapporteringen ska aktsamt valda antaganden användas för både tjänstepensionsåtaganden och övriga åtaganden. Det innebär att skulden ska värderas realistiskt i dessa två fall. Diskonteringsräntan är det antagande som 1 Promemorian Praktiska hänsyn vid beräkning av diskonteringsräntor finns tillgänglig på 1(8)

2 har störst påverkan på FTA. FI:s uppfattning är att en riskfri diskonteringsränta är nödvändig för att ett realistiskt värde ska uppnås. Tjänstepensionsdirektivet innebar en tydlig övergång till en mer kvalitativ reglering med ett större ansvar för instituten att själva bestämma över de centrala besluten i sin verksamhet, så som placeringsinriktning och värdering av åtaganden. Även bestämmandet av diskonteringsränta vilar för närvarande på instituten avseende värderingen av tjänstepensionsåtaganden. De antaganden som ligger till grund för deras val av diskonteringsränta ska dock vara aktsamma. FI valde i linje med inriktningen i tjänstepensionsdirektivet att låta instituten själva bestämma diskonteringsräntan, trots att det fanns en möjlighet att föreskriva om vilken metod eller diskonteringsränta instituten skulle använda. Förhoppningen, vilket också delvis besannats, var att instituten i högre grad skulle ta ett ansvar för värderingen av FTA och analysen av de variabler som påverkar FTA. Det stora flertalet av instituten har valt diskonteringsräntor på ungefär samma nivå och i nivå med vad FI bedömer vara den riskfria räntekurvan. Tre institut har dock valt diskonteringsräntor som ligger betydligt högre än de övriga institutens, och några institut har valt diskonteringsräntor som ligger betydligt under de räntenivåer som övriga institut har valt. För att FI ska kunna ingripa mot ett instituts val av diskonteringsränta krävs att valet inte har varit aktsamt. Lagen ger begränsad vägledning om vad som är en aktsamt vald diskonteringsränta. Av förarbetena framgår dock att det är en realistisk värdering av avsättningarna som aktsamhetsprincipen tar sikte på. I förarbetena sägs också att i de fall då det råder osäkerhet avseende vilket antagande som är mest realistiskt, bör det antagande som ger den högsta beräknade avsättningen göras 2 FI:s förväntan har därför varit att bolagen ska använda en riskfri ränta för beräkningen av sina avsättningar som inte avviker i någon större utsträckning från vad som normalt är att betrakta som en riskfri ränta. Samtidigt är lagkravet på aktsamhet inte så tydligt att det enligt FI:s bedömning är möjligt för myndigheten att alltid framgångsrikt ingripa mot ett instituts val av diskonteringsränta. Problem När ett institut väljer en för hög diskonteringsränta, undervärderas FTA vilket resulterar i att eget kapital övervärderas. Detta får konsekvenser för institutets solvenskvot, den uppmätta riskkvoten i trafikljusmodellen och kravet på skuldtäckningstillgångar. När instituten väljer för höga diskonteringsräntor framstår de som mer finansiellt starka än vad de faktiskt är. Detta är problematiskt även om de inte vid rätt vald diskonteringsränta skulle visa rött ljus i trafikljusmätningen eller bryta mot solvensreglerna. Anledningen är dels att instituten i detta läge ger en felaktig bild av sin finansiella ställning, vilket 2 Nya regler för tjänstepensionsinstitut (prop. 2004/05:165), sid 161 2

3 gör att kunder riskerar att fatta beslut på felaktiga grunder, dels att institutet inte kan hantera sina risker eller förvalta sin portfölj på ett optimalt sätt när det har en felaktig bild av sin egen finansiella situation och vad som påverkar den. Även institut som använder för låga diskonteringsräntor utgör ett problem i så måtto att de möjligen inte kan förvalta tillgångarna effektivt, eftersom de har en felaktig uppfattning om sina åtaganden, sitt kapital och sitt riskutrymme. Även här får kunderna en felaktig bild av institutets finansiella ställning. Problemet ökar givetvis då instituten skulle ha hamnat i rött ljus, visat sig bryta mot solvensreglerna eller skuldtäckningsreglerna om den riskfria räntan använts. När instituten är så pass finansiellt svaga behöver FI kunna ingripa för att skydda försäkringstagarna. Detta kräver dock att den metod som instituten använt för att härleda diskonteringsräntan bryter mot aktsamhetskraven. Eftersom instituten kan få kännedom om vilka diskonteringsräntor som övriga institut använder sig av, finns vidare en risk för att det sker en inflation i ränteantaganden. Så länge institut tillåts använda olika diskonteringsräntor finns det en risk att den högsta räntan som använts av något institut kommer att bli den måttstock som andra institut använder. När det gäller andra antaganden än diskonteringsräntan kan det finnas skäl för olika institut att använda olika antaganden, exempelvis med anledning av vilken sammansättning av kunder instituten har eller beroende av hur avtalen är utformade. När det gäller diskonteringsräntan finns inga sådan motiv till att olika institut ska använda olika antaganden. Alternativ för FI FI kan enligt tjänstepensionsreglerna föreskriva hur livförsäkringsavsättningarna ska bestämmas, vilket bland annat ger FI möjlighet att föreskriva vilken diskonteringsränta eller metod för att bestämma diskonteringsräntan som instituten ska använda. Fördelen med att föreskriva vilka diskonteringsräntor instituten ska använda är att alla institut då kommer att använda sig av samma diskonteringsräntor, vilket ökar jämförbarheten mellan instituten och tar bort möjligheterna för instituten att försköna sin finansiella ställning genom att välja en för hög diskonteringsränta. Flera av aktsamhetsreglerna, såsom tillgångssammansättning och biometriska antaganden, är sådana som till sin natur är mest lämpade att bestämmas av instituten själva snarare än av FI, eftersom dessa kan vara unika för respektive institut. Däremot kan det bara finnas en riskfri ränta per löptid (vilken denna är, är dock något oklart i vissa lägen), varför vinsten av att låta instituten själva bestämma denna är lägre än för övriga antaganden. Även om vi väljer att föreskriva vilka diskonteringsräntor instituten ska använda, har de dock möjlighet att i sin årsredovisning använda sig av andra 3

4 diskonteringsräntor. Kravet för detta är att redovisningen ska bli mer relevant men inte mindre tillförlitlig (eller vice versa). Om ett institut väljer att inte följa försäkringsrörelselagens regler (dvs. föreskriften) i årsredovisningen för värdering av FTA, ska institutet i årsredovisningen dock upplysa om avvikelserna, effekterna av avvikelserna och anledningen till avvikelserna. 3 Solvens- och skuldtäckningsreglerna, samt rapporteringen i trafikljuset utgår dock även i denna situation från räntan enligt försäkringsrörelselagen. FI:s möjligheter till ingripanden påverkas således inte av vilken ränta som används i redovisningen. FI kan dessutom ingripa mot institutens val av diskonteringsränta i årsredovisningen om dessa inte uppfyller de krav som ställs i Finansinspektionens föreskrift om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 2005:34). Förslag FI bör föreskriva vilken metod instituten ska använda för att bestämma diskonteringsräntan för nominella räntor. Anledningen till att FI väljer att föreskriva en metod, snarare än att föreskriva vilken diskonteringsränta som instituten ska använda, är att instituten behöver kunna uppdatera sina räntor dagligen i takt med att marknadsräntorna förändras. Har instituten tillgång till metoden kan de göra detta på egen hand. Den metod som FI föreslår har tagits fram efter konsultation med Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet. Diskonteringsräntan ska beräknas med utgångspunkt från nollkupongskurvorna för statsskuldväxlar, statsobligationer och ränteswappar. För de löptider för vilka det går att härleda en avkastningskurva för statsskulväxlar och statsobligationer, används denna avkastningskurva. (1) Diskonteringsräntan motsvarar räntan på statspapper omräknad till nollkupongsräntor för de löptider där detta är möjligt. För de löptider där det saknas en avkastningskurva för statsskuldväxlar och statsobligationer, används avkastingskurvan för ränteswapar som utgångspunkt. Ett avdrag bör dock göras som tar hänsyn till den ränteskillnad som normalt föreligger mellan swappar och värdepapper utgivna av staten. Eftersom det saknas statsobligationer med tillräckligt lång löptid att jämföra med antas skillnaden mellan avkastningskurvorna för statsobligationer och 3 Instituten behöver inte nödvändigtvis använda samma definition av försäkringsåtaganden som försäkringsrörelselagen. Klassificeras exempelvis något som enligt försäkringsrörelselagen är att betrakta som ett försäkringståtgande som finansiellt åtagande i årsredovisningen är det oklart huruvida institutet behöver upplysa i årsredovisningen om användandet av en avvikande diskonteringsränta. FI ska dock alltid informeras om detta. 4

5 ränteswappar vara densamma som vid den sista observation som är möjlig att göra av avkastningskurvan för statsobligationer. Eftersom skillnaden mellan swappkurvan och statspapperskurvan fluktuerar och inte enbart är beroende av förändrade riskpremier utan också av tillfälliga faktorer som inte kan relateras till riskpremier, bör ett 30 dagars genomsnittsvärde för värdet av skillnaden användas, vilket filtrerar bort sådana effekter: 4 (2) Diskonteringsräntan motsvarar swappräntan minskad med den genomsnittliga skillnaden de senaste 30 dagarna mellan den längsta nollkupongsräntan som går att härleda enligt (1) och motsvarande swappränta, för de löptider som inte kan beräknas enligt (1). För närvarande finns det marknadspriser på swappar för svenska kronor med upp till 30 års löptid. Instituten kan ha åtaganden med längre löptid än så och det är tänkbart att swappar med dylik löptid inte alltid kommer att finnas på marknaden. Således saknas det eller kan komma att saknas swappräntor med tillräckligt lång löptid för att härleda diskonteringsräntor för institutens samtliga åtaganden. I det läget ska instituten anta att diskonteringsräntan är konstant utifrån den längsta observation som är möjlig att göra enligt (2):. (3) Diskonteringsräntan motsvarar diskonteringsräntan för den längsta löptiden som kan bestämmas enligt (2) för löptider som inte kan beräknas enligt (1 eller 2). Den längsta svenska statsobligationen förfaller i december För närvarande är det således möjligt att härleda en nollkupongskurva för statsobligationer upp till cirka 15 år. Swappräntor finns med löptider upp till 30 år. Motivering till val av metod Räntor på statsskuldsväxlar och statsobligationer brukar normalt betraktas som riskfria. Det förekommer skillnader mellan nollkupongsräntekurvorna för statspapper och swappar. Denna skillnad varierar över tiden och på ett tillsynes inte helt slumpmässigt vis. Under förutsättning att räntor på statspapper är riskfria, kan således inte swappräntorna anses som riskfria. Eftersom det inte finns värdepapper utgivna av staten som har lika lång löptid som institutens samtliga åtaganden kan den riskfria räntan inte alltid härledas från nollkupongsräntor för statspapper. Den riskfria räntan för så långa löptider måste då härledas på annat sätt. Det finns två grundläggande metoder för det. Den första metoden innebär att man enbart utgår från den nollkupongsränta som kan härledas från statspapper och att den avkastningskurvan extrapoleras 4 Exempelvis kan skillnader uppstå beroende på institutionella faktorer eller helt enkelt bero på fel i data. 5

6 med någon metod. Det finns olika metoder för att extrapolera kurvan, och beroende på vilken av dessa metoder man väljer kan man få betydande skillnader i avkastningskurvan. Det går inte heller att säga att någon av metoderna är mer korrekt än den andra. Eftersom resultatet är så beroende av vilken metod som används för att extrapolera avkastningskurvan anser Finansinspektionen att denna metod är mindre lämplig. Den andra metoden innebär att man utgår från både statspappersräntor och swappräntor. På så sätt kan man utnyttja att det finns swappräntor med längre löptider än statspapper. I promemorian från Riksbanken förespråkas en metod baserad på den här tekniken. Även med den här metoden finns det flera tillvägagångssätt, med olika för- och nackdelar. Två olika tillvägagångssätt beskrivs i promemorian. Det första tillvägagångssättet är den som FI föreslår att instituten ska använda. Diskonteringsräntan härleds från avkastningskurvan för statspapper. För de löptider där det saknas en avkastningskurva för statspapper används swappräntekurvan minskad med skillnaden mellan swappkurvan och statspapperskurvan vid den längsta löptiden där det är möjligt att göra en sådan observation. FI föreslår dock en mindre modifiering av metoden. Modifieringen är att instituten ska använda ett 30 dagars genomsnitt för att beräkna skillnaden mellan statspappersräntan och swappräntan. På så vis minskar man den känslighet för eventuella felrapporteringar och brus i den observerade skillnaden vid avläsningstillfället som identifierats som ett problem med den här metoden. Det andra tillvägagångssättet utgår från hur ränteskillnaden mellan statspapper och swappar varierar beroende på löptid. Den swappspreadskurva som kan härledas utifrån dessa observationer extrapoleras. Den extrapolerade swappspreadskurva används sedan för att rensa swappkurvan för riskpremien. Den här metoden gör det möjligt att bättre analysera swappspreaden och vad den beror på. Eventuellt skulle den kunna leda till att man identifierar en del av spreaden som är konstant och som därmed inte kan anses bero på att det finns en större risk i swappar. Då skulle man inte behöva göra ett lika stort avdrag från swappräntan för att beräkna den riskfria räntan som i den metod FI föreslår. Enligt promemorian anses det här tillvägagångssättet vara att föredra, på grund av den fördjupade analys som är möjlig att göra av swappspreadskurvan. Metoden är dock förhållandevis komplex, eftersom den innebär en regressionsanalys av swappspreadkurvan. Därmed minskar förståelsen och genomlysningen av metoden och av vad som bestämmer den riskfria diskonteringsräntan. Risken med att införa en så pass komplex modell är också att endast ett mindre antal institut själva kommer att kunna använda metoden. FI förespråkar därför inte detta tillvägagångssätt för att bestämma diskonteringsräntan. Inget förslag avseende reala räntor 6

7 Inom livförsäkring återfinns inflationsindexerade åtaganden huvudsakligen i form av skadelivräntor. Indexeringen är som regel inte kopplad till konsumentprisindex, utan till prisbasbeloppet. Inom skadeförsäkring, som än så länge inte omfattas av kravet på aktsamma antaganden och därför inte heller påverkas av den föreslagna föreskriftsändringen, kan även andra delar av åtagandena vara känsliga för inflationsutvecklingen, exempelvis är de skadeersättningar som instituten ska betala ut känsliga för prisutvecklingen för det som ersättningen avser. Valet av diskonteringsränta vid en realistisk värdering av dessa åtaganden påminner i högre utsträckning om andra försäkringstekniska antaganden. Detta medför att de realräntor som går att härleda från realränteobligationer inte nödvändigtvis är de mest lämpliga att använda som diskonteringsräntor. Det är tänkbart att andra metoder för att bestämma diskonteringsräntan är lämpligare för att värdera dessa åtaganden. FI ser således i dagsläget inget behov av att föreskriva en metod för att bestämma diskonteringsräntan för reala åtaganden. Konsekvensanalys Förslaget innebär att alla institut kommer att använda samma räntekurva för diskontering. Givet att den föreslagna metoden hade använts vid rapporteringen per den 30 juni 2006, hade 24 av de 33 institut som rapporterat diskonteringsränta behövt justera sin diskonteringsränta i intervallet 10 till + 10 baspunkter. Om man antar att försäkringsavtalen har en genomsnittlig duration på 20 år, innebär det att värdet av FTA för den här gruppen institut hade ändrats med som mest cirka två procent (såväl höjning som sänkning). Sex institut hade behövt sänka sina diskonteringsräntor med mer än 10 baspunkter. Genomsnittssänkningen för dessa institut skulle ha varit cirka 40 baspunkter. Det institut vars FTA skulle ha ökat mest, hade fått öka sin FTA med uppskattningsvis 11 procent, därefter var effekten på dessa instituts FTA uppskattningsvis 8 procent, 6 procent, 5 procent, samt två institut med en effekt på uppskattningsvis 2 procent. FI bedömer att inget av dessa institut skulle ha rapporterat rött ljus om de använt den lägre diskonteringsräntan i junirapporteringen enligt trafikljusmodellen, eller ha brutit mot några solvenskrav. FI:s bedömning är därför att instituten inte skulle ha behövt göra några förändringar i sina tillgångsportföljer för att klara trafikljuset eller solvensregler, om en lägre diskonteringsränta hade använts. De tre institut som använt för låga diskonteringsräntor hade behövt justera sina diskonteringsräntor med som högst 199 baspunkter och som lägst 98 baspunkter, vilket innebär en minskning av FTA med uppskattningsvis 21 procent, 13 procent och 4 procent av FTA. Konsekvenserna av förslaget är således att bedöma som begränsade för sektorn i stort, men med betydande konsekvenser för de fyra institut som skulle behöva göra en betydande sänkning av räntan. Instituten har dock en viss möjlighet att 7

8 i årsredovisningen använda en annan diskonteringsränta än den som följer av föreskriften. Instituten måste i det läget dock upplysa om avvikelsen i årsredovisningen. 5 Därmed är det inte nödvändigtvis så att det blir en effekt i årsredovisningen av en föreskrift om metod för bestämmande av diskonteringsränta. FI kan dock ingripa även mot institutens val av diskonteringsränta i årsredovisningen om dessa inte uppfyller de krav som ställs i Finansinspektionens föreskrift om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 2005:34). Möjligheterna att matcha åtagandenas räntekänslighet med swappar är beroende av hur värderingen av åtagandena sker. Det är dock möjligt att matcha räntekänsligheten med swappar även då statspappersräntan används som diskonteringsränta. Om swappräntan används utan att skillnaden mot statspapperskurvan beaktas är emellertid swapparna effektivare för att hantera ränterisken i trafikljusmodellen, medan statsobligationer är något mindre effektiva. Denna skillnad är sannolikt så liten att den inte bör få några större konsekvenser för de finansiella marknaderna. 5 Se fotnot 3 8