Ån på havets botten. Geologisk bakgrund och arkeologisk framtid för Havängsundersökningarna.

HTML
DOWNLOAD

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Ån på havets botten. Geologisk bakgrund och arkeologisk framtid för Havängsundersökningarna."

Maj-Britt Olofsson
för 8 år sedan
Visningar:

1 Ån på havets botten. Geologisk bakgrund och arkeologisk framtid för Havängsundersökningarna. Björn Nilsson och Arne Sjöström KNOWLEDGE cannot be divided into compartments, each given a definite name and allotted to a different student. There are, and always must be, branches of knowledge in which several sciences meet or have an interest, and these are somewhat liable to be neglected. C. Reid, 1913 Författarna har under de senare åren intresserat sig för de år gamla lämningar som finns på spridda ställen i Östersjön utanför de skånska och blekingska kusterna. Den sedan länge kända lokalen utanför Haväng, har haft geologiska blickar riktade på sig sedan 1960-talet, då genom geologiprofessorn Tage Nilssons. Under talet startade Lars Hansen ett ambitiöst projekt som resulterade i både geologiska fältarbeten och viktiga artiklar. Det arkeologiska intresset har varit betydligt svalare, underligt nog. Under 2009 började Arne Sjöström göra arkeologiska dykningar och karteringar av platsen. Samma år anlände Havsresan till platsen. Detta är ett populärvetenskapligt evenemang som dirigeras av Lunds Universitet och varje år samlar marina forskare, amatörer och företag från flera olika fält. Genom Sjöfartsverket och SGUs försorg gjordes detaljerade sjömätningar och provtagning av platsen, vilket möjliggjorde bättre dyk- och inventeringsmöjligheter. Sedan 2011 driver maritimarkeologiska forskningsinstitutet MARIS vid Södertörns högskola ett större projekt som undersöker Östersjöns sjunkna landskap. I det sammanhanget är Havängsområdet centralt. Men vi börjar i England för ett sekel sedan. I år är det hundra år sedan engelsmannen Clement Reid publicerade boken Submerged Forests. För oss som jobbar med förhistoriska översvämmade landskap är det en vacker historia. Genom detta arbete kan man säga att utforskningen av Nordeuropas översvämmade förhistoriska landskap tog sin början. Clement Reid var en självlärd botaniker och geolog som kom från en högt ansedd akademiskt släkt. Hans fars farbror var elektrokemikern Michael Faraday, som lite slarvigt kan sägas vara elektricitetens fader. Reid, liksom sin äldre släkting, uppfattade vetenskapen som ett fält av observationer och experiment. Han hade ögonen med sig, och tålamodet. Som geolog fick han snart anställning i Geological Survey of Great Britain vilken upprättade geologiska kartor över Storbritannien. Fältgeologin var lite av en pionjärvetenskap. Det var en tid präglad av den nya livshistoriesyn som inte minst Darwin banat vägen för några årtionden tidigare. I slutet av 1800-talet var geologer och arkeologer i färd med att skapa jordens och livets långa tidsperspektiv, något som tidigare varit omöjligt att passa in i den bibliska världssynen. Nu söktes nya förklaringar till sedan gammalt kända fenomen. Bland engelska fiskare, inte minst de som trålade på Doggers bankar, fanns ett uttryck: moorlog. Det stod för ben, trä och bitar av torv som ibland fastnade i bottennäten. Någon gång hade alltså södra Nordsjön varit land. Några rester efter syndafloden var det inte längre tal om. Reid hade under sina karteringar av kustlandskapen stött på trädrester på grundare vatten. Länge försökte man förklara de översvämmade skogarna genom jordskred, eller andra långsökta teorier. Reid satte

2 samman moorlog-förekomsten med strandskogarna och hävdade att det måste ha skett en avsevärd landsänkning (eller havsytehöjning) för flera tusen år sedan. Som den botanist han var hade han undersökt fröer och blad i moorlog, och insett att de härrörde från en tid med ett helt annat klimat än det man kände från historiska källor. Liknande, och delvis sammanlänkande, upptäckter hade börjat diskuteras av Svenska geologer, främst utifrån geologiska fynd i Östersjöområdet. Även där stod det klart att havsnivåerna fluktuerat fram och tillbaka sedan tiden efter istiden. Idag vet vi ganska bra varför det finns landspår på exempelvis Doggers bankar, eller varför det växer träd utanför Verkeånsmynning i Skåne. När isen var som störst, för över år sedan, var mycket av jordens vatten bunden till glaciärerna. Så mycket att världshavens stränder låg 120 meter under dagens. För år sedan blev det plötsligt varmare. Isarna smälte och haven steg. Det gäller världshaven. Östersjön som är ett innanhav har en annan historia. När isen började dra sig tillbaka, och jorden i nuvarande Skåne blottades för år sedan var stora delar av området täckt av en uppdämd issjö (Baltiska issjön). När så isranden för år sedan blottade isen ett område i Mellansverige, omkring Billingen i Västergötland, där vattnet kunde ta sig ut i Atlanten. Havsnivåerna i Havängsområdet sjönk under några hundra år ned till meter under dagens havsyta (Yoldiahavet). Samtidigt vandrade den första skogen, en talldominerad sådan, in. Skåne satt under lågvattenperioden ihop med kontinenten och det blev enkelt för både människor och djur att ta sig över på den sydskandinaviska halvön. Landhöjningen gjorde emellertid att sundet i Mellansverige grundades upp och slutligen, för drygt år sedan, förlorade Östersjön återigen kontakten med världshavet (Ancylussjön), och havsytan steg. Så småningom öppnades en kontakt med världshaven upp i syd, och för 8500 år sedan bildades Öresund som vi känner det idag (Littorinahavet). Då hade världshaven hunnit stiga så mycket att havet gick 5-10 meter högre upp i Hanöbukten. Dessa växlande havsnivåer har präglat människans förhistoriska liv i Skåneområdet. Kustlivet, resurserna i havet och vid åmynningarna, utgjorde troligtvis basen för den äldre stenålderns samhällen. Detta betyder också att om vi skall förstå den äldsta stenåldern och tiden direkt efter istiden ( ) så måste vi förstå kustbosättningarna. Vilka alltså delvis ligger på havets botten. Våra dykningar visade tidigt att det fanns kulturhistoriska lämningar utanför Haväng. Utslängt årigt slaktavfall från uroxe och älg, rester av bloss och facklor. Hasselnötsskal och kolbitar från åriga härdar. Och fasta fiskeredskap, 9000 år gamla, av hassel. De är världens äldsta funna fasta havsfisken! De mycket välbevarade äldsta fynden är ett par, trehundra år yngre än tallstubbarna. De är nämligen funna i en gyttja som avsattes efter de första träden slog rot på platsen bottnen. Gyttja, till skillnad från torv, bildas på några meters djup i lugna vatten. Det står nu klart att de åriga stubbarna bevarats eftersom de översvämmats och inlagrats i lagungyttjorna i anslutning till den gamla Verkeåns mynning. Några människospår från tallstubbetiden har vi ännu inte hittat. De ligger antagligen under gyttjorna. Fiskeanläggningarna har alltså inget att göra med skogen det skiljer 2000 år dem emellan. Våra nya arkeologiska utforskningar avslöjar en mycket komplex fyndplats, med spår från flera olika tider. Yngre spår av storskaligt åfiske från en stenåldersperiod om

3 vars havskultur vi vet mycket lite. Och spår från äldre tider, när Skåne satt ihop med kontinenten och skogen precis trängt undan istidstundran. Naturmaterialen är minst lika intressanta som de arkeologiska. Därför har vi under året påbörjat ett samarbete med bl a geologiska institutionen vid Lunds universitet, för att med samlade ögon se på platsen. Den stora frågan just nu är hur vi skall sammanbinda våra discipliners olika frågor med varandra, och hur vi tillsammans kan börja skriva en marin kulturhistoria som för Östersjöns del är helt outforskad. En första uppgift är att förstå tiden mellan skogen och ån. Detta görs bäst genom geologiska och arkeologiska gyttjestudier i kombination med träringsundersökningar. Detta ger oss vissa tidsliga nycklar, men även detaljerad miljökunskap om de först kyliga, och sedan mycket varma, århundradena efter istiden. Det var en tid då mycket hände i det nya skogs- och havslandet, invid ån och längs med stränderna. Havängslokalen är en plats att ta vara på. Den är därför skyddad enligt fornminneslagstiftningen. Likt många andra stenåldersplatser är det inte alltid lätt att förstå vad som är viktiga lämningar eller inte. När det gäller den här typen av platser är gyttjan, pinnarna, nötskalen, djurbenen och stubbarna de mest värdefulla spåren. Kanske finns det fler Havängsplatser i Skåne och Blekinge. Vi tror det. Hjälp oss gärna med att finna dem. Om du sett något intressant längs med kusten eller under ytan. Hör av dig till oss. Finge vi önska oss något, så är det mer kunskap om Östersjöns moorlog! Björn Nilsson, lektor, MARIS, Södertörns högskola Arne Sjöström, forskare, MARIS, Södertörns högskola

Relevanta dokument

Höga Kusten WORLD HERITAGE

VÄRLDSARV Höga Kusten WORLD HERITAGE Högakustenbron. januari Sund, Nordingrå. februari Skagsudde. mars Fågelskäret, Nordingrå. april Häggvik, Nordingrå. maj Trysunda. juni Rotsidan, Nordingrå. juli Högakustenbron.