Kvinnors rätt till nödvärn. Undantaget undantag?

Transkript

1 Juridiska institutionen Vårterminen 2014 Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng Kvinnors rätt till nödvärn. Undantaget undantag? Om nödvärn och grov kvinnofridskränkning Författare: Ebba Ranestål Handledare: Professor Claes Lernestedt

2

3 Innehåll 1. Inledning Syfte och problemformulering Metod Disposition Avgränsningar och terminologi Frihet från ansvar Nödvärnsrättens historia Nödvärnsrätten de lege lata Försvarlighetsbedömningen i nödvärn Nöd Putativ nödvärn/nöd Excess Kvinnofrid Kort historik Grov kvinnofridskränkning Kvinnligt nödvärn Sammanfattning Avslutande diskussion Nödvärnsrätt en rätt konstruerad för män? Bör brottet grov kvinnofridskränkning vara ett perdurerande brott? Bör nödvärnsrätten utvidgas och i så fall hur? Så, vad bör göras? Avslutande ord Källförteckning Offentligt tryck Praxis Övriga källor

4 4

5 1. Inledning Våld i nära relationer är inte bara ett svårfångat samhällsproblem, utan också svårt att beskriva vad gäller omfattning, struktur och utveckling. Våld mellan vuxna personer som lever eller har levt i en parrelation är mycket vanligt. Uppgifter från Brottsföre- byggande rådet (BRÅ) visar att drygt var femte person i befolkningen någon gång i sitt liv har utsatts för våld i en nära relation kvinnor är mer utsatta än män. Det här vål- det tar sig olika skepnader i psykisk form som kränkningar, inskränkningar i frihet, hot, trakasserier, men också fysiskt i form av misshandel och sexuellt våld. För det allra grövsta våldet blir skillnaden mellan könen större. Drygt 10 gånger fler kvinnor än män tvingas uppsöka vård för sina skador och även i statistiken över dödligt våld i nära re- lationer är kvinnor överrepresenterade. 1 I modern tid har våldet inom hemmets väggar och kvinnovåldets problematik blivit hjärtefrågor. Staten har tagit steget in över hem- mets tröskel, och flera lagändringar har åstadkommits för att komma till rätta med problemet. Brottet grov kvinnofridskränkning tillkom efter Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande Kvinnofrid. Bestämmelsen tar sikte på det upprepande och systema- tiska kränkande kvinnor i våldsamma relationer inte sällan utsätts för. Kränkningen kan i sig bestå av relativt ringa gärningar och därför kunde bedömningen över handlandet inte fånga upp det allvarliga i det samlade beteendets straffvärde innan bestämmel- sens tillkomst. 2 För fall där samhället inte förmår hjälpa den utsatta kvinnan finns det idag ett antal undantagsregler från statens våldsmonopol som har till uppgift att ge en angripen möjlighet att lagligt kunna försvara sig med våld. 1.1 Syfte och problemformulering Syftet med föreliggande uppsats är att beskriva och utforska gränserna för nödvärns- rätten i en kvinnas rätt att försvara sig i våldsamma relationer. Problemet kan huvud- sakligen beskrivas genom frågan: När får en kvinna utsatt för grov kvinnofridskränk- ning försvara sig med våld? Syftet med denna uppsats är alltså att behandla de pro- blem som identifieras i relationen mellan straffrättslig ansvarsfrihet och brottet grov kvinnofridskränkning. För att uppnå syftet har jag sökt svar på följande frågeställning- ar: 1 BRÅ 2014:88 s 67 ff 2 Holmqvist m.fl. 4:4a s 1 5

6 - - - Hur ser nödvärnsrättens utveckling genom tiden ut? När infinner sig som tidigast en nödvärnssituation enligt dagens bestäm- melse? Finns det idag någon ansvarsfrihetsgrund förenlig med kvinnligt nödvärn, och om inte, hur bör det hanteras i framtiden? 1.2 Metod Detta är en uppsats i rättsvetenskap. Som utgångspunkt har jag därför använt mig av klassisk juridisk metod, även kallad rättsdogmatisk metod. Med det menar jag att jag har studerat de traditionella rättskällorna såsom lagtext, förarbeten, rättspraxis samt doktrin för att fastställa gällande rätt. I en rättsdogmatisk uppsats styr dessa källor arbetets innehåll. Det kan tolkas som en huvudsakligen deskriptiv uppgift. Förutom behandling av material krävdes för att uppnå uppsatsen syfte såväl sökande efter sammanhang som att egna ställningstagande gjorts. Den juridiska metoden kan därför sägas ha tillämpats i den mer vidsträckta betydelsen genom ett kritiskt och ifrågasät- tande förhållningssätt till materialet Disposition Uppsatsen är huvudsakligen indelad i fyra kapitel. Det första och inledande kapitlet innehåller en kort bakgrund och formulering av grundläggande problematiken för upp- satsen. I ett andra kapitel behandlas de olika för uppsatsen relevanta ansvarsfrihets- grunderna. Kapitlet innehåller en historik som beskriver nödvärnsrättens utveckling från mitten av talet och fram till idag. Det följs sedan av nödvärnsrätten idag samt de andra för uppsatsen relevanta ansvarsfrihetsgrunderna. Kapitel tre handlar om mäns våld mot kvinnor i synnerhet genom grov kvinnofridskränkning. I kapitlet beskrivs mäns våld mot kvinnor ur ett historiskt perspektiv och den normaliseringspro- cess kvinnor i våldsamma relationer utsätts för. Slutligen kommer ett kapitel om hur kvinnor har försvarat sig mot dessa män, och hur det försvarsvåldet har bedömts i praxis och i doktrin. Det avslutas sedan med att försöka besvara frågan hur en lämplig lösning, skulle kunna komma till stånd och hur i uppsatsen berörda problem kan hante- ras i framtiden. 3 Kellgren m.fl. s 44 ff 6

7 1.4 Avgränsningar och terminologi Uppsatsen kommer endast att fokusera på de ansvarsfrihetsgrunder som skulle kunna bli aktuella inom brottet grov kvinnofridskränkning. Dessa är nödvärn 24 kap 6 BrB, nöd 24 kap 4 BrB och excess 24 kap 6 BrB. Rörande nödvärn kommer, av ovanstå- ende skäl, huvudsakligen första punkten att behandlas. Övriga punkter kommer endast att beröras ytligt och då endast i syfte att belysa de förändringar genom tiden som kan få relevans i slutdiskussionen. Inte heller bevisbördan vid bedömning av nödvärn kommer att behandlas i denna uppsats mer än att den kort berörs i de avsnitt där den kan vara av betydelse för förståelse för sammanhanget. Brottet grov kvinnofridskränkning innehåller flera problematiska aspekter. Det finns bland annat problem i bevisfrågor och med frågan huruvida vissa gärningar ska omfat- tas av rättskraft eller inte. Dessa problem kommer endast att ytligt beröras nedan då det inte har någon relevans i förhållande till bestämmelserna om ansvarsfrihet. Fokus kommer därför att vara på frågan varför brottet inte ansågs böra konstrueras som ett brott av fortlöpande karaktär (perdurerande). 7

8 2. Frihet från ansvar Av 1 kap 1 Brottsbalken (BrB) framgår att ett brott är en gärning som är beskriven i en författning, och för vilket straff är föreskrivet. Detta är ett uttryck för legalitetsprin- cipen i Regeringsformens 2 kap 10 st 1. Men även om en handling kan anses vara brottsbeskrivningsenlig, kan den falla utanför det brottsliga området. Brottsbeskriv- ningsenlighet är alltså en förutsättning; dock är detta inte tillräckligt för att ett brott ska anses ha begåtts. En rad andra brottsförutsättningar av allmän karaktär måste vara uppfyllda. De kan delas upp i gärningsrekvisit och ansvarsrekvisit. Dessa två grupper kan sedan i sin tur delas in i två undergrupper. När gärningsrekvisiten är uppfyllda, anses en otillåten gärning vara begången. Dess två komponenter består i brottsbe- skrivningsenlighet att gärningen uppfyller rekvisiten i ett straffbud och att rätt- färdigande omständighet saknas. För att ansvarsrekvisiten ska anses vara uppfyllda krävs dels att det allmänna skuldkravet är uppfyllt (att handlingen är täckt av uppsåt eller oaktsamhet enligt täckningsprincipen), dels att det inte föreligger någon ursäk- tande omständighet. I denna beskrivning ses skillnaden mellan en otillåten gärning och ett brott. Modellen ger också en bild av vad som kan betecknas som positiva krav för straffansvar (brottsbeskrivningsenlighet och det allmänna skuldkravet) och vad som kan betecknas som undantagsregler: rättfärdigande- och ursäktande omständigheter. 4 För att en handling ska anses vara brottslig krävs alltså förutom de positiva kraven för straffansvar också ett negativt moment, nämligen att det inte föreligger någon särskild grund för undantag (undantagsregel). 5 När någon blir utsatt för våld i Sverige, har den enligt BrB 24 kap 1 rätt att försvara sig. Denna rättighet benämns nödvärn och är en ansvarsfrihetsgrund som innebär att en enskild person trots statens våldsmonopol har rätt att använda våld till sitt försvar. Undantagsregler är nödvändiga i undantagsfall, men får inte leda till en upp- trappning av våld i samhället. De undantagsregler som är relevanta (se avsnitt av- gränsning ovan) regleras i 24 kap BrB. Bestämmelserna är antingen rättfärdigande, och tar då sikte på handlingen, eller ursäktande och har då istället gärningsmannen i fokus. Rättfärdigade handlingar är brottsbeskrivningsenliga men en rättfärdigande omstän- dighet finns (t.ex. nödvärn och nöd). Detta gör att handlingen inte är otillåten. Utöver 4 Asp m.fl. s 58 ff 5 Agge s 330 8

9 omständigheter som rättfärdigar en handling finns ursäktande omständigheter, t.ex. excess. Dessa regler handlar om huruvida gärningsmannen kan åläggas personligt an- svar för en i och för sig otillåten gärning, d.v.s. när gärningsrekvisiten är uppfyllda Nödvärnsrättens historia En rätt till nödvärn har i alla tider varit vedertagen. Vim vi deferendere omnes leges omniaque jura permittunt ansågs det heta redan hos romarna. I den äldsta germanska rätten urskiljdes inte nödvärnsrätten som någon särskild rätt, utan den omfattades av den mer vidsträckta rätten att ta hämnd. När den gamla självhämnden i 1734 års lag ersattes med lagstadgad nödvärnsrätt, fick nödvärnsrätten emellertid självständig be- tydelse, om än mycket begränsad. För att en nödvärnssituation skulle anses föreligga krävdes att den angripne inte bara var rädd för sitt liv; han skulle dessutom vara säker på att han skulle dö av angreppet. Detta berodde på en allmän ovilja mot någon som helst självbestämmande, men också på att nödvärnsrätten uppfattades som absolut. Nödvärn innebar för allmänheten rätten att döda en angripare och inte rätt att bruka det våld som krävs för att avvärja angreppet kap 4 Missgerningsbalken Warder man så öfwerfallen, at han lif sitt ej frälsa kan, utan att han dräper then ho- nom å lif tränger, och gitter han then nöd med fulla skiäl wisa: ware tå för alt straff fri, och then han drap, ligge ogild Den första mer allsidiga regleringen av nödvärnsrätten togs upp i ett lagförslag 1832, men fick plats i strafflagen (SL) först Nödvärnsrätten 5 kap 7 SL 7 Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den skada, som man till farans afvärjande gör. Som princip hade rätten att skydda sig själv, även med våldsamma medel, mot obehö- riga angrepp på person varit erkänd under förarbetena till lagen; det rådde dock de- 6 Asp m.fl. s 208 ff, s 369 ff 7 Hagströmer, Straffbanden s 130 ff 8 Hagströmer, Straffbanden s 132 9

10 lade meningar om dess omfång och villkor för denna rätt. 9 För att nödvärnsrätt enligt SL skulle inträda krävdes att 1. man skulle vara överfallen 2. faran skulle vara trängande 3. om omständigheterna medgav möjlighet till besinning, fick nödvärnsgärningen inte innebära större våld än nödvändigt för att avvärja faran 4. våld aldrig fick utövas efter det att faran upphört Under att bli överfallen föll inte att man själv hade framkallat faran av vilken man hotades. I års lagförslag finns till och med en diskussion om huruvida en muntlig provokation kan anses som framkallande av fara. Förslaget föll eftersom det skulle få orimliga konsekvenser för de fall då ett verbalt gräl skulle övergå till fysiskt. I Carléns lagkommentar nämns att det även i situationer strax före överfall i särskilda fall vore det tillåtet att ta till nödvärn. Som exempel ges hot med yxa. Då kunde nödvärnsrätten inträda, även innan yxan lyfts, eftersom ett inväntande av ett angrepp av detta slag vore orimligt. Det förutsatte dock att nödvärnshandlingen var av defensiv natur. 10 Kravet på trängande fara innebar först och främst att faran s.a.s. tränger sig på. Den angripne var alltså tvungen att vara övertygad om att anfallet eller hotet var allvarligt menat och att angriparen var kapabel att utföra anfallet. Detta kunde t.ex. vara för att angriparen var fysiskt överlägsen eller beväpnad. Vore ett passivt motstånd tillräckligt för att avvärja angreppet, var det också det enda tillåtna. Försvarsvåld fick inte heller användas om, möjlighet funnits att tillkalla lagligt skydd eller utan att tillåta ingrepp i egen rättssfär undvika nödvärnssituationen. Som exempel nämner Carlén att om man stående i en öppen dörr och hotad av en laddad bössa kan skydda sig genom att stänga dörren, torde det i allmänhet inte vara tillåtet att skjuta angriparen. Att rädda sig ge- nom att fly på ett sätt som skulle antyda feghet eller som skulle kunna ge rykte om bristande mod är dock inte en nödvändighet. 11 Den andra betydelsen av trängande fara var att något verkligt farligt skulle kunna hända om anfallet inte avvärjdes. Vid en knuff t.ex. som antogs vara inledningen till grövre våld, kunde nödvärnsrätt inträda 9 SOU 1934:56 s Carlén s Carlén s 97 10

11 men då egentligen för att grövre våld tränger på. 12 Nödvärnsrätten kunde alltså redan enligt SL om än i väldigt liten utsträckning aktualiseras strax före ett överfall. Den sista förutsättningen framgår av orden nödvärn och indirekt även av vare sak- lös för den skada som man till skadans afvärjande gör. Kunde t.ex. avvärjande ske med bara händerna, fick inte livsfarliga vapen användas, om inte anfallet kommit så plötsligt och faran visat sig så hotande att den angripne i hastigheten knappast kunnat avgöra det ringare våldets tillräcklighet. När angreppet väl var avvärjt, fick nödvärns- våld inte längre användas. 13 Vid en komparativ utblick över våra grannländer som gjordes på Nordiska Juristmötet i Köpenhamn 1881, där Johan Hagströmer deltog, stod det klart att Sveriges nödvärns- rätt vid den tiden var mera restriktiv än i övriga Europa. Nödvärnsrätten var innan 1864 inskränkt till att endast omfatta angrepp riktade mot lif, helsa, kyskhet och fri- het. Enligt 1864 års strafflag var det emellertid tillåtet att möta våld med våld, även om angreppet endast avsåg ringa misshandel. 14 Den nödvärnsrätt vid angrepp på egendom som gällde vid denna tidpunkt avsåg endast angrepp utförda på natten, och var därmed också den förenad med presumtionen om fara för person. En klar omfatt- ning för rätten att använda våld utan straffansvar ansågs måsta finnas utan att grän- serna skulle avgöras utifrån det angripna i fråga. Fokus borde istället vara mängden våld som fick användas. En försvarlighetsbedömning ansågs nödvändig och försvaret skulle då inte få överskrida vad som krävdes för ett avvärjande. I fall där det eventuellt skulle kunna begäras av den angripne att den skulle avstå från försvarsåtgärd och till- låta ett ingrepp i sin rättssfär borde enligt Hagströmer vara den angripnes val. Straffla- gen borde alltså enligt Hagströmer inte innehålla någon vidare begränsning än den att den angripne ej må öva större våld än nöden kräver. 15 Vidare avhandlades situationen att någon berättigad till nödvärn gått längre än vad nöden kräver (alltså utövat större våld). Det ansågs möjligt att en sådan situation av subjektiva skäl (ursäktande omständighet) skulle vara fri från straff. Den angripne insåg 12 Carlén s Carlén s Hagströmer Om nödvärn s 7 15 Hagströmer Om nödvärn s 9 ff 11

12 kanske inte hur farligt angreppet var eller hade svårigheter att avgöra farligheten i för- svarsvåldet. I båda fallen ansågs en bedömning i efterhand med facit i hand inte bli till den angripnes fördel eller ens rättvis. Excessen borde först bli straffbar, när den an- gripne med uppsåt har skadat angriparen genom en försvarshandling, vilken han vid tillfället insåg var obefogad. Detta var deltagarna vid mötet överens om. 16 I fall där den angripne varit medveten om att fara framkallats utan att detta var nödvändigt för att avvärja angreppet, även om den angripne till viss del var berättigad att göra så, vore det orimligt att straffa denne fullt ut. Excess borde därför inte, enligt Hagströmer, tas upp i lagen som ett eget slags brott med en egen straffsats utan istället såsom en straffminskningsgrund. 17 I övriga Europa fanns vid denna tid många liknande bestämmelser i större eller mindre omfång med straffrihet för lindrigare fall. Exempelvis Hannovers strafflag (1840) art 79 innehöll straff för excess endast om försvarshandlingen inneburit döden eller bety- dande skada. Vanligare var dock att vissa fall av culpa (vårdslöshet) var straffria. Alla dessa bestämmelser visade en strävan att skydda den som utövat nödvärn mot en oskälig bedömning. Den svenska lagen saknade egentligen stadgande om någon ned- sättning av straffet för den som överskridit nödvärnsrätten. Därför föreslog juristmö- tets deltagare att straffet vid överskridande av nödvärnsrättens gränser skulle efter omständigheterna kunna sättas under vad som annars skulle följa av sådan gärning. 18 Det blev så småningom en ny lag, 1890, som innebar en utvidgning av nödvärnsrätten och som i sak i stort sett motsvarar gällande rätt fram till idag. 19 De särskilda förutsättningarna för inträdet av nödvärnsrätten vid denna tidpunkt var följande: 1. det ska vara fråga om ett angrepp 2. den angripna rätten måste höra till dem som lagen omgärdar med särskilt för- svarsskydd 16 Hagströmer Om nödvärn s 12 ff 17 Hagströmer Om nödvärn s Hagströmer Om nödvärn s 14 ff 19 Blomkvist s 12 12

13 3. angreppet ska vara rättsstridigt 4. angreppet ska vara närvarande 5. angreppet får inte kunna avvärjas genom något oskadligt medel såväl för den angripne som för andra En gräns för rätten att använda nödvärnsvåld var självklar: försvarsvåldet fick inte vara större än vad behovet krävde. Denna gräns var dock enligt svensk rätt inte alltid den enda. Nu fanns det nämligen två slags nödvärnsrätt; en mera vidsträckt som stadgades i 5 kap 7 SL och en mindre vidsträckt i det genom 1890 års lag stadgande i 5 kap 10 SL. Den senare nämnda nödvärnsrätten innefattade rätt att använda för angreppets avvärjande nödigt våld, bara det inte stod i uppenbart missförhållande till faran för den skada angreppet bedömdes kunna orsaka. 20 Nödbestämmelsen fick inte ett självständigt stadgande, utan nödsituationer omfatta- des även fortsättningsvis av den allmänna bestämmelsen. Förelåg emellertid något handlingsalternativ för avvärjande av faran som kunde användas i förväg, skulle detta väljas. I annat fall föll rätten till nödåtgärder bort och den nödställde blev ansvarig för följderna (självförvållad nöd). 21 Avsevärda förbättringar av nödvärnsrätten till trots kvarstod missnöje om lagen och dess tillämpning. 22 Nödvärnsrätten utsattes under talets första decennier för mycket hård kritik. Den ansågs inte uppfylla sitt syfte i verkligheten. Uttrycket större våld än nöden krävde gjorde inte klart dess faktiska innebörd. Domstolarna ansågs inte tillräckligt beakta svårigheten för den angripne att i en nödvärnssituation bedöma vad som skulle anses vara försvarligt våld. Nödvärnsrättens effektivitet ifrågasattes och ansågs inte som till- räckligt skydd särskilt inte på landsbygden. 23 Gustav Sundbärg beskrev år 1913 nöd- värnsrätten som en av de mörkaste företeelserna inom det nutida svenska samhällsli- vet. Han uttryckte även att när samhället så fullständigt berövat den enskilde med- borgaren all möjlighet att skydda sig själv, borde väl samhället känna sin egen förplik- 20 Hagströmer Straffbandet s Hagströmer Straffbandet s 130 f 22 Blomkvist s SOU 1923:9 s 155 f 13

14 telse så mycket starkare att skydda sina medborgares liv och intressen. Något skydd till liv och lem från samhällets sida kunde egentligen icke sägas existera på den svenska landsbygden. Vidare uttryckte han att vår svenska landsbygds befolkning vore dömd att årligen avgiva sin tribut av offer för misshandel, mord, dråp, rån och våldtäkt utan försvar av samhället, men berövad all effektiv rätt att försvara sig själv. 24 Det dröjde sedan ända till 1923 innan nödvärnsrätten på nytt togs upp i ett lagförslag. Nödvärns- bestämmelserna i detta förslag skiljde sig visserligen ganska mycket till formen från dem i SL, men i sak innebar de endast några få avvikelser. Återigen gjordes försök att införa nödbestämmelsen i ett självständigt stadgande, men ändringarna enligt försla- get antogs aldrig och nödsituationer hamnade även fortsättningsvis i det allmänna stadgande som de tidigare tillhört. 25 Under talet stod det så kallade Marsjömålet i fokus. 26 Smeden Larsson åtalades för att i september 1919, på Gustafssons gårdsplan i Marsjö, med berått mod ha miss- handlat Gustafsson med tillhygge. Gustafssons öga skadades så illa att det senare fick tas ut. Larsson dömdes till två års straffarbete och fick betala skadestånd till Gustafs- son om kr. I målet hade vittnena Lindqvist, Eriksson och Olsson hörts. Efter att straffet hade avtjänats beviljades resning, och målet återförvisades till häradsrätten. Vid häradsrätten jävades nu vittnena, eftersom det hade kommit fram att de tillsam- mans med Gustafsson kommit överens om att de tillsammans skulle misshandla Lars- son. Larsson uppgav att Gustafsson och de tre andra hade angripit honom och att han därför hade handlat i självförsvar. Häradsrätten bedömde att Larsson visserligen inte saknat nödvärnsrätt, men att han hade använt mera våld än vad som krävts för att avvärja angreppet. Domen blev därför ett års straffarbete och skadeståndet sattes ner till kr. Hovrätten ansåg däremot inte att Larsson handlat i nödvärn och dömde till ett års och tre månaders straffarbete och skadeståndet höjdes till kr. HD änd- rade endast i skadeståndsfrågan. Larsson ansågs alltså inte ha handlat i nödvärn. Efter utgången av Marsjömålet var nödvärnsrättens effektivitet starkt ifrågasatt av allmänheten. Eftersom inga egentliga ändringar skett, kvarstod problematiken mellan medborgare bosatta på landsbygden och avståndet till den offentliga ordningsmakten. 24 SOU 1923:9 s 155 f 25 SOU 1923:9 s NJA 1929 s

15 Professor Vilhelm Lundstedt gav uttryck åt den upprörda opinionen genom en interpel- lation till 1929 års riksdag. Lundstedt menade att även om Larsson verkligen med ett tillhygge orsakat Gustafssons ögonskada skulle ett sådant agerande utan det minsta tvivel ha godkänts av en förnuftigt reagerande rättvisa. Han menade att till och med grövre våld, som försvar med skott från skjutvapen mot en eller ett par av de anfal- lande skulle ha rymts inom ramarna för en sunt anordnad nödvärnsrätt. Enligt en så- dan kunde man inte behöva tåla något som helst fientligt angrepp mot sin kropp utan borde kunna använda vilka medel som helst, som vore nödvändiga, för att avvärja an- greppet till och med preventivt i situationer där angreppet ännu inte påbörjats. Lundstedt menade också att vid bedömningen av om gränsen för det nödvändiga vål- det hade överskridits var det var viktigt att sätta sig in i den anfallnes situation och be- akta omständigheterna i fallet. Det kunde enligt Lundstedt inte begäras att en enkel medborgare som anfalls i sitt hem ska bedömas som om han vore lika fullfjädrad jurist som militärstrateg. 27 Lundstedt förespråkade alltså en absolut nödvärnsrätt även i situationer av mindre allvarligt slag. Efter lagförslag i början på talet modifierades nödvärnsrätten Den fick emellertid fortfarande bygga på uppdelningen mellan ett absolut nödvärn i de fall som ansågs allvarligast och i de andra ett relativt nödvärn kom vissa ändringar att göras som dock endast innebar redaktionella förändringar för att nödvärnsbestämmel- serna skulle komma efter varandra följda av bestämmelsen om excess kom straffrättskommitténs förslag till brottsbalk. 29 BrB, som kom att bygga på förslaget, innebar på en punkt en inskränkning av nödvärnsrätten. Enligt SL fanns situ- ationer då man hade rätt att använda sig av absolut nödvärn. Regleringen i BrB bygger däremot på en relativ nödvärnsrätt. Detta kom till uttryck i lagtexten i såvitt handling- en med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart oförsvarligt. En avvägning måste således ske mellan motstående intressen. Reglering- en i BrB innebar emellertid på en annan punkt en utvidgning i förhållande till nöd- värnsrätten i SL. Till skillnad från tidigare reglering fordrades för straffrihet inte längre 27 SOU 1934:56 s 47 f 28 SOU 1953:14 s SOU 1953:14 15

16 att man höll sig inom ramen för vad som var erforderligt för att avvärja angreppet. 30 Enligt straffrättskommittén innebar uppenbart oförsvarligt att man bör räkna med en relativt bred marginal till fördel för den angripne vid bedömandet av om han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätt. 31 På talet riktades kritik mot nödvärnsbestämmelsen på den grunden att alla fak- torer som rimligen bör påverka försvarlighetsbedömningen inte faller in under an- greppets beskaffenhet och det angripnas betydelse. Hänsyn ansågs även viktigt att tas till den angripnes motiv och egenskaper. Det kunde t.ex. vara uppenbart oförsvar- ligt för en kraftig man att försvara sig med ett tillhygge men inte för en mindre kraftig man. 32 Därför lades omständigheterna i övrigt till 1994 genom en språklig och red- aktionell ändring av bestämmelsen Nödvärnsrätten de lege lata BrB 24 kap 1 lyder idag som följer: En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till an- greppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är up- penbart oförsvarlig. Rätten till nödvärn föreligger mot 1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom, 2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning, 3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus gård eller fartyg, eller, 4. den som vägrar lämna en bostad efter tillsägelse. Nödvärnsrättens idag är som tidigare nämnts relativ. På ena sidan finns intresset av att en person som blir angripen ska ha möjlighet att försvara sig och sin egendom. På 30 SOU 1988:7 s SOU 1953:14 s Strahl s Prop. 1993/94:130 s 86, SOU 1988:7 s 71 f 16

17 andra sidan finns ett rättssystem som inte skall ge upphov till en intensifiering av vål- det i samhället. 34 Nödvärnsrätten föreligger enligt paragrafen i fyra situationer. Dessa är uttömmande. Vid ett första ögonkast kan lagtexten tyckas ge en relativt klar vägled- ning i fråga om i vilka situationer nödvärnsvåld är tillåtet, men vid en närmare analys ser man att det är fråga om en ramlag. Det innebär alltså att lagstiftaren har lämnat den otacksamma men nödvändiga uppgiften till domstolarna att mera precist avgöra vid vilka tillfällen nödvärnsvåld är tillåtet, och till vilken omfattning. Praxis är alltså av mycket viktig när nödvärnsrättens omfattning ska avgöras. Den första situationen då nödvärnsrätt föreligger är vid ett påbörjat eller överhäng- ande brottsligt angrepp. Med brottsligt menas att det är fråga om en handling som uppfyller samtliga krav enligt brottsbegreppet (se ovan). Däremot krävs inte att angri- paren har fyllt 15 år eller är psykiskt normal. Alla brottstyper är dock inte brottsliga angrepp på person eller egendom. Ärekränkning är ett exempel på ett brott som bara under vissa förutsättningar utgör ett brottsligt angrepp i nödvärnsrättens mening. Så kallade muntliga injurier och ärekränkning över huvud faller utanför nödvärnsrättens område, utom i de fall då ärekränkningen är ett kroppsligt angrepp på person. Däre- mot kan den som genom förolämpning har provocerat annan till fysiskt angrepp ha nödvärnsrätt gentemot detta angrepp. 35 Även underlåtenhet kan utgöra ett brottsligt angrepp. Som exempel kan nämnas hundägaren som underlåter att hindra sin hund från att gå till attack. Djur själva kan emellertid inte begå brott, utan vid ett angrepp (exempelvis från ett vilt djur) uppstår en nödsituation, inte en nödvärnssituation (se nedan om nöd). 36 Genom att en nödvärnshandling inte är brottslig, kan nödvärnsrätt inte föreligga mot en nödvärnshandling. Angrepp kan också anses vara ömsesidiga. I NJA 1993 s 553 hade två skolpojkar slagits med varandra. HD menade att när två ung- domar ger sig in i bråk med varandra, följer att båda är inställda på att ofreda den andre och i någon mån utsätta varandra för smärta och lindrigare skador. Det förelig- ger då ett samtycke och därför inget brottsligt angrepp. Att angreppet ska vara påbörjat eller överhängande innebär att nödvärnsrätt inte kan föreligga när ett angrepp har upphört. Rekvisitet överhängande innebär en möjlighet 34 SOU 1988:7 s Holmqvist m.fl. s 24:8 36 SOU 1988:7 s 70 17

18 för den angripne att i vissa fall använda sig av en nödvärnshandling något tidigare än enligt äldre rätt. Som exempel nämns i lagens förarbeten en fartygsbefälhavare, som i vetskap om att besättningen tänker döda honom när fartyget når en viss plats, inte rimligtvis borde behöva vänta med att företa nödvärnsåtgärd till dess att fartyget når den platsen. Ett relativt tidigt ingripande kan dessutom innebära att angreppet kan avvärjas med lindrigare medel, än om befälhavaren måste vänta med nödvärnsåtgär- der tills att angreppet är påbörjat eller omedelbart förestående. 37 Föregående exempel har väckt viss debatt om huruvida man bör tillåta så kallat preventivt nödvärn och den diskussionen återkommer jag till nedan. Några klarare gränser för när ett angrepp är överhängande finns inte i varken lagtext, praxis eller doktrin. Praxis visar dock att ett angrepp är avslutat när angriparen har vänt ryggen till, är försvarslös eller gett upp. Efter det är en nödvärnshandling ett angrepp och anses som hämnd. När angreppet har upphört föreligger, som redan nämnts, inte längre någon nödvärnsrätt. 38 Det bör enligt Strahl observeras att angrepp kan vara överhängande fastän angriparen för till- fället är ur stånd att fortsätta. 39 I NJA 1969 s. 425 valde HD att bedöma en serie av slag som ett enda angrepp och det våld som använts till försvar som ett försvarsvåld. Angreppet bedömdes ha upphört först när det var tydligt att serien av slag avslutats. Nödvärnsrätt föreligger följaktligen så länge hela serien av slag är överhängande eller påbörjad, och inte endast under den begränsade tid då angreppet varje enskilt slag är överhängande. Enligt rättsfallet kan alltså såväl nödvärnshandling som angreppshandling anses vara en gärning även om den innefattar en serie av slag. Vid det så kallade Husbyrånet 40 sköt en medhjälpare till ägaren av en guldsmedsbu- tik, efter ett misslyckat rånförsök, två skott med rånarens pistol mot en bil utanför bu- tiken. I bilen satt rånarens kumpan och väntade. Skotten träffade denne och han ska- dades. Enligt HD förelåg inte någon nödvärnssituation, d.v.s. inget påbörjat eller över- hängande brottsligt angrepp. Däremot kunde en putativ nödvärnssituation komma i fråga, då han uppfattat en risk för ett överhängande brottsligt angrepp mot honom på 37 SOU 1953:14 s Se t.ex. NJA 1970 s 280, NJA 1980 s Strahl s 393, Holmqvist m.fl. s 24:8 40 NJA 1995 s

19 grund av att han tolkat en handrörelse från kompanjonen i bilen som att denne var på väg att ta fram ett vapen. HD bedömde emellertid handlingen att avfyra ett livsfarligt vapen som uppenbart oförsvarlig. 41 Jag återkommer till putativ nödvärn och försvar- lighetsbedömningen nedan. Enligt p. 2 i lagrummet föreligger rätt till nödvärn mot den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning. I lagrummet an- vänds uttrycket på bar gärning. Detta innebär en inskränkning i jämförelse med ut- trycket å färsk gärning. Det senare förutsätter inte lika nära samband med gärning- en. Den som ska ta tillbaka stulen egendom har alltså inte i alla situationer nödvärns- rätt. 42 I NJA 1994 s 48 ansåg HD att den bestulne på bar gärning försökt att återta sin egendom. En nödvärnssituation förelåg alltså, men det bedömdes som uppenbart oförsvarligt att med dragen kniv i handen riskera att tjuven blir allvarligt skadad. Åtalet mot den bestulne ogillades dock enligt 24 kap 6 nödvärnsexcess, då han ansågs svår- ligen ha kunnat besinna sig (se nedan om excess). Enligt p. 3 föreligger rätt till nödvärn mot den som olovligen trängt in eller försöker tränga in där någon annan har sin bostad - vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg. I äldre rätt förelåg absolut nödvärn i denna situation. Enligt p. 4 föreligger nödvärn mot den som vägrar att lämna annans bostad efter tillsä- gelse. Nödvärnsrätt inträder oavsett om personen i fråga först bjudits in. I NJA 1978 s 356 hade en fest på en villafastighet utomhus upprört en granne. Grannen gick över och krävde att musiken skulle dämpas. Trots upprepade uppmaningar att lämna plat- sen, stannade han kvar med förklaringen att han inte kommer att lämna platsen förrän de sänker musiken. När värden försökte avvisa grannen, föll denne och skadade sig. HD ansåg att värden agerat i nödvärn och att det våld och förutsebara skaderisker inte varit uppenbart oförsvarliga. 2.3 Försvarlighetsbedömningen i nödvärn Nödvärnshandlingen är fri från ansvar endast under förutsättning att den inte med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i 41 Holmqvist m.fl. s 24:10 42 Holmqvist m.fl. s 24:10 19

20 övrigt är uppenbart oförsvarlig. Det är alltså inte utan vidare tillåtet att företa en hand- ling som i och för sig anses nödvändig för att avvärja angreppet, även om angreppet är brottsligt och påbörjat eller överhängande. Det krävs emellertid inte längre att den angripne håller sig inom ramen för vad som är erforderligt för att avvärja angreppet alltså använder den objektivt bästa metoden för att avvärja angreppet. Av lagtexten kan man förstå att en oförsvarlig gärning kan vara tillåten, så länge den inte är uppen- bart oförsvarlig. 43 I NJA 1990 s 210, där en man och hans flickvän jagades och utsattes för skällsord, ansåg HD att det var uppenbart oförsvarligt att med dragen kniv utsätta angriparen för risken att tillfogas allvarliga skador. Gärningsmannen ursäktades dock enligt 24 kap 6 nödvärnsexcess (se nedan). I NJA 1990 s 370 uttalade HD att en kvinna som utsatts för våldtäktsförsök, som för att värja sig tagit strypgrepp på man- nen agerat uppenbart oförsvarligt, då hon hållit kvar strypgreppet efter att mannen blivit medvetslös, trots att kvinnan släppt greppet så snart hon märkte att mannen slappnat av. I NJA 1977 s 655 hade den en man när han förföljdes tagit fram en pistol ur sin väska och riktat den mot angriparen. Ett skott hade då brunnit av och dödat an- griparen. HD menade att den angripne inte befunnit sig i en situation, där ett sådant riskfyllt agerande kan ses som försvarligt. Enligt HD hade han med all sannolikhet kun- nat hejda angreppet bara genom att göra klart för angriparen att han var beväpnad. I försvarlighetsbedömningen kan det faktum att angriparen är stark eller upphetsad berättiga till större våld än annars. I NJA 1971 s 442 hade den angripne utsatts för all- varliga hotelser och därför inte agerat uppenbart oförsvarligt även om han hade kun- nat avvärja angreppet med mindre ingripande våld. Observera att dessa hänsyn togs innan bestämmelsen innehöll rekvisitet omständigheterna i övrigt. På frågan om det anses uppenbart oförsvarligt att stanna kvar på en plats och försvara sig istället, när möjlighet funnits att avlägsna sig från platsen, blir svaret det beror på. Denna fråga har behandlats av HD i bl.a. NJA 1969 s 425. Fallet handlade om en angri- pen person som agerat i nödvärn, men som hade kunnat undgå fortsatt angrepp ge- nom att lämna platsen. HD fann att våldet som den angripne utövat med hänsyn till angreppets beskaffenhet inte varit uppenbart oförsvarligt. Hans gärning var därför, oavsett om han hade kunnat avlägsna sig, begången i nödvärn och därmed ansvarsfri. I 43 Asp m.fl. s 236 ff 20

21 NJA 2005 s 237 hade en person, åtalad för mord, under påstående att han uppsåtligen hade knivhuggit annan i bröstet, hävdat att han handlat i nödvärn då han angripits av offret med kniv. De båda hade stämt träff på avskild plats för att göra upp om en sak. HD dömde för dråp och ogillade nödvärnsinvändningen med motiveringen att det varit möjligt för den åtalade att avlägsna sig från platsen. Gärningen var därför att bedömas som uppenbart oförsvarlig (jag återkommer till detta rättsfall nedan gällande diskuss- ionen om handlingsalternativ). Noreé är av åsikten att nödvärnssituationen kan fram- kallas (så kallat framkallat nödvärn) och att nödvärnsrätten då ska anses ha gått förlo- rad. 44 I NJA 1999 s 460 fann HD att det inte var uppenbart oförsvarligt för en angripen person att stanna kvar och möta angreppet istället för att bege sig därifrån. Blomkvist menar att man agerar uppenbart oförsvarligt om man bemöter ett angrepp från barn eller en psykiskt sjuk person med våld istället för att lämna platsen. 45 Det går således inte att dra slutsatsen att en överfallen person alltid, i alla situationer, skulle kunna välja att försvara sig med våld istället för att avlägsna sig från platsen. Tidigare var upp- fattningen den att det inte skulle kunna begäras att man vid ett överfall ska lämna platsen i stället för att möta angreppet med våld, inte ens om man inte skulle ha be- funnit sig på platsen till att börja med. Försvar med knytnävar har i praxis fått en relativt generös bedömning till förmån för den angripne. Vad som gäller för nödvärnshandlingar med hjälp av t.ex. skjutvapen, knivar, flaskor och andra tillhyggen är mera oklart. Viss vägledning kan fås genom av- görandet i NJA 1994 s 48. Där uttalar HD att man endast i utpräglade undantagsfall kan komma till resultatet, att det måste accepteras att en person uppsåtligen brukat kniv eller annat livsfarligt vapen för att freda sig. 2.4 Nöd BrB 24 kap 4 rörande nöd, lyder som följer: En gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i detta kapitel, begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsam- kas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. 44 Noreé s 409 ff 45 Blomkvist s 84 ff 21

22 Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rätts- ordningen skyddat intresse. Redan innan ovanstående bestämmelse kom till genom införandet av BrB, har det utan uttryckligt lagstöd vid sidan av nödvärnsrätten accepterats en nödrätt (se ovan). Be- stämmelsen är som framgår av lagtexten subsidiär till 24 kap 1-3 BrB. Nödrätt inne- bär straffrihet för den som utför en handling som varit nödvändig för att rädda hans eget eller annan persons hälsa eller egendom av betydande värde från en på annat sätt ofrånkomlig fara. I likhet med nödvärnsrätt krävs för nödrätt först och främst att det konstaterats att en nödsituation förelegat. Därefter följer en försvarlighetsbedömning. En avgörande skill- nad mellan nödrätten och nödvärnsrätten är att det vid nöd inte krävs att situationen uppkommit genom brottsligt mänskligt handlande. I praktiken är det oftast när fara hotar liv eller hälsa som nödbestämmelsen tillämpas. Typiska nödfall är t.ex. att någon angrips av ett djur eller går vilse i fjällen och måste bryta sig in i en stuga eller ett för- råd för att överleva. Angrepp från barn eller psykiskt sjuka är inte alltid brottsliga men kan omfattas av nödbestämmelsen. Som ovan redan nämnts är den allmänna uppfatt- ningen att det i sådana fall är motiverat att den angripne genom att tillåta ingrepp i sin egen rättssfär försöker avvärja faran. En annan skillnad är försvarlighetsbedömningen. Den är en anledning till att nödvärn har skiljts från nöd. Den är klart mer förmånlig för den som befinner sig i en nödvärnssituation. Skillnaden syns i lagtexten genom att en nödvärnshandling inte får vara uppenbart oförsvarlig, medan en nödhandling inte får vara oförsvarlig. Försvarlighetsbedömningen i nödsituationer ska ske med beaktande av farans beskaffenhet, den skada som orsakas annan och omständigheterna i övrigt Putativ nödvärn/nöd Tror den som utövar våld att förhållandena är sådana som de skulle vara för att våldet ska gå straffritt på grund av nödvärn/nöd, ska denne inte dömas för uppsåtligt brott. 47 Som exempel använder Asp m.fl. att om någon t.ex. tror sig vara angripen med ett järnrör men som i verkligheten endast är en gummislang, och den angripne försvarar sig med ett våld som inte skulle anses vara uppenbart oförsvarligt om slangen vore ett 46 Asp m.fl. s 241 ff, Wennberg m.fl s 93 ff 47 Holmqvist m.fl. s 24:8 22

23 järnrör, ska han inte fällas till ansvar för misshandel. Man ska alltså göra försvarlig- hetsbedömningen som om förutsättningarna vore sådana som gärningsmannens före- ställde sid dem (se ovan om Husbyrånet). Putativsituationer kan avse samtliga rättfär- digande omständigheter. 48 Putativt nödvärn (och putativ nöd) saknar egentligt lagstöd men anses vara gällande rätt i praxis. Det har varit på förslag att införa den i en bestämmelse men detta har ännu inte ansetts vara behövligt. Detta kan tyckas aningen märkligt, då det kan upp- fattas som ett åsidosättande av den särskilt i straffrätten så viktiga legalitetsprincipen. En förklaring till att den inte införts i lagen kan enligt Lernestedt vara ovisshet om vad en ökad synlighet för putativtillstånd skulle få för konsekvenser Excess BrB 24 kap 6 lyder som följer: Om någon i fall där 1-5 detta kapitel eller 10 polislagen (1984:387) är tillämplig har gjort mer än vad som är medgivet, skall han ändå vara fri från ansvar, om omstän- digheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Det är naturligtvis inte alltför sällan det inträffar att någon utövar större våld än vad ansvarsfrihetsbestämmelsen tillåter. I vissa fall kan det finnas anledning att ändå medge straffrihet. Excess är en osjälvständig, subjektiv ansvarsfrihetsgrund (ursäk- tande omständighet). Bestämmelsen är osjälvständig i den bemärkelsen att excess inte aktualiseras om handlingen inte i någon mån är straffri enligt någon av föregående bestämmelser i samma kapitel BrB eller 10 polislagen. 24 kap 6 är att uppfatta som en reservbestämmelse, när nämnda bestämmelser inte medger straffrihet i tillräcklig utsträckning. 50 För gärningar som är straffbara redan vid oaktsamhet krävs för ansvars- frihet att missbedömningen av situationen inte varit oaktsam. 51 Vad som ska tas med i beräkningen vid bedömningen av om gärningsmannen svårligen kunnat besinna sig är farans art och hur hastigt och oväntat angreppet uppkommit. Om gärningsmannen haft kort tid på sig att fatta beslut om hur han ska agera, kan man 48 Asp m.fl. s Lernestedt Putativa farhågor s Wennberg m.fl. s 95, Asp m.fl. s Holmqvist m.fl. s 24:54 23

24 inte begära lika mycket som om hen hade haft god tid på sig. Det bör beaktas att för- hållandena, särskilt nödvärnssituationer, inte sällan ställer höga krav på sinnesnärvaro och självbehärskning. 52 Vidare bör hänsyn tas till gärningsmannens individuella egen- skaper (t.ex. nervös eller ängslig läggning), men också till mera tillfälliga tillstånd som rädsla och panikkänslor. 53 I NJA 1994 s 48 beaktade HD omständigheter som att den bestulne vid tillfället varit yrvaken och därmed inte haft tid att tänka över sitt handlande samt att han var upp- rörd för att den bil som kostat honom hans besparingar blivit skadad. Vidare beaktades i NJA 1990 s 210 omständigheter som mannens förmåga att bedöma vilka handlingsal- ternativ som funnits i det trängda läge han befann sig i, då han plötsligt förföljts av en grupp ungdomar som uttalat hotelser i kränkande form och hans rädsla att närsom- helst bli utsatt för allvarlig misshandel. I ovan nämnda fall såg man endast till omständigheter i situationen. Om omständig- heter utanför gärningssituationen (t.ex. att gärningsmannen generellt har häftigt hu- mör eller tidigare under dagen utsatts för upprörande stress) kan beaktas, är oklart. Å ena sidan talar det förhållande att ursäktande omständigheter tar sikte på just gär- ningsmannen och dennes egenskaper och att lagtexten inte uttalar annat än svårt att besinna sig å andra sidan är ursäktande på grund av excess aldrig aktuell, om inte gärningen kvalificerats på sätt som anges i 24 kap 1-5 BrB eller 10 polislagen. En- ligt Asp m.fl. bör bedömningen av en gärningsmans förmåga att kunna besinna sig åt- minstone i någon mån kunna knytas till situationen som berättigar våld Holmqvist m.fl. s 24:56 53 Asp m.fl. s Asp m.fl. s

25 3. Kvinnofrid Kvinnan har historiskt sett alltid haft större ansvar för familj och hem och så är det i någon utsträckning än idag, även om utvecklingen de senaste hundra åren haft en rikt- ning mot ett jämställt samhälle. Våld inom hemmets väggar har blivit statens angelä- genhet och därmed har mäns våld mot kvinnor uppmärksammats allt mer sedan slutet av talet. Den typen av brottslighet skiljer sig från annan och inte sällan känne- tecknas våldet av ett systematiskt förtryck av kvinnan som person. Brottsplatsen är ofta hemmet och brottet kan bestå i såväl fysiskt, psykiskt och sexuellt våld som ska- degörelse och inbrott. Det är den systematiska kränkning som kvinnan utsätts för ge- nom maktmissbruk och kontroll som gör henne särskilt utsatt som offer. Kontrollen kan bestå i beteenden som inte i sig är kriminaliserade men som ändå innebär en be- gränsning av hennes frihet och personliga integritet. För att påpeka allvaret i en sådan process (se nedan om normaliseringsprocessen) infördes 1998 ett nytt brott i BrB som tar sikte på just våld i nära relationer och det förtryck en sådan relation ofta innefat- tar Kort historik Historiska förklaringar till mäns våld mot kvinnor är i huvudsak oskrivna. Kvinnan var underordnad mannen, såväl sexuellt och ekonomiskt som politiskt. Under husbonde- samhället kunde mannen utan straffrättsliga ingrepp aga sin hustru i hemmet. Skedde det på offentlig plats löpte han dock risk att få betala böter. 56 I Östgötalagen sägs: Nu agar bonden sin hustru och hon får ej fula sår eller öppet sår eller lyte, då skall han ej böta. Enligt flera landskapslagar hade mannen till och med rätt att döda hustrun om han ertappade henne med att vara otrogen. Under talet instiftades särskilda lagar för skyddet av en familjs kvinnor mot andra män. Dessa så kallade kvinnofridslagar innebar förbud mot våldtäkt och ett förbud mot att med våld ta sig en hustru. Brotten ansågs man som gärningsman begå mot den 55 SOU 1995:60 s 94 f 56 SOU 1995:60 s 95 25

26 familj kvinnan tillhörde och våldtäkt ansågs vara ett brott mot den allmänna ordning- en. Kvinnofriden avsåg alltså inte i första hand att skydda kvinnorna. Det skulle dröja länge innan den medeltida synen på kvinnan som mannens egendom skulle nå föränd- ring i samhället. 57 I Kristoffers landslag stadgades följande: Såramålsbalken med våda kap 19 Även om Gud har givit åt mannen kvinnan till hjälp och underdånighet så har han lik- väl icke givit henne åt mannen till träl eller till fotapall, utan bör vardera älska den andra, hon honom som huvud och han henne som lem. Och därför, om en man av, hat eller ondska, i dryckenskap eller för annan kvinnas skull, som han älskar, slår sin hustru, blå eller blodig, lam eller lytt, det ska bötas dubbelt, och hennes närmsta fränder skola vara målsägande därvid. Näpsa henne måttligt för brott hon har begått, vare han sak- lös. Detta lagrum låg till grund även för 1734 års lag (Missgerningsbalken 36 kap 1 ), där dock orden om den skäliga agan hade uteslutits. Rättshistoriker har emellertid enats om att mannens rätt att aga sin hustru levde kvar även enligt års lag. 58 Fortfa- rande på talet levde kvinnor i ett samhälle ordnat efter männens villkor. Kvinnan ansågs t.ex. få skylla sig själv, om hon fick ett utomäktenskapligt barn. Med industria- liseringen luckrades ordningen emellertid upp och en ökad rörlighet i samhället försvå- rade den sociala kontrollen. 59 Först i och med 1864 års strafflag försvann mannens lagliga rätt att aga sin hustru, men ända fram till 1982 var misshandel på enskilt om- råde ett angivelsebrott. Här bör också nämnas att det dröjde ända till 1965 i och med införande av BrB innan en man kunde straffas för att ha våldtagit sin fru, vilket kom att bli en av de mest omdiskuterade nyheterna i BrB. År 1884 blev kvinnor myndiga vid samma ålder som män, men kunde ända fram till 1924 avsäga sig sin myndighet. Värt att nämna är också att kvinnor fick politisk rösträtt först SOU 1995:60 s SOU 1995:60 s SOU 1995:60 s SOU 1995:60 s 99 f 26

27 Under talet började olika kvinnorörelser uppmärksamma frågor som rör våld mot kvinnor och därmed också det svåra hot mot kvinnans hälsa som våldet innebär. Hittills hade lagstiftarna och samhället stannat på tröskeln till hemmet för att i minsta möjliga mån lägga sig i familjeangelägenheter. På så sätt hade våld inom hemmets väggar kun- nat hållas osynligt. År 1979 kom FN:s konvention om avskaffande av all diskriminering av kvinnor (General Assembly res. 34/180). Den följdes 1993 av en deklaration om av- skaffande av våld mot kvinnor (UN Declaration on the Elimination of Violence against W, 48/104). I denna framhåller generalförsamlingen att våld mot kvinnor är ett ut- tryck för historiskt ojämlika maktförhållande mellan män och kvinnor och att våldet fungerar som verktyg för att tvinga kvinnor till underordning. Världshälsoorganisat- ionen, WHO, har sedan följt efter med en deklaration från 1997 som slår fast att våld mot kvinnor ska vara en prioriterad hälsofråga. Även Europarådet har i flera deklarat- ioner understrukit att våld mot kvinnor är en allvarlig folkhälsofråga som kräver kraft- fulla åtgärder (Council of Europé, 1997; Keltsova, 2002). 61 I Sverige tillsatte regeringen 1993 en kommission, den så kallade kvinnovåldskommisssionen, vars uppgift var att uppmärksamma och förebygga mäns våld mot kvinnor. Resultatet blev till slut propo- sitionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55). I regeringsdirektiven angavs tre huvuduppgif- ter: att utbilda dem som i sitt arbete kommer i kontakt med de utsatta kvinnorna, att skapa goda förutsättningar för omhändertagande av dessa kvinnor samt att bilda opin- ion hos allmänheten och forska om våldets bakomliggande orsaker, dynamik och effek- ter. Ett nationellt råd för Kvinnofrid tillsattes år Rådet skulle agera rådgivande organ till regeringen, när det gäller insatser mot våld i nära relationer. Rådet har an- ordnat informationsmöten och gett ut skrifter som belyser området med utgångspunkt från olika utsatta grupper. 62 Det är viktigt att ha klart för sig i en utredning med en våldsutsatt kvinna att hon inte bara har utsatts för fysiskt våld, utan även lidit mentalt. Till skillnad från andra brotts- offer som utsatts för våld av en okänd gärningsman, t.ex. i krogkön eller på öppen gata har våldet som kvinnan utsatts för sitt ursprung i en relation som till en början varit 61 Lindgren m.fl. s Lindgren m.fl. s 221 f 27