Galileen. Först under andra halvan av 200-talet utövar rabbinerna i Galileen nämnvärt in ytande på den Galileiska

Transkript

1 85 JAVNE Efter Jerusalems fall och templets förstörelse våren år 70, hamnade judarna i en religiös kris som inte varit allvarligare sedan avfallet i öknen med dansen kring guldkalven (2 Mos 32), eller exilen i Babel. Hur ska judisk tro formas utan tempel, försoningsoffer och prästerligt ledarskap? Det är det som sker i Javne. Judisk tro reorganiseras i staden Javne som låg på slätten mot Medelhavet inte så långt ifrån det moderna Tel Aviv. Javneperioden varade från omkring år 70 till år 132 e Kr. Man kan dela in perioden efter de två ledande rabbinerna: Jochanan ben Zakkai och Rabban Gamaliel II. ( Rabban är en hederstitel som några rabbiner får. ) Akademin i Javne beskrivs ömsom som bet midrash eller jeshiva och ömsom domstol (bet din) och möte (bet waad). Deltagarna kallades äldste, rabbiner eller vise (bibelforskare). De satt i en halvcirkel med ordföranden (nasi) i mitten. Halvcirkeln bestod av tre rader där man placerades i rang. Här togs beslut efter majoritetsprincipen angående religiösa och praktiska frågor. Det som hände i Javne under de 60 år som akademin verkade, är delvis höljt i dunkel. Inga rapporter eller protokoll nns bevarade. Det enda är strödda notiser i den rabbinska litteraturen. Framför allt i Talmud. Rabbiner Evangelierna skildrar ett antal tillfällen då Jesus var invecklad i teologiska dispyter med skriftlärde och fariseer. Uppenbarligen pågick denna teologiska diskussion i generationerna efter Jesus eftersom evangelierna bevarar dessa berättelser. Ett exempel på detta är Matteus kap 23, där Jesus bland annat kritiserar den stigande graden av titelsjuka i samtiden. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor. Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus. Matt 23:6 Den första etableringen av Rabbiner efter templets fall utanför Jerusalem sker i Javne. Efter hand som rabbinismen formas sker en etablering i skilda centra i Galileen. Först under andra halvan av 200-talet utövar rabbinerna i Galileen nämnvärt in ytande på den Galileiska befolkningen. Den historiska kopplingen mellan fariseismen och Rabbinismen är inte enkel. De båda grupperna är inte identiska. Men en föreningslänk är Paulus lärare Gamaliel. Han kallas visserligen aldrig farise i de rabbinska källorna. Men så beskrivs han hos Lukas liksom av Josefus. Men då reste sig en av fariseerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var högt aktad av hela folket, Apg 5:34 Titeln Rabbin förekom ännu inte under Jesu tid som fast titel. Det är först mot slutet av första århundradet efter etableringen av Jamniaakademin som Rabbin användas i teknisk mening. I evangelierna uttrycket rabbi respekt och erkännande. Men det är inte en tjänstetitel eller grad av utbildning. Ordet rabbin betyder min herre och kan skrivas lite olika. Rabbi, rabbon och rav. ( Min mästare, vår Mästare och Mästare.) Jochahan Ben Zakkai Jochanan ben Zakkai var i 70-årsåldern när Jerusalem förstördes. Han tog initiativet till akademin i Javne och lade därmed grunden och satte ramarna för den Rabbinska judendomen. Efter honom tog Gamaliel II över akademin i Javne. Han tog nya initiativ för att ge judarna politiska, religiösa och sociala alternativ i den nya situationen. Man vet mycket litet om Jochanan ben Zakkais liv. Under 18 år levde han i Arav i nedre Galileen och åren före revolten bodde han i Jerusalem. Inom den fariseiska traditionen fanns två skolor. Shammais och Hillels hus. Shammai hade under mitten av första århundradet haft en mer nationalistisk och strikt syn. Hillel däremot var mer moderat. Shammaiterna odlade en positiv hållning till revolten mot Rom och andades en antihednisk känsla före krigsutbrottet. Hillel däremot var mer tolerant och öppen mot hedningar. Hilleliterna visade sig också vara mer exibla i situationen som uppstod efter år 70. De var öppna för nytolkningar av tillämningarna av Bibeln (halakhan). Jochanan ben Zakkai var hillelit. Förmodligen vara det bara några få skriftlärda som var

2 i Javne från början. Gissningsvis var det motstånd till arbetet från vissa judiska grupper. Det var ju fariseerna som tog initiativet. Prästerna hade mist sin plattform som de hade i templet. Samma sak gällde saddukeerna som också förlorat sin politiska ställning. Esseernas in ytande var i stort sett eliminerat. Övriga grupper inklusive Johannes döparens anhängare och lärjungarna till Jesus är delvis höljt i dunkel. De revolutionära (selotrörelsen) däremot, tillsammans med fariseismen överlevde. Somliga judar hade säkert synpunkter på att Jochanan ben Zakkai ydde från Jerusalem under belägringen och betraktade honom som svikare. Andra hade svårigheter med nytolkningarna av judiskt liv, som exempelvis prästerskapet som delvis såg sina sysslor över yttade till folket Ingången till synagogan i Baram i Övre Galileen från omkring år 400 e Kr. Rabban Gamaliel II Till efterträdare för akademin i Jamnia efter Jochanan ben Zakkai, utsågs Rabban Gamaliel II (90-115). Under hans ledarskap förändrades Jamnia radikalt. Först och främst ck Jamnia erkännande och status. Detta gällde inte bara bland judarna, utan också utåt mot hednavärlden. Jamnia blev ett center för de esta judiska ledarna. Somliga bodde där permanent. Källor talar om 85 rabbiner där andra om en samling med 138. Gamaliel reste ofta till städer och byar tillsammans med andra rabbiner. Han besökte kolleger, såg till hur halakhan efterlevdes och gav råd. Jeriko, Lod, Ashkelon och Samarien. Akko, Tiberias och andra platser i Galileen. 86 Rabbiner kom från Alexandria i Egypten, från Arabien, Mindre Asien för att rådfråga Gamaliel. Själv besökte han Rom vid ett antal tillfällen. Gamaliels ställning var given. Han satt i mitten i domstolen. Han hade stort anseende och in ytande. Detta berodde dels på hans börd. Gamaliel II var sonsonsson till den store Hillel och sonson till Paulus lärare Gamaliel. Dels berodde Gamaliels ställning på att Rom erkände honom som ledare för judarna. Han var talesman för folket. Men hur långt hans befogenheter sträckte sig vet man inte. Gamaliel II var ingen oomtvistad ledare. Han beskrivs som dominant till sin person och temperamentsfull. Därför ck han också opposition och ck ibland ta itu med Rabbi Aqiva och även sin svåger Rabbi Eliezer ben Hyrkanus. Den främste opponenten till Gamaliel var rabbi Rabbi Josua ben Hanania. De krockade ett antal gånger. Till sist blev Ganaliels ställning ohållbar. Han blev avsatt och ck lämna Javne. Efter en tid efter att ha gjort avbön blev han återinsatt. Han levde till omkring år 117 e Kr. Efterträdare Positionen som ledare för akademin, Prins/ ordförande/ president ( hebr. nasi), utsågs inte omedelbart efter Gamaliels död. I övergångsskedet fungerade Rabbinerna Josua, Tarfon och Aqiva som ledare. Efter att andra upproret slagits ner yttade akademin från Javne till Usha i Galileen. VAD HÄNDE I JAMNIA? Akademin i Javne inriktade sig judendomen på en samverkanspolitik med Rom och en teologisk anpassning till situationen utan templet. Synagogans gudstjänst utvecklades på ett sätt som fått återverkningar in i modern tid. Ett antal moment från tempelliturgin överförs till synagogans liturgi. Synagogans gudstjänst - i alla fall i landet Israel - tycks före år 70 mest varit koncentrerad på Toraläsning. Bönen (gudstjänsten) var inriktad på sabbaten och högtidsdagar. Efter 70 utvecklades bönen till en institution som fungerade på daglig basis. Den obligatoriska bönen privat och i synagogan ser ut att kunna hänföras till Javne. Likaså strukturen av bönen med veckans text och fastare böner med xerad ordalydelse. Påsk randet var under templets tid kopplat till Jerusalem. Varje familj skulle ra påskmåltid i Jerusalem

3 efter att lammen slaktats. Efter förlusten av templet blir hemmets platsen för sedermåltiden och den kunde ras utanför Jerusalem. Påskalammet saknades också som rätt på bordet. 87 Syraks bok (132 f.kr.) och skriftfynden i Qumran visar att kanonprocessen redan var avslutad. Jesus, apostlarna och den första kristna församlingen ärvde denna skriftsamlig. Teologisk nyorientering & praktiska avgöranden Utan tempeltjänst kan man inte offra och därmed ges ingen försoning. Bönen blir i den rabbinska judendomen en ersättning för offren i templet. Man behövde lösa en del praktiska frågor nu när man inte längre hade templet. Före år 70 blåstes Nyåret in med shofarhornet från tempelkrönet. Nu skedde det i synagogorna. Vissa bud kunde inte uppfyllas utan templet, exempelvis förstlingsfrukten. Uteslutning av litteratur Under fornkyrkans tid sker en utvidgning av kanons omfattning. Till skillnad från de första generationernas kristna som bara inkluderade de böcker som Jesus och judarna hade i sin hebreiska Bibel skedde det på 300-talet en nyorientering bland de kristna. Även de så kallade apokryferna betraktades som en del av Bibeln. Kyrkofadern Augustinus och kyrkomötet i Kartago bekräftar den praxis som var rådande i kristenheten i väst, nämligen att inkludera apokry- ska skrifter i Bibeln. De bruket infördes i Kyrkan genom den grekiska Septuagintaöversättningen från tredje århundradet före Jesus. Frågan har på senare tid ställts på nytt med alltmer tyngd, huruvida jamniaakademin verkligen vägledde i dessa frågor. Rabbinska källor berättar om uteslutande av sifre minim (heretiska böcker) t. Sabb 13,5 t Yad 3.4. Dessa heretiska böcker skulle brännas. De som var upphovet till dessa skrifter var sämre än hedningar eftersom de hade känt Gud men förnekat honom. Tolkningen att sifre minim syftar på de kristna böckerna (NT) håller inte. Vid genomgång av rabbinernas användning av termen minim visar det sig att det används generellt och inte om en speci k grupp. Den kan syfta på gnostiker, apokalyptiker och hellenister. Det används inte uteslutande eller ens huvudsakligen om kristna. Berget Tabor. BESLUT I AKADEMIN Kristna teologer brukar framför allt förknippa Jamnia med kanoniseringen av Gamla testamentes skrifter, uteslutningen av apokry ska böckerna och avståndstagande från kristna. Kanonisering Kristna forskare hävdade för inte så länge sedan ofta att omfattningen av Gamla testamentet slutgiltigt xerades först i Jamniaakademin. Den synen är numera övergiven. Helig skrift, det vill säga texter som accepterades som gudomligt inspirerade, hade avgjorts redan före Jesu tid. Talmud omtalar 24 heretiska grupper som rabbinerna tog avstånd ifrån. (t. Sanh 10) Förbudet av heretiska böcker syftar inte uteslutande på de kristna skrifterna. Men de var antagligen en del av de som brännmärktes. Om det råder samstämmighet och bekräftas av den kristne apologeten Justinos Martyren omkring 160 e Kr. Rabbinernas syfte var inte att angripa kristendomen. Man var inriktade på att bevara stabiliteten och renheten i det judiska samhället. I det avseendet vad utgjorde de judekristna en störning. Åtgärder mot kristna? Forskningen ansåg under en period att rabbinerna efter år 70 avsiktligt vidtog en rad åtgärder mot de kristna. De skulle, menade man, vara de viktigaste orsakerna till separationen mellan judar ock kristna. Man menade att rabbinerna tillsammans fattade beslut likt Kyrkomötena senare fattade beslut och att de omedelbart trädde i kraft och överallt var bindande.

4 88 Besluten skulle bl a gällt a) förbud mot de kristna böckerna - Nya testamentet b) uteslutning av judekristna ur synagogan c) en förbannelse av de kristna i synagogans liturgi - birkat ha-minim d) insättande av ombud att genomföra besluten Judendomen hade ett behov av avgränsning och markering mot den kristna rörelsen. Men senare forskning visar att de anti-kristna attityderna och handlingarna av rabbinerna i Javne är betydligt överdrivna. Och att jämföra konferensen i Javne med senare kyrkomöten är missledande. Bönen mot minim som godkändes av Gamaliel II hade till syfte till att avslöja och skilja ut icke ortodoxa judar från att leda i bönen. Det är forskare överens om. Men däremot är bedömningen att den inte riktar sig speci kt mot judekristna utan mot heretiker i allmänhet. Justinos Martyren Justinos Martyren som skriver omkring 160 e Kr berättar om sändebud från Jerusalem som sänts ut för att varna för den kristna villfarelsen. Justinos menar att Jerusalem var deras bas och han utgår från att denna aktivitet startade redan före år 70, dvs innan akademin i Javne. Men om rabbinerna hade organiserat en gemensam front mot kristna skulle man förväntat sig en mera vidare spridd aktivitet som dessutom stått omtalad i de rabbinska skrifterna. I verkligheten är omnämnandena av Jesus och kristna mycket få i den rabbinska litteraturen. Detta har lett till att senare forskning har tonat ner betydelsen av birkat ha-minim för att förklara schismen mellan judar och kristna. Detta är på sin plats. Samtidigt måste man beakta att judekristna sannolikt för första gången utpekades i en liturgisk bön som förekom regelbundet i synagogan och hade sanktionerats av Javnes rabbiner. Men de judekristna var inte de enda som pekades ut. Synagogan i Katzrin på Golan. Välsignelse mot heretiker Amidabönen i synagogans gudstjänst, den s.k. Adertonbönen, består av 18 (19) delböner. En av dem, den 12:e välsignelsen (berakan) har fått namnet Birkat-haminim. Babyloniska Talmud berättar att rabbi Gamaliel II introducerade den i Javne omkring år 90 e.kr. Den riktar sig mot minim. Som genom att bönen nns med i gudstjänsten utestängs minim från att vara med. (Talmud B Berakhot 28b-29a) Problemet är att få klarhet i vilka minim avser. Innebörden av denna motbön har diskuterats livligt bland forskare. De skall utesluta er ur synagogorna, Joh 16:2. Ofta kopplas bönen birkat ha-minim samman med Joh 9:22, 12:42 och 16:2, som berättar om uteslutningar av judekristna ur synagogor. Om man till detta lägger att kristna ledare kan ha överdrivit betydelsen av denna bön i apologetiska syften, blir slutsatsen att birkat haminim visserligen förblir en milstolpe i den judisk-kristna relationen, men inte den vattendelare som man tidigare trott. AKADEMIN I USHA Från Javne till Galileen I den rekonstruktion och i det reformarbete som inleddes med konferensen i Javne, var fariseismen tongivare, eller i alla fall delar av fariseismen. De hade initiativet och skriftlärda av andra riktningar anslöt sig för att forma det som kom att bli den rabbinska akademin. Föreställningen att Rabbinismen var direkt arvtagare till fariseismen är emellertid omtvistad. I varje fall var inte fariseismen den enda in uensen på tannaiterna. ( Tannaiter kallas rabbinerna under perioden från Javne fram till Mishnas nedtecknande, dvs ungefär tiden e Kr.) Det är sannolikt att det som vi känner till från konferensen i Javne, i alla fall speglar förhållandena i Gali-

5 89 leen. Birkat-ha -minim utlöstes rimligen av en konkret situation, rimligtvis då i Galileen. Rabbinernas kontakt och in ytande i diasporan var ännu begränsat. Rabbinerna i Javne liksom senare i UPPRORET ÅR Den nationalistiska aspirationen var inte död i Galileen. Medan somliga judar hade en mer eller mindre vag förväntan på att Jerusalem och templet skulle återupprättas, fanns det andra som närde drömmen att göra sig av med Roms styre. Politiska klimatet i Galileen Kunskapen om vad som ledde fram till revolten år 132 är bristfällig. Sak samma gäller vilka ledarna var. Likaså själva händelseutvecklingen. Det nns ingen historisk beskrivning av andra upproret så som exempelvis Josefus skildrade om första, eller Mackabeerböckerna som handlar om kriget mot syrierna. Allt som nns är fragmentariska notiser i kristna, hedniska och judiska skrifter. Några nya arkeologiska rön har gjorts som kastar ytterligare ljus över händelserna. Tidigare trodde man att hela provinsen Judeen deltog i upproret och att de esta judarna var involverade. Nu är man säker på att så inte var fallet. Kejsare Hadrianus i Rom Galileen var relativt isolerade. De hade få kontakter med både den östra och västra diasporan. Så långt man kan förstå sökte diasporajudarna i romarriket inte vägledning hos rabbinerna i Palestina. Det går heller inte att belägga att de utövade en rabbinsk form av judisk tro. Man kan tala om en direkt språklig barriär mellan judarna i den romerska diasporan och rabbinerna i landet Israel. Judarna i östra diasporan (Babel) talade arameiska, så där var förhållandena annorlunda. Men ännu under det anda århundradet var det inte den babyloniska judendomen som var i centrum. Förmodligen utvecklades judendomen i Babel ännu under andra århundradet tämligen fritt i förhållande till Rabbinismen i Galileen. detta trots att språket inte var ett hinder. Introducerandet av birkat ha-minim bör därför ses som bemötandet av ett palestinskt fenomen - mest troligt i Galileen. Detta bekräftas av att denna bön inte förekom i synagogan i västromerska rikshalvan. Romersk administration Romerska riket var uppdelat i dels kejserliga provinser, dels senatsprovinser. Senaten utsåg i samförstånd med kejsaren prokonsuler över sina provinser. Kejsaren utsåg guvernörer över sina provinser, exempelvis Syrien. Kejserliga guvernörer hade titeln legater. I små provinser som Judeen, rekryterades prokuratorn från det romerska riddarståndet. Före kriget hade Judeen regerats av Rom genom guvernörer med titeln prokurator (equstrisk rang). Men nu blev guvernören av senatsrang. I stället för att lyda under Syrien blev Judeen en egen provins med latinska namnet Juaea och lydde direkt under senaten. En legion romerska soldater och hjälptrupper hjälpte guvernören att upprätthålla ordningen. Guvernören var samtidigt of cer för legionen och hade praetors grad. Senare ck han consuls rang. Återuppbygga templet Givetvis var judarna både i landet Israel och i diasporan förlamade av nyheten om templets förstörelse år 70. Visserligen hade templet grusats en gång tidigare, år 586 f. Kr. Det var mer än 650 år sedan och efter det hade man fått återvända och återuppbygga templet. Tillåtelsen att återvända för att återuppbygga templet kom redan efter 40 år och invigningen av Serubbabels tempel skedde 70 år efter förstörelsen. Den perioden kom man ihåg som exilen i Babel.

6 90 När Hadrianus blev kejsare i Rom år 117, hade det redan passerat 47 år sedan tempelberget i Jerusalem gjorts till en stenhög. Önskan att återuppbygga templet fanns som ett motiv i samband med bar Kochbaupproret år 132 e Kr. Kr) gav kejsaren stöd åt judarnas förslag att bygga templet. Barnabas brev kommer till i en miljö då de kristna församlingarna hade ett yttre och inre hot. Utifrån kände man sig hotade av judendomen som visade sig livskraftig och som fått näring genom starka messiasförväntningar. Dessutom hade man löftet från Rom om att återuppbygga Jerusalems tempel. Inifrån kände de kristna hotet av judaisering från Kristustroende som kunde se att judarna också har del i förbundet. Templets återuppbyggnad omtalas i den apokry ska skriften Tobits bok som dateras till f Kr Utsikt från Via Maris (Havsvägen) i Övre Galileen. Både judar och kristna har bevarat tragedin om templets förstörelse i sina traditioner. I båda traditionerna bärs de upp av teologiska motiv. Men Gud skall på nytt förbarma sig över dem, Gud skall låta dem vända tillbaka till Israels land, och de kommer att bygga upp templet på nytt, fast det inte blir som det gamla, och det skall stå tills de bestämda tidsåldrarna har nått sitt slut. Då skall alla de som är i fångenskap få återvända hem, och de skall bygga upp Jerusalem i prakt, och Guds hus skall också byggas upp, och det skall byggas upp för all evighet enligt de ord som Israels profeter har uttalat om staden. 6Alla folk på hela jorden, ja, alla skall då omvända sig och uppriktigt frukta Gud. Tob 14:5 Bland många kristna tolkades Jerusalems förstörelse och templets grusande som en Guds straffdom över judarna därför att Israel som nation vägrade att ta emot Jesus som Messias. Det uppfattningen nns inte i Nya testamentet men väl i en skrift som ingår i Apostoliska Fäderna. Skriften Barnabas brev, kap 16 syftar på tempelbygge eller löfte om att återuppbygga templet. Sannolikt härrör den från Hadrianus tid. Alternativt var det kejsare Nerva (96-98 e Kr )som kan ha godkänt judarnas önskemål om detta. Även under kejsare Trajanus tid ( e Kr) blommade hoppet om att få bygga upp Jerusalems tempel igen. De messianska vibrationerna hade inte mattats av. (Troligen ska Sib Orak 5: tolkas så att det syftar på templets återuppbyggande.) Kristna kände sig utmanade av judarnas tempelplaner. Orsaken till hotet var teologiskt. Kyrkan såg sig som det nya Israel. Beviset för det var att templet förstördes år 70! Det var en lära som fördes vidare av kyrkofäderna. Man bör koppla samman antydan om tillstånd för tempelbygge med förbundet. Under Nervas tid (96-98 e Kejsare Trajanus ( e Kr.) Under hans regering gjorde judar i Egypten, Cyrenica (Libyen) och Cypern uppror.