6 JESUSRÖRELSEN & RABBINERNA

Transkript

1 80 6 JESUSRÖRELSEN & RABBINERNA MÅLRUTA Syftet med det här avsnittet är att - bli bekant med trenderna i Galileen under perioden e Kr - spåra Jesusrörelsens väg - förstå den rabbinska judendomens etablering JESUSRÖRELSEN Grundläggande för att förstå evangeliets utbredning i Galileen efter Jesu tid, är att närmare försöka beskriva vad begreppen kristen, jude och judekristen betyder. Judekristna Vad man känner till har det aldrig funnits en grupp människor som kallat sig judekristna. Begreppet är en konstruktion av historiker och teologer. Med judekristen menar jag i första hand judar som i fråga om livsstil och kultur delar sin judiska samtids arv och i teologin delar den läran med de hednakristna. Judekristna i Jerusalem Att församlingen i Jerusalem existerat från Pingsten omkring år 33 till judiska kriget mot Rom åren är oomstritt. Vad som händer sedan är däremot meningarna delade om. Somliga forskare tar Eusebios uppgift att församlingen utvandrade till staden Pella i Jordandalen seriöst. Vad som hände med yktingarna efter att kriget upphört år 70, är heller inte kontroversiellt. Sannolikt stannade delar av församlingen kvar i Pella, medan andra återvände till Jerusalem. Kanske slog Redan på Jesu tid användes menoran som judisk symbol. sig somliga ner i Galileen? Men historien är tyst angående detta. I Jerusalem levde den judekristna församlingen fram till andra judiska upproret 132 e.kr. Då fördrevs den sannolikt tillsammans med alla andra judar i Jerusalem och spåren försvinner. Judekristna i Galileen Hur kommer det sig att inte Galileen blev ett centrum för judekristendomen efter år 70 när Jerusalem faller? Varför vet vi ingenting om judekristna akademier i Galileen? Kyrkan ck nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga andens tröst och stöd. Apg 9:31 När det gäller Galileen berättar Lukas (Apg 9:31), att det fanns en judekristen rörelse från tidig tid. Men i listan över närvarande biskopar från Palestina vid kyrkomötet i Nicea år 325 saknas representanter från Galileen. Hur ska detta uppfattas? Fanns det inga kristna där, eller var församlingarna på den galileiska landsbygden för små att representeras i Nicaea? Vad menade man med kristen? Fick judekristna överhuvudtaget vara med? Eller hölls eventuella judekristna grupper i Galileen utanför den mer etablerade Kyrkan? Vad menas med Kyrkan? En grundläggande frågeställning för att bena ut detta problemkomplex, är att ställa frågan vad som förstås med begreppet kristen. Kristen under första århundradena Innebörden av begreppet kristen har glidit i betydelse. Paradoxalt nog förekommer inte ordet alls under kristendomens tidigaste skede. Det är först med evangeliets spridning bland ickejudar i Antiochia som ordet uppstår. Detta händer sannolikt ett femtontal år efter Pingsten. Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången ck heta kristna. Apg 9:26b Korset som kristen symbol kan beläggas med säkerhet först på 300-talet.

2 Andra beskrivningar av församlingen var troende och lärjungar. Eller de som hörde till Vägen. Apg 9:2. Förmodligen var användningen av begreppet kristen ganska begränsat under första århundradet. Substantivet kristen förekommer två ggr. i Nya testamentet. (Apg 11:26, 26:28, 1Pet 4:16) This word denotes adherents of Christ. Probable non-christians use for it, assuming that Christós is a proper name. (Theological Dictionary of the New Testament). I Apostoliska Fäderna är användningen itigare. Hos Ignatius är kristen att vara troende och förknippas med en speciell livsföring. Användningen av ordet kristen hör sannolikt samman med brytningen med synagogan, och den nya gemenskapen av judar och hedningar tillsammans. Vid vilken tidpunkt gick judar och kristna skilda vägar? 81 Ett sätt att gå tillväga för att differentiera kristet från judiskt, är att först de niera judendom och sedan jämföra den med kristendom för att se på vilka områden det föreligger avvikelser. Det är inte ovanligt att förlägga brytningen mellan Judendom och Kristendom tidigt, till första eller andra århundradet. Jag har redan hävdat att Judendomen före Rabbinismens etablering mot slutet av 200-talet, i sig rymde ett spektrum av uppfattningar. Någonstans på den skalan rymdes även de judekristna - i alla fall i det tidigaste skedet. Man ska alltså inte tänka sig ett plötsligt brott mellan kristet och judiskt, utan snarare som en spricka som med tiden blir vidare och djupare. Teologisk och religiös aspekt Från judiskt håll hade man mindre behov av att utforma teologi i kontrast mot kristendomen samtidigt som vetskapen om att man inte var kristen var betydelsefull för det judiska självmedvetandet, menar Alexander. Kristna kyrkoledare kände tidigt anledning att de niera sin kristna särart i kontrast till judisk tro. En alienation inträdde tidigt bland hednakristna inför det judiska ursprunget, där även för den första generationen självklara bruk - som exempelvis sabbats randet - uppfattas som ett hot mot den kristna identiteten. Redan för andra och tredje generationens kristna skedde en glidning så att judiskt blev detsamma som lagiskt. Ett citat av Ignatius omkring år 107 kan illustrera. Låt inte lura er av villoläror eller av gamla onyttiga historier. Om vi fortfarande lever enligt lagen bekänner vi att vi inte fått del av nåden. Ignatius brev till Magnesierna 8:1 Snart gled begreppet judaist till innebörden heretiker som förnekar Jesu gudom. Judendom är för Ignatius (omkring 117 e.kr.) en egen storhet och motsats till kristen tro som han fördömer. Hur såg de judekristna ut när de bad? Det är en modern frågeställning och det nns risk att den förenklas. I den ryms frågan hur den nuvarande situationen uppstått där Judendom och Kristendom framstår som skilda religioner. Den beskrivningen är alltför ofta förenklad och schablonmässig. Begreppet kristen är inte alldeles lätt att fånga in till sin innebörd. Men en slags vedertagen innebörd är den lära som Kyrkan representerar och som betraktades som ortodox vid koncilierna. Men nu rör vi oss i det förkonciliska stadiet och måste räkna med en viss mångfald av kristna rörelser som jag inte kan gå närmare in på här. Polemiken mot judendomen skapade under slutet av 100-talet en litterär genre under titlar som Adversus Judaeos och Altercatio cum Judaeo. Många skarpt polemiska skrifter mot judarna producerades av kyrkofäderna. Oftast är dessa skrifter antijudiska - med religiös udd och teologiskt riktade. För apologetikerna framstod Kristendomen som en ny religion.

3 82 Kulturell aspekt Det är först efter Kung Konstantins tid på 300-talet man kan tala om en speciell kristen kultur. Det är först då man arkeologiskt kan identi era spår som är speci kt kristna. Kyrkofäder kom att färga Kristendomen västerländskt genom att bl.a.. integrera grekisk loso i det teologiska tänkandet. Exempelvis korset som kristen symbol kan först med säkerhet beläggas till Konstantins tid. De stora namnen i den så kallade Alexandrinska skolan, Clemens och Origenes, under första och andra århundradet var akademiskt utbildade i grekisk loso vilket i hög grad påverkade deras tänkande. Augustinos (400-talet) var bl.a.. nyplatoniker. Men det fanns också kyrkofäder som varnade för denna trend. Tertullianus frågade i Karthago på 200-talet: Vad har Jerusalem att skaffa med Aten? Det här innebär att den äldsta Kyrkan till stor del är en produkt av väst. Det gäller liturgi såväl som teologi. Kristen konst, begravningssymbolik och kristna byggnader började utveckla egna kulturella särdrag. Härkomst Under trehundratalet antar koncilier förordningar om att reglera förhållandet mellan kristna och judar. Syftet var att separera judar från kristna. När Romarriket senare blir kristet kodi eras separationslagar i den romerska rätten. - Vem är jude? Gamla Testamentet härleder härkomsten på faderns sida. Men under andra templets tid kom folktillhörigheten att räknas på moderns sida. Denne Timotheos ville Paulus ha med sig på resan, och med hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom; alla kände ju till att hans far var grek. Apg 16:3 Judarna under antiken var väl medvetna om sin identitet och skillnaden mellan dem och exempelvis vänligt sinnade hedningar, så kallade gudfruktiga. Vid sidan av den religiösa skillnaden fan-ns den etniska. Lukas beskrivning av Timeoteos omskärelse är historiens första exempel på en jude som de nieras efter sin härkomst på moderns sida. Den synen kom senare att normeras i den rabbinska judendomen. Man kan inte tala om Rabbinismen som normativ för judisk tro förrän mot slutet av 200-talet. Å andra sidan måste man räkna med att rabbinerna gradvis ökade sitt in ytande och att de alltså redan tidigt var en kraft att räkna med. Rabbinernas inställning är i första hand uttryckt i halakhan - livsföringen. Därför bör man fråga sig vilken status de judekristna har i halakhan. Halakhan beskriver judekristna som är judar. Jude blir man antingen genom födsel eller konvertering. Konverteringen består i följande moment: a) Undervisning och accepterandet av Toran, b) Omskärelse endast för män), c) Rituellt bad - proselytdopet och d) Offer. I princip kan en jude aldrig förlora sin judiskhet. Detta innebär att en jude är underställd lagen även efter att han avsagt sig Torahn och blivit avfälling. När det gäller heretiker står de inte formellt men i praktiken utanför gemenskapen. De riskerar att förlora den kommande världen. För rabbinerna fanns det två typer av kristna: Judar av födsel som också halakhiskt levde som judar. Dessa hade rabbinerna visst intresse för. Hednakristna som inte var judar. De hade inte konverterat och stod utanför förbundet med Israel enligt rabbinskt tänkande och var därför ointressanta för rabbinerna. Rabbinerna sökte isolera och minimera kontakten mellan judar och judekristna, anser Alexander. De sökte utesluta dem ur synagogorna och försökte förmå andra judar att isolera dem socialt och ekonomiskt. Kyrkofadern Hieronymos i Bethlehem, menade att judekristna inte var kristna. Hur bra är begreppet judekristen? Mot bakgrund av det följande resonemanget framgår det att termen judekristen är problematisk. Det har (sannolikt) aldrig funnits en grupp som använt termen som självbeskrivning. Ordet är ett sentida försök att klassi cera det religionshistoriska fenomenet att judar av börd omfattar kristen tro och samtidigt väljer att bevara sitt judiska kulturarv. Judekristen är en trubbig term - bättre är judisk kristendom eller kristen judendom. Jag fortsätter dock använda ordet därför att det är mer eller mindre vedertaget.

4 83 Judekristendomen hade förmodligen en central roll i processen som ledde till Kristendomens och Judendomens delning. Den representerade kristen tro inom ramen för judisk kultur och tro långt efter att Kyrkan etablerat sig och utvecklat speci ka kristna drag. Skild från det judiska ursprunget blev Kristendomen i den meningen hednisk. Judekristna utgjorde så småningom en tredje kategori - inte erkända av vare sig Kyrkan eller Rabbinerna. Rabbinerna kallade dem för minim. En bön i synagogans gudstjänst infördes mot dessa minim. Enligt biskopen i Salamis på Cypern, Epifanius ( ), var de inte kristna, utan heretiker. Judekristendomen gjorde gränsen otydlig och var för vissa störande. Så länge det fanns en betydande judekristen rörelse kan man inte tala om ett totalt brott Hur kommer det sig att inte Galileen blev ett centrum för judekristendomen efter år 70 när Jerusalem faller? Varför vet vi ingenting om judekristna akademier i Galileen? Gränsöverskridare Från Nya Testamentet är det klart att kristendomen före år 70 vann stöd hos befolkningen men också mötte motstånd från ledande håll i det judiska samhället. Oppositionen kom dels från översteprästerna och delar av Sanhedrinen, dels från lokala synagogor i Jerusalem. Jesus uppfattades som en farlig revolutionär, kristendomen av vissa judar uppfattad som mot Toran, Halakhan försummades, anstötlig korsfäst Messias och en högkristologi kan ha varit problematisk även för en Mellanjudendom. Men i alla fall i vissa cirklar kunde tänka sig halvgudomliga varelser som medlare Den Rabbinska Judendomen segrar och judekristendomen försvinner. Judekristendomen var klämd. Om den närmade sig hednakyrkan blev trovärdigheten till den judiska samtiden akut. Om man levde som judar blev hednakyrkan skeptisk. Mellan två kvarnstenar krossades judekristendomen - under den segrande Rabbinismen och triumfalistiska Kyrkan. Kyrkan hade med tiden ett allt större behov av att de niera sig tydligt mot judendomen och avgränsade sig. Detta sker i en process där Kristet och Judiskt i ökande grad har religiösa implikationer snarare än etniska. De judekristna grumlade gränsen mellan dessa storheter och var därför hotfulla. Ur hednakyrkans synvinkel var det naturligt att judekristendomen skulle plana ut och försvinna. Kyrkofadern Hieronymos skriver på 300-talet: Till denna dag har det funnits en villfarelse bland judarna i alla synagogor i östern som kallas Minaenerna (=minim) och som förbannas av fariseerna till denna dag. Ofta kallas de för Nasareer...Eftersom de vill vara både judar och kristna är de varken eller... Samtidigt nns det gränsöverskridare - dels de judekristna som levde lagfritt och dels hedningar som ville leva efter Torahn. Rabbinerna hade å sin sida interna problem i sin tradition att hantera. Den chassidiska traditionen om Hannania ben Dosa var en sådan. Med sin karismatiska verksamhet påminde han om både Jesus och lärjungarna. Alla referenser till hasidismen under andra templets tid är från Galileen. Safrai menar att hasidismens närvaro i Galileen ska tolkas som ett lågvattenmärke för Torafromhet eller minimalt fariseiskt in ytande, utan som uttryck för ett livaktigt, kreativt och hängivet intellektuellt klimat liksom konkret livsstil. Väldigt lite textmaterial nns bevarat ifrån hasidismen. Något kan vaskas fram ur det rabbinska materialet. Framför allt är hasidernas tänkande bevarat i ordspråk, haggadaiskt material och även någon halakhisk och antihasidisk berättelse i rabbinska texter. Hannan Ha- Nebha var en karismatisk hasid som kunde bedja ner regn. Även bön för sjuka förekom, liksom andeutdrivning. Hanania ben Dosa bad för sjuka och besatta. Det framgår av berättelserna att folk gick till hasiderna när de behövde hjälp, inte till andra grupper. Aldrig omtalas de skriftlärda (sages) befria människor från onda andar. Fruktan för att göra skillnaden mellan Rabbinismen och Kyrkan suddig, hindrade rabbinerna att uppskatta traditioner av hasider som Hanania. De judekristna däremot fortsatte att uppskatta den karismatiska helandetjänsten från galileiska hasider. Är etableringen av Rabbinismen på den galileiska landsbygden förklaringen till att spåren av judekristendomen i Galileen är så vaga? Kan judekristendomen varit en rörelse på landsbygden i Galileen som trängts undan av rabbinismen alltefter som den etablerade sig? Finns det spår av rivalitet och kanske kraftmätning mellan Rabbinismen och Judekristendomen i Galileen? Varför går rabbinerna ut som segrare? Om judekristendomen var en helt marginell företeelse, och om birkat ha-minim syftar på bl.a. judekristna, är det svårt att förklara varför den frasen i Amidabönen överhuvudtaget fördes vidare i synagogans gudstjänst. Jesusrörelsen i Galileen Också de judekristna i Jerusalem lämnade och utvandrade troligen till Pella medan striderna pågick. Besöksförbudet att inte komma till Jerusalem gällde även dem. Överträdelse medförde döden.

5 84 Källor berättar om förföljelser av judekristna i samband med Bar Kochbaupproret. Eftersom upproret begränsades till Judeen är det sannolikt att det var judekristna i Nedfallna stenar från templets förstö ring år 70 e Kr. Judeen som kom i kläm. Men det är sannolikt att även judekristna i Galileen drabbades. GALILEEN & UPPRORET ÅR 66 Det som utlöste kriget var en handling av Roms prokurator Florus. Han anses inte värre än andra romerska guvernörer men lyckades såra judiska religiösa känslor så att folkets tålamod tog slut. Judarna kom i uppror. Josefus När upproret mot Rom inleddes utsågs Josefus, Mattias son till ledare för Galileens försvar. Det var en de svåraste av alla uppgifter. Det sker någon gång efter maj år 66. Man väntade romarnas attack på Galileen. Josefus berättar att han tog itu med sitt omöjliga uppdrag med entusiasm. Han hade ingen militär erfarenhet utan var en jurist och teolog. Josefus organiserade en ledningsgrupp i Galileen efter modell från Jerusalems sanhedrin med 70 delegater. Därefter insattes sju män i varje stad. För att visa sin hängivenhet för Torahn lät Josefus förstöra palatset i Tiberias som hade djurornament. Många städer i Galileen gjordes försvarsbara. Exempelvis Tiberias, Sipporis, Tabor och Gamla på Golan. Han organiserade också en arme på man efter romersk modell. Bara två städer i Galileen deltog enligt Josefus i upproret mot Rom. Galileens huvudstad Tiberias liksom Sipporis öppnade sina portar för den romerska militären. Nero ck beskedet om Castius nederlag. Han fråntogs uppdraget till förmån för den erfarne Vespasianus. Han förberedde angreppet under vinterna. Själv vistades han i Antiochia men sände sin son Titus till Alexandria för att hämta den 15 legionen. Vespasianus hade den femte och tionde legionen under sitt befäl. Vespasianus hade till sitt förfogande förutom den 5e,10de och 15de legionerna på vardera 5 eller legoknektar, 23 kohorter så kallade hjälptrupper som vardera omfattade ca 500 soldater. Dessutom förfogade han över sex alae kavallerister, sammanlagt omkring ryttare. Till det kom hjälptrupper från kung Agrippa och nabateerna. Sammanlagt kommenderade Vespatianus över uppskattningsvis man. Romarna intog staden Sipporis utan strid. Josefus förberedde sig för att möta Vespasianus i Garis nära Sipporis. Men redan innan trupperna blev synliga deserterade manskapet åt alla håll. Josefus var tvungen att y till Tiberias. Hela nedre Galileen lades under romarna utan en enda svärdsklang. Josefus bud om hjälp från Jerusalem kom för sent. Belägringen av fästningen Jotapta är beskriven i detalj av Josefus. Staden intogs genom att romare smög över muren om natten medan vakterna sov. Staden grusades och befolkningen gjordes till slavar eller dödades. Det skedde i juli 67. Den mäktigaste fästningen i Galileen hade fallit för romarna. Gishala och Tabor förblev ointagna. Likaså Gamla i Golan (Gualanitis). Efter att Vespasianus tagit kontrollen utefter kustremsan koncentrerade han sig på Gamla. Murarna raserades och trupperna gick in. Men de drevs tillbaka av försvararna med stora förluster för romarna. Detta ledde till sviktande stridsvilja. Men tidigt på hösten intogs Gamla, och senare Tabor. Staden Gishala i Övre Galileen gav upp för Titus trupper under november månad. Seloterna hade dessförinnan ytt till Jerusalem. Från slutet av år 67 var hela norra delen av landet under romersk kontroll. Andliga klimatet Det som följer på Jerusalems fall är ingen avmattning i den andliga förväntan. Apokalyptiska förväntningar orerade. Skrifter som Barukapokalypsen och IV Esra visar som troligen formas under den här perioden speglar det andliga stämningsläget i tiden. Messiashoppet tilltog fram till nästa uppror mot romarna 62 år senare. På det svarade romarna genom att döda davidsättlingar. Samtidigt hamnade judisk tro i en allvarlig kris. Hur skulle den överleva förlusten av templet? Vilka ska de nya ledarna vara?