Utlåtande om hasselsnok vid Kungbäck 1:38 m.fl., Stensvik, Strömstad.

Transkript

1 (9) Utlåtande om hasselsnok vid Kungbäck 1:38 m.fl., Stensvik, Strömstad. Sammanfattning Naturcentrum AB har författat detta utlåtande på uppdrag av Strömstad Boligutveckling AB. Utlåtandet behandlar eventuella effekter på den lokala hasselsnokspopulationen vid Stensvik till följd av planerad bebyggelse i området. Utlåtandet fokuserar på ett antal åtgärdsförslag för hur de negativa konsekvenserna kan minimeras. Utlåtandet har författats av Petter Bohman i samråd med Johan Ahlén, som även granskat och redigerat texten. Till grund för bedömningarna ligger egna erfarenheter från fältarbeten, litteraturstudier samt samtal, både om hasselsnok generellt (ofta återkommande) och om det aktuella områdets förutsättningar och åtgärdsbehov (specifikt för det här projektet) med landets kanske främste expert på arten, professor Claes Andén, Nordens Ark. Hasselsnok är fridlyst och strikt skyddad i Sverige. Skyddet regleras i artskyddsförordningen 2007:845. I trakten runt Stensvik finns en population av hasselsnok. Populationen har bekräftats genom två fynd, ett på 1990-talet och ett I dagsläget är det inte känt hur stor eller utbredd denna population är. För att ett område som det runt Stensvik ska hysa hasselsnok krävs det att det finns lämpliga övervintringsplatser, viloplatser och födosöksmiljöer med god tillgång till bytesdjur. Stora delar av de öppna gräsmarkerna och brynmiljöerna i detaljplaneområdet Kungbäck 1:38 m.fl. utgör sannolikt födosöksmiljöer för den lokala populationen av hasselsnok. Den planerade bebyggelsen på fastigheterna Kungbäck 1:38 m.fl. kommer ta en stor del av de öppna gräsmarkerna i anspråk, antingen som bebyggd yta, i form av hus, vägar och parkeringsplatser eller som tomtmark. Om inte tillräckliga åtgärder vidtas kommer byggplanerna att leda till betydande försämring av födosöksmiljön för hasselsnok i området och på sikt finns då en risk att arten försvinner från området. I en tidigare naturvärdesinventering (Nilsson 2013) har det bland annat föreslagits att man ska skapa spridningskorridorer genom planområdet och faunapassager under bilvägar för att skydda hasselsnokarna. Dessa åtgärder bygger på tanken att hasselsnokar i stor utsträckning bara passerar igenom planområdet under sina förflyttningar mellan hällmarkerna öster och väster om detta. Jag bedömer det scenariot som osannolikt och menar istället att ormarna söker sig aktivt till de öppna

2 (9) miljöerna och brynen i planområdet för att jaga och uppehålla sig där under en längre tid eftersom dessa marker är lämpliga födosöksmiljöer. Detta innebär att spridningskorridorer och faunapassager sannolikt är otillräckliga åtgärder för att bevara den lokala populationen av hasselsnok. Åtgärderna riskerar dessutom att bli både dyra och ineffektiva. Åtgärder som syftar till att höja kvaliteten på de födosöksmiljöer som inte tas i anspråk för bebyggelse i detaljplanen, så kallad naturmark, är betydligt mer konstnadseffektiva och mer värdefulla för hasselsnokarna. Sådana åtgärder innebär att man anlägger stenrösen i sydvända lägen, bygger stenmurar, skapar faunadepåer och framöver sköter marken på ett sådant sätt att miljön utvecklas på i positiv riktning för hasselsnoken. Vidare behövs en riktad informationskampanj till de boende i Stensvik för att undvika att hasselsnokar dödas i onödan på grund av okunskap. Detta är annars en risk då arten kan vara förvillande lik huggorm. Denna åtgärd har även föreslagits i den tidigare naturvärdesinventeringen (Nilsson 2013). Förekomst av hasselsnok vid Stensvik Två sentida fynd av hasselsnok har gjorts i eller in direkt anslutning till planområdet vid Stensvik (en observation 1994 strax utanför planområdet (Nilsson 2013) samt en överkörd hasselsnok i planområdet (rapporterade till Artportalen.se av Teresia Holmberg ). Dessa observationer visar att arten har en lokal population i området kring Stensvik. Hur stor och utbredd denna kan vara är i dagsläget okänt men det faktum att upprepade observationer har gjorts tyder på att det är en fast förekomst. Hasselsnok är en värmekrävande art som har sin huvudutbredning i Sverige utmed kusterna från Strömstad ner till Halland och längsmed ostkusten från Blekinge upp till Stockholm. Arten är rödlistad som sårbar (VU) i ArtDatabankens rödlista över hotade arter (ArtDatabanken 2015). För att en trakt långsiktigt ska hysa hasselsnok krävs att det finns övervintringsplatser, viloplatser och inte minst lämpliga födosöksmiljöer med god tillgång på bytesdjur. Eftersom hasselsnoken verkar ha en fast förekomst vid Stensvik (och dess närområde) kan man utgå ifrån att dess habitatkrav (enligt ovan) åtminstone tidigare varit uppfyllda i trakten. Övervintringsplatserna utgörs oftast av sydvända, steniga miljöer där ormarna kan krypa ner under frostdjupet vintertid. Typiska sådana miljöer kan vara stenrösen, slänter med lucker jord, vägbankar, husgrunder etc. Stora delar av sommarhalvåret uppehåller sig hasselsnoken på viloplatser som inte sällan utgörs av sprickor och skrymslen bland hällar, i ljungtuvor, under stenar eller liknande platser. Dessa strukturer förekommer ofta i hällmarksmiljöer med eller utan glesa skogar. Vad som är lämplig födosöksmiljö styrs i stor utsträckning av var bytesdjuren förekommer. Hasselsnokens huvudsakliga föda utgörs av kopparödla, andra ödlor (skogs- och sandödla), smågnagare och till viss del huggorm. Kopparödla, som

3 (9) sannolikt är det viktigaste bytesdjuret, förekommer i en rad miljöer från slutna skogsbestånd till öppna jordbruksmarker men även i trädgårdar och brynmiljöer. Mer sällan förkommer den i rena hällmarksmiljöer. Därför kan man anta att hasselsnokarna i Stensvik söker sig ner till den gräsbevuxna dalgången, som utgör planområdet, för att jaga. Jag bedömer att det är dalgången (planområdet) som är hasselsnokens huvudsakliga födosöksmiljö i Stensvik, och inte de stora hällmarksmiljöerna öster och väster om planområdet som anges i den tidigare naturvärdesinventeringen (Nilsson 2013). Bebyggelsens konsekvenser för hasselsnok Den planerade bebyggelsen (tillsammans med den befintliga), enligt Plankarta daterad , tar stora delar av dalgången i Stensvik i anspråk, antingen för hus, vägar, parkeringsplatser och tomtmark. Detta kommer leda till en rad konsekvenser för den lokala hasselsnokspopulationen. Den viktigaste konsekvensen blir att stora delar av artens födosöksmiljö sannolikt kommer försämras när den omvandlas från öppna gräsmarker och brynmiljöer till bebyggelse och tomtmark. Födosöksmiljön kommer bli mindre och sannolikt kommer bytestillgången att minska. Den planerade bebyggelsen kommer att leda till en större mänsklig aktivitet i Stensvik vilket kan orsaka en ökad dödlighet hos hasselsnokarna. Eftersom hasselsnok kan vara svår att skilja från huggorm finns risken att de blir ihjälslagna av misstag då de uppträder i närheten av hus eller trädgårdar. Vidare kan en ökad mänsklig aktivitet leda till fler katter och hundar som kan vara allvarliga predatorer på hasselsnok. Vidare kan man anta att trafiken ökar vilket ökar risken att hasselsnokar blir överkörda. Trafiken bedöms dock som en mindre påverkan jämfört med de ovanstående punkterna. Exakt hur stor eller allvarlig effekten av dessa påverkansfaktorer blir på den lokala hasselsnokspopulationen är mycket svårt att veta men man kan anta att den är betydande. Effekten kan sannolikt mildras om man vidtar vissa skydds- och kompensationsåtgärder. Förslag på skydds- och kompensationsåtgärder för hasselsnok Jag bedömer att den enskilt viktigaste åtgärden för att minska de negativa konsekvenserna för hasselsnok i samband med bebyggelsen i Stensvik är att göra kvalitetshöjande insatser på de marker i dalgången som inte tas i anspråk av hus och tomtmark, dvs naturmarken i detaljplanen. Sådana åtgärder kan höja bytestillgången lokalt och på så sätt minska den sammanlagda förlusten av byten och

4 (9) födosöksmiljöer. Genomförs kvalitetshöjande åtgärder på ett klokt sätt i hela planområdet kan detta leda till att stora delar av det även fortsättningsvis kan fungera som födosöksmiljö för hasselsnok. Dessa åtgärder beskrivs mer i detalj under rubriken Kvalitetshöjande åtgärder nedan. Vidare bör boende i Stensvik informeras om hasselsnoken på ett sådant sätt att onödiga konflikter mellan ormar och människor inte uppstår på grund av kunskapsbrist. Detta bör göras genom ett riktat informationsmaterial till de boende i Stensvik. Materialet bör bestå i informationsskyltar i bostadsområdet samt en folder som delas ut till de boende. Information om hasselsnok till de boende i Stensvik föreslås även i den framtagna naturvärdesinventeringen (Nilsson 2013). I naturvärdesinventeringen (Nilsson 2013) föreslås att exploatören ska anlägga spridningskorridorer genom planområdet samt faunapassager under bilvägarna. Detta för att delar av populationerna annars riskerar att bli isolerade och för att minska risken att ormar blir trafikdödade. Dessa åtgärder kan säker ha en viss positiv effekt men det är oklart hur stor den effekten kan bli. Förslaget med spridningskorridorer och faunapassager bygger på tanken att hasselsnokarna inte uppehåller sig under längre perioder i planområdet, utan bara passerar igenom vid förflyttning mellan hällmarkerna i öster (område A) och i väster (område B). Som jag beskrivit ovan bedömer jag att hasselsnokarna snarare använder dalgången mellan hällmarkerna som födosöksmiljö och uppehåller sig där aktivt och betydligt mer än bara i samband med förflyttning. I dagsläget vet vi inte i detalj hur hasselsnokar rör sig i planområdet eller var de viktigaste jaktmarkerna finns. Utan den kunskapen finns en påtaglig risk att ormarna inte kommer att använda de planerade spridningskorridorerna och faunapassagerna. Dessa relativt kostsamma åtgärder riskerar då att bli både dyra och ineffektiva. De ytor som i nuvarande plankarta ( ) har avsatts som naturmark med syfte att fungera om spridningskorridor bedömer jag ändå som värdefulla att bevara. Dessa marker kan fungera både som födosöksmiljöer och till viss del även som spridningskorridorer. Kvalitetshöjande åtgärder för hasselsnok För att höja kvaliteten på de naturmarker som återstår efter genomförd bebyggelse bör man anlägga ett antal småmiljöer eller strukturer som gynnar såväl hasselsnoken som dess bytesdjur. Sådana småmiljöer är stenrösen i sydvända lägen, stenmurar, glesa brynmiljöer med stor solinstrålning och så kallade faunadepåer (högar med stockar, grenar och ris). I figur 1 ges förslag på var dessa småbiotoper bör skapas. Man kan med fördel använda material såsom jordmassor, natursten och avverkade träd och buskar som bildas på plats i samband med byggnationsarbetet. Flera av dessa småmiljöer kan dessutom höja planområdets estetiska värden och bidra till att skapa en varierad närnatur. Antalsangivelserna är inte tänkta att vara exakta, utan man bör utgå från vad som är praktiskt och estetiskt möjligt att passa in i terrängen. Antalet åtgärder och den ungefärliga fördelningen behöver dock följa rekommendationerna för att den totala insatsen ska ha avsedd effekt.

5 (9) Figur 1. Förslag på antal och placering av anlagda småbiotoper som en kvalitetshöjande åtgärder för hasselsnok.

6 (9) Beskrivning av anläggandet av småbiotoper för hasselsnok Stenrösen i sydvända lägen. Stenrösena ska vara ungefär 5 x 5 meter och 1 meter höga (volymen uppgår till cirka kubikmeter). Stenarnas dimensioner ska variera mellan 10 cm 50 cm, men även enstaka större block. Man bör blanda in både jordmassor och organiskt material (grenar och mindre stockar) i rösena. Det är helt centralt att rösena är placerade i sydvända lägen med god solinstålning. Förslagsvis anläggs 5 stenrösen enligt beskrivning ovan. Förslag på rösenas placeringar presenteras figur 1. Stenmurar. Stenmurar fungerar som ledlinjer i landskapet som hasselsnokar och deras bytesdjur gärna följer och uppehåller sig utmed. Stenmurarna bör vara cirka 0,5 meter breda och 0,5 meter höga. Murar kan med fördel användas för att avgränsa tomtmark och naturmark. På så sätt leds ormarna längsmed trädgårdar istället för in i dem. Förslagsvis anläggs 5 stenmurar enligt beskrivning ovan. Förslag på murarnas placeringar presenteras i figur 1. Faunadepåer. Faunadepåer är högar av stubbar, stockar, grenar och ris. Dessa högar blir snabbt ett tillhåll för ormar, ödlor, mindre däggdjur och insekter. I anslutning till dessa hittar hasselsnoken lätt bytesdjur. Arten använder själv högarna som viloplatser och för att gömma sig för predatorer. Faunadepåer kan göras olika stora men bör minst bestå av 2-4 kubikmeter död ved. Allt eftersom den döda veden multnar behöver ny ved läggas dit. Faunadepåer kan med fördel användas av de boende som trädgårdskompost. Dessa vedhögar anläggs i skyddade läggen, helst med god solinstrålning, till exempel i brynmiljöer. Förslagsvis anläggs 8 faunadepåer enligt beskrivning ovan. Förslag på depåernas placeringar presenteras i figur 1. Skötsel. Gemensamt för de anlagda småbiotoperna är att de behöver ligga i ljusöppna lägen med hög solinstrålning för att vara värdefulla för hasselsnok. För att förhindra att de skapade stenrösena, stenmurarna och faunadepåerna skuggas av uppväxande sly är det centralt med återkommande skötsel i form av röjningar i anslutning till dessa. Röjningar kan behöva göras ungefär vart 5:e år beroende på hur bördig marken är. Röjda buskar kan med fördel placeras på faunadepåerna. Övrig naturmark bör skötas på ett optimalt sätt för hasselsnok för att öka chanserna att bevara arten lokalt. Det innebär att markerna hålls öppna. Detta görs med slåtter en eller ett par gånger årligen och alltså inte med gräsklippning. Ytorna ska alltså inte bli kortsnaggade gräsmattor.

7 (9) Kunskapsspridande åtgärder Kunskapsnivån om hasselsnok är generellt sett låg hos den breda allmänheten. Få personer känner alls till att arten finns, än mindre hur den ser ut, vad den har för roll i ekosystemet och att den är fridlyst. Kunskapsbristen kan leda till att hasselsnokar dödas helt i onödan. När fler människor flyttar till Stensvik ökar antalet möten mellan hasselsnokar och människor vilket ökar risken för att fler ormar dödas. Jag bedömer att möten med människor (samt katter och hundar) utgör ett större hot mot den lokala hasselsnokspopulationen än den ökande biltrafiken i området. Hasselsnoken är strikt skyddad i såväl Sverige (Artskyddsförordningen 2007:845) som i övriga EU (Art- och habitatdirektivet). Hasselsnok kan för ett otränat öga vara förvillande lik den betydligt mer kända huggormen. Eftersom det finns en utbredd oro för huggormsbett händer det att huggormar blir ihjälslagna då de råkar komma för nära människor. På grund av likheten med huggorm kan det hända att även den helt ofarliga hasselsnoken olagligen dödas på grund av sammanblandning med huggorm. Eftersom hasselsnok faktiskt äter huggorm är det rent kontraproduktivt att ta bort hasselsnokar om man vill undvika huggormar. Genom riktad information till de boende i Stensvik bör det vara möjligt att undvika att hasselsnokar dödas eller skadas på grund av okunskap. Informationen bör spridas genom en eller ett par skyltar i planområdet. Förslagsvis en skylt vid entrén till bostadsområdet och en skylt i anslutning till de småbiotoper som skapas i naturmarken. Vidare bör man ta fram en informationsfolder om hasselsnok som delas ut till de boende i området. I informationsmaterialet ska följande fakta framgå: hur arten ser ut, hur man skiljer den från huggorm och snok, att den är strikt skyddad, att den är helt ofarlig, vad man ska göra när man träffar på den, att den äter huggormar och håller dessa borta, hur och varför småbiotoperna har anlagts i planområdets naturmarker och hur man kan ta hänsyn till hasselsnok på sina egna marker (t.ex. i trädgårdar). Jag förutser att en väl genomförd informationskampanj kan medföra stor nytta för den lokala hasselsnokspopulationen, både direkt genom minskad dödlighet vid möten med människor och indirekt att de boende accepterar att åtgärder för arten genomförs i deras närområde.

8 (9) Spridningskorridorer och faunapassager Tidigare har det föreslagits att man ska anlägga spridningskorridorer och ormpassager i planområdet (Nilsson 2013). Dessa åtgärder är naturligtvis inte skadliga för hasselsnokspopulationen men sannolikt inte särskilt effektiva. Det faktum att en hasselsnok påträffades överkörd 2014 visar att biltrafiken i området utgör en viss risk för arten men jag tror inte detta löses enkelt med anläggandet av faunapassager. Eftersom jag, till skillnad från den tidigare naturvärdesinventeringen (Nilsson 2013), bedömer att stora delar av planområdet är födosöksmiljö för hasselsnok, med följden att djuren inte bara passerar igenom området utan snarare aktivt uppehåller sig där, blir åtgärderna med spridningskorridorer och passager inte lika centrala. Naturligtvis förekommer en förflyttning av hasselsnokar genom planområdet, men i dagsläget vi vet inget om var och hur den förflyttningen sker. Dessutom kommer de nya tomtgränserna att bilda nya naturliga ledlinjer för ormarna. Villabebyggelse med stor andel tomtmark utgör heller ingen absolut barriär för hasselsnok. Individer kommer sannolikt även fortsättningsvis ringla igenom trädgårdar och utmed tomtgränser från den ena hällmarken till den andra. Det finns en risk att de spridningskorridorer man anlägger inte kommer användas av hasselsnokarna på det sätt man tänkt sig. Jag föreslår istället att den mark som avsatts för anläggandet av spridningskorridorer behandlas som övrig naturmark i planområdet och att man istället genomför de kvalitetshöjande åtgärderna som diskuterats ovan även här. Dessa gröna kilar kommer då att fungera som både födosöksmiljö och till viss del som spridningskorridor för de ormar som väljer att passera här. När det gäller passager under bilvägar finns ett liknande problem. Hasselsnokar kommer att korsa bilvägarna i området, både när de förflyttar sig från en hällmark till en annan och när det jagar i området. Var och när ormarna korsar en väg beror helt på var och hur de utnyttjar planområdet. Till viss del går det att styra de ormar som bara passerar igenom, med hjälp av ledarmar och ledlinjer (stenmurar och likande) men det är betydligt svårare att styra de ormar som födosöker och aktivt uppehåller sig i planområdet (vilket jag bedömer är det stora flertalet). Därför är risken stor att de passager som anläggs under bilvägarna inte kommer användas av så många hasselsnokar och därmed bli ineffektiva. För att en faunapassage ska fungera krävs att den är väl utformad med ordentliga ledarmar och ormsäkra barriärer utmed vägen för att hindra ormarna från att korsa på andra ställen. I planområdet finns flera vägar och det skulle behövas passager under flera av dem om man ska säkerställa att hasselsnokar inte ska riskera att bli överkörda. Även om antalet fordon kan antas öka vid en utökad bebyggelse bedömer jag ändå trafiken som en relativt liten risk för ormarna, i alla fall jämfört med förlusten av födosöksmiljö och den ökade mänskliga aktiviteten i området. Anläggande av faunapassager är relativt kostsamt och för att de ska vara effektiva krävs oftast återkommande skötsel och översyn. Ormsäkra passager under bilvägarna riskerar därför att bli både dyra och ineffektiva. Om motsvarade resurser läggs på kvalitetshöjande åtgärder i naturmarkerna och en väl utformad informationskampanj ger detta sannolikt en betydligt större positiv effekt på den lokala hasselsnokspopulationen.

9 (9) Referenser ArtDatabanken Rödlistade arter i Sverige. ArtDatabanken SLU, Uppsala. Nilsson, C Inventering och bedömning av naturvärden med anledning av detaljplan för Kungbäck 1:38 m.fl. (Stensvik). Rio Kulturkoperativ. Naturrapport 2013:2 Petter Bohman Johan Ahlén Naturcentrum AB Naturcentrum AB Broddetorp, Stenungsund