Litteratur: Ingmar Karlsson, Kurdistan - landet som icke Ã r

Transkript

1 Litteratur: Ingmar Karlsson, Kurdistan - landet som icke Ã r HANDREN / LIT T ERAT UR / PUBLICERAD 28 AUGUST I 2008 L I T T E R A T U R K R I T I K Kurdistan - Landet som är i ständigt motstånd I ngma r K a rlsson K urdist a n - La nde t som ick e är W a hlst röm & W idst ra nd Kurdistan - Landet som icke är, är den senast utgivna boken av Ingmar Karlsson som är generalkonsul i Istanbul, Turkiet. När jag första gången läste bokens titel kom jag spontant att tänka på när jag passerade genom Turkiet till gränsen mot Kurdistan för några år sedan. Och en poliskontrollant på Istanbuls fly gplats frågade mig vart jag var på väg, och jag svarade: Ingmar Karlsson. Foto: Pawel Flato Till Kurdistan. Och på det han upphetsande svarade: Det finns inget Kurdistan! Jag återminns också, genom Karlssons beskrivning om Turkiets

2 integritet och hans beskrivning av PKK som "terrorister", när jag befann mig på Diy arbakirs fly gplats. Och de turkiska kontrollanterna hotfullt såg på mig när de upptäckte mina böcker och jag sade att de var skrivna på kurdiska. De slängde omkring med böckerna och tog dem sedan ifrån mig. Som reflektion kan man undrande fråga författaren, efter en sådan erfarenhet som ovan, ifall man skall ge sig till den ända vännen, bergen? Men då stämplas man som "terrorist". Eller utrota sitt språk, sin identitet? Det är inte bara min upplevelse, utan det finns många berättelser, men man kan inte här tala om alla dessa händelser där till exempel många kvinnor med namn Kurdistan inte accepteras att passera genom Turkiet, utan skickas tillbaka med fly get till Europa. Anno ns: Det var igenom det mesopotamiska rikets fall under kolonialismens början som porten öppnandes för dessa utomståendes betraktelser och förstålelser om Kurdistan. Och på sätt och vis har dessa utlänningar haft det gemensamt att de beskrivit kurderna och Kurdistan präglade av en kolonialistisk, orientalisk och eurocentristisk syn, i ett mått på vad som är civiliserat och inte. Tyvärr ser man denna anda bakomliggande i Ingmar Karlssons diplomatiska beskrivningar genom språket igenom boken. Eftersom han igenom hela sin boks resa sätter udden vid stamuppror och ser på den kurdiska befrielserörelsens kamp som en stamrörelse och på det kurdiska folket som fortfarande varande i ett stamsamhälle ännu idag. Denna tanke om kurderna återfinns många gånger inom den orientalistiska förståelsen av det kurdiska samhället. Och diskursen bakom, denna idés grund, finns att finna i uppdelningen mellan det civiliserade och det icke-civiliserade samhället, vilket präglat oss sedan modernismen och fortfarande idag gör sig gällande i det postmoderna samhället. Det samhälle som Ingmar Karlsson präglats av och som han förespråkar i en nyliberal anda, som ett av koncepten i vår postmoderna tid. Svenska recensenter i Sveriges dagstidningar har beskrivit hans bok som "objektiv", "pedagogisk", "referens" och "sakkunnig" och flera av dessa skribenter har betonat att dess kyliga objektivitet är något nytt i beskrivningarna av detta område i Mellanöstern. Även dessa recensenters intryck är präglade av de postmoderna strömningarnas intressesfärer. Det är även intressant att påpeka att ingen av dessa recensenter verkar ha någon tidigare kunskap

3 om kurderna och Kurdistan. Därför faller den källkritiska historiesynen i läsningen av Karlssons bok bort, en källkritiskhet som anses som ett givet krav i dagens journalistiska arbetsrutin. Bland annat finns det en del fel som inte borde finnas utifrån den svenska korrektheten. Till exempel på sidan 81 beskriver Ingmar Karlsson att: "U. S. A. efter kriget mellan Iran och Irak satte upp en skyddszon för de kurdiska flyktingarna från irakiska delen av Kurdistan men även en skyddszon för PKK:s gerillaförband för att kunna attackera in i Turkiet". Det är fel, någon sådan skyddszon för PKK fanns inte och den zon som sedermera blev den irakiska delen av Kurdistan kom till efter överenskommelser mellan U. S. A. och England då kriget var slut. Detta på grund av en slags skuldfullhet då de båda stått bakom Saddam Husseins regim mot Iran under 80-talet, och inte tillåtit det kurdiska upproret från Kurdistan och Södra Irak i maj 1991 att störta Saddam Hussein. Och därmed indirekt bidrog till det fruktansvärda lidandet för den kurdiska befolkningen under krigsåren. Vilket Ingmar Karlsson också nämner i boken genom att tala om varför George Bush inte stödde upproret mot Saddams regim. Karlsson talar om att kurderna är mellan miljoner människor, sådana fakta tal finns inte. Enligt kurdiska siffror är kurderna över 40 miljoner människor, varav enbart i Turkiet finns en befolkning på 20 miljoner människor. Då dessa källor är kurdiska är det sådana källor man bör gå efter. På sidan 53 beskriver Karlsson att kurderna, under slutet av talet, såg sig som kurder i tredje hand och dessförinnan såg sig som muslimer och osmaner. Detta påstående har ingen sakkunskap eftersom just den tiden bär början till den intellektuella, nationalistiska och språkliga kurdiska rörelsens blomstring. Som utvecklas i den turkiska, irakiska och iranska delen av Kurdistan och emellan vilka ett växande utbyte sker. I den turkiska delen av Kurdistan uppkommer och utvecklas också prosan stort. Under denna tid, alltså "Minrnshini Baban" Baban Emarat tiden, och dessförinnan, i huvudstaden Suleymania, som byggdes under 1800-talet, i den Irakiska delen av Kurdistan fanns ett blomstrande kurdiskt intellektuellt liv. Där härskade Ahmad Pasha i åtta år. Här kan man tala om det kurdiska språkets renässans genom, bland andra, poeterna Mahwi, Nali och Salem vilka inom det kurdiska språket är epokgörande. Det är även viktigt att nämna att det under denna tid, i den iranska delen av Kurdistan, fanns en kvinnlig poet med namn Masturai Ardalani som även var den första kvinnliga kurdiska historikern. Hon var dotter i de emaratiska härskarnas familj med namn Ardalans Emarat i staden Sanandaj,

4 i den iranska delen av Kurdistan. Och åkte under denna tid till Suleymania där hon mötte, bland andra, den stora poeten Nali och deltog i en dikttävling med honom. Hon stannade i Suleymania och dog i staden. Idag har hon ett monument upprest efter sig i staden Hawler, i den irakiska delen av Kurdistan. I slutet av 1800-talet dök den kurdiska poeten Haji Kader Koye ( ) upp, som är en arvtagare till Ehmad Xanis diktning från 1600-talet, författaren till "Mem och Zin". Haji Kader Koyes språk ropar med klar röst den kurdiska nationalismens anda, ur en förståelse av det kurdiska språket som dess källa. Hans nationella och språkliga medvetenhet blev till genom hans resor till Turkiet och Iran i mötet med många intellektuella grupper. Så det är en av uppgifterna för en sakkunnig recensent att kunna granska Karlssons kunskap källkritiskt. Och inte bara läsa inledningen och slutsatsen i boken och genom detta bli häpnande och hylla den. Samtidigt talar Karlsson, genom sina argumenteranden i flera sammanhang i boken, om att kurderna inte är eniga för att de har olika språk. Men både Karlsson och recensenterna måste veta att kurderna inte har olika språk. Det han talar om är inte språk utan dialekter. Han vill gå längre i sin argumentation genom att tala om att Kurmandji och Sorani är så olika som tyska och svenska, man undrar hur han har mätt detta? Dessa är två stora dialekter som beror på uppdelningen av Kurdistan och har växt fram beroende på bristen på kommunikation mellan dessa områden. Det finns många skillnader i arabiskans dialekter men det betyder inte att man kan benämna dialekterna som olika språk. Karlsson kallar till och med Zazaki som talas i den turkiska delen av Kurdistan för ett tredje kurdiskt språk. Emellertid är även detta enbart en dialekt som även talas i flera områden i den iranska och irakiska delen av Kurdistan, och i dessa delar kallas för Hawrami. För att Karlsson skall få ytterligare reflektioner kring detta bör påpekas att just dialekten Hawrami anses vara urdialekten i det kurdiska språket och de första kurdiska bevarade skrifterna, från talet skrevs just på denna dialekt. De kända verspoeterna som skrivit på denna dialekt är, bland flera, Mawlawi ( ), och Babatahiri Hamadani ( ) skrev på en närbesläktad dialekt till Hawrami som heter Luriska. Denna dialekt finns i de sydvästra delarna av iranska delen av Kurdistan, vars huvudstad är Hamadan. Lingvisterna menar att Hawrami, som vi sade är samma som dialekten Zazaki, är mer nära Zarathustras språk i dess heliga skrift "Avesta", än andra kurdiska dialekter eller persiska. Det finns fortfarande tempel från Zarathustras tid kvar i Hawraman området, eftersom området varit Zarathustrismens hemvist, där man talar Hawrami och som ligger i den nordvästra delen av irakiska Kurdistan och i den sydvästra delen av iranska Kurdistan. Hur som helst är problemet med boken att han enbart talar om de historiska politiska

5 händelserna, och talar inte om de bakomliggande kulturella historiska faktorerna. Därför tror man att de politiska händelsernas processer har skett långt ifrån de intellektuella rörelserna och det gör att den svenska läsaren inte har någon bild av den kurdiska intellektuella tyngden under historiens gång. Slutligen gör det att boken, medvetet eller omedveten, enbart visar upp en bild av det kurdiska samhället som enbart stammar, uppror och ett icke-civiliserat samhälle. Karlsson drar, utifrån denna beskrivning, slutsatsen att kurderna inte har haft någon stat och att "Kurdistan" skall förbli en "utopi". Men kurderna har genom historien haft lokala stater mellan talet fram tills 1: a världskrigets början, så som araberna också hade fram till krigets början. Då de europeiska kolonialisterna delade upp arabländerna i större stater. Under denna tid, vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, influerades arabländerna, perserna och turkarna av den europeiska nationella ideologin, och dess grogrund i mellanöstern finns att finna här. Det var nu som den turkiska staten skapades, genom Atatürk, som en enhetlig nation utifrån den extrema europeiska ideologiska nationalismen. Turkiet skapades 1923 och grundade sin enhetliga nation genom att sudda ut andra nationaliteter. Därifrån och tills idag har Turkiet torterat dessa andra nationaliteter. Karlsson talar om att det kurdiska upproret, genom PKK i Turkiet, skadar den turkiska integriteten men talar inte om vad som skapade det kurdiska upproret i Turkiet. Vilka under 80 år har torterat och suddat bort kurderna där. Vad man än tycker om PKK så är det en rörelse som mobiliserat miljontals kurder. Vid gripandet av Öcalan samlades över 7000 människor i Stockholm, representerade av kurder från alla delar av Kurdistan och alla dess politiska riktningar för att protestera mot gripandet. I medierna talade man om att det i Europa var den största demonstrations vågen sedan Vietnamkriget, eftersom demonstrationerna ägde rum i hela Europa och Kurdistan och höll i sig i över en månads tid. De kraftfulla demonstrationerna var inte bara för Öcalans skull utan för den kurdiska nationens skull. Under den nationalistiska ideologins intåg i Mellanöstern uppkom också Panarabismen, med sin önskan att av alla arabländer skapa en arabisk stat. Den kurdiska nationalistiska rörelsen har uppväckts under precis samma tid runt sekelskiftet Under 20-talet i den irakiska delen av Kurdistan utropades, i staden Suleymania, Sheik Mahmoud Hafid till kung med sin regering. Denna tid betraktas av kurderna som en intellektuell och språklig nationell bildningsrörelse med en bidragande modernisering av samhället. Härur växte, under talet, en modernisering av litteraturen fram i Kurdistan. Samma sak skedde i de andra delarna av Kurdistan, genom de nationella rörelserna var Mahabadrepubliken konsekvensen av, inte bara iranska Kurdistans deltagande intellektuella

6 och politiska rörelser, utan även de andra kurdiska delarnas intellektuella och nationalistiska befrielserörelser. Men på grund av det totalitära, militära, politiska förtrycket i Turkiet kunde inte de kurdiska rörelserna där nå fram med resultat. Detsamma hände under det chauvinistiska Baath partiets hårdgripande och förtryckande politik mot kurderna i syriska delen av Kurdistan. Men det finns olika faktorer till att till exempel Mahabadrepubliken och Shjik Mahmouds regering i den irakiska delen av Kurdistan inte har varat under någon längre period. Och inte nått de andra nationella rörelserna för att kunna skapa ett enat Kurdistan tills idag. Bland annat beror det på de totalitära, chauvinistiska och förtryckande staterna vari Kurdistan hamnat. Liksom de gamla västerländska kolonialisternas, såsom England, U. S. A., Frankrike och före detta Sovjetunionen och nuvarande Rysslands, dubbelmoraliska stöd till staterna, vägledda av sina mål efter olja. Och för att de pumpat in vapen i alla staterna som Kurdistan är uppdelat mellan. Dessa vapen har använts mot kurderna och har förstört de kurdiska resurserna, och systematiskt inte tillåtit kurdiska ekonomiska och sociala strukturer att växa fram. Just på grund av det systematiska hindret och planen att inte låta dessa strukturer växa fram, från staterna i Kurdistan, finns fortfarande stamkulturen levande. Vilken Karlsson, med en annan blick, hela tiden talar om. Alltså, om Kurdistan inte blir fri från det systematiska hindret av dessa stater, så kommer inte stamsamhället förändras. Och det blir inte det civilsamhälle med en modern nationalism som Karlsson kräver av kurderna. Här kan man fråga Karlsson om varför stamsamhället i den turkiska delen av Kurdistan inte moderniserats under de senaste 80 åren, som i det turkiska moderna och civiliserade samhälle som Karlsson talar om Kanhända svarar då Karlsson att det beror på PKK rörelsen i den turkiska delen av Kurdistan, men det är enbart de senaste femton åren som PKK haft sin rörelse där. Hur som helst vill Karlsson ge rådet till kurderna att de skall integrera sig i staterna och inte tänka mera på det "utopiska" stora Kurdistan. Men att förespråka 40 miljoner människor att inte tänka på det stora Kurdistan, då han samtidigt ser de kurdiska rörelsernas strävan efter självständighet växa i alla delar av Kurdistan de senaste tio åren. Innebär att Karlsson, utifrån olika intressen och ideologiska perspektiv, vill övertyga sig själv och andra med sin tro. Det är intressant att här fråga sig var objektiviteten i detta ligger. Detta slags objektivitet gör att Karlsson tror att kurdernas enighet om staden Kirkuk enbart beror på oljan. Det är en komisk pedagogik eftersom Karlsson vet att Kirkuk har varit och är ett område som är kurdiskt och tillhört Kurdistan sedan urminnes tider. Och kurderna har kämpat för denna stad sedan 1973 då Saddams Baath regim bestämde att Kirkuk inte längre skall tillhöra det kurdiska autonoma området. Just i Kirkuk finns bland annat turkmaner, syrianer, assyrier, armenier och araber som kurderna

7 måste ta hänsyn till i framtiden. Alltså, förutom all denna globalisering, demokratisering och betoningen av en försvagad nationalism i, bland annat, Europa och Mellanöstern, som Karlsson talar om. Och där han talar om att kurderna nu måste glömma nationella anspråk. Finns det fler tolkningar än så på globaliseringen som gör att staternas betydelser blir mer och mer bekräftade och i globaliseringen finns också en förmåga att motivera den nationella rörelsen. Till exempel de stora fabrikerna som med sina varor ockuperar hela världen och som drivs genom inte bara ekonomiska, utan även politiska dimensioner, där staten i slutändan är vinstdrivande. Globaliseringen gjorde, till exempel, att de stora, dominerande staterna i världen såsom U.S. A., Ryssland, Kina och Frankrike på senare år väckt ett nationellt missnöje hos de mindre dominerande staterna världen över, mot dessas maktdominans. Därför ryms också ett nationalistiskt vaknande inom globaliseringen. Stater uppkommer även idag, till exempel Kosovo, vari det inte bor fler människor än i den irakiska delen av Kurdistan. Globaliseringen är alltså bara i det yttre planet ett nätverk av stora ekonomiska företag som kan kallas för nykolonialistiska handelsmän. Men de nationella staterna är fortfarande lika viktiga. Ja, man håller med Karlsson om att i denna tid måste den kurdiska nationella rörelsen influeras av demokratiseringen och öppenheten som globaliseringen för med sig, och man kan diskutera mycket mer om Karlssons tanke att Kurdistan skall förbli en "utopi". Men istället för att, som Karlsson, använda globaliseringens öppenhet som ett utslocknande av det utopiska ljuset kan globaliseringens öppna natur snarare lysa upp en ingång till ett självständigt Kurdistan. För att, som med Haji Kader Koyes ( ) vers: "Kurderna blir en i vetande och skrift kläder och språk och bild och religion." H a ndre n