En mus är död. Den måste begravas. Hur gör man?

Transkript

1 En mus är död. Den måste begravas. Hur gör man? I kyrkan vet man hur begravningar går till! Ylva, Eleonora och Susanne har hand om Barnens kyrktimme i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm. Det är den 17 april Först sjunger de en sång med alla femtio barnen som är här idag. Just idag när en mus ska begravas i kyrkan. Som på riktigt. För första gången i världen. Barnboksförfattaren Ulf berättar om sina böcker. Han har skrivit en bilderbok om ett marsvin som dör och en annan om några barn som begraver döda djur som de hittar. Det är många frågor att prata om innan begravningen börjar. Varför måste man dö? Varför kan inte alla leva i all evighet? Tänk om alla djur blev jättegamla, sjuka och trötta. Men inte dog utan bara levde vidare. Det skulle vara alldeles fullt med urgamla kaniner i parkerna. Man skulle inte kunna gå där och inte spela boll. Och det skulle knappt få plats med några nya ungar, för de gamla satt överallt och åt upp allt gräs. Det är ganska fiffigt att de gamla dör

2 Vart kommer en gammal död kanin när den dött? Och en gammal död mus? Ingen vet. Några tror att den som dött kommer till himlen. Det är en trivsam tanke om man har en gammal snäll farmor som dött. Och man vill träffa henne igen. (Fast finns det då en himmel för människor och en annan himmel för kaniner? Och så en för möss förstås!) Andra tror att man föds vidare till något annat. En gammal mus blir kanske katt i nästa liv. Ha! Eller alla blir blommor Sedan finns det många som tror att det bara tar slut när man har dött. Fast ingen vet. Men vad tror du då, Ulf? Jag tänker mig att man hamnar i en stor mjuk säng och får sova skönt. Kanske ligger alla man känner runt omkring och småsnarkar. Äh, jag vet inte! Gör det ont att vara död? Nej! Innan vi föddes så fanns vi ju inte. Och det gjorde inte ont. Många gamla har ont den sista tiden i livet. Ont i benet. Ont i ryggen. Ont i ögonen. De får ta många tabletter. Men när de dör så försvinner allt det onda. Det är skönt.

3 Ingen vet något säkert om döden. Prästen tror en sak. Ett barn kanske tror en annan sak. Ingen har mer rätt än någon annan. Fast man kan prata om det och lära sig av varandra. Och man kan läsa böcker. Och tänka. Men nu var det en liten mus som dött! Det är en gammal mushona som hittades på en lekplats. En mustant. Lekplatsen var inte färdigbyggd. Han som hittade musen heter Tor och är konstnär och håller på och bygga den där lekplatsen. Han tror att musen gick dit för att leka och blev ledsen när det inte var färdigt. Så ledsen att hon dog. Ylva tror att musen lekte på lekplatsen i alla fall. Riktigt mycket. Och så överansträngde hon sig och dog för att hon var så gammal. Tor säger nu: Hon var mycket gammal. 390 år. 390 år? Ja, men 100 då. Barnen på förskolan har döpt henne till Mandelblom. De säger att hon har många barn och barnbarn, fast de är alla stora nu.

4 Det är ju ingen som säkert vet vad musen gjort i sitt liv. Och det är ingen som vet vad som händer efter livet. Vi kan bara fantisera och berätta för varandra. Men barnen har gjort en fin kista av en skokartong som de målat. Det har plockat mossa så musen ligger mjukt. Och blommor. Nu får alla titta på musen där hon ligger. Några lägger i ett sista brev. Och Ylva visar locket med ett stort hjärta. Hjärtat är en symbol för kärleken. Och så visar hon ett träkors. Korset är också en symbol för kärleken. Här är först en pinne uppifrån och ner. Kärleken kommer uppifrån, från Gud. Sedan en pinne ut åt sidorna. Vi ger kärleken vidare till andra. Vi håller varandra i handen. Så pratar vi om hur begravningen ska gå till. Vad är en begravning? Att säga hejdå tillsammans, säger ett barn. Alla ska gå ner till Columbariet, som är en lillkyrka under stora kyrkan. Där brukar begravningar ske. Sedan får alla ett papper där det står vad som ska göras under begravningen. Det kallas agenda. Man ska gå stilla och värdigt. Man kan ta av sig mössan och hålla den mot bröstet, det ser fint ut. Och man ska inte prata om annat och skratta.

5 Agenda Ingångsmusik Psalm: Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. Psaltaren 139 Griftetal Bön Körsång av barnen i Gustaf Vasa förskola: Jag gråter när jag tänker på allt roligt som vi gjorde då du levde och fanns nära mig. Jag saknar dig. Men ändå tror jag att du finns nån annanstans och ser mig nu. Du lever kvar i allt jag minns. I himmelen är du. Illustration: Gitte Spee Överlåtelsen: Av jord är du kommen Bibeltext: Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. Jesaja 11 Vår egen psalm som vi skrivit till musen Bön Gud som haver Välsignelsen Kyrkvaktmästaren bär kistan Utgångsmusik Härlig är jorden Klockringning Prästen lyser frid vid graven utanför kyrkan * Komminister Lars Vingren Organist Olof Andersson

6 I agendan står att vi ska sjunga en psalm som vi själva skrivit. Många kommer med idéer och så här blir den: Organisten Olof hittar på en bra psalmmusik till texten. Nu är vi klara. Den lilla kistan ställs vid ett altare nere i Columbariet. Prästen Lars har tagit på sig en vit dräkt som heter röcklin. Vi sjunger. Eleonora spelar flöjt. Prästen ber. Vi följer agendan precis. Prästen säger: Mandelblom har varit en god mus. Gud älskar allt i sin skapelse, allt på jorden! Sedan lägger han tre skovlar mull på kistlocket. Det är en liten spade och sand som kyrkvaktmästaren köpt en stor påse av i en affär. Av jord har du kommit. Jord skall du åter bli. Jesus Kristus är uppståndelsen och livet. Efter bibelläsning är det dags för den egna psalmen. Den är så otroligt vacker. Vackrare än det mesta i psalmboken!

7 Kyrkvaktmästaren Hans tar på sig sina handskar och bär musen först. Ut till kyrkplanen vid en liten buske. Där har han grävt en grop. Spaden står bredvid. Nu ljuder kyrkklockorna. Nu hörs det över hela Vasastan att det är begravning. Så skottas graven igen och korset sticks i jorden. Susanne lägger den vackra gravstenen på plats. Alla barn och vuxna lägger en blomma på graven. Efter en begravning brukar man samlas och dricka kaffe. Nu får alla istället små ostbitar och rostade solrosfrön som barnen går runt med. Det skulle Mandelblom själv tyckt riktigt mycket om.

8 Vem gjorde vad? Barn behöver tala om döden. Det är ett sätt att göra det lättare när döden sedan plötsligt dyker upp, kanske då en äldre släkting dör. Med ritualer och berättelser kan barn komma till rätta med sorgen. I Gustaf Vasa kyrka har det under våren 2008 pågått en utställning om begravningar, Härifrån till evigheten. I samband med den ville Kyrkans förskola arrangera ett program för barn. Medverkande: Ylva Nerbrant, Eleonora Höög och Susanne Park har hand om barnverksamheten vid Gustaf Vasa kyrka. De talar förstås ibland med barnen om döden och ville fördjupa samtalet. De tog initiativet till en Barnens kyrktimme om begravning. Ulf Nilsson har ett barnbarn i kyrkans förskola. Eftersom han skrivit om barn och begravningar i flera bilderböcker bestämde de att alla ordna något tillsammans. Ulf ville nog gärna begrava en mus i kyrkan. Om barn får se hur en riktig begravning går till, så är det en bra förberedelse. Och att begrava en mus är lagom sorgligt och ganska roligt. Tor Svae är konstnär och scenograf. Han har arbetat med utställningen i kyrkan. Det var han som hittade musen. Lars Vingren är kommunister i församlingen och skötte begravningen helt enligt ritualen. Olof Andersson är organist och spelade under högtiden. Han komponerade i hast vår egen psalm som blev en riktig höjdpunkt. Hans Mellnäs är föreståndare för Columbariet och bar musen till graven. Som han grävt. Och som han skottade igen. Idag fick han fungera som kyrkvaktmästare. Barnen kom från flera dagis i Vasastan: Kyrkans förskola, Röhran, Spöket och Draken. Stefan Tell är fotograf med kontor inte så långt från kyrkan. Han tog alla bilderna. Eva Eriksson har gjort illustrationerna som är hämtade ur boken Alla döda små djur av Ulf Nilsson.