Älska Gud, men hur? Lukas 10: Predikan Söderhöjdskyrkan

Transkript

1 Älska Gud, men hur? Lukas 10: Predikan Söderhöjdskyrkan Inledning Nåd, nåd, nåd, det är bara nåd. Det är vad vi i dagens frikyrkliga förkunnelse kan få höra att Luthers budskap är om man koncentrerar det mesta möjligt. Ska man göra en karikatyr av den populära synen på vad som hände under reformationen så låter den något liknande det här: Den katolska kyrkan hade lämnat bibelns lära och lärde nu ut ett evangelium där fokus låg på goda gärningar. Dessa gärningar bestämmer om du får evigt liv eller ej, men om du inte orkar leva upp till gärningarna kan du alltid köpa ett avlatsbrev - smidigt! Ett avlatsbrev är nämligen en garanti från påven själv att du i varje fall får några tusen år färre i skärselden. Vi förstår nog allihop att det här inte riktigt var fallet (även om det här med avlatsbreven var ett minst sagt obibliskt gissel), men även om vi vet det så fortsätter vi att bli påverkade av denna karikatyr vilket gör, om det vill sig riktigt illa, att det blir någon slags märklig paradox mellan Guds nåd och goda gärningar. Det intressanta är att många av oss har en liknande tolkning av vad som pågick under Jesu tid nämligen att Jesus predikade ett evangelium om nåd, men att judarna, fariséerna kanske främst, lärde ut frälsning genom att man skulle följa lagen slaviskt. Det här är inte heller riktigt sant, men vad är det som stämmer då? Och kanske allra främst, hur ska vi hantera det här med goda gärningar? Inte ska vi väl behöva ha dåligt samvete om man framhåller att man ska göra gott? Det är här det där med att älska Gud kommer in i bilden och det är antagligen komplicerat för oss att förstå idag vad Jesus menade för att det även var svårt för människorna då. Men dagens text kan förhoppningsvis ge oss lite ledning i vad det där med kärlek innebär, och vad det inte innebär. Egentligen har vi två exempel där två personer gör allting rätt, men ändå blir det helt fel enligt Jesus. Hur kan det komma sig? Den laglärde i den första episoden svarar ju precis som Jesus själv svarar på vad som är det viktigaste budordet. Hur rätt kan det inte bli, snacka om What Would Jesus Do tvåtusen år innan armbanden kom. Den laglärde är mitt i prick, men ändå blir det inte rätt. Sedan har vi Marta som, får vi tro, följde alla seder för hur man ska behandla en framstående gäst, kanske tvättade hon t.o.m. Jesu fötter, troligt även om det är en spekulation. Även Marta blir tillsagd! Hur kan det vara så? Nu tror vi kanske att vi vet svaret. Det måste ha varit för att de trodde 1

2 på frälsning genom goda gärningar och att Jesus predikade om nåden. Det finns faktiskt ett litet korn sanning i det men vi måste gå in ordentligt i texten för att se vad det handlar om och vad det kan säga till oss om att älska Gud, eller snarare varför vi ska älska Gud. Vad händer i texten? När vi läser den här texten kommer vi med en väldig massa fördomar, inte nödvändigtvis dåliga sådana, men bara saker vi tar för givet. Det finns många saker som försvårar vårt läsande av bibeln, ett är t.ex. att vi just läser. Här möter vi ett stycke som väldigt tydligt utspelade sig i en muntlig situation. Jesus talar, den laglärde talar och de tidiga kristna som först hade Lukasevangeliet fick det mest sannolikt uppläst för sig. Vi är vana att läsa och kan därför glömma bort hur det kan vara i en muntlig tradition snarare än i en texttradition. I en muntlig tradition så får berättandet en stor roll och om man är van vid berättande så är man också van vid lyssnande. Man får anta att de var mycket bättre lyssnare då än vad vi är idag och det är även troligt att det fanns tydliga nycklar att lyssna efter. Det är just här som Jesus ständigt överraskar och det gör han även i den här episoden. Låt mig ta ett barnsligt exempel bara för att förklara det här med lyssnande. Jag misstänker att ni alla är bekanta med Bamse. När det kommer till berättande så slår vi om en spak i huvudet och sätter in oss i berättar-mode. I ett exempel från 1984 ser vi Lille-Skutt gräva i sitt land, vi vet att han är snäll, men helt plötsligt slår han krokben för Nina Kanin. Något är i görningen, han har gått utanför de förväntningar vi har på honom. Såhär var det även för de som lyssnade till Jesus, men till en än högre grad. Det fanns vissa roller som man förväntade sig hitta i en berättelse. Det andra som händer hos lyssnarna när Jesus visar att han ska berätta en berättelse är att de genast börjar analysera vem är jag i den här berättelsen. Det här var inte något som bara barn gjorde på Jesu tid, det hörde till kärnan av lyssnandet att kunna tydligt identifiera sig med någon och på det sättet antingen lära sig något eller kanske komma fram i god dager. Det var nog det senare som den laglärde förväntade sig när Jesus började sin berättelse, han visste ju med sig att han hade svarat rätt och nu ville väl Jesus visa det. Här ser vi även att det är viktigt att se liknelse i hela sitt sammanhang för om vi kopplar bort Jesu dialog med den laglärde så blir liknelse bara en berättelse om att man ska vara beredd på att vara snäll och hjälpa människor i nöd. Men nu ska vi se vilken kraft det är i liknelsen. Den laglärde vet om att han har svarat rätt, det råder ingen tvekan om det och bara för att glänsa lite extra så frågar han något som han vet svaret på, nämligen, vem är min nästa?. Varje god jude vet 2

3 att det står i 3 Mosebok 19:18, Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din näst som dig själv. Svaret för den laglärde, och som han tänker att Jesus måste förmedla är då att alla av ditt folk, alltså judarna, är din nästa. Men inget går här som den laglärde har planerat. Jesus börjar berätta och kom nu ihåg att de är goda lyssnare som vet hur de olika karaktärerna ska bete sig och att den som lyssnar även försöker att hitta sin roll. Det handlar alltså om en man som blir nedslagen alldeles blodig och dan. Det är inte jag i varje fall, tänker nog den laglärde. Sedan kommer det en präst, det kanske är jag, men inte som den prästen beter sig. Efter det kommer ju en levit, är det jag? Nepp, knappast. Aha, tänker den laglärde, det här är en sådan där berättelse uppbyggt på tretal. Här kommer jag! Men, då överraskar Jesus totalt och säger att det kommer en samarier. Den laglärde fick sig garanterat en chock, men kanske skrattar något för han vet ju att Jesus brukar överraska. Roligt gjort tänker den laglärde, då kommer jag som nummer fyra istället. Men det kommer ingen nummer fyra, utan det är samariern som börjar hjälpa den skadade. Den laglärde måste vara i chocktillstånd nu, vem menar Jesus att jag ska vara då? Det är här Jesus är så brilliant i sitt berättande. Den enda personen i liknelsen som den laglärde kan identifiera sig med är ju den svårt sårade, den som är i allra störst behov av hjälp. För det finns inte en chans att han kommer vilja vara en samarier. Om du var jude på den tiden så var hedningarna världens värsta människor och samarierna var ännu värre! På ett mycket starkt sätt har alltså Jesus talat om att den laglärde behöver hjälp. Han har de rätta svaren, men har ändå fel. Det visar sig att han har fel attityd. Bara det att fråga vad man ska göra för att vinna evigt liv är fel attityd. Det handlar inte om vad man ska göra, utan hur man ska vara. Därför frågar Jesus vem som nu var hans nästa, vem hade rätt attityd här egentligen? Och säkerligen mycket trumpen måsta han motvilligt medge att det var samariern, den värsta tänkbara, som gjorde rätt. Det satt otroligt långt in för den laglärde att säga detta. Tänk att behöva medge att en samarier gjorde rätt. Det vore som för en AIK:are att säga att Hammarby visst väl är det bästa Stockholmslaget. Eller för mig, som inte bryr mig så mycket om fotboll men betydligt mer om musik, men verkligen ogillar musikalmusik och schlager, att medge att det visst kan finnas en och annan bra musikalsång. Inte alls i samma nivå som judar/samarier, men ändå. Sedan har Jesus mage att säga att den laglärde ska göra som samariern. Då har det gått för långt tycker säkert även en massa av åhörarna, men det är ju den laglärde själv som har medgett att 3

4 samariern är hans nästa. Stackars laglärd, här kommer han och försöker glänsa lite så måste han för det första medge att han behöver hjälp, han är den nedslagne. Och till råga på allt måste han sen följa exemplet av det han föraktade mest, samarier. Det är t.o.m. så att om vi ser vad Jesus verkligen säger så betyder Jesu ord något i stil med gör som samariern och fortsätt göra så. Det handlar alltså inte om en punktinsats då och då när någon är i nöd utan det handlar om en attityd att älska och fortsätta älska utan att sätta gränser för kärleken. Jesus utmanar här hela grunden i den laglärdes livssyn. Då blir även detta ett svar på den första frågan, vad ska jag göra för att vinna evigt liv. Den laglärde svarade rätt, men han verkar inte ha levt rätt. Jag gjorde lite narr av det där med frälsning genom gärningar och nåd i början av predikan, men här är det faktiskt relevant. Men det ska sägas att det är inte i judendomen i stort som räddning genom goda gärningar predikades utan vi ser det hos individer som den här laglärde. Det är alltså fel attityd att tänka att man kan ge en hand om någon behöver en. Vad är då rätt attityd? Kan det vara därför som den här episoden följs av den om Marta och Maria? (Har ni någonsin hört en sådan ledande fråga?) När man trodde man visste vad man skulle göra! Det är lätt att tro att den barmhärtige samariern just handlar om att göra gott, men bara för att vi inte ska missta oss så kastas vi in hos Marta och Maria. När Jesus förmanar Marta får vi alltså inte glömma bort vad som hände ett stycke tidigare. (Det är ju ytterst sällan som det inte finns en tanke med hur styckena är upplagda!) Om vi har tolkat liknelsen fel och tror att det handlar om vanlig gärningslära så visar det sig alltså här att det inte alls handlar om att bara göra saker och prestera för att vinna evigt liv. Marta gjorde förstås rätt saker, men poängen här är att förstå vem Jesus egentligen är. När de 72 kommer tillbaka, i början av kapitlet och säger att till och med demonerna lyder dem när de uttalar Jesu namn får vi reda på vilken makt Jesus har. I episoden efter det får vi reda på att vi måste älska utan att sätta gränser för den utgivande kärleken. Men för att göra det måste vi förstås få hjälp, våra hjärtan måste förändras. Nu måste jag få säga något otroligt smörigt, men det sägs att förändring börjar i dig själv, vill du förändra världen så ta en titt i spegeln sjunger Jill Scott. Men förändring börjar inte i dig själv, den börjar hos Jesus. Hur mycket det än låter som en floskel så stämmer det. Jag märker gång på gång att jag inte lyckas själv med att förändra mig, eller att vara som jag vill vara. Det är i umgänge med 4

5 Jesus, och det får vi genom bön och den Helige andes påverkan, som vi förändras och kan leva som det verkligen är menat att vi ska leva. Det är därför Maria gjorde rätt i att sätta sig vid Jesu fötter. Inte för att slippa göra hushållssysslorna, vilket kanske hade varit mitt syfte för att sätta mig hos honom, men för att få sitt liv förändrat så att hon sen kan älska gränslöst på samma sätt som Jesus älskar. Stora gärningar eller ett litet hjärta. Vad ska man satsa på? Är det då fel att göra stora goda gärningar? Jag säger som Paulus, absolut inte, MEN problemet är, som vi såg, att den laglärde ville göra kärlek kvantifierbart. Själva frågan i sig visade sig vara problemet. Vem frågar egentligen sin partner, vad räcker det med att jag gör för att visa att jag älskar dig? Vad är liksom minimum? Det är så den laglärde frågar, men han är inte ensam, även lärjungarna frågar vid ett annat tillfälle, hur många gånger behöver jag förlåta min broder som har gjort orätt mot mig?. Jag misstänker att vi har det här problemet vi med. Vi vill veta hur mycket vi ska älska, när och hur vi ska älska. Hur mycket ungefär ska jag ge varje månad? I de flesta predikningar jag har hört så har tiondet tagits upp som en bra princip. Och det kan det kanske vara, men vad säger Jesus om tionde till de skriftlärda? Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Hur kommer det sig att jag tycker om att jag har en fast överföring där jag ger pengar till församlingen genom bankgirot? Då kan jag ju känna att jag når upp till min kvot, jag ger åtminstone så mycket som jag borde och sen kan man alltid ger mer vid behov!?. Men hur kommer det sig att jag inte ens kan komma ihåg den gången då jag senast gav en substantiell summa utöver det jag för över till olika konton den 28:e varje månad? Visst är det en bra vana och det är betydligt bättre än att inte ge alls, men har jag inte kvantifierat mitt givande och med det även min kärlek? Det är alltså inte dåligt att ge tionde, men vi måste fråga oss om vi har en kärleksfull attityd eller ej. Det är därför det är så viktigt att se att Jesus säger både i vers 28 och än mer i vers 37 att gör så och fortsätt att göra så. Ändra din attityd! Sättet som Jesus svarar gör att det inte finns någon gräns på kärleken. Svaret på vad man ska göra för att få evigt liv blir det att älska. Och du kommer aldrig att få reda på hur mycket du behöver älska för att veta om du har älskat tillräckligt. Det fungerar helt enkelt inte så. Jesus menar här att kärlek är inte något du gör, det är något du är. Om man är en kärleksfull person hur kan man då inte älska? Det är också där det går fel med gärningsfokus. Självklart ska man göra goda och gärna stora gärningar, men vi ska göra dem för att vi inte vill göra 5

6 något annat. Vi ska göra det för att vi har ett hjärta som är förvandlat till att älska och hela tiden vill älska. Allt handlar om Jesus Det jag har sagt nu ger mig och säkert många andra ändå prestationsångest, trots att det inte handlar om prestation alls. Jag tänker själv att jag är inte en tillräckligt bra människa för det här. När jag var tonåring så spelade jag i ett band och vi spelade på lite klubbar och sådant i Örebro. Vi ett tillfälle efter en spelning stod jag och pratade med några kompisar och så kom en skraltig bil förbi. Ur den kom två väldigt fulla medelålders kvinnor. Jag kände igen dem båda för de kom från samma by som jag och min mamma hade stöttat och hjälpt den ena av de här kvinnorna i säkert tio år, hon blev misshandlad av sin man och hade drogproblem o.s.v.. När vi stod där vid klubben så och de trillade ur bilen så ställde hon sig först för att kissa fem meter bort mot väggen. Hon fick sedan syn på mig och ville komma och krama om mig (hon älskade verkligen min mamma, det finns nog inget bättre ord än det), men på vägen till mig så tappade hon balansen och trillade. Då frågade en av mina kompisar väldigt förvånat, känner du den där? Jag svarade lite skamset, ja, men vad jag hela tiden sen den stunden hade velat göra som Karl-Bertil Jonsson, rakt i ryggen yppa sanningen och sedan gå och hjälpa den här kvinnan upp, sätta på henne byxorna och prata med henne. Men, samtidigt ville jag definitivt också att hon skulle försvinna så jag slapp att vara i den här situationen framför mina kompisar. Det finns flera sådana här händelser i mitt liv och säkert i era liv också. Det finns gånger då vi faktiskt inte är kärleksfulla människor och då vi inte ens går över en sytråd, än mindre en tröskel och absolut inte ett sådant berg som skiljde judar och samarier för att älska vår nästa. Men som jag har sagt, det är därför berättelsen om Marta och Maria kommer efter den barmhärtige samariern. Den liknelsen är ingen fin liten berättelse om att hjälpa människor i nöd, den visar först och främst att vi är i nöd. Lösningen? Det är att sitta vid Jesu fötter. Det gör oss inte passiva, vilket den här berättelsen kan ge ett intryck av. Det är snarare så att sitta vid Jesu fötter gör att våra hjärtan förändras och det är bara med förändrade hjärtan, hur små de än må vara, som vi sen kommer att kunna älska stort. För att sluta med Paulus ord, Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. Det är bara hos Jesus och vad han visat 6

7 och gjort för oss som våra hjärtan kommer att förvandlas och som vi kommer att kunna älska, verkligt älska utan gränser och kvantifieringar. Låt oss be. 7