Alkoholfrågor med EG-rättslig anknytning

Transkript

1 Lagrådsremiss Alkoholfrågor med EG-rättslig anknytning Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet. Stockholm den 28 februari 2008 Maria Larsson Lars Hedengran (Socialdepartementet) Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll I lagrådsremissen föreslås att det i alkohollagen (1994:1738) införs en bestämmelse som innebär att en enskild person som fyllt 20 år ska få föra in spritdrycker, vin eller starköl genom yrkesmässig befordran eller annan oberoende mellanhand, för sitt eget eller sin familjs personliga bruk, från ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet till Sverige. Förbudet i alkohollagen att i större omfattning tillhandagå annan med att anskaffa alkoholdrycker föreslås inte gälla vid bl.a. sådan införsel. Den föreslagna regleringen utgör en anpassning av lagstiftningen till följd av EG-domstolens domar den 5 juni 2007 i mål C-170/04 och den 4 oktober 2007 i mål C-186/05. Vidare föreslås i lagrådsremissen att bestämmelsen i alkohollagen om förbud mot användande av varukännetecken i samband med marknadsföring av alkoholhaltiga lättdrycker och alkoholdrycker med en alkoholhalt på upp till 15 volymprocent ska upphävas. Förslaget utgör även i denna del en anpassning av den svenska rätten till EG-rätten. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli

2 Innehållsförteckning 1 Beslut Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) Ärendet och dess beredning Bakgrund Privatinförsel av spritdrycker, vin och starköl Gällande svensk lagstiftning Aktuella EG-rättsliga bestämmelser EG-domstolens dom i det s.k. Rosengrenmålet och dess konsekvenser Viss fråga om s.k. indirekt reklam beträffande alkoholhaltiga lättdrycker och alkoholdrycker Gällande svensk lagstiftning Bakgrunden till nuvarande lagstiftning Branschens självreglering Aktuella EG-rättsliga bestämmelser m.m Europeiska kommissionens formella underrättelse den 21 mars Överväganden och förslag Privatinförsel av spritdrycker, vin och starköl Viss fråga om s.k. indirekt reklam beträffande alkoholhaltiga lättdrycker och alkoholdrycker Finansiella konsekvenser Författningskommentar...43 Bilaga 1 Sammanfattning av delbetänkandet Några alkoholfrågor med EG-rättslig anknytning (SOU 2007:113)...45 Bilaga 2 Delbetänkandets lagförslag (SOU 2007:113)...49 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser (SOU 2007:113)

3 1 Beslut Regeringen har beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738). 3

4 2 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) Härigenom föreskrivs att 3 kap. 9 samt 4 kap. 2 och 11 b alkohollagen (1994:1738) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 9 1 Det är förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt anskaffa alkoholdrycker till den som enligt 8 inte har rätt att få sådan vara utlämnad till sig. Det är också förbjudet att i större omfattning tillhandagå annan med att anskaffa alkoholdrycker. Förbudet i första stycket andra meningen gäller inte vid sådan införsel av spritdrycker, vin eller starköl som avses i 4 kap. 2 andra stycket 1, 2 och 4 7. Spritdrycker, vin eller starköl får inte överlämnas som gåva eller lån till den som inte har fyllt 20 år. Öl får inte överlämnas som gåva eller lån till den som inte har fyllt 18 år. Andra stycket gäller inte när någon bjuder på en alkoholdryck för förtäring på stället. Spritdrycker, vin eller starköl får dock inte bjudas den som inte fyllt 20 år, om det med hänsyn till den bjudnes ålder och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarligt. Detsamma gäller i fråga om öl beträffande den som inte fyllt 18 år. Tredje stycket gäller inte när någon bjuder på en alkoholdryck för förtäring på stället. Spritdrycker, vin eller starköl får dock inte bjudas den som inte fyllt 20 år, om det med hänsyn till den bjudnes ålder och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarligt. Detsamma gäller i fråga om öl beträffande den som inte fyllt 18 år. 4 kap. 2 2 Spritdrycker, vin och starköl får föras in till landet endast av den som enligt 1 första stycket är berättigad att bedriva partihandel med sådana varor samt av detaljhandelsbolaget för att kunna fullgöra den skyldighet som anges i 5 kap. 5. Utöver vad som anges i första stycket får spritdrycker, vin och starköl föras in 1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m., 2. av resande som har fyllt 20 år eller person, som utför arbete på transportmedel och som har uppnått nämnda ålder, för eget eller familjens bruk eller som gåva till närstående för dennes eller dennes familjs 1 Senaste lydelse 2001: Senaste lydelse 1999:

5 personliga bruk, 3. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser, 4. av en enskild person eller i yrkesmässig befordran för en enskild person som har fyllt 20 år och som flyttar till Sverige, om dryckerna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk, 5. av en enskild person eller i yrkesmässig befordran för en enskild person som har fyllt 20 år och som har förvärvat dryckerna genom arv eller testamente, om dryckerna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk, och 6. som enstaka gåvoförsändelse under yrkesmässig befordran från en enskild person i ett annat land till en enskild person i Sverige, som har fyllt 20 år, om dryckerna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk. 5. av en enskild person eller i yrkesmässig befordran för en enskild person som har fyllt 20 år och som har förvärvat dryckerna genom arv eller testamente, om dryckerna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk, 6. som enstaka gåvoförsändelse under yrkesmässig befordran från en enskild person i ett annat land till en enskild person i Sverige, som har fyllt 20 år, om dryckerna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk, och 7. av en enskild person som har fyllt 20 år genom yrkesmässig befordran eller annan oberoende mellanhand, om införseln sker från ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och om dryckerna är avsedda för den enskildes eller dennes familjs personliga bruk. Spritdrycker, vin och starköl som medförs som proviant på järnvägståg i internationell trafik, får föras in i den utsträckning som krävs för servering av passagerare under tågets färd inom landet. Marknadsföring i kommersiell annons av alkoholhaltiga lättdrycker till konsumenter skall utformas på ett sådant sätt att den inte kan förväxlas med marknadsföring av alkoholdryck. Marknadsföring i kommersiell annons av alkoholdrycker som innehåller högst 15 volymprocent alkohol till konsumenter skall utformas på sådant sätt att den inte kan förväxlas med marknadsföring av alkoholdryck som innehåller mer än 15 volymprocent alkohol. 11 b 3 Marknadsföring i kommersiell annons av alkoholhaltiga lättdrycker till konsumenter ska utformas på ett sådant sätt att den inte kan förväxlas med marknadsföring av alkoholdryck. Marknadsföring i kommersiell annons av alkoholdrycker som innehåller högst 15 volymprocent alkohol till konsumenter ska utformas på sådant sätt att den inte kan förväxlas med marknadsföring av alkoholdryck som innehåller mer än 15 volymprocent alkohol. 3 Senaste lydelse 2004:1045. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 5

6 Vid marknadsföring av alkoholhaltiga lättdrycker till konsumenter får i kommersiell annons inte sådant varukännetecken användas som i sin helhet eller till någon del är i bruk för en alkoholdryck eller är inarbetat eller registrerat för en sådan dryck i enlighet med vad som är föreskrivet för varumärken. Detsamma gäller vid marknadsföring av alkoholdrycker som innehåller högst 15 volymprocent alkohol till konsumenter för varukännetecken som i sin helhet eller till någon del är i bruk, inarbetat eller registrerat för en alkoholdryck som innehåller mer än 15 volymprocent alkohol. I de fall då marknadsföring av alkoholdrycker som innehåller högst 15 volymprocent alkohol är tillåten får dock sådan marknadsföring som avses i första stycket och sådant varukännetecken som avses i andra stycket användas även vid marknadsföring av alkoholhaltiga lättdrycker. Bestämmelserna om marknadsföring av alkoholhaltiga lättdrycker i första och andra styckena tillämpas inte i de fall detta är oskäligt. I de fall då marknadsföring av alkoholdrycker som innehåller högst 15 volymprocent alkohol är tillåten får dock sådan marknadsföring som avses i första stycket användas även vid marknadsföring av alkoholhaltiga lättdrycker. Bestämmelserna om marknadsföring av alkoholhaltiga lättdrycker i första stycket tillämpas inte i de fall detta är oskäligt. Denna lag träder i kraft den 1 juli

7 3 Ärendet och dess beredning Regeringen beslutade den 6 september 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av alkohollagen (1994:1738). I direktiven till utredaren angavs att utgångspunkten för den översyn som skulle göras är en restriktiv alkoholpolitik till skydd för folkhälsan (dir. 2007:127). Vidare angavs i direktiven att vissa frågor skulle uppmärksammas särskilt. Sålunda angavs bland annat att utredaren skulle lämna förslag till lagstiftning som tillåter sådan införsel av spritdrycker, vin eller starköl som aktualiserades i EG-domstolens dom den 5 juni 2007 i mål C-170/04, Rosengren m.fl. mot Riksåklagaren. Utredaren fick också i uppdrag att lämna sådana förslag så att lagstiftningen i 4 kap. 11 b andra stycket alkohollagen om s.k. indirekt reklam kan anses stå i överensstämmelse med EG-fördraget. Uppdraget i den del det avser frågan om tillåtande av införsel av spritdrycker, vin och starköl samt frågan om s.k. indirekt reklam i 4 kap. 11 b andra stycket alkohollagen skulle redovisas senast den 30 december I övrigt ska uppdraget redovisas senast den 30 december Utredningen, som antog namnet Alkohollagsutredningen, avlämnade i december 2007 delbetänkandet Några alkoholfrågor med EG-rättslig anknytning (SOU 2007:113). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag framgår av bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Socialdepartementet (S2007/11209/FH). Under den fortsatta beredningen har det tillkommit ett lagförslag som inte finns med i utredningens betänkande. Förslaget i denna del har därefter beretts med Göta hovrätt, Ystads tingsrätt, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut, Tullverket och Svenska Transportarbetareförbundet. En sammanställning av remissvaren även i denna del finns tillgänglig i Socialdepartementet (S2007/11209/FH). I detta lagstiftningsärende behandlar regeringen Alkohollagsutredningens förslag i fråga om tillåtande av sådan införsel av spritdrycker, vin och starköl som aktualiserades i Rosengren-målet och om s.k. indirekt reklam i 4 kap. 11 b andra stycket alkohollagen. 4 Bakgrund 4.1 Privatinförsel av spritdrycker, vin och starköl Gällande svensk lagstiftning Alkohollagen (1994:1738) I 1 kap. 1 alkohollagen föreskrivs att lagen gäller tillverkning, marknadsföring, införsel av alkoholdrycker samt handel med sådana varor. Med alkoholdryck förstås, enligt 1 kap. 3, en dryck som innehåller mer än 2,25 volymprocent alkohol. I samma bestämmelse anges att alkoholdrycker delas i lagen in i spritdrycker, vin, starköl och öl. Med lättdryck förstås, enligt 1 kap. 7, dryck som antingen är fri från alkohol eller 7

8 innehåller högst 2,25 volymprocent alkohol. Bestämmelsen i 1 kap. 8 andra stycket har följande lydelse. Med försäljning förstås varje form av tillhandahållande av dryck mot ersättning. Försäljning till konsument benämns detaljhandel eller, om den sker för förtäring på stället, servering. Annan försäljning benämns partihandel. Bestämmelser om partihandel m.m. finns i kapitel 4 alkohollagen. Partihandel med spritdrycker, vin eller starköl får, enligt 4 kap. 1 första stycket, bedrivas endast av den som har godkänts som upplagshavare eller registrerats som varumottagare för sådana varor enligt 9 eller 12 lagen (1994:1564) om alkoholskatt. Genom 1994 års lagstiftning och som en följd av EES-avtalet avskaffades det tidigare gällande statliga partihandelsmonopolet och ersattes av en tillståndsprövning som skulle utföras av en ny myndighet, Alkoholinspektionen (SFS 1994:1738 och prop. 1994/95:89). Denna ordning ändrades från den 1 januari 2000 då tillståndsprövningen, som ansågs strida mot EG-föredraget, ersattes med den nuvarande kopplingen till lagen om alkoholskatt (SFS 1999:1001 och prop. 1998/99:134). För införsel gäller som huvudregel, enligt 4 kap. 2 första stycket, att spritdrycker, vin och starköl får föras in till landet endast av den som är berättigad att bedriva partihandel med sådana varor och av det statliga detaljhandelsbolaget för att fullgöra den skyldighet som anges i 5 kap. 5 och som innebär att bolaget på begäran ska anskaffa spritdrycker, vin eller starköl som inte hålls i lager. I 4 kap. 2 andra stycket anges sex olika specialsituationer då spritdrycker, vin och starköl får föras in även i andra fall, nämligen l) av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.; 2) av resande som har fyllt 20 år eller person, som utför arbete på transportmedel och som har uppnått nämnda ålder, för eget eller familjens bruk eller som gåva till närstående för dennes eller dennes familjs personliga bruk; 3) som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser; 4) av en enskild person eller i yrkesmässig befordran för en enskild person som fyllt 20 år och som flyttar till Sverige, om dryckerna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk; 5) av en enskild person eller i yrkesmässig befordran för en enskild person som har fyllt 20 år och som har förvärvat dryckerna genom arv eller testamente, om dryckerna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk; och 6) som enstaka gåvoförsändelse under yrkesmässig befordran från en enskild person i ett annat land till en enskild person i Sverige, som har fyllt 20 år, om dryckerna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk. Undantaget under punkt 6 tillkom år 2000 efter kritik från Europeiska kommissionen mot de svenska införselrestriktionerna (SFS 1999:1001 och prop. 1998/99:134). Det är sålunda enligt alkohollagen inte tillåtet för en privatperson att föra in spritdrycker, vin eller starköl genom yrkesmässig befordran eller annan oberoende mellanhand. I kapitel 5 alkohollagen finns bestämmelser om detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl. För detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl skall det sålunda finnas ett av staten ägt detaljhandelsbolag (1 ). 8

9 I avtal mellan Systembolaget Aktiebolag och staten anges att Systembolaget är det i alkohollagen föreskrivna detaljhandelsbolaget (avtalet tillkännagivet i SFS 2008:39). Detaljhandel med spritdrycker, vin och starköl får bedrivas endast av detaljhandelsbolaget (2 ). Detaljhandelsbolaget får inte bedriva annan partihandel än försäljning till dem som har serveringstillstånd. Vad nu sagts gäller inte försäljning av enstaka partier till någon som har rätt att bedriva partihandel (1 ). Detaljhandelsbolaget får importera spritdrycker, vin och starköl endast för att kunna fullgöra den skyldighet som framgår av 5 och som innebär att bolaget på begäran skall anskaffa spritdrycker, vin eller starköl, som inte hålls i lager (1 ). Lagen innehåller åtskilliga bestämmelser som avser att förhindra att underåriga får tillgång till alkoholdrycker eller som i övrigt syftar till att begränsa tillgängligheten av alkoholdrycker. Förutom vad som gäller för införsel av spritdrycker, vin och starköl enligt 4 kap. finns allmänna bestämmelser om försäljning av alkoholdrycker i 3 kap. I den inledande bestämmelsen stadgas att spritdrycker, vin eller starköl inte får säljas om det inte föreligger rätt till det enligt denna lag (1 ). Det är förbjudet att vid detaljhandel sälja eller annars lämna ut spritdrycker, vin eller starköl till den som inte har fyllt 20 år eller som är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel (8 första stycket). Det är vidare förbjudet att lämna ut alkoholdrycker om det finns särskild anledning anta att varan är avsedd att olovligen tillhandahållas någon (8 tredje stycket). I samma bestämmelse stadgas också att den som lämnar ut alkoholdrycker ska förvissa sig om att mottagaren har uppnått föreskriven ålder. Detta sker genom att man i tveksamma fall begär att mottagaren legitimerar sig. Det är vidare förbjudet att som ombud eller på därmed jämförligt sätt anskaffa alkoholdrycker till den som enligt 8 inte har rätt att få sådan dryck utlämnad till sig (9 första meningen). Det är också förbjudet att i större omfattning tillhandagå annan med att anskaffa alkoholdrycker (9 andra meningen). I kapitel 10 alkohollagen finns ansvarsbestämmelser för överträdelser av lagen. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anskaffar, överlämnar eller bjuder på alkoholdrycker i strid med 3 kap. 9 döms för olovligt anskaffande av alkoholdrycker till böter eller fängelse i högst två år, eller om brottet är grovt, till fängelse i högst 4 år (6 ). Vidare döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bl.a. säljer eller lämnar ut alkoholdrycker i strid med 3 kap. 8 till någon som inte har uppnått föreskriven ålder eller som är märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel, för olovlig dryckeshantering till böter eller fängelse i högst sex månader (7 ). I ringa fall ska inte dömas till straff (8 ). Det finns också en hänvisning till lagen (2000:1225) om straff för smuggling vid olovlig införsel och utförsel av alkoholdrycker (10 ). I kapitel 11 alkohollagen slutligen finns bestämmelser om förverkande. Sålunda kan alkoholdrycker som varit föremål för brott enligt lagen förverkas (1 ). Lagstiftning om alkoholskatt m.m. Enligt lagen (1994:1564) om alkoholskatt (alkoholskattelagen) utgår särskild skatt, s.k. punktskatt, för alkoholvaror. Bestämmelserna i denna 9

10 lag är anpassade till EG-rätten (direktiven 92/83/EEG och 92/84/EEG samt 92/12/EEG, det sistnämnda vanligen kallat cirkulationsdirektivet). I cirkulationsdirektivet ges föreskrifter om var punktskatt ska tas ut då punktskattepliktiga varor förflyttas mellan medlemsstater. Principen är att skattepliktiga varor ska kunna cirkulera fritt utan gränskontroller och utan skatteuttag mellan medlemsländerna tills de når den slutliga konsumenten och att beskattningen ska ske i konsumtionslandet. Skattskyldig är enligt 8 alkoholskattelagen bl.a. den som har godkänts som upplagshavare (p. 1), den som yrkesmässigt från ett annat EG-land tar emot skattepliktiga varor enligt 23 eller 13, dvs. är registrerad varumottagare eller oregistrerad varumottagare (p. 2), den som har godkänts som skatterepresentant (p. 3), den som säljer skattepliktiga varor till Sverige genom distansförsäljning (p. 4), och den som i annat fall än de nu nämnda från ett EG-land till Sverige för in eller tar emot skattepliktiga varor (p. 5). Med EG eller ett EG-land förstås, enligt 1 andra stycket alkoholskattelagen, de områden som tillhör Europeiska gemenskapens punktskatteområde. Med tredje land förstås, enligt samma lagrum, länder och områden utanför detta skatteområde. Enligt 1 förordningen (1994:1785) om Europeiska gemenskapens punktskatteområde avses med Europeiska gemenskapens punktskatteområde gemenskapens territorium, såsom detta definieras av Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och särskilt artikel 227 i detta, utom vissa nationella territorier som räknas upp i tre punkter. Distansförsäljning föreligger, enligt 15 alkoholskattelagen, då någon annan än upplagshavare, registrerad varumottagare eller oregistrerad varumottagare i Sverige förvärvar skattepliktig vara från ett annat EGland och varan transporteras av säljaren eller av någon annan för säljarens räkning. I dessa fall är säljaren skattskyldig och han ska ställa säkerhet för betalning av skatten innan transport från det andra EG-landet påbörjas. Han ska företrädas av en representant som är godkänd av beskattningsmyndigheten och denne skall bl.a. svara för redovisningen av alkoholskatten (15 ). Den som är skattskyldig enligt 8 5 ska, innan varorna transporteras från det andra EG-landet, anmäla varorna till beskattningsmyndigheten och ställa säkerhet för betalning av skatten (16 ). Skattskyldighet enligt 8 första stycket 5 föreligger inte bl.a. för varor som förs in till Sverige av en enskild person som har förvärvat varorna i ett annat EG-land och som själv transporterar dem till Sverige, om varorna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk (8 a 2). Till ledning för bedömningen av om viss införsel varit avsedd för privat bruk eller om den haft ett kommersiellt syfte, finns s.k. indikativa nivåer, eller referensnivåer, f.n. 10 l spritdrycker, 20 l mellanprodukter, t.ex. starkviner, 90 l vin och 110 l öl (se artikel 9 i rådets direktiv 92/12/EEG). Dessa referensnivåer får endast användas till ledning för bevisningen. I detta avseende är det varornas kvantitet som är av betydelse vid bedömningen. Även t.ex. innehavarens kommersiella status och dennes skäl för att inneha dem, den plats där varorna finns eller i förekommande fall, det använda transportsättet, alla handlingar som hänför sig till varorna och varornas beskaffenhet är omständigheter att beakta vid bedömningen (artikel 9 punkten 2 i direktivet). Här kan nämnas att varor som innehas i kommersiellt syfte och som transporteras mellan 10

11 olika medlemsstater ska åtföljas av s.k. ledsagardokument, medan det för varor som innehas för personligt bruk inte krävs några sådana dokument då de transporteras till en annan medlemsstat. Vidare framgår av 8 a 5 alkoholskattelagen att skattskyldighet enligt 8 första stycket 5 inte föreligger för varor som förs in till Sverige som enstaka gåvoförsändelse under yrkesmässig befordran från en enskild person i ett annat EG-land till en enskild person i Sverige, om varorna är avsedda för dennes eller dennes familjs personliga bruk. I det s.k. Joustra-målet, C-5/05, kom EG-domstolen i dom den 23 november 2006 fram till att det endast är varor som privatpersoner har förvärvat för eget bruk och själva transporterat som är befriade från punktskatt i importmedlemsstaten. Domstolen konstaterade bl.a. att direktivet (det s.k. cirkulations- eller punktskattedirektivet) bygger på idén att varor som inte innehas för eget bruk med nödvändighet ska anses innehas i kommersiellt syfte (se domen punkten 29 och 51). I målet hade Joustra, en nederländsk man, som tillsammans med ca 70 privatpersoner bildat en vinklubb, beställt vin från Frankrike både för eget bruk och övriga medlemmars eget bruk. På Joustras begäran hade vinet fraktats av ett transportföretag till Nederländerna där det levererades till Joustras bostad. Domstolen kom fram till att när en privatperson inte agerar yrkesmässigt och i vinstsyfte när denne i en medlemsstat för eget och för andra privatpersoners bruk förvärvar punktskattebelagda varor som släppts för konsumtion i nämnda medlemsstat och därefter uppdrar åt ett transportföretag, med säte i samma medlemsstat som han själv tillhör, att frakta varorna till honom för hans räkning skall punktskatt även tas ut i denna medlemsstat (artikel 7 var tillämplig men inte artikel 8 i direktivet). Domstolen konstaterade att den punktskatt som erlagts i den första medlemsstaten, enligt artikel 7.6 skulle återbetalas i enlighet med artikel 22.3 i nämnda direktiv. Sålunda skulle punktskatt erläggas i Nederländerna såväl för det vin som Joustra hade beställt för eget bruk som för det vin han beställt för vinklubbens räkning. Lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter innehåller regler om skattekontroll av bl.a. alkoholvaror. Sålunda får Tullverket göra kontroll av yrkesmässiga vägtransporter (2 kap.) och av postförsändelser (3 kap.). Vid en transportkontroll ska föraren tillhandahålla Tullverket tillgängliga ledsagardokument och bevis om ställd säkerhet (2 kap. 6 ). Vid genomförande av transportkontroll får Tullverket bl.a. öppna transportmedel, containrar och andra utrymmen som är låsta eller har tillslutits på annat sätt (2 kap. 3 första stycket 1). Polisen ska lämna den handräckning som behövs för kontrollen (2 kap. 3 andra stycket). Förare är skyldiga att på Tullverkets begäran legitimera sig eller på annat godtagbart sätt styrka sin identitet (2 kap. 5 ). Om mottagaren av en alkoholvara som påträffas i en postförsändelse saknar rätt att föra in varan enligt bestämmelserna i 4 kap. 2 alkohollagen, ska varan enligt 3 kap. 1 femte stycket tas om hand och avsändaren ges möjlighet att återutföra varan på villkor som Tullverket bestämmer. Vid misstanke om att en införsel via yrkesmässig vägtransport eller postförsändelse inte skett i enlighet med gällande bestämmelser kan varan omhändertas i avvaktan på vidare utredning (2 kap. 9 och 3 kap. 1 ). En omhändertagen vara kan förverkas, bl.a. vid utebliven skattebetalning (2 kap. 17 och 3 kap. 7 ). Om 11

12 omhändertagandet av en alkoholvara vid en yrkesmässig vägtransport upphävs men den som gör anspråk på varan saknar rätt att föra in varan enligt 4 kap. 2 alkohollagen, ska beslut fattas om att varan inte ska lämnas ut till denne (2 kap. 16 första stycket). Om beslut fattats enligt första stycket om att en vara inte ska lämnas ut till en viss person, ska den som gjort anspråk på varan ges möjlighet att återutföra varan på villkor som Tullverket bestämmer (2 kap. 16 tredje stycket). Den som för in punktskattepliktiga varor till Sverige från ett område som tillhör Europeiska gemenskapens punktskatteområde i strid med gällande föreskrifter och därigenom ger upphov till fara för att en myndighets kontrollverksamhet med avseende på varuförflyttningen allvarligt försvåras, kan om det skett uppsåtligen och gärningen inte är belagd med straff i lagen (2000:1225) om straff för smuggling dömas för olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor till fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är att anse som ringa, döms till böter (5 kap. 1 ) Aktuella EG-rättsliga bestämmelser Aktuella EG-rättsliga bestämmelser för bedömningen av den i Rosengren-målet aktuella frågan om privatinförsel av spritdrycker, vin och starköl, återfinns i artiklarna 28, 30 och 31 EG-fördraget. Dessa har följande lydelse. Artikel 28 (f.d. artikel 30) Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna. Artikel 30 (f.d. artikel 36) Bestämmelserna i artiklarna 28 och 29 skall inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Artikel 31 (f.d. artikel 37) 1. Medlemsstaterna skall säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffningsoch saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare. Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas på varje organ genom vilket en medlemsstat, rättsligt eller i praktiken, direkt eller indirekt kontrollerar, styr eller märkbart påverkar import eller export mellan med- 12

13 lemsstaterna. Dessa bestämmelser skall även tillämpas på monopol som staten överlåtit på andra. 2. Medlemsstaterna skall inte vidta några nya åtgärder som strider mot de principer som anges i punkt 1 eller som begränsar räckvidden av de artiklar som avser förbud mot tullar och kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna EG-domstolens dom i det s.k. Rosengren-målet och dess konsekvenser. Bakgrund Den svenska alkoholpolitiken har sedan lång tid tillbaka präglats av olika restriktioner i syfte att begränsa konsumtionen och därmed alkoholens skadeverkningar. För en kortfattad historik hänvisas till regeringens proposition Vissa alkoholfrågor m.m. (prop. 1998/99:134) s. 28 ff. De främsta instrumenten för att åstadkomma det nämnda syftet har varit och är att begränsa tillgängligheten av alkohol genom främst detaljhandelsmonopol och höga alkoholskatter. Såväl förbudet mot privat införsel genom yrkesmässig befordran som Systembolagets försäljningsmonopol har av och till ifrågasatts såsom stridande mot EG-rätten. Som ovan redogjorts för har också viss anpassning av alkohollagen skett till EG-rätten. Som en följd av EES-avtalet och Sveriges inträde i EU år 1995 avskaffades sålunda de tidigare monopolen på tillverkning, import, export och partihandel, vilka innehades av det statliga bolaget Vin & Sprit AB, och nya regler för yrkesmässig handel infördes. Systembolagets detaljhandelsmonopol för försäljning av spritdrycker, vin och starköl ansågs dock kunna bibehållas. Under senare år har det svenska detaljhandelsmonopolet och bestämmelserna om privatinförsel av spritdrycker, vin och starköl varit föremål för EG-domstolens prövning. I det s.k. Franzén-målet prövade EG-domstolen förenligheten av Systembolaget AB:s detaljhandelsmonopol med EG-rätten, se EG-domstolens dom den 23 oktober 1997 i mål C-189/95, åklagaren mot Harry Franzén, REG 1997, s. I En livsmedelshandlare i Skåne, Franzén, hade i sin butik sålt vin som han köpt på Systembolaget och i Danmark. Sedan han åtalats för brott mot alkohollagen genom att han den 1 januari 1995 uppsåtligen och utan tillstånd hade sålt vin som han köpt på Systembolaget eller importerat från Danmark, begärde tingsrätten att EG-domstolen skulle meddela förhandsbesked angående tolkningen av artiklarna 30 (nuvarande artikel 28) och 37 (nuvarande artikel 31) i EG-fördraget. Franzén gjorde gällande att alkohollagen stod i strid med dessa artiklar. EG-domstolen resonerade i huvudsak enligt följande. Enligt EG-domstolens praxis ska bestämmelserna om monopolet och dess funktionssätt undersökas mot bakgrund av fördragets artikel 37 (31), som är den specialbestämmelse som är tillämplig på ett statligt handelsmonopols utövande av sin ensamrätt (punkt 35 i domen). Den inverkan som andra 13

14 nationella bestämmelser, som inte rör monopolets funktionssätt, även om de påverkar detta, har på handeln inom gemenskapen ska däremot undersökas mot bakgrund av artikel 30 (28) i fördraget (punkt 36 i domen). Artikel 37 (31) fordrar inte att statliga handelsmonopol avskaffas utan i stället föreskriver att monopolen ska anpassas på ett sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare (punkt 38 i domen). Artikel 37 (31) i fördraget har till ändamål att förena de krav som följer av inrättandet av den gemensamma marknaden och dess funktionssätt med medlemsstaternas möjlighet att, i syfte att uppnå vissa mål av allmänintresse, upprätthålla vissa handelsmonopol (punkt 39 i domen). Det fordras således enligt artikel 37 (31) att monopolets utformning och funktionssätt anpassas på ett sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstatens medborgare. Handeln med varor med ursprung i övriga medlemsstater får varken rättsligt eller faktiskt missgynnas i förhållande till handeln med inhemska varor och det får inte uppstå någon snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna (punkt 40 i domen). Det hade inte bestritts att ett statligt detaljhandelsmonopol för alkoholdrycker, såsom det som innehas av Systembolaget, avser ett mål av allmänintresse i det att det syftar till att skydda folkhälsan mot alkoholens skadeverkningar (punkt 41 i domen). Efter en redogörelse för monopolets system för urval av produkter, försäljningsorganisation och marknadsföring av alkoholdrycker, blev slutsatsen att Systembolaget uppfyllde de villkor i artikel 37 (31) i EG-fördraget som anges i punkterna 39 och 40 i domen (punkt 66 i domen). Sedan domstolen konstaterat detta övergick man till att granska övriga bestämmelser i den nationella lagstiftningen som påverkar monopolets funktionssätt, även om de inte direkt reglerar detta, och då mot bakgrund av artikel 30 (28) i fördraget. Man fann då till att börja med att det svenska tillståndssystemet för import av alkoholdrycker med de restriktiva krav som uppställs utgjorde ett hinder för import från övriga medlemsstater p.g.a. fördyring och att de på den grunden stod i strid med artikel 30 (28). Det ansågs inte heller visat att tillståndssystemet stod i proportion till det i och för sig befogade syftet att begränsa alkoholens skadeverkningar eller att detta syfte inte kunde tillgodoses genom åtgärder som begränsade handeln i mindre utsträckning (punkt 76 i domen). Livsmedelshandlaren dömdes den 15 september 1998 av tingsrätten för olovlig försäljning av alkoholdrycker och olovligt innehav av sådana drycker till dagsböter. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2000 infördes de nuvarande reglerna om partihandel och införsel av spritdrycker, vin och starköl i syfte att bättre anpassa de nationella reglerna till fördraget (prop. 1998/99:134 och SFS 1999:1001). Genom denna lagstiftning infördes också rätt för enskilda personer att till riket införa spritdrycker, vin och starköl som gåvoförsändelse under vissa förutsättningar. Införsel för privat konsumtion i andra fall än de nu i alkohollagen upptagna undantagen ansågs dock inte heller i fortsättningen böra bli tillåtet eftersom det ansågs strida mot Systembolagets monopol på försäljning för konsumtion. 14

15 Emellertid blev myndigheterna uppmärksammade på att det i strid med förbudet förekom privatimport, i synnerhet via Internet. Från mars 2004 har SoRAD (Centrum för socialvetenskaplig alkoholoch drogforskning vid Stockholms universitet) inom ramen för ett större projekt om kartläggning av alkoholkonsumtionen gjort frågeundersökningar rörande handeln av alkohol via Internet. Utifrån dessa har man sedan gjort vissa uppskattningar. Enligt en rapport som publicerades i juni 2006 och som avsåg perioden april 2004 mars 2006 skulle med en grov uppskattning personer någon gång under ett år ha beställt alkohol via Internet minst en gång. En viss ökning hade skett under år 2005 i förhållande till år Mängderna uppskattades till knappt en halv procent av den totala konsumtionen. Internethandeln avsåg till 53 procent vin, 23 procent spritdrycker, 20 procent öl och 3 procent starkvin. Under år 2004 började Tullverket beslagta spritdrycker, vin och starköl som försålts till privatpersoner via Internet. Antalet beslag ökade väsentligt under år Flera av de aktörer som ägnat sig åt Internetförsäljning upphörde därefter med verksamheten. Enligt uppgift som redovisas på Tullverkets hemsida uppgick antalet beslag i november 2007 till Rosengren-målet Rosengren m.fl. hade år 2001 beställt vin från Spanien via annons på en hemsida samt i några fall direkt från producenten. Frakten av vinet hade beställts av en självständig transportör via en annan hemsida. Betalning hade skett till två olika postgirokonton. Vinet, som transporterades med lastbil, togs vid införseln i beslag av tullen. I samband med köpet hade köparna utfärdat en fullmakt för ett företag att ombesörja beställning och betalning av frakt för de inköpta varorna. I fullmakten intygade köparen att han hade fyllt 20 år och att varorna var avsedda för privat bruk. Genom dom den 3 januari 2002 förklarade Göteborgs tingsrätt vinet förverkat. Rosengren och ytterligare elva personer överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige under åberopande av att lagstiftningen om förbud mot privatimport stred mot artiklarna 28 och 30 EG-fördraget. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och anförde som skäl bl.a. att EGdomstolen i det s.k. Franzén-målet hade funnit att det svenska detaljhandelsmonopolet och dess funktionssätt stod i överensstämmelse med EG-fördraget. Rosengren m.fl. överklagade domen till Högsta domstolen, som beslöt att begära ett förhandsbesked hos EG-domstolen i frågan huruvida det svenska principiella förbudet för en privatperson att själv importera alkoholdrycker i annat fall än då han medföljer transporten som resande står i överensstämmelse med EG-fördraget. 15

16 Högsta domstolens frågor till EG-domstolen m.m. Följande frågor ställdes av Högsta domstolen: 1. Kan det anses att det nyss angivna importförbudet utgör en del i detaljhandelsmonopolets funktionssätt och att det på den grunden inte hindras av artikel 28 utan skall prövas endast enligt artikel 31? 2. Om frågan under 1 besvaras jakande, är importförbudet i så fall förenligt med de villkor för statliga handelsmonopol som anges i artikel 31? 3. Om frågan under 1 besvaras nekande, skall artikel 28 i EG-fördraget tolkas så, att den i princip utgör hinder för det aktuella importförbudet trots den skyldighet för Systembolaget som föreligger att på begäran anskaffa alkoholdrycker som inte finns i lager? 4. Om frågan under 3 besvaras jakande, kan ett sådant importförbud då anses befogat och proportionellt för att skydda människors hälsa och liv? I målet vid EG-domstolen, C-170/04, hävdade Rosengren och medparter, under hänvisning till tidigare avgöranden av EG-domstolen, bl.a. Franzéndomen, att frågan om importförbud skulle bedömas enligt artikel 28, då den rörde själva införseln och inte detaljhandelsmonopolets funktionssätt samt att förbudet inte heller kunde rättfärdigas med stöd av artikel 30. Svenska staten hävdade å sin sida att bedömningen i målet skulle ske enbart med hänsyn till artikel 31 då det rörde sig om monopolet och dess funktionssätt och att detaljhandelsmonopolet med hänsyn till såväl omfattning som funktionssätt var förenligt med de krav som uppställdes i denna artikel. Efter en genomgång av reglerna i alkohollagen och redogörelse för Systembolagets organisation framhöll regeringen i sitt yttrande att ensamrätten omfattade, med undantag för servering, samtliga former för tillhandahållande av alkoholdrycker mot ersättning till konsumenter i Sverige och att det saknade betydelse på vilket sätt beställningen skett eller hur varan lämnats ut. Bestämmelserna om ensamrätt för Systembolaget att bedriva detaljhandel, som förhindrar andra aktörer, även utländska, att sälja spritdrycker, vin eller starköl till konsumenter i Sverige på sätt som missvisande betecknas privatinförsel är bestämmelser om detaljhandelsmonopolet och ska därmed bedömas enligt artikel 31. Vidare anfördes att, om det skulle anses att artiklarna 28 och 30 skulle tillämpas, bestämmelserna i den svenska lagen under alla omständigheter var förenliga med gemenskapsrätten eftersom de var nödvändiga för att skydda folkhälsan och inte mer ingripande än vad som krävdes för att uppnå detta ändamål. I detta hänseende framhöll man behovet av en allmän begränsning av alkoholkonsumtionen och särskilt de svårigheter som kunde uppstå med att upprätthålla ålderskontrollen vid leveranser som kunden beställt utomlands. Målet avgjordes genom dom den 5 juni 2007 av stora avdelningen i EG-domstolen, dit målet hade hänskjutits. Yttranden hade den 30 mars respektive den 30 november 2006 avgivits av två generaladvokater som båda ansåg att frågan om importförbud för privatpersoner skulle prövas mot bakgrund av artikel 31 EG, då det måste anses utgöra en bestämmelse som hade ett nära samband med detaljhandelsmonopolet för alkohol och dess funktionssätt. Förutom av parterna hade yttranden också inhämtats av Finlands regering, Norges regering, Europeiska kommissionen och Eftas övervak- 16

17 ningsmyndighet. Finland och Norge, vilka båda länder i likhet med Sverige har ett detaljhandelsmonopol på försäljning av alkoholdrycker, stödde Sveriges uppfattning att importförbudet utgjorde en del av detaljhandelsmonopolet och skulle bedömas mot bakgrund av artikel 31. Kommissionen och övervakningsmyndigheten var däremot av en annan mening och ansåg att bedömningen skulle ske enligt artikel 28, att denna skulle tolkas så att den utgjorde hinder för importförbudet och att detta förbud inte heller kunde anses nödvändigt för att skydda folkhälsan. EG-domstolens överväganden EG-domstolen behandlade de av Högsta domstolen framställda frågorna punkt för punkt och kom därvid fram till i huvudsak följande: 1) Enligt domstolens praxis (bl.a. Franzéndomen) ska bestämmelserna om monopolet och dess funktionssätt prövas mot bakgrund av artikel 31. Den inverkan som andra nationella bestämmelser, som kan skiljas från monopolets funktionssätt, även om de påverkar detsamma, har på handeln inom gemenskapen ska däremot undersökas mot bakgrund av artikel 28. Monopolets ensamrätt omfattar inte import och den åtgärd som är aktuell i målet vid Högsta domstolen påverkar visserligen den fria rörligheten för varor inom Europeiska gemenskapen, i och med att den reglerar importen av alkoholdrycker till Sverige, men åtgärden som sådan reglerar inte monopolets utövande av sin ensamrätt att bedriva detaljhandel med alkoholdrycker i Sverige. Importförbudet rör således inte monopolets utövande av sin särskilda funktion, och den kan följaktligen inte anses avse monopolets existens. Genom bestämmelsen i 5 kap. 5 alkohollagen kan visserligen förbudet komma att påverka monopolets funktionssätt, men åtgärden utgör ingen egentlig reglering av monopolets funktionssätt eftersom den inte hänför sig till villkoren för detaljhandeln med alkoholdrycker i Sverige. Den har inte till syfte att reglera vare sig monopolets system för urval av varor, försäljningsorganisation eller saluföringen och marknadsföringen av de varor som distribueras av monopolet. Dessutom är importförbudet en följd av alkohollagens bestämmelser i alkohollagens fjärde kapitel, som avser partihandel. Domstolen har redan fastslagit att bestämmelserna i detta kapitel inte hör till de åtgärder som reglerar monopolets funktionssätt (se Franzéndomen). Under de ovan angivna omständigheterna kan inte importförbudet anses utgöra en bestämmelse som rör monopolet eller dess funktionssätt och artikel 31 saknar följaktligen betydelse vid prövningen av huruvida en sådan åtgärd är förenlig med gemenskapsrätten och särskilt med fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor. En sådan nationell bestämmelse om förbud mot att privatpersoner importerar alkoholdrycker som den som förskrivs i 4 kap. 2 första stycket alkohollagen ska följaktligen bedömas mot bakgrund av artikel 28 EG och inte mot bakgrund av artikel 31 EG. 2) Denna fråga saknar betydelse med hänsyn till svaret på första frågan. 17

18 3) Förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan som de kvantitativa restriktioner som anges i artikel 28 EG riktar sig mot alla handelsregler antagna av medlemsstaterna som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen. Oberoende av möjligheten att beställa varor via Systembolaget är det obestritt att konsumenter som använder sig av Systembolagets tjänster för att anskaffa alkoholdrycker som måste importeras drabbas av ett flertal olägenheter, bl.a. kostnader, som de inte skulle ha haft om de själva hade importerat dryckerna. Följaktligen utgör det aktuella importförbudet en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 28, även om detaljhandelsmonopolets innehavare enligt nämnda lag ska anskaffa och således, i förekommande fall, importera de berörda dryckerna. 4) Enligt fast rättspraxis intar människors hälsa och liv den främsta platsen bland de värden och intressen som skyddas genom artikel 30 EG och det ankommer på medlemsstaterna att, inom de gränser som uppställs genom fördraget, fastställa på vilken nivå de vill säkerställa detta skydd. Bestämmelser som har till syfte att genom styrning av alkoholkonsumtionen förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholhaltiga ämnen, och därigenom motverka alkoholmissbruk, bidrar till att skydda folkhälsan och allmän ordning i enlighet med artikel 30 EG, men berörd åtgärd får varken utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. En nationell reglering eller praxis kan inte grundas på det undantag som föreskrivs i artikel 30 EG när människors hälsa och liv kan ges ett lika effektivt skydd genom åtgärder som i mindre omfattning hindrar handeln inom gemenskapen. Förbudet mot att privatpersoner direktimporterar alkoholdrycker begränsar visserligen konsumenternas inköpskällor och kan i viss mån bidra till att förebygga skadeverkningarna av nämnda drycker, genom att anskaffningen försvåras. Det har inte framkommit några uppgifter i målet som tyder på att Systembolaget i praktiken har avslagit en begäran om anskaffning, enligt bestämmelsen i 5 kap. 5 alkohollagen i dess lydelse före den 1 januari 2005, på grundval av en viss högsta mängd beställd alkohol eller ens på grundval av en kvantitativ gräns för de mest alkoholhaltiga dryckerna. Importförbudet framstår under sådana omständigheter som ett sätt att främja en distributionskanal för dessa varor genom att styra efterfrågan på drycker som måste importeras till Systembolaget. Med hänsyn till det åberopade syftet, det vill säga en allmän begränsning av alkoholkonsumtionen för att skydda människors hälsa och liv, kan förbudet inte anses ändamålsenligt för att uppnå syftet, eftersom dess effekt i detta hänseende snarare är marginell. Vad gäller syftet att skydda ungdomar från alkoholens skadeverkningar genom att styra efterfrågan till Systembolaget, kan det aktuella förbudet anses befogat med hänsyn till det i artikel 30 EG angivna syftet att skydda folkhälsan, om det visar sig vara ett effektivt sätt att hindra att ungdomar köper alkoholdrycker och, således, att minska risken för att de blir konsumenter av sådana drycker. När ett sådant förbud som det aktuella utgör ett undantag från principen om fri rörlighet för varor, ankommer det emellertid på de nationella myndigheterna att visa att bestämmelserna överensstämmer med proportionalitetsprincipen, det vill säga att de 18

19 är nödvändiga för att uppnå det åberopade syftet och att syftet inte skulle kunna uppnås genom förbud eller begränsningar som är mindre omfattande eller som påverkar handeln inom gemenskapen i mindre utsträckning. Det aktuella importförbudet skall dock tillämpas på envar, oavsett ålder. Det är således uppenbart att förbudet går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet att skydda ungdomar från alkoholkonsumtionens skadeverkningar. Vad gäller behovet av en ålderskontroll, har den svenska lagstiftningen till syfte att inrätta ett centraliserat och sammanhängande distributionssystem för alkoholdrycker genom att, som en följd av det förbud som är aktuellt, förbehålla Systembolagets butiker försäljningen av importerade alkoholdrycker. Härigenom ska monopolets anställda, i enlighet med det eftersträvade målet, på ett konsekvent sätt kunna förvissa sig om att varorna endast lämnas ut till personer som har fyllt 20 år. Av uppgifter i målet framkommer emellertid att det förekommer andra system för distribution av alkoholdrycker som innebär att ansvaret för ålderskontrollen överförs till tredje man. Så sker när alkoholdryckerna distribueras för utlämning till ombud utanför Systembolagets lokaler, exempelvis i livsmedelsbutiker eller bensinstationer. Förekomsten av en sådan kontroll är inte fastställd eller möjlig att kontrollera. Vid detta förhållande säkerställs inte till fullo att ålderskontrollen av de personer till vilka alkoholdrycker lämnas ut är fullkomligt effektiv under alla omständigheter, och det syfte som eftersträvas med det aktuella systemet uppnås således endast delvis. Europeiska kommissionen har oemotsagd gjort gällande att ålderskontroller kan genomföras genom en deklaration i vilken de importerade dryckernas adressat på ett formulär som bifogas varorna i samband med importen, intygar att han har fyllt 20 år. De uppgifter som framkommit i målet tyder inte i sig på att ett sådant system, förenat med lämpliga straffrättsliga sanktioner vid överträdelser, nödvändigtvis vore mindre effektivt än det system som tillämpas av Systembolaget. Det är således inte styrkt att det aktuella förbudet står i proportion till syftet att skydda ungdomar mot alkoholkonsumtionens skadeverkningar. Förbudet kan därför inte anses grundat på hänsyn till intresset att skydda människors hälsa och liv enligt artikel 30 EG, eftersom det inte är ändamålsenligt för att uppnå syftet att allmänt begränsa alkoholkonsumtionen, och det inte står i proportion till syftet att skydda ungdomar mot alkoholkonsumtionens skadeverkningar. EG-domstolens slutsatser EG-domstolens slutsatser blev följande: 1) En sådan nationell bestämmelse om förbud mot att privatpersoner importerar alkoholdrycker som den som föreskrivs i 4 kap. 2 första stycket alkohollagen av den 16 december 1994 skall bedömas mot bakgrund av artikel 28 EG och inte mot bakgrund av artikel 31 EG. 2) Ett sådant förbud mot att privatpersoner importerar alkoholdrycker, som det som föreskrivs i 4 kap. 2 första stycket alkohollagen, utgör en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i 19

20 artikel 28 EG, även om detaljhandelsmonopolets innehavare enligt nämnda lag på begäran skall anskaffa och således, i förekommande fall, importera de berörda dryckerna. 3) Ett sådant förbud mot att privatpersoner importerar alkoholdrycker som det som föreskrivs i 4 kap. 2 första stycket alkohollagen kan inte anses grundat på hänsyn till intresset att skydda människors hälsa och liv enligt artikel 30 EG, eftersom - det inte är ändamålsenligt för att uppnå syftet att allmänt begränsa alkoholkonsumtionen, och - det inte står i proportion till syftet att skydda ungdomar mot alkoholkonsumtionens skadeverkningar. Högsta domstolen meddelade dom i dess mål angående förverkande den 4 december Domstolen konstaterade att EG-domstolens tolkning av EG-fördraget i förhandsavgörandet var bindande för den nationella domstolen, att denna tolkning innebar att införselförbudet i 4 kap. 2 första stycket alkohollagen inte skulle tillämpas i det aktuella fallet och att förverkande enligt 16 smugglingslagen därför inte lagligen kunde ske. Förordnandena om förverkande av tidigare i beslag taget vin upphävdes. Utvecklingen efter juni 2007 På talan av Europeiska kommissionen angående påstått fördragsbrott i ett mål som pågått parallellt med Rosengren-målet meddelade EG-domstolens sjätte avdelning en dom den 4 oktober 2007 (mål C-186/05, Kommissionen mot Sverige) i vilken domstolen konstaterade att Sverige hade åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 28 EG genom att förbjuda att privatpersoner importerar alkoholdrycker genom oberoende mellanhand eller yrkesmässig befordran, utan att detta förbud kan anses befogat enligt artikel 30 EG. I målet hade Finland inträtt som intervenient till stöd för Sverige. Argumentationen hade å ömse sidor följt samma linjer som i Rosengren-målet och domstolen hänvisade också till domen i detta mål. Sedan Rosengren-målet avgjorts i EG-domstolen har Tullverket upphört med att beslagta spritdrycker, vin och starköl som enskilda personer har beställt från en annan medlemsstat inom EU via Internet och som transporterats till Sverige genom anlitande av transportör i de fall då verket bedömt att varorna har varit avsedda för privat bruk. Tullverket har gjort den bedömningen att privatinförsel genom ombud inom EGområdet inte längre kan betraktas som illegalt. Regeringen har i en skrivelse den 11 december 2007, som svar på en begäran från Europeiska kommissionen om information med anledning av EG-domstolens dom den 4 oktober 2007 i mål C-186/05, förklarat att det aktuella förbudet i 4 kap. 2 första stycket alkohollagen efter EGdomstolens dom i Rosengren-målet inte längre tillämpas av svenska domstolar och myndigheter. Skatteverket har på sin hemsida lagt ut information om gällande skatterättsliga regler för privatpersoner som köper och ordnar med hemtransport av alkoholvaror från andra medlemsstater inom EU respektive vad som gäller beträffande s.k. distansförsäljning. På hemsidan finns också 20