Västerhaninge kommunalhus på 60-talet.

Transkript

1 Västerhaninge kommunalhus på 60-talet. Västerhaninge Kommunalhus, här från början på 1960-talet. T.h. den ståtliga Villa Vega som byggdes de första åren på förra seklet men revs inför byggnationen av centrumanläggningen knappa 70 år senare. Tittar man noga ser man också gaveln på Apoteket som har samma historia. Västerhaninge kommun invigde sitt kommunalhus En funktionell, kanske inte så vacker, tegelbyggnad intill stationsplanen. Den kommunala administrationen hade under 50-talets början börja växa och det gamla kommunalkontoret, mellan Klockargården och järnvägen, räckte inte till. Vissa funktioner var utlokaliserade i samhället och man ville naturligtvis ha förvaltningen samlad.

2 Från detta hus sköttes från 1927 och dryga 20 år framåt kommunens administration i princip av en enda person, Josef Enqvist, som bodde på nedervåningen med hustrun Elsa. Kontoret fanns alltså en trappa upp, en lite märklig lösning. Vid planeringen av byggnationen samverkade man med kyrkoförvaltningen och andra intressenter och när huset stod klart flyttade pastorsexpeditionen och kyrkoherden in på övre våningen och Sjukkassan, som den då kallades, nere i entréplanet. Lokalen delades märkligt nog med Länssparbanken. Till källarvåningen i södra gaveln flyttade Biblioteket från Sjukhemmet på Ringvägen, idag är ju nästan hela huset bibliotek! På övre våningen inreddes en påkostad sammanträdessal för de folkvalda fullmäktige med podium för presidiet. Dessutom en liten vaktmästarbostad och i källaren ett brandsäkert arkiv. Entrén på den tiden var mot järnvägssidan men flyttades efter centrums uppförande till motsatt sida. Under några år av polisdecentralisering fanns här Närpolisen Västerhaninge och nu har Lions loppmarknad i det gamla källarbiblioteket. Se här hur området såg ut från kyrktornet innan kommunhuset och centrum byggdes!

3 Här eldas Konsum upp Konsum finito skriver Bengt Lidbom som tog bilden från hyreshusen på Tungelstavägen. I förgrunden syns den södra delen av banmästarbostadens tomt med ett litet uthus. Fotografen är osäker på det exakta årtalet för händelsen, kan någon läsare hjälpa till? Inför byggandet av Västerhaninge Centrum i slutet på 1960-talet fick bebyggelsen vid järnvägsstationen från början av 1900-talet stryka på foten. De flesta husen revs men av någon anledning eldades ett av de senast byggda, Konsum på Stationsvägen, upp. Butiken låg på Ribby 1:94, en avstyckning från den gamla fastigheten Erikslund. Tvåvåningshuset byggdes omkring 1930 och butiken kunde flytts hit från handelslägenheten Ryborg mittemot Bygdegården. I övervåningen fanns en lägenhet för föreståndaren och Karl Sixten Holmberg följde med från Ryborg. Han efterträddes 1931 av Nils Gunnar Eliasson kom Johan Gustaf Rudolf Norling från Sorunda med familj och blev kvar ända till Han efterträddes av Folke

4 Gustafsson, som stannade två år. Nästa föreståndare blev Börje Carlsson, son till snickaren Millimeter-Kalle. Hustrun hette Elsa och de hade dottern Eva Kristina kom värmlänningen Sigge Johansson med hustru Alma och sonen Ulf. De flyttade 1956 till Lidingö. Då kom Nils Jansson från Vingåker med hustrun Asta. Karta från 50-talet med Konsum vid pilen och de tre beskrivna husen intill. T.v. på bilden ovan syns Apoteket, en ståtlig trevåningsfastighet från början av av 1900-talet, som tillsammans med den snarlika Villa Vega revs för att ge plats för modern bebyggelse. Första huset till höger, skymt av ett träd, är Ribby 1:37, Vält-Johans, byggt av vägvältsmaskinisten Georg Johansson Villan hade då entré från Klockargatan. Hustrun avled 1952 och Georg avled Fastigheten har nu adress Villavägen 1. Huset totalförstördes i en brand 2001 och är i dag återuppbyggt i ursprunglig stil. Tvåvåningsvillan längst till höger är Ribby 1:37, Villavägen 3. Den byggs i mitten på 40-talet av busschauffören Bengt Olof Bengtsson som flyttar in med hustrun Greta. Även hans föräldrar och yngre bröder, Lasse och Bosse, duktiga idrottsmän, bor här inledningsvis. Villan finns kvar i dag 2015.

5 Gustafslund i Håga, okänd gård? Bostadshuset på Gustafslund, försett med brutet tak, s.k. mansardtak, vilket var ovanligt på mindre byggnader. I skogspartiet mellan Tungelstavägen- Aspvägen/järnvägen fanns under många år ett litet lantbruk, Gustafslund, Nödesta 1:83. Fastigheten är till skillnad från de flesta Hågafastigheterna avstyckad från Nödesta 1:4 och köptes 1919 av Gustaf Rydin som redan efter två år sålde vidare till Carl August Ohlsson. Gården var på 2 ha, 1/18 mtl. Han och hustrun Anna har två barn, båda förblev ogifta, dottern Linnea och sonen André. Han har antagit namnet Andrelius. Det är syskonen som sköter lantbruket och fortsätter efter föräldrarnas död en bit in på 1950-talet.

6 André Ohlsson-Andrélius Gustafslund säljs till Västerhaninge kommun och all bebyggelse är sedan länge borta. På senare år har delar av markerna blivit djurkyrkogård. Här låg Gustafslund, vissa rester av grunder finns kvar idag. Erland Österberg har skrivit en kort artikel om Gustafslund, han bodde på talet med sina föräldrar på Granelund och familjerna blev goda vänner. Han berättar bl.a. att familjen Ohlsson/André sommartid hyrde ut bostadshuset till stockholmare och trängde ihop sig själva i en lillstuga på gården.

7 Läs Erlands artikel om Gustafslund här. Erland Österberg Engagerad Västerhaningeskildrare. Dansbanan på Fors och lägenheten Ringen Ringhagen, Västerhaningeböndernas festplats

8 Det är ont om bra bilder från denna miljö men här ser vi Ringhagens Dansbana, vackert belägen mellan Årsta Havsbadsvägen och Forsån. Gilletmedlemmen Bengt Bengtsson från Stav skrev nedanstående år 2002: Inom Västerhaninge avdelning av Bondeförbundet bildades i slutet på talet Bondeförbundets Byggnadsavdelning, en ekonomisk förening där intressenter kunde teckna andelar och år uppfördes Västerhaninge Bygdegård. För att bidra till finansieringen hölls årligen från början av 40-talet en sommarfest i den för sin naturskönhet så välkända festplatsen Ringhagen som det stod på affischerna. Bönderna hade arrenderat Ringhagen på 10 år av Edvin Nilsson i Fors och uppförde där en dansbana. Den byggdes på så sätt att man spikade av spontat golvträ ihop luckor som sedan sammanfogades till ett dansgolv. När sommaren var över togs golvet isär och travades upp inomhus för att nästa sommar åter sammanfogas till dansgolv igen, detta pågick några år, sedan inköptes impregnerat virke och en permanent dansbana uppfördes i Ringhagen. Det byggdes även ett hus som innehöll kök för kaffekokning och kiosk för läsk, godis och dansbiljetter. Sedermera inköptes en separat kiosk för serveringen.

9 Det anordnades 3-4 fester om året i Ringhagen, den första stod bönderna för. Den ägde rum första helgen i juli månad, då förekom förutom dans till något inhyrt danskapell sedvanliga basar-arrangemang såsom skjutbana för luftgevär, pilkastning och tombola med en högvinst som kunde vara en cykel eller en kaffeservis. Det fanns även en guldgruva som bestod av en balja med sågspån i vilken låg som lockbete en guldtia och diverse småslantar. Mot en avgift på 25 öre fick man gräva ett spadtag, skaka det genom ett såll, de slantar som stannade i sållet fick man behålla. De olika stånden på festplatsen var lövade och vackert dekorerade. På söndagseftermiddagen anordnades tävlingar i slåtter med lie och höhässjning på någon intilliggande åker. På natten mellan lördag och söndag gick man nattvakt och hade en gemytlig samvaro. Fester anordnades varannan vecka, efter bönderna var det Skyttegillets tur med sedvanliga arrangemang. På söndagen var det korporationsskjutning på gillets skjutbana mellan olika yrkesgrupper. Första helgen i augusti var det ungdomarna i SLU som var arrangörer, på söndagseftermiddagen spelade man buskis på scenen, ett mycket uppskattat jippo som drog mycket publik. Även trädgårdsmästarna i Tungelsta hyrde Ringhagen för sommarfest, ett år var det dragkamp mellan trädgårdsmästarna och bönderna. År 1952 anordnades sista festen på Ringhagen. Lägenheten Ringen

10 Festplatsen fick sitt namn från den lilla lägenheten Ringen som låg norr om Ringhagen. Från mitten av 1880-talet bodde snickaren Anders Hallström här. Ringstugan med marker omgärdades delvis av Forsån. Huset är sedan länge borta. Efter Hallström flyttade Kristina Wilhelmina Mina Olsson in med sina döttrar, Sigrid och Ida (som dog under tragiska omständigheter 1914.) Mina arbetade som mejerska på Fors gård under familjen Hallberg. Därefter arbetade hon med egen tvätteriverksamhet nere i Ringen. I början av 1920-talet flyttade hon med Sigrid och 5-åriga dottern Gerda upp till en liten stuga vid Lindbomsgården (skomakarhuset) på södra sidan om Forsån. Minas stuga upp i Fors By, hon står själv i dörren,.flickan kan vara någon av döttrarna.. Stugan finns kvar i ombyggt skick.

11 Efter Mina Olsson flyttade Kalk-Anders, Johan Andersson in med sina barn Rosa, Elsa och Knut in på Ringen. Kalken var känd för sina gröna fingrar och gjorde dagsverken på gårdarna omkring. När barnen flugit ut flyttade han ner till en liten stuga på Vitsa. Kartan från 1950-talet visar Fors med omnejd, Nils på Skarplöt berättar militärminnen

12 Nils Petersson, lantbrukare på Skarplöt De sista krigsåren, innan utbildningen på Berga Lantbruksskola, gjorde han sin värnplikt i huvudstaden och berättar här omkring detta. Handlar väl inte så mycket om Haninge men är väl värt att läsa. Miltärminnen Hus av vedkubb i Västerhaninge

13 Jakobsdal, Nödesta 1:7, efter Lugnetvägen. Det är en viss namnförbistring på denna fastighet, kallas ibland Ådala i äldre handlingar. Troligen byggs det på 1850-talet av Anders Edvard Månsson, han kallas nybyggare i husförhörslängden. Huset är tillbyggt i omgångar men den ursprungliga delen mot vägen är uppfört av kubbar. Att bygga hus av sågade vedkubbar och foga med lera och halm eller murbruk var en teknik som användes från 1840-talet. Det talas till och med om att man använde dynga från fähuset för fogning. Tekniken kommer säkert från mycket äldre tid men detta har inte kunnat dokumenterats. De allra flesta kubbhusen i landet byggdes mellan 1870 och Det finns delar av kubbhus kvar i vår trakt. Vid en inventering 2008 med Länsstyrelsens expert och Gillet besöktes några av dessa, bl.a. Jakobsdal i Lugnet som då ägdes av vår medlem Urban Sondell. Man kunde med säkerhet konstatera att den ursprungliga delen var byggd med denna teknik. Ett annat hus som enligt Bengt Fagerström från Länsstyrelsen är uppfört med kubbar är det mycket vackra fd Apoteket i Östnora, numera kallat Alphyddan. Det fanns dock inte 2008 möjlighet att få detta bekräftat men detta har senare skett.

14 Alphyddan, Östnora 2:7, var traktens apotek till början av 1900-talet. Uppfördes på 1870-talet. Vid ett besök hos en fastighetsägare i Vreta i ett utpekat kubbhus blev experten och redaktören bryskt avvisade. Ägaren upplevde tydligen byggmetoden som nedsättande och ville inte få det bekräftat. Numera försvunna byggnader av kubb var ex.vis mjölnarbostaden i Håga och det lilla ursprungliga huset på småbruket Ribbyberg. Detta hus kallades f.ö. i folkmun för Knubbstugan. Bostadshuset på småbruket Ribbyberg efter Nynäsvägen

15 byggdes som statarbostad till Ribby och kallades inledningsvis Nybygget Bengt Fagerström skriver i en artikel för tidningen Ledungen 2008 bl.a. : Bengt Fagerström som hade Länsstyrelsens uppdrag att inventera och dokumentera kubbhusen i länet. Här vid besöket i Västerhaninge En kubbkonstruktion kan närmast beskrivas som en vedtrave med murbruk mellan varje varv, lagd så att kubbens längd ger väggens tjocklek. Denna kan vara 15 till 50 centimeter, allt i ett ramverk, se skiss. Vedkubben kan vara rund, grovt eller fint kluven och av olika träslag. Tall- och granved är vanligast men lövved liksom blandved kan förekomma, även så återvunnet virke.

16 En princip för konstruktiv bärning i kubbhus. En bärande träkonstruktion och murad kubb som fyllning i väggfälten. Stolparna är fästa i en syll som vilar på husets grund. Ett alternativ är en konstruktion med hörn och öppningar lagda i förband. Den kan muras på en kraftig, underifrån fuktisolerad syll eller direkt på exempelvis en lagd stengrund. Vid murning användes lerbruk med tillsatser såsom sågspån och växtfibrer. Grunden måste vara mycket stabil. Kubbhusen är lerklinade eller panelade. En del kalkputsade och avfärgade. Materialet var billigt, tekniken arbetskrävande men enkel. Det var därför säkerligen torpare med tillgång till fri lera och ved byggde de första husen. Brist på timmer och höga transportkostnader gjorde att även större hus började byggas. Kubbhus har samma typer av planlösning, fasad och detaljer som andra hus från respektive tidsperiod och geografiskt område. Därför är de svåra att känna igen, som framgår av bilderna. Lera och trä ger goda egenskaper för lagring och reglering av värme och fukt, vilket ger låg energiåtgång, behaglig inomhustemperatur och är brandhämmande. Kubbhusen var vanliga i Skandinavien och Nordamerika 1870 till 1920 och är kända i flera länder i Europa. I Sverige finns nu 74 kända hus byggda med

17 kubbteknik men det har funnits flera hundra, bl a ca 40 i Sundbyberg. De flesta nu bevarade, 26 stycken, finns i Stockholms län som bostadshus. I Värmland främst som fähus. År 1875 experimenterade arkitekten Törnqvist med ett kubbhus på Klippan i Nacka. Tekniken är en del av vår byggnadstradition. I Norge finns ca 800 hus, men det kan ha funnits flera tusen. Många av de kvarstående bostadshusen i kubbteknik är, trots en ålder på 100 år eller mer, fortfarande i praktisk användning som bostäder. Ett bevis om något att tekniken fortfarande bör kunna användas. Varför inte prova med en friggebod eller bastu? Lera finns att köpa i säck. Kändisar har bott/bor i kubbhus. Elsa Beskow bodde i ett knubbhus på Husarö när hon skrev Puttes äventyr i blåbärsskogen. Länkar för vidare info om kubbhus: Bengt Fagerströms hemsida Kubbhus.se

18

19

20 Materialet var billigt, tekniken arbetskrävande men enkel. Det var därför säkerligen torpare med tillgång till fri lera och ved byggde de första husen. Brist på timmer och höga transportkostnader gjorde att även större hus började byggas. Kubbhus har samma typer av planlösning, fasad och detaljer som andra hus från respektive tidsperiod och geografiskt område. Därför är de svåra att känna igen, som framgår av bilderna. Lera och trä ger goda egenskaper för lagring och reglering av värme och fukt, vilket ger låg energiåtgång, behaglig inomhustemperatur och är brandhämmande. Kubbhusen var vanliga i Skandinavien och Nordamerika 1870 till 1920 och är kända i flera länder i Europa. I Sverige finns nu 74 kända hus byggda med kubbteknik men det har funnits flera hundra, bl a ca 40 i Sundbyberg. De flesta nu bevarade, 26 stycken, finns i Stockholms län som bostadshus. I Värmland främst som fähus. År 1875 experimenterade arkitekten Törnqvist med ett kubbhus på Klippan i

21 Nacka. Tekniken är en del av vår byggnadstradition. I Norge finns ca 800 hus, men det kan ha funnits flera tusen. Många av de kvarstående bostadshusen i kubbteknik är, trots en ålder på 100 år eller mer, fortfarande i praktisk användning som bostäder. Ett bevis om något att tekniken fortfarande bör kunna användas. Varför inte prova med en friggebod eller bastu? Lera finns att köpa i säck. Kändisar har bott/bor i kubbhus. Elsa Beskow bodde i ett knubbhus på Husarö när hon skrev Puttes äventyr i blåbärsskogen. Lars Olof Persson, lite om Ribby

22 Lars Olof Persson Största delen av centrala Västerhaninge ligger på Ribbymark. Från de ursprungliga gårdarna påbörjades en avstyckning i början på 1900-talet när järnvägen kommit till. Inledningsvis nere vid stationsområdet men vartefter växte småhusbebyggelse upp på båda sidor av järnvägen på Ribbymark samt i mitten på 50-talet även flerfamiljshus i HSB:s regi. För många Västerhaningebor står dock Ribby för den del av samhället som är beläget söder om kyrkan på östra sidan av Gamla Nynäsvägen. Det var ju också här som de ursprungliga Ribbygårdarna låg. Idag är de flesta byggnaderna där borta med ett undantag, östra frälsegårdens mangårdsbyggnad, som nu med rätta helt enkel kallas Ribby Gård. Det var den sista gården som brukades och sista ägarfamiljen Persson kom dit för 100 år sedan från Hesslingby i Österhaninge.

23 Östra frälsegården Ribby i vinterskrud Det var Olof Persson, född 1857, med ursprung från Sorunda, med hustru och två barn. När han avled 1943 tog sonen Albert över. Men samhällets behov av mark för utbyggnad gjorde att arealerna för odling minskade och Albert Persson, välkänd profil i samhället, var den sista som satt plogen i marken på Ribby! Sonen Lars Olof fortsatte dock den månghundraåriga agrara traditionen i Perssonfamiljen och utbildade sig på SLU och arbetade med utredningsverksamhet både på nationell och internationell nivå. Han bodde kvar i föräldrahemmet fram till sin död Lars Olof Persson var starkt engagerad i kommunens utveckling och hade många kritiska synpunkter på detta. Han var också aktiv i Haningegillet, bla. som ordförande. Han tillförde via tidningen Glimtar mycket kunskap om Västerhaninge och dess innevånare. Här följer några korta artiklar från hans penna, en om verksamheten på gården på 30-talet med utgångspunkt från en liten anteckningsbok han hittade på vinden efter sin farfar, och en målande beskrivning om Västerhaninge på talet. Fragment från 30-talet

24 Västerhaninge i slutet på 40-talet Från tvåtakt till turbo, korta versionen Embryot till det jag ovan menar var en garagelänga på Ruben Ramströms villatomt efter Nynäsvägen i Västerhaninge, längan nådde man med bil från Blåkullavägen. Tyvärr saknas bilder från denna tid och plats. Där startade redaktören och Stig Johansson år 1961 en liten verkstad som ursprungligen arbetade med jordbrukstraktorer av märket Ferguson. Vi hade båda en bakgrund inom denna bransch, ett IC-OK ägt företag i Stockholm sålde och servade Ferguson och Massey-Harris på Rosenlundsgatan på söder och senare på Sofielundsplan i Enskede. Vårt företag fick det pampiga namnet Haninge Bil & Traktor!

25 Stig Stickan Johansson på lite äldre dar. Fergusontraktorerna var marknadsledande i Sverige på den tiden och det fanns fortfarande en del jordbruk på Södertörn. Inledningsvis fick vi många uppdrag av vår fd arbetsgivare att rekonditionera inbytestraktorer inför försäljning. Ett problem uppstod dock efter något år, alla traktorer skulle ha störtbåge av säkerhetsskäl! Då fick vi inte in dom i verkstan, för höga! Generalagenten för Ferguson i Sverige var AB Farming, ett dotterbolag till AB Nyköpings Automobilfabrik (ANA). Bolaget hade köps av SAAB år 1960 och koncernen övertog Philipsons i Stockholm som sålt SAAB-bilar sedan 40-talet. Det fanns alltså ett samband mellan Fergusontraktorn och den puttrande tvåtaktaren, det var troligen anledningen till att det blev SAAB på Blåkullavägen! På den tiden var nybilsförsäljningen hårt distriktsindelad och södra Södertörn tillhörde område Södertälje där återförsäljaren Motorkompaniet fanns nere vid Maren. Ägare var franskättade gentlemannen Henry Faurshau som en gång varit järnhandlare på Nynäsvägen i Handen. Det blev ett samarbete med honom och efter en liten ombyggnad blev det plats även för en säljlokal i längan, så här i efterhand rent obegripligt hur allt fick plats! Under några år hade vi en försäljare på plats från Motorkompaniet, Ture Lekander, en trivsam gotlänning!

26 Vår först anställda mekaniker blev Nisse Bergman och några år senare Jack Winberg. Nisse Bergman, först anställd i firman, okrönt raggarkung på den tiden! Tiden på Blåkullavägen var trivsam men långtifrån bekymmersfri, trångt och eländigt och vi fick jobba utomhus ibland för att klara av det ökande servicebehovet. Tvåtaktarna var lyckligtvis enkla att hantera, det mesta handlade om att byta tändstift, fördelarlock, brytarspetsar och topplockspackning Reservdelar måste hämtas nästan dagligen i Södertälje, undrar hur många gånger jag i alla väglag körde den numera s.k. Slingerbulten över skogen? Faktiskt utan någon incident men många gånger var det nära. Att jag blev reservdelshämtare berodde säkert på att jag själv insåg att jag var sämsta mekanikern i gänget! Motorkompaniet drog sig ur samarbetet och vi fick ett direktkontrakt med SAAB- ANA Stockholm både på service och försäljningssidan och fick närmare till reservdelarna, nu gällde deras anläggning i Folksamhuset i Farsta. Redaktören inledde sin bana som bilförsäljare! Med varierande framgång! Men det är en annan historia, kan dock med rent samvete faktiskt påstå att jag aldrig medvetet lurat någon bilköpare! Däremot blev jag många gånger själv lurad av kunderna, vissa drog sig inte för att efter invärdering av bytesbilen sälja de

27 relativt skapliga däcken till grannen och sätta på dennes totalslitna. Stig, Stickan, skötte verkstaden och det rullade på ganska skapligt under 60- talet. Vi hyrde en lokal på Ringvägen 24 i Åby och kunde få till ett acceptabelt reservdelslager och en något märkligt försäljningskontor bakom ett draperi. Inget automobilpalats men det funkade trots allt. Största problemet var garagehyrarna i längan intill som blev vansinniga när våra kunder parkerade där. Under den här tiden hade vi ett gott samarbete med Ribbyskolan och dess yrkesvalslärare och vi fick ett antal PRYO-PRAO elever och några s.k. skoltrötta ynglingar som med varierande resultat skulle skolas in i yrkeslivet! Några som det gick bra för var Janne Strandlund, Kari Karjalainen, Bernt Burmeister, Taxi-Leffe Petterson och Benne Blixt.

28 Janne, Kari, Bernt och Benne! Även Stickans söner, Leif och Rolf, hamnade i verksamheten på senare år. Dessutom bl.a. Tony Lorentzen, Benny Pettersson, Bengt Ösmo Pettersson. Efter förhandlingar med Håga Verkstad, herrarna Westman och Spjut, kunde vi senare flytta in i anpassade lokaler på Förrådsvägen i industriområdet. De byggde om den fd trappfabriken Vinotrappan till bilverkstad med inhägnad gård, en fantastisk förbättring för oss. Det är den byggnad som nu används av Bärgningskåren. Av olika skäl sålde vi företaget 1982 till Bil AB Lennart Persson. Stig Johansson startade om på Dåntorpsvägen med sönerna, jag jobbade kvar hos Lennart till 1986 då jag började på Folksam.

29 Lennart Persson köpte 1984 fd Wellgardslokalen som senare såldes till Håga Bildemontering. Personalen på Håga Kari Karjalainen, Micke Carlsson, Bengt Pettersson, Leif Johansson, Kjell Pettersson, Jack Winberg och Sune Nilsson När landsfiskalen fyllde 50 år.

30 Kronolänsmannen, senare landsfiskalen, Emil Wahlroth, Ett porträtt målat av okänd konstnär, kanske till hans 50-årsdag. Tavlan finns i Tingshuset, När landsfiskalen Emil Wahlroth fyllde 50 år den 27 oktober 1924 var det troligen en stor fest på länsmansgården i Mulsta,

31 Den vackra Länsmansgården i Mulsta. Här bodde Wahlroths änka Frida Hauffman kvar till sin död Foto Stefan Jansson. Samhällets toppar var säkert på plats, ett upprop hade vandrat runt på bygden om bidrag till jubilaren och skramlingslistan är ett tidsdokument värt att studera. Emil Wahlroth hade kommit som kronolänsman 1906 och efterträtt den olycklige Hjalmar Fahlborg som tagit sitt liv genom opiumförgiftning efter en rad misslyckade affärer och obestånd. Hjalmar var bror till församlingens uppskattade präst Atle Fahlborg och man kan lätt inse att detta var en svår situation att hantera för den gode Gudsmannen. Se listan och lite ytterligare fakta!

32 Granhammar, torp på Berga Granhammar, ursprungliga torpet. Oklart när denna byggnad kom till. Efter G:a Nynäsvägen söder om Fors, mittemot nya infarten till Berga, går Marielundsvägen in mot kommunens reningsverk. Namnet har vägen fått efter ett numera försvunnet torp under Berga. Dock finns en stor jordkällare kvar i skogskanten. Det enda som finns kvar av torpet Marielund, en källare!

33 Söder om denna väg ligger ett gammalt hus, torpet Granhammar, intill finns ett brandskadat uthus och norr om vägen en modern villa. Granhammar omnämns i HFL under hela perioden I jordeboken från 1740 står Granhammar som oskattlagt torp. Stället nämns som torp under åren Därefter beboddes Granhammar av änkan Eva Jansdotter, f Hon bodde där till sin död De följande 15 åren står stugan obebodd. Omkring 1889 blev Granhammar statarbostad under Berga gård. Från 1946 bodde här fd ladugårdsförmannen Johan Litzén med hustru Idag fungerar stället som sommarbostad. Förutom det gamla huset finns ett (numera skadat) mindre uthus och en jordkällare med överbyggnad. Där idag den nybyggda villan finns fanns tidigare en relativt modern arbetarbostad som exteriört är infogad i denna byggnad. Där bodde från från 1928 slaktaren Adolf Vidlund med sin familj till år Dit kom då fd Bergaträdgårdsmästaren Johan Andersson. Granhammar,statarbostaden. Författarna Bo & Anita Stjernströms som 2001 gav ut boken Liv och Död på Näringsberg skriver: Granhammar var ett torp vid gamla landsvägen under Berga gård som beboddes av arbetare på gården. Den sista var Per Erik Jansson som bodde där många år med sin hustru Maria. På äldre dar fick han bidrag från Berga med mjölk, 3 sädesslag, vedbrand, och en liten kontant ersättning.

34 På våren 1934 knackade gårdfarihandlaren och södertörnskildraren Viktor Petterson på hos den 87-årige Per Erik och fick berättelsen om att Per Erik som 8-åring tagit sig till Galgstenen och upplevt den sista offentliga halshuggningen i Haninge 1855 då en av mördarna från Näringsberg avrättades Som kuriosa står Per Eriks skottkärra i Bergas lantbruksmuséum. Huset såldes och det är tyvärr nu illa medfaret, bland annat är skorstenen borttagen. Häcken och tomten är vildvuxna. På västra sidan finns källaren fortfarande kvar men ladan som stod vid avfartsvägen mot Stav brann ner för många år sedan. Följande bildtext finns i boken: Viktor Petterson på väg att intervjua Per Erik Jansson på Granhammar. Akvarell av Åsa Halin. Om du vill köpa boken Liv och död på Näringsberg, klicka här:

35