Den latinska inskriften på dopfunten i Tidavads kyrka Blomgren, Sven Fornvännen Ingår

Transkript

1 Den latinska inskriften på dopfunten i Tidavads kyrka Blomgren, Sven Fornvännen Ingår i: samla.raa.se

2 280 Smärre meddelanden har vi i bysantinska framställningar av Kristi födelse elär det otta förekommer att det nyfödda Kristusbarnet badas och detta sker just i ett kärl utformat som en dopfunt, sä till exempel i en elfenbensrelief i Vatikanmuseet. 11 Detta är endast ett exempel av flera pä att Sighraf influerats av bysantinsk konst.^ Ingrid Sivartling Summary The author draws attention to a Romanesque baptismal font, attributed to the Gotlandic stone mason Sighraf and hitherto almost unknown to scholars. Translated by R. C ox Den latinska inskriften på dopfunten i Tidavads kyrka I Ticlavads kyrka i Mariestatls kontrakt av Skara stift finnes en märklig dopfunt, som senast i skrift behandlats av Harald Widéen 1 och Sven Axel Hallbäck.- Den sistnämnde anser, säkerligen med rätta, att denna funt liksom nägra liknande funtar tillkommit under tiden närmast efter är 1150/ 1 Upptill på en av cuppans fyra sidor finnes en latinsk inskrift, som delvis visat sig vara ganska svårläst. Författaren av denna artikel, som tidigare för Hallbäcks räkning sökt läsa och tolka inskriften (varom se i not 2 nämnda arbeten), tror sig nu med undantag av en bokstav ha funnit den rätta läsningen. Inskriften har alltså enligt min mening med upplösning av förkortningarna följande lydelse: + IN HONORE S(AN)C(T)E TRINITA TE GILEB(ER)T ME EMIT?OGLIN(US) ME FECIT. SANCT(A)E är skrivet med den vanliga förkortningen SCE. Man hade väntat genitiven TRINITATIS, men i stället stär, troligen på grund av mekanisk anpassning till föregående ord, TRINITATE. Liknande formell ändelseassimilation förekommer ej sällan under tider, dä känslan för de olika kasusändelsernas funku Avbildad i C. R. Morey, Medieval Ari, New York 1942, p Ct. not 5. 1 Harald Widéen, Dopfunten i Väring en 800-Sring. I Julhälsningar till församlingarna i Skara stift 1966, s. 66 t. 2 Sven Axel Hallbäck, Borgunda medeltida dopfunt ursprung och konstnärligt samband. I Falbygden 23, Falköping 1968, s. 331 ff. Densamme, Medeltida dopfuntar i Skaraborg. I Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift (VFT) VI: 8, , s. 77 ff. 3 Falbygden 23, s. 335, VFT VI: 8, s. 79.

3 Smärre meddelanden 281 -r^- ""' '- '. I -i >'-w --±. S_. V\^S»*^ Fig. 1. Den latinska inskriften pä dopfunten i Tidavads kyrka. Die latcinische Inschrift aut dem Taufstein in der Kirche in Tidavad. tion och betydelse försvagats.* I namnet GILEBERT, varom mera nedan, ha bokstäverna ER utelämnats och utelämningen på icke ovanligt sätt markerats genom ett streck över B (b). Widéen menar, att mannen hetat G1LE (GILLE), men har därvid tydligen bortsett frän de följande bokstäverna. I det andra personnamnet är första bokstaven mycket otydlig, men ser vid första påseendet närmast ut som ett B eller möjligen R, ehuru även annan bokstav är tänkbar, L och I äro nedtill förenade, och ändeisen -US har angivits med det sedvanliga tecknet 9. De tvä sista bokstäverna i FECIT äro nästan oläsliga. Inskriften kan alltsä översättas pä följande sätt:»till ära för den Heliga Trefaldighet köpte mig Gilebert och förfärdigade mig Poglinus.» Det är måhända överraskande att redan kort efter är 1150 finna namnet Gil(e)- bert i vårt land. De hittills äldsta beläggen äro enligt uppgift från Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Personnamnskommitté följande: 1291 Gitibertus in Stroby, Dipl. Suec. II sid. 105, original (bosatt i PStröby, Börje s:n. Uppland); 1293 (dat.) Gelbrict ibm sid. 151, original (köpman i Arboga); odaterat (efter 1344) dominus Johannes Guilaberti, Dipl. Suec. V sid. 316, avskrift (Registrum ecclesiae Upsaliensis; fransman); 1581 Gilbert Sölff, Stockholms stads tankebok, ny följd, band 6, sid. 269 (jfr ibm sid. 293 t., 328, 335; band 7, sid. 230 t., 295, 323, 325 ff.; band 8, sid. 77). Inskriften pä dopfunten i Tidavad ger alltsä ett långt tidigare belägg än alla frän värt land hittills kända. Emellertid synes namnet redan under 1100-talet förekomma även pä danskt omräde. I arbetet»danmarks gamle Personnavne» 3 finnas (under: Gilbert, Mandsnavn, lat. Gillebertus) följande belägg frän medeltiden;»udat {?) 77 [clativ] Gileberto, vistnok Abbed i Vä. Udat. Herisvad Necrologium, Ellen J0rgensen, Historieforskn. p. 3 Gillebertus, d0d pä Fyn Teglsten fra Holbaek Sortebr0drekloster, F. R. Friis: Bidrag til Holbaeks Hist. p. 83 Gilbertus, novitius orciinis fratrum prasdicatorum.» I Norge förekom namnet under och Jfr t. ex. Dag Norberg, Syntaktische Forschungen auf dem Gebiete des Spätlalcin.s und des friihen Mittellateins, Uppsala 1943, s. 8r, med där anförd litteratur. ṟ Danmarks gamle Personnavnc. 1 Fornavne. Paa Carlsbcrgsfonelets Bekostning ueigifne at Gunnar Knudsen og Marius Kristensen under Mcdvirkning af Rikard Flornby, K0- benhavn 1938.

4 282 Smärre meddelanden talen. E. H. Lind" nämner under nr 334 en Gilliberlr, som först var»erkidiäkn å Hialtlandi, senare biskop i Hamar ( )», en Gillibuerter a Kagla-imi. Nes, Hedmarken (1340) och en Gillibiatrttar, -batrcta?r eller Gildabiartet Andres sön, rom var präst i Vardal (1357, 1362, 1371). Namnet är ju västeuropeiskt (fr. Gilbert, romaniserad form av germ. Giselbert) och särskilt brukligt i England; Lind tillägger också, att det är ovisst, huruvida någon av des.'a män var norsktödd. Likaså mäste det anses osäkert, om den pä dopfunten i Tidavad nämnde Gilebert var infödd svensk. Man torde kunna antaga, att han var : oeken prästen, som för församlingens räkning anskaffade funten. Men lian kan lika gärna ha varit en församlingsbo, som donerat den. Av stort intresse är naturligtvis stenmästarens namn, men dess begynnelsebokstav är, som ovan sagts, dessvärre otydlig, vare sig den, som Widéen säger, iir onöjaktigt huggen eller blivit skadad. Widéen har läst den som B och inläst namnet som Bogun, vilket icke gärna kan vara riktigt; de nedtill förenade bokstäverna L och I har han fattat tom U, för vilket snarast väntas V, som det också stär i en inskrift på en annan sida av funten: AGNVS DEI över bilden av ett korsbärande lamm. Widéen har ej heller observerat förkortningstecknet fiir -us. Själv medgiver han, att läsningen Bogun icke verkar övertygande. Klart felaktig är läsningen Botvid, som bl. a. förekommer i katalogen till Jubileumsutställningen i Göteborg Den första bokstaven ser onekligen vid första påseende ut som ett B eller möjligen R, varför namnet kanske bör utläsas Boglinus eller Roglinus, ehuru läsning med annan initial kan tänkas. Det lifj,s^ci nära till hands att tro, att Menmästaren varit av engelsk nationalitet, men enligt välvilligt meddelande av professor Bror Danielsson har det icke varit möjligt att finna belägg för något engelskt personnamn från 1100-talet, som skulle kunna ligga till grund för nämnda latiniserade former, ej heller för något namn med annan initial, som i detta fall vore tänkbar. 8 Däremot skulle man enligt Danielsson möjligen kunna tänka sig en latinisering av det medelhögtyska Vöggelin (»liten lägel»), som uppträder som personnamn i Tyskland, Holland, Flandern och Norclfrankrike med variantformer som Vogelin, Voglin, l"ogelin, vilka på latin borde bli Voglinus eller Foglinus. Det vore väl icke otänkbart, att en stenmästare från kontinenten via England kommit till Skara för att arbeta vid domkyrkans byggnaclshytta. Detta antages av Fischer 9 beträffande den bekante stenmästaren Oilie-1 ric. Att stenmästarens namn i inskriften börjar med V synes mig helt uteslutet, medan däremot ett F icke förefaller alldeles omöjligt. Det ljusa streck, som pä bilden synes löpa snett nedåt tvärs över den ifrågavarande bokstavens stapel, kan nämligen bero på skada i stenen, som ju även visar defekter ovanför just " Norsk-isliindska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden samlade ock utgivna av E. H. Lind, 3. b., Uppsala «Jfr Hallbäck, VFT VI: 8, s. 82 not 3. 8 Visserligen existerar ett skotskt efternamn Boglc med flera varianter, o-.n vilket se George F. Black, The Surnames of Scotland (New York 1946), s. 86. Detta skullemöjligen ha kunnat kombineras med suffixet -ine, latiniserat till inus. Men därpå finnes enligt Danielsson veterligen icke ett enda exempel. Ernst Fischer, Västergötlands kyrkliga konst under medeltiden, Uppsala s. 84. Jfr Hallbäck, VIT VI: 8. s. 117.

5 Smärre meddelanden 283 denna bokstav. Dessutom synes det vid närmare granskning tvivelaktigt, om det lilla horisontella streck, som nedtill avslutar stapeln, verkligen fortsätter i den rundade linjen i nedre delen av ett B. Att stenmästaren hetat Foglinus, mäste väl dock tills vidare betraktas som en fyndig och intressant, men obestyrkt hypotes. 10 Det synes mig f. n. omöjligt att med säkerhet avgöra, hur han verkligen hetat. Tills vidare är det ej heller möjligt att av namnet sluta sig till mästarens nationalitet. Enligt Hallbäck 11 få vi tänka oss, att han vid mitten av talet arbetat vid Skara domkyrkas byggnadshytta och därefter under en relativ) kort period tillverkat doptuntar i Västergötland, främst i Vadsbo härad. Eftersom funten är av engelsk typ, ligger det, som ovan sagts, nära till hands att antaga, att han varit engelsman, men även andra möjligheter finnas. Sven Blomgren Zusammenfassung In der Kirche in Tidavad im Bistum Skara, Västergötland, steht ein alter Taufstein, der nach S. A. Hallbäck 12 kurz nach der Mitte des 12. Jahrhunderts verfertigt sein durfte. Auf einer Seite des viereckigen Beckens findet sich eine lateinische Inschrift, die, soweit bekannt, noch nicht vollständig gelesen oder befriedigend gedeutet worden ist. Die richtige Lesung ist m. E. die folgende: + IN HONORE S(AN)C(T)E TRINITA TE GILEB(ER) 1 ME EM IT?OGLIN(US) ME FECIT. TRINTTATE stellt fiir zu erwartendes TRINITATIS. Im Namen GILEBERT sind die Buchstaben ER ausgelassen, und die Auslassung ist mit einem Strich uber B (b) angegeben. Der Anfangsbuchstabe des zweiten Personennamens ist undeutlich, ist zwar einem B (oder vielleicht einem R) ähnlich, känn aber auch ein anderer Buchstabe sein. Die Inschrift känn so ubersetzt werden:»zur Ehre der Heiligen Dreifaltigkeit kaufte mich Gilebert, verfertigte mich?oglinus.» Dieser Beleg fiir den Namen Gil(e)bert ist älter als jeder friiher bekannie Beleg aus Schweden; die bis jetzt ältesten stammen aus den Jahren 1291 und 1293; aus dänischem Gebiet (Schonen) gibt es aber einen Beleg aus dem 12. Jahrhundert. Der andere Name konnte möglicherweise FOGLINUS gelesen und als eine Latinisierung des mittelhochdeutschen Namens Vog(e)lin, Fo;r(e)lin ( = Vöggelin) gedeutet werden; diese Annahme ist aber vorläufig eine blosse Hypothese. "' I Sverige synes detta namn eljes icke vara belagt. Enligt meddelande från Personnamnskomniittén skulle det möjligen förekomma på cn gravsten i Gantlie-ms kyrka pä Gotland (sannolikt från omkr. 1240), men enligt min mening har man ej räll uppfatlat namnet. Inskriften lyder enligl Sveriges kyrkor, band 4, s. 246 f.: HIC: RE- QVIES/CIT: FOTLINIS: MÄTER: /DOMINI: R[IC...], Man väntar naturligtvis ett feminint egennamn, och cn föreslagen tydning av ordet som genitiv av Fojlln(us) stödes knappast av den äldsta kända läsningen FOGLIONIS (Hilfeling. Resejounn.lti ). U y FT V j. 8> s 7;) 12 VFT VI: 8, s. 79, siehe oben Fussnole t.