Missionens bibliska grund

Transkript

1 Missionens bibliska grund a v G ö r a n J a n z o n Varför skall vi som kristen församling bedriva mission? Och vad innebär mission egentligen? När vi söker svara på sådana frågor nöjer vi oss ofta med att hänvisa till den s k missionsbefallningen i Matt 28. Men egentligen är ju hela Skriften ett uttryck för den Guds mission i världen som först Israel och sedan församlingen kallats att bli redskap för. Vi skall därför söka svar på de inledande frågorna genom att dels följa missionstanken genom frälsningshistorien, dels ta upp några bibliska tankelinjer som hjälper oss att förstå församlingens uppdrag och förhållandet mellan evangelisation och socialt engagemang i missionen. MISSIONSTANKEN GENOM FRÄLSNINGSHISTORIEN Ända sedan syndafallet har Guds handlande genom historien syftat till att förverkliga hans frälsningsplan med mänskligheten. Hans gärning i och genom Jesus Kristus utgör denna frälsningshistorias och därmed hela världshistoriens centrum och det djupaste uttrycket för hans kärlek och frälsningsvilja (Hebr 1: 1-3, Joh 3: 16-17). Man kan således tala om tre faser i denna historia: det gamla förbundets tid, övergångstiden mellan det gamla och det nya förbundet under Jesu verksamhetstid och det nya förbundets tid efter Jesu uppståndelse. Missionstanken i Gamla testamentet Guds utkorelse av Israel innebar att han avskilde detta folk från hednafolken för att det skulle vara bärare av uppenbarelsen, välsignelsen och frälsningen (1 Mos 12: 2; 5 Mos 7: 6). Det ligger

2 också i inkarnationens natur att ett speciellt folk måste förberedas som miljö för den kommande Messias (Gal 4: 4). Denna utkorelse syftar emellertid utöver sin begränsning till Israel (1 Mos 12: 3). Israel skulle vara ett vittnesbörd inför folken om att Jahve, Israels Gud, egentligen är hela världens skapare och rätte konung (Ps 86: 9, Ps 96, Ps 97). Israel skulle fylla samma funktion i förhållande till världens folk som prästerna i Israel fyllde i förhållande till resten av folken, dvs vara Guds representanter inför människorna och människornas representanter inför Gud (2 Mos 19: 5-6). Denna universalism, det vill säga synen att Gud är hela världens Gud och att hans vilja gäller alla folk, hade dock sitt centrum i egendomsfolket. Israel hade dock svårt att låta Guds herravälde komma till uttryck i sitt eget liv, än mindre fylla sin uppgift i förhållande till de övriga folken. Till och med profeten Jona hade svårt att uppfatta att Guds kärlek kunde gälla andra folk. Genom alla perioder av otrohet mot Gud växte dock löftet fram om en kommande Messias, som skulle upprätta Guds herravälde både i Israel och bland folken. Denne Messias delaktighet i Guds herravälde beskrivs tydligt i Psalm 110:1-3. Herren Gud delegerar sin makt över himmel och jord till den som är både Davids son och Davids herre. Därefter går en viss tid ( till dess ) innan hans fiender, de som inte erkänner hans kärleks och frälsnings herravälde, slutligen blir honom till en fotapall, en bild på underordning. Under den tiden skall hans herravälde ( din makts spria ) utbredas från templet på Sions berg och ut över världen. De som bekänner hans herravälde utgör hans folk som villigt kommer när han kallar och sänder ut det. Profeternas vision var emellertid att Israel i framtiden skulle fylla sitt uppdrag genom att vara ett ljus för hednafolken och därmed utgöra en attraherande kraft. Folken skulle komma till Sion och där söka Herren (Jes 2: 2-3, Sak 8: 22-23). Hos Jesaja, där detta skeende knyts till Herrens tjänare, Messias, som i sig skall fullborda förbundet med folket (Jes 49:8), finns dock en antydan om motsatt rörelseriktning ( till jordens ända, Jes 49: 6, jfr Apg 1: 8). Missionstanken under Jesu verksamhetstid När Jesus (=Gud frälsar) Kristus (=Messias) kom är det frapperande att han under sin verksamhetstid koncentrerade sin mission till Israels folk (Matt 15: 24). Det var för dem han förkunnade rikets ankomst i och genom honom själv och att han är uppfyllelsen av deras längtan och hopp (Luk 4: 16-21, 43). Han gav även lärjungarna order om samma begränsning (Matt 10: 5-7). Varför var det så? Jo, budskapet om Guds frälsning och herravälde (=riket) skulle först förkunnas för rikets barn, de som hade lagen och löftena. När de förkastat sin Messias skulle frälsningserbjudandet gå ut till folken (Matt 8: 10-12, 21: 33-43, jfr Apg 13: 46, Rom 11: 11-15). För att världsmissionen skulle kunna förverkligas måste också grunden först läggas genom Jesu försoning, uppståndelse, insättande i världsherraväldet och utsändande av Anden (Joh 12: 20-24, 32, Fil 2: 8-11, Apg 1: 4, 8). Av evangelierna ser vi dock att Jesus även i handling undervisade sina lärjungar om att Guds kärlek inte bara gäller Israel (Matt 15, Joh 4). Dessa öppningar mot icke-judar uppfattades av judarnas ledare (med rätta!) som Messiasanspråk (Matt 16:1-4). Genom sina ord och handlingar förberedde han sina lärjungar på vad som skall komma efter hans död och uppståndelse. Den frälsningshistoriskt betingade begränsningen skulle upphöra och gränsöverskridningens tid komma.

3 Jesu uppståndelse och missionsuppdraget Missionsbefallningen i Matteus 28 uttalades av den uppståndne Jesus. Även de andra formuleringarna av missionsuppdraget gjordes efter Jesu uppståndelse (Mark 16: 15, Luk 24: 46-48, Joh 20: 21, Apg 1: 8). Det finns ett par viktiga skäl till detta nära samband mellan Jesu uppståndelse och missionsuppdraget. För det första bekräftades hela Jesu gärning och hans anspråk på att vara Guds Son och världens frälsare av Gud Fadern själv genom uppståndelsen (Apg 17: 31, Rom 1: 4). Jesu uppståndelse är därför den avgörande skiljepunkten mellan kristen tro och andra religioner och ideologier. Om Jesus uppväcktes från döden till en helt ny kvalitet av liv så är det unikt i historien. Konsekvensen av denna historiska händelse är då att den kristna tron är sann. Om Jesus inte uppstått däremot, då är den kristna tron falsk och då är vi ännu kvar i våra synder (1 Kor 15: 14-19). Men nu har Kristus uppstått utropar Paulus (v 20), och det ger en absolut och objektiv grund för missionsuppdraget. Det finns inget alternativt evangelium, ingen annan genom vilken vi kan bli frälsta (Apg 4:12). Jesus är den ende och unike Frälsaren det är en stark motivering för en mission som utgår från Guds radikala diagnos och hans lika radikala botemedel (Manilamanifestet). Det radikala botemedlet är omvändelse till Gud och tro på den han har sänt till vår räddning (Apg 2:37-38, 17: 30). Det är då naturligt, rätt och nödvändigt att söka göra lärjungar till honom. Många bibeltexter antyder detta nära samband mellan uppståndelsen och Jesus som Frälsaren, mellan uppståndelsen och missionsuppdraget (Apg 4: 10-12, Rom 1: 3-5). För det andra insattes Jesus i och med uppståndelsen i världsherraväldet. Psalm 110 får här sin uppfyllelse (Apg 2:29-36). I Efesierbrevet kopplas denna upphöjelse tydligt till Jesu uppståndelse (Ef 1:19-22). Men hans herravälde har ännu inte erkänts av alla, såsom det skall ske (Fil 2: 6-11, jfr uttrycket till dess att i Ps 110). Under väntans tid (Hebr 10:12-13) ser vi inte än dess fulla förverkligande (Hebr 2: 8). Men vid Kristi tillkommelse skall all förblindelse (jfr 2 Kor 4: 4) upphöra och alla av hela verklighetens tyngd och klarhet tvingas lägga ned sina upprorsvapen, böja knä och bekänna Jesu herravälde (Fil 2: 10-11). Detta är dock inte samma sak som att alla blir frälsta. Men alla kommer att acceptera Guds ordning för evigheten, så att Gud blir allt, överallt (1Kor 15: 23-28). Från och med att Jesus Kristus med gudomlig rätt insatts i världsherraväldet förbereds dess fulla förverkligande vid hans återkomst genom det folk som redan nu bekänner hans frälsnings herravälde. Det här sambandet betonar Jesus själv i Matteus 28: Vad är där motiveringen till uppmaningen att gå ut och göra alla folk till lärjungar? Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Han som är hela universums Herre, han har av Fadern getts åt församlingen till att vara ett huvud över allting (Ef. 1: 22) och genom församlingen i mission utbreds alltså hans herravälde. Genom missionen kallas människor av alla folk att redan här och nu som ett hjärtats gensvar på evangeliets erbjudande gå in under Jesu herradöme, så att de på domens dag kan avlägga bekännelsen Jesus är Herren med lovsång och i gemenskap med honom själv. Missionen efter Jesu uppståndelse I Johannes 20: 21 uttrycks en bestämd relation ( Som ) mellan den mission (=sändning) som Fadern gav Sonen och den mission som Sonen i sin tur gav sina lärjungar. Detta kan förstås på

4 flera sätt, men en viktig aspekt är att det är Faderns sändning av Sonen som är den grundläggande och bestående sändningen. Jesus ger alltså inte lärjungarna en ny mission, utan insätter dem i sin egen missions fortsättning och fullföljande. I Apostlagärningarna 1: 1 säger Lukas att han i sin förra skrift (evangeliet) berättade om vad Jesus började göra och lära (enligt grundtexten). Det är då underförstått att han i denna skrift (Apg) berättar om vad Jesus fortsätter att göra och lära, nämligen genom lärjungarna. Han hade lagt grunden genom sin död och uppståndelse och lärjungarna, församlingen, fullföljer hans mission intill jordens yttersta gräns (Apg 1: 8, jfr Jes 49: 6, Rom 15: 18). Länken mellan Jesus och lärjungarna är den helige Ande (Joh 20: 22, Apg 1: 8). Det är när de är uppfyllda och drivna av honom som Jesu lärjungar utför och fullföljer Jesu mission. I detta perspektiv får orden i missionsbefallningen en fördjupad innebörd: Och jag är med er alla dagar till tidens slut. På pingstdagen bröts den frälsningshistoriska begränsningen till Israel. Gränserna upphävdes symboliskt genom förkunnelsen på andra tungomål (Apg 2:4-12). Men apostlarna och den första församlingen hade svårt att i praktisk handling dra konsekvenserna av detta. Traditionen och fördomsmuren var alltför stark. Men perspektivet öppnades i alla fall så småningom till Samarien, där blandfolket (halv-judar, halv-hedningar) representerade en första socio-kulturell och religiös gräns att överskrida, och sedan till jordens yttersta gräns, dvs till hednafolken (Apg 1: 8, jfr 8: 5, 14-17, 10: 34-35, 45, 11: 18). Konsekvenserna av detta drogs sedan i Antiokia (Apg 11: 19-26, 13: 2-4) och bekräftades på konciliet i Jerusalem (Apg 15). En tro grundad i judendomen kunde bli en världsvid tro. Församlingens rörelse ut mot folken kom igång och fortsätter genom historien och geografin, olika starkt i olika tider, men ändå med en obeveklig drivkraft fram mot det mål som beskrivs i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel: en stor skara av alla folk...stod inför tronen (Upp 7:9-10). FÖRSAMLINGENS UPPDRAG Identitet och uppdrag Församlingens uppdrag i världen är ett naturligt utflöde av dess egen identitet. Den är Guds folk församlat kring Jesus Kristus och därmed delaktig i hans uppdrag i världen (Joh 17.18, 20:21). Gud kallar alltså ut ett folk ur världen och ger det ett nytt liv som icke är av världen. Därefter sänder Gud sitt folk tillbaka in i världen för att vara hans tjänare och vittnen. Församlingens mission (=sändning, uppdrag) är alltså det som den är kallad att göra i världen, utanför sin egen gemenskap. Den har sin förutsättning i församlingens inre liv och dess attraktionskraft men utgörs av församlingens evangelisation och diakoni, av dess vittnesbörd i ord och gärning om Guds rike. Missionens syfte Missionen syftar ytterst till Guds förhärligande, till att Herren blir känd och ärad bland folken såsom den han är (Joh 1: 18, 17: 1-6, Rom 1: 5, 1 Petr 2: 9, 4: 11). Mission är lovprisning uttryckt i handling. Dess syfte är att förhärliga Gud (Newbigin). Detta sker inte minst genom att människor befrias från ondskans makt, från konsekvenserna av deras bortvändhet från Gud, och upprättar en Kristus-gemenskap, som är ett vittnesbörd om riket och dess konung (Kol 1: 13).

5 Genom att utbreda hans rike och uppbygga hans kropp förbereds bland alla folk ett brohuvud för det kommande gudsriket i härlighet. Detta brohuvud är det folk som väntar honom och såsom ett tecken visar framåt mot honom som kommer (Matt 24: 14). Från frälsningshistorisk synpunkt är alltså mission Jesu lärjungars, församlingens, viktigaste uppdrag i världen mellan Jesu uppståndelse, då han insattes i herraväldet, och hans tillkommelse, då det skall bli erkänt av alla. Det är något som med nödvändighet måste ske bland alla folk (Matt 24: 3, 14, Mark 13: 10, Apg 1: 6-8). Missionens förverkligande Missionen förverkligas när människor går över gränser och genom närvaro, solidaritet, vittnesbörd, förkunnelse och tjänst söker representera Guds rike och göra lärjungar. Därmed bildas församlingar (Matt 28: 19, Apg 14: 23) som är djupt rotade i Kristus och i närkontakt med sin egen kultur (Lausannedeklarationen, art 10). De skall i sin tur kan föra evangeliet vidare (1 Tess 1: 6-8). Men detta kan bara ske genom den helige Ande, som förverkligar Jesu utlovade närvaro (Matt 28: 20, Joh 14: 16, 20: 22, Apg 1: 8, 13: 2, 16: 6-10, 20: 26-28), och genom Ordet, som är Andens svärd (Ef 6: 17, Apg 4: 31, 6: 7, 20: 24-27, jfr Jes 55: 10-11, Hebr 4: 12). HELHETSSYN PÅ MISSION Mission är församlingens vittnesbörd i ord och gärning, i evangelisation och socialt engagemang, utanför sin egen gemenskap men både i den egna närmiljön och i helt andra kulturmiljöer (jfr inre och yttre mission). Det talas ibland om evangeliskt och socialt arbete i missionen. Den logiska konsekvensen av detta uttryckssätt är att det sociala arbete inte skulle vara evangeliskt. Nu menar man kanske inte alltid så. Men ibland ses dess värde enbart som ett bra sätt att förbereda människor för förkunnelsen av evangeliet, alltså som en språngbräda för evangelisation. Det är inte en biblisk tanke. Tvärtom är det intresset för evangeliets integritet som ger oss motivation att trycka på dess sociala sida (Escobar). Flera nytestamentliga tankelinjer ligger bakom helhetssynen på mission. Jesu mission som mönster Som Fadern har sänt mig, sänder jag eder, säger Jesus (Joh 20: 21). I Jesu sändning (=mission) har vi ett grundläggande mönster för vår mission. Jesu mission kännetecknas inte minst av tjänandets perspektiv (Mark 10: 45, Fil 2: 7). Är det ändå inte i tjänareskepnaden som vi finner den rätta föreningen av evangelisation och social verksamhet? För båda borde vara ett äkta uttryck av det tjänande, som vi sänts i världen för att göra (Stott). Det finns en grundläggande enhet och helhet i Jesu mission, men den är ändå hela tiden tvåfaldig: ord och handling, förkunnelse och kärlekens gärningar, undervisning och helande (Matt 9: 35, Mark 6: 34-42, Apg 1: 1, 10: 36-38). Såsom hans mission var, så bör vår mission vara (jfr 2 Tess 2:17). Aposteln Johannes hade också lärt sig att det är omöjligt att skilja ut ord från gärning om vi vill vara trogna Jesu mönster (1 Joh 3: 16-18). Vårt tjänande i Jesu efterföljd måste alltså vara ett uttryck för omsorg om hela människan. Då kan vi inte bortse från den konkreta nöden i en värld där en stor majoritet av människorna lever i fattigdom, ohälsa, okunnighet och ofrihet.

6 Försoningens ämbete Guds folk i mission är bärare av försoningens ämbete (2 Kor 5: 18). Försoningen syftar till att rädda människor från följderna av deras bortvändhet från Gud och till den ordning för människan-i-gemenskaps totala liv som i Nya testamentet benämnes Guds rike eller Kristi rike (Kol 1: 13). Den upprättade relationen med Gud är frälsningens centrum (2 Kor 5: 17-21). Men nästankärleken, försoning på det medmänskliga planet, ses som en oskiljaktig del eller konsekvens av frälsningen (Matt 22: 37-39, Gal 5: 6, 1 Joh 4: 20-21). Även om man utifrån detta resonemang om den vertikala dimensionen som frälsningens centrum, ger evangelisation i strikt mening prioritet, måste den alltså i församlingens totala mission alltid gå hand i hand med ett engagemang för upprättade relationer människor emellan. Det förutsätter att vi i kraft av Kristi försoning söker göra om intet de djävulens gärningar både i individers liv och i system och strukturer som skapar klyftor och brutna relationer mellan människor ( 1 Joh 3: 8, Apg 26: 17-18, 2 Kor 10: 4-6). Kärlekens goda gärningar Mötet med Guds kärlek ger oss en längtan efter att dela hans kärlek med våra medmänniskor, både genom att berätta för dem om Guds kärlek i Kristus och genom att tjäna dem i gärningar som präglas av barmhärtighet och rättvisa. Evangelisation och socialt engagemang är tvillingar och kärleken är deras moder! Precis som Ordet blev människa, så måste kärleken bli goda gärningar, om den skall bli förstådd av människorna (Padilla). När Jesus såg mänsklig nöd, kände han medlidande och handlade (Matt 14: 14, Mark 8: 1-3). Medlidandet gick från ögat till hjärtat, från hjärtat till handen. Det han såg och kände ledde alltid till konkret handling (Stott). När vi utifrån det vi har söker möta den nöd vi ser (1 Joh 3: 17), har detta ett värde i sig, som ett konkret uttryck för Guds kärlek i oss. Det är klart att i ett totalperspektiv har kärlekens goda gärningar en evangelisatorisk syftning, eftersom vi vill ha omsorg om hela människan och önskar hennes frälsning. Men i den enskilda handlingen uttrycks knappast Guds kärlek på ett spontant sätt om vi har beräknande baktankar med den! Även om tyngdpunkten i enskilda personers insats kan skifta med kallelse och gåvor, så är inte den sociala dimensionen något som vi kan vara utan. Därmed inte sagt att den alltid måste ta sig uttryck i projekt och institutioner! Men i den slutliga värderingen (Matt 25: 31-46) är kärlekens goda gärningar beviset för äktheten i tron och efterföljelsen (jfr Tit 2: 14, Jak 2: 18). Nu säger en del att kärlekens goda gärningar främst skall utföras gentemot medkristna och gentemot människor man har relationer till i ens närmiljö. Och det måste givetvis börja där. Flera texter uppmanar oss emellertid att inte begränsa de goda gärningarna bara till kristna (1 Tess 3: 12, 5: 15, 2 Petr 1: 7). Och att dessa goda gärningar inte bara skall rikta sig mot människor i ens närmiljö visar ju insamlingen i Macedonien till de behövande kristna i Judéen (2 Kor 8). Vår kunskap om orsakssammanhang borde leda oss till en fördjupad syn på goda gärningar. Den kristna kärleken kan inte nöja sig med att bara möta akuta behov när man börjar få insikt i vad de djupare sett beror av. Men å andra sidan måste man givetvis för människornas skull hela tiden söka möta den påtagliga nöden.

7 Att vittna om Guds rike Det sägs ibland att eftersom Jesus kommer snart och jorden ska gå under måste vi koncentrera oss på att vinna själar för himlen. Men närheten till Jesu återkomst befriar oss inte från ett radikalt lärjungaskap på livets alla områden och från vad kärleken kräver. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen, lärde Jesus oss att bedja. Guds rike, som bröt in i historien i Jesu person (Mark 1: 15, Luk 4: 16-21, 11: 20), växer fram när vår omvändelse resulterar i trons lydnad för Guds vilja på livets alla områden (Fil 2: 9-13). Det handlar alltså inte om vad som lönar sig, utan om vad som är ett troget vittnesbörd om Guds rikes liv och principer! Ett sådant vittnesbörd är vi kallade att upprätta bland alla folk innan slutet kommer (Matt 24: 14). Detta vittnesbörd skall inte bara ske i ord utan måste också ta gestalt i liv och gärning. Om riket i sin kommande härlighet skall karaktäriseras av till exempel mänsklig värdighet och gemenskap, rättvisa och fred, då är det vår kallelse att redan här och nu vittna därom genom att söka gestalta detta så långt möjligt mitt i vår begränsning och i en ond värld. Därigenom attraheras människor till Kristus och hans rike. Där är den här principen som Paulus uttrycker när han uppmanar oss kristna som lever under natten, under jordelivets villkor i denna tidsålder, att leva värdigt, som det hör dagen till, det vill säga som om dagen, Guds rike i sin fullhet, redan vore inne (Rom 13:12-13)! SLUTORD Vi har följt missionstanken genom frälsningshistorien i Skriften och sett på den grundläggande helheten av evangelisation och socialt engagemang i missionen. Vi har mött uppdraget vi är kallade att förverkliga. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall (Matt 24: 46). Men vi är inte utlämnade åt vår egen kraft. Anden i oss representerar Jesu utlovade närvaro och inspirerar oss till delaktighet i uppdraget i enlighet med Jesu sinne och vilja. Det kan gälla förbön och ekonomiskt stöd, kontakt och omsorg, arbete vid trossen eller vid fronten, evangelisation eller diakoni, församlingsbyggande eller undervisning i det egna landet eller långt borta. Det gäller att tillsammans med hela kyrkan förmedla hela evangeliet till hela världen (Lausannedeklarationen, art 6). (Andra upplagan, Örebro 2000)